I går firades Sexagesima i Svenska Kyrkan, och kanske också i andra kyrkor, som följer det s.k. kyrkoåret. När jag tittade, fick jag lära mig att Sexagesima också är Reformationsdagen och att rubriken är ” Det levande ordet”. Det kunde ha fått mig att blogga om Grundtvig, den nordiska folkhögskolans fader. Han pedagogiska grundtes var ju just ”det levande ordet”, men i stället får det bli några morgontankar om Ordet som måste bli kött.
När man talar om att höja rösten när man ser något som inte är rätt, eller om poängen med att köpa rättvisemärkta produkter, eller om miljöansvar, eller om att engagera sig i min församling möts man ofta av likgiltighet. Varför skulle jag bry mig? Mina ord drunknar ju ändå i den ordkakafoni, som vi omges av varenda dag. Och även om jag bryr mig, och höjer rösten, så är ju jag bara en enda person. Det spelar väl ingen roll vad lilla jag säger eller gör? Och tänk om det jag säger eller gör skulle få konsekvenser för mitt eget eller min egen levnadsstandard.....
Tänk om Nelson Mandela hade tänkt så? Eller Moder Theresa? Eller Mahatma Gandhi? Tänk om Luther hade tänkt så? Han, reformatorn, som givit namn åt dagen. Att Martin Luther, när han på ett omvälvande sätt insett att allt är nåd. Nåd. Nåd! Att livet, Livet med stort L, fås i tro. Inga gärningar eller prestationer krävs, bara nåd, nåd, nåd. Tänk om han då hade suckat och tänkt ”va, underbart!” men inte berättat det för någon, inte protesterat mot de missförhållanden som han såg i kyrkan. Tänk om han hade behållit sin upptäckt, sin frid, sin himmelska lycka, för sig själv? Tänk om han inte sagt nåt. För varför skulle han kunna spela någon roll? Han var ju bara en enda person..
Reformation betyder förändring och behövs ständigt. Bland annat för att likgiltigheten inte ska få slå rot i våra hjärtan och i vårt samhälle. Gandhi har sagt : “You have to be the change you want”. Du måste vara den förändring du vill se. Om vi vill ha förändring i världen, om vi vill se rättvisa, försoning och fred, måste vi börja hos oss själva.
Vi behöver, var och en av oss, klä på oss Guds rustning, som vi läser om i Efesierbrevet, och gå ut i strid. Gå ut i strid och kämpa mot härskarna, mot makterna, mot herrarna över denna mörkrets värld, mot ondskans andekrafter i himlarymderna. Vägra acceptera våld i relationer och mot barn. Vägra acceptera intolerans och förtryck av människor som är olika. Vägra acceptera ojämlikhet och maktmissbruk, hemma och på jobbet. Vägra acceptera konsumtionshysteri och miljölikgiltighet. Vägra acceptera stress och ekorrhjul som tar bort glädjen och livslusten.
Den vapenrustning som vi behöver för att gå ut i strid mot det onda i världen, finns i Guds levande Ord! Och den består av sanningens bälte, rättfärdighetens pansar, beredvillighetens skor, trons sköld, frälsningens hjälm samt andens svärd som är Guds ord. Kanske vi framförallt behöver knyta på oss beredvillighetens skor. Villigheten att gå ut med fredens budskap. Villigheten att förändra världen genom att börja med oss själva. Utan villighet sker ingen förändring.
Guds vapenrustning Är alltså Guds levande ord. Och Bönen! Kanske vi kan inleda vår dag genom att på morgonen be om Guds hjälp att vara fredens och evangeliets budbärare och på kvällen avsluta vår dag genom att reflektera, bekänna och överlämna allt tillbaka till Gud.
Luther, Moder Theresa, Gandhi och Nelson Mandela har gjort sitt. Nu uppmanas vi att göra vårt. Att snöra på oss beredvillighetens skor och vara den förändring vi vill se. Att låta våra Ord bli mer än bara ord. Låta dom bli handling, eller kött som Bibeln kallar det.
Tänk om Jesus skulle ha tänkt: Vad spelar det för roll vad jag säger och gör? Jag är ju bara en enda person.
måndag 28 februari 2011
fredag 25 februari 2011
Det gör fortfarande ont
25 år har gått, och det gör fortfarande ont att komma ihåg det. På måndag är det precis 25 år sedan statsminister Olof Palme (s) sköts till döds i korsningen Tunnelgatan/Sveavägen i Stockholm. Ett kvarts sekel, och tipsen fortsätter att strömma in till det som numera heter Palmegruppen inom polisen. Personligen tror jag dock inte att mordet någonsin kommer att klaras upp. Det begicks för många misstag i inledningsskedet av utredningen, och för många spår kunde sopas igen. För många misstag fick begås och för många spår fick sopas igen under de första timmarna och dagarna, därför att inflytelserika krafter ville att spår skulle sopas igen.....
