Jag minns inte riktigt när jag kom i kontakt med telefonen för första gången. Men det måste ha varit nån gång på 50-talet. En stor svart låda av bakelit och en petmoj, där man slog numret genom att vrida på en nummerskiva, istället för att trycka på knappar. Och med en klyka ovanpå för luren. Mitt tidsminne är nog ganska gott, efterom Wikipedia säger att ”Bakelittelefonen, officiellt även kallad DBH 1001, m33, N1020 eller DE 702, var en svensk standardtelefon av bakelit som tillverkades i över trettio år mellan 1931 och 1962” Vår telefon fick numret 9421 av Kungliga Telegrafverket. Telia hette så då, inte för att kungen hade nåt att göra med vår bakelitlåda utan mera för att markera att det handlade om en statlig institution. Kungliga Postverket var en annan sån institution, som också det fungerade riktigt bra, åtminstone i jämförelse med dagens sentida efterföljare. Inte heller minns jag varför vår telefon fick nummer 9421, men det kan knappast ha varit någon sorts turordning. Grannar och goda vänner, som fick sin svarta låda av bakelit långt senare, fick ibland lägre nummer. En kunglig slumpgenerator, kanske. Riktnummer, där vi fick nummer 0660 var nog också en senare uppfinning, eftersom man fick beställa alla samtal till det som sen skulle bli andra riktnummerområden, genom en växeltelefonist. Såna finns det faktiskt fortfarande, men nu kallas dom nog receptionister eller nåt annat sånt….
Bakelitlådan blev snabbt nån sorts centralpryl i vårt hem. Den stod på en väl synlig plats, och när den ringde för inkommande samtal avbröts alla andra aktiviteter i det östmanska hemmet. Det var aldrig tal om att inte svara, eller att ”jag hittade inte telefonen”. Stor, svart och glänsande stod den alltid där som vår kontakt med omvärlden….
Allt du kunnat läsa hittills, utspelade sig naturligtvis på en annan planet, det förstår du ju säkert. I dag har dom smarta telefonerna, smartphones,tagit över det som tidigare var en telefonmarknad, dvs. en plats där man kunde ringa och ta emot telefonsamtal. Och i dag finns det inte heller något kungligt telegrafverk, som håller i trådarna. Det behövs ju inte heller nån som håller i några trådar eftersom det mesta är trådlöst, och idag kan man göra i stort sett allt med sin smartphone. Facetime, Retina-skärm, Multitasking, Video i HD, 5-megapixelkamera med LED-blixt, Gamecenter, Safari och Airprint har blivit vardagsmat tillsammans med massor av andra funktioner. Sen kan man faktiskt också ringa med dom. Och skicka textmeddelanden. Även om det inte är så lätt att hitta dom funktionerna bland alla andra appar.
Och smartphoneägarna är inte heller lättare att få tag på, än det var att ringa 9421, så småningom med en etta före och ett riktnummer, som sagt. Dom har ju så mycket annat att göra på sin s.k. telefon än att snurra på nummerskivan. Och dessutom vet dom inte heller alltid vart dom lagt den. Den är ju svår att hitta, eftersom den hela tiden blir allt mindre och allt lättare. Eller också bryr man sig inte om att svara. Man ser ju vem som ringer, eller också känner man igen vem det är av ringsignalen. Såna finns det nämligen hur många som helst.
Jag ser mig mig inte som någon teknikhatare eller bakåtsträvare, men jag har ingen smartphone. Jag ringer i stället eller skickar ett sms. Om jag nu hittar min telefon. Den är nämligen inte heller stor, svart och glänsande med en petmoj till nummerskiva. Och mitt nummer har många fler siffror än 9421......
Hehehe! Som gammal veterantelefonentusiast (ett ord mitt rättstavningsprogram inte känner till...) så känner jag att jag måste kommentera det här, lite :)
SvaraRaderaNi fick ert telefonnummer som "det lägsta lediga numret i en serie". Olika nummerserier var utlagda på olika telestationer och typiskt fanns det en station i varje stadsdel eller bostadsområde. Det fanns nämligen tekniska svårigheter att dra för långa sladdar till folk som bodde helt avsides.
Stationstekniker som jobbade i din landsände kunde antagligen, bara de hörde numret, placera dig rätt väl geografiskt. Och det klarar ju knappt smarta telefoner idag, trots Google Maps och GPS-funktion *fniss*.
Min egen äldsta telefon här hemma är från 1897, en väggapparat (naturligtvis) i trä (naturligtvis) och en ståtlig pjäs. LM Ericsson. Naturligtvis. Jag har också två telefonkataloger - för detta var en tid då det rådde konkurrens och det fanns flera operatörer!
