Det här är mitt blogginlägg nummer 300 och det kunde jag väl ha firat med något annat än eländes elände. Kanske, men i går, när jag lyssnade till det utmärkta morgonprogrammet "Tankar för dagen", som sänds i P1 kl 06.50, men som trots det är väl värt att lyssna på, gick mina tankar till eländet. Det var docent Tomas Brytting, som just funderade över rubriken till mitt 300:e blogginlägg, och som gav mig anledning att fundera vidare.
Jordbävning och tsunami i Japan med åtföljande kärnreaktorhaveri,inbördeskrig i Libyen medan världen står och tittar på, självmordsbombare t.o.m. i Stockholm,revolution i Nordafrika och romer, som förföljs i Europa. Och här hemma hör vi om serievåldtäktsmän och gryningspyromaner. Och på en annan nivå trafikkaos på grund av snön, som ju ändå kommer varje vinter, finanskris, med mera, med mera i en aldrig sinande ström. Hur mycket elände orkar jag egentligen med? MoDo håller dessutom på att åka ur elitserien också, så det är ingen hejd på eländet.
Kristdemokraterna kom för något år sedan med ett förlag om att lagstifta om civilkurage. Ett uppseendeväckande dåligt förslag, till och med för att komma från det hållet, men som ändå ledde till en utredning. Nu har utredaren lagt fram ett förslag, som han själv dömer ut i samma stund som han lägger det på regeringens bord. Bra! Medmänsklighet och civilkurage kan naturligtvis inte lagstiftas fram. Antingen har man andras bästa för ögonen eller också har man inte det.
Men jag orkar inte med allt elände på egen hand och det gör antagligen inte du heller. Vi behöver hålla ihop för att få kraft. Den kristna församlingen är en sådan kraftkälla. Församlingen kan användas till mycket, och bl.a kan den lätt bli ett gömställe undan allt elände, där vi blundar och sjunger s.k lovsånger. Men både församlingsgemenskapen och lovsången kan också bli en kraftkälla som ger både ork och civilkurage. Den första tidens kristna liksom väckelsens pionjärer i vårt land är strålande exempel på hur vanliga människor fick både kraft och mod att förändra både sin egen och andra människors situation. I de flesta krislägen har vi faktiskt tid, du och jag. Tid att studera situationen, tid att diskutera med andra och tid att be till en Gud, som sitter inne med lösningen på alla problem. Men han behöver medhjälpare, och medhjälpare, som är alldeles vanliga människor, som Du och jag. Och det finns inget krav på att åstadkomma det omöjliga, bar att göra sitt bästa där man står. Ge till hjälporganisationer, som finns på plats, eller vara kompis till den som inte har några kompisar Och då orkar vi själva också, du och jag
