Enl denna bloggs varudeklaration ska bloggandet omfatta smått och gott om stort och smått. Därför kommer dagens blogginlägg att just handla om det: Smått och gott om stort och smått;
Något om privatiseringens effekter; I samband med privatiseringen av bilbesiktningen kommer en hel del nyheter att introduceras. I Ystad t.ex. inför man egenkontroll vid bilbesiktning. Bilägaren ska göra en överredskontroll där bland annat dörrar, låsanordning, bilbälte och belysning kontrolleras. Underredet ska granskas så att hjulhus, balkar, bromsrör och annat är i bra skick. Bilen måste då hissas upp och här höjer Christer Svensson, som ska öppna bilbesiktning, ett varningens finger.
Domkraft räcker inte utan bilägaren måste sätta fyra pallbockar under bilen, råder han.
Det är kul med alla privatiseringar....
Kungen behöver pengar: De tre första veckorna i juli öppnar Drottningholms slott för övernattning. Erbjudandet är unikt och har aldrig tidigare skett. Målet är att tillföra extra intäkter till den kungliga kassan, som torde vara ganska tom efter bröllopet den 19 juni.. Det handlar om övernattning i Hedvig Eleonoras paradsängkammare, hjärtat i representations¬våningen från 1600-talet, ett rum som skapades av landets då främsta konstnärer och hantverkare.
Initiativet är taget av Kungen och Drottningen själva. Kungaparet tycker det är trevligt att även privatpersoner på detta sätt kan vara åtminstone indirekt delaktiga i bröllopet, samtidigt som man får en unik upplevelse som antagligen aldrig kommer att vara möjlig igen, säger Mikael Bengtson, vd för Informus som vann upphandlingen om vem som ska sköta bokningen av rummet.
Övernattningen begränsas till att gälla högst en natt per person eller par och priset är satt till 16 000 kronor.
Det ska jag minsann försöka utnyttja....
Nytt system för timmar och minuter; Nya effekter av vindkraftverk presenteras i dag, den 1 april.. Dansk forskning visar nämligen att vindkraftverkens rotation får jorden att snurra långsammare. En konsekvens är att dygnet blir längre. Systemet med timmar och minuter måste därför förändras. Detta väntas ske någon gång under hösten.
Mer om vindsnurror; Samme danske forskare menar att om något år kan vindsnurrorna kyla luften i vindkraftsområdet, vilket innebär att vi själva kan åstadkomma global nedkylning.
Kanske blir det som med sommar-och vintertid. Vi ändrar dygnets längd ett par gånger om året....
Ordning i rulltrappan: Alla har vi upplevt det: En person står på fel sida i rulltrappan när vi kommer springande.. Det är dess bättre snart ett minne blott. Infrastruktuminister Åsa Torstensson förbereder nämligen ett lagförslag som kommer att innebära förbud mot att stå på vänster sida i landets samtliga rulltrappor.
Ett förslag värdigt en av de sämsta ministrarna i en rekorddålig regering. Det vill inte säga lite det.....
Och just i dag läser jag i mitt liv-och husorgan att FN ska begränsa surfandet. Troligen kommer vi att få rätt att surfa för ca fem gigabyte i månaden.
Så det gäller att passa på medan tider är.....
Förbud mot aprilskämt;2010 blir sista året du läser aprilskämt i tidningen eller hör dem på radio eller ser dem i TV. EU-direktivet 04/01/2010 innebär nämligen ett förbud mot "vilseledande nyheter i press, radio och tv".
onsdag 31 mars 2010
Goda grannar. Och Karlsson
Att leva i en folkhögskolemiljö är så speciellt, att det nästan inte går att beskriva för den, som inte själv fått uppleva det. Folkhögskolan blir ett litet samhälle i samhället. På gott och ont. Gott, därför att det utvecklas en naturlig arbetsgemenskap och en vänskap mellan olika generationer. Och maken till trygg uppväxtmiljö för folkhögskolepersonalbarnen ( vilket långt ord!!) torde vara svår att hitta. Och ont, därför att alla vet allt om alla. Personal känner t.ex. till när den eleven börjar gå hand i hand med en ny käresta längs vägen upp till byn t.ex. Eller när husmor kastar ut sin sambo till förmån för en ny….
De flesta folkhögskolor ligger naturskönt i små samhällen vid havet eller i skogen. Min folkhögskola låg vid havet. Husen står kvar och påminner oss, som ännu bor kvar, om tider som varit. Också det på gott och ont. Men de flesta av husen står antingen tomma eller bebos av nya människor, som är helt utan koppling till det som varit. Dom är våra grannar, men knappast goda grannar i den bemärkelsen…. Men Karlsson bor kvar. Han var vaktmästare på folkhögskolan och han fortsätter med det. Att vara vaktmästare alltså. Han jobbar numera åt de nya ägarna till det som en gång var folkhögskolan, men hjälper även oss när det behövs. Med den lilla traktorn, när min egen snöskyffel inte räckte till i vintras, eller med att ställa ut soptunnan på vägen för tömning, när vi inte själva kan passa varannan onsdag, ojämna veckor. Sån hjälp kanske förekommer på andra håll också, men den var ett naturligt inslag i folkhögskolemiljön.
Nu har Maud Olofsson solkat ner goda-grannar-begreppet genom att kalla Kina för just goda grannar. Trots att Kina inte vågar publicera några siffror har Amnesty skäl att misstänka, att det i Kina avrättas fler människor varje år än i hela övriga världen tillsammans. Och fråga tibetaner och iugurer vad de tycker om Kina som granne! Visserligen ökar den kinesiska ekonomin snabbast i världen, och visseligen gör förmodligen Geely Volvo till ett stabilare bilmärke än det skulle ha varit utan kinesiska pengar. Så visst ska vi göra affärer med Kina. Men det måste ske i vetskap om att denna handelspartner är värre än de flesta. Minoriteter förföljs och att all opposition undertrycks, Så; GODA grannar, nej, vet du vad Maud!! Ännu ett av den här regeringens många stolpskott.
Det finns fler. Socialförsäkringsminister Husmark-Persson kallade ju regeringens fullkomligt katastrofala hantering av sjuka och arbetslösa för att det numera går en bro från försäkringskassan till arbetsförmedlingen…. En bro, när det i stället handlar om ett bråddjup eller en ättestupa.
Alliansen, dom heter ju så numera, de fyra regeringspartiernas lag, presenterade sina infrastruktursatsningar för de närmaste åren i går. Och ett står då fullkomligt klart. Du måste ha bil och bo i tätort om du ska kunna ha nån kontakt med dina grannar. Regeringen för över pengar till väg- och motorvägsbyggen från satsningar på järnvägssystemet. Och 100 miljarder går till satsningar i Stockholmsområdet, medan1.9miljarder ska ge Umeå en ny E4-sträckning. Och till Sverige norr om Umeå blir det inte ett öre. Men där blir det kanske som på folkhögskolan; grannarna flyttar och många av husen står tomma.
Hoppas bara att Karlsson bor kvar!
De flesta folkhögskolor ligger naturskönt i små samhällen vid havet eller i skogen. Min folkhögskola låg vid havet. Husen står kvar och påminner oss, som ännu bor kvar, om tider som varit. Också det på gott och ont. Men de flesta av husen står antingen tomma eller bebos av nya människor, som är helt utan koppling till det som varit. Dom är våra grannar, men knappast goda grannar i den bemärkelsen…. Men Karlsson bor kvar. Han var vaktmästare på folkhögskolan och han fortsätter med det. Att vara vaktmästare alltså. Han jobbar numera åt de nya ägarna till det som en gång var folkhögskolan, men hjälper även oss när det behövs. Med den lilla traktorn, när min egen snöskyffel inte räckte till i vintras, eller med att ställa ut soptunnan på vägen för tömning, när vi inte själva kan passa varannan onsdag, ojämna veckor. Sån hjälp kanske förekommer på andra håll också, men den var ett naturligt inslag i folkhögskolemiljön.
Nu har Maud Olofsson solkat ner goda-grannar-begreppet genom att kalla Kina för just goda grannar. Trots att Kina inte vågar publicera några siffror har Amnesty skäl att misstänka, att det i Kina avrättas fler människor varje år än i hela övriga världen tillsammans. Och fråga tibetaner och iugurer vad de tycker om Kina som granne! Visserligen ökar den kinesiska ekonomin snabbast i världen, och visseligen gör förmodligen Geely Volvo till ett stabilare bilmärke än det skulle ha varit utan kinesiska pengar. Så visst ska vi göra affärer med Kina. Men det måste ske i vetskap om att denna handelspartner är värre än de flesta. Minoriteter förföljs och att all opposition undertrycks, Så; GODA grannar, nej, vet du vad Maud!! Ännu ett av den här regeringens många stolpskott.
Det finns fler. Socialförsäkringsminister Husmark-Persson kallade ju regeringens fullkomligt katastrofala hantering av sjuka och arbetslösa för att det numera går en bro från försäkringskassan till arbetsförmedlingen…. En bro, när det i stället handlar om ett bråddjup eller en ättestupa.
Alliansen, dom heter ju så numera, de fyra regeringspartiernas lag, presenterade sina infrastruktursatsningar för de närmaste åren i går. Och ett står då fullkomligt klart. Du måste ha bil och bo i tätort om du ska kunna ha nån kontakt med dina grannar. Regeringen för över pengar till väg- och motorvägsbyggen från satsningar på järnvägssystemet. Och 100 miljarder går till satsningar i Stockholmsområdet, medan1.9miljarder ska ge Umeå en ny E4-sträckning. Och till Sverige norr om Umeå blir det inte ett öre. Men där blir det kanske som på folkhögskolan; grannarna flyttar och många av husen står tomma.
Hoppas bara att Karlsson bor kvar!
tisdag 30 mars 2010
Svårt att spå, speciellt om framtiden
George Berhard Shaw, den irländske författaren, har bl.a berikat den litterära världen med massor av stålblanka och tänkvärda citat. Här följer några: ”Att ha ständig semester vore en bra träning för vistelsen i helvetet”, ” Besvärlig bordskonversation med damer kan man undvika genom att fråga de ogifta hur många barn de har och de gifta varför de inte har några”. Eller varför inte ” Dans är ett horisontellt uttryck för ett vågrätt begär”. Han är också pappa till den sanning som får ge rubrik till dagens blogginlägg. Svårt att spå, speciellt om framtiden. Så sant!
Aldrig hade t.ex. min svärfar kunnat förutspå att Volvo skulle bli ett kinesiskt bilmärke en dag. Han, som ville ge en Volvo till vart och ett av sina tre barn, men som aldrig fick råd med det. Det förstod barnen också, men uppskattade tanken…..Och ännu under min studenttid betraktades Kina som världens största U-land. Det Kina som i dag är världens tredje största ekonomi, och som har passerat USA som världens största bilproducent. Det är svårt att spå….
Eller vem hade kunnat förutspå att Mjällby skulle vara utan förlust ännu efter tre omgångar i fotbollsallsvenskan. Mjällby, som ansågs dödsdömt från början. Tillsammans med Åtvidaberg. Men där verkar ju spådomarna slå in. Noll poäng och noll mål ännu efter tre omgångar. Men det mesta av framtiden återstår ju. Det kunde nog G.B. Shaw ha sagt också,förresten. Det finns en länk med alla hans citat, så det är bara att börja forska.
Men medan jag ändå är inne på fotboll, så blir jag inte ett dugg förvånad över att Marie Appelgren sparkats som tränare för ett av Hammarbys flicklag. Trots stora framgångar med laget fick hon ändå en fot i baken därför att hon vågade påstå, att etik, moral och glädje är lika viktigt för unga som spelar fotboll som att vinna med 12-0. Etik och moral i Hammarby??? Naturligtvis inte, i detta lag, som borde lägga ner hela sin verksamhet snarast. Ja med undantag av bandysektionen då möjligen.Så där; nu fick min ovilja mot Hammarby pösa ut lite grann igen. Skönt! Innan det här utvecklar sig till en ren fotbollsblogg, vilket inte var meningen, måste väl också sägas att det var svårt att spå om framtiden att AIK ännu efter tre omgångar skulle vara utan seger.
Men det är inte svårt att spå att i framtiden kommer det mer fotboll ur den här pennan…. Vem hade t. ex kunnat spå att Svennis och Lars Lagerbäck skulle….. Nej stopp nu! Det här är inte Svensk Fotboll utan Anders, som bloggar igen. Om smått och stort……
P4 Extra, är ett program just i P4, som sänds på bästa pensionärstid, nämligen strax efter lunch på vardagar. Ett alldeles utmärkt program, som bl. a varje dag intervjuar en inbjuden gäst. I går intervjuades Stefan Ingves, sedan 2006 chef för riksbanken. Han menade i intervjun bl. a att den ekonomiska kris, som i fjol lamslog hela världen, inte hade behövt bli så djup som den blev, om ansvariga politiker givit akt på tidens tecken. Ett annat sätt att möta framtiden än att spå om den.
Att ge akt på tidens tecken och förmedla dem till världen är väl också en av kyrkans viktigaste uppgifter. Gud har ju försett sin kyrka med profeter. Och profeternas uppgift är ju att tala om vad som ska komma. Men ibland tycks det som om profetrösterna håller på att tystna i dagens kyrka. På tal om profeter förresten. En ung gäst i vår familj sa en gång när hon satte sig till bords för att äta middag och såg dessertskeden ligga framför tallriken: Där ligger en profet också! Något som ska komma…..
Och för mig kommer nu allra först en dag som morfar tillsammans med två av mina barnbarn. Och tillsammans med deras föräldrar och mormor. Den allra närmaste framiden är i alla fall ljus....
Aldrig hade t.ex. min svärfar kunnat förutspå att Volvo skulle bli ett kinesiskt bilmärke en dag. Han, som ville ge en Volvo till vart och ett av sina tre barn, men som aldrig fick råd med det. Det förstod barnen också, men uppskattade tanken…..Och ännu under min studenttid betraktades Kina som världens största U-land. Det Kina som i dag är världens tredje största ekonomi, och som har passerat USA som världens största bilproducent. Det är svårt att spå….
Eller vem hade kunnat förutspå att Mjällby skulle vara utan förlust ännu efter tre omgångar i fotbollsallsvenskan. Mjällby, som ansågs dödsdömt från början. Tillsammans med Åtvidaberg. Men där verkar ju spådomarna slå in. Noll poäng och noll mål ännu efter tre omgångar. Men det mesta av framtiden återstår ju. Det kunde nog G.B. Shaw ha sagt också,förresten. Det finns en länk med alla hans citat, så det är bara att börja forska.
Men medan jag ändå är inne på fotboll, så blir jag inte ett dugg förvånad över att Marie Appelgren sparkats som tränare för ett av Hammarbys flicklag. Trots stora framgångar med laget fick hon ändå en fot i baken därför att hon vågade påstå, att etik, moral och glädje är lika viktigt för unga som spelar fotboll som att vinna med 12-0. Etik och moral i Hammarby??? Naturligtvis inte, i detta lag, som borde lägga ner hela sin verksamhet snarast. Ja med undantag av bandysektionen då möjligen.Så där; nu fick min ovilja mot Hammarby pösa ut lite grann igen. Skönt! Innan det här utvecklar sig till en ren fotbollsblogg, vilket inte var meningen, måste väl också sägas att det var svårt att spå om framtiden att AIK ännu efter tre omgångar skulle vara utan seger.
Men det är inte svårt att spå att i framtiden kommer det mer fotboll ur den här pennan…. Vem hade t. ex kunnat spå att Svennis och Lars Lagerbäck skulle….. Nej stopp nu! Det här är inte Svensk Fotboll utan Anders, som bloggar igen. Om smått och stort……
P4 Extra, är ett program just i P4, som sänds på bästa pensionärstid, nämligen strax efter lunch på vardagar. Ett alldeles utmärkt program, som bl. a varje dag intervjuar en inbjuden gäst. I går intervjuades Stefan Ingves, sedan 2006 chef för riksbanken. Han menade i intervjun bl. a att den ekonomiska kris, som i fjol lamslog hela världen, inte hade behövt bli så djup som den blev, om ansvariga politiker givit akt på tidens tecken. Ett annat sätt att möta framtiden än att spå om den.
Att ge akt på tidens tecken och förmedla dem till världen är väl också en av kyrkans viktigaste uppgifter. Gud har ju försett sin kyrka med profeter. Och profeternas uppgift är ju att tala om vad som ska komma. Men ibland tycks det som om profetrösterna håller på att tystna i dagens kyrka. På tal om profeter förresten. En ung gäst i vår familj sa en gång när hon satte sig till bords för att äta middag och såg dessertskeden ligga framför tallriken: Där ligger en profet också! Något som ska komma…..
Och för mig kommer nu allra först en dag som morfar tillsammans med två av mina barnbarn. Och tillsammans med deras föräldrar och mormor. Den allra närmaste framiden är i alla fall ljus....
måndag 29 mars 2010
Tillbaka på plan igen!
Jag lämnade folkhögskolan i mitten på 90-talet och därmed också den arena, där jag trivts bäst, och säkert också gjort mest nytta under mitt 40-åriga yrkesliv. Men i dag var jag tillbaka igen. Visserligen i en annan skolform, och i en helt annan roll än då, men ändå. Tillbaka på plan igen! Sedan årsskiftet tillhör jag styrelsen för Sundsgårdens skola, tillika referensgrupp för behandlingshemmet. Visst låter det väl lite pampigt…..
Sundsgården startade sin verksamhet 1943, och målgruppen för Frälsningsarméns initiativ den gången var hemlösa och underpriviligierade pojkar, som behövde en fungerande skolgång. Mycket har hänt sedan 1943, men grunden för Frälsningsarméns engagemang i Sundis, som stället allmänt kallas, består. Målgruppen är fortfarande pojkar i åldern 10-15 år vid inskrivningen, och som behöver en skola i internatmiljö borta hemifrån för att kunna fungera. Skolan är en grundskola, som följer grundskolans lagar och regler. Redan där alltså en stor skillnad för mig, med min bakgrund i folkhögskolans friare värld, med färre regler och mindre styrning utifrån. Här är den kommunala socialtjänsten uppdragsgivare, föräldrarna viktiga samarbetspartners och Skolverket tillsynsmyndighet. Både skolans personal och behandlingspersonalen har utbildats i olika metoder i i pedagogiskt och socialt behandlingsarbete, t.ex. SET, ART, MI och Föräldrakraft, och jag känner mig verkligen som novis i sammanhanget. Eller vad heter nivån innan man blir novis, förresten?
Men ord som lärartäthet, gruppstorlek, budgetuppföljning mm klingar bekant i öronen på en gammal skolfux, och resonemang kring samarbetsmöjligheter med skolans ägare och huvudman, i det här fallet Frälsningsarmén, känns bekanta och viktiga. Och dom deltar jag gärna i, och ställer också gärna min erfarenhet till förfogande. En erfarenhet, som nu Frälsningsarmén för första gången sedan 1995 har frågat efter. Jag är glad för tillfället, men samtidigt förvånad över att 40 år inte räknats alls tidigare. Ingen, med ett enda undantag, har frågat om något under de femton senaste åren……. Nej en svaghet hos oss är att vi alltid ska uppfinna alla hjul på nytt… Varje gång!
Annars kändes styrelsearbetet bekant. Gott förmiddagskaffe och gemytlig stämning skapade en trivsam ram kring samarbetet. Jag mötte också kunniga och pålästa ledamöter, en tillgång för varje verksamhet. Men fler elever behövs. Annars blir kostnaderna alltför höga. Trots det problemet kunde jag inte låt bli att le igenkännande. Har upplevt det själv. In på bara märgen!!!..... Men en nyhet upptäckte jag i schemat. På Sundis slutar man varje dag med en timme ”Ta-igen-tid”. En timme då man får ta igen sånt man inte hunnit med.Tänk om man fick några såna timmar nu och då i livet…. En stund då man fick hämta upp sånt man inte hunnit med. Eller sånt man tappat bort….
Men dagen innebar inte bara en comeback. Det handlade även om en debut. Styrelsen är ju, som jag sagt även referensgrupp för Sundsgården som behandlingshem. Det handlar om en verksamhet, som jag aldrig kommit i närkontakt med tidigare. Men man lär så länge man har elever, eller hur är det man säger i skolbranschen? Och behandlingsprogrammet har en modell, eller vad man ska kalla det. Den( eller det) heter i alla fall ”Känslan av sammanhang”. Känns det inte ibland om man skulle vilja genomgå det programmet?
Jag tycker det i alla fall
…
Sundsgården startade sin verksamhet 1943, och målgruppen för Frälsningsarméns initiativ den gången var hemlösa och underpriviligierade pojkar, som behövde en fungerande skolgång. Mycket har hänt sedan 1943, men grunden för Frälsningsarméns engagemang i Sundis, som stället allmänt kallas, består. Målgruppen är fortfarande pojkar i åldern 10-15 år vid inskrivningen, och som behöver en skola i internatmiljö borta hemifrån för att kunna fungera. Skolan är en grundskola, som följer grundskolans lagar och regler. Redan där alltså en stor skillnad för mig, med min bakgrund i folkhögskolans friare värld, med färre regler och mindre styrning utifrån. Här är den kommunala socialtjänsten uppdragsgivare, föräldrarna viktiga samarbetspartners och Skolverket tillsynsmyndighet. Både skolans personal och behandlingspersonalen har utbildats i olika metoder i i pedagogiskt och socialt behandlingsarbete, t.ex. SET, ART, MI och Föräldrakraft, och jag känner mig verkligen som novis i sammanhanget. Eller vad heter nivån innan man blir novis, förresten?
Men ord som lärartäthet, gruppstorlek, budgetuppföljning mm klingar bekant i öronen på en gammal skolfux, och resonemang kring samarbetsmöjligheter med skolans ägare och huvudman, i det här fallet Frälsningsarmén, känns bekanta och viktiga. Och dom deltar jag gärna i, och ställer också gärna min erfarenhet till förfogande. En erfarenhet, som nu Frälsningsarmén för första gången sedan 1995 har frågat efter. Jag är glad för tillfället, men samtidigt förvånad över att 40 år inte räknats alls tidigare. Ingen, med ett enda undantag, har frågat om något under de femton senaste åren……. Nej en svaghet hos oss är att vi alltid ska uppfinna alla hjul på nytt… Varje gång!
Annars kändes styrelsearbetet bekant. Gott förmiddagskaffe och gemytlig stämning skapade en trivsam ram kring samarbetet. Jag mötte också kunniga och pålästa ledamöter, en tillgång för varje verksamhet. Men fler elever behövs. Annars blir kostnaderna alltför höga. Trots det problemet kunde jag inte låt bli att le igenkännande. Har upplevt det själv. In på bara märgen!!!..... Men en nyhet upptäckte jag i schemat. På Sundis slutar man varje dag med en timme ”Ta-igen-tid”. En timme då man får ta igen sånt man inte hunnit med.Tänk om man fick några såna timmar nu och då i livet…. En stund då man fick hämta upp sånt man inte hunnit med. Eller sånt man tappat bort….
Men dagen innebar inte bara en comeback. Det handlade även om en debut. Styrelsen är ju, som jag sagt även referensgrupp för Sundsgården som behandlingshem. Det handlar om en verksamhet, som jag aldrig kommit i närkontakt med tidigare. Men man lär så länge man har elever, eller hur är det man säger i skolbranschen? Och behandlingsprogrammet har en modell, eller vad man ska kalla det. Den( eller det) heter i alla fall ”Känslan av sammanhang”. Känns det inte ibland om man skulle vilja genomgå det programmet?
Jag tycker det i alla fall
…
söndag 28 mars 2010
Efterlysning: Vart tog timmen vägen?
Tiden mellan 01.59 och 02.59 natten mellan den 27 och 28 mars 2010 är försvunnen! Tips, som kan leda till att försvinnandet kan klaras upp, lämnas till bloggförfattaren……
Faktum är att en timme är spårlöst försvunnen. Och det är ingen idé att du säger att ”jo, men den får du ju tillbaka i höst när vintertiden, normaltiden, medeltiden återinförs.” Icke alls. Hur skulle det se ut om mitt när nästa fimbulvinter förbereder sig som värst, vi då skulle få en (1) timme med gryningsljus, vårregn och några tappra tussilago. Det vore skönt, naturligtvis, men naturligtvis omöjligt. Så den försvunna timmen är och förblir borta. Tyvärr! Men det är en fantasieggande tanke att fundera över var alla försvunna timmar genom åren har tagit vägen…… Kanske finns dom någonstans för att så småningom bryta igenom i en oändligt lång sommartid!! Eller en reservpott att plocka ur, när allt går en emot i det mest kompakta mörkret. Ljusa timmar med vårkänsla och fågelsång. Tänk om det är så, och tänk om det reservförrådet redan har funnits denna hemska vinter. Utan att vi har vetat om det…..