Jag har aldrig trott att Christer Pettersson var gärningsmannen. Men han,en nedgången snedseglare, var lätt att ge sig på så att gärningsmannen eller -männen skulle hinna sätta sig i säkerhet. Hatet mot Olof Palme var utbrett inom stora delar av såväl den politiska borgerligheten som inom polis- och militärledning. Och ändå har detta hat aldrig analyserats av de olika kommissioner och grupper som under de gångna 25 åren granskat mordet. Ingen vet om det är sant att det skålades i champagne på en polisstation i Stockholm eller att det applåderades på en kadettbal när beskedet om mordet kom, men bara misstankar om att så skedde speglar en känsla.
De allra flesta svenskar över 35 år minns precis vad vi gjorde, när vi nåddes av beskedet. Själv var jag med familjen hemma på sportlov hos mina föräldrar, och min mamma väckte oss med beskedet, som just lämnats i en extra nyhetsutsändning. Vi minns, och hos många av oss gör minnet fortfarande ont. Det var den kväll när Sverige miste sin oskuld. Sånt händer inte! Inte i Sverige, var min första tanke minns jag. Men jag minns också, att jag dagen därpå kunde höra en alldeles vanlig svensk pappa, som liksom jag var åskådare på en ungdomstävling på skidor, säga, att "den djäveln skulle dom ha knäppt för länge sen...." Palmehatet i det svenska folkhemmet.
25 år har gått och fortfarande skulle Palmes politik behövas i Sverige. Där fanns visionerna, där nu kamrererna tagit över. "Underbara dagar framför oss" där det i dag handlar om stabilitiet i statens finanser. Klarspråk när det gäller diktaturer både till höger och vänster, där vi i dag har en utrikesminister, som anser att stabilitet är det viktigaste ordet när det gäller framtiden för Libyen i dag.... Jag skäms!!!!
Det finns naturligtvis inget enkelt eftermäle till vårt lands störste statsman. Henrik Berggren har beskrivit motsägelserna i Palmes liv och gärning i sin utmärkta bok, som just heter "Underbara dagar framför oss". Palme vågade teckna bilden av ett möjligt samhälle. Ett samhälle där solidaritet och jämlikhet inte bara var ord. I dag används förresten inte ens orden. Inte ens inom hans eget parti, som i dag är fullt upptagna med frågan om vilken av de tänkbara, eller otänkbara, kamrererna som ska ta över partiledarposten.
Det gör fortfarande ont att minnas och o, vad jag saknar Olof Palme!
Jag har aldrig trott att Christer Pettersson var gärningsmannen. Men han,en nedgången snedseglare, var lätt att ge sig på så att gärningsmannen eller -männen skulle hinna sätta sig i säkerhet. Hatet mot Olof Palme var utbrett inom stora delar av såväl den politiska borgerligheten som inom polis- och militärledning. Och ändå har detta hat aldrig analyserats av de olika kommissioner och grupper som under de gångna 25 åren granskat mordet. Ingen vet om det är sant att det skålades i champagne på en polisstation i Stockholm eller att det applåderades på en kadettbal när beskedet om mordet kom, men bara misstankar om att så skedde speglar en känsla.
De allra flesta svenskar över 35 år minns precis vad vi gjorde, när vi nåddes av beskedet. Själv var jag med familjen hemma på sportlov hos mina föräldrar, och min mamma väckte oss med beskedet, som just lämnats i en extra nyhetsutsändning. Vi minns, och hos många av oss gör minnet fortfarande ont. Det var den kväll när Sverige miste sin oskuld. Sånt händer inte! Inte i Sverige, var min första tanke minns jag. Men jag minns också, att jag dagen därpå kunde höra en alldeles vanlig svensk pappa, som liksom jag var åskådare på en ungdomstävling på skidor, säga, att "den djäveln skulle dom ha knäppt för länge sen...." Palmehatet i det svenska folkhemmet.
25 år har gått och fortfarande skulle Palmes politik behövas i Sverige. Där fanns visionerna, där nu kamrererna tagit över. "Underbara dagar framför oss" där det i dag handlar om stabilitiet i statens finanser. Klarspråk när det gäller diktaturer både till höger och vänster, där vi i dag har en utrikesminister, som anser att stabilitet är det viktigaste ordet när det gäller framtiden för Libyen i dag.... Jag skäms!!!!
Det finns naturligtvis inget enkelt eftermäle till vårt lands störste statsman. Henrik Berggren har beskrivit motsägelserna i Palmes liv och gärning i sin utmärkta bok, som just heter "Underbara dagar framför oss". Palme vågade teckna bilden av ett möjligt samhälle. Ett samhälle där solidaritet och jämlikhet inte bara var ord. I dag används förresten inte ens orden. Inte ens inom hans eget parti, som i dag är fullt upptagna med frågan om vilken av de tänkbara, eller otänkbara, kamrererna som ska ta över partiledarposten.
