I dag år 1735 föddes John Adams. Bara det gör ju den här dagen till en inte alldeles vanlig dag. Han var ju dessutom USA:s president 1797-1801, och amerikanska presidenter föds ju inte varje dag. Och Glenn Hysén har födelsedag i dag. Då vet jag åtminstone en som gärna vill gratulera..... Dessutom återgår vi i natt till svensk normaltid. Hur var det nu man skulle göra för att bli normal igen? Jo visst ja; man ställer tillbaka utemöblerna på hösten, och alltså ställer vi tillbaka klockan i natt. Klockan tre blir klockan två helt plötsligt.Varför är förresten vintertiden mer normal än sommartiden? Det är kanske det lutherska arvet som gör sig påmint.Mörkt och lite jobbigt ska det vara, inte alltför ljust och lustfyllt.
I dag tar också MoDo:s måltorka i elitserien slut. Så alldeles vanlig är inte dagen på det sättet heller. Men det kanske blir den gamla vanliga visan i stället; Femte matchen utan mål. Då vet jag åtminstone en som blir glad.... Väl inne på sportavdelningen så har ju bandysäsongen dragit igång. När jag flyttade till Uppsala på 60-talet, såg jag mitt livs första bandymatcher, och blev om inte frälst så i alla fall lite förtjust. Då var det Sirius och i dag är nog Haparanda/Tornio, som är favoritlaget. Varför vet jag inte, men det är nog mina norrländska rötter, som gör sig påminda. Varken Sundsvallsgiffarna eller Haparanda/Tornio är ju Sveriges bästa lag i sina respektive sporter än, men mitt hjärta klappar ändå för dem. Så nu ska vi bara ha upp giffarna i högsta serien också så.....
Om den här dagen hade varit en vanlig dag hade jag nog börjat med lövkrattningen i dag. men nu är det inte en alldeles vanlig dag så det får anstå. Barnbarnen ska ju ha nåt att göra i nästa vecka också. Barnabete? Inte alls, men ett fint tillfälle att umgås.
I dag får man också veta att Zlatan är en en populär fjärde vis man i italienska julkrubbor!!! Det är tydligen sed i det katolska Italien att man förser sina jukrubbor med en fjärde vis man, en personlig favorit. Men Zlatan i en julkrubba?? Så en inte alldeles vanlig dag minsann.... Alldeles vanligt är det väl inte heller att pölsa och korv från Bastuträsk får pris. Men i dag får dessa läckerheter nån sorts utmärkelse. När jag läste det blev jag plötsligt alldeles våldsamt sugen på pölsa. Varför äter man inte såna läckerheter nu för tiden. Pölsa, rotmos med fläsklägg och levergryta. Vart har sånt tagit vägen?
En ganska vanlig dag är det ju numera när drevet på moderaternas nya partisekreterare går vidare. Jag vet inte om jag tycker att hon ska avgå, men lite aningslöst var det väl att som miljöpolitisk talesperson låta sig bjudas av Shell. Men Reinfeldt har väl ingen riktig näsa för utnämningar, och korruption är ju nåt som bara förekommer i andra länder.
I dag är det +10 grader. Den 30 oktober. Så en alldeles vanlig dag är det väl inte. Men en vanlig promenad ska det bli denna inte alldeles vanliga dag.
lördag 30 oktober 2010
torsdag 28 oktober 2010
Personligt
Du är bäst när du är personlig. Det var så hon sa, min bloggkompis. Och med tanke på art hon har flera års och flerahundra inläggs försprång i bloggandet, så vet hon vad hon talar om. Så efter några dagars utflykt till det allmängiltiga kåserandet, så återvänder jag härmed till det personliga.
Det sägs ibland att det kan vara svårt att dra gränsen mellan det personliga och det privata. Det har jag aldrig upplevt. Kanske är det därför att jag inte varit tillräckligt personlig, men mera troligt därför att magkänslan säger till om jag nån gång skulle närma mig den privata sfären. Så du som söker något östmanskt privat kan sluta läsa här. Det blir inget sånt. Varken nu eller sen.
Jag var i Uppsala och gästade torsdagsträffen på Frälsningsarmén härom veckan. En torsdag alltså. "Var det bättre förr?" var temat och vi landade nog i att det var det inte. Var det nåt som var bättre förr så var det möjligen vi. Yngre, friskare, starkare och vackrare också, åtminstone en del av oss. Men utöver det så är det många faktorer som styr, när vi vill sjunga att "Vår bästa tid är nu". För mig känns det nästan som om jag skulle kunna klämma i med den versen i dag. Jag bestämde mig tidigt för att göra den här dagen till en riktig pensionärsdag. En lång promenad, läsning, radiolyssnande, en stunds ögonvila efter lunch och nu lite bloggande. Så min bästa tid hittills är kanske nu. Man kan i alla fall inte ha det mycket bättre, och på Facebook har flera vänner anmält sin avundsjuka.
På måndag blir det inte torsdagsträff men väl måndags sådan på sjätte kåren på Kungsholmen. "Glada tankar i november" står det att jag ska tala om då. Men i en kombination av lättja och tillfredsställelse med resultatet från Uppsala ska jag nog köra tema med variationer. Alltså ska jag ställa frågan om det var bättre förr-- på Kungsholmen. Men lite måste jag stuva om i manuset så att det blir glada tankar i november också. Som programmet utlovar. Som jag känner Frälsningsarméns hemförbund så blir det nog en del äldre soldater bland publiken. Och då kanske dom vill ha lite mer Frälsningsarmén och lite mindre Nils Ferlin. Fast lite Ferlin ska det nog bli i alla fall. Jag kanske göra dikten På Arendorffs tid till ett stående inslag i mitt kåserande om förr och nu. "På Arendorffs tid då var himmelen vid då var stjärnorna nära att se." Ferlin menar att det i alla fall var roligare förr. Och så var det kanske. "Det var lustiga år, men med slätkammat hår nivelleringen gjorde entré. Och så blev det så här: vi är lika som bär. Kan ni se något särskilt i de'? Folk betalar sin skatt och är snälla fastän inte ett skvatt originella. Nu är tillvaron platt som en nedsutten hatt. Ja' ser ingenting särskilt i de'". Arendorff lär förresten ha varit en kuf, som till och från umgicks med Nils Ferlin i Klarakvarteren.
Kufar hade vi förresten gott om på Frälsningsarmén då, förr, när det kanske var bättre eller kanske inte. Varje kår kan berätta om orginalen som satt som mötesbesökare söndag efter söndag. En del blev frälsta och satte på sig sin röda tröja, andra bara satt där för att till slut försvinna. I nivelleringens spår, kanske. Det är förresten trist att alla orginal har försvunnit. Både från Frälsningsarmén och från samhällsbilden. Det kanske man skulle säga nåt om på sexan. Den kallas ju så i folkmun, Frälsningsarméns sjätte kår. Om nu folkmunnen talar om den alls längre..... Och om den, folkmunnen alltså, inte gör det längre då är det i så fall Frälsningsarméns eget fel, och då kanske Frälsningsarmén borde rätta till det. Bli gatans kyrka igen! Håller jag på att lämna det pesonliga nu? Nej jag är också en del av Frälsningsarmén, och som den delen kan jag vara med och bekämpa det förkyrkligande av Frälsningsarmén som redan William Booth såg som en fara och en risk.
Men lite privat vågar jag kanske bli ändå, även om jag inte hittar någon koppling till ovanstående. Min dotter har inlett en ny karriär som vinterbadare!! Ett par gånger i veckan lögar hon sig i Öresunds böljor. Och detta i slutet av oktober! Men det är nog varmare i det danska vattnet än i Jungfrufjärden..... Och när hon måste ta med yxan till Langebro för att hugga upp en vak då stannar hon nog inne i stugvärmen.
Det sägs ibland att det kan vara svårt att dra gränsen mellan det personliga och det privata. Det har jag aldrig upplevt. Kanske är det därför att jag inte varit tillräckligt personlig, men mera troligt därför att magkänslan säger till om jag nån gång skulle närma mig den privata sfären. Så du som söker något östmanskt privat kan sluta läsa här. Det blir inget sånt. Varken nu eller sen.
Jag var i Uppsala och gästade torsdagsträffen på Frälsningsarmén härom veckan. En torsdag alltså. "Var det bättre förr?" var temat och vi landade nog i att det var det inte. Var det nåt som var bättre förr så var det möjligen vi. Yngre, friskare, starkare och vackrare också, åtminstone en del av oss. Men utöver det så är det många faktorer som styr, när vi vill sjunga att "Vår bästa tid är nu". För mig känns det nästan som om jag skulle kunna klämma i med den versen i dag. Jag bestämde mig tidigt för att göra den här dagen till en riktig pensionärsdag. En lång promenad, läsning, radiolyssnande, en stunds ögonvila efter lunch och nu lite bloggande. Så min bästa tid hittills är kanske nu. Man kan i alla fall inte ha det mycket bättre, och på Facebook har flera vänner anmält sin avundsjuka.
På måndag blir det inte torsdagsträff men väl måndags sådan på sjätte kåren på Kungsholmen. "Glada tankar i november" står det att jag ska tala om då. Men i en kombination av lättja och tillfredsställelse med resultatet från Uppsala ska jag nog köra tema med variationer. Alltså ska jag ställa frågan om det var bättre förr-- på Kungsholmen. Men lite måste jag stuva om i manuset så att det blir glada tankar i november också. Som programmet utlovar. Som jag känner Frälsningsarméns hemförbund så blir det nog en del äldre soldater bland publiken. Och då kanske dom vill ha lite mer Frälsningsarmén och lite mindre Nils Ferlin. Fast lite Ferlin ska det nog bli i alla fall. Jag kanske göra dikten På Arendorffs tid till ett stående inslag i mitt kåserande om förr och nu. "På Arendorffs tid då var himmelen vid då var stjärnorna nära att se." Ferlin menar att det i alla fall var roligare förr. Och så var det kanske. "Det var lustiga år, men med slätkammat hår nivelleringen gjorde entré. Och så blev det så här: vi är lika som bär. Kan ni se något särskilt i de'? Folk betalar sin skatt och är snälla fastän inte ett skvatt originella. Nu är tillvaron platt som en nedsutten hatt. Ja' ser ingenting särskilt i de'". Arendorff lär förresten ha varit en kuf, som till och från umgicks med Nils Ferlin i Klarakvarteren.
Kufar hade vi förresten gott om på Frälsningsarmén då, förr, när det kanske var bättre eller kanske inte. Varje kår kan berätta om orginalen som satt som mötesbesökare söndag efter söndag. En del blev frälsta och satte på sig sin röda tröja, andra bara satt där för att till slut försvinna. I nivelleringens spår, kanske. Det är förresten trist att alla orginal har försvunnit. Både från Frälsningsarmén och från samhällsbilden. Det kanske man skulle säga nåt om på sexan. Den kallas ju så i folkmun, Frälsningsarméns sjätte kår. Om nu folkmunnen talar om den alls längre..... Och om den, folkmunnen alltså, inte gör det längre då är det i så fall Frälsningsarméns eget fel, och då kanske Frälsningsarmén borde rätta till det. Bli gatans kyrka igen! Håller jag på att lämna det pesonliga nu? Nej jag är också en del av Frälsningsarmén, och som den delen kan jag vara med och bekämpa det förkyrkligande av Frälsningsarmén som redan William Booth såg som en fara och en risk.
Men lite privat vågar jag kanske bli ändå, även om jag inte hittar någon koppling till ovanstående. Min dotter har inlett en ny karriär som vinterbadare!! Ett par gånger i veckan lögar hon sig i Öresunds böljor. Och detta i slutet av oktober! Men det är nog varmare i det danska vattnet än i Jungfrufjärden..... Och när hon måste ta med yxan till Langebro för att hugga upp en vak då stannar hon nog inne i stugvärmen.
onsdag 27 oktober 2010
Är det sant?
Vi lever i eftervalstider, och nu ska de olika politiska majoriteterna upp till bevis. Är det sant det dom lovade i valet? Kommer skatten att sänkas, kommunikationerna att förbättras och jobben att komma fram? Erfarenheterna från tidigare säger väl att politiker lovar runt och håller ganska tunt. För inte hade väl alliansen inför valet 2006 lovat en nedmontering av välfärden på det sätt som skett i snabb takt under de fyra år som gått? Plus en massa annat.