Med sommartid följer också klockomställning. Och det är inte klokt hur många klockor det finns i ett hus!!! Jag ställde nog om minst ett tiotal i går kväll. Och inte en enda gick exakt som någon annan!!
Alltnog; Med sommartiden följer vår och sommar. Sug på den meningen en stund! Vår och sommar! Ljusa, varma dagar, fågelsång. Man tror inte att det är sant efter denna vinter. Och sommartidens första dag ger heller inte alls syn för sägen. Dis och fyra grader….. Men plusgrader i alla fall, så det kommer säkert. Sommartiden behöver bara en kortare, eller kanske lite längre startsträcka.
Men sommartiden föregicks också av mörker. Under en timme med start klockan 20.30 på lördagskvällen blev Sverige lite mörkare, då minst 200 av landets kommuner lovat släcka en del lampor. Jorden över beräknas flera hundra miljoner människor ha deltagit aktivt. Många av mina grannar deltog också. Och hustrun och jag.
Efter fjolårets manifestation frågade WWF(Världsnaturfonden,) som en gång startade manifestationen, Svenska kraftnät hur energiåtgången hade påverkats. Och då visade det sig att Melodifestivalen hade större effekt eftersom ingen kör mikrovågsugnen eller har på kaffebryggaren då. Manifestationen är alltså i första hand en symbolisk solidaritetshandling. Och såna behöver vi många av.
Solidaritet är en bristvara och t.o.m.ordet håller på att bli omodernt Men ”tänk om det kunde sommar bli, i landet vi har inuti, i landet inom oss".
Då blir det sommartid på riktigt!
Faktum är att en timme är spårlöst försvunnen. Och det är ingen idé att du säger att ”jo, men den får du ju tillbaka i höst när vintertiden, normaltiden, medeltiden återinförs.” Icke alls. Hur skulle det se ut om mitt när nästa fimbulvinter förbereder sig som värst, vi då skulle få en (1) timme med gryningsljus, vårregn och några tappra tussilago. Det vore skönt, naturligtvis, men naturligtvis omöjligt. Så den försvunna timmen är och förblir borta. Tyvärr! Men det är en fantasieggande tanke att fundera över var alla försvunna timmar genom åren har tagit vägen…… Kanske finns dom någonstans för att så småningom bryta igenom i en oändligt lång sommartid!! Eller en reservpott att plocka ur, när allt går en emot i det mest kompakta mörkret. Ljusa timmar med vårkänsla och fågelsång. Tänk om det är så, och tänk om det reservförrådet redan har funnits denna hemska vinter. Utan att vi har vetat om det…..
Med sommartid följer också klockomställning. Och det är inte klokt hur många klockor det finns i ett hus!!! Jag ställde nog om minst ett tiotal i går kväll. Och inte en enda gick exakt som någon annan!!
Alltnog; Med sommartiden följer vår och sommar. Sug på den meningen en stund! Vår och sommar! Ljusa, varma dagar, fågelsång. Man tror inte att det är sant efter denna vinter. Och sommartidens första dag ger heller inte alls syn för sägen. Dis och fyra grader….. Men plusgrader i alla fall, så det kommer säkert. Sommartiden behöver bara en kortare, eller kanske lite längre startsträcka.
Men sommartiden föregicks också av mörker. Under en timme med start klockan 20.30 på lördagskvällen blev Sverige lite mörkare, då minst 200 av landets kommuner lovat släcka en del lampor. Jorden över beräknas flera hundra miljoner människor ha deltagit aktivt. Många av mina grannar deltog också. Och hustrun och jag.
Efter fjolårets manifestation frågade WWF(Världsnaturfonden,) som en gång startade manifestationen, Svenska kraftnät hur energiåtgången hade påverkats. Och då visade det sig att Melodifestivalen hade större effekt eftersom ingen kör mikrovågsugnen eller har på kaffebryggaren då. Manifestationen är alltså i första hand en symbolisk solidaritetshandling. Och såna behöver vi många av.
Solidaritet är en bristvara och t.o.m.ordet håller på att bli omodernt Men ”tänk om det kunde sommar bli, i landet vi har inuti, i landet inom oss".
Då blir det sommartid på riktigt!
lördag 27 mars 2010
Mistlurens budskap
Jag har den kanske höga ambitionen att försöka publicera ett blogginlägg varje dag. Smått och gott om stort och smått enl. varubeteckningen. Men med den ambitionsnivån så tryter idéerna ibland. Varken något stort eller något smått infinner sig. Och så var det i morse. Och i morrse är ganska tiidgt för mig. Jag vaknade till mistlurens råmande.
Fasta mistlurar fanns tidigare vid de flesta stora fyrar i havsbandet, en regel som numera är borttagen. Men mistluren på Genböte står fortfarande kvar. Genböte är en ö, som ligger i min trädgård. Åtminstone låter det så ibland. Men alltså i Stockholms södra skärgård och enl. Wikipedia är fiske med yrkesredskap förbjudet på närmare avstånd än 100 m från ön, bara så att Du vet….. På Genböte står en mistlur som råmar sitt budskap när det är dimma. Och dimma är det alltså i dag.
Sveriges mest kända dimma fanns väl annars inte ens i Sverige utan i Lützen. Det var ju på fälten utanför denna lilla stad i östra Tyskland som Gustav II Adolf fick sätta livet till i dimman den 6 nov.1632. I sin kamp för protestantismen…. Pyttsan! En av våra värsta krigshetsare och erövrare var vad han var. Tillsammans med Carl XII, förståss. Tur att våra moderna monarker inte är några krigshetsare. Det hade annars varit ytterligare ett skäl att avskaffa monarkin. Fast man vet inte vad Daniel Westling, den stackarn, kommer att viska i sin frus öra när det blir så dags. ”Vi borde väl aldrig ha släppt Finland, eller” eller ”var det inte dumt att ge upp Norge…” Nej det tror vi inte om denne hygglige unge man från Ockelbo. Fast skäl att avskaffa monarkin finne det gott om ändå.
Dimma, Lützen 1632, slag, förresten. I dag ska vi ju vara med och utkämpa ett slag för klimat och miljö. Det är Earth Hour, och kl.20.30 släcker vi ner Sverige för att ge en signal till världens ledare om att det brådskar med åtgärdar för att rädda klimatet och miljön. Förra året deltog nästan en miljard människor i manifestationen, och i år hoppas arrangörerna på ännu fler. Och kungen ska vara med och släcka ner Stockholms slott. Så han är absolut ingen krigshetsare, annat än i kriget för en bättre miljö. Och I Nya Zeeland har man redan släckt ner…
Det är annars mycket om tid och klocka i dag. När Earth Hour är över är det dags för sommartiden. Hur var det nu med den? Ställa fram eller flytta tillbaka?? På våren ställer vi fram trädgårdsmöbler och grill, så då vet vi. Efter 01.59 följer 03.00 den här gången.
Genbötemistlurens råmande och dimman utanför fönstret förde också tankarna till slag av andra slag… Timrå och Brynäs får hänga upp skridskorna i förrådet nu. Samma åtgärd som MoDo fick vidta för några veckor sen. Men slaget om SM-guldet fortsätter. Ska det verkligen bli Frölunda, som knappt tog sig till slutspel som vinner bucklan? Och slaget om elitserieplatserna. Södertälje, som en god vän till mig håller på i vått och torrt, och Rögle blir mitt tips. Detta trots Rögles knackiga start i kvalet.
Och så har ju slaget om Lennart Johanssons pokal börjat. Det är den trofé, som det lag får, som vinner allsvenskan i fotboll. Allsvenskan som har börjat sämre än på många år. Aldrig tidigare under 2000-talet har inledningen varit så publikfattig och målsnål som i år. Publiksnittet har rasat med 4500 personer per match och 26 gjorda mål efter två omgångar kan jämföras med 43 år 2008 eller 37 i fjol. Och fem 0-0 matcher på två omgångar…. Så länge det pågår så tänker inte jag gå heller. Så det så!
Se där; tankar o smått och stort till toner av en mistlur på Genböte
Fasta mistlurar fanns tidigare vid de flesta stora fyrar i havsbandet, en regel som numera är borttagen. Men mistluren på Genböte står fortfarande kvar. Genböte är en ö, som ligger i min trädgård. Åtminstone låter det så ibland. Men alltså i Stockholms södra skärgård och enl. Wikipedia är fiske med yrkesredskap förbjudet på närmare avstånd än 100 m från ön, bara så att Du vet….. På Genböte står en mistlur som råmar sitt budskap när det är dimma. Och dimma är det alltså i dag.
Sveriges mest kända dimma fanns väl annars inte ens i Sverige utan i Lützen. Det var ju på fälten utanför denna lilla stad i östra Tyskland som Gustav II Adolf fick sätta livet till i dimman den 6 nov.1632. I sin kamp för protestantismen…. Pyttsan! En av våra värsta krigshetsare och erövrare var vad han var. Tillsammans med Carl XII, förståss. Tur att våra moderna monarker inte är några krigshetsare. Det hade annars varit ytterligare ett skäl att avskaffa monarkin. Fast man vet inte vad Daniel Westling, den stackarn, kommer att viska i sin frus öra när det blir så dags. ”Vi borde väl aldrig ha släppt Finland, eller” eller ”var det inte dumt att ge upp Norge…” Nej det tror vi inte om denne hygglige unge man från Ockelbo. Fast skäl att avskaffa monarkin finne det gott om ändå.
Dimma, Lützen 1632, slag, förresten. I dag ska vi ju vara med och utkämpa ett slag för klimat och miljö. Det är Earth Hour, och kl.20.30 släcker vi ner Sverige för att ge en signal till världens ledare om att det brådskar med åtgärdar för att rädda klimatet och miljön. Förra året deltog nästan en miljard människor i manifestationen, och i år hoppas arrangörerna på ännu fler. Och kungen ska vara med och släcka ner Stockholms slott. Så han är absolut ingen krigshetsare, annat än i kriget för en bättre miljö. Och I Nya Zeeland har man redan släckt ner…
Det är annars mycket om tid och klocka i dag. När Earth Hour är över är det dags för sommartiden. Hur var det nu med den? Ställa fram eller flytta tillbaka?? På våren ställer vi fram trädgårdsmöbler och grill, så då vet vi. Efter 01.59 följer 03.00 den här gången.
Genbötemistlurens råmande och dimman utanför fönstret förde också tankarna till slag av andra slag… Timrå och Brynäs får hänga upp skridskorna i förrådet nu. Samma åtgärd som MoDo fick vidta för några veckor sen. Men slaget om SM-guldet fortsätter. Ska det verkligen bli Frölunda, som knappt tog sig till slutspel som vinner bucklan? Och slaget om elitserieplatserna. Södertälje, som en god vän till mig håller på i vått och torrt, och Rögle blir mitt tips. Detta trots Rögles knackiga start i kvalet.
Och så har ju slaget om Lennart Johanssons pokal börjat. Det är den trofé, som det lag får, som vinner allsvenskan i fotboll. Allsvenskan som har börjat sämre än på många år. Aldrig tidigare under 2000-talet har inledningen varit så publikfattig och målsnål som i år. Publiksnittet har rasat med 4500 personer per match och 26 gjorda mål efter två omgångar kan jämföras med 43 år 2008 eller 37 i fjol. Och fem 0-0 matcher på två omgångar…. Så länge det pågår så tänker inte jag gå heller. Så det så!
Se där; tankar o smått och stort till toner av en mistlur på Genböte
fredag 26 mars 2010
Mer om Bjästa och vuxenvärldens abdikation
När jag googlar på Bjästa får jag 65900 träffar på 0,22 sek. Men de flesta av dessa träffar hade säkert legat orörda ända tills i onsdags kväll. Sen dess och efter SVT:s granskning av vad som har pågått, och vad som faktiskt fortfarande pågår där, är Bjästa på allas läppar. Men nog hade väl detta lilla törnrosasovande samhälle, 12 km söder om Örnsköldsvik, strax innanför Höga Kusten och med Skuleberget inom bekvämt turistavstånd, varit värt att bli bekant för annat än för Den Andra Våldtäkten… Eller kanske inte förresten. Det är bra att media lyfter på locket till vad som pågår även i de mest välmående villasamhällen.
TV-programmet i onsdags och olika inslag i media under torsdagen innehöll ett antal nyckelmeningar. Som t.ex. när Linneas kompis Amanda ska försöka förklara varför alla i samhället,vuxna och barn, verkade ta parti för Oskar, trots erkännande och fällande dom: ”Det är väl det att pojkar är mer värda än flickor.” En grabbig kultur, där stora bilar, tuffa killar och snus, köpt på Nordhallen, ger status och samtidigt bildar grund för att det patriarkala samhället lever vidare i högönsklig välmåga. Pojkar och män får och t.o.m. ska ta för sig. Även på skoltoaletten..
Men det allra värsta och det som får en gammal öviksbo att känna en skammens rodnad på kinderna, är ändå vuxenvärldens okunnighet och de vuxnas abdikation från varje form av ansvar som vuxna och förebilder. Där fanns de anonyma 50-åriga tanterna som menade, att Linnea hade velat detta själv, och anmält Oskar som hämnd. Hur visste dom det? Jo, kärringarna hade hört det via bekantas bekanta… Och där fanns rektorn, som försökte förklara varför det var så viktigt att Bjästaskolan var "neutral" i det krig som uppstod på skolan mellan pojken och hans anhängare och våldtagna Linnea. Även sedan domen mot pojken fallit. Neutral!!!! Ordval, skulle min gamle svensklärare ha skrivit i marginalen. När en 14-årig flicka blir våldtagen kan väl inte skolan förhålla sig neutral. Skulle inte skolan fostra?
Som kristen, med Jesu eget krav på att vara salt i förruttnelsen, på mig, tycker jag nog ändå att kyrkan och dess representanter var de, som uppträdde allra flatast och fegast. ”Vi är ju en öppen folkkyrka och alla måste få känna sig välkomna” Detta apropå att Oskar fick komma in i kyrkan och motta jubel och applåder, trots att han förflyttats till en annan skola, och belagts med besöksförbud på Bjästaskolan. Alla måste får känna sig välkomna i kyrkan, och prästen, Lennart Kempe, klämde även till med att han ”tyckte synd om grabben”. Visserligen tog han tillbaka sina uttalanden i går, men ändå: vilket kvalificerat skitsnack. Det var inte mer synd om Oskar än att han samma kväll begick ytterligare en våldtäkt. Och en skolavslutning är ingen kyrklig förrättning, utan skolan hade väl ändå hyrt in sig i kyrkan och då är det skolans regler som gäller. Punkt! Och Lennart Kempes chef, kyrkoherden i Nätra församling, gjorde inte saken bättre i torsdagskvällens debatt i SVT. Nollkoll och ingen pejl alls på varken Twitter, YouTube eller Facebook. Det är där ungdomarna finns och inte i kyrkan. Välkomna till verkligheten! Eller fråga åtminstone konfrmanderna.
Naturligtvis visade inte TV-inslagen eller övriga media hela händelseförloppet, och framförallt verkar ändå skolan ha gjort mer än vad som framkom. Men ändå; vuxenvärlden lät det ske, ingrep inte och få hade någon som helst aning om vad som pågår på nätet. På Facebook hade flera tusen personer gått med i en grupp till Oskars försvar. Och nu, efter mediastormen, har ännu fler tusen gått med i en grupp till Linneas försvar. Nu är det prästen och Oskar som ska dödas…..
Jag undrar bara i mitt stilla sinne hur jag själv skulle ha reagerat. Om jag bott i Bjästa. Eller för den delen 12 km längre norrut. Så kunde det ju faktiskt ha varit…..
.
TV-programmet i onsdags och olika inslag i media under torsdagen innehöll ett antal nyckelmeningar. Som t.ex. när Linneas kompis Amanda ska försöka förklara varför alla i samhället,vuxna och barn, verkade ta parti för Oskar, trots erkännande och fällande dom: ”Det är väl det att pojkar är mer värda än flickor.” En grabbig kultur, där stora bilar, tuffa killar och snus, köpt på Nordhallen, ger status och samtidigt bildar grund för att det patriarkala samhället lever vidare i högönsklig välmåga. Pojkar och män får och t.o.m. ska ta för sig. Även på skoltoaletten..
Men det allra värsta och det som får en gammal öviksbo att känna en skammens rodnad på kinderna, är ändå vuxenvärldens okunnighet och de vuxnas abdikation från varje form av ansvar som vuxna och förebilder. Där fanns de anonyma 50-åriga tanterna som menade, att Linnea hade velat detta själv, och anmält Oskar som hämnd. Hur visste dom det? Jo, kärringarna hade hört det via bekantas bekanta… Och där fanns rektorn, som försökte förklara varför det var så viktigt att Bjästaskolan var "neutral" i det krig som uppstod på skolan mellan pojken och hans anhängare och våldtagna Linnea. Även sedan domen mot pojken fallit. Neutral!!!! Ordval, skulle min gamle svensklärare ha skrivit i marginalen. När en 14-årig flicka blir våldtagen kan väl inte skolan förhålla sig neutral. Skulle inte skolan fostra?
Som kristen, med Jesu eget krav på att vara salt i förruttnelsen, på mig, tycker jag nog ändå att kyrkan och dess representanter var de, som uppträdde allra flatast och fegast. ”Vi är ju en öppen folkkyrka och alla måste få känna sig välkomna” Detta apropå att Oskar fick komma in i kyrkan och motta jubel och applåder, trots att han förflyttats till en annan skola, och belagts med besöksförbud på Bjästaskolan. Alla måste får känna sig välkomna i kyrkan, och prästen, Lennart Kempe, klämde även till med att han ”tyckte synd om grabben”. Visserligen tog han tillbaka sina uttalanden i går, men ändå: vilket kvalificerat skitsnack. Det var inte mer synd om Oskar än att han samma kväll begick ytterligare en våldtäkt. Och en skolavslutning är ingen kyrklig förrättning, utan skolan hade väl ändå hyrt in sig i kyrkan och då är det skolans regler som gäller. Punkt! Och Lennart Kempes chef, kyrkoherden i Nätra församling, gjorde inte saken bättre i torsdagskvällens debatt i SVT. Nollkoll och ingen pejl alls på varken Twitter, YouTube eller Facebook. Det är där ungdomarna finns och inte i kyrkan. Välkomna till verkligheten! Eller fråga åtminstone konfrmanderna.
Naturligtvis visade inte TV-inslagen eller övriga media hela händelseförloppet, och framförallt verkar ändå skolan ha gjort mer än vad som framkom. Men ändå; vuxenvärlden lät det ske, ingrep inte och få hade någon som helst aning om vad som pågår på nätet. På Facebook hade flera tusen personer gått med i en grupp till Oskars försvar. Och nu, efter mediastormen, har ännu fler tusen gått med i en grupp till Linneas försvar. Nu är det prästen och Oskar som ska dödas…..
Jag undrar bara i mitt stilla sinne hur jag själv skulle ha reagerat. Om jag bott i Bjästa. Eller för den delen 12 km längre norrut. Så kunde det ju faktiskt ha varit…..
.
torsdag 25 mars 2010
Den andra våldtäkten
Jag är ledsen och arg. Om det finns grader av ilska så är jag nog närmast förbannad… Och dessutom är jag besviken. Ingen bra början med tanke på att det i skrivande stund fortfarande är tidig morgon, men jag kan inte hålla inne känslorna.
I går kväll tittade jag på Uppdrag Granskning i SVT. Man granskade på ett föredömligt sätt fallet med två våldtäkter i det lilla samhället Bjästa, strax söder om Örnsköldsvik. Därav min besvikelse. Jag trodde bättre om nolaskogsare….
14-åriga Linnea( som heter nåt annat) våldtogs på en skoltoalett. Men när hon anmälde övergreppet förlorade hon sina kompisar och vuxenvärlden vände henne ryggen. På nätet och i det lilla samhället smutskastas Linnea samtidigt som den våldtäktsdömde hyllas. Oskar, som killen kallas i programmet ( han heter också nåt annat) hyllas som hjälte och tusentals männskor stämmer på nätet in i hyllningskören. Han är ju så trevlig…… Detta trots att han erkänt våldtäkten. I det tredje polisförhöret erkänner han nämligen. Han säger att Linnea bad honom att sluta fem eller sex gånger, men att han ändå satte sig på hennes armar för att hon inte skulle kunna komma loss, och att han bände upp hennes käke för att tvinga henne till oralsex.
Men trots att våldtäkten ägde rum för över ett år sedan fortsätter hetskampanjen mot Linnea än idag. Och det som gör det än märkligare att så många stödjer Oskar är att han dömts för ännu en våldtäkt, efter övergreppet på Linnea.
Det var på skolavslutningen, efter att Oskar tagit emot applåder och hejarop i kyrkan, som han våldtog den 17-åriga flickan Jennifer ( heter också nåt annat) i ett omklädningsrum på en badstrand. Jennifers berättelse tillsammans med flera vittnen räcker som bevisning i tingsrätten. I hovrätten tillkommer dessutom DNA-bevisning eftersom sperma som bär spår av Oskars DNA hittats i Jennifers trosor. Oskar nekar till våldtäkten, men döms.
Ändå fortsätter den hätska kampanjen för att få honom friad. Detta medan Linnea inte får något stöd alls och tvingas flytta till en annan ort, 50 mil bort för att kunna gå ut nian, där hon nu går.
Den andra våldtäkten då? Ja den syftar inte på vad som hände i badhytten natten efter skolavslutningen, utan syftar på vuxenvärldens reaktion. Ett helt samhälle med skola och kyrka i spetsen tar vålddtäktskillens parti. Trots att Oskar fått byta skola inbjuds han till skolavslutningen, och applåderas när han får hedersuppdraget att dela ut blommar i kyrkan. Och rektorn på skolan då?? Hon var nog det mesigaste jag sett i den vägen. Med absolut nollkoll på vad som händer ute på internet, hade hon inte sett ett enda inlägg varken i hatkampanjen mot Linnea eller i hyllningskören för Oskar. Och prästen han menar att kyrkan är ju öppen för alla, så varför inte…. Vilken representant för den kristna kyrkan!!!
Jag är ledsen och arg. Om det finns grader av ilska så är jag nog närmast förbannad som sagt… Det är bäst att jag slutar nu innan jag slår sönder datorn eller ger mig på inredningen i mitt raseri. Så fruktansvärt USELT. Och tack SVT för granskningen!
I går kväll tittade jag på Uppdrag Granskning i SVT. Man granskade på ett föredömligt sätt fallet med två våldtäkter i det lilla samhället Bjästa, strax söder om Örnsköldsvik. Därav min besvikelse. Jag trodde bättre om nolaskogsare….
14-åriga Linnea( som heter nåt annat) våldtogs på en skoltoalett. Men när hon anmälde övergreppet förlorade hon sina kompisar och vuxenvärlden vände henne ryggen. På nätet och i det lilla samhället smutskastas Linnea samtidigt som den våldtäktsdömde hyllas. Oskar, som killen kallas i programmet ( han heter också nåt annat) hyllas som hjälte och tusentals männskor stämmer på nätet in i hyllningskören. Han är ju så trevlig…… Detta trots att han erkänt våldtäkten. I det tredje polisförhöret erkänner han nämligen. Han säger att Linnea bad honom att sluta fem eller sex gånger, men att han ändå satte sig på hennes armar för att hon inte skulle kunna komma loss, och att han bände upp hennes käke för att tvinga henne till oralsex.
Men trots att våldtäkten ägde rum för över ett år sedan fortsätter hetskampanjen mot Linnea än idag. Och det som gör det än märkligare att så många stödjer Oskar är att han dömts för ännu en våldtäkt, efter övergreppet på Linnea.