Det gör fortfarande ont att minnas och o, vad jag saknar Olof Palme!
tisdag 22 februari 2011
Bekämpa sjukdomen inte dom sjuka
"Det dånar uti rättens krater" Så sjunger en del av oss på första maj.Och nu dånar det verkligen. Ett upprop mot utförsäkringarna i eller snarare ur försäkringssystemet håller på att växa fram. Och precis som förra gången, när det gällde de omänskliga asylreglerna, är det kyrkan som går före.
Du behöver säkert ingen uppdatering om den fruktansvärda situation, som uppstått i vårt land, framför allt för sjuka människor, med utförsäkringar och nya stelbenta inhumana regler som inte tar någon individuell eller medicinsk hänsyn. Så vitt jag vet så har sjukdomar aldrig botats genom att man inför tidsgränser för när de ska ta slut, det är helt absurt. Från årsskiftet är det dessutom så att det är handläggarna på Försäkringskassan som ensamma beslutar om ifall det föreligger någon arbetsförmåga - läkarintyg och hälsotillstånd spelar ingen direkt roll längre för bedömningen. Så om man så ligger på dödsbädden eller på operationsbordet så kan det tänkas finnas en teoretisk arbetsförmåga... Bedömningen sker dessutom numera gentemot fiktiva jobb som inte ens finns i verkligheten. Vi har fått ett rättsosäkert och nyckfullt system istället för den hyfsat trygga sjukförsäkring vi hade tidigare, som dessutom gick med rejäl vinst.
Det enda felet med det nya påskuppropet är väl att det inte säger någonting om att det är den förra regeringen Reinfeldt, som beslutat detta, framför allt dåvarande ministern Husmark-Persson. Och hur kommer det sig att den nya ministern,Ulf Kristersson, när han konfronteras med de utförsäkrades öden, har tagit för vana att alltid skylla ifrån sig på Försäkringskassan och läkarna? Som om det vore dessas fel att tiotusentals personer utsätts för det pågående gigantiska utförsäkringsexperimentet. Det är ju han själv som i dagsläget är ytterst ansvarig för hur sjukförsäkringsreglerna ser ut, om än han har ärvt Christina Husmark Pehrssons tungt belastade utförsäkringsskrivbord. Varför tar han då inte sitt fulla ansvar som ny socialförsäkringsminister och gör något åt den uppenbara katastrofen?
Vad som nu behövs är en helt ny försäkring - ett nytt sammanhållet trygghetssystem med ökad helhetssyn, minskad risk att människor faller mellan stolarna, och bättre anpassning till människors verkliga förhållanden. Ett klokt förslag från Miljöpartiet är att människor ska kunna vända sig till ett och samma ställe vid arbetslöshet eller sjukdom och för att söka försörjningsstöd. Sjukförsäkring och arbetslöshetsförsäkring slås ihop och ersättningsnivån föreslås vara densamma.Fler ska omfattas än i dag och regelverk förenklas. Till exempel ska studenter få rätt till ersättning vid sjukdom och arbetslöshet. Möjlighet till flexibel sjukpenning och inte bara fasta procentsatser som idag. De som behöver ska få individanpassad hjälp och coachning.
Och i väntan på detta går kyrkan nu före med krav på stopp för utförsäkringarna.Och Bob Hansson, Maria Küchen och Henrik Rydström med flera har redan skrivit under på att dom stöder kraven. Och jag också. Och när trodde man att man skulle få spela på samma planhalva som Kalmar FF:s lagkapten.....
Du behöver säkert ingen uppdatering om den fruktansvärda situation, som uppstått i vårt land, framför allt för sjuka människor, med utförsäkringar och nya stelbenta inhumana regler som inte tar någon individuell eller medicinsk hänsyn. Så vitt jag vet så har sjukdomar aldrig botats genom att man inför tidsgränser för när de ska ta slut, det är helt absurt. Från årsskiftet är det dessutom så att det är handläggarna på Försäkringskassan som ensamma beslutar om ifall det föreligger någon arbetsförmåga - läkarintyg och hälsotillstånd spelar ingen direkt roll längre för bedömningen. Så om man så ligger på dödsbädden eller på operationsbordet så kan det tänkas finnas en teoretisk arbetsförmåga... Bedömningen sker dessutom numera gentemot fiktiva jobb som inte ens finns i verkligheten. Vi har fått ett rättsosäkert och nyckfullt system istället för den hyfsat trygga sjukförsäkring vi hade tidigare, som dessutom gick med rejäl vinst.