Och vad är egentligen sant av allt det vi får i oss via massmedia? Min gamla farmor sa ofta att "det måste vara sant, eftersom det har stått i tidningen." I dag är det väl ofta tvärtom. Det kan inte vara sant eftersom det har stått i Svensk Damtidning eller rent av i Aftonbladet. Därför gillar jag grävande journalistik av typen Uppdrag granskning i SVT. Journalister som försöker få fram sanningen bakom rubrikena. Om det nu är sant det som Janne Josefsson och hans kompisar påstår. Man kan aldrig veta....
Religion i allmänhet och kanske kristendom i synnerhet gör ju anspråk på att stå för sanningen. Att vara kristen innebär då för mig att sätta tro till vad Bibeln säger. Väckelsens pionjärer ställde i en av sina sånger frågan: ”Är det sant att Jesus är min broder?” Och sången gav själv svaret: ” O, det broderskapet, se det gäller mer än allt vad här man nämna kan, ty i bredd med Jesus det mig ställer, ger mig rätt till samma arv som han." Vi sena tiders barn har säkert svårt att föreställa oss vad det betydde för synen på både sitt eget och andras människovärde att sjunga dessa strofer. Ty de som sjöng att man hade rätt att stå i bredd med Jesus var fattiga statare, torpare, tjänstekvinnor och exploaterade bruksarbetare. Människor som stod så nära slaveriet, som vi kommit i Sverige. I bredd med Jesus själv! På det sättet blev frälsningsupplevelse och medlemskap i kår och församling inte endast en religiös erfarenhet. Man blev också någon! Och i bredd med Jesus vågade man söka till folkhögskola, men fick sina kamraters förtroende på jobbet och man blev kommunalpolitiker. Väckelsens betydelse för att ge vanliga människor människovärde och självförtroende kan knappast överskattas. Det var sant det som förkunnades!
Men människovärdet är fortfarande i fara! Ett besök i en invandrartät förort, på en skola eller ett äldreboende i en fattig avfolkningskommun eller i en tättbefolkad förort med för den delen, övertygar snabbt den som eventuellt tvivlar på det. Och för övrigt räcker med att ta till sig reklambudskapen i TV eller i brevlådan. Det är den som har, som räknas. Rikedom, ungdom och skönhet ger människovärde. Men är det verkligen sant? Sekulariseringen har naturligtvis inneburit, att det inte längre räcker med att sjunga om Jesus som broder och om arvet däruppe i det höga för att övertyga om att sanningen och människovärdet finns nån annanstans. Men det man inte kan tala om, därför att ord förlorat sin betydelse, kan man visa i praktisk handling. Visa att det är sant...
Bibelns budskap, som den gamla sången av Lina Sandell från 1863 bygger på, gäller oförändrat. Som kristna har vi budskapet om ”samma himmel, samme Gud och Far” och vi har också att ansvar att förmedla det budskapet till de människor som i dag utnyttjas och exploateras på olika sätt. Det är sant också för dom. Arvet är också deras! Och precis som väckelsens pionjärer vann människors förtroende måste vi också förtjäna människors förtroende. Dagens kristna och dagens församlingar kan bara göra det genom att visa att vi litar på människor. De talar kanske ett annat språk, de kanske beter sig annorlunda, de är helt enkelt inte som vi. Men församlingens unika funktion skulle ju vara att olika barn leka bäst. Och detta därför att vi har samma rätt till arvet! Ett arv, som både ger vila i en hård livssituation och även kreativitet och framtidstro.
Och det är faktiskt sant. Jesus är min broder!!
Och vad är egentligen sant av allt det vi får i oss via massmedia? Min gamla farmor sa ofta att "det måste vara sant, eftersom det har stått i tidningen." I dag är det väl ofta tvärtom. Det kan inte vara sant eftersom det har stått i Svensk Damtidning eller rent av i Aftonbladet. Därför gillar jag grävande journalistik av typen Uppdrag granskning i SVT. Journalister som försöker få fram sanningen bakom rubrikena. Om det nu är sant det som Janne Josefsson och hans kompisar påstår. Man kan aldrig veta....
Religion i allmänhet och kanske kristendom i synnerhet gör ju anspråk på att stå för sanningen. Att vara kristen innebär då för mig att sätta tro till vad Bibeln säger. Väckelsens pionjärer ställde i en av sina sånger frågan: ”Är det sant att Jesus är min broder?” Och sången gav själv svaret: ” O, det broderskapet, se det gäller mer än allt vad här man nämna kan, ty i bredd med Jesus det mig ställer, ger mig rätt till samma arv som han." Vi sena tiders barn har säkert svårt att föreställa oss vad det betydde för synen på både sitt eget och andras människovärde att sjunga dessa strofer. Ty de som sjöng att man hade rätt att stå i bredd med Jesus var fattiga statare, torpare, tjänstekvinnor och exploaterade bruksarbetare. Människor som stod så nära slaveriet, som vi kommit i Sverige. I bredd med Jesus själv! På det sättet blev frälsningsupplevelse och medlemskap i kår och församling inte endast en religiös erfarenhet. Man blev också någon! Och i bredd med Jesus vågade man söka till folkhögskola, men fick sina kamraters förtroende på jobbet och man blev kommunalpolitiker. Väckelsens betydelse för att ge vanliga människor människovärde och självförtroende kan knappast överskattas. Det var sant det som förkunnades!
Men människovärdet är fortfarande i fara! Ett besök i en invandrartät förort, på en skola eller ett äldreboende i en fattig avfolkningskommun eller i en tättbefolkad förort med för den delen, övertygar snabbt den som eventuellt tvivlar på det. Och för övrigt räcker med att ta till sig reklambudskapen i TV eller i brevlådan. Det är den som har, som räknas. Rikedom, ungdom och skönhet ger människovärde. Men är det verkligen sant? Sekulariseringen har naturligtvis inneburit, att det inte längre räcker med att sjunga om Jesus som broder och om arvet däruppe i det höga för att övertyga om att sanningen och människovärdet finns nån annanstans. Men det man inte kan tala om, därför att ord förlorat sin betydelse, kan man visa i praktisk handling. Visa att det är sant...
Bibelns budskap, som den gamla sången av Lina Sandell från 1863 bygger på, gäller oförändrat. Som kristna har vi budskapet om ”samma himmel, samme Gud och Far” och vi har också att ansvar att förmedla det budskapet till de människor som i dag utnyttjas och exploateras på olika sätt. Det är sant också för dom. Arvet är också deras! Och precis som väckelsens pionjärer vann människors förtroende måste vi också förtjäna människors förtroende. Dagens kristna och dagens församlingar kan bara göra det genom att visa att vi litar på människor. De talar kanske ett annat språk, de kanske beter sig annorlunda, de är helt enkelt inte som vi. Men församlingens unika funktion skulle ju vara att olika barn leka bäst. Och detta därför att vi har samma rätt till arvet! Ett arv, som både ger vila i en hård livssituation och även kreativitet och framtidstro.
Och det är faktiskt sant. Jesus är min broder!!
Nu har vi chansen--- igen!
Först ett klarläggande då av vilka vi som bloggaren talar om. Bloggaren, dvs jag, talar i första hand om oss kristna. Dagens nyheter, ja inte tidningen enbart, utan nyheterna i dag talar bl.a om att allt färre når bara upp till grundnivån i föräldraförsäkringen. Liksom om vulkanutbrott och tsunami i Indonesien. Liksom om att en koleraepedemi brutit ut på Haiti. Och i Danmark har regeringen utfärdat speciella ghettodirektiv, som förbjuder folk i 29 speciellt utpekade bostadsområden i Danmark att bo just där dom bor. Precis som om några andra skulle flytta in i ett område,som av myndigheterna stämplats som ett ghetto.
Och vad har nu detta med oss som kristna här och nu att göra. Vi talar ofta om att kristendom är efterföljelse. Och i vår Mästares fotspår handlar det då om att göra evangelium. Att genom konkreta hjälpinsatser försöka förändra människors livsvillkor till det bättre. Kristet socialt arbete är inget som några speciella diakoner eller för den skull slumsystrar sysslar med, utan nu handlar det för oss alla som bekänner oss som kristna att bli kristna socialarbetare. Att göra gott mot en medmänniska. För att världen ska tro.
Kristendomen gör anspråk på att kunna tillhandahålla förebilder för etik och moral. I Bibeln finns budorden, där finns den gyllene regeln om att älska andra som sig själv och där finns Jesu undervisning om alla människors lika värde. Och Bibelns undervisning är bl. a tänkt att vara det filter, som skyddar oss från sådant som vi inte bör tillägna oss eller ta del av. Men kristna människors liv är numera den enda bibel, som de flesta människor läser. Kristna människor är i dag, kanske mer än någonsin, kallade att vara förebilder när det gäller etiska ställningstaganden och moraliskt handlande. Och det gäller såväl i smått som i stort. Att skilja på mitt och ditt, att handla och agera med tanke kommande generationer liksom att peka på andra värden i livet än dem kommersialismens vackra färger och höga röster vill erbjuda. Och här skulle nog västerlandets kristna församling vinna mycket på att prata mindre och göra mer.
I sammanhang som dessa finns alltid risken att kyrka och kristen tro får ytterligare en stämpel som nej-sägare. Det är då viktigt att kristen tro och vi som representanter för denna tro genom sina liv blir positiva förebilder för vänner, grannar och arbetskamrater.
Men bloggaren, dvs säga jag, menar med vi också Frälsningsarmén, där jag hör hemma. Vi har chansen--igen! Frälsningsarmén finns i mer än 120 länder, där olika former av sociala orättvisor breder ut sig. Och där nöden skriar! Med ett budskap om alla människors lika värde bör vi kräva plats på världsscenen med krav på sociala reformer. Men vi måste också fortsätta att vara de uppkavlade skjortärmarnas och den utsträckta handens armé. Och en kyrka för dom kyrklösa.
Nu har vi chansen---igen!
Och vad har nu detta med oss som kristna här och nu att göra. Vi talar ofta om att kristendom är efterföljelse. Och i vår Mästares fotspår handlar det då om att göra evangelium. Att genom konkreta hjälpinsatser försöka förändra människors livsvillkor till det bättre. Kristet socialt arbete är inget som några speciella diakoner eller för den skull slumsystrar sysslar med, utan nu handlar det för oss alla som bekänner oss som kristna att bli kristna socialarbetare. Att göra gott mot en medmänniska. För att världen ska tro.
Kristendomen gör anspråk på att kunna tillhandahålla förebilder för etik och moral. I Bibeln finns budorden, där finns den gyllene regeln om att älska andra som sig själv och där finns Jesu undervisning om alla människors lika värde. Och Bibelns undervisning är bl. a tänkt att vara det filter, som skyddar oss från sådant som vi inte bör tillägna oss eller ta del av. Men kristna människors liv är numera den enda bibel, som de flesta människor läser. Kristna människor är i dag, kanske mer än någonsin, kallade att vara förebilder när det gäller etiska ställningstaganden och moraliskt handlande. Och det gäller såväl i smått som i stort. Att skilja på mitt och ditt, att handla och agera med tanke kommande generationer liksom att peka på andra värden i livet än dem kommersialismens vackra färger och höga röster vill erbjuda. Och här skulle nog västerlandets kristna församling vinna mycket på att prata mindre och göra mer.
I sammanhang som dessa finns alltid risken att kyrka och kristen tro får ytterligare en stämpel som nej-sägare. Det är då viktigt att kristen tro och vi som representanter för denna tro genom sina liv blir positiva förebilder för vänner, grannar och arbetskamrater.
Men bloggaren, dvs säga jag, menar med vi också Frälsningsarmén, där jag hör hemma. Vi har chansen--igen! Frälsningsarmén finns i mer än 120 länder, där olika former av sociala orättvisor breder ut sig. Och där nöden skriar! Med ett budskap om alla människors lika värde bör vi kräva plats på världsscenen med krav på sociala reformer. Men vi måste också fortsätta att vara de uppkavlade skjortärmarnas och den utsträckta handens armé. Och en kyrka för dom kyrklösa.
Nu har vi chansen---igen!
lördag 23 oktober 2010
Jesus i en blå pickup
Som kom den då, den första snön. En grådaskig oktober förvandlades plötsligt till ett kritvitt lekland, som dög utmärkt till både pulka och snögubbe med morotsnäsa. Åtminstone om man är barnbarn på besök från Danmark, där ju snö ofta är en bristvara.
