Jag minns inte riktigt när jag kom i kontakt med telefonen för första gången. Men det måste ha varit nån gång på 50-talet. En stor svart låda av bakelit och en petmoj, där man slog numret genom att vrida på en nummerskiva, istället för att trycka på knappar. Och med en klyka ovanpå för luren. Mitt tidsminne är nog ganska gott, efterom Wikipedia säger att ”Bakelittelefonen, officiellt även kallad DBH 1001, m33, N1020 eller DE 702, var en svensk standardtelefon av bakelit som tillverkades i över trettio år mellan 1931 och 1962” Vår telefon fick numret 9421 av Kungliga Telegrafverket. Telia hette så då, inte för att kungen hade nåt att göra med vår bakelitlåda utan mera för att markera att det handlade om en statlig institution. Kungliga Postverket var en annan sån institution, som också det fungerade riktigt bra, åtminstone i jämförelse med dagens sentida efterföljare. Inte heller minns jag varför vår telefon fick nummer 9421, men det kan knappast ha varit någon sorts turordning. Grannar och goda vänner, som fick sin svarta låda av bakelit långt senare, fick ibland lägre nummer. En kunglig slumpgenerator, kanske. Riktnummer, där vi fick nummer 0660 var nog också en senare uppfinning, eftersom man fick beställa alla samtal till det som sen skulle bli andra riktnummerområden, genom en växeltelefonist. Såna finns det faktiskt fortfarande, men nu kallas dom nog receptionister eller nåt annat sånt….
Bakelitlådan blev snabbt nån sorts centralpryl i vårt hem. Den stod på en väl synlig plats, och när den ringde för inkommande samtal avbröts alla andra aktiviteter i det östmanska hemmet. Det var aldrig tal om att inte svara, eller att ”jag hittade inte telefonen”. Stor, svart och glänsande stod den alltid där som vår kontakt med omvärlden….
Allt du kunnat läsa hittills, utspelade sig naturligtvis på en annan planet, det förstår du ju säkert. I dag har dom smarta telefonerna, smartphones,tagit över det som tidigare var en telefonmarknad, dvs. en plats där man kunde ringa och ta emot telefonsamtal. Och i dag finns det inte heller något kungligt telegrafverk, som håller i trådarna. Det behövs ju inte heller nån som håller i några trådar eftersom det mesta är trådlöst, och idag kan man göra i stort sett allt med sin smartphone. Facetime, Retina-skärm, Multitasking, Video i HD, 5-megapixelkamera med LED-blixt, Gamecenter, Safari och Airprint har blivit vardagsmat tillsammans med massor av andra funktioner. Sen kan man faktiskt också ringa med dom. Och skicka textmeddelanden. Även om det inte är så lätt att hitta dom funktionerna bland alla andra appar.
Och smartphoneägarna är inte heller lättare att få tag på, än det var att ringa 9421, så småningom med en etta före och ett riktnummer, som sagt. Dom har ju så mycket annat att göra på sin s.k. telefon än att snurra på nummerskivan. Och dessutom vet dom inte heller alltid vart dom lagt den. Den är ju svår att hitta, eftersom den hela tiden blir allt mindre och allt lättare. Eller också bryr man sig inte om att svara. Man ser ju vem som ringer, eller också känner man igen vem det är av ringsignalen. Såna finns det nämligen hur många som helst.
Jag ser mig mig inte som någon teknikhatare eller bakåtsträvare, men jag har ingen smartphone. Jag ringer i stället eller skickar ett sms. Om jag nu hittar min telefon. Den är nämligen inte heller stor, svart och glänsande med en petmoj till nummerskiva. Och mitt nummer har många fler siffror än 9421......
