Vad vet du om Örnsköldsvik? Kanske ingenting. Eller en hel del. Stan med en hoppbacke mitt i stan. En hoppbacke som går rakt under järnvägsstationen. Eller resecentrum, som det numera heter. Detta trots att det går mycket färre tåg från detta centrum än det gjorde från den gamla järnvägsstationen, där åtskilliga rälsbussar avgick dagligen till Mellansel. Och stan med MoDo, både företaget, som utgjort ett av de två ben,som stan alltid vilat på, och hockeylaget, med två SM-guld. Men också det enda lag som under en säsong i högsta serien inte tagit en enda poäng. Men då hette dom ju Alfredshems IK. Det andra benet, som stan vilar på, hette då, när stan verkligen gjorde det, Hägglunds,och tillverkade praktiskt taget alla bussar, som rullade på landets vägar. Nu har företaget bytt både namn och inriktning. Fast de pansarfordon som man skulle tillverka för den svenska staten, har samma svenska stat nu bett ett finländskt företag tillverka i stället.Och tvingat den svenska arbetslöshetskön att förlängas med 150 personer.
Där, i den stan, finns stenarna där barn jag lekt. Och dessa stenar har jag besett under några dagar. Eller snarare beser, eftersom jag fortfarande är kvar i stan. En del känner man igen, men mycket har naturligtvis förändrats under de 46 år som gått sen jag slutade leka med stenarna...Statyn med sörkörarna fanns inte på torget då. Vilka var sörkörarna? Det kan du säkert läsa om på Wikipedia. Wikipedia fanns inte då heller, förresten. Och inte fanns hoppbackar i plast, som det finns nu. Men då fanns det i stället backhoppare,och det finns det inte nu. Och då fanns en utomhusrink för hockey, ungefär på samma plats arenan nu ligger. Om den här bloggen varit en ljudfilm hade du kunnat höra hur man uttalar t.ex. ordet arena. Med betoning på en helt annan stavelse än i resten av landet... Fast det heter inte arena heller nu längre utan Center, Fjällräven Center. Den ligger i stadsdelen Framnäs, säger Wikipedia. Undras just när Framnäs blev en " stadsdel"....Där fanns tidigare bara ett träsliperi och några hallonbuskar.
Kyrkor fanns det gott bland stenarna där barn jag lekte. Stora och små. Svenska kyrkor och pingstkyrkor. Och allt däremellan. Frälsningsarmén fanns, inte bara geografiskt, mitt emellan. Också den var ganska stor. Då. I dag finns det inte så mycket kvar av frälsningsarmékåren, och visst fylls jag av lite vemod, när jag undrar vart alla tagit vägen. En del är naturligtvis döda, befordrade till härligheten på frälsningsarméspråk, och andra, t.ex jag och hustrun, har flyttat från stan.Men dom andra? Vart har dom tagit vägen?
Men Elimkyrkan lever. Då tillhörde den ÖM, Örebromissionen, och dag har alla dom baptisterna blivit medlemmar i EFK, Evangeliska Frikyrkan. Men kyrkan ligger kvar på samma ställe, mitt i stan, och jag besökte den i går. Det var nog femtio år sen sist, men kändes varmt, gott och välkommet.Och budskapet om frälsning och nytt liv i Jesus Kristus var detsamma, nu som då.Och stan är säkert fortfarande en av de kyrkotätatste i landet.
Och besöket bland stenarna där barn jag lekt föranleddes av ett födelsedagskalas, där en svägerska till hustrun fyllde år. Blir hon förresten min svägerska då också? Tänk att jag aldrig kan lära mig hur släkten hänger ihop....Men alla fanns där. Barn, barnbarn, kusiner,kusinbarn och gammelfastrar. Trevligt och gott. Kalvsylta och fatost äter man numera nästan bara hos födelsedagsbarnet, men så gott det var, alltihop.
Och mitt emot festlokalen låg det som en gång var en fotbollsplan. Hemmaplan för ett lag, som inte längre finns. Målnäten hängde i revor, och målribborna hade kroknat och blivit lägre än dom 2,44 meter, som reglerna föreskriver.Och gräset var högt och planen inte kalkad och linjerad. Då, om inte förr, förstod jag, att, trots allt, har åren gått sedan jag lekte bland stenarna Nolaskogs.