Det var på skolavslutningen, efter att Oskar tagit emot applåder och hejarop i kyrkan, som han våldtog den 17-åriga flickan Jennifer ( heter också nåt annat) i ett omklädningsrum på en badstrand. Jennifers berättelse tillsammans med flera vittnen räcker som bevisning i tingsrätten. I hovrätten tillkommer dessutom DNA-bevisning eftersom sperma som bär spår av Oskars DNA hittats i Jennifers trosor. Oskar nekar till våldtäkten, men döms.
Ändå fortsätter den hätska kampanjen för att få honom friad. Detta medan Linnea inte får något stöd alls och tvingas flytta till en annan ort, 50 mil bort för att kunna gå ut nian, där hon nu går.
Den andra våldtäkten då? Ja den syftar inte på vad som hände i badhytten natten efter skolavslutningen, utan syftar på vuxenvärldens reaktion. Ett helt samhälle med skola och kyrka i spetsen tar vålddtäktskillens parti. Trots att Oskar fått byta skola inbjuds han till skolavslutningen, och applåderas när han får hedersuppdraget att dela ut blommar i kyrkan. Och rektorn på skolan då?? Hon var nog det mesigaste jag sett i den vägen. Med absolut nollkoll på vad som händer ute på internet, hade hon inte sett ett enda inlägg varken i hatkampanjen mot Linnea eller i hyllningskören för Oskar. Och prästen han menar att kyrkan är ju öppen för alla, så varför inte…. Vilken representant för den kristna kyrkan!!!
Jag är ledsen och arg. Om det finns grader av ilska så är jag nog närmast förbannad som sagt… Det är bäst att jag slutar nu innan jag slår sönder datorn eller ger mig på inredningen i mitt raseri. Så fruktansvärt USELT. Och tack SVT för granskningen!
onsdag 24 mars 2010
SYND och synd
Måste ett blogginlägg som börjar med det nattsvarta ordet SYND verkligen bli mörkt och svart? Kanske inte. Låt oss se!
Det var ju synd att MoDo inte gick till slutspel. Nej det var möjligen trist, men inte alls SYND. Och inte heller är det SYND att våren dröjer. Det är kanske tråkigt, men inte SYND. Men ska vara aktsam med orden.
Ordet SYND är bibliskt och är en översättning av ett hebreiskt ord, som närmast betyder ” att missa målet”. Ordet användes under antiken som en bågskytteterm. I bibliska sammanhang används ordet första gången i samband med syndafallet, dvs. det tillfälle när mänskligheten beslöt sig för att överge Guds plan med skapelsen för att i stället försöka på egen hand. Med känt resultat…. SYND är alltså att hamna någon annanstans med sitt liv än där Gud hade planerat.
Då är miljö-och klimatmissarna SYND. Vi misshushållar med resurser, som är ändliga, och vi lämnar över en sargad och i stora stycken blödande planet till barn och barnbarn. SYND! Då är naturligtvis alla krig i alla tider SYND. Gud hade planlagt en värld, där syskon skulle leva tillsammans i fred och frid. Men hur blev det? SYND… Förtryck och utsugning av andra människor är SYND, liksom det faktum att klyftorna mellan dem som har, och dem som saknar, ökar hela tiden. SYND! Men också förtal, skvaller och baktaleri är SYND, eftersom det är oförenligt med Guds plan om kärlek och sammanhållning.
Jag är kristen. Det framgår av presentationen av mig och min blogg på den här sidan. Och det torde också ha framgått av flera blogginlägg. Åtminstone har det varit avsikten. Men i mitt frikyrkliga arv bär jag också med mig spår av den s.k. syndkatalogen. I en tid när det var viktigt för väckelsens pionjärer att på olika sätt visa det nya liv man levde tillsammans med Frälsaren, stämplades allt som hade att göra med det gamla liv, som man lämnat, som just synd. Därför blev det synd att dricka vin, något som man gjort innan man blev frälst. Det blev synd att dansa, av samma skäl. Men det har också inneburit att flera generationer frikyrkoungdomar aldrig lärde sig att dansa. Och jag hör till den gruppen. Inte SYND, men väldigt trist. Under en tid var det också synd för flickorna att ha högklackade skor, som väl möjligen är synd om fötterna. Det var synd att måla sig, att anlägga vissa typer av frisyrer mm.mm. Undrar förresten varför syndkalaogen var längre för kvinnor än för män…..
I dag talar man inte om syndkatalog, och väl är väl det. Men vi är många, som bär med oss alldeles onödiga skuld- och skamkänslor, därför att begreppet SYND feltolkades för oss.
I dag har kyrkan lämnat syndkatalogen bakom sig, men frågan är då i stället hur det märks på en människa att han eller hon är en Jesu efterföljare i dag. Det borde naturligtvis vara så att ett rättvisepatos, en vilja att i alla lägen stå upp för sanning och rätt, att stå på de svagas och utstöttas sida och att se världen i ett både globalt och lokalt perspektiv borde utmärka dagens kyrkfolk. Om det är så, är världen att gratulera. Den kommer då att förändras i den riktning Gud vill och förväntar sig. Och om inte--- så är det SYND.
Det var ju synd att MoDo inte gick till slutspel. Nej det var möjligen trist, men inte alls SYND. Och inte heller är det SYND att våren dröjer. Det är kanske tråkigt, men inte SYND. Men ska vara aktsam med orden.
Ordet SYND är bibliskt och är en översättning av ett hebreiskt ord, som närmast betyder ” att missa målet”. Ordet användes under antiken som en bågskytteterm. I bibliska sammanhang används ordet första gången i samband med syndafallet, dvs. det tillfälle när mänskligheten beslöt sig för att överge Guds plan med skapelsen för att i stället försöka på egen hand. Med känt resultat…. SYND är alltså att hamna någon annanstans med sitt liv än där Gud hade planerat.
Då är miljö-och klimatmissarna SYND. Vi misshushållar med resurser, som är ändliga, och vi lämnar över en sargad och i stora stycken blödande planet till barn och barnbarn. SYND! Då är naturligtvis alla krig i alla tider SYND. Gud hade planlagt en värld, där syskon skulle leva tillsammans i fred och frid. Men hur blev det? SYND… Förtryck och utsugning av andra människor är SYND, liksom det faktum att klyftorna mellan dem som har, och dem som saknar, ökar hela tiden. SYND! Men också förtal, skvaller och baktaleri är SYND, eftersom det är oförenligt med Guds plan om kärlek och sammanhållning.
Jag är kristen. Det framgår av presentationen av mig och min blogg på den här sidan. Och det torde också ha framgått av flera blogginlägg. Åtminstone har det varit avsikten. Men i mitt frikyrkliga arv bär jag också med mig spår av den s.k. syndkatalogen. I en tid när det var viktigt för väckelsens pionjärer att på olika sätt visa det nya liv man levde tillsammans med Frälsaren, stämplades allt som hade att göra med det gamla liv, som man lämnat, som just synd. Därför blev det synd att dricka vin, något som man gjort innan man blev frälst. Det blev synd att dansa, av samma skäl. Men det har också inneburit att flera generationer frikyrkoungdomar aldrig lärde sig att dansa. Och jag hör till den gruppen. Inte SYND, men väldigt trist. Under en tid var det också synd för flickorna att ha högklackade skor, som väl möjligen är synd om fötterna. Det var synd att måla sig, att anlägga vissa typer av frisyrer mm.mm. Undrar förresten varför syndkalaogen var längre för kvinnor än för män…..
I dag talar man inte om syndkatalog, och väl är väl det. Men vi är många, som bär med oss alldeles onödiga skuld- och skamkänslor, därför att begreppet SYND feltolkades för oss.
I dag har kyrkan lämnat syndkatalogen bakom sig, men frågan är då i stället hur det märks på en människa att han eller hon är en Jesu efterföljare i dag. Det borde naturligtvis vara så att ett rättvisepatos, en vilja att i alla lägen stå upp för sanning och rätt, att stå på de svagas och utstöttas sida och att se världen i ett både globalt och lokalt perspektiv borde utmärka dagens kyrkfolk. Om det är så, är världen att gratulera. Den kommer då att förändras i den riktning Gud vill och förväntar sig. Och om inte--- så är det SYND.
tisdag 23 mars 2010
Om Nattens Drottning och hur jag vanhelgade Jehova
Om man slår upp synonymer till ordet vanhelga finner man bl.a kränka, skända, ohelga, orena, häda. Så nu har du en del att välja emellan;
Jag stod där på Stockholms Central, som vanligt, är jag nästen beredd att säga nu, med kläder, som tydligt visade att jag representerade Frälsningsarmén, där jag stod. Dessutom med en insamlingsbössa i handen, och tre Stridsrop över armen. Tre, därför att det var allt jag hade kvar av de fyrtio, som jag sålt av tidningens marsnummer. Jodå, lite stolt är jag allt för det…. Då kom hon plötsligt fram till och stack fram en liten broschyr som hon ville ge mig.
Hon representerade den grupp av Vittnen för Jehova, som stått en bit längre bort och delat ut sina tidningar Vakttornet och Vakna till förbipasserande. Faktiskt delat ut. Jag undrar var dom får pengar ifrån... Dom har dessutom tidningarna på flera olika språk, en idé som jag kanske borde sno av dem… Alltnog; Hon inledde konversationen med att fråga om jag var kristen. En ovanlig fråga till en uniformerad frälsningssoldat, men ok för den! Jag besvarade frågan jakande, samtidigt som jag tyckte att hon nog borde ge sin broschyr till någon annan. När hon inte fick ge mig sin boschyr härsknade hon till och menade, efter en kort samtal om min och hennes bibel, Nya Världens upplaga, som den heter, att jag vanhelgar, kränker, skändar, ohelgar, orenar, hädar Jehovas namn. Genom min blotta närvaro, får man förmoda…. Eller därför att jag dristade mig att ha synpunkter på att deras bibelöversättning på väsentliga punkter skiljer sig från grundtexterna. Hon blev allt argare, vilket förvånade mig. Det brukar inte vara Vittnenas strategi…… Och till slut drog hon till med att ” Du kommer att få med Jehova att göra” En straffande gud, precis som israeliterna uppfattade Gamla Testamentets gud. Innan Jesus kom. Och kanske är det skillnaden mellan henne och mig. Ett personligt möte med en kärleksfull Gud. Men hon gick i alla fall, kanske för att ge broschyren till någon annan, precis som jag föreslog.
När jag sen sålt mitt fyrtionde Rop gick jag fram till de övriga i gruppen Vittnen för att berätta för dem om tant Domeij, men dom var måttligt intresserade, trots att tant Domeij själv vittnade om, att hon tillhörde de 144.000, som enl. Jehovas Vittnen, intar en särställning och skall befolka himlen.
Tant Domeij? Ja vi kallade henne så, när jag var barn. Fast hon hette Erika. Hon bodde i mina föräldrars hus i en liten lägenhet, som hon fyllde med krukväxter, som var hennes stora passion. Hon firade inte jul, som alla vi andra, minns jag. Och hon arbetade som hemsömmerska. Det var ett fint jobb i lilla Örnsköldsvik på den tiden. Hon gick hem till grosshandlarfruarna och sydde deras kläder. Och så älskade hon som sagt blommor. En gång knackade hon på hos oss sent en kväll bara för att visa oss hur Nattens Drottning blommade. Det gör den bara under en enda natt! Därav namnet. Och väldigt sällan, dessutom.
Under en period var hon Jehovas enda Vittne i Ö-vik. Och jag minns att jag tillsammans med mina föräldrar var med om hennes begravning, som var en mycket märklig tillställning.Men tydligen lite extra för Vittnena, eftersom tant Domeij var en av de utvalda 144.000
Om allt det där hade jag velat berätta för Vittnena på Centralen. Men dom var inte intresserade. Dom fortsatte bara att sprida sina irrläror.
Och, han som gav en stor slant, bara för att han gått förbi mig förra förra gången utan att ge något alls, och därför fått dåligt samvete….. Han kanske såg nåt annat än en som stod där och vanhelgade. Jag tror faktiskt det och tänker fortsätta
Jag stod där på Stockholms Central, som vanligt, är jag nästen beredd att säga nu, med kläder, som tydligt visade att jag representerade Frälsningsarmén, där jag stod. Dessutom med en insamlingsbössa i handen, och tre Stridsrop över armen. Tre, därför att det var allt jag hade kvar av de fyrtio, som jag sålt av tidningens marsnummer. Jodå, lite stolt är jag allt för det…. Då kom hon plötsligt fram till och stack fram en liten broschyr som hon ville ge mig.
Hon representerade den grupp av Vittnen för Jehova, som stått en bit längre bort och delat ut sina tidningar Vakttornet och Vakna till förbipasserande. Faktiskt delat ut. Jag undrar var dom får pengar ifrån... Dom har dessutom tidningarna på flera olika språk, en idé som jag kanske borde sno av dem… Alltnog; Hon inledde konversationen med att fråga om jag var kristen. En ovanlig fråga till en uniformerad frälsningssoldat, men ok för den! Jag besvarade frågan jakande, samtidigt som jag tyckte att hon nog borde ge sin broschyr till någon annan. När hon inte fick ge mig sin boschyr härsknade hon till och menade, efter en kort samtal om min och hennes bibel, Nya Världens upplaga, som den heter, att jag vanhelgar, kränker, skändar, ohelgar, orenar, hädar Jehovas namn. Genom min blotta närvaro, får man förmoda…. Eller därför att jag dristade mig att ha synpunkter på att deras bibelöversättning på väsentliga punkter skiljer sig från grundtexterna. Hon blev allt argare, vilket förvånade mig. Det brukar inte vara Vittnenas strategi…… Och till slut drog hon till med att ” Du kommer att få med Jehova att göra” En straffande gud, precis som israeliterna uppfattade Gamla Testamentets gud. Innan Jesus kom. Och kanske är det skillnaden mellan henne och mig. Ett personligt möte med en kärleksfull Gud. Men hon gick i alla fall, kanske för att ge broschyren till någon annan, precis som jag föreslog.
När jag sen sålt mitt fyrtionde Rop gick jag fram till de övriga i gruppen Vittnen för att berätta för dem om tant Domeij, men dom var måttligt intresserade, trots att tant Domeij själv vittnade om, att hon tillhörde de 144.000, som enl. Jehovas Vittnen, intar en särställning och skall befolka himlen.
Tant Domeij? Ja vi kallade henne så, när jag var barn. Fast hon hette Erika. Hon bodde i mina föräldrars hus i en liten lägenhet, som hon fyllde med krukväxter, som var hennes stora passion. Hon firade inte jul, som alla vi andra, minns jag. Och hon arbetade som hemsömmerska. Det var ett fint jobb i lilla Örnsköldsvik på den tiden. Hon gick hem till grosshandlarfruarna och sydde deras kläder. Och så älskade hon som sagt blommor. En gång knackade hon på hos oss sent en kväll bara för att visa oss hur Nattens Drottning blommade. Det gör den bara under en enda natt! Därav namnet. Och väldigt sällan, dessutom.
Under en period var hon Jehovas enda Vittne i Ö-vik. Och jag minns att jag tillsammans med mina föräldrar var med om hennes begravning, som var en mycket märklig tillställning.Men tydligen lite extra för Vittnena, eftersom tant Domeij var en av de utvalda 144.000
Om allt det där hade jag velat berätta för Vittnena på Centralen. Men dom var inte intresserade. Dom fortsatte bara att sprida sina irrläror.
Och, han som gav en stor slant, bara för att han gått förbi mig förra förra gången utan att ge något alls, och därför fått dåligt samvete….. Han kanske såg nåt annat än en som stod där och vanhelgade. Jag tror faktiskt det och tänker fortsätta
måndag 22 mars 2010
Arbetsseger för ljuset
Ibland när jag åker tunnelbana funderar jag över varför jag hamnat i en vagn där alla har legat hemma i svår förkylning den senaste månaden. Ansiktena är likbleka om det så är mitt i sommaren. Och hur kommer det sig att alla som promenerar eller åker buss ser så fräscha och friska ut även mitt i vintern, att man undrar om dom nånsin haft med försäkringskassan att göra.
Ja hur kan det komma sig? Varför är det så stor skillnad mellan tunnelbanefolket under jord och bussmänniskorna ovan jord? Båda är ju lydiga och följer SL:s uppmaningar att åka kollektivt. Men jag har kommit på det! Jag upptäckte lösningen när jag såg hur tunnelbanefolket fick färg och rosiga kinder bara dom kom ut i dagsljuset. Det var ljuset som gjorde skillnaden. Det blåaktiga lysrörsljuset gör människor bleka i ansiktet. Så var det!
Det var förresten vårdagjämning i lördags och på lördag kommer sommartiden tillbaka. Vet du vad sommartid heter på engelska? Daylight saving time!!! En tid som sparar ljus åt oss!! Och när jag går ut för att hämta morgontidningen, så skymtar i alla fall gryningsljuset. Så det är ingen tvekan längre. Ljuset har vunnit en arbetsseger igen. Och just i år tycker jag att det känns som att matchen varit extra lång och att mörkret länge lett matchen. Men snart får vi stämma in i påskdagens segersång: ”Här var mellan ljuset och mörkret en strid, dock segrade ljuset till evig tid”. Ljuset har segrat TILL EVIG TID.
I vilket ljus ser vi på på oss själva och på varandra då? Och då tänker jag inte på om det är lysrör eller stearinljus och inte heller på om det är 25 eller 100W i lamporna. Och vi talar väl om energilampor? Jag tänker i stället på, att den som jag tycker om, ser jag på i ett speciellt ljus. Skavanker och brister förvandlas till charmiga egenheter, medan hos den, jag tycker illa om eller är rädd för, blir t.o.m. det vackraste leende ett odrägligt flin. Att vara rädd förvandlar lätt människors både ord och utseende. Rädslan för varandra är en effektiv förvrängare av både ord och avsikter.
Men vi behöver inte vara rädda. Det var jungfru Marie bebådelsedag i går. Och i evangelietexten försäkrar ängeln, detta ljusets sändebud, att Maria behöver inte vara rädd. Detta trots att 15-åringen just fått veta, att hon ska bli mor till Jesus, Gud i människogestalt. Och ända sen juldagsmorgonen, mitt i det mörkaste mörka, bara några dagar efter vintersolståndet, då solen står som allra lägst, har evangeliet försäkrat, att vi behöver inte vara rädda. Herdarna på ängen fick ju också veta att dom inte behövde vara rädda. Och jag behöver inte vara rädd, och inte du heller. Inte rädd för att inte vara som andra, att inte orka eller inte räcka till. Och inte rädd för något annat heller.
”Här var mellan ljuset och mörkret en strid, dock segrade ljuset till evig tid.” Arbetsseger för ljuset!
Ja hur kan det komma sig? Varför är det så stor skillnad mellan tunnelbanefolket under jord och bussmänniskorna ovan jord? Båda är ju lydiga och följer SL:s uppmaningar att åka kollektivt. Men jag har kommit på det! Jag upptäckte lösningen när jag såg hur tunnelbanefolket fick färg och rosiga kinder bara dom kom ut i dagsljuset. Det var ljuset som gjorde skillnaden. Det blåaktiga lysrörsljuset gör människor bleka i ansiktet. Så var det!
Det var förresten vårdagjämning i lördags och på lördag kommer sommartiden tillbaka. Vet du vad sommartid heter på engelska? Daylight saving time!!! En tid som sparar ljus åt oss!! Och när jag går ut för att hämta morgontidningen, så skymtar i alla fall gryningsljuset. Så det är ingen tvekan längre. Ljuset har vunnit en arbetsseger igen. Och just i år tycker jag att det känns som att matchen varit extra lång och att mörkret länge lett matchen. Men snart får vi stämma in i påskdagens segersång: ”Här var mellan ljuset och mörkret en strid, dock segrade ljuset till evig tid”. Ljuset har segrat TILL EVIG TID.
I vilket ljus ser vi på på oss själva och på varandra då? Och då tänker jag inte på om det är lysrör eller stearinljus och inte heller på om det är 25 eller 100W i lamporna. Och vi talar väl om energilampor? Jag tänker i stället på, att den som jag tycker om, ser jag på i ett speciellt ljus. Skavanker och brister förvandlas till charmiga egenheter, medan hos den, jag tycker illa om eller är rädd för, blir t.o.m. det vackraste leende ett odrägligt flin. Att vara rädd förvandlar lätt människors både ord och utseende. Rädslan för varandra är en effektiv förvrängare av både ord och avsikter.
Men vi behöver inte vara rädda. Det var jungfru Marie bebådelsedag i går. Och i evangelietexten försäkrar ängeln, detta ljusets sändebud, att Maria behöver inte vara rädd. Detta trots att 15-åringen just fått veta, att hon ska bli mor till Jesus, Gud i människogestalt. Och ända sen juldagsmorgonen, mitt i det mörkaste mörka, bara några dagar efter vintersolståndet, då solen står som allra lägst, har evangeliet försäkrat, att vi behöver inte vara rädda. Herdarna på ängen fick ju också veta att dom inte behövde vara rädda. Och jag behöver inte vara rädd, och inte du heller. Inte rädd för att inte vara som andra, att inte orka eller inte räcka till. Och inte rädd för något annat heller.
”Här var mellan ljuset och mörkret en strid, dock segrade ljuset till evig tid.” Arbetsseger för ljuset!
söndag 21 mars 2010
Änglavakt och tigande stenar
Filmen Änglavakt hade premiär i fredags. I filmen lever det välbärgade paret Ernst (Mikael Nyqvist) och Cecilia (Izabella Scorupco) ett perfekt och välordnat liv. Men paret råkar ut för alla föräldrars mardröm: att se sitt barn ligga hjärnskadat på en intensivvårdsavdelning med små utsikter att klara sig. Deras olika sätt att se på livet - han är rationell och jobbar på försäkringsbolag, medan hon är lite flummigare och tror på ödet - blir plötsligt, när katastrofen inträffar, ett stort problem. Men när allt ser som mörkast ut dyker främlingen Walter upp, absurt nog spelad av franske Tchéky Karyo. Med dans, sång och altruism vill han hjälpa paret till ökad självkännedom. Han kommer som änglavakt från högre makter…… Tänk om änglarna talar franska!! Detta apropå ett blogginlägg härom dagen.....
Är det kanske nu så, att högre makter, änglar och gudasända väsen ska ersätta demoner och blodsugande vampyrer på vita duken? Låt oss hoppas det i alla fall. Recensenterna är tämligen överens om att filmen har ett religiöst eller åtminstone kvasireligiöst budskap - Ängeln Walter uppmanar det förtvivlade paret att se framåt och tappa aldrig hoppet. I övrigt har väl recensionerna varit ganska svala. Men några recensenter vågar alltså t.o.m ta begreppet högre makter i sin mun eller var nu recensenter tar ord någonstans. Högre makter är väl f.ö. det närmaste svenska journalister vågar komma ordet Gud. När karibiska sprinters och brasilianska fotbollsspelare knäfaller och tackar sin Gud för segern, så rapporteras det i svenska media i bästa fall som att dom tackar ”högre makter”
Jag har inte sett filmen än, men ok för recensionerna ändå! Bättre med en halvskral film om änglar än massor om vampyrer som tonårstjejer förälskar sig i. Och kanske är det dessutom så att kyrkan och den kristna tron kan få draghjälp. Igen i så fall. Det är nämligen långt ifrån första gången, som konsten, och ibland vetenskapen också förresten, har öppnat dörren för det kristna evangeliet. Men tyvärr har kyrkan nästan alltid missat chansen. Kristna människor har gått och sett filmen, eller besökt teater eller vetenskapliga debatter, där frågor om liv och död, himmel och helvete aktualiserats, men utan att sen föra upp dessa livsfrågor på kyrkans egen dagordning. Minns Du filmen Änglar- finns dom? Det var med Jarl Kulle och Christina Schollin, alltså för hundra år sen….. Där ägnade sig kyrkan åt att förfasa sig över samlag och porrscener i stället för att försöka ge ett kristet svar på frågan om änglar finns. Och de flesta av Ingemar Bergmans filmer lyfter ju fram existentiella livsåskådningfrågor hela tiden. Liksom Jonas Gardell och många andra. Men kyrkans svar har i stort sett uteblivit. På sin höjd har man kunnat samla kyrkfolk till demonstationer utanför biografen om budskapet inte passat.