I Stockholm fanns både "Telefonföreningen" som var knutet till Stockholms Bell Telefon Aktiebolag. Katalogen avslutas med en lista på de nummer hos Kongl. Telegrafverkets förbindelser som man kunde ringa även från Telefonföreningens telefoner. Det där med "interopabilitet" var inte så stort. Då heller, frestas man att säga.
Telefonföreningen var ojämförligt störst. 1883 hade man fler än 2000 (!) medlemmar. Eller abonnenter, som vi skulle säga idag. Samtidigt hade Telegrafverket ungefär tvåhundra abonnenter i Stockholm.
MEN
Telegrafverkets telefoner kunde man med till andra städer. Inte ALLA städer, ännu, men man kunde ringa direkt till Västerås, Örebro, Skövde, Mariestad, Göteborg, Eskilstuna och Strängnäs.
50 år senare var norr och söder ihopbundna med en Rikstelefonledning (det vi idag skulle kalla för "backbone") och man använde riktnummer för att koppla sig mellan landsändarna.
Telefonnumren var i princip uppbyggda på sättet Riktnummer, Stationsnummer (stadsdel/bostadsområde), Abonnentnummer.
Nå, jag ska sluta att vara telenostalgisk ett tag. Det är ett sånt där ämne där det är svårt att få tyst på mig. Men det är roligt att läsa om och fundera över. Jag tror inte att vi förstår idag hur mycket sån här teknik kom att ändra livet för människor, vanliga människor, över hela landet. Hur detta att man plötsligt kunde kommunicera direkt med någon, i stället för via brev eller telegram, kom att i grunden förändra hela levnadsmönster...
Sånt läser man inte Samhällskunskapen i skolan. Heller.
Varmaste hälsningar från gamle kårkadetten.
Tack Mackan!
SvaraRaderaMan lär så länge man (har e)lever
Oj Markus. Är du så kunnig i detta? Min kommentar är att det dröjde ända in till 2000-talet innan kopplinen mellan stadsdel och första 2-3 siffrorna i abonnentnummer försvann. Jag konstaterar att när Kristin flyttade till Kungsholmen fick hon ändrat nummmer men när flytten gick till Söder och sedan till Liljeholmen, var det inte tal om detta.
SvaraRaderaMin första telefon var med petmoj men inte den liggande utan en stående med klyka. Moderniserad tror jag. Inom Stockholm ringde vi ju automatiskt men till släkte i Arboga var det beställning som gällde. En period kunde man beställa för att spara pengar och då formulerade man sig på tre minuter. Deras nummer var 287A där grannen hade 287B. Man hörde på ringsignalen vilken telefon som samtalet riktades till.
nu ska jag berätta hur en ofrivillgdiss går till. (alltså vill aldrig dissa någon påriktigt). man har itne hört mobilen och den är för stor för att ha med sig i fickan så har fått ligga i väskan hela tiden. då kommer man på, juste måste kolla mobben. går till väskan då har man fått 5 sms, 2 av pappa och 2 av mamma och 1 av polarn. då måste mna prioritera och mamma och pappa går alltid först för att dom är dom som troligtvis är mest arga för att man iten svarat. och man läsare bara polarns sms. men så är mamma orolig och pappa med men han vill itne erkänan det riktigt utan säger morsan bad mig få tag i dig. och då när man löst morsan och farsan-problemet, då får man brådska till bussen och glömde bort polarns sms. aa så är det när man glömmer svara på sms, eller iaf för min del. hej då! Mvh! ledsen för stavnignen men ska springa till bussen nu =D
SvaraRaderaBo - Jag har ju gjort några vändor på Televerket / Telia / TeliaSonera på den tiden det begav sig. Och just det här med kommunikation är något som roar mig. Telekommunikation, inte minst. Och veterantele gör mig alltid lite extra glad :)
SvaraRaderaJag var faktiskt med och konverterade den sista AT-stationen i Stockholm (Äppelviken, som ligger nära Alvik) till AXE. Jag kan minnas fel, men jag har för mig att det var -94.
Den gamla AT-stationen upptog tre våningar. Den nya AXE-stationen rymdes i en dator (växel, egentligen), stor som ett kylskåp. Då hade man både plats för dubbelt så många abonnenter som den gamla stationen OCH dubblerad kapacitet "för redundans".
Jag minns att jag ryste när jobbet var klart. Och att det var av en känsla av både sorg och stolthet. Det är så sällan man vet exakt när man går in i en ny tidsålder. Men det där kom att bli lite känslomässigt för mig. Och jag tror att mitt veterantelefoniintresse föddes där.
Anders och Bosse - tack, för övrigt, för den där kårkadett-tiden. Jag vet att jag är dålig på att tacka för sånt, men har nyligen nämnt er båda som "andliga förebilder"...
...i mina kandidatintervjuer. Ni har båda en speciell plats i mitt hjärta.