I fyra månader har jag levt i sällskap med en tegelsten nu. Men ingen fara….. Jag har inte bytt ut hustrun, ej heller har hon förvandlats till någon dylik. Nej jag har i dagarna läst ut min julklappsbok. Jag fick i julklapp boken ”De fattiga i Lodz” av Steve Sem-Sandberg. Boken är en riktig tegelsten på nära 700 sidor, och den bygger på den kollektivt skrivna Gettokrönikan, som på drygt 3 000 sidor dokumenterar händelserna i gettot i Polen, från födslar till deportationer.
Det Sem-Sandberg skriver, är en roman om det nära nog obeskrivbara. Fiktivt, ja, men outhärdligt nära det dokumentära. Gettot i Lodz var näst störst i Polen med över tvåhundratusen inspärrade judar och har efterlämnat ett större arkivmaterial än något annat getto.
Tegelstenen är tung, och då inte bara till omfattningen. Det är som om Steve Sem-Sandberg låtit sig infiltreras av all denna dokumentation, kompletterad med vittnesmål av överlevande, för att kunna skriva sin bok. Så har det också blivit en i alla avseenden tung krönika, en berättelse om nära nog alla aspekter av det liv som levdes i gettot. Så tung att åtminstone jag knappt har orkat läsa mer än 30-40 sidor åt gången. Och då ofta med tårfyllda ögon.
Det märkliga är ändå att den berättande rösten verkar komma in¬ifrån gettot. Sem-Sandberg har gjort gettots historia till sin. Vi möter ett myller av människor på några kvadratkilometer, avskurna från all kontakt med den omgivande världen. Och ändå är gettot till en början ett litet samhälle som med förtvivlat mod försöker fungera genom fabriker, skolor, barnhem, sjukhus, ja även en satirisk teater.
Huvudperson både i romanen och i gettot är den av tyskarna utsedde ordföranden för gettots juderåd, Chaim Rumkowski. När Sem-Sandberg ställer denna ytterst kontroversiella och omdebatterade man i centrum för sin roman visar han bokstavligt vad en anpassning till döds innebär. Genom att göra gettot till ett slavarbetsläger som i hög takt producerade varor för den tyska krigsmakten säkrade Rumkowski visserligen matransoner och kunde åtminstone förlänga liv. Så varade också gettot i Lodz längre än något annat, ända in i augusti 1944.
Samtidigt var Rumkowski en despot som inte drog sig för att förödmjuka och utnyttja dem som var helt beroende av honom. Särskilt kluvet var hans förhållande till barnen i gettot som han dels älskade och beskyddade, dels förgrep sig på.
De mest svåruthärdliga sidorna handlar om ”de förskräckliga dagarna” då gettot tvingades utlämna alla barn under tio år. I sitt ofta citerade tal frågar sig Rumkowski om gettot självt ska utföra denna vidriga uppgift eller överlåta den åt tyskarna.
När jag läser hans roman slås jag även av hur de flesta skildringar av Förintelsen formar sig till berättelser om överlevnad, eftersom de överlevande är de enda som kan berätta. Steve Sem-Sandberg vet, liksom vi alla egentligen, att de allra flesta gick under. Av judarna i Lodz och dem som transporterats dit fanns 877 kvar då gettot slutligen befriades. 877 av mer än 200.000! Och det är den sanningen han väljer att lyfta fram.
En näst intill outhärdlig läsupplevelse, men ändå oförglömlig….. LÄS DEN!!