Som vanligt var dock varken SL eller snöröjningen beredd. Nu när offentlig upphandling ska ske från hela EU kanske anbuden från Portugal och Slovenien inte hunnit komma in. Nåt fel var det i alla fall, eftersom varken snöröjning eller halkbekämpning kom igång. Men vem blev förvånad? Och SL ska vi bara inte tala om. Jo, förresten, det ska vi. Dom har ju krisövat under hösten för att stå beredd om snön oväntat skulle dyka upp. Men det är klart, det var ju ingen snö när dom krisövade.... Nu kom den, och då var SL lika handfallet som vanligt. Undrar hur många 839:or som blivit stående i backen ute på Smådalarö genom åren? Ingen aning, men minst en till blev det i alla fall i går. Och det just vid den tiden när jag skulle dra nytta av att jag både betalt landstingsskatt och betalt pensionärsremsa för allmänna kommunikationer. Eller för den kollektiva trafiken, som Radio Stockholm envisas med att att kalla SL.
Vi stod där vid hållplatsen och väntade på bussen, en dam och jag. Fem minuter sen, tio, femton minter sen och ingen buss. Då la vi ihop ett och ett, snö och SL-buss och förstod att det skulle inte komma nån kollektiv trafik. Det var då han kom. I en blå pick-up med firmamärke på och allt. Jesus! Inte vet jag om bryggläggaren från Västerhaninge nånsin sett sig som Jesus, och inte heller vet jag, om han ens hört talas om honom, men han gjorde precis det Jesus skulle ha gjort. Han stannade och erbjöd oss skjuts till pendeltåget "Följ mig så ska jag skjutsa er till pendeltåget." Och vi stod upp och följde honom.
Tänk om vi förstod att lägga märke till alla som gör det Jesus skulle ha gjort. Kanske utan att nånsin gå i en kyrka och säkert utan att prata vitt och brett om det. Eller utan att ens förstå att det är det dom gör. Följer Jesus alltså. Dom kanske följer Jesus oftare än vi som predikar och vittnar om efterföljelsen. Ett problem för mycken kristen tro att Ordet blir fler ord och inte så mycket mer. Ett gott råd till oss kan väl i så fall vara: Predika alltid! Använd ord ibland! Och så får vi glädja oss åt att Jesus ibland stannar till i sin blå pick-up och säger: "Följ mig!"
Och så får vi också be om tillfällen att vara sällföreträdande Jesus för nån i dag. "Bär varandras bördor," säger Han, som verkligen är Jesus själv. Och använd en blå pick-up när det behövs....
Som vanligt var dock varken SL eller snöröjningen beredd. Nu när offentlig upphandling ska ske från hela EU kanske anbuden från Portugal och Slovenien inte hunnit komma in. Nåt fel var det i alla fall, eftersom varken snöröjning eller halkbekämpning kom igång. Men vem blev förvånad? Och SL ska vi bara inte tala om. Jo, förresten, det ska vi. Dom har ju krisövat under hösten för att stå beredd om snön oväntat skulle dyka upp. Men det är klart, det var ju ingen snö när dom krisövade.... Nu kom den, och då var SL lika handfallet som vanligt. Undrar hur många 839:or som blivit stående i backen ute på Smådalarö genom åren? Ingen aning, men minst en till blev det i alla fall i går. Och det just vid den tiden när jag skulle dra nytta av att jag både betalt landstingsskatt och betalt pensionärsremsa för allmänna kommunikationer. Eller för den kollektiva trafiken, som Radio Stockholm envisas med att att kalla SL.
Vi stod där vid hållplatsen och väntade på bussen, en dam och jag. Fem minuter sen, tio, femton minter sen och ingen buss. Då la vi ihop ett och ett, snö och SL-buss och förstod att det skulle inte komma nån kollektiv trafik. Det var då han kom. I en blå pick-up med firmamärke på och allt. Jesus! Inte vet jag om bryggläggaren från Västerhaninge nånsin sett sig som Jesus, och inte heller vet jag, om han ens hört talas om honom, men han gjorde precis det Jesus skulle ha gjort. Han stannade och erbjöd oss skjuts till pendeltåget "Följ mig så ska jag skjutsa er till pendeltåget." Och vi stod upp och följde honom.
Tänk om vi förstod att lägga märke till alla som gör det Jesus skulle ha gjort. Kanske utan att nånsin gå i en kyrka och säkert utan att prata vitt och brett om det. Eller utan att ens förstå att det är det dom gör. Följer Jesus alltså. Dom kanske följer Jesus oftare än vi som predikar och vittnar om efterföljelsen. Ett problem för mycken kristen tro att Ordet blir fler ord och inte så mycket mer. Ett gott råd till oss kan väl i så fall vara: Predika alltid! Använd ord ibland! Och så får vi glädja oss åt att Jesus ibland stannar till i sin blå pick-up och säger: "Följ mig!"
Och så får vi också be om tillfällen att vara sällföreträdande Jesus för nån i dag. "Bär varandras bördor," säger Han, som verkligen är Jesus själv. Och använd en blå pick-up när det behövs....
onsdag 20 oktober 2010
Två miljoner syskon--- och två miljarder
Jag tillhör en stor familj, och har ungefär två miljoner syskon. Jag talar om frälsningsarméfamiljen. Mina syskon finns utspridda i 121 olika länder i alla värlsdelar, och jag känner mig stolt över att vara ett av dessa syskon. Jag mår väl av att påminna mig om det ibland, eftersom Frälsningsarmén ju är en krympande minoritet i vårt land. Trist men så är det. Det märker jag t.ex när jag säljer Stridsropet på Centralen, där flertalet förbipasserande inte tycks ha en aning om vem jag är eller vad jag representerar. Men några ler fortfarande igenkännande eller stannar upp och minns.....
Vi kunde också vara, och borde bli bättre på att ha kontakt med våra syskon på andra håll i världen. Uniformen, musiken, fanorna, och allt det där andra, som vi ibland vill tona ner, är viktiga sammanhållande band mellan oss syskon. Ryssland, Burma, Nya Zeeland, Kanada, England och Sverige. Likadana överallt!! Vi borde vara stoltare än vad vi är, över att tillhöra en stor internationell gemenskap. Det är fint det, i en värld som trots allt tal om globalisering, inte alls är särskilt internationell. Och min kår, Vasakåren, har sen i somras ett amerikanskt officerspar som kårledare. Trots språksvårigheter och kulturskillander så känns det spännande och alldeles rätt!
Men egentligen har jag ju ännu fler syskon. Vi är i dag ungefär 2 miljarder kristna i världen, och alla är vi syskon. Olika varandra på många sätt, men ändå syskon med samma Far. Och vilka syskon är inte olika? Det är i dag lätt och glädjande att se att det är mycket mer som förenar kristna i olika traditioner än sånt som skiljer oss åt. Lutheraner, katoliker, ortodoxa,pingstvänner och frälsningssoldater är just syskon och det både märks och känns. Fast lite snopen blev jag vid en katolsk mässa häromdagen, när jag inte fick delta i brödsbrytelsen. Detta efterom jag inte är katolik. Så det är en bit kvar att gå till full förståelse och erkännande....
Just nu pågår i Kapstaden en internationell konferens för den s.k. Lausannerörelsen. 4000 kristna från olika länder och traditioner möts under nio dagar för att be och samtala om evangelisation och mission. Delegaterna representerar den s.k. evangelikala kristenheten, med dess starka betoning på omvändelse, förkunnelse och evangelisation. Gott och väl! Möjligen kan jag hos Lausannerörelsen sakna en fokusering också på det sociala hjälparbete och arbetet för social och ekonomisk rättvisa, som ju är en annan av kyrkans viktiga uppgifter. Och lite förvånad blev jag nog, när Frälsningsarmén i Sverige var så snabb med att bli medlem i SEA, Svenska Evangeliska Alliansen, som är Lausannerörelsens svenska gren. Men dessbättre är vi ju också medlemmar i SKR,Sveriges Kristna Råd, som utifrån ett kristet perspektiv jobbar också mycket med sociala och ekonomiska rättvisefrågor. Det känns för mig mer som Frälsningsarméns planhalva.
SKR har ju också, som en del av Kyrkornas Världsråd, börjat närma sig frågan om religionsdialog, alltså frågan om hur nära de andra stora världsreligionerna vi kan komma. Där kommer det alltid att finnas visa gränser och begränsningar, men vi har också mycket gemensamt. Så inte syskon, men väl kusiner....
"För att världen ska tro" är ju Jesu egen motivering för de kristnas enhet. Och folk utanför den kristna gemenskapen har ju också svårt att förstå kärleksbudskapet om vi inte kan hålla ihop och samarbeta i stället för att till och med bekämpa varann.Ni tror väl ändå på samma Gud? Ja, vi är syskon med samma Far
Vi kunde också vara, och borde bli bättre på att ha kontakt med våra syskon på andra håll i världen. Uniformen, musiken, fanorna, och allt det där andra, som vi ibland vill tona ner, är viktiga sammanhållande band mellan oss syskon. Ryssland, Burma, Nya Zeeland, Kanada, England och Sverige. Likadana överallt!! Vi borde vara stoltare än vad vi är, över att tillhöra en stor internationell gemenskap. Det är fint det, i en värld som trots allt tal om globalisering, inte alls är särskilt internationell. Och min kår, Vasakåren, har sen i somras ett amerikanskt officerspar som kårledare. Trots språksvårigheter och kulturskillander så känns det spännande och alldeles rätt!
Men egentligen har jag ju ännu fler syskon. Vi är i dag ungefär 2 miljarder kristna i världen, och alla är vi syskon. Olika varandra på många sätt, men ändå syskon med samma Far. Och vilka syskon är inte olika? Det är i dag lätt och glädjande att se att det är mycket mer som förenar kristna i olika traditioner än sånt som skiljer oss åt. Lutheraner, katoliker, ortodoxa,pingstvänner och frälsningssoldater är just syskon och det både märks och känns. Fast lite snopen blev jag vid en katolsk mässa häromdagen, när jag inte fick delta i brödsbrytelsen. Detta efterom jag inte är katolik. Så det är en bit kvar att gå till full förståelse och erkännande....
Just nu pågår i Kapstaden en internationell konferens för den s.k. Lausannerörelsen. 4000 kristna från olika länder och traditioner möts under nio dagar för att be och samtala om evangelisation och mission. Delegaterna representerar den s.k. evangelikala kristenheten, med dess starka betoning på omvändelse, förkunnelse och evangelisation. Gott och väl! Möjligen kan jag hos Lausannerörelsen sakna en fokusering också på det sociala hjälparbete och arbetet för social och ekonomisk rättvisa, som ju är en annan av kyrkans viktiga uppgifter. Och lite förvånad blev jag nog, när Frälsningsarmén i Sverige var så snabb med att bli medlem i SEA, Svenska Evangeliska Alliansen, som är Lausannerörelsens svenska gren. Men dessbättre är vi ju också medlemmar i SKR,Sveriges Kristna Råd, som utifrån ett kristet perspektiv jobbar också mycket med sociala och ekonomiska rättvisefrågor. Det känns för mig mer som Frälsningsarméns planhalva.
SKR har ju också, som en del av Kyrkornas Världsråd, börjat närma sig frågan om religionsdialog, alltså frågan om hur nära de andra stora världsreligionerna vi kan komma. Där kommer det alltid att finnas visa gränser och begränsningar, men vi har också mycket gemensamt. Så inte syskon, men väl kusiner....
"För att världen ska tro" är ju Jesu egen motivering för de kristnas enhet. Och folk utanför den kristna gemenskapen har ju också svårt att förstå kärleksbudskapet om vi inte kan hålla ihop och samarbeta i stället för att till och med bekämpa varann.Ni tror väl ändå på samma Gud? Ja, vi är syskon med samma Far
tisdag 19 oktober 2010
Varken smått eller gott
" Smått och gott om stort och smått". Så lyder varudeklarationen till min blogg, och en innehållsförteckning skulle visa att jag hållit mig inom dessa vida ramar. Men i dag är det bara "stort" som stämmer.
Fem svenskar har dödats i strid i Afghanistan, och bara två dagar efter det senaste dödsfallet skadades i går ytterligare två svenskar allvarligt. Och det är varken smått eller gott, utan bara stort, om nu inte stort nödvändigtvis måste vara nåt positivt eller åtminstone fromt. För i dag är som sagt bloggen varken eller.
Det som möter svenskarna i Afghanistan har säkert inga likheter med de romantiserade krigsfilmer, som TV envisas med att fortsätta att visa i olika kanaler, och man ( i alla fall om man är jag) undrar ju, hur mycket som ska till, innan tablåmakarna meddelar att alla filmer som handlar om krig, våld och död har strukits, och ersatts av reportage om hur svenskarna och även soldater från de 46 andra deltagande länderna har det där borta. För att inte tala om hur situationen är för afghanerna själva.....