Och nu har kyrkan chansen igen. Finns det verkligen skyddsänglar? Vad säger Bibeln? Vilken roll spelar dom i så fall? Är Gud bara god? Och har Han all makt, verkligen? Var kommer i så fall ondska, olyckor och annat elände ifrån? Blir det tyst från kyrkans håll igen, blir det demonstrationer mot att skyddsängeln både använder svordomar och dricker rödvin, eller ska kyrkan den här gången ta en seriös diskussion om filmens budskap?
”Om dessa tiger ska stenarna ropa”, sa Jesus själv….
Är det kanske nu så, att högre makter, änglar och gudasända väsen ska ersätta demoner och blodsugande vampyrer på vita duken? Låt oss hoppas det i alla fall. Recensenterna är tämligen överens om att filmen har ett religiöst eller åtminstone kvasireligiöst budskap - Ängeln Walter uppmanar det förtvivlade paret att se framåt och tappa aldrig hoppet. I övrigt har väl recensionerna varit ganska svala. Men några recensenter vågar alltså t.o.m ta begreppet högre makter i sin mun eller var nu recensenter tar ord någonstans. Högre makter är väl f.ö. det närmaste svenska journalister vågar komma ordet Gud. När karibiska sprinters och brasilianska fotbollsspelare knäfaller och tackar sin Gud för segern, så rapporteras det i svenska media i bästa fall som att dom tackar ”högre makter”
Jag har inte sett filmen än, men ok för recensionerna ändå! Bättre med en halvskral film om änglar än massor om vampyrer som tonårstjejer förälskar sig i. Och kanske är det dessutom så att kyrkan och den kristna tron kan få draghjälp. Igen i så fall. Det är nämligen långt ifrån första gången, som konsten, och ibland vetenskapen också förresten, har öppnat dörren för det kristna evangeliet. Men tyvärr har kyrkan nästan alltid missat chansen. Kristna människor har gått och sett filmen, eller besökt teater eller vetenskapliga debatter, där frågor om liv och död, himmel och helvete aktualiserats, men utan att sen föra upp dessa livsfrågor på kyrkans egen dagordning. Minns Du filmen Änglar- finns dom? Det var med Jarl Kulle och Christina Schollin, alltså för hundra år sen….. Där ägnade sig kyrkan åt att förfasa sig över samlag och porrscener i stället för att försöka ge ett kristet svar på frågan om änglar finns. Och de flesta av Ingemar Bergmans filmer lyfter ju fram existentiella livsåskådningfrågor hela tiden. Liksom Jonas Gardell och många andra. Men kyrkans svar har i stort sett uteblivit. På sin höjd har man kunnat samla kyrkfolk till demonstationer utanför biografen om budskapet inte passat.
Och nu har kyrkan chansen igen. Finns det verkligen skyddsänglar? Vad säger Bibeln? Vilken roll spelar dom i så fall? Är Gud bara god? Och har Han all makt, verkligen? Var kommer i så fall ondska, olyckor och annat elände ifrån? Blir det tyst från kyrkans håll igen, blir det demonstrationer mot att skyddsängeln både använder svordomar och dricker rödvin, eller ska kyrkan den här gången ta en seriös diskussion om filmens budskap?
”Om dessa tiger ska stenarna ropa”, sa Jesus själv….
lördag 20 mars 2010
Så svårt—men ändå så självklart
Den 31-åriga kvinnan är totalförlamad. I ett brev vädjar hon nu till Socialstyrelsen om att få dö.”Det är min uttryckliga önskan att respiratorn stängs av efter det att jag har sövts”,skriver kvinnan.Sedan sex års ålder har hon varit bunden vid en respirator. Hon lider av en allvarlig,obotlig, neurologisk sjukdom och hennes tillstånd försämras gradvis. ” Jag kan inte andas själv. Inte ens ett enda andetag. Jag kan ej heller röra mig någonting”,skriver hon i brevet som dikterats för två kuratorer vid Danderyds sjukhus, enligt Svenska Dagbladet.
Kvinnan ber Socialstyrelsen om att få avsluta sitt liv på ett värdigt sätt "så länge jag ännu har kropp och hjärna i behåll".
Ingemar Engström, läkare och ordförande i Läkaresällskapets etiska delegation, ger kvinnan sitt stöd. Den här patientens önskemål om att få avbryta behandlingen måste tillgodoses. Allt annat är tvångsvård. Det här är enligt kolleger en fullt beslutskapabel person som under lång tid uttryckt en önskan om att få dö, säger han till SvD. Enligt honom har kvinnans ansvariga läkare vänt sig till Läkaresällskapet för råd. Delegationen har nu skrivit brev till Socialstyrelsen för att få ett klarläggande.
Så svårt—men ändå så självklart. Jag bad i går mina vänner på Facebook om deras åsikt i ärendet. Inte många hörde av sig, vilket inte alls är konstigt. Frågan är jättesvår. Har jag rätten till mitt eget liv? Är inte sjukvårdens uppgift att bota, lindra och trösta—i den ordningen? Och måste jag inte kunna lita på att det är just det sjukvården sysslar med, och ingenting annat?
Men den här kvinnan har inget liv. Hon existerar bara med hjälp av respiratorn och har så gjort i 25 av sina 31 levnadsår. Hon ber nu inte om någon form av aktiv dödshjälp utan bara om att slippa sin existensuppehållande ”vård”. Hon är vid sina sinnens fulla bruk, och har skrivit ( med hjälp av två kuratorer) ett klart och redigt brev med en anhållan om att få dö en värdig död.
För mig är det självklart att hennes önskan skall beviljas av Socialstyrelsen. Vi måste ha rätt att bestämma över vår egen kropp och välja bort smärta och ångest i livets slutskede. Vi måste ges rätten att själva bestämma om vården ska avslutas, om vi lider av en sjukdom som det inte finns någon bot för. I Socialstyrelsens riktlinjer från 1992 står bl. a att ”Alla människor har rätt att få bestämma över sitt eget liv , få bästa möjliga vård och att få dö under värdiga former”. Riktlinjerna är dessutom allmänna eftersom varje patient måste bedömas individuellt. Men det står också att "en grundläggande regel är att åtgärder, vars enda syfte är att orsaka en patients död, aldrig är tillåtna – inte ens om patienten själv begär det”.
Så svårt, men ändå för mig: så självklart
Kvinnan ber Socialstyrelsen om att få avsluta sitt liv på ett värdigt sätt "så länge jag ännu har kropp och hjärna i behåll".
Ingemar Engström, läkare och ordförande i Läkaresällskapets etiska delegation, ger kvinnan sitt stöd. Den här patientens önskemål om att få avbryta behandlingen måste tillgodoses. Allt annat är tvångsvård. Det här är enligt kolleger en fullt beslutskapabel person som under lång tid uttryckt en önskan om att få dö, säger han till SvD. Enligt honom har kvinnans ansvariga läkare vänt sig till Läkaresällskapet för råd. Delegationen har nu skrivit brev till Socialstyrelsen för att få ett klarläggande.
Så svårt—men ändå så självklart. Jag bad i går mina vänner på Facebook om deras åsikt i ärendet. Inte många hörde av sig, vilket inte alls är konstigt. Frågan är jättesvår. Har jag rätten till mitt eget liv? Är inte sjukvårdens uppgift att bota, lindra och trösta—i den ordningen? Och måste jag inte kunna lita på att det är just det sjukvården sysslar med, och ingenting annat?
Men den här kvinnan har inget liv. Hon existerar bara med hjälp av respiratorn och har så gjort i 25 av sina 31 levnadsår. Hon ber nu inte om någon form av aktiv dödshjälp utan bara om att slippa sin existensuppehållande ”vård”. Hon är vid sina sinnens fulla bruk, och har skrivit ( med hjälp av två kuratorer) ett klart och redigt brev med en anhållan om att få dö en värdig död.
För mig är det självklart att hennes önskan skall beviljas av Socialstyrelsen. Vi måste ha rätt att bestämma över vår egen kropp och välja bort smärta och ångest i livets slutskede. Vi måste ges rätten att själva bestämma om vården ska avslutas, om vi lider av en sjukdom som det inte finns någon bot för. I Socialstyrelsens riktlinjer från 1992 står bl. a att ”Alla människor har rätt att få bestämma över sitt eget liv , få bästa möjliga vård och att få dö under värdiga former”. Riktlinjerna är dessutom allmänna eftersom varje patient måste bedömas individuellt. Men det står också att "en grundläggande regel är att åtgärder, vars enda syfte är att orsaka en patients död, aldrig är tillåtna – inte ens om patienten själv begär det”.
Så svårt, men ändå för mig: så självklart
fredag 19 mars 2010
Bekymra dej inte! Det löser sig. Typ…
Jag var på bönemöte i går. Eller mötte min cellgrupp, som det heter på lite uppfräschat frikyrkospråk. Varje verksamhet har ju sitt eget fikonspråk. Frikyrkan har t.o.m ett eget namn på sitt fikonspråk, nämligen Kanaans tungomål. Och cellgrupp är möjligen en del av detta tungomål. Hur som helst så möttes vi, en grupp medlemmar av Vasakåren i går kväll för att be tillsammans. Vi gör det varannan torsdag och det känns stort och viktigt!
I går samlade vi våra tankar omkring vad som EGENTLIGEN är viktigt i livet. Vi gjorde det utifrån en bibeltext ur Jesu bergspredikan om blommorna och fåglarna, som inte bryr sig, men som Gud ändå förser, så att dom klarar sig. Se på blommorna på marken…… och se på fåglarna under himlen… Dom sliter inte och strävar, som vi. Men det löser sig ändå för dom. Och slutklämmen i Jesu undervisning: Gör er inga bekymmer! Mer om löser sig kommer sedan, förresten.
Tänk om jag vågade ta till mej lite mer av detta sorglöshetens evangelium. Det handlar inte om ansvarslöshet, absolut inte. Blommorna måste själva växa och fåglarna måste lyfta sina vingar själva. Men Gud förser hela tiden med resurserna för flygandet och växandet. Det handlar mer att våga lita så pass mycket på Gud, och på att ha vill ge mig allt vad jag behöver, att jag får tid och ork att fokusera mer på det verkligt viktiga i livet.När den kristna fösamlingen blir fylld av människor med den tillliten, då blir församlingen något annat än en förening för människor med religiösa intressen. Typ!
Och då kanske jag också kan låta bli att irritera mig över sånt som är alldeles oviktigt. Typ. Men det var just det där ordet typ, typ. Jag försöker, liksom , att låta bli, va, att irritera mig på det, liksom, men kan inte låta bli, typ! Jag ba blir så irriterad, liksom, när folk, va, måste lägga till, liksom, en massa onödiga ord, typ. Och han ba, och dom, ba, och vi ba och ni, liksom. Typ! Och man kan rada upp fler ord. Pucko t.ex. Som dessutom har genererat verbet puckat. Åtminstone i den verbformen. Men medge att det låter puckat, liksom. Här krävs ett språkligt renhållningsarbete, liksom. Och man undrar vad skolorna gör åt det, typ? Och Språkrådet, vad gör dom, va?
Men med tiden kanske allt löser sig. Både koncentration på det som är viktigt i livet, och nån sorts språklig renhållning. Löser sig, förresten. Är inte det också ett sånt där onödigt tillägg, typ? Åtminstone ibland. Fast flera hip-hopartister har riktigt bra texter som innehåller en försäkran om att det ska lösa sig.Jag gillar t.ex Timbuktu, och hans lyrik. Är det inte det, förresten, som är evangelium? Att det löser sig, om jag bara vågar lita på Gud.
Typ, liksom!
I går samlade vi våra tankar omkring vad som EGENTLIGEN är viktigt i livet. Vi gjorde det utifrån en bibeltext ur Jesu bergspredikan om blommorna och fåglarna, som inte bryr sig, men som Gud ändå förser, så att dom klarar sig. Se på blommorna på marken…… och se på fåglarna under himlen… Dom sliter inte och strävar, som vi. Men det löser sig ändå för dom. Och slutklämmen i Jesu undervisning: Gör er inga bekymmer! Mer om löser sig kommer sedan, förresten.
Tänk om jag vågade ta till mej lite mer av detta sorglöshetens evangelium. Det handlar inte om ansvarslöshet, absolut inte. Blommorna måste själva växa och fåglarna måste lyfta sina vingar själva. Men Gud förser hela tiden med resurserna för flygandet och växandet. Det handlar mer att våga lita så pass mycket på Gud, och på att ha vill ge mig allt vad jag behöver, att jag får tid och ork att fokusera mer på det verkligt viktiga i livet.När den kristna fösamlingen blir fylld av människor med den tillliten, då blir församlingen något annat än en förening för människor med religiösa intressen. Typ!
Och då kanske jag också kan låta bli att irritera mig över sånt som är alldeles oviktigt. Typ. Men det var just det där ordet typ, typ. Jag försöker, liksom , att låta bli, va, att irritera mig på det, liksom, men kan inte låta bli, typ! Jag ba blir så irriterad, liksom, när folk, va, måste lägga till, liksom, en massa onödiga ord, typ. Och han ba, och dom, ba, och vi ba och ni, liksom. Typ! Och man kan rada upp fler ord. Pucko t.ex. Som dessutom har genererat verbet puckat. Åtminstone i den verbformen. Men medge att det låter puckat, liksom. Här krävs ett språkligt renhållningsarbete, liksom. Och man undrar vad skolorna gör åt det, typ? Och Språkrådet, vad gör dom, va?
Men med tiden kanske allt löser sig. Både koncentration på det som är viktigt i livet, och nån sorts språklig renhållning. Löser sig, förresten. Är inte det också ett sånt där onödigt tillägg, typ? Åtminstone ibland. Fast flera hip-hopartister har riktigt bra texter som innehåller en försäkran om att det ska lösa sig.Jag gillar t.ex Timbuktu, och hans lyrik. Är det inte det, förresten, som är evangelium? Att det löser sig, om jag bara vågar lita på Gud.
Typ, liksom!
torsdag 18 mars 2010
Candace och Cornell, Lisen och Jehovas Vittnen
Candace och Cornell. Det är så dom heter, mina nya kårledare, själasörjare och herdar. Och Voeller i efternamn. Dom kommer till Sverige och Vasakåren den 19 juli från USA. Ett ganska ovanligt grepp med kårledare från ett annat land, trots att ju Frälsningsarmén är en jättestor internationell familjegemenskap. Jag har nära två miljoner syskon i drygt 100 länder i alla världsdelar. Det är stort i en värld, som trots allt tal om internationalisering och globalisering är så trångt nationalistisk på så många områden. Vi har ju inte glömt klimatmötet i Köpenhamn. Där var dom stora inte så globala minsann… Men nu ska alltså globaliseringen flytta in på Vasakåren, och det känns spännande...
Jag vet inget alls om dem, men har i alla fall blivit vän med dem på Facebook, och det är ju alltid en bra början. Från många års kontakter med Frälsningsarmén i USA vet jag i alla fall, att det kan bli en intressant mix av olika frälsningsarmékulturer. Men det är väl det som är globalisering, eller åtminstone en del av den. Spännande ska det i alla fall bli att välkomna dem in i vår gemenskap. Trots att språket säkert kommer att sätta upp lite hinder, åtminstone i början. Detta trots att hon, Candace , tycks ha nån form av svensk eller åtminstone skandinavisk bakgrund.
Apropå språk förresten. Jag försökte mig på en konversation på franska i går på Centralen. Det gick inte så bra, och Lisen Lovén, som lärt mig all franska jag kan, eller snarare har kunnat, skulle nog ha gråtit över hur resultatet av hennes ansträngningar lät….. Jag hade denna Lisen som lärare i franska under ett år på gymnasiet för hundra år sen, och under det året hörde vi henne aldrig säga ett enda ord på svenska. En utsökt metod för språkinlärning, och inte blev det sämre av att hon skrev svarta tavlan, som faktiskt var svart och en krittavla på den tiden, överfull med text minst ett par, tre, gånger varje lektion. Men det hjälpte föga i går på Centralen, och jag undrar, om den franska damen förstod varifrån tåget till Uppsala skulle gå. En uniformerad frälsningssoldat på Stockholms central tas annars ibland som en SJ-anställd. Så långt har anonymiteten gått, även om jag sluppit glåpord om vinterns tågkaos.
Annars är ropförsäljningen på Centralen en av veckans höjdpunkter. Frälsningsarmén syns, och jag träffar mängder av trevliga människor, som tycker om att vi finns där i vimlet. Och sen säljer jag ju lite tidningar också. I går fick jag också tillfälle att rätta ut frågetecknen ( eller åtminstone några) hos den unga tjejen, som undrade vad det är för skillnad mellan oss och Jehovas Vittnen, som ju också står där med Vakna och Vakttornet. All skillnad i världen, förklarade jag. Och främst då synen på Jesus och frälsningen. Jehovas vittnen anser inte att Jesus är identisk med guden Jehova, men att han är sin fars avbild. Han är skapad direkt av Jehova och fanns med vid universums skapelse, i form av ärkeängeln Mikael. Den klassiska kristna treenighetsläran, att Fadern, Sonen och den helige Ande är tre i en, avvisas helt. I sin egen bibelöversättning har man infört namnet Jehova 137 gånger, trots att namnet inte finns med någonstans i de bevarade grundtexterna. Fast allt det där hann jag ju inte berätta för tjejen på Centralen. Men hon fick med sig ett Stridsrop....
Smått och gott om smått och stort. Det ska ju min blogg handla om enl. varudeklarationen. Och det handlar väl även det här blogginlägget, det etthundraförsta i ordningen, om…
Jag vet inget alls om dem, men har i alla fall blivit vän med dem på Facebook, och det är ju alltid en bra början. Från många års kontakter med Frälsningsarmén i USA vet jag i alla fall, att det kan bli en intressant mix av olika frälsningsarmékulturer. Men det är väl det som är globalisering, eller åtminstone en del av den. Spännande ska det i alla fall bli att välkomna dem in i vår gemenskap. Trots att språket säkert kommer att sätta upp lite hinder, åtminstone i början. Detta trots att hon, Candace , tycks ha nån form av svensk eller åtminstone skandinavisk bakgrund.
Apropå språk förresten. Jag försökte mig på en konversation på franska i går på Centralen. Det gick inte så bra, och Lisen Lovén, som lärt mig all franska jag kan, eller snarare har kunnat, skulle nog ha gråtit över hur resultatet av hennes ansträngningar lät….. Jag hade denna Lisen som lärare i franska under ett år på gymnasiet för hundra år sen, och under det året hörde vi henne aldrig säga ett enda ord på svenska. En utsökt metod för språkinlärning, och inte blev det sämre av att hon skrev svarta tavlan, som faktiskt var svart och en krittavla på den tiden, överfull med text minst ett par, tre, gånger varje lektion. Men det hjälpte föga i går på Centralen, och jag undrar, om den franska damen förstod varifrån tåget till Uppsala skulle gå. En uniformerad frälsningssoldat på Stockholms central tas annars ibland som en SJ-anställd. Så långt har anonymiteten gått, även om jag sluppit glåpord om vinterns tågkaos.
Annars är ropförsäljningen på Centralen en av veckans höjdpunkter. Frälsningsarmén syns, och jag träffar mängder av trevliga människor, som tycker om att vi finns där i vimlet. Och sen säljer jag ju lite tidningar också. I går fick jag också tillfälle att rätta ut frågetecknen ( eller åtminstone några) hos den unga tjejen, som undrade vad det är för skillnad mellan oss och Jehovas Vittnen, som ju också står där med Vakna och Vakttornet. All skillnad i världen, förklarade jag. Och främst då synen på Jesus och frälsningen. Jehovas vittnen anser inte att Jesus är identisk med guden Jehova, men att han är sin fars avbild. Han är skapad direkt av Jehova och fanns med vid universums skapelse, i form av ärkeängeln Mikael. Den klassiska kristna treenighetsläran, att Fadern, Sonen och den helige Ande är tre i en, avvisas helt. I sin egen bibelöversättning har man infört namnet Jehova 137 gånger, trots att namnet inte finns med någonstans i de bevarade grundtexterna. Fast allt det där hann jag ju inte berätta för tjejen på Centralen. Men hon fick med sig ett Stridsrop....
Smått och gott om smått och stort. Det ska ju min blogg handla om enl. varudeklarationen. Och det handlar väl även det här blogginlägget, det etthundraförsta i ordningen, om…
onsdag 17 mars 2010
Jubileum
Jag firar jubileum i dag. 100!! Det brukar ju firas med både pompa och ståt, om bara jubilaren orkar. Och visst, jubilaren orkar, men jubileet kommer ändå att förbigås med tystnad och i all vanlighet. Men vad då 100? Jo, det du nu sitter och läser, är mitt ett hundrade blogginlägg! Det heter blogginlägg och inte blogg, det bestämdes tidigt efter konsultationer med mer erfarna bloggare. Bloggen är liksom hela paketet, ramen runt det hela, och inläggen är det man fyller denna ram med. Enl. min varudeklaration har ramen varit ”smått och gott om smått och stort”, nån sorts pytt-i-panna-blogg alltså, och det har ju gjort det hela lite enklare. Enklare än om bloggen bara hade handlat om t.ex ångermanlänningar i förskingringen eller varför jag inte drabbats av av sudokufebern. 100 inlägg om sånt hade blivit både jobbigt för kreativiteten och ytterst tråkigt för dej, käre läsare.
Jag har alltså hållit mig inom en vid ram av både smått och stort. Jag har bloggat om skolminnen och gamla lärare. Minns Lill-Klas och hans eminenta föreläsningar om Hawaiis historia! Vinter-OS har ju också avhållits, eller utkämpats, eller vad ett vinter-OS nu gör, så det har ju fått sin beskärda del av utrymmet. Heder åt Sverige förresten! Det vet jag inte om jag skrev medan det pågick. Om jag glömde det, kan det ha berott på att sena kvällar och nätter, när Hellner, Kalla och dom övriga var igång är inte riktigt min tid på dygnet. Om du tittar när de flesta av mina hundra inlägg är publicerade så förstår du när min tid inträffar!!!! Men Tre Kronors devalverade insats ( värde 1.50 kanske) borde jag nog ha kommenterat mer. Men hockeyn har ju fått sin plats ändå genom MoDos PRAKTFIASKO. Med flera tusen NHL-matcher i bagaget och anförda av Foppa, torskar dom ändå mot Södertälje i en direkt avgörande match och missar slutspelet. Så uruselt att det vore värt en egen blogg, och inte bara några irriterade inlägg.
Irriterat är förresten bara förnamnet på känsloläget när jag bloggat om vädret och SNÖN. Jag håller just som bäst på att försöka övertala hustrun att vi ska tillbringa nästa vinter någon annanstans, och vi får se hur den kampanjen avlöper. Det som kan avhålla mig från en vinteremigration till sol och värme skulle i så fall vara familj och barnbarn. Dom har f.ö. också fått plats inom ramen smått och stort. Minns mina svårigheter med att reda ut vem som är släkt med vem och den danske mågens ständiga påpekanden om Sydafrika…. Eller de halvsvenska barnbarnen som redan lärt sig att ”sammen bliver vi klugare” En ytterst viktig lärdom! Dom fyra barnbarnen vore också värda en alldeles egen kärleksblogg!!
Som kristen och frälsningssoldat har ju frågor om Bibeln, kristen tro och kyrkolivets utveckling fått plats. Det utlovade jag redan i bloggens programförklaring, och mer om den varan torde följa. Liksom mer om folkbildningens roll i ett samhälle, som får alltmer tillgång till kunskap ,men där alltfler tycks bli allt mindre bildade. Lite partipolitik har jag också vågat mig på. Kunde av olika skäl inte ge mig ut på det fältet förra gången jag var ute i bloggosfären, men nu är fältet fritt att ge sig på brister i samhället med mina socialdemokratiska glasögon på. Och det känns riktigt fint och spännande.
Jag har dock saknat kommentarer till mina inlägg. Du har väl sett att det finns utrymme för kommentarer i slutet av varje inlägg. Särskilt många såna har jag inte fått. Men jag har väl varit för snäll eller för menlös i mitt tyckande, kanske. Men välkommen att tycka till!
