På söndag slutar olympiaden, och då minskar även svenska folkets chips-ätande och cola-drickande. Men så här i slutet är det dags för lite bildning som motvikt till chips och cola;
Olympiaden fortsätter på måndag! Stopp nu, vad är detta? Jo så här är det egentligen; I det gamla Grekland var en olympiad en period av fyra år, som började med spelen (eller "lekarna", som dom ursprungligen kallades) i Olympia. Den första historiskt kända olympiaden började år 776 f. Kr. De olympiska lekarna hölls i början av olympiadens första år, så nu fortsätter det.
Att just året 776 f.kr anses vara de olympiska spelens födelseår kommer sig av att det var då man började göra förteckningar över segrarna vid de festspel, som då redan pågått länge.
Homeros skrev, att ”intet bringar mannen större heder än att vara en snabb löpare och en god boxare.” Det gällde under lång tid och under många olympiska spel. Det fanns bara en sak som då kunde ge större berömmelse och ära, nämligen att i sitt stall ha riktigt snabba hästar.
På högsommaren, vid tiden för fullmåne, samlades man till festspelen. Deltagare och åskådare strömmade till, ofta från fjärran trakter. Från början omfattade tävlingarna endast korta löpningar under en enda dag, men de utökades efter hand och till sist pågick de i fem dagar. Första dagen ägnades åt offer och gudstjänster och åt att avlägga den olympiska eden. Andra dagen öppnades spelen med praktfulla intåg i Stadion och ynglingarnas tävlingar började. Varje tävlingsdag öppnades sedan med att man bar fram offergåvor åt guden Zevs.
Tredje dagen ägnade man åt löpning, brottning, boxning och allkamp och den fjärde dagen var det kappkörning och kappridning, femkamp och vapenlöpning. Häst- och vagnkapplöpningarna ansågs som de förnämsta tävlingarna. Ryttare och kuskar hade med omsorg sökt ut och tränat ädla och snabba hästar och visade upp dem med stolthet.
Den sista och femte dagen var skaldernas och musikanternas dag. Då fick också segrarna olivkransar som segertecken. Det var domarna, klädda i vackra purpurmantlar, som satte kransarna på segrarnas huvuden. Festspelen avslutades med en måltid, och det ansågs vara högsta utmärkelsen att få delta i den.
Andra gudar ärades också med festspel i det antika Grekland. Nästan lika stort anseende som de olympiska spelen hade festspelen i Delfi. Ursprungligen var den en musikfest, eftersom Apollons framför allt var beskyddare av de musiska konsterna, men så småningom hade också de spelen utvidgats med fler tävlingsgrenar. Spelen i Delfi hölls också vart fjärde år, men liknande fester firades vartannat år både på Isthmos vid Korint till guden Poseidons ära och i Nemeas bergdal vid Kleone i Argolis till Zeus ära. Dessa fyra fester erkändes redan från början av 600-talet f.Kr som nationalfester överallt i den grekiska världen. Segrarna vann berömmelse i hela Grekland, fädernestaden belönade dem med rika gåvor och de yppersta bland skalderna prisade dem i sina sånger.
De antika olympiska spelen fortsatte regelbundet vart fjärde år t.o.m 393 e.Kr. Sedan kom stora krig och andra folk blev härskare i Grekland. Inte förrän 1859 togs de olympiska spelen upp på allvar igen och 1870 och 1875 upprepades de. Då höll man festspel i Aten, men de var bara öppna för grekiska män. 1892 kom fransmananen Pierre de Coubertin med förslaget att man skulle införa intermationella olympiska spel, där alltså män från andra länder också skulle få delta. Det första moderna olympiska festspelet hölls i Aten 1896. Och på den vägen är det ju. Både sommar och vinter. Ända fram till 1992 hölls sommar-och vinter OS samma år, men sedan Lillehammer 1994 hålls vinterspelen två år efter föregående sommarspel,men fortfarande med fyra års mellanrum.
Ett snabbt hopp, och med risk att liksom hockeykommentatorn Nicklas Wikegård få diskrimineringsombudsmannen på mej, men;Damkronorna gjorde en helsusel turnering, och blev också helt följdriktigt snuvade på bronsmedaljerna av Finland. Men DO kanske hejdar sej, när hon ser, att jag gör en halv pudel för curlingdamerna, som nu är i final. Men reglerna i curling borde ändras, så att de blir begripliga för oss normalbegåvade och dessutom borde matcherna göras kortare.
Och tänk om man inte ändrat regeln att de olympiska spelen bara var öppna för män! Då hade vi missat både Charlotte Kalla och min favorit Anna Haag.
Och vart har tillbedjan av gudarna tagit vägen? Det var en central del av antikens olympiska lekar, men i Vancouver har jag inte sett ett enda litet korstecken. Men svenska kommentatorer brukar ju ändå tystna, när brasilianska fotbollsspelare och karibiska löpare böjer knä och tackar Gud för framgången. Då är Pops och grabbarna helt borta, och har inte en susning om vad som sker.....