Låt mig först och sist säga, att jag tycker att det är rätt att Sverige ställer upp när FN kallar. Även om den allmänna värnplikten är avskaffad, så har riksdagen, alltså våra ombud, bestämt att Sverige även fortsättningsvis ska ha ett försvar. Riksdagen har också bestämt, att försvaret ska inriktas på internationella insatser för fred och säkerhet. Då är det självklart att vi ska ingå i den s.k. ISAF-styrka, som just nu försöker skapa fred och säkerhet i Afghanistan. Och hellre det än att att miljarder ska läggas ned på att låta svenska killar och tjejer leka krig i buskarna i Sverige, och öva för en invasion, som aldrig kommer. Åtminstone inte på det sättet. Det måste också vara bättre att skapa förutsättningar för att sjuka människar i Afghanistan får tillgång till sjukvård, och att barn där borta, främst flickor, får möjligheter att gå i skola än t.o.m att lära sig att försvara Victoria och Daniel ute på Haga. Jag undrar förresten om högvakten där ute har kommit i gång...
Men folk dör i krig, och det är också något som de romantiserade krigsfilmerna oftast missar. Och därför att svenska soldater dör i kriget, måste en avslutning av den svenska militära insatsen i Afghaninstan planeras. Där läser jag nu i bladet i dag, att regeringen och socialdemokraterna närmar sig varandra i den svåra och känsliga frågan om truppernas framtid. Både regering och opposition tycks nu inställda på att ansvaret för säkerheten där borta ska överlämnas till de afghanska säkerhetsmyndigheterna till 2014, och att påbörjandet av tillbakadragande av trupper kan ske redan i år. Men både Fredrik Reinfeldt och Mona Sahlin tycks inställda på att det måste bli värre innan det kan bli bättre. Nuvarande 500 man i strid där borta kan bli 855 man utan ett nytt riksdagsbeslut, och därför är det inte alls säkert att siffran fem stupade blir någon slutsiffra. Folk dör i krig!! Och därför är det bra att det politiska tonläget i debatten om ett tillbakadragande nu är ett annat än t.ex. i valrörelsen.
Var står den kristna kyrkan i Sverige i den här frågan? Evangeliet är ju en enda stor fredsmanifestation. Jag kan ha missat något ställningstagande från Sveriges Kristna Råd, men tycker ändå att kyrkans röst varit för lågmäld i den här frågan. I den här frågan också kanske jag ska tillägga...... Kyrkan borde gå först både med krav på ett så snabbt tillbakadragande av trupperna från Afghanistan som läget tillåter, och med krav på en ytterligare ökning av de civila hjälpinsatserna i Afghanistan. Och med krav både på nedrustning och avrustning av hela försvarsmakten.
" Skon som krigaren bar i stridslarmet, och manteln som sölades i blod, allt sådant ska brännas upp och förtäras av eld". Profetens säger faktiskt så, och varför? "Jo, ett barn blir oss fött och en son blir oss given." Och Sonen har redan kommit.
Fem svenskar har dödats i strid i Afghanistan, och bara två dagar efter det senaste dödsfallet skadades i går ytterligare två svenskar allvarligt. Och det är varken smått eller gott, utan bara stort, om nu inte stort nödvändigtvis måste vara nåt positivt eller åtminstone fromt. För i dag är som sagt bloggen varken eller.
Det som möter svenskarna i Afghanistan har säkert inga likheter med de romantiserade krigsfilmer, som TV envisas med att fortsätta att visa i olika kanaler, och man ( i alla fall om man är jag) undrar ju, hur mycket som ska till, innan tablåmakarna meddelar att alla filmer som handlar om krig, våld och död har strukits, och ersatts av reportage om hur svenskarna och även soldater från de 46 andra deltagande länderna har det där borta. För att inte tala om hur situationen är för afghanerna själva.....
Låt mig först och sist säga, att jag tycker att det är rätt att Sverige ställer upp när FN kallar. Även om den allmänna värnplikten är avskaffad, så har riksdagen, alltså våra ombud, bestämt att Sverige även fortsättningsvis ska ha ett försvar. Riksdagen har också bestämt, att försvaret ska inriktas på internationella insatser för fred och säkerhet. Då är det självklart att vi ska ingå i den s.k. ISAF-styrka, som just nu försöker skapa fred och säkerhet i Afghanistan. Och hellre det än att att miljarder ska läggas ned på att låta svenska killar och tjejer leka krig i buskarna i Sverige, och öva för en invasion, som aldrig kommer. Åtminstone inte på det sättet. Det måste också vara bättre att skapa förutsättningar för att sjuka människar i Afghanistan får tillgång till sjukvård, och att barn där borta, främst flickor, får möjligheter att gå i skola än t.o.m att lära sig att försvara Victoria och Daniel ute på Haga. Jag undrar förresten om högvakten där ute har kommit i gång...
Men folk dör i krig, och det är också något som de romantiserade krigsfilmerna oftast missar. Och därför att svenska soldater dör i kriget, måste en avslutning av den svenska militära insatsen i Afghaninstan planeras. Där läser jag nu i bladet i dag, att regeringen och socialdemokraterna närmar sig varandra i den svåra och känsliga frågan om truppernas framtid. Både regering och opposition tycks nu inställda på att ansvaret för säkerheten där borta ska överlämnas till de afghanska säkerhetsmyndigheterna till 2014, och att påbörjandet av tillbakadragande av trupper kan ske redan i år. Men både Fredrik Reinfeldt och Mona Sahlin tycks inställda på att det måste bli värre innan det kan bli bättre. Nuvarande 500 man i strid där borta kan bli 855 man utan ett nytt riksdagsbeslut, och därför är det inte alls säkert att siffran fem stupade blir någon slutsiffra. Folk dör i krig!! Och därför är det bra att det politiska tonläget i debatten om ett tillbakadragande nu är ett annat än t.ex. i valrörelsen.
Var står den kristna kyrkan i Sverige i den här frågan? Evangeliet är ju en enda stor fredsmanifestation. Jag kan ha missat något ställningstagande från Sveriges Kristna Råd, men tycker ändå att kyrkans röst varit för lågmäld i den här frågan. I den här frågan också kanske jag ska tillägga...... Kyrkan borde gå först både med krav på ett så snabbt tillbakadragande av trupperna från Afghanistan som läget tillåter, och med krav på en ytterligare ökning av de civila hjälpinsatserna i Afghanistan. Och med krav både på nedrustning och avrustning av hela försvarsmakten.
" Skon som krigaren bar i stridslarmet, och manteln som sölades i blod, allt sådant ska brännas upp och förtäras av eld". Profetens säger faktiskt så, och varför? "Jo, ett barn blir oss fött och en son blir oss given." Och Sonen har redan kommit.
måndag 18 oktober 2010
Buller, bång och Svarte Filip
Jag har varit i Göteborg. Det är alltid trevligt att komma till Göteborg. Så också denna gång. Huvudskälet var en kurs om Frälsningsarmén för nyanställda just i Frälsningsarmén. Och så många trevliga människor det finns!!!! Det hade jag nästan glömt, sedan jag gick i pension. Jag kombinerade kursen med några andra engagemang, och kom då att nyttja spårvagnen. Göteborgs spårvägar är det största spårvägssystemet i Sverige med 12 linjer och 130 hållplatser. Antalet passagerare är drygt 100 milj/år, varav jag var några stycken.
Hade jag bott lite mera centralt kunde jag ha nyttjat hyrcykeltjänsten Styr och Ställ i stället. ( ställ i stället är väl lite göteborgshunor!)Tjänsten invigdes i augusti med 20 stationer. Jag nyttjade den som sagt inte, men blev förtjust i namnet. Lite göteborgsk kumor där också. Styr ckeln och Ställ den sedan!! På min väg med spårvagn nr 1 passerade jag varje gång Sveriges äldsta slagverksbutik, som med samma härliga humor naturligtvis heter Buller och Bång. Jag kommer nog aldrig att få anledning att besöka en slagverksaffär, men namnet tilltalade mig.
Jag har för vana att försöka att komma i tid till saker och ting. Så också till spårvagnsresor. Och medan jag stod och väntade i det vackra höstvädret, dök vagnen med namnet Svarte Filip Johansson upp. Spårvagnarna i Göteborg har personliga namn
Och Filip Johansson har fått en vagn uppkallad efter sig. Liksom t.ex. jazzpianisten Jan Johansson, Pompelina och Elfrida André. Pompelina är en för mig okänd storhet medan Elfrida André var domkyrkoorganist i Göteborgs domkyrka mellan åren 1867-1921. Sveriges första dessutom. Hon var född den 19 februari 1841 i Visby, och dog den 11 januari 1929 i Göteborg. Och efter sin död blev hon alltså sedermera spårvagn. Liksom alltså även Svarte Filip. I tider när man kan vinna Fotbollsallsvenskans skytteliga med 18 gjorda mål på 30 omgångar ( 27 spelade hittills) kunde jag känna mig glad att få¨göra en tur med Svarte Filip. Filip Johansson född 21 januari 1902 i Surte, död 1 november 1976, var en svensk bandy- och fotbollsspelare med siktet perfekt inställt. Han gjorde säsongen 1924-25 39 mål på 21 matcher. Han är därmed den herrspelare som gjort flest mål under en och samma säsong. En bedrift som f.ö. Hanna Ljungberg också presterat. Johansson med den svarta kalufsen spelade i klubbarna Fässbergs IF, IFK Göteborg och Gårda BK. Han började karriären i Surte IS som ungdom men gick sedan till Fässbergs IF men lämnade denna klubb då den hade nekats att vara med i den första säsongen av fotbollsallvenskan. Därefter spelade han i IFK Göteborg mellan 1924 och 1933. Han avslutade karriären med att spela i Gårda BK som på 1930-talet gjorde åtta säsonger i allvenskan till 1936. Jag kände historiens vingslag där jag satt i vagnen. Tänk om man vid Brunnsparken hade kunnat byta till Gunnar Gren eller Sven Rydell. Min gamle barndomsvän Totta Näslund har också blivit spårvagn. Men nån fotbollsspelare blev han aldrig, Totta.....
Förresten var det med Svarte Filip som jag passerade Buller och Bång. Det var nog det det blev, när han nätade 39 gånger under en säsong. 39 mål på 21 matcher. Avdic och Gerndt: Släng Er i väggen!!
Hade jag bott lite mera centralt kunde jag ha nyttjat hyrcykeltjänsten Styr och Ställ i stället. ( ställ i stället är väl lite göteborgshunor!)Tjänsten invigdes i augusti med 20 stationer. Jag nyttjade den som sagt inte, men blev förtjust i namnet. Lite göteborgsk kumor där också. Styr ckeln och Ställ den sedan!! På min väg med spårvagn nr 1 passerade jag varje gång Sveriges äldsta slagverksbutik, som med samma härliga humor naturligtvis heter Buller och Bång. Jag kommer nog aldrig att få anledning att besöka en slagverksaffär, men namnet tilltalade mig.
Jag har för vana att försöka att komma i tid till saker och ting. Så också till spårvagnsresor. Och medan jag stod och väntade i det vackra höstvädret, dök vagnen med namnet Svarte Filip Johansson upp. Spårvagnarna i Göteborg har personliga namn
Och Filip Johansson har fått en vagn uppkallad efter sig. Liksom t.ex. jazzpianisten Jan Johansson, Pompelina och Elfrida André. Pompelina är en för mig okänd storhet medan Elfrida André var domkyrkoorganist i Göteborgs domkyrka mellan åren 1867-1921. Sveriges första dessutom. Hon var född den 19 februari 1841 i Visby, och dog den 11 januari 1929 i Göteborg. Och efter sin död blev hon alltså sedermera spårvagn. Liksom alltså även Svarte Filip. I tider när man kan vinna Fotbollsallsvenskans skytteliga med 18 gjorda mål på 30 omgångar ( 27 spelade hittills) kunde jag känna mig glad att få¨göra en tur med Svarte Filip. Filip Johansson född 21 januari 1902 i Surte, död 1 november 1976, var en svensk bandy- och fotbollsspelare med siktet perfekt inställt. Han gjorde säsongen 1924-25 39 mål på 21 matcher. Han är därmed den herrspelare som gjort flest mål under en och samma säsong. En bedrift som f.ö. Hanna Ljungberg också presterat. Johansson med den svarta kalufsen spelade i klubbarna Fässbergs IF, IFK Göteborg och Gårda BK. Han började karriären i Surte IS som ungdom men gick sedan till Fässbergs IF men lämnade denna klubb då den hade nekats att vara med i den första säsongen av fotbollsallvenskan. Därefter spelade han i IFK Göteborg mellan 1924 och 1933. Han avslutade karriären med att spela i Gårda BK som på 1930-talet gjorde åtta säsonger i allvenskan till 1936. Jag kände historiens vingslag där jag satt i vagnen. Tänk om man vid Brunnsparken hade kunnat byta till Gunnar Gren eller Sven Rydell. Min gamle barndomsvän Totta Näslund har också blivit spårvagn. Men nån fotbollsspelare blev han aldrig, Totta.....