100 blogginlägg är ju egentligen ingenting i sammanhanget. En god vän till mig närmar sig 500. Men hon ( för det är en hon) har ju också ett tidsmässigt försprång, i det att hon gav sig ut i bloggosfären långt tidigare än jag. Och hon håller på Södertälje i hockey, så jag kan väl vänta några kvalfyllda inlägg från det hållet kan jag tro…...
Det är alltså långt till 500 inlägg och i stället för att fira jubileum så fortsätter jag att skriva smått och gott om smått och stort. Sommarens stora bröllop väntar ju, liksom alla fotbollsmatcher i alla serier. Och valrörelsen, valet, segern och regeringsskiftet. Det finns mycket att blogga om…..
Jag har alltså hållit mig inom en vid ram av både smått och stort. Jag har bloggat om skolminnen och gamla lärare. Minns Lill-Klas och hans eminenta föreläsningar om Hawaiis historia! Vinter-OS har ju också avhållits, eller utkämpats, eller vad ett vinter-OS nu gör, så det har ju fått sin beskärda del av utrymmet. Heder åt Sverige förresten! Det vet jag inte om jag skrev medan det pågick. Om jag glömde det, kan det ha berott på att sena kvällar och nätter, när Hellner, Kalla och dom övriga var igång är inte riktigt min tid på dygnet. Om du tittar när de flesta av mina hundra inlägg är publicerade så förstår du när min tid inträffar!!!! Men Tre Kronors devalverade insats ( värde 1.50 kanske) borde jag nog ha kommenterat mer. Men hockeyn har ju fått sin plats ändå genom MoDos PRAKTFIASKO. Med flera tusen NHL-matcher i bagaget och anförda av Foppa, torskar dom ändå mot Södertälje i en direkt avgörande match och missar slutspelet. Så uruselt att det vore värt en egen blogg, och inte bara några irriterade inlägg.
Irriterat är förresten bara förnamnet på känsloläget när jag bloggat om vädret och SNÖN. Jag håller just som bäst på att försöka övertala hustrun att vi ska tillbringa nästa vinter någon annanstans, och vi får se hur den kampanjen avlöper. Det som kan avhålla mig från en vinteremigration till sol och värme skulle i så fall vara familj och barnbarn. Dom har f.ö. också fått plats inom ramen smått och stort. Minns mina svårigheter med att reda ut vem som är släkt med vem och den danske mågens ständiga påpekanden om Sydafrika…. Eller de halvsvenska barnbarnen som redan lärt sig att ”sammen bliver vi klugare” En ytterst viktig lärdom! Dom fyra barnbarnen vore också värda en alldeles egen kärleksblogg!!
Som kristen och frälsningssoldat har ju frågor om Bibeln, kristen tro och kyrkolivets utveckling fått plats. Det utlovade jag redan i bloggens programförklaring, och mer om den varan torde följa. Liksom mer om folkbildningens roll i ett samhälle, som får alltmer tillgång till kunskap ,men där alltfler tycks bli allt mindre bildade. Lite partipolitik har jag också vågat mig på. Kunde av olika skäl inte ge mig ut på det fältet förra gången jag var ute i bloggosfären, men nu är fältet fritt att ge sig på brister i samhället med mina socialdemokratiska glasögon på. Och det känns riktigt fint och spännande.
Jag har dock saknat kommentarer till mina inlägg. Du har väl sett att det finns utrymme för kommentarer i slutet av varje inlägg. Särskilt många såna har jag inte fått. Men jag har väl varit för snäll eller för menlös i mitt tyckande, kanske. Men välkommen att tycka till!
100 blogginlägg är ju egentligen ingenting i sammanhanget. En god vän till mig närmar sig 500. Men hon ( för det är en hon) har ju också ett tidsmässigt försprång, i det att hon gav sig ut i bloggosfären långt tidigare än jag. Och hon håller på Södertälje i hockey, så jag kan väl vänta några kvalfyllda inlägg från det hållet kan jag tro…...
Det är alltså långt till 500 inlägg och i stället för att fira jubileum så fortsätter jag att skriva smått och gott om smått och stort. Sommarens stora bröllop väntar ju, liksom alla fotbollsmatcher i alla serier. Och valrörelsen, valet, segern och regeringsskiftet. Det finns mycket att blogga om…..
tisdag 16 mars 2010
DUO
En duo står oftast för två av någonting. Men duo kan också vara något annat och stå för tre av något. Det kan t.ex. stå för Dalarö-Utö-Ornö t.ex. Och dess socialdemokratiska förening, där jag är medlem sedan förra året. Och i går deltog jag i mitt livs första partipolitiska möte, nämligen årsmötet i denna förening. Föreningen har 23 medlemmar, och medelåldern är hög. Detta trots att inflyttningen främst till Dalarö är stor, och att det främst är unga barnfamiljer som flyttar in. Men partiet når dem inte. Ett problem, som jag väl känner igen från andra sammanhang… Och samtalen gled frapperande ofta tillbaka till hur mycket bättre det var förr. Vi, dvs socialdemokraterna i DUO, såg till att det till och med fanns egen barnmorska på Dalarö. Minsann! Bättre förr! Det känns också igen från mina andra sammanhang…..
Årsmöten är nu sällan några särskilt upphetsande tillställningar, och ramarna var dom samma som som alla de årsmöten i andra sammanhang, som jag bevistat genom åren. Verksamhetsberättelsen genomgicks och godkändes, liksom den ekonomiska berättelsen. Revisorerna sa sitt, och styrelsen fick ansvarfrihet. Ny styrelse valdes genom omval, budget för det nu påbörjade året godkändes och verksamhetsplanen antogs. Inget alls att bli upphetsad över, med andra ord. Och mitt livs första politiska uppdrag blev att vara justeringsman vid ett årsmöte…. Jag undrar hur Mona började??
Men intressant var att lyssna till ”vår” man i landstinget, Staffan Holmberg, tidigare kommunalråd i kommunen under många år. Staffan gav en fin bild av landstingets jobb med sjukvården och kollektivtrafiken i länet. Det är fantastiskt hur borgarna under sin korta tid med sitt s.k. Vårdval Stockholm lyckats dränera länets fattiga områden på sjukvårdsresurser! Halverade resurser t.ex i Jordbro och fördubblade på Östermalm. Åt den som har ska vara givet….. Och hur dumt var det inte att i kollektivtrafiken återinföra den zon-indelning som vi avskaffat och ta bort den enhetstaxa som vi infört?
En genomgående röd tråd var naturligtvis att förfallet är borgarnas fel. Och så är det naturligtvis, åtminstone delvis. Men varför har vi låtit det gå dithän? Vad berodde den katastrofala valförlusten 2006 på? Är den enda förklaringen att folk var trötta på Göran Persson och på hans stil? HSB, Han Som Bestämmer…. Naturligtvis inte, och just nu pågår ju djupgående analyser för att undvika en upprepning vid höstens val. Då ska den röd-gröna alliansen stå redo för en ny och rättvisare politik. När vi vinner valet....
Om vi vinner valet.... Det var en fras, som ofta upprepades under kvällens samtal. Jag sa inget, som det anstår en nykomling, men tänkte i mitt stilla sinne: När vi vinner valet, ska det väl heta. Två korta ord, men en stor skillnad i inställning, ändå. Om, utifall att, eller när, jo i september. Framtidstron fanns i alla fall i några inlägg. När vi vinner valet ska vi satsa mer på välfärdsfrågorna för de fastboende i skärgården och tro mindre på turismen som lösningen på alla problem. Och då ska vi se till att det blir tätare bussförbindelser till Handen och en ny, mindre farlig busshållplats längs vägen. Jordnära och viktiga frågor.
Naturligtvis har jag med detta inte inlett någon ny karriär. Det räcker varken ork eller lust till för. Jag ger den kraft jag har, även fortsättningsvis till Frälsningsarmén. Men det är intressant att vara med på ett litet hörn även i en annan samhällsbyggnadsprocess, som man tror på. Och något ska jag nog kunna bidra med. Inte minst med min erfarenhet från folkbildning och folkrörelsearbete i andra sammanhang. När vi vinner valet.....
Årsmöten är nu sällan några särskilt upphetsande tillställningar, och ramarna var dom samma som som alla de årsmöten i andra sammanhang, som jag bevistat genom åren. Verksamhetsberättelsen genomgicks och godkändes, liksom den ekonomiska berättelsen. Revisorerna sa sitt, och styrelsen fick ansvarfrihet. Ny styrelse valdes genom omval, budget för det nu påbörjade året godkändes och verksamhetsplanen antogs. Inget alls att bli upphetsad över, med andra ord. Och mitt livs första politiska uppdrag blev att vara justeringsman vid ett årsmöte…. Jag undrar hur Mona började??
Men intressant var att lyssna till ”vår” man i landstinget, Staffan Holmberg, tidigare kommunalråd i kommunen under många år. Staffan gav en fin bild av landstingets jobb med sjukvården och kollektivtrafiken i länet. Det är fantastiskt hur borgarna under sin korta tid med sitt s.k. Vårdval Stockholm lyckats dränera länets fattiga områden på sjukvårdsresurser! Halverade resurser t.ex i Jordbro och fördubblade på Östermalm. Åt den som har ska vara givet….. Och hur dumt var det inte att i kollektivtrafiken återinföra den zon-indelning som vi avskaffat och ta bort den enhetstaxa som vi infört?
En genomgående röd tråd var naturligtvis att förfallet är borgarnas fel. Och så är det naturligtvis, åtminstone delvis. Men varför har vi låtit det gå dithän? Vad berodde den katastrofala valförlusten 2006 på? Är den enda förklaringen att folk var trötta på Göran Persson och på hans stil? HSB, Han Som Bestämmer…. Naturligtvis inte, och just nu pågår ju djupgående analyser för att undvika en upprepning vid höstens val. Då ska den röd-gröna alliansen stå redo för en ny och rättvisare politik. När vi vinner valet....
Om vi vinner valet.... Det var en fras, som ofta upprepades under kvällens samtal. Jag sa inget, som det anstår en nykomling, men tänkte i mitt stilla sinne: När vi vinner valet, ska det väl heta. Två korta ord, men en stor skillnad i inställning, ändå. Om, utifall att, eller när, jo i september. Framtidstron fanns i alla fall i några inlägg. När vi vinner valet ska vi satsa mer på välfärdsfrågorna för de fastboende i skärgården och tro mindre på turismen som lösningen på alla problem. Och då ska vi se till att det blir tätare bussförbindelser till Handen och en ny, mindre farlig busshållplats längs vägen. Jordnära och viktiga frågor.
Naturligtvis har jag med detta inte inlett någon ny karriär. Det räcker varken ork eller lust till för. Jag ger den kraft jag har, även fortsättningsvis till Frälsningsarmén. Men det är intressant att vara med på ett litet hörn även i en annan samhällsbyggnadsprocess, som man tror på. Och något ska jag nog kunna bidra med. Inte minst med min erfarenhet från folkbildning och folkrörelsearbete i andra sammanhang. När vi vinner valet.....
måndag 15 mars 2010
Kapad!
Jag har blivit kapad! Ja det vill säga inte jag personligen, men väl en av mina adressböcker. Min adressbok på hotmail utsattes nån gång under gårdagen för att någon helt enkelt tog över den och skickade ut en länk från "mig" med reklam för Viagra! Så vad göra? Naturligtvis skickade jag först ut ett meddelande till alla adresser där om vad som hänt. Jag har inte börjat dryga ut pensionen på detta sätt. Samma meddelande sitter( ligger, hänger, eller vad det nu gör)nu även på Facebook. Och så meddelas det även här och på detta sätt. JAG HAR INTE BLIVIT VIAGRAOMBUD!! Men sen blir jag lite fundersam också. Vem har kommit över min adressbok, och varför just min? Och med vilka avsikter? Förmodligen bara för att djäklas, men om man,dvs.jag, vore lagd åt att tro på konspirationsteorier, kunde man,dvs.jag, misstänka det värsta…. Och så blir man, dvs. fortfarande jag, lite nyfiken också; hur gör dom egentligen? Hur kommer man, och nu handlar man om någon annan, över en annans adressbok? Man , och nu är det kanske jag igen, kunde ju bilda en grupp på Facebook, för att diskutera just detta…… Fast det kanske finns redan, förresten.
Facebook är annars en väldigt spännande och intressant uppfinning med säkert näst intill oändliga möjligheter. Jag har sagt det förut,och det tål att upprepas; det är nästan en heltidssyssla att sköta Facebook och utnyttja alla dess erbjudanden. Jag lärde en gång mina barn att bokläsning förser läsaren med en utsträckt verklighet. Och det stämmer verkligen! Och så klok men blir av bokläsande. "Av att läsa blir man klok, så därför läs varenda bok!" Men det gäller faktiskt också Facebook. Det kanske är just därför som det heter Face Book förresten …. Verkligheten utvidgas och man blir klokare. Kanske, men det finns mycket dumheter där ute också. I den virtuella verkligheten. Som kapade adressböcker t.ex.
Men det är bättre för hälsan att vara aktiv t.ex. på Facebook än att titta på tv. Det har forskningen visat. Barn blir fetare och får övervikt av att sitta ( ligga, hänga eller vad man nu gör) framför tv:n än av att vara aktiv på Facebook eller med datorn på något annat sätt. Och nu är man någon annan, eftersom undersökningen handlar om barn.Och det tycks vara just aktiviteten som är skillnaden. Man aktiverar åtminstone hjärncellerna när man sträcker ut sin verklighet på Facebook, medan man slappar med cola och chips framför tv:n.
Undras just hur mycket cola och chips som konsumerades framför hur många tv-apparater i lördags när SM i schlagersång avgjordes? Och vann rätt låt? Det var ju "This is My Life" med Anna Bergendahl som vann, vilket gör att hon får representera Sverige i Eurovision Song Contest 2010, som avgörs i Oslo 25–29 maj. Det där briljerar jag bara med för att visa, att jag faktiskt vet. Detta trots att jag inte lyssnade( eller tittade, eller kanske båda) varken på finalen, andra chansen, eller någon av de fyra deltävlingarna. Men jag lutar mig mot två MYCKET välinformerade barnbarn, och då vet jag 1) fel låt vann och 2) hon är chanslös i Oslo. Så det så.
Men kapad kan man nog bli både av facebookande och tv-tittande. I stället för att gå ut och uppleva verkligheten där ute. Känna hur vårsolen faktiskt börjar värma, se hur snön smälter, och uppleva att dagarna blir längre. För att inte tala om hur det blir med det i nästa vecka, när sommartiden kommer tillbaka. Smaka bara på ordet: sommartid. Mmmmm… Dom känslorna kan också kapa en. Och en är definitivt jag i det fallet.
Facebook är annars en väldigt spännande och intressant uppfinning med säkert näst intill oändliga möjligheter. Jag har sagt det förut,och det tål att upprepas; det är nästan en heltidssyssla att sköta Facebook och utnyttja alla dess erbjudanden. Jag lärde en gång mina barn att bokläsning förser läsaren med en utsträckt verklighet. Och det stämmer verkligen! Och så klok men blir av bokläsande. "Av att läsa blir man klok, så därför läs varenda bok!" Men det gäller faktiskt också Facebook. Det kanske är just därför som det heter Face Book förresten …. Verkligheten utvidgas och man blir klokare. Kanske, men det finns mycket dumheter där ute också. I den virtuella verkligheten. Som kapade adressböcker t.ex.
Men det är bättre för hälsan att vara aktiv t.ex. på Facebook än att titta på tv. Det har forskningen visat. Barn blir fetare och får övervikt av att sitta ( ligga, hänga eller vad man nu gör) framför tv:n än av att vara aktiv på Facebook eller med datorn på något annat sätt. Och nu är man någon annan, eftersom undersökningen handlar om barn.Och det tycks vara just aktiviteten som är skillnaden. Man aktiverar åtminstone hjärncellerna när man sträcker ut sin verklighet på Facebook, medan man slappar med cola och chips framför tv:n.
Undras just hur mycket cola och chips som konsumerades framför hur många tv-apparater i lördags när SM i schlagersång avgjordes? Och vann rätt låt? Det var ju "This is My Life" med Anna Bergendahl som vann, vilket gör att hon får representera Sverige i Eurovision Song Contest 2010, som avgörs i Oslo 25–29 maj. Det där briljerar jag bara med för att visa, att jag faktiskt vet. Detta trots att jag inte lyssnade( eller tittade, eller kanske båda) varken på finalen, andra chansen, eller någon av de fyra deltävlingarna. Men jag lutar mig mot två MYCKET välinformerade barnbarn, och då vet jag 1) fel låt vann och 2) hon är chanslös i Oslo. Så det så.
Men kapad kan man nog bli både av facebookande och tv-tittande. I stället för att gå ut och uppleva verkligheten där ute. Känna hur vårsolen faktiskt börjar värma, se hur snön smälter, och uppleva att dagarna blir längre. För att inte tala om hur det blir med det i nästa vecka, när sommartiden kommer tillbaka. Smaka bara på ordet: sommartid. Mmmmm… Dom känslorna kan också kapa en. Och en är definitivt jag i det fallet.
söndag 14 mars 2010
Sidbytare, Kamehameha och Lill-Klas
Två folkpartister, en kristdemokrat och en avhoppad moderat såg genom sitt sidbyte till att den röd-gröna riksdagsoppositionen fick igenom sitt krav i riksdagen; Det som hände under perioden 1915-23 i det då sönderfallande osmanska riket var folkmord. Ca 1,5 miljoner armenier och andra kristna minoritetsfolk mördades då. FN har bestämt vad som skall benämnas folkmord och det finns bestialiska exempel på sådana också i modern tid. Även om dagens Turkiet vägrar att erkänna det som då skedde som just folkmord, torde händelserna väl platsa i denna ytterst bisarra grupp av fasansfulla händelser.
Men det intressanta är, huruvida Sveriges riksdag har med detta att göra eller inte. Ett annat intressant sidospår kunde vara de politiska överlöparnas eller sidbytarnas roll i politiska skeenden och beslut. Man kan t.ex påminna sig Ture Königson, som både bytte parti, och 1959 avgjorde voteringen i riksdagen om allmän tilläggspension (ATP) i Sverige genom att lägga ner sin röst. Det skulle man kunna blogga om vid något annat tillfälle…. Här räcker det med att konstatera att riksdagen nog ska överlåta historieskivningen till historiker. Dom är bättre skickade till sånt än Mona Sahlin, Lars Ohly och sidbytande borgare. För en gångs skull håller jag med Carl Bildt, som menar att beslutet försvårar den internationella diplomatin och Turkiets kamp för medlemskap i EU. Jag håller med, men som jag påpekat på Facebook: Det ska absolut inte bli nån vana….
Annat är det då med Kamehameha och kungariket Hawaii! Ja, verkligen annat. Minst fyra kungar av kungadömet Hawaii har burit detta namn. Kamehameha I, född 1758, död 1819, erövrade Hawaiiöarna och etablerade formellt konungadömet år 1810, och var följaktligen dess första konung. Kamehameha lyckades hålla Hawaii självständigt genom att alliera sig med kolonialherrarna i Stilla havet. Han är känd för att ha grundat den hawaiiska lagen Mamalahoe, vilken bl.a garanterar mänskliga rättigheter för civila under krigstid. Han efterträddes av sin son Kamehameha II, född 1797, död 1824. Kamehameha II, var alltså den andra kungen i kungariket. Han föddes under namnet Liholiho i staden Hilo och blev utsedd till tronföljare vid fem års ålder. Liholiho tog över tronen vid sin fars död i maj 1819. I november 1823 reste Kamehameha II tillsammans med sin fru Kamamalu till London för att inleda förhandlingar som skulle leda till en allians mellan Hawaii och Storbritannien. Där dog han dock i mässling den 14 juli 1824. Innan han ens hunnit träffa kung Georg IV och på sin födelsedag!!!! Och frun dog också. Mest känd är denne kung dock för att ha brutit det uråldriga religiösa tabuet "kapu", sex månader efter att han börjat regera, och därefter effektivt även avskaffat det. Ordet kapu är hawaiiska och betyder "förbjudet".Det mest kända förbudet var kontakt med hövdingar eller kungar. Det var exempelvis förbjudet att gå in i en hövdings privata område, att komma i kontakt med hans hår eller naglar, att titta rakt på honom och hålla huvudet ovanför honom. Det var också förbjudet att bära röda och gula fjädrar, då dessa ansågs som kungliga. Platser som ansågs som kapu symboliserades ofta med två korsade stavar, med en vit boll ovanpå var och en. Kapusystemet reglerade också kontakt mellan män och kvinnor. Framförallt fick män och kvinnor inte äta tillsammans, och vissa typer av mat såsom fläsk och vissa typer av bananer (då de liknade fallossymboler) var förbjudna för kvinnor.
Kungens eftertrtädare, Kamehameha III lär ha fällt yttrandet : "Ua mau ke ea o ka aina i ka pono", vilket betyder ungefär "Landets liv är förevigat i rättfärdighet". Alltsedan den tiden är det Hawaiis motto.
Hur kan nu bloggaren sitta inne med dessa ytterst centrala kunskaper? Ja det kunde vara en facebookfråga, och svaret skulle kunna ge både ära och berömmelse….. Men tack i alla fall Lill- Klas för ett gediget och med säkerhet oavlönat folkbildningsarbete….
Men det intressanta är, huruvida Sveriges riksdag har med detta att göra eller inte. Ett annat intressant sidospår kunde vara de politiska överlöparnas eller sidbytarnas roll i politiska skeenden och beslut. Man kan t.ex påminna sig Ture Königson, som både bytte parti, och 1959 avgjorde voteringen i riksdagen om allmän tilläggspension (ATP) i Sverige genom att lägga ner sin röst. Det skulle man kunna blogga om vid något annat tillfälle…. Här räcker det med att konstatera att riksdagen nog ska överlåta historieskivningen till historiker. Dom är bättre skickade till sånt än Mona Sahlin, Lars Ohly och sidbytande borgare. För en gångs skull håller jag med Carl Bildt, som menar att beslutet försvårar den internationella diplomatin och Turkiets kamp för medlemskap i EU. Jag håller med, men som jag påpekat på Facebook: Det ska absolut inte bli nån vana….
Annat är det då med Kamehameha och kungariket Hawaii! Ja, verkligen annat. Minst fyra kungar av kungadömet Hawaii har burit detta namn. Kamehameha I, född 1758, död 1819, erövrade Hawaiiöarna och etablerade formellt konungadömet år 1810, och var följaktligen dess första konung. Kamehameha lyckades hålla Hawaii självständigt genom att alliera sig med kolonialherrarna i Stilla havet. Han är känd för att ha grundat den hawaiiska lagen Mamalahoe, vilken bl.a garanterar mänskliga rättigheter för civila under krigstid. Han efterträddes av sin son Kamehameha II, född 1797, död 1824. Kamehameha II, var alltså den andra kungen i kungariket. Han föddes under namnet Liholiho i staden Hilo och blev utsedd till tronföljare vid fem års ålder. Liholiho tog över tronen vid sin fars död i maj 1819. I november 1823 reste Kamehameha II tillsammans med sin fru Kamamalu till London för att inleda förhandlingar som skulle leda till en allians mellan Hawaii och Storbritannien. Där dog han dock i mässling den 14 juli 1824. Innan han ens hunnit träffa kung Georg IV och på sin födelsedag!!!! Och frun dog också. Mest känd är denne kung dock för att ha brutit det uråldriga religiösa tabuet "kapu", sex månader efter att han börjat regera, och därefter effektivt även avskaffat det. Ordet kapu är hawaiiska och betyder "förbjudet".Det mest kända förbudet var kontakt med hövdingar eller kungar. Det var exempelvis förbjudet att gå in i en hövdings privata område, att komma i kontakt med hans hår eller naglar, att titta rakt på honom och hålla huvudet ovanför honom. Det var också förbjudet att bära röda och gula fjädrar, då dessa ansågs som kungliga. Platser som ansågs som kapu symboliserades ofta med två korsade stavar, med en vit boll ovanpå var och en. Kapusystemet reglerade också kontakt mellan män och kvinnor. Framförallt fick män och kvinnor inte äta tillsammans, och vissa typer av mat såsom fläsk och vissa typer av bananer (då de liknade fallossymboler) var förbjudna för kvinnor.