Förresten var det med Svarte Filip som jag passerade Buller och Bång. Det var nog det det blev, när han nätade 39 gånger under en säsong. 39 mål på 21 matcher. Avdic och Gerndt: Släng Er i väggen!!
onsdag 13 oktober 2010
Jorden
Vår planet, jorden, är inte universums medelpunkt. Det lärde oss den polske mångsysslaren Nikolaus Kopernikus redan nån gång under tidigt 1500-tal. Han läste teologi, juridik, matematik, astronomi, naturvetenskap och medicin vid olika universitet i Italien och Polen. Det var under sina studier som han kom i kontakt med gamla bortglömda antika skrifter, på grekiska.I dessa skrifter stod det om en världsuppfattning, som tilltalade Kopernikus. Det var den heliocentriska världsbilden. Den heliocentriska världsbilden går ut på att solen är i mitten, och att planeterna kretsar runt solen. Helio är grekiska för sol, heliocentrisk betyder alltså att solen är i mitten, inte jorden. Dessutom kom Kopernikus från staden Torun, där man gör mycket goda pepparkakor. Han åt säkert såna.Dessutom står han staty på torget
Men i dag, det är onsdag när detta bloggas fram, har jorden nog ändå varit i centrum på minst två olika sätt. Dels som något man kommer upp ur, och dels något man ramlar ner på!!
Nu kommer dom nämligen upp, en efter en av de 33 chilenska gruvarbetare, som varit instängda 700 meter under jord sedan den 5 augusti. Helt ofattbart, åtminstone för mig, att dom klarat sig, och också fantastiskt att räddningsarbetet gått helt smärtfritt. Men är faran över? Man vet ju, att när den första glädjen över att ha klarat sig gått över, kommmer svårigheter att uppstå. Sannolikheten för att de drabbade utvecklar posttraumatiska stressyndrom är stor, enligt Tom Lundin, professor i katastrofpsykiatri. Och så ska dom möta all världens media, vars representanter flockats som gamar runt gruvan. Som vanligt när något händer. Och hur klarar man att förvandlas från lågavlönad gruvarbetare till världskändis?
Minns Du ripjägaren? För i år 55 år sedan räddades den då 23-årige ripjägaren Evert Stenmark efter åtta dygn under ett snöskred utanför Tärnaby. En biobiljett, som han fäste på en skidstav och stack upp genom snön, blev räddningen den gången. Tjugo år senare tog han sitt liv. Var det ett resultat av posttraumatiska stressyndrom? Jag vet inte om uttrycket var uppfunnet då, men ......
Så det är säkert inte bara att komma upp ur jorden. Mycket återstår säkert för gruvarbetarna, men fantastiskt är det att dom kom upp. Och inte kunde man se att dom inte duschat på mer än två månader heller. Det kanske inte är så nödvändigt, när allt kommer omkring. Vad lär vi våra barn egentligen?
Men sen är jorden också något man ramlar ner på i dag. Eller i går snarare. Erik Hamréns "nya" landslag skulle ju göra det. Med Zlatan som lagkapten och allt. Och så gick det som det gick. Holland tog ner dom för dagen blå-vita på jorden så det stod härliga till. Utklassning är bara förnamnet, och knappt det. Det var ju tur i oturen att holländarna la av med sitt drömspel efter att gjort 4-0. Annars vet man aldrig hur det kunnat sluta. Och Zlatan är ingen tillgång i motvind och uppförsbacke. Då blir han mest sur och grinig, och för mig är det en gåta hur den annars så balanserade Johan Esk i DN kunde ge Zlatan en 3:a, som betyder bra. Karln var ju precis lika usel som alla andra svenskar. Nu blir det för Erik Hamrén att ägna vintern åt att fundera på hur vi ska kunna besegra Ungern och bli tvåa i gruppen. Men kunde Lasse Lager, så kan säkert Erik Hamrén.
Men den gode Kopernikus, som sa att jorden snurrar både runt sin egen axel och runt solen hade rätt. Jorden snurrar vidare, både för gruvarbetare, som kommit upp, och för Zlatan och hans kompisar, som ramlat ner. Och för alla oss andra....
Men i dag, det är onsdag när detta bloggas fram, har jorden nog ändå varit i centrum på minst två olika sätt. Dels som något man kommer upp ur, och dels något man ramlar ner på!!
Nu kommer dom nämligen upp, en efter en av de 33 chilenska gruvarbetare, som varit instängda 700 meter under jord sedan den 5 augusti. Helt ofattbart, åtminstone för mig, att dom klarat sig, och också fantastiskt att räddningsarbetet gått helt smärtfritt. Men är faran över? Man vet ju, att när den första glädjen över att ha klarat sig gått över, kommmer svårigheter att uppstå. Sannolikheten för att de drabbade utvecklar posttraumatiska stressyndrom är stor, enligt Tom Lundin, professor i katastrofpsykiatri. Och så ska dom möta all världens media, vars representanter flockats som gamar runt gruvan. Som vanligt när något händer. Och hur klarar man att förvandlas från lågavlönad gruvarbetare till världskändis?
Minns Du ripjägaren? För i år 55 år sedan räddades den då 23-årige ripjägaren Evert Stenmark efter åtta dygn under ett snöskred utanför Tärnaby. En biobiljett, som han fäste på en skidstav och stack upp genom snön, blev räddningen den gången. Tjugo år senare tog han sitt liv. Var det ett resultat av posttraumatiska stressyndrom? Jag vet inte om uttrycket var uppfunnet då, men ......
Så det är säkert inte bara att komma upp ur jorden. Mycket återstår säkert för gruvarbetarna, men fantastiskt är det att dom kom upp. Och inte kunde man se att dom inte duschat på mer än två månader heller. Det kanske inte är så nödvändigt, när allt kommer omkring. Vad lär vi våra barn egentligen?
Men sen är jorden också något man ramlar ner på i dag. Eller i går snarare. Erik Hamréns "nya" landslag skulle ju göra det. Med Zlatan som lagkapten och allt. Och så gick det som det gick. Holland tog ner dom för dagen blå-vita på jorden så det stod härliga till. Utklassning är bara förnamnet, och knappt det. Det var ju tur i oturen att holländarna la av med sitt drömspel efter att gjort 4-0. Annars vet man aldrig hur det kunnat sluta. Och Zlatan är ingen tillgång i motvind och uppförsbacke. Då blir han mest sur och grinig, och för mig är det en gåta hur den annars så balanserade Johan Esk i DN kunde ge Zlatan en 3:a, som betyder bra. Karln var ju precis lika usel som alla andra svenskar. Nu blir det för Erik Hamrén att ägna vintern åt att fundera på hur vi ska kunna besegra Ungern och bli tvåa i gruppen. Men kunde Lasse Lager, så kan säkert Erik Hamrén.
Men den gode Kopernikus, som sa att jorden snurrar både runt sin egen axel och runt solen hade rätt. Jorden snurrar vidare, både för gruvarbetare, som kommit upp, och för Zlatan och hans kompisar, som ramlat ner. Och för alla oss andra....
lördag 9 oktober 2010
När var förr och var det bättre då?
Om Slottsbacken har blivit brantare och om bokstäverna i Uppsala Nya har blivit mindre var det väl bättre förr? Åtminstone i Uppsala. För det är Uppsala det gäller. Om några veckor ska jag nämligen besvara den frågan där. Var det bättre förr? Du är välkommen till Frälsningsarmén på S:t Persgatan torsdagen den 21 oktober kl. 13 så löser vi den frågan tillsammans.
Just i Uppsala hade jag för många år sen en lärare i psykologi som under en föreläsning gav oss följande citat: ”Vår tids ungdom älskar inget annat än lyxen och lättjan. Unga män och kvinnor uppför sig sämre än någonsin. De föraktar varje auktoritet och hyser ingen respekt för åldern. Vår tids barn har blivit tyranner över oss. De reser sig inte ens om en äldre person träder in i ett rum. De är uppkäftiga mot sina föräldrar och andra. De stör varje hyfsat samtal mellan vettiga människor. De har dåliga matvanor och har blivit sina lärares skräck.”
Ungdomar visar alltså ingen respekt, är lata och bryr sig inte, är uppkäftiga, störande, tyranniska och skrämmer livet ur sina lärare. Vem har sagt detta? Göran Hägglund, partiledare för KD? En representant för Lärarnas Riksförbund? En polis? En pensionär? En busschaufför som tröttnat på de gapande och klottrande tonåringarna? Rätt svar är Sokrates, som fällde uttalandet ca 400 år f.Kr.?
Ett bättre bevis på att nära nog alla generationer tycks uppleva att ”det var bättre förr” får man nog leta efter.
Eller är det så att det är vi som var bättre förr? Vi var yngre, vi var friskare och vi hade lättare att ta oss uppför Slottsbacken. Barnen bodde hemma och vi hade koll vad dom sysslade med. Vi såg att läsa utan glasögon och bokstäverna i Uppsala Nya såg faktiskt större ut på den tiden. Men det såg bara ut så......
1965 var Sverige ett land där man fortfarande måste beställa rikssamtal när man ville ringa till särskilt avlägsna delar av Sverige, 30% av hushållen i städerna hade tvättmaskin och 5% hade diskmaskin. Många av oss jobbade minst 48 timmar i veckan och femdagarsveckan var inte uppfunnen. Skrivmaskiner av märket Facit knattrade på landets kontor, kokböckerna varnade för en alltför frikostig användning av vitlök och nästan alla, som drabbades av cancer dog i sjukdomen. Idag är vi friskare, jämställdare och rikare. Vi bor och äter bättre. Vi tar del av mer kultur, reser mer och kan kommunicera med nära nog vem som helst var som helst och när som helst. Vi har mer kunskap om andra länder och om livsvillkoren för människor, som bor där. Vi har möjligheter till en större acceptans för andras livsstilar.
De senaste 45 åren har rent objektivt inneburit enorma förbättringar på mängder av områden.
Men Frälsningsarmén då? Det är ju på Frälsningsarmén i Uppsala som dessa sanningar ska levereras. Den var väl ändå bättre förr? Vi var ju fler som var med, vi var yngre och vi orkade mer.Vi hade fler möten, sålde fler Stridsrop och fler gick i uniform. Visst, men redan då, för 45 år sedan var vi färre och äldre, hade färre möten och orkade mindre än vi, eller dom före oss, gjorde och orkade tio, tjugo år tidigare. Vi glorifierar lätt "förr" och hur det var då, men vi får gå ganska långt tillbaka i hisorien innan Frälsningsarmén i Sverige vann terräng i nån nämnvärd utsträckning. Så när var förr egentligrn?
Men vi behöver inte oroa oss för framtiden för Guds församling. Guds församling har alltid en framtid. Frågan är bara om du och jag ska vara med i den. Vi behöver inte heller oroa oss som kristna för att Gud har låtit oss vara kristna just i den här tiden. Vi behöver bara ställa oss helt och fullt till Guds förfogande. Och kanske är det så, att i en tid när människor har förlorat både livsmod och tro på framtiden, behövs människor, som inte tror att framtiden var bättre förr. Människor, som vill vara med att på nytt ge människor hopp. Hopp om att Jesus ska komma tillbaka, men också hopp om att den bästa tiden ligger framför. Framtiden var inte bättre förr! Så välkommen till Frälsningsarmén i Uppsala den 21 oktober
Just i Uppsala hade jag för många år sen en lärare i psykologi som under en föreläsning gav oss följande citat: ”Vår tids ungdom älskar inget annat än lyxen och lättjan. Unga män och kvinnor uppför sig sämre än någonsin. De föraktar varje auktoritet och hyser ingen respekt för åldern. Vår tids barn har blivit tyranner över oss. De reser sig inte ens om en äldre person träder in i ett rum. De är uppkäftiga mot sina föräldrar och andra. De stör varje hyfsat samtal mellan vettiga människor. De har dåliga matvanor och har blivit sina lärares skräck.”
Ungdomar visar alltså ingen respekt, är lata och bryr sig inte, är uppkäftiga, störande, tyranniska och skrämmer livet ur sina lärare. Vem har sagt detta? Göran Hägglund, partiledare för KD? En representant för Lärarnas Riksförbund? En polis? En pensionär? En busschaufför som tröttnat på de gapande och klottrande tonåringarna? Rätt svar är Sokrates, som fällde uttalandet ca 400 år f.Kr.?
Ett bättre bevis på att nära nog alla generationer tycks uppleva att ”det var bättre förr” får man nog leta efter.
Eller är det så att det är vi som var bättre förr? Vi var yngre, vi var friskare och vi hade lättare att ta oss uppför Slottsbacken. Barnen bodde hemma och vi hade koll vad dom sysslade med. Vi såg att läsa utan glasögon och bokstäverna i Uppsala Nya såg faktiskt större ut på den tiden. Men det såg bara ut så......
1965 var Sverige ett land där man fortfarande måste beställa rikssamtal när man ville ringa till särskilt avlägsna delar av Sverige, 30% av hushållen i städerna hade tvättmaskin och 5% hade diskmaskin. Många av oss jobbade minst 48 timmar i veckan och femdagarsveckan var inte uppfunnen. Skrivmaskiner av märket Facit knattrade på landets kontor, kokböckerna varnade för en alltför frikostig användning av vitlök och nästan alla, som drabbades av cancer dog i sjukdomen. Idag är vi friskare, jämställdare och rikare. Vi bor och äter bättre. Vi tar del av mer kultur, reser mer och kan kommunicera med nära nog vem som helst var som helst och när som helst. Vi har mer kunskap om andra länder och om livsvillkoren för människor, som bor där. Vi har möjligheter till en större acceptans för andras livsstilar.
De senaste 45 åren har rent objektivt inneburit enorma förbättringar på mängder av områden.
Men Frälsningsarmén då? Det är ju på Frälsningsarmén i Uppsala som dessa sanningar ska levereras. Den var väl ändå bättre förr? Vi var ju fler som var med, vi var yngre och vi orkade mer.Vi hade fler möten, sålde fler Stridsrop och fler gick i uniform. Visst, men redan då, för 45 år sedan var vi färre och äldre, hade färre möten och orkade mindre än vi, eller dom före oss, gjorde och orkade tio, tjugo år tidigare. Vi glorifierar lätt "förr" och hur det var då, men vi får gå ganska långt tillbaka i hisorien innan Frälsningsarmén i Sverige vann terräng i nån nämnvärd utsträckning. Så när var förr egentligrn?
Men vi behöver inte oroa oss för framtiden för Guds församling. Guds församling har alltid en framtid. Frågan är bara om du och jag ska vara med i den. Vi behöver inte heller oroa oss som kristna för att Gud har låtit oss vara kristna just i den här tiden. Vi behöver bara ställa oss helt och fullt till Guds förfogande. Och kanske är det så, att i en tid när människor har förlorat både livsmod och tro på framtiden, behövs människor, som inte tror att framtiden var bättre förr. Människor, som vill vara med att på nytt ge människor hopp. Hopp om att Jesus ska komma tillbaka, men också hopp om att den bästa tiden ligger framför. Framtiden var inte bättre förr! Så välkommen till Frälsningsarmén i Uppsala den 21 oktober
torsdag 7 oktober 2010
"Vit och röd och gul och svart.....
....gör detsamma har Han sagt. Jesus älskar alla barnen på vår jord" Vi är säkert många som sjungit med i den gamla söndagsskolsången. Och detta som en påminnelse om att evangeliet gäller alla överallt. Och åtminstone jag sjöng utan att nånsin ha sett andra människor än vita. Jo en gång kom det en missionär på hemlandssemester och höll ett missionsföredrag. Och han var "i sällskap med en levande neger" Jo, det stod faktiskt så på affischen. Och ingen reagerade över ordvalet, man kom därför att man var nyfiken.....
Evangeliet gäller alla. Lika mycket och överallt. Som ärkebiskopen konstaterade i sin kommentar till biskop Eva Brunnes predikan i Storkyrkan; Varje gång man går i kyrkan riskerar man att få¨höra att alla människor är precis lika mycket värda. Den risken tog sverigedemokraterna vid gudstjänsten i samband med riksmötets öppnande, och dom klarade inte av att höra det, utan reste sig och gick. I deras Sverige är det ju dom blonda och blåögda som gäller....
Evangeliet är politiskt, därom råder ingen tvekan, och evangeliets förkunnare borde i varje predikan kasta sig in i den politiska hetluften. Vi har ju Segerfursten på vår sida. Frågor om miljön, om resursernas fördelning, om varför en del har allt medan andra saknar allt, osv är frågor som Bibeln inte väjer för. Och det borde inte vi som kristna göra heller Tyvärr ger vi i stället alltför ofta svar på frågor som människor inte ställer, och där har vi också ett viktigt svar på frågan om varför den kristna tron i vårt land marginaliseras alltmer.
Men evangeliet är självklart inte partipolitiskt, och därför är det trist när ex- radikaler som t.ex Göran Skytte måste ta på sig en stockkonservativ kostym för att liksom "bekänna" sin kristna tro. Och som ett brev på posten var också Skytte snabbt framme och fördömde biskop Brunnes predikan som vänsterpropaganda. Och på samma sätt förhåller det sig med den s.k. kristna högern, stark i USA, men med fäste också i Sverige hos stora delar av trosrörelsen. Till höger får man tydligen stå politiskt som kristen, men inte till vänster. Man måste som kristen ensidigt stödja Israel, och man måste som kristen se islam som den stora faran för västvärlden.
Men jag vägrar! Jag längtar efter en radikal kristen förkunnelse där kyrkan vågar vara kyrka och därmed först på plan i dom stora överlevnadsfrågorna. Hur ska våra gemensamma resurser fördelas? Varför slutar inte den rika västvärlden att ensidigt genom s.k. avtal suga ut den fattiga majoriteten av jordens befolkning. Hur ska vi skapa en värld som är möjlig att leva i för våra barn och barnbarn? Bibeln talar om solidaritet, sammanhållning, gemenskap, allas lika värde, och framförallt talar den om kärlek. Ord som ofta förekommer också i den kristna förkunnelsen, men också ord, som då alltför ofta förlorat innebörd och sprängkraft.
På min arbetsplats utspann sig en dag följande samtal. En arbetskamrat säger: "Jag röstar på KD-- av religiösa skäl". Varpå en annan såger: "Och jag röstar på socialdemokraterna-- av samma skäl". Så är det. Evangeliet är politiskt sprängstoff, men står höjt över partipolitikens ofta små futtigheter. Alla är lika, och alla är lika mycket värda. Jesus älskar alla barnen på vår jord. Den dag kyrkan vågar förkunna det fullt ut och också ta konsekvenserna av den förkunnelsen kommer den kristna tron att bli viktig för människor igen.
Evangeliet gäller alla. Lika mycket och överallt. Som ärkebiskopen konstaterade i sin kommentar till biskop Eva Brunnes predikan i Storkyrkan; Varje gång man går i kyrkan riskerar man att få¨höra att alla människor är precis lika mycket värda. Den risken tog sverigedemokraterna vid gudstjänsten i samband med riksmötets öppnande, och dom klarade inte av att höra det, utan reste sig och gick. I deras Sverige är det ju dom blonda och blåögda som gäller....
Evangeliet är politiskt, därom råder ingen tvekan, och evangeliets förkunnare borde i varje predikan kasta sig in i den politiska hetluften. Vi har ju Segerfursten på vår sida. Frågor om miljön, om resursernas fördelning, om varför en del har allt medan andra saknar allt, osv är frågor som Bibeln inte väjer för. Och det borde inte vi som kristna göra heller Tyvärr ger vi i stället alltför ofta svar på frågor som människor inte ställer, och där har vi också ett viktigt svar på frågan om varför den kristna tron i vårt land marginaliseras alltmer.
Men evangeliet är självklart inte partipolitiskt, och därför är det trist när ex- radikaler som t.ex Göran Skytte måste ta på sig en stockkonservativ kostym för att liksom "bekänna" sin kristna tro. Och som ett brev på posten var också Skytte snabbt framme och fördömde biskop Brunnes predikan som vänsterpropaganda. Och på samma sätt förhåller det sig med den s.k. kristna högern, stark i USA, men med fäste också i Sverige hos stora delar av trosrörelsen. Till höger får man tydligen stå politiskt som kristen, men inte till vänster. Man måste som kristen ensidigt stödja Israel, och man måste som kristen se islam som den stora faran för västvärlden.
Men jag vägrar! Jag längtar efter en radikal kristen förkunnelse där kyrkan vågar vara kyrka och därmed först på plan i dom stora överlevnadsfrågorna. Hur ska våra gemensamma resurser fördelas? Varför slutar inte den rika västvärlden att ensidigt genom s.k. avtal suga ut den fattiga majoriteten av jordens befolkning. Hur ska vi skapa en värld som är möjlig att leva i för våra barn och barnbarn? Bibeln talar om solidaritet, sammanhållning, gemenskap, allas lika värde, och framförallt talar den om kärlek. Ord som ofta förekommer också i den kristna förkunnelsen, men också ord, som då alltför ofta förlorat innebörd och sprängkraft.
På min arbetsplats utspann sig en dag följande samtal. En arbetskamrat säger: "Jag röstar på KD-- av religiösa skäl". Varpå en annan såger: "Och jag röstar på socialdemokraterna-- av samma skäl". Så är det. Evangeliet är politiskt sprängstoff, men står höjt över partipolitikens ofta små futtigheter. Alla är lika, och alla är lika mycket värda. Jesus älskar alla barnen på vår jord. Den dag kyrkan vågar förkunna det fullt ut och också ta konsekvenserna av den förkunnelsen kommer den kristna tron att bli viktig för människor igen.
onsdag 6 oktober 2010
Lite om uppfostran
I dag, i mitt 211:e blogginlägg, ska jag slå ett slag för uppfostran. Jag talar för en god uppfostran och mot en dålig. Och detta apropå vad som hänt i landet under de senaste veckorna;
Vi hade val i Sverige den 19 september. Vi har det vart fjärde år, och detta för att utröna hur folket i stugorna vill att skutan Sverige ska styras. Och i år ville detta folk, eller i alla fall tillräckligt många av det, att Fredrik Reinfeldt och gänget runt honom skulle få fönyat förtroende att hålla i rodret. Då kräver både en god uppfostran och ett demokratiskt sinnelag att detta accepteras. Och jag har båda. Faktiskt! Ca 300000 medlemmar av valmanskåren, jo, det heter så, ville i detta val att ett högerpopulistiskt parti, med nynazistisk bakgrund, skulle vara med när besluten om skutans färdriktning ska tas. Det var 5,7% av rösterna och därmed kunde Sverigedemokraterna flytta in i riksdagen. Därmed slut på denna gratislektion i samhällskunskap.
När man får nya grannar hör det till god ton och dito uppfostran att man hälsar på dom, hälsar dom välkomna och kanske t.o.m. bjuder på kaffe. Så förstår i alla fall jag det hela, men så tycks det inte vara i Sveriges riksdag. Både dom nya grannarna, Sverigedemokraterna, och dom gamla hyresgästerna, representanter för de sju andra riksdagspartierna, berättar, dom nya med förvåning och häpnad, och en del av dom gamla t.o.m. med stolthet att man inte ens hälsar på varann. Lars Ohly lär t.o.m. titta åt ett annat håll när han möter en sverigedemokrat i någon korridor. Så dåligt, och dags för omedelbar skärpning, Ohly och andra som beter sig lika ouppfostrat. Det var väl gamle Voltaire som sa att "jag avskyr dina åsikter, men är beredd att ge mitt liv för din rätt att framföra dem". Sverigedemokraterna ska demaskeras i riksdagens utskott och i kammaren, deras människofientliga ideologi ska avslöjas med argument i debatter och inte genom att dom mobbas i riksdagshuset.
Det är heller inget försvar att sverigedemokraterna inte är bättre själva. För det är dom naturligtvis inte, när dom reser sig och går ut ur Storkyrkan i protest mot biskop Eva Brunnes predikan. Vad predikan handlade om? Alla människors lika värde, och respekt för människovärdet. Evangelium rakt igenom!! Heder åt biskopen och skämmigt av SD!