Kungens eftertrtädare, Kamehameha III lär ha fällt yttrandet : "Ua mau ke ea o ka aina i ka pono", vilket betyder ungefär "Landets liv är förevigat i rättfärdighet". Alltsedan den tiden är det Hawaiis motto.
Hur kan nu bloggaren sitta inne med dessa ytterst centrala kunskaper? Ja det kunde vara en facebookfråga, och svaret skulle kunna ge både ära och berömmelse….. Men tack i alla fall Lill- Klas för ett gediget och med säkerhet oavlönat folkbildningsarbete….
lördag 13 mars 2010
Järngänget och 1929 års sångbok
Känner Du till järngänget? Jasså inte…. Hur som helst så var det dom, som under mer än 30 år skötte Huddinge sjukhus. Ja formellt visserligen bara neonatalavdelningen K49, som sedan blev K78 och visserligen bara på natten. Och visserligen inte alla nätter utan bara vissa, men ändå….. Visst skötte dom Huddinge sjukhus. Jag som är gift med en av dem, har sett det på nära håll….
Nu när pensionsreglerna har utsatt sjukhuset för attentatet att ställa Järngänget offside, och därmed också hotat vården i Stockholm, så fortsätter Järngänget att träffas. För att tala om hur mycket bättre allt var förr, kanske. Jag vet ju inte, eftersom deras möten är slutna sammankomster.
Denna utvikning förklarar varför jag häromdagen kom över 1929 års upplaga av Frälsningsarméns sångbok. Någon i gänget hade tyckt, att hustrun gott kunde få den. Denne någon hade fått den av sin svärmor, och skulle själv inte sjunga många strofer ur den, så varför inte…. Och när den gavs ut hade den kostat 2.50 i inköp. 2,50 för 650 inbundna sidor…..
Ett raskt hopp tillbaka till slutet av 1800-talet lär oss, att den då för tillfället arbetslöse metodistpredikanten William Booth av en händelse ( säger dom som inte tror på Guds ledning) ställde sig i spetsen för något som helt anspråkslöst hade namnet Östra Londons Kristna Väckelseförening. Fast på engelska då förståss. Detta kom så småningom om att bli Frälsningsarmén, gatans, de kyrklösas och de gudlösa massornas kyrka. I Jesu namn gick man till strid mot barnprostitution, hemlöshet och allsköns annan djävulskap. Femåriga alkoholister, cancerframkallande produktion av svavelhaltiga tändstickor, vedervärdiga arbetsförhållanden på alla typer av arbetsplatser, osv, osv. Inga problem var främmande för Booth och hans armé. En social sammanslutning av drömmande världsförbättrare? Nej, en armé för att frälsa världen och rycka den ut Djävulens käftar. Just det. Det var precis det språket man använde. Och nu kommer vi då äntligen till 1929 års röda sångbok….
Tredje versen i sång 401 säger t.ex. ” Kom och fatta Andens svärd, drag det käckt mot synd och värld!” Och i en annan sång proklamerar man att ”vår store Konung segra skall och härska över världen all”. Eller varför inte lyssna till raderna ”Sverige för Gud, må vårt motto det vara, domsdagen nalkas med hast för vår jord”.
Frälsningsarmén blev tidigt ett udda inslag i kristenheten. Med både uniformer, marcher och annat som anstår en armé i krig. Men framförallt med en passion att verkligen ta krigsbyte från Djävulen genom att erbjuda frälsning för var och en. Och man fanns överallt. Gator och torg blev kyrkorum och gatuteater blev metoden. Fast man använde termen friluftsmöte. Eller torgmöte.
Har Frälsningsarmén slutat med sånt? Jag fick frågan häromdagen, och svarade käckt: Nej då, inte alls! Fast i mitt stilla sinne undrade jag vart det Järngäng tagit vägen, som kunde offra allt för Jesus… Har det kanske blivit för mycket lovsång i vackra kyrkolokaler och för lite strid ute, där kriget pågår med lika stor kraft som när 1929 års sångbok kostade 2.50? Men det är ingen idé att kasta sten när man själv sitter i glashus. Jag har också medverkat till detta i så fall.. Jag enrollerade mig som soldat i kriget 1964. Tiderna har förändrats och i dag får man ingen sångbok för 2.50. Nej det är sant. Men sant är också att det fortfarande råder krigstillstånd i världen. Gott står mot ont, rätt står mot fel, sant står mot falskt och Gud står mot Djävulen... Är vi med eller mot? Är Du? Är jag?
Nu när pensionsreglerna har utsatt sjukhuset för attentatet att ställa Järngänget offside, och därmed också hotat vården i Stockholm, så fortsätter Järngänget att träffas. För att tala om hur mycket bättre allt var förr, kanske. Jag vet ju inte, eftersom deras möten är slutna sammankomster.
Denna utvikning förklarar varför jag häromdagen kom över 1929 års upplaga av Frälsningsarméns sångbok. Någon i gänget hade tyckt, att hustrun gott kunde få den. Denne någon hade fått den av sin svärmor, och skulle själv inte sjunga många strofer ur den, så varför inte…. Och när den gavs ut hade den kostat 2.50 i inköp. 2,50 för 650 inbundna sidor…..
Ett raskt hopp tillbaka till slutet av 1800-talet lär oss, att den då för tillfället arbetslöse metodistpredikanten William Booth av en händelse ( säger dom som inte tror på Guds ledning) ställde sig i spetsen för något som helt anspråkslöst hade namnet Östra Londons Kristna Väckelseförening. Fast på engelska då förståss. Detta kom så småningom om att bli Frälsningsarmén, gatans, de kyrklösas och de gudlösa massornas kyrka. I Jesu namn gick man till strid mot barnprostitution, hemlöshet och allsköns annan djävulskap. Femåriga alkoholister, cancerframkallande produktion av svavelhaltiga tändstickor, vedervärdiga arbetsförhållanden på alla typer av arbetsplatser, osv, osv. Inga problem var främmande för Booth och hans armé. En social sammanslutning av drömmande världsförbättrare? Nej, en armé för att frälsa världen och rycka den ut Djävulens käftar. Just det. Det var precis det språket man använde. Och nu kommer vi då äntligen till 1929 års röda sångbok….
Tredje versen i sång 401 säger t.ex. ” Kom och fatta Andens svärd, drag det käckt mot synd och värld!” Och i en annan sång proklamerar man att ”vår store Konung segra skall och härska över världen all”. Eller varför inte lyssna till raderna ”Sverige för Gud, må vårt motto det vara, domsdagen nalkas med hast för vår jord”.
Frälsningsarmén blev tidigt ett udda inslag i kristenheten. Med både uniformer, marcher och annat som anstår en armé i krig. Men framförallt med en passion att verkligen ta krigsbyte från Djävulen genom att erbjuda frälsning för var och en. Och man fanns överallt. Gator och torg blev kyrkorum och gatuteater blev metoden. Fast man använde termen friluftsmöte. Eller torgmöte.
Har Frälsningsarmén slutat med sånt? Jag fick frågan häromdagen, och svarade käckt: Nej då, inte alls! Fast i mitt stilla sinne undrade jag vart det Järngäng tagit vägen, som kunde offra allt för Jesus… Har det kanske blivit för mycket lovsång i vackra kyrkolokaler och för lite strid ute, där kriget pågår med lika stor kraft som när 1929 års sångbok kostade 2.50? Men det är ingen idé att kasta sten när man själv sitter i glashus. Jag har också medverkat till detta i så fall.. Jag enrollerade mig som soldat i kriget 1964. Tiderna har förändrats och i dag får man ingen sångbok för 2.50. Nej det är sant. Men sant är också att det fortfarande råder krigstillstånd i världen. Gott står mot ont, rätt står mot fel, sant står mot falskt och Gud står mot Djävulen... Är vi med eller mot? Är Du? Är jag?
fredag 12 mars 2010
It aint over 'til the fat lady sings
Det brukar ju heta att det inte är slut förrän den feta damen har sjungit, men nu har hon aningen sjungit eller också så är det slut i alla fall. För MoDo alltså. För andra året i rad missar man nu slutspelet, och innehållet i den feta damens slutaria är att nu måste något göras. Men det man gjort hittills, är att man förnyat kontraktet med Nicklas Sundström!! Illavarslande att man tycks vilja satsa på gubbligan igen. Alla stjärnor är ju 35+ i ett lag som en gång varit världens bästa plantskola, och där finns grundproblemet.
Så vad göra? Här följer några goda råd: Acceptera att The Foppa Show är över och den feta damen står på scenen. Både huvudpersonen och birollsinnehavarna har gjort sitt. För länge sen! Det är detta som gör mig bekymrad över kontraktsteckningen med Sundström. Han har haft en viktig biroll i showen, men har gjort sitt. Liksom Timander, Hans Jonsson, Per Svartvadet och Marcus Näslund. Marcus Näslund har väl sitt styrelsejobb kvar, och han bör se rill att dom grå eminenserna Erkén och Foppapappa förpassas upp på läktaren. Både Marcus Näslund och dom övriga i gubbligan har väl sitt på det torra f.ö. Och den norska kolonin rör väl på sig med automatik. Sen bör man göra Foppa till klubbdirektör efter Fredrik Andersson, som väl inte varit någon stjärna direkt i den rollen. Men Foppa kan med sitt internationella nätverk bli en tillgång i den rollen. Även om jag har svårt att tänka mig honom i skjorta och slips….
Det blir alltså till att börja om från början. Som tur är, så är man ju kvar i elitserien, så det finns ju något att bygga på. Och målet måste vara att hänga kvar. Exemplet Leksand manar inte till efterföljd precis. Hockeygymnasiet är väl också kvar i stan så långt jag vet. Ytterligare en grundsten att bygga ifrån. Men några tuffa år väntar säkert. Inte minst ekonomiskt. Bygg nytt på hungriga juniorer precis som förra gången!
När vi nu ändå är inne på feta damer och slutarior, så bör en sång sjungas för telefonkatalogerna. Nu har man börjat med den onödiga utdelningen igen. Minst fyra tjocka tegelstenar i Stockholm. Låt alla abonnenter få en uppsättning när abonnemanget tecknas, och låt det vara bra med det sen. Det finns minst hundra andra sätt att ta reda på fasters telefonnummer.
Anja Persson bör få en slutaria av den feta damen också. Det kan väl inte vara kul för henne att bli trea ett år till. När man, som hon, redan vunnit allt som går att vinna. Och när slutarior sjungs så bör söndagsöppna butiker också få en sådan. Att ha butikerna öppna på söndagar är ett behov, som kommersialism och affärsägare skapat. Och som vi andra klarar oss utan.
I dag har kronprinsessan Victoria namnsdag, Flaggprydda bussar i Stockholm har påmint om det. Och säkert på andra håll också. Och Victoria är säkert en toppentjej, som Daniel Wesling bara är att lyckönska till. Men paret är värt en aria av den feta damen. En aria, som markerar att det är slutet för vår mest otidsenliga relik. Monarkin!
It aint over 'til the fat lady sings. Men nu sjunger hon definitivt en aria för vintern och snön också. SLUT!
Så vad göra? Här följer några goda råd: Acceptera att The Foppa Show är över och den feta damen står på scenen. Både huvudpersonen och birollsinnehavarna har gjort sitt. För länge sen! Det är detta som gör mig bekymrad över kontraktsteckningen med Sundström. Han har haft en viktig biroll i showen, men har gjort sitt. Liksom Timander, Hans Jonsson, Per Svartvadet och Marcus Näslund. Marcus Näslund har väl sitt styrelsejobb kvar, och han bör se rill att dom grå eminenserna Erkén och Foppapappa förpassas upp på läktaren. Både Marcus Näslund och dom övriga i gubbligan har väl sitt på det torra f.ö. Och den norska kolonin rör väl på sig med automatik. Sen bör man göra Foppa till klubbdirektör efter Fredrik Andersson, som väl inte varit någon stjärna direkt i den rollen. Men Foppa kan med sitt internationella nätverk bli en tillgång i den rollen. Även om jag har svårt att tänka mig honom i skjorta och slips….
Det blir alltså till att börja om från början. Som tur är, så är man ju kvar i elitserien, så det finns ju något att bygga på. Och målet måste vara att hänga kvar. Exemplet Leksand manar inte till efterföljd precis. Hockeygymnasiet är väl också kvar i stan så långt jag vet. Ytterligare en grundsten att bygga ifrån. Men några tuffa år väntar säkert. Inte minst ekonomiskt. Bygg nytt på hungriga juniorer precis som förra gången!
När vi nu ändå är inne på feta damer och slutarior, så bör en sång sjungas för telefonkatalogerna. Nu har man börjat med den onödiga utdelningen igen. Minst fyra tjocka tegelstenar i Stockholm. Låt alla abonnenter få en uppsättning när abonnemanget tecknas, och låt det vara bra med det sen. Det finns minst hundra andra sätt att ta reda på fasters telefonnummer.
Anja Persson bör få en slutaria av den feta damen också. Det kan väl inte vara kul för henne att bli trea ett år till. När man, som hon, redan vunnit allt som går att vinna. Och när slutarior sjungs så bör söndagsöppna butiker också få en sådan. Att ha butikerna öppna på söndagar är ett behov, som kommersialism och affärsägare skapat. Och som vi andra klarar oss utan.
I dag har kronprinsessan Victoria namnsdag, Flaggprydda bussar i Stockholm har påmint om det. Och säkert på andra håll också. Och Victoria är säkert en toppentjej, som Daniel Wesling bara är att lyckönska till. Men paret är värt en aria av den feta damen. En aria, som markerar att det är slutet för vår mest otidsenliga relik. Monarkin!
It aint over 'til the fat lady sings. Men nu sjunger hon definitivt en aria för vintern och snön också. SLUT!
torsdag 11 mars 2010
Blåsippa och videung
Jag gjorde en liten resa i går. Ingen lång alls, utan bara en dagsutfärd i Mälardalen. Solen sken och sällskapet var trevligt. Men, nej, inte en blåsippa inom synhåll. Ni vet:
Blåsippan ute i backarna står
niger och säger: ”Nu är det vår!”
Barnen de plocka små sipporna glatt,
rusa sen hem under rop och skratt.
”Mor, nu är våren kommen, mor
nu få vi gå utan strumpor och skor.
Blåsippor ute i backarna stå,
ha varken skor eller strumpor på
Icke! Snön låg nästan meterdjup och varken snösmältning eller islossning i sikte. Så mor i stugan hade så rätt:
Mor i stugan, hon säger så:
”Blåsippor aldrig snuva få.
Än få ni gå med strumpor och skor,
än är det vinter kvar” säger mor
Och, med både strumpor och skor,kostade vi på oss en lunchpromenad i solen i går. Plötsligt pekade promenadsällskapet på ett träd; Är det vide, möjligen? Men vid närmare betraktande kunde vi konstatera att, nej det var det inte. Zacharias Topelius kanske hade upplevt samma frustration över vintern när han uppmanade viden:
Sov du lilla videung
än så är det vinter.
Än så sova björk och ljung
rosor, hyacinter.
Än så är det långt till vår,
innan rönn i blomma står.
Sov du lilla vide,
än så är det vinter.
Inget töväder och ingen islossning i sikte alltså. Och apropå islossning, förresten; Vart har de gamla herderliga israpporterna från SMHI tagit vägen? Jag lyssnade häromdagen på radion och fick mig en tämligen intetsägande rapport om isläget till livs. Även här var det bättre förr. Då fick man reda på isläget vid infarten till Hudiksvall t.ex. I form av en sifferkod, som man kunde följa från dag till dag. Varför har isläget i Hudiksvall,i Töre hamn och vid Oaxen blivit ointressant? Likaså fick man reda på var isbrytarna Atle,Frej,Oden,Tor och Ymer befann sig varje dag. Nu får man bara reda på att det är ”tjock drivis med vallar nära finska kusten” Eller sammanfrusna flak vid Kuggören. Kuggören, som man inte ens vet var det ligger….
Och vår och töväder har ju ofta använts i bildlig, överförd bemärkelse. Pragvåren 1968 t.ex. Tänk om Alexander Dubceks revolt mot Sovjetunionen hade lyckats. Hur hade då utvecklingen i Östeuropa blivit? Men han var för långt före sin tid och därför la sej vintern och isen igen.
Och Israels planer på ännu fler bosättningar i östra Jerusalem är väl inte heller något tecken på vår och islossning. Ett politiskt sjävmål som slår rekord, konstaterar DN i dag. Det är bara att hålla med.
Och dödshotet mot konstnären Lars Vilks är inte heller något vårtecken, precis. Visserligen var det väl obetänksamt att, i den konstnärliga frihetens namn, framställa profeten Mohammed som en rondellhund. Men det rättfärdigar inte på något sätt de planer som nu avslöjats i Irland och i USA att verkställa det dödshot som vilat över honom. Han har, ovasett vilka bilder han producerar, rätt att leva i frid och ro. Liksom faktiskt de sverigedemokrater, som fått sina bilar och sina hus förstörda och i några fall också misshandlats. Som DN också konstaterar i dag: I en demokrati har man faktiskt rätt att ha fel åsikt.
Nej det är nog så att:
Än så är det långt tillvår
innan rönn i blomma står.
Sov du lilla vide,
än så är det vinter.
Men jag upplevde också vårtecken i går.......
Blåsippan ute i backarna står
niger och säger: ”Nu är det vår!”
Barnen de plocka små sipporna glatt,
rusa sen hem under rop och skratt.
”Mor, nu är våren kommen, mor
nu få vi gå utan strumpor och skor.
Blåsippor ute i backarna stå,
ha varken skor eller strumpor på
Icke! Snön låg nästan meterdjup och varken snösmältning eller islossning i sikte. Så mor i stugan hade så rätt:
Mor i stugan, hon säger så:
”Blåsippor aldrig snuva få.
Än få ni gå med strumpor och skor,
än är det vinter kvar” säger mor
Och, med både strumpor och skor,kostade vi på oss en lunchpromenad i solen i går. Plötsligt pekade promenadsällskapet på ett träd; Är det vide, möjligen? Men vid närmare betraktande kunde vi konstatera att, nej det var det inte. Zacharias Topelius kanske hade upplevt samma frustration över vintern när han uppmanade viden:
Sov du lilla videung
än så är det vinter.
Än så sova björk och ljung
rosor, hyacinter.
Än så är det långt till vår,
innan rönn i blomma står.
Sov du lilla vide,
än så är det vinter.
Inget töväder och ingen islossning i sikte alltså. Och apropå islossning, förresten; Vart har de gamla herderliga israpporterna från SMHI tagit vägen? Jag lyssnade häromdagen på radion och fick mig en tämligen intetsägande rapport om isläget till livs. Även här var det bättre förr. Då fick man reda på isläget vid infarten till Hudiksvall t.ex. I form av en sifferkod, som man kunde följa från dag till dag. Varför har isläget i Hudiksvall,i Töre hamn och vid Oaxen blivit ointressant? Likaså fick man reda på var isbrytarna Atle,Frej,Oden,Tor och Ymer befann sig varje dag. Nu får man bara reda på att det är ”tjock drivis med vallar nära finska kusten” Eller sammanfrusna flak vid Kuggören. Kuggören, som man inte ens vet var det ligger….
Och vår och töväder har ju ofta använts i bildlig, överförd bemärkelse. Pragvåren 1968 t.ex. Tänk om Alexander Dubceks revolt mot Sovjetunionen hade lyckats. Hur hade då utvecklingen i Östeuropa blivit? Men han var för långt före sin tid och därför la sej vintern och isen igen.
Och Israels planer på ännu fler bosättningar i östra Jerusalem är väl inte heller något tecken på vår och islossning. Ett politiskt sjävmål som slår rekord, konstaterar DN i dag. Det är bara att hålla med.
Och dödshotet mot konstnären Lars Vilks är inte heller något vårtecken, precis. Visserligen var det väl obetänksamt att, i den konstnärliga frihetens namn, framställa profeten Mohammed som en rondellhund. Men det rättfärdigar inte på något sätt de planer som nu avslöjats i Irland och i USA att verkställa det dödshot som vilat över honom. Han har, ovasett vilka bilder han producerar, rätt att leva i frid och ro. Liksom faktiskt de sverigedemokrater, som fått sina bilar och sina hus förstörda och i några fall också misshandlats. Som DN också konstaterar i dag: I en demokrati har man faktiskt rätt att ha fel åsikt.
Nej det är nog så att:
Än så är det långt tillvår
innan rönn i blomma står.
Sov du lilla vide,
än så är det vinter.
Men jag upplevde också vårtecken i går.......
tisdag 9 mars 2010
Ni har väntat eller hur?
Nu kommer den! Det blogginlägg, som NI väntat på, och som Ni visste skulle komma. Nu är den här. FOTBOLLSBLOGGEN. Naturligtvis har det hela tiden bara varit en tidsfråga innan det skulle bli dags att börja tänka fotboll. Trots att svallet från vinter-OS knappt hunnit lägga sej, och trots att det viktigaste av hockey-säsongen, åtminstone den inhemska, ännu återstår, så börjar fotbollsallsvenskan på lördag. Det gröna fältets schack, idrottens krona, den mest intelligenta av alla sporter, gnuggar vintersömnen ur ögonen och reser sig ur dvalan. Visserligen inget fotbolls-VM den här gången, men ändå mängder av spännande upplevelser.
Allsvenskan först, och nu blir det koncentation på herrarna; Media har de senaste dagarna rapporterat om hur de flesta allsvenska klubbarna tror på en bättre säsong, såväl sportsligt som ekonomiskt, än den senaste. Lite överraskande kanske, med tanke på att själva produkten, lagen alltså, knappast verkar starkare än i fjol. Det är också alltid svårt att tippa efter hur försäsongen har artat sej, men jag sätter en slant på Elfsborg igen. Jag tippade boråsarna även i fjol, men det höll inte riktigt hela vägen. Jag vurmar också för lag från lite mindre orter ( förlåt Borås) där idrottens själ fortfarande lever och allt inte blivit sönderkommersialiserat. Men det är klart: lag från alltför små orter är chanslösa. Mjällby och Åtvidaberg åker alltså ur. Jag beundrar också Gefle, som varje säsong överraskar. Dom klarar sig ett år till. Tro mej! Efter Elfsborg radar IFK Göteborg, Malmö FF och AIK upp sej. I nu nämnd ordning. Men jag skulle gärna se Kalmar FF i toppstriden igen. Återigen ett lag från en lite mindre ort. Sen har vi Örebro,Gefle Djurgården,Helsingborg, Häcken, GAIS och BP. Dom får nog mer gemensamt med bottenlagen än med toppen, men klarar sig. Mitt hjärta har bultat lite extra för Helsingborg ända sen Kalle Svensson var min idol. Jag hade likadan keps som han och likadana knäskydd. Men i år räcker dom inte riktigt till.....
Men precis som Hockeyallsvenskan är den mest spännande serien i hockey, så är Superettan rasande intressant i fotboll. Där hittar vi min fotbollsfavorit: GIF Sundsvall. Dom spelade f.ö. 2-2 mot allsvenska Gefle häromdagen. Dom blir giftiga i år, tro mej! Det blir naturligtvis även Hammarby. Tyvärr, säger jag, så att alla hör! Det finns nog inget svenskt fotbollslag som jag tycker så genuint illa om som fotbollsförstörarna från Söders höjder. Inte då spelarna så mycket som svansen av s.k. supporters. Jo, spelarna också, förresten. Varför kan dom aldrig klart, tydligt och högt, så att det hörs, ta avstånd från idioterna på Söderstadions läktare? Nu är det sagt. Skönt!! Spännande ska det bli att följa stadskampen i Södertälje mellan Assyriska och Syrianska. Syrianska har ju förstärkt med Peter Ijeh, den gamle allsvenske skyttekungen. Ni minns väl honom? Och när ska Norrköping ta plats i fotbollens finrum igen, tro? Och ska Henke Larssons tränarkarriär inledas med att Landkrona tar steget till Allsvenskan? Knappast. Kul ska det också bli med Öster och Degerfors. En gammal fotbollsnörd som jag anser nämligen, att dom båda hör hemma högt upp i seriesystemet. Och just Degerfors har väl en särskild plats i varje sant fotbollshjärta. Namn som ”Skjorta” Bergström, ”Sippa” Tinglöf, Olle Åhlund och många fler väcker fantastiska minnen till liv…..