Nu trodde jag nånstans att denna brist på takt och god uppfostran i det här sammanhanget var begränsad till riksdagen, men, tji vad jag bedrog mig. I går hade S+V partigruppsmöte i kommunhuset i Handen inför socialnämndens möte om några veckor, och då visar det sig att vi riskerar att få in en sverigedemokrat i nämnden som ett resultat av folkviljan på en annan och lägre nivå. "Om det blir så är det bara att frysa ut den personen", säger då en av mina partikamrater. Man häpnar, i varje fall om man i det fallet är jag, och om det blir så att en sverigedemokrat kommer in i socialnämnden i Haninge kommun, tror jag att jag ska bjuda den nykomlingen på kaffe på Rudsjöterassen.......
Det finns mer att säga om hyfs och uppfostran. Mycket mer t.o.m. Vem ska t.ex stiga upp och lämna plats för vem på allmänna kommunikationer? Och ska man få få tala till punkt i debatter i TV? Men jag vill ju inte bli betraktad som en halsdarrig gammal gubbe, så jag avstår från det
Vi hade val i Sverige den 19 september. Vi har det vart fjärde år, och detta för att utröna hur folket i stugorna vill att skutan Sverige ska styras. Och i år ville detta folk, eller i alla fall tillräckligt många av det, att Fredrik Reinfeldt och gänget runt honom skulle få fönyat förtroende att hålla i rodret. Då kräver både en god uppfostran och ett demokratiskt sinnelag att detta accepteras. Och jag har båda. Faktiskt! Ca 300000 medlemmar av valmanskåren, jo, det heter så, ville i detta val att ett högerpopulistiskt parti, med nynazistisk bakgrund, skulle vara med när besluten om skutans färdriktning ska tas. Det var 5,7% av rösterna och därmed kunde Sverigedemokraterna flytta in i riksdagen. Därmed slut på denna gratislektion i samhällskunskap.
När man får nya grannar hör det till god ton och dito uppfostran att man hälsar på dom, hälsar dom välkomna och kanske t.o.m. bjuder på kaffe. Så förstår i alla fall jag det hela, men så tycks det inte vara i Sveriges riksdag. Både dom nya grannarna, Sverigedemokraterna, och dom gamla hyresgästerna, representanter för de sju andra riksdagspartierna, berättar, dom nya med förvåning och häpnad, och en del av dom gamla t.o.m. med stolthet att man inte ens hälsar på varann. Lars Ohly lär t.o.m. titta åt ett annat håll när han möter en sverigedemokrat i någon korridor. Så dåligt, och dags för omedelbar skärpning, Ohly och andra som beter sig lika ouppfostrat. Det var väl gamle Voltaire som sa att "jag avskyr dina åsikter, men är beredd att ge mitt liv för din rätt att framföra dem". Sverigedemokraterna ska demaskeras i riksdagens utskott och i kammaren, deras människofientliga ideologi ska avslöjas med argument i debatter och inte genom att dom mobbas i riksdagshuset.
Det är heller inget försvar att sverigedemokraterna inte är bättre själva. För det är dom naturligtvis inte, när dom reser sig och går ut ur Storkyrkan i protest mot biskop Eva Brunnes predikan. Vad predikan handlade om? Alla människors lika värde, och respekt för människovärdet. Evangelium rakt igenom!! Heder åt biskopen och skämmigt av SD!
Nu trodde jag nånstans att denna brist på takt och god uppfostran i det här sammanhanget var begränsad till riksdagen, men, tji vad jag bedrog mig. I går hade S+V partigruppsmöte i kommunhuset i Handen inför socialnämndens möte om några veckor, och då visar det sig att vi riskerar att få in en sverigedemokrat i nämnden som ett resultat av folkviljan på en annan och lägre nivå. "Om det blir så är det bara att frysa ut den personen", säger då en av mina partikamrater. Man häpnar, i varje fall om man i det fallet är jag, och om det blir så att en sverigedemokrat kommer in i socialnämnden i Haninge kommun, tror jag att jag ska bjuda den nykomlingen på kaffe på Rudsjöterassen.......
Det finns mer att säga om hyfs och uppfostran. Mycket mer t.o.m. Vem ska t.ex stiga upp och lämna plats för vem på allmänna kommunikationer? Och ska man få få tala till punkt i debatter i TV? Men jag vill ju inte bli betraktad som en halsdarrig gammal gubbe, så jag avstår från det
måndag 4 oktober 2010
Tänk lagom positivt!
Jag träffade Malin Alfvén härom dan. Hon är barnpsykolog eller snarare familjepsykolog, enl henne själv, och jag träffade henne egentligen inte annat än genom TV-rutan. Men det räckte för att ge mig ett positivt intryck av en klok kvinna. Tillsammans med Kristina Hofsten, har hon skrivit en bok som heter Tagga ner, med underrubriken Lagom bra föräldrar är bäst. När man är både farfar och morfar kan man kanske tycka, att en bok om barnuppfostran inte har så mycket att ge, men jag ska, baske mig, läsa boken. Den verkar så full av sunda tankar om att man behöver inte vara bäst, inte helt lyckad, inte alldeles perfekt för att duga. Både som förälder och i största allmänhet. Det är inte ditt fel som mamma eller pappa om din fyraåring slår grannpojken. Du är inte misslyckad som förälder!Och inte heller är du färdig att kasseras om du inte orkar lika mycket när du är 65 som när du var 40. Sluta att jaga din flyende ungdom! Lagom är bäst!
Jag tänkte annars att det här blogginlägget skulle handla om positivt tänkande, och det är väl en positiv tanke att man duger som den lagom-människa man är. Och naturligtvis är tankens makt stor. Om jag tänker "det går aldrig" och gärna då med den där gnälliga närke-dialekten, så går det inte heller. Om jag i stället tänker som min fru: "Det ska gå", så går det mesta ofta mycket bättre. Goda positiva tankar är naturligtvis bättre än mörka negativa tankar.
Det kristna evangeliet är den mest balanserade formen av positivt tänkande som finns. Synd och död är besegrade och Segraren lever. Men det betyder inte att jag, som kristen, inte drabbas lika mycket av sjukdom, stress och annat negativt som alla andra människor. Framgångsteologin, som kom hit från USA på 90-talet påstod det i sin mest obalanserade form, och uppmaningen "Tro mer!" blev ett mantra som påstods kunna lösa alla problem. Är du sjuk?--Tro mer! Fattig?--Tro mer! Har du problem av vad slag det vara må?--Tro mer? Och det kunde ibland sluta i personliga katastrofer för människor, som fick leva med både sjukdom och personliga problem, oavsett hur mycket dom trodde. I stället är det fina i den kristna tron, att Segraren lever och lever med i allt som sker, positivt som negativt.
Men man kan inte tänka bort verkligheten, hur positivt man än tänker. Och, och detta får nu bli ett ord till de nyvalda ledamöter av våra politiska församlingar, som eventuellt, och mot förmodan, läser mina bloggande tankar. Det är verkligheten som räknas, och Sverigedemokraterna kan inte tänkas bort, hur gärna vi än vill det. Dom finns, och dom har mer än 300000 sympatisörer och det måste vi alla andra förhålla oss till. Dom finns i riksdagen och i andra fullmäktigeförsamlingar, även om ni andra, som också finns där, inte ens hälsar på dem. Så hälsa på dom, ta till och med en fika med dom, och behandla dom inte som nåt som katten har släpat in! Ta debatten i utskott och fullmäktigeförsamlingar och visa med argument att era argument håller och har bärkraft. För dom gör väl det? Eller var det där en negativ tanke som smög sig in....? Hade de demokratiska partierna tagit debatten tidigare hade vi kanske inte haft det problem vi lite nymornat ser nu.
Och snart har vi hösten över oss. September och första hälften av oktober brukar gå bra, men jag kan inte förstå, vad Far tänkte på, när han skapade sena oktober och hela november. Och det mörkret går inte att tänka bort, och då gäller det att vara positiv. Mycket positiv, mer än lagom faktiskt. Och om jag orkar göra det, så kanske jag också kan få Karlfeldts ögon:
Nu är den stolta vår utsprungen,
den vår de svaga kalla höst.
Nu blommar heden röd av ljungen
och hvitt av liljor älvens bröst.
Nu är den sista visan sjungen
av sommarens kvinnligt veka röst;
nu stiger uppför bergens trappa
trumpetarn storm i dunkel kappa.
Nu äro alla drömbarn döda
som födts ur vårens sköra lek -
likt buskens rosentyll, den röda,
som första skumma natt gör blek.
Men alla starka känslor glöda
som snårens nypon, kullens ek
och hviska varmt i frost och nordan
om gyllne mognad och fullbordan.
Min sång flög drucken kring det bästa
av färg och doft i ängars ljus,
och det var ljuvligt nog att gästa
de många hjärtans honungshus;
nu vill jag, mätt på sötman, fästa
min boning långt från lust och rus
och hvila under fasta bjälkar,
ej under lösa blomsterstjälkar.
Väl mig, då lekens minnen tvina,
att du var allvar och står kvar,
att ingen sol behövs att skina
vår kärlek varm i svala dar!
Hör, himlens hårda väder hvina
sin högtidshymn för trogna par.
Vi le, när jorden reds och darrar;
vår lyckas hus har goda sparrar.
Jag hoppas det!!!
Jag tänkte annars att det här blogginlägget skulle handla om positivt tänkande, och det är väl en positiv tanke att man duger som den lagom-människa man är. Och naturligtvis är tankens makt stor. Om jag tänker "det går aldrig" och gärna då med den där gnälliga närke-dialekten, så går det inte heller. Om jag i stället tänker som min fru: "Det ska gå", så går det mesta ofta mycket bättre. Goda positiva tankar är naturligtvis bättre än mörka negativa tankar.
Det kristna evangeliet är den mest balanserade formen av positivt tänkande som finns. Synd och död är besegrade och Segraren lever. Men det betyder inte att jag, som kristen, inte drabbas lika mycket av sjukdom, stress och annat negativt som alla andra människor. Framgångsteologin, som kom hit från USA på 90-talet påstod det i sin mest obalanserade form, och uppmaningen "Tro mer!" blev ett mantra som påstods kunna lösa alla problem. Är du sjuk?--Tro mer! Fattig?--Tro mer! Har du problem av vad slag det vara må?--Tro mer? Och det kunde ibland sluta i personliga katastrofer för människor, som fick leva med både sjukdom och personliga problem, oavsett hur mycket dom trodde. I stället är det fina i den kristna tron, att Segraren lever och lever med i allt som sker, positivt som negativt.
Men man kan inte tänka bort verkligheten, hur positivt man än tänker. Och, och detta får nu bli ett ord till de nyvalda ledamöter av våra politiska församlingar, som eventuellt, och mot förmodan, läser mina bloggande tankar. Det är verkligheten som räknas, och Sverigedemokraterna kan inte tänkas bort, hur gärna vi än vill det. Dom finns, och dom har mer än 300000 sympatisörer och det måste vi alla andra förhålla oss till. Dom finns i riksdagen och i andra fullmäktigeförsamlingar, även om ni andra, som också finns där, inte ens hälsar på dem. Så hälsa på dom, ta till och med en fika med dom, och behandla dom inte som nåt som katten har släpat in! Ta debatten i utskott och fullmäktigeförsamlingar och visa med argument att era argument håller och har bärkraft. För dom gör väl det? Eller var det där en negativ tanke som smög sig in....? Hade de demokratiska partierna tagit debatten tidigare hade vi kanske inte haft det problem vi lite nymornat ser nu.
Och snart har vi hösten över oss. September och första hälften av oktober brukar gå bra, men jag kan inte förstå, vad Far tänkte på, när han skapade sena oktober och hela november. Och det mörkret går inte att tänka bort, och då gäller det att vara positiv. Mycket positiv, mer än lagom faktiskt. Och om jag orkar göra det, så kanske jag också kan få Karlfeldts ögon:
Nu är den stolta vår utsprungen,
den vår de svaga kalla höst.
Nu blommar heden röd av ljungen
och hvitt av liljor älvens bröst.
Nu är den sista visan sjungen
av sommarens kvinnligt veka röst;
nu stiger uppför bergens trappa
trumpetarn storm i dunkel kappa.
Nu äro alla drömbarn döda
som födts ur vårens sköra lek -
likt buskens rosentyll, den röda,
som första skumma natt gör blek.
Men alla starka känslor glöda
som snårens nypon, kullens ek
och hviska varmt i frost och nordan
om gyllne mognad och fullbordan.
Min sång flög drucken kring det bästa
av färg och doft i ängars ljus,
och det var ljuvligt nog att gästa
de många hjärtans honungshus;
nu vill jag, mätt på sötman, fästa
min boning långt från lust och rus
och hvila under fasta bjälkar,
ej under lösa blomsterstjälkar.
Väl mig, då lekens minnen tvina,
att du var allvar och står kvar,
att ingen sol behövs att skina
vår kärlek varm i svala dar!
Hör, himlens hårda väder hvina
sin högtidshymn för trogna par.
Vi le, när jorden reds och darrar;
vår lyckas hus har goda sparrar.
Jag hoppas det!!!
När kulan landar igen eller En nörd talar ut
I våras skrev jag ett blogginlägg, som fick mig närstående vänner att stämpla mig som en nörd.Nörd kommer från engelskans slangord nerd och är en stereotypisk, oftast negativ benämning på en person som har ett fixerat intresse eller intresseområde. Och detta bara för att jag strax innan fotbollssäsongens början tog mig för att skärskåda några lag lite längre ner i seriesystemet. Hur var läget t.ex. i Heby AIF, Hille och Tyresö FF? Det är väl inget nördigt i det, eller? Jag skulle snarare vilja jämföra mig med Zoran Lukic.Lukić gjorde sig ett namn då han tillsammans med Sören Åkeby tränade Djurgårdens IF. Tränarduon ledde Djurgården till serieseger i Superettan 2000, till Stora silvret 2001, och inte minst till SM-guld 2002 och 2003. Men min jämförelse handlar mera om ett djupt och äkta fotbollsintresse, där en match i divsion 5 kan vara lika intressant, eller varför inte ännu intressantare än en match i serie A eller i La Liga. Detta enl. Zoran själv. Och just nu är han tränare för Lidingös P97. Ett uppdrag som sldrig varken Svennis eller Lasse Lager skulle ta på sig....
Det ligger alltså inget nördigt i att nu titta lite på hur det gick för "mina" lag från i våras nu när kulan har landat igen på de flesta håll. Tvärtom. så är jag skyldig alla(!!!) som följer min blogg detta, tycker jag. Alltså;
I division 1 Norra har det gått ungefär som väntat för Umeå FC. Laget ligger femma när det återstår tre omgångar av serien. En placering som jag tror att man är ganska nöjd med. Sämre har det då gått för Boden. Laget, som heter både Bandyklubb (BK) och Fotbollsförening (FF). Laget ligger sist, och trots en uppåtgående trend på sistone med poäng både mot Hammarby TFF och Västerås, så blir det nog att börja om i tvåan är jag rädd. Bättre har det då gått för Dalkurd i samma serie. Laget, som gått som en raket rakt genom seriesystemet och knappt förlorat en match på vägen. I ettan har det varit tuffare motstånd, men laget har med lätthet klarat av sin första säsong. Det är f.ö. förbluffande hur många lag med starka invandrarinslag, som placerar sig fint i olika serier. Spännande!!
I division 2 Norrland passerade IFK Luleå Skellefteå i sista omgången och de gamla allsvenskarna återfinns nästa säsong i division 1. Grattis säger bloggaren.
I division 3 lyfter jag på hatten främst för Skoftebyn från Trollhättan. Efter vinst med 3-1 mot Melleruds IF på Rådåvallen står laget som seriesegrare i div 3 NV Götaland. Division 2 nästa!! En liten hattlyftning får det också bli för Hille från Gävle. Som nykomlingar i division 3, Södra Norrland, slutade laget som fyra. Bra gjort, men mera mål nästa säsong, tack! Även för Heby AIF i division 3, Västra Svealand gick det väl ungefär som väntat. En femteplats och före t.ex. Råsunda var inte så tokigt. Som väntat gick det väl också för Tyresö FF i division 3, Östra Svealand. Laget, med en fantastiskt fin ungdomsverksamhet och ett sensationellt bra damlag i högsta serien, slutade fyra den här säsongen.
Och så var det då Friska Viljor, laget i mitt hjärta. Efter vårsäsongen såg det katastrofalt ut i division 3, Mellersta Norrland. Sist, med nästan inga hopskrapade poäng. En imponerande höst gav dock en slutlig femteplats, och katastrofen undveks. Nio raka segrar under hösten och en stilig avslutning med 5-2 på bortaplan mot Frösö. Samma lag som man förlorade hemma mot med 0-6 i serieupptakten.
Nu återstår det bara att hålla alla tummar för GIF Sundsvall, i Superettan. Laget har ju i många år haft ansvar för att hålla norrlandsfönstret öppet i Allsvenskan, och det ska förhoppningsvis bli så igen. Speciellt viktigt nu när Gefle ser ut ut att åka ur.....
Bra en stilla undran då till slut; Vad är det för nördigt med det här......?
Det ligger alltså inget nördigt i att nu titta lite på hur det gick för "mina" lag från i våras nu när kulan har landat igen på de flesta håll. Tvärtom. så är jag skyldig alla(!!!) som följer min blogg detta, tycker jag. Alltså;
I division 1 Norra har det gått ungefär som väntat för Umeå FC. Laget ligger femma när det återstår tre omgångar av serien. En placering som jag tror att man är ganska nöjd med. Sämre har det då gått för Boden. Laget, som heter både Bandyklubb (BK) och Fotbollsförening (FF). Laget ligger sist, och trots en uppåtgående trend på sistone med poäng både mot Hammarby TFF och Västerås, så blir det nog att börja om i tvåan är jag rädd. Bättre har det då gått för Dalkurd i samma serie. Laget, som gått som en raket rakt genom seriesystemet och knappt förlorat en match på vägen. I ettan har det varit tuffare motstånd, men laget har med lätthet klarat av sin första säsong. Det är f.ö. förbluffande hur många lag med starka invandrarinslag, som placerar sig fint i olika serier. Spännande!!
I division 2 Norrland passerade IFK Luleå Skellefteå i sista omgången och de gamla allsvenskarna återfinns nästa säsong i division 1. Grattis säger bloggaren.
I division 3 lyfter jag på hatten främst för Skoftebyn från Trollhättan. Efter vinst med 3-1 mot Melleruds IF på Rådåvallen står laget som seriesegrare i div 3 NV Götaland. Division 2 nästa!! En liten hattlyftning får det också bli för Hille från Gävle. Som nykomlingar i division 3, Södra Norrland, slutade laget som fyra. Bra gjort, men mera mål nästa säsong, tack! Även för Heby AIF i division 3, Västra Svealand gick det väl ungefär som väntat. En femteplats och före t.ex. Råsunda var inte så tokigt. Som väntat gick det väl också för Tyresö FF i division 3, Östra Svealand. Laget, med en fantastiskt fin ungdomsverksamhet och ett sensationellt bra damlag i högsta serien, slutade fyra den här säsongen.
Och så var det då Friska Viljor, laget i mitt hjärta. Efter vårsäsongen såg det katastrofalt ut i division 3, Mellersta Norrland. Sist, med nästan inga hopskrapade poäng. En imponerande höst gav dock en slutlig femteplats, och katastrofen undveks. Nio raka segrar under hösten och en stilig avslutning med 5-2 på bortaplan mot Frösö. Samma lag som man förlorade hemma mot med 0-6 i serieupptakten.
Nu återstår det bara att hålla alla tummar för GIF Sundsvall, i Superettan. Laget har ju i många år haft ansvar för att hålla norrlandsfönstret öppet i Allsvenskan, och det ska förhoppningsvis bli så igen. Speciellt viktigt nu när Gefle ser ut ut att åka ur.....
Bra en stilla undran då till slut; Vad är det för nördigt med det här......?
fredag 1 oktober 2010
Inte bara 50-öringen
Det är slut nu. Det man på 50-talet fick en liter mjölk för och det som på 60-talet räckte till en glass av hyfsad storlek är nu värdelöst. Och ännu tidigare,före kriget, på 30-talet, räckte den till två liter bensin eller en bio-biljett. I dag finns inget att köpa för den i en välsorterad pressbyråbutik. Jag har kollat! Jag talar naturligtvis om 50-öringen. Från och med i dag tas den endast emot på landets banker och efter sista mars 2011 har den bara skrotvärde. Nej inte riktigt sant; du kan fortfarande lämna in dina 50-öringar till Frälsningsarmén. Dom ser sen till att dina värdelösa 50-öringar blir till värdefull hjälp för någon.
Men det betyder ju också på något sätt att allt blivit dyrare nu. Precis som när 25-öringen, 10-öringen och alla de andra örena försvann så avrundade handeln priserna uppåt, eller nedåt. Nu blir alltså avrundningen extra stor när 1 – 49 öre avrundas nedåt och 50 – 99 öre avrundas uppåt.
Det som pågår kallas devalvering. Själva ordet betyder nedskrivning av värdet. Saker ochg ting blir mindre värda. Jag minns när det fanns både ett-och tvåöreskola..... Men det handlar inte bara om pengar och kola. Runt omkring mig ser jag hur själva människovärdet devalveras. Människor blir mindre värda. I riksdagen har Sverigedemokraterna tagit plats, ett parti, som satt devalvering av människovärdet i system. Med olika pris på olika människor, beroende på etnicitet och bakgrund. Och nyss såg vi i TV från Piteå ett reportage om hur det går när äldrevården och omsorgerna devalveras. Och eleverna i en friskola kan tvingas avbryta studierna mitt i terminen, därför att skolledningen inte skött sig. Devalvering av elevvärdet! Dom som har andra glasögon på sig talar om privatiseringens nytta och välsignelse. Men det är en nedskrivning av värdet det handlar om.
Och varför låter vi det ske? Och med vi menar jag nu mig själv och alla andra som bekänner sig som kristna. Alla vi som har alla människors lika värde högst på dagordningen, Vi måste börja se den enskilda människan igen. Vi måste ta makten från alla räknenissar, som i dag bestämmer precis allt. I stat, kommun, i föreningen och i kyrkan är det bara rödpennan som räknas. Plus och minus. Devalvering är en ekonomisk term, och själva termen visar vilka som har makten.
Evangelium är omvärdering av alla värden. I de första kristna församlingarna lyfte man upp föraktade och underpriviligierade människor. De erhöll spontant och revolutionärt samma absoluta människovärde som de framgångsrika och förmögna. När människor av alla slag böjde knä i bön eller firade nattvard tillsammans föll alla fördomar och sociala skrankor. Att självklart uppfatta att varje person äger ett absolut människovärdet är ett ofrånkomligt utflöde av det evangelium som säger att Jesus har dött för alla.
Och vad betyder det nu rent konkret i min vardag och i din? Det gäller inte bara 50-öringen.
Men det betyder ju också på något sätt att allt blivit dyrare nu. Precis som när 25-öringen, 10-öringen och alla de andra örena försvann så avrundade handeln priserna uppåt, eller nedåt. Nu blir alltså avrundningen extra stor när 1 – 49 öre avrundas nedåt och 50 – 99 öre avrundas uppåt.
Det som pågår kallas devalvering. Själva ordet betyder nedskrivning av värdet. Saker ochg ting blir mindre värda. Jag minns när det fanns både ett-och tvåöreskola..... Men det handlar inte bara om pengar och kola. Runt omkring mig ser jag hur själva människovärdet devalveras. Människor blir mindre värda. I riksdagen har Sverigedemokraterna tagit plats, ett parti, som satt devalvering av människovärdet i system. Med olika pris på olika människor, beroende på etnicitet och bakgrund. Och nyss såg vi i TV från Piteå ett reportage om hur det går när äldrevården och omsorgerna devalveras. Och eleverna i en friskola kan tvingas avbryta studierna mitt i terminen, därför att skolledningen inte skött sig. Devalvering av elevvärdet! Dom som har andra glasögon på sig talar om privatiseringens nytta och välsignelse. Men det är en nedskrivning av värdet det handlar om.
Och varför låter vi det ske? Och med vi menar jag nu mig själv och alla andra som bekänner sig som kristna. Alla vi som har alla människors lika värde högst på dagordningen, Vi måste börja se den enskilda människan igen. Vi måste ta makten från alla räknenissar, som i dag bestämmer precis allt. I stat, kommun, i föreningen och i kyrkan är det bara rödpennan som räknas. Plus och minus. Devalvering är en ekonomisk term, och själva termen visar vilka som har makten.
Evangelium är omvärdering av alla värden. I de första kristna församlingarna lyfte man upp föraktade och underpriviligierade människor. De erhöll spontant och revolutionärt samma absoluta människovärde som de framgångsrika och förmögna. När människor av alla slag böjde knä i bön eller firade nattvard tillsammans föll alla fördomar och sociala skrankor. Att självklart uppfatta att varje person äger ett absolut människovärdet är ett ofrånkomligt utflöde av det evangelium som säger att Jesus har dött för alla.
Och vad betyder det nu rent konkret i min vardag och i din? Det gäller inte bara 50-öringen.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)