För att inte blogginlägget ska bli alldeles för långt i dag, så avstår jag från att titta på de något lägre divisionerna. Men det är klart att man undrar hur det ska gå för gamla klassiska Motala AIF i div 2 Östra Götaland och för Friska Viljor i div 3, mellersta Norrland…..
Fortsättning följer…….
Jag avrundar i stället med att upprepa maningen till Lagrell och grabbarna i förbundstoppen. Se till att vi får en omläggning av seriesystemet till höst- vår snarast! Det är inget kul att allt ska avgöras i minusgrader och snöglopp… Den ädla fotbollen är värd bättre.
Allsvenskan först, och nu blir det koncentation på herrarna; Media har de senaste dagarna rapporterat om hur de flesta allsvenska klubbarna tror på en bättre säsong, såväl sportsligt som ekonomiskt, än den senaste. Lite överraskande kanske, med tanke på att själva produkten, lagen alltså, knappast verkar starkare än i fjol. Det är också alltid svårt att tippa efter hur försäsongen har artat sej, men jag sätter en slant på Elfsborg igen. Jag tippade boråsarna även i fjol, men det höll inte riktigt hela vägen. Jag vurmar också för lag från lite mindre orter ( förlåt Borås) där idrottens själ fortfarande lever och allt inte blivit sönderkommersialiserat. Men det är klart: lag från alltför små orter är chanslösa. Mjällby och Åtvidaberg åker alltså ur. Jag beundrar också Gefle, som varje säsong överraskar. Dom klarar sig ett år till. Tro mej! Efter Elfsborg radar IFK Göteborg, Malmö FF och AIK upp sej. I nu nämnd ordning. Men jag skulle gärna se Kalmar FF i toppstriden igen. Återigen ett lag från en lite mindre ort. Sen har vi Örebro,Gefle Djurgården,Helsingborg, Häcken, GAIS och BP. Dom får nog mer gemensamt med bottenlagen än med toppen, men klarar sig. Mitt hjärta har bultat lite extra för Helsingborg ända sen Kalle Svensson var min idol. Jag hade likadan keps som han och likadana knäskydd. Men i år räcker dom inte riktigt till.....
Men precis som Hockeyallsvenskan är den mest spännande serien i hockey, så är Superettan rasande intressant i fotboll. Där hittar vi min fotbollsfavorit: GIF Sundsvall. Dom spelade f.ö. 2-2 mot allsvenska Gefle häromdagen. Dom blir giftiga i år, tro mej! Det blir naturligtvis även Hammarby. Tyvärr, säger jag, så att alla hör! Det finns nog inget svenskt fotbollslag som jag tycker så genuint illa om som fotbollsförstörarna från Söders höjder. Inte då spelarna så mycket som svansen av s.k. supporters. Jo, spelarna också, förresten. Varför kan dom aldrig klart, tydligt och högt, så att det hörs, ta avstånd från idioterna på Söderstadions läktare? Nu är det sagt. Skönt!! Spännande ska det bli att följa stadskampen i Södertälje mellan Assyriska och Syrianska. Syrianska har ju förstärkt med Peter Ijeh, den gamle allsvenske skyttekungen. Ni minns väl honom? Och när ska Norrköping ta plats i fotbollens finrum igen, tro? Och ska Henke Larssons tränarkarriär inledas med att Landkrona tar steget till Allsvenskan? Knappast. Kul ska det också bli med Öster och Degerfors. En gammal fotbollsnörd som jag anser nämligen, att dom båda hör hemma högt upp i seriesystemet. Och just Degerfors har väl en särskild plats i varje sant fotbollshjärta. Namn som ”Skjorta” Bergström, ”Sippa” Tinglöf, Olle Åhlund och många fler väcker fantastiska minnen till liv…..
För att inte blogginlägget ska bli alldeles för långt i dag, så avstår jag från att titta på de något lägre divisionerna. Men det är klart att man undrar hur det ska gå för gamla klassiska Motala AIF i div 2 Östra Götaland och för Friska Viljor i div 3, mellersta Norrland…..
Fortsättning följer…….
Jag avrundar i stället med att upprepa maningen till Lagrell och grabbarna i förbundstoppen. Se till att vi får en omläggning av seriesystemet till höst- vår snarast! Det är inget kul att allt ska avgöras i minusgrader och snöglopp… Den ädla fotbollen är värd bättre.
Snögummor på kvinnodagen
Det var internationella kvinnodagen i går. För ett hundrade gången. Egentligen är det synd och skam att det efter ett hundra år ska behövas en speciell dag, då man betonar kvinnors rättigheter och alldeles rimliga krav på att få behandlas jämlikt och därmed rättvist. Men nu är det en gång så, och den dagen infaller alltid den 8 mars. Några dagar innan, den 4 mars firades kvinnornas internationella bönedag. Den firas också varje år, den första fredagen i mars. Och vän av ordning undrar då naturligtvis, varför man inte slår ihop dessa dagar… Kvinnor som över hela världen samlas till bön skulle väl om något vara en styrka för att lyfta kvinnors situation. Våld mot kvinnor, kvinnor som avskedas för att dom blir gravida, kvinnors lägre löner för samma arbete, mindre kvalificerade män som prioriteras framför mer kompetenta kvinnor mm. Låter inte det som lämpliga böneämen? Hur är det nu det står i Bibeln? ”Här är inte man eller kvinna…….. Alla är ett….”
Och speciellt skulle väl Frälsningsarmén ha en del att bidra med i jämställdhetsarbetet. I Frälsningsarmén har ju jämställdheten mellan män och kvinnor varit genomförd sedan 1865. Och William Booth, Frälsningsarméns grundläggare, sa ju också vid något tillfälle, att ”många av mina bästa män är kvinnor” Och två av rörelsens världsledare har varit kvinnor. Två av 19 är kanske inte så mycket, men jämför med andra internationella organisationer…… Det var ju också en kvinna, som tog Frälsningsarmén till Sverige och blev rörelsens första ledare. Och detta i en tid när kvinnor på sin höjd ingick i kaffekommittén.
Såg förresten att en vd för något stort företag fått ett kvinnopris för att ha fällt årets klumpigaste uttalande. Han motiverade att företaget bara hade män i sin direktion med att ”vi tar bara hänsyn till kompetensen”. Jo, jag tackar jag. Undrar vad hans fru tycker om ett sånt uttalande. Om han nu har nån fru. Med den kvinnosynen….
Men om nu höstens val går som vi hoppas, (!!!) så får vi i alla fall en kvinnlig statsminister. Ett steg framåt för jämställdheten i så fall. Men det är nog på olika gräsrotsplaner som grovjobbet måste göras. Hemma, på dagis, i skolan, på jobbet och överallt där vår världsbild och människosyn skapas.
Och precis på kvinnodagen kom våren till Dalarö. Åtminstone kändes solen lite varm och snömassorna smälte lite grann. Men till helgen kommer kylan tillbaka enl. olyckskorparna på SMHI. Precis som jämställdhetsarbetet också råkar ut för bakslag. Eller backlash som vi ju säger numera. Ska blogga nån gång om denna löjliga svengelska, förresten…
Och snögubbarna dök också upp i går tillsammans med kramsnön. Nej, förresten, det var snögummor. Och tjejer i typ fem-sexårsåldern som byggde dom. Jag ska förresten blogga om ordet typ också nån gång, typ. Dom kanske redan var medvetna om att gummor är precis lika viktiga som gubbar. Inte bara på kvinnodagen. Löftesrikt i sanning i så fall. Och det tycker jag fast jag är man. Eller kanske just därför.
Och speciellt skulle väl Frälsningsarmén ha en del att bidra med i jämställdhetsarbetet. I Frälsningsarmén har ju jämställdheten mellan män och kvinnor varit genomförd sedan 1865. Och William Booth, Frälsningsarméns grundläggare, sa ju också vid något tillfälle, att ”många av mina bästa män är kvinnor” Och två av rörelsens världsledare har varit kvinnor. Två av 19 är kanske inte så mycket, men jämför med andra internationella organisationer…… Det var ju också en kvinna, som tog Frälsningsarmén till Sverige och blev rörelsens första ledare. Och detta i en tid när kvinnor på sin höjd ingick i kaffekommittén.
Såg förresten att en vd för något stort företag fått ett kvinnopris för att ha fällt årets klumpigaste uttalande. Han motiverade att företaget bara hade män i sin direktion med att ”vi tar bara hänsyn till kompetensen”. Jo, jag tackar jag. Undrar vad hans fru tycker om ett sånt uttalande. Om han nu har nån fru. Med den kvinnosynen….
Men om nu höstens val går som vi hoppas, (!!!) så får vi i alla fall en kvinnlig statsminister. Ett steg framåt för jämställdheten i så fall. Men det är nog på olika gräsrotsplaner som grovjobbet måste göras. Hemma, på dagis, i skolan, på jobbet och överallt där vår världsbild och människosyn skapas.
Och precis på kvinnodagen kom våren till Dalarö. Åtminstone kändes solen lite varm och snömassorna smälte lite grann. Men till helgen kommer kylan tillbaka enl. olyckskorparna på SMHI. Precis som jämställdhetsarbetet också råkar ut för bakslag. Eller backlash som vi ju säger numera. Ska blogga nån gång om denna löjliga svengelska, förresten…
Och snögubbarna dök också upp i går tillsammans med kramsnön. Nej, förresten, det var snögummor. Och tjejer i typ fem-sexårsåldern som byggde dom. Jag ska förresten blogga om ordet typ också nån gång, typ. Dom kanske redan var medvetna om att gummor är precis lika viktiga som gubbar. Inte bara på kvinnodagen. Löftesrikt i sanning i så fall. Och det tycker jag fast jag är man. Eller kanske just därför.
måndag 8 mars 2010
Bara på genomresa
En god vän till mej berättar livfullt om den pilgrimsvandring, som han i höstas företog till Santiago de Compostela, ett pilgrimsmål i nordvästra Spanien dit miljontals människor vandrat genom tiderna.
Enligt traditionen finns här aposteln Jakobs grav. Denne Jakob var bror till evangelisten Johannes. Han var fiskare och bodde vid Genesarets sjö när Jesus kom förbi med Petrus och Andreas. "Följ mig" sade Jesus och från den tiden vandrade Jakob med Jesus vart han än gick och hörde till hans närmaste förtrogna.
Efter pingstundret gick han barfota och utan pengar ut att predika evangelium. Enligt traditionen skall han ha kommit så långt som till Spanien innan han återvände till Jerusalem, där han senare blev halshuggen av kung Herodes Agrippa. Han var den första av apostlarna som dog för sin tro. Hur hans kvarlevor har hamnat i Spanien vet ingen, men det finns en mängd legender.
Graven upptäcktes under 800-talet i en tid då kampen om herraväldet mellan kristna och arabiska muslimer, s.k.morer var hård i Spanien.
899 byggdes ovanpå graven en praktfull kyrka som fick namnet Compostela. Det är alltså hit miljoner människor har vallfärdat genom seklerna.
Det berättas om påven Johannes Paulus II, att han, medan han ännu hette Karol Józef Wojtyła, och var kardinal i Polen, en dag fick besök av en grupp amerikanska turister. Gruppen fick besöka kardinalen i hans hem, och besökarna blev mycket förvånade när dom upptäckte det spartanskt möblerade hemmet. Kardinalen var ju redan då en kändis i den katolska världen, men var fanns all prakt och alla rikedomar. Någon i gruppen tog också mod till sig och ställde den frågan: Var har Ni alla Era rikedomar, Fader? Kardinalens svar blev: Var har Ni era? Ja, men, sa nån annan i gruppen: Vi är ju bara här på genomresa. Då svarade de Helige Fadern: Det är jag också.... Bara på genomresa.
Ibland har jag en känsla av att jag, som kristen, riskerar att fastna alltför mycket i den här världen. Att jag ( och du kanske) håller på att samla på mig sånt som egentligen bara tynger under vandringen. Att jag gräver ner mitt livs tältpinnar så djupt i den här världens mylla, att jag inte kan rycka upp dem när det behövs. Bara på genomresa...
Pilgrimsmotivet är väl känt i många religioner. Pilgrimsvandring är en stor tradition i alla världens religioner. För kristna, började det med Abraham, som lämnade land och folk och lydde Guds kallelse. Hebreerbrevet beskriver det kristna folket som ett vandrande folk: "ty här på jorden har vi ingen stad som består, men vi söker den stad som skall komma. ”Vi bo ej här, vi blott här nere gästa” sjöng frikyrkans pionjärer. Liksom ”Jag är en gäst och främling som mina fäder här”
En pilgrim skulle vara väl utrustad. Vägen var lång och besvärlig. Det var inte mycket man kunde ha med sig. Hatten var igenkänningstecknet för pilgrimen. Det stora brättet var uppsvängt frampå och hatten var prydd med snäckor. Kappan var, liksom hatten, ett ovärdeligt skydd mot vind, regn och köld. Men kappan skulle också påminna om "kärlekens dräkt" som varje kristen är kallad att bära. Det fanns inte möjlighet att släpa på något tungt bagage - all egendom under färden rymdes i den lilla väskan eller säcken av rådjursskinn som ofta fästes vid staven. Det var avsiktligt att säcken var liten och saknade lås - man skulle alltid vara beredd att både ta emot och ge ut av sina ringa förråd. Pilgrimens liv byggde på förtröstan att Gud för varje dag skulle förse en med det man behövde. Den stora musslan var både mat- och dryckeskärl. Staven användes både som stöd och försvarsvapen eftersom man kunde råka ut för rövare eller vilda djur. Med tanke på alla de faror man kunde hamna i var staven kanske föga tröst. Den verkliga tryggheten ägde pilgrimen ändå i sin gudsförtröstan. Staven blev därför snarast en sinnebild för kampen mot ondskan. En av pilgrimens viktigaste källor till lycka var de glädjeberg, mons gaudii, som Peter Nilson berättar om i essän "Spår i jorden" i sin bok Hem till jorden. Dessa berg av glädje avbildade sedan pilgrimen i form av små stenrösen eller pyramider, som utmärkte de annars snålt utmärkta färdvägarna genom Europas vildmarker. Till glädje för andra medvandrare på pilgrimsvandringen. Bara på genomresa...
Före avfärden skulle pilgrimen göra upp alla mellanhavanden. Man skulle ha gott samvete när man startade. Ingenting fick lämnas ouppklarat. Pilgrimen och hans lätta utrustning välsignades i hemkyrkan före utfärden. Med sig hade pilgrimen också det utfärdade pilgrimspasset som garanterade de ärliga avsikterna och som öppnade dörrarna till härbärgen och värdshus. Under pilgrimsfärdernas guldålder insmög sig nämligen lätt bedragare med oärliga avsikter bland de fromma pilgrimsskarorna. Visst känner vi igen det också på vår livsvandring: bedragare med oärliga avsikter...
Och att leva ansvarsfullt "i världen men inte av världen", vad innebär det annat än att vara på genomresa och ha blicken vänd uppåt i stället för nedåt.....
Enligt traditionen finns här aposteln Jakobs grav. Denne Jakob var bror till evangelisten Johannes. Han var fiskare och bodde vid Genesarets sjö när Jesus kom förbi med Petrus och Andreas. "Följ mig" sade Jesus och från den tiden vandrade Jakob med Jesus vart han än gick och hörde till hans närmaste förtrogna.
Efter pingstundret gick han barfota och utan pengar ut att predika evangelium. Enligt traditionen skall han ha kommit så långt som till Spanien innan han återvände till Jerusalem, där han senare blev halshuggen av kung Herodes Agrippa. Han var den första av apostlarna som dog för sin tro. Hur hans kvarlevor har hamnat i Spanien vet ingen, men det finns en mängd legender.
Graven upptäcktes under 800-talet i en tid då kampen om herraväldet mellan kristna och arabiska muslimer, s.k.morer var hård i Spanien.
899 byggdes ovanpå graven en praktfull kyrka som fick namnet Compostela. Det är alltså hit miljoner människor har vallfärdat genom seklerna.
Det berättas om påven Johannes Paulus II, att han, medan han ännu hette Karol Józef Wojtyła, och var kardinal i Polen, en dag fick besök av en grupp amerikanska turister. Gruppen fick besöka kardinalen i hans hem, och besökarna blev mycket förvånade när dom upptäckte det spartanskt möblerade hemmet. Kardinalen var ju redan då en kändis i den katolska världen, men var fanns all prakt och alla rikedomar. Någon i gruppen tog också mod till sig och ställde den frågan: Var har Ni alla Era rikedomar, Fader? Kardinalens svar blev: Var har Ni era? Ja, men, sa nån annan i gruppen: Vi är ju bara här på genomresa. Då svarade de Helige Fadern: Det är jag också.... Bara på genomresa.
Ibland har jag en känsla av att jag, som kristen, riskerar att fastna alltför mycket i den här världen. Att jag ( och du kanske) håller på att samla på mig sånt som egentligen bara tynger under vandringen. Att jag gräver ner mitt livs tältpinnar så djupt i den här världens mylla, att jag inte kan rycka upp dem när det behövs. Bara på genomresa...
Pilgrimsmotivet är väl känt i många religioner. Pilgrimsvandring är en stor tradition i alla världens religioner. För kristna, började det med Abraham, som lämnade land och folk och lydde Guds kallelse. Hebreerbrevet beskriver det kristna folket som ett vandrande folk: "ty här på jorden har vi ingen stad som består, men vi söker den stad som skall komma. ”Vi bo ej här, vi blott här nere gästa” sjöng frikyrkans pionjärer. Liksom ”Jag är en gäst och främling som mina fäder här”
En pilgrim skulle vara väl utrustad. Vägen var lång och besvärlig. Det var inte mycket man kunde ha med sig. Hatten var igenkänningstecknet för pilgrimen. Det stora brättet var uppsvängt frampå och hatten var prydd med snäckor. Kappan var, liksom hatten, ett ovärdeligt skydd mot vind, regn och köld. Men kappan skulle också påminna om "kärlekens dräkt" som varje kristen är kallad att bära. Det fanns inte möjlighet att släpa på något tungt bagage - all egendom under färden rymdes i den lilla väskan eller säcken av rådjursskinn som ofta fästes vid staven. Det var avsiktligt att säcken var liten och saknade lås - man skulle alltid vara beredd att både ta emot och ge ut av sina ringa förråd. Pilgrimens liv byggde på förtröstan att Gud för varje dag skulle förse en med det man behövde. Den stora musslan var både mat- och dryckeskärl. Staven användes både som stöd och försvarsvapen eftersom man kunde råka ut för rövare eller vilda djur. Med tanke på alla de faror man kunde hamna i var staven kanske föga tröst. Den verkliga tryggheten ägde pilgrimen ändå i sin gudsförtröstan. Staven blev därför snarast en sinnebild för kampen mot ondskan. En av pilgrimens viktigaste källor till lycka var de glädjeberg, mons gaudii, som Peter Nilson berättar om i essän "Spår i jorden" i sin bok Hem till jorden. Dessa berg av glädje avbildade sedan pilgrimen i form av små stenrösen eller pyramider, som utmärkte de annars snålt utmärkta färdvägarna genom Europas vildmarker. Till glädje för andra medvandrare på pilgrimsvandringen. Bara på genomresa...
Före avfärden skulle pilgrimen göra upp alla mellanhavanden. Man skulle ha gott samvete när man startade. Ingenting fick lämnas ouppklarat. Pilgrimen och hans lätta utrustning välsignades i hemkyrkan före utfärden. Med sig hade pilgrimen också det utfärdade pilgrimspasset som garanterade de ärliga avsikterna och som öppnade dörrarna till härbärgen och värdshus. Under pilgrimsfärdernas guldålder insmög sig nämligen lätt bedragare med oärliga avsikter bland de fromma pilgrimsskarorna. Visst känner vi igen det också på vår livsvandring: bedragare med oärliga avsikter...
Och att leva ansvarsfullt "i världen men inte av världen", vad innebär det annat än att vara på genomresa och ha blicken vänd uppåt i stället för nedåt.....
lördag 6 mars 2010
Och så är det ju fotbolls-VM också.....
Jag är dålig på släktrelationer. Ja inte så att det råder någon sorts kallt krig i den östmanska familjen, och inte hller så, att vi är så osams, att vi inte ens skickar julkort till varandra. Absolut inte. Det är mera titulaturen det handlar om, Vem är syssling till vem, och vad är egentligen en fjärdmänning? Är jag släkt med en sån överhuvudtaget? Syskon, jag har två, och dom kan jag hålla ordning på, Och om jag tänker efter, kan jag nog också klara ut måg och sonhustru. Dom hör ju liksom till den närmaste familjen. Och brorsbarn, det hörs ju liksom på namnet. Men sen börjar det. Hur många kusiner har jag egentligen? Och min svägerska, vem är det? Om jag nu har nån..
Min måg är alltså den utomordentligt trevlige unge man( nåja ung och ung, åren går ju...)och hedersknyffel, som är gift med min dotter. Han heter Gert, är dansk, och väl den ytterska orsaken till att vi tillbringar några dagar nu och då i Danmark. Visserligen bara i Helsingör, med utikt över Sundet till Sverige, men det är likafullt i Danmark. Vi har en hel del gemensamt, min måg och jag. Vi är båda kristna, och vi är båda frälsningssoldater, så den kristna tron och vårt samfund binder oss samman. Men det finns också skillnader. Han är t.ex verksam inom IT-branchen, ett fält som är helt okänt för mig. Den skillnaden har jag nytta av, när jag fastnar i tekniken. Då ringer jag, och han ger support (goda råd heter ju så i den branchen) på den skandinaviska, som han förtjänstfullt och vänligt tillägnat sig under åren.
Vi delar också ett lidelsefullt idrottsintresse. Visserligen var det hans fru, som alltså är min dotter ( vissa släktrelationer klarar jag allt ut....) som höll uppe idrottsintresset i familjen under vinter-OS, eftersom varken på skidor eller på ishockey är mågen någon jätteexpert. Men t.ex handboll är han mer intresserad av och också mer kunnig i än den svenska grenen av familjen. Och som den väluppostrade unge man( se ovan) han är, har han knappt påpekat att Danmark faktiskt har ett världsrekord i friidrott.
Och så var det ju fotboll förståss... Likheten mellan mig och mågen ligger i att hans favoritlag, Vejle BK, och mitt, GIF Sundsvall, båda ligger i andradivisionen. Vejle BK har f.ö. en svensk tränare, men det ligger jag lite lågt med att påpeka. Det går nämligen inte så bra för dem. Jag har i övrigt haft ett stabilt övertag under några år nu med tanke främst på VM och EM. Med Sverige. Men utan Danmark....Lars-Roland har varit mitt stöd i familjefighten. Men hur ska det gå nu? Mågen undrar ibland hur jag ska få sommaren att gå, jag som inte har Sydafrika att tänka på.... Jo, jag tackar jag. Men då kontrar jag sturskt med att Morten Olsen och grabbarna får tre matcher och sen hem direkt. Fast tänk om det inte blir så....!!!! O, hemska tanke! Dom blev ju helt oväntat europamästare en gång... Fast dom inte ens var kvalificerade den gången. Så det blir till att hålla på Nigeria i år. Lars-Roland mot Morten Olsen. Vem vet hur det skulle gå.....
Och apropå dansk fotboll så har dom den goda smaken att spela höst- vår i sitt seriesystem. Med finaler och spånnande avslut när fösommaren är varm och goo. Hörde du det, Lagrell!! Sluta envisas med final både i cupen och i allsvenskan ungefär vid allhelgonahelgen med snöglopp eller möjligen ösregn och +3 grader. VANSINNE! Vad jag tycker om det kunde vara värt en egen blogg....
Men det är nog tur att det blir ett Vasalopp innan fotbolls-VM. Tur för familjefriden. Det blir nämligen garanterat inte en dansk, som blir först i fäders spår. Men kanske en norrman, och det vore ju ännu värre. Efter vinter-OS....
Min måg är alltså den utomordentligt trevlige unge man( nåja ung och ung, åren går ju...)och hedersknyffel, som är gift med min dotter. Han heter Gert, är dansk, och väl den ytterska orsaken till att vi tillbringar några dagar nu och då i Danmark. Visserligen bara i Helsingör, med utikt över Sundet till Sverige, men det är likafullt i Danmark. Vi har en hel del gemensamt, min måg och jag. Vi är båda kristna, och vi är båda frälsningssoldater, så den kristna tron och vårt samfund binder oss samman. Men det finns också skillnader. Han är t.ex verksam inom IT-branchen, ett fält som är helt okänt för mig. Den skillnaden har jag nytta av, när jag fastnar i tekniken. Då ringer jag, och han ger support (goda råd heter ju så i den branchen) på den skandinaviska, som han förtjänstfullt och vänligt tillägnat sig under åren.
Vi delar också ett lidelsefullt idrottsintresse. Visserligen var det hans fru, som alltså är min dotter ( vissa släktrelationer klarar jag allt ut....) som höll uppe idrottsintresset i familjen under vinter-OS, eftersom varken på skidor eller på ishockey är mågen någon jätteexpert. Men t.ex handboll är han mer intresserad av och också mer kunnig i än den svenska grenen av familjen. Och som den väluppostrade unge man( se ovan) han är, har han knappt påpekat att Danmark faktiskt har ett världsrekord i friidrott.
Och så var det ju fotboll förståss... Likheten mellan mig och mågen ligger i att hans favoritlag, Vejle BK, och mitt, GIF Sundsvall, båda ligger i andradivisionen. Vejle BK har f.ö. en svensk tränare, men det ligger jag lite lågt med att påpeka. Det går nämligen inte så bra för dem. Jag har i övrigt haft ett stabilt övertag under några år nu med tanke främst på VM och EM. Med Sverige. Men utan Danmark....Lars-Roland har varit mitt stöd i familjefighten. Men hur ska det gå nu? Mågen undrar ibland hur jag ska få sommaren att gå, jag som inte har Sydafrika att tänka på.... Jo, jag tackar jag. Men då kontrar jag sturskt med att Morten Olsen och grabbarna får tre matcher och sen hem direkt. Fast tänk om det inte blir så....!!!! O, hemska tanke! Dom blev ju helt oväntat europamästare en gång... Fast dom inte ens var kvalificerade den gången. Så det blir till att hålla på Nigeria i år. Lars-Roland mot Morten Olsen. Vem vet hur det skulle gå.....
Och apropå dansk fotboll så har dom den goda smaken att spela höst- vår i sitt seriesystem. Med finaler och spånnande avslut när fösommaren är varm och goo. Hörde du det, Lagrell!! Sluta envisas med final både i cupen och i allsvenskan ungefär vid allhelgonahelgen med snöglopp eller möjligen ösregn och +3 grader. VANSINNE! Vad jag tycker om det kunde vara värt en egen blogg....
Men det är nog tur att det blir ett Vasalopp innan fotbolls-VM. Tur för familjefriden. Det blir nämligen garanterat inte en dansk, som blir först i fäders spår. Men kanske en norrman, och det vore ju ännu värre. Efter vinter-OS....
torsdag 4 mars 2010
Sammen blir vi klogere
Först en presentation. Nicklas är nr tre i raden av våra barnbarn. Han är åtta år. Hans syster Emmely är nr fyra i raden och hon fyller snart fem. Jag har den stora förmånen den här veckan att varje dag följa Nicklas till skolan och också att vid arbetsdagens slut möta honom. Mormor har samma förmån när det gäller Emmely. Den tredje medlemmen i den grupp vi har ansvar för den här veckan, är Lajka, som är en hund, modell Golden Retriever. Den som känner mig, ser det nog nästan som ett mirakel, som nästan troddes omöjligt, att jag nånsin skulle kunna bli hundvakt. Men undrens tid är inte förbi. Men nu handlar det alltså om Nicklas..... och om ryggsäcken.
Nicklas går i klass 1C i Hellebaekkskolens Apperupafdelning, en skola som har det stolta mottot ”Sammen blir vi klogere”. Åtminstone i skrift är danska så pass begripligt att devisen inte behöver översättas. Danska tillhör ju precis som svenska språkgruppen nordgermanska språk. Ur språklig synvinkel kan de därför ses som olika dialekter snarare än skilda språk.
Men hur mycket är ni og halvfems? Eller syv og tres? Svar längst ner i bloggen.
Apperupafdelningen är ett lågstadium med årskurserna 0-3, och Nicklas är alltså redan inne på sitt andra år. Varje morgon strax före åtta och varje eftermiddag strömmar ett par hundra förhoppningsfulla piger og drenger genom skolgrinden, alla försedda med ryggsäck. Och vet du; en ryggsäcksförsedd lågstadieelev fyller mig med hopp. En ryggsäck, som för varje dag blir alltmer fylld med kunskap för att göra världen bättre. Och hopp om att dom ska hinna få så mycket i ryggsäcken som behövs innan skolan gör dem uttråkade och likgiltiga.Men en sån ryggsäck blir inte tyngre. Lätt är den börda av kunskap, du bär, som min latinlärare, Sara Tekla Bergliot Sjölund, brukade säga. Fast på latin, förståss, och det har jag glömt. Nu skall direkt sägas, att jag inte någon djupare insikt i hur den danska skolan fungerar, men har ju som morfar kunnat se, att åtminstone Hellebaekkskolens Apperupafdelning har en god ordning på sina kontakter med föräldrarna. Och läxor får dom redan från första klass. Sammen bliver vi ju klogere... Och jag hör ju av gossen, att han är lika imponerad av frökens kunskaper och skolans förmåga att öppna en ny värld, som någonsin hans svenska lågsstadiekompisar. "Morfar, vet du vad fröken sa i dag?" "Morfar vet du vad vi fick göra i dag i skolan....?" Imponerad och nyfiken. Men vad gör skolan av detta? Jag vet ju av gossens kusiner, att ganska snart blir skolan trist och tråkig. Och alla lärare är inte världens ljus heller. Åtminstone inte i Sverige och åtminstone inte i högstadieelevernas ögon. Varför är skolan så dålig på att ta vara på lågstadieelevernas nyfikenhet? En bättre uppgift att ta reda på för Skolverket säkert, än att föreslå idiotiska förändringar i läroplanerna för historia och religion.
Men i ryggsäcken har Nicklas även sin matpacke. Danmark är matsäckens hemort på jorden, och från dagis och hela vägen upp till universitet och högskola är det matsäck som gäller. Skolmaten har aldrig vunnit insteg i dansk skola. Märkligt, efttersom skolmaten i Sverige för många barn och ungdomar är det enda lagde mål dom äter på dagen. Och säkert har många danska barn samma uppväxtmiljö.
Och snart är det Emmelys tur. Att lämna dagiset Tusinfryd och börja i 0-an och tillsammans med dom andra bli klogere. Med matpacke och ryggsäck. En ryggsäck fylld med möjligheter att skapa en bättre värld. Och tänk om både Nicklas och Emmelys nyfikenhet på livet håller i sig genom hela skoltiden. Och sen också. Då Ni.....
Svar: Ni og halvfems= 95
Syv og tres=67
Nicklas går i klass 1C i Hellebaekkskolens Apperupafdelning, en skola som har det stolta mottot ”Sammen blir vi klogere”. Åtminstone i skrift är danska så pass begripligt att devisen inte behöver översättas. Danska tillhör ju precis som svenska språkgruppen nordgermanska språk. Ur språklig synvinkel kan de därför ses som olika dialekter snarare än skilda språk.
Men hur mycket är ni og halvfems? Eller syv og tres? Svar längst ner i bloggen.
Apperupafdelningen är ett lågstadium med årskurserna 0-3, och Nicklas är alltså redan inne på sitt andra år. Varje morgon strax före åtta och varje eftermiddag strömmar ett par hundra förhoppningsfulla piger og drenger genom skolgrinden, alla försedda med ryggsäck. Och vet du; en ryggsäcksförsedd lågstadieelev fyller mig med hopp. En ryggsäck, som för varje dag blir alltmer fylld med kunskap för att göra världen bättre. Och hopp om att dom ska hinna få så mycket i ryggsäcken som behövs innan skolan gör dem uttråkade och likgiltiga.Men en sån ryggsäck blir inte tyngre. Lätt är den börda av kunskap, du bär, som min latinlärare, Sara Tekla Bergliot Sjölund, brukade säga. Fast på latin, förståss, och det har jag glömt. Nu skall direkt sägas, att jag inte någon djupare insikt i hur den danska skolan fungerar, men har ju som morfar kunnat se, att åtminstone Hellebaekkskolens Apperupafdelning har en god ordning på sina kontakter med föräldrarna. Och läxor får dom redan från första klass. Sammen bliver vi ju klogere... Och jag hör ju av gossen, att han är lika imponerad av frökens kunskaper och skolans förmåga att öppna en ny värld, som någonsin hans svenska lågsstadiekompisar. "Morfar, vet du vad fröken sa i dag?" "Morfar vet du vad vi fick göra i dag i skolan....?" Imponerad och nyfiken. Men vad gör skolan av detta? Jag vet ju av gossens kusiner, att ganska snart blir skolan trist och tråkig. Och alla lärare är inte världens ljus heller. Åtminstone inte i Sverige och åtminstone inte i högstadieelevernas ögon. Varför är skolan så dålig på att ta vara på lågstadieelevernas nyfikenhet? En bättre uppgift att ta reda på för Skolverket säkert, än att föreslå idiotiska förändringar i läroplanerna för historia och religion.
Men i ryggsäcken har Nicklas även sin matpacke. Danmark är matsäckens hemort på jorden, och från dagis och hela vägen upp till universitet och högskola är det matsäck som gäller. Skolmaten har aldrig vunnit insteg i dansk skola. Märkligt, efttersom skolmaten i Sverige för många barn och ungdomar är det enda lagde mål dom äter på dagen. Och säkert har många danska barn samma uppväxtmiljö.
Och snart är det Emmelys tur. Att lämna dagiset Tusinfryd och börja i 0-an och tillsammans med dom andra bli klogere. Med matpacke och ryggsäck. En ryggsäck fylld med möjligheter att skapa en bättre värld. Och tänk om både Nicklas och Emmelys nyfikenhet på livet håller i sig genom hela skoltiden. Och sen också. Då Ni.....
Svar: Ni og halvfems= 95
Syv og tres=67
onsdag 3 mars 2010
Var välkommen envar.....
Det torde väl inte ha undgått någon att jag under några dagar njuter av att vara morfar i Danmark. Jo, jag har mormor med också, för den som undrar. Våren är i antågande här, om än långsamt, barnbarnen är snälla och jag mår bra i största allmänhet.
Men som den gamle folkbildare jag ser mig som, ser jag mig naturligtvis om efter rötterna när jag ändå är här. Rötterna? Ja, jag passerade i dag en skylt i utkanten av Helsingör, där texten påminde mig just om rötterna. Den internationale Höjskole stod det. Just det. Höjskole. Det det var ju här i landet, i Rödding, som folkhögskolans vagga stod 1844. Upphovsmannen var Nicolai Frederik Severin Grundtvig – präst, författare och folkbildare. Grundtvig ansåg att de latinskolor som dittills funnits, bara skapat högfärdiga ämbetsmän. Ut med latinet, bort med allt "odanskt"! In med det levande ord; folkets diktning och historia, myter och sagor, visor och traditioner, kort sagt livsupplysning och livskunskap i stället för latin och död bokstav. Det här var ju också slutet av upplysningstiden, romantikens och nationalismens tidevarv.
Sverige fick sina första folkhögskolor; Önnestad, Hvilan och Lunnevad, år 1868. Jag minns en konferens på Önnestad. Där andades själva väggarna bildningstörst. Även om inspirationen kom från till oss från Danmark, så blev inriktningen en annan här. Om grunden i Danmark var romantisk, så blev den i Sverige mera materiell. Den svenska folkhögskolan skapades först och främst för att tillfredsställa behoven hos en samhällsklass på uppåtgående.
De nya kommunallagarna år 1862 gav ökat självstyre åt kommunerna. Ståndsriksdagen med adel, präster, borgare och bönder avskaffades 1866. Därigenom fick främst de välbärgade bönderna större inflytande och ökad makt. För att axla detta politiska ansvar behövde bönderna en skola som gav samhälls- och kommunalkunskap, föreningsteknik och mötesvana, något som den också ganska nya folkskolan visat sig otillräcklig för. Vid samma tid utvecklades jordbrukstekniken. Bondsönerna, för det var dom det gällde, skulle både utveckla bondenäringen och skapa det nya – kommunalpolitiken. Och dom blev också de första folkhögskoleeleverna.
De stora folkrörelserna – nykterhetsrörelsen, arbetarrörelsen och frikyrkorörelsen – tog både de förtryckta, försupna och ofrälsta massorna och folkhögskolan till sitt hjärta. Så kallade rörelsefolkhögskolor växte fram. De konservativa krafterna varnade för socialisthärdar, de högkyrkliga för sekterism. Striderna kring de nya skolorna var både hårda och hätska. Men samhället hade förändrats, behoven var andra och folkhögskolan visade sig kunna tillgodose dem. Skolorna fungerade både som centrum för sin bygd och som hemvist för folkrörelsernas medlemmar, som där fick slipa sina svärd.
Se där lite folkbildningshistoria i kappsäcken. I dag finns det 150 folkhögskolor i Sverige. 150 verkliga friskolor, där skolstyrelse, personal och kursdeltagare TILLSAMMANS bestämmer mål och inriktning för varje skola och varje kurs. Inga centralt fastställda läroplaner och därav följer att det är nästan omöjligt att för den oinvigde förklara vad folkhögskola egentligen är. Det kan egentligen bara den förstå, som själv fått förmånen att växa på en folkhögskola. Själv har jag tillbringat nästan hela mitt yrkesliv i den miljön, så lite har jag nog växt.... På en folkhögskola handlar mycket om att lära sig att leva. Att möta livet i alla dess skiftningar. På folkhögskolan söker man bildning lika mycket som utbildning. Alla borde därför unna sig att få gå en kurs på folkhögskola.
Bloggaren började sin folkhögskoleexposé i Danmark. Så varför inte sluta där också. Där sjunger man fortfarande mycket mer än vi numera gör på folkhögskolorna i Sverige. På många skolor inleds fortfarande varje lektion eller åtminstone varje dag med sång. Sången som det levande ord. Det gjorde man en gång i Sverige också.Tusentals röster har sjungit folkhögskolesången. Undrar just hur Gunnar Sträng lät? Eller kommendören i Frälsningsarmén, Lennart Hedberg? Var välkommen envar, under ungdomens tak, som vill räcka oss hand till förbund, sjöng man. Så var välkommen du också!
.
Men som den gamle folkbildare jag ser mig som, ser jag mig naturligtvis om efter rötterna när jag ändå är här. Rötterna? Ja, jag passerade i dag en skylt i utkanten av Helsingör, där texten påminde mig just om rötterna. Den internationale Höjskole stod det. Just det. Höjskole. Det det var ju här i landet, i Rödding, som folkhögskolans vagga stod 1844. Upphovsmannen var Nicolai Frederik Severin Grundtvig – präst, författare och folkbildare. Grundtvig ansåg att de latinskolor som dittills funnits, bara skapat högfärdiga ämbetsmän. Ut med latinet, bort med allt "odanskt"! In med det levande ord; folkets diktning och historia, myter och sagor, visor och traditioner, kort sagt livsupplysning och livskunskap i stället för latin och död bokstav. Det här var ju också slutet av upplysningstiden, romantikens och nationalismens tidevarv.
Sverige fick sina första folkhögskolor; Önnestad, Hvilan och Lunnevad, år 1868. Jag minns en konferens på Önnestad. Där andades själva väggarna bildningstörst. Även om inspirationen kom från till oss från Danmark, så blev inriktningen en annan här. Om grunden i Danmark var romantisk, så blev den i Sverige mera materiell. Den svenska folkhögskolan skapades först och främst för att tillfredsställa behoven hos en samhällsklass på uppåtgående.
De nya kommunallagarna år 1862 gav ökat självstyre åt kommunerna. Ståndsriksdagen med adel, präster, borgare och bönder avskaffades 1866. Därigenom fick främst de välbärgade bönderna större inflytande och ökad makt. För att axla detta politiska ansvar behövde bönderna en skola som gav samhälls- och kommunalkunskap, föreningsteknik och mötesvana, något som den också ganska nya folkskolan visat sig otillräcklig för. Vid samma tid utvecklades jordbrukstekniken. Bondsönerna, för det var dom det gällde, skulle både utveckla bondenäringen och skapa det nya – kommunalpolitiken. Och dom blev också de första folkhögskoleeleverna.
De stora folkrörelserna – nykterhetsrörelsen, arbetarrörelsen och frikyrkorörelsen – tog både de förtryckta, försupna och ofrälsta massorna och folkhögskolan till sitt hjärta. Så kallade rörelsefolkhögskolor växte fram. De konservativa krafterna varnade för socialisthärdar, de högkyrkliga för sekterism. Striderna kring de nya skolorna var både hårda och hätska. Men samhället hade förändrats, behoven var andra och folkhögskolan visade sig kunna tillgodose dem. Skolorna fungerade både som centrum för sin bygd och som hemvist för folkrörelsernas medlemmar, som där fick slipa sina svärd.
Se där lite folkbildningshistoria i kappsäcken. I dag finns det 150 folkhögskolor i Sverige. 150 verkliga friskolor, där skolstyrelse, personal och kursdeltagare TILLSAMMANS bestämmer mål och inriktning för varje skola och varje kurs. Inga centralt fastställda läroplaner och därav följer att det är nästan omöjligt att för den oinvigde förklara vad folkhögskola egentligen är. Det kan egentligen bara den förstå, som själv fått förmånen att växa på en folkhögskola. Själv har jag tillbringat nästan hela mitt yrkesliv i den miljön, så lite har jag nog växt.... På en folkhögskola handlar mycket om att lära sig att leva. Att möta livet i alla dess skiftningar. På folkhögskolan söker man bildning lika mycket som utbildning. Alla borde därför unna sig att få gå en kurs på folkhögskola.
Bloggaren började sin folkhögskoleexposé i Danmark. Så varför inte sluta där också. Där sjunger man fortfarande mycket mer än vi numera gör på folkhögskolorna i Sverige. På många skolor inleds fortfarande varje lektion eller åtminstone varje dag med sång. Sången som det levande ord. Det gjorde man en gång i Sverige också.Tusentals röster har sjungit folkhögskolesången. Undrar just hur Gunnar Sträng lät? Eller kommendören i Frälsningsarmén, Lennart Hedberg? Var välkommen envar, under ungdomens tak, som vill räcka oss hand till förbund, sjöng man. Så var välkommen du också!
.
När världen rasar..... eller gör den?
Min mobiltelefon håller på att gå sönder. Det är inget fel på funktionerna, jag kan fortfarande både ringa och sms:a, och jag använder faktiskt inte min mobil till något annat. Måste jag skämmas för det? Nej, det är själva på-och avstägningsknappen, som håller på att ge sig. När jag hade sagt god natt till den i går och stängt av den gick den inte att få igång igen. Denna katastrof upptäckte jag mitt i natten och naturligtvis gjorde den mig sömnlös. Katastrofer av den här dimensionen gör ju det. Hur skulle jag nu kunna hålla kontakt med världen? Och hur skulle världen kunna hålla kontakt med mig? I den mörka natten på Hallandsvej i Ålsgårde såg jag för min inre syn hela världen braka samman. Vad var Haiti, Chile och världsvälten mot en trasig mobiltelefon. Kan jag köpa en ny i Danmark? Vad skulle den kosta? Kan jag låna hustruns och stoppa i mitt eget simkort, eller kunde jag göra mobilen till ett böneämne kanske.... Tankarna trängde sig på och blandades i den mörka natten med andra, större tankar......
Så grydde den danska morgonen, och en liten dansk skruvmejsel blev räddningen. Mobiltelefonen fungerar igen. Och världen står kvar!!!Men--hur beroende har vi, och alltså även jag, gjort oss av prylar, som man för bara tio år sen med lätthet klarade oss utan. Naturligtvis ser jag värdet av både mobiltelefoner och datorer. Utan min lap-top hade t.ex det här inte kunnat skrivas, men ändå?? Har prylar, tekniska, elektroniska och andra, blivit vår tids både gud och tröstnapp? Såna frågor ger en helt annan dimension åt min nästan trasiga mobiltelefon.Vad är smått och vad är stort i mitt liv? Egentligen....
"Venskab är som sol i regnvejr", står det på en teckning, som hänger i det danska kök, där jag nu sitter. Vänskap som sol i regn. Vänskap som håller i alla väder. Ställ det mot en nästan trasig mobiltelefon. Vad är smått och vad är stort? Valet borde vara självklart, men smarta reklamnissar har gjort att det inte alls är självklart. Den mörka natten sa till mig: Tänk! Prioritera! Välj livet med kärlek och vänskap framför prylar! Även om det är en mobiltelefon från Nokia.
Apropå smarta reklamnissar förresten. Det är få saker som retar mig så mycket som när dom hoppar på mig med ett inställsamt, lismande leende, och utan att presentera sig bara frågar:"Vilket mobilabbonemang har du". Då brukar jag bli obstinat och lite tonårsuppkäftig och svara att jag inte alls förstår, vad om har med det att göra. Och det är samma sak med elbolag och annat, som går att teckna rakt av ute på gatan. Och när jag viker undan och ställer mig och tittar på kommersen ser jag, att det är folk, och främst kvinnor i övre medelåldern( +45) som dom hoppar på.
Skärpning alla reklamnissar!
Och det finns annat smått som också kan förstöra min dag. Som när jag plockat åt mig tidningen, bett om en skrappyramid, och väntar i kön på Pressbyran på att få betala. När det blir min tur frågar expediten alltid, och jag menar alltid: "Något mer?" Om jag ville ha något mer hade jag väl i allsin dar plockat med mig det också, innan jag ställt mig i kön. Men frågan ingår förmodligen i Pressbyråns säljträning.
Om jag aldrig slår av min mobiltelefon, så fungerar den igen. Och livet som morfar går vidare. Och det livet är stort!
Så grydde den danska morgonen, och en liten dansk skruvmejsel blev räddningen. Mobiltelefonen fungerar igen. Och världen står kvar!!!Men--hur beroende har vi, och alltså även jag, gjort oss av prylar, som man för bara tio år sen med lätthet klarade oss utan. Naturligtvis ser jag värdet av både mobiltelefoner och datorer. Utan min lap-top hade t.ex det här inte kunnat skrivas, men ändå?? Har prylar, tekniska, elektroniska och andra, blivit vår tids både gud och tröstnapp? Såna frågor ger en helt annan dimension åt min nästan trasiga mobiltelefon.Vad är smått och vad är stort i mitt liv? Egentligen....
"Venskab är som sol i regnvejr", står det på en teckning, som hänger i det danska kök, där jag nu sitter. Vänskap som sol i regn. Vänskap som håller i alla väder. Ställ det mot en nästan trasig mobiltelefon. Vad är smått och vad är stort? Valet borde vara självklart, men smarta reklamnissar har gjort att det inte alls är självklart. Den mörka natten sa till mig: Tänk! Prioritera! Välj livet med kärlek och vänskap framför prylar! Även om det är en mobiltelefon från Nokia.
Apropå smarta reklamnissar förresten. Det är få saker som retar mig så mycket som när dom hoppar på mig med ett inställsamt, lismande leende, och utan att presentera sig bara frågar:"Vilket mobilabbonemang har du". Då brukar jag bli obstinat och lite tonårsuppkäftig och svara att jag inte alls förstår, vad om har med det att göra. Och det är samma sak med elbolag och annat, som går att teckna rakt av ute på gatan. Och när jag viker undan och ställer mig och tittar på kommersen ser jag, att det är folk, och främst kvinnor i övre medelåldern( +45) som dom hoppar på.
Skärpning alla reklamnissar!
Och det finns annat smått som också kan förstöra min dag. Som när jag plockat åt mig tidningen, bett om en skrappyramid, och väntar i kön på Pressbyran på att få betala. När det blir min tur frågar expediten alltid, och jag menar alltid: "Något mer?" Om jag ville ha något mer hade jag väl i allsin dar plockat med mig det också, innan jag ställt mig i kön. Men frågan ingår förmodligen i Pressbyråns säljträning.
Om jag aldrig slår av min mobiltelefon, så fungerar den igen. Och livet som morfar går vidare. Och det livet är stort!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)