Det enda felet med det nya påskuppropet är väl att det inte säger någonting om att det är den förra regeringen Reinfeldt, som beslutat detta, framför allt dåvarande ministern Husmark-Persson. Och hur kommer det sig att den nya ministern,Ulf Kristersson, när han konfronteras med de utförsäkrades öden, har tagit för vana att alltid skylla ifrån sig på Försäkringskassan och läkarna? Som om det vore dessas fel att tiotusentals personer utsätts för det pågående gigantiska utförsäkringsexperimentet. Det är ju han själv som i dagsläget är ytterst ansvarig för hur sjukförsäkringsreglerna ser ut, om än han har ärvt Christina Husmark Pehrssons tungt belastade utförsäkringsskrivbord. Varför tar han då inte sitt fulla ansvar som ny socialförsäkringsminister och gör något åt den uppenbara katastrofen?
Vad som nu behövs är en helt ny försäkring - ett nytt sammanhållet trygghetssystem med ökad helhetssyn, minskad risk att människor faller mellan stolarna, och bättre anpassning till människors verkliga förhållanden. Ett klokt förslag från Miljöpartiet är att människor ska kunna vända sig till ett och samma ställe vid arbetslöshet eller sjukdom och för att söka försörjningsstöd. Sjukförsäkring och arbetslöshetsförsäkring slås ihop och ersättningsnivån föreslås vara densamma.Fler ska omfattas än i dag och regelverk förenklas. Till exempel ska studenter få rätt till ersättning vid sjukdom och arbetslöshet. Möjlighet till flexibel sjukpenning och inte bara fasta procentsatser som idag. De som behöver ska få individanpassad hjälp och coachning.
Och i väntan på detta går kyrkan nu före med krav på stopp för utförsäkringarna.Och Bob Hansson, Maria Küchen och Henrik Rydström med flera har redan skrivit under på att dom stöder kraven. Och jag också. Och när trodde man att man skulle få spela på samma planhalva som Kalmar FF:s lagkapten.....
måndag 21 februari 2011
Alla är lika, men en del likare än andra
Jämlikhet har varit ett politiskt slagträ i Sverige under nära nog hela efterkrigstiden. Det gäller för de politiska partiernas företrädare att framstå som mest jämlik.Jämlikhet är målet. Åtminstone i teorin. I praktiken visar oberoende undersökningar gång på gång att medborgarrätt fortfarande heter pengar. Så har t.ex organisationen Sveriges kommuner och landsting (SKL)i en undersökning visat på stora brister på lämlkhet när det gäller hälsa och vård mellan dem som har och dem som saknar.
SKL har granskat jämlikheten i vården och konstaterar utifrån de studier som finns att de socialt utsatta ofta får en sämre vård. Och även om det inte är någon nyhet, så är sammanställningen en skrämmande läsning.Konkret innebär det till exempel att lågutbildade personer med lungsjukdomen kol ofta får en mer omodern behandling. De får exempelvis kortverkande luftrörsvidgande medel i tablettform, som inte längre rekommenderas, medan människor med högre utbildning oftare får långverkande nyare mediciner.Även när det gäller cancervården finns stora brister i jämlikheten.Överlevnaden för dem med högsta inkomster ligger på 76 procent tio år efter konstaterad cancer, medan av dem med lägsta inkomster ligger överlevnaden på 35 procent ungefär efter tio år. Det är en väldigt stor skillnad, och det kan man ju fundera på vad det beror på och varför det blir så. Min teori är att vi har nu två val i rad röstat fram politiker som torgför idén om att du får skylla dej själv. Det märks på en mängd områden. Avgifter i stället för gemensam finansiering, bostadsplanering och här alltså; är du sjuk och fattig så skyll dej själv!
Syftet med rapporten har varit att ta reda på om vården i Sverige ges på lika villkor, till dem som har hög lön och är välutbildade, och till dem som kanske är arbetslösa, födda utomlands eller saknar utbildning. Och vårdens villkor varierar alltså! Hur kan situationen förändras? Enligt Sveriges kommuner och landsting måste vårdpersonalen börja diskutera, analysera och kanske prioritera på nya sätt. Det säger Anders Andersson i SKL:s styrelse.
Jämlikhet och allas lika värde är en central tanke i det kristna evangeliet. Dags kanske för kristna politiker och kristen vårdpersonal att gå före och visa vägen i sådana diskussioner och analyser.
SKL har granskat jämlikheten i vården och konstaterar utifrån de studier som finns att de socialt utsatta ofta får en sämre vård. Och även om det inte är någon nyhet, så är sammanställningen en skrämmande läsning.Konkret innebär det till exempel att lågutbildade personer med lungsjukdomen kol ofta får en mer omodern behandling. De får exempelvis kortverkande luftrörsvidgande medel i tablettform, som inte längre rekommenderas, medan människor med högre utbildning oftare får långverkande nyare mediciner.Även när det gäller cancervården finns stora brister i jämlikheten.Överlevnaden för dem med högsta inkomster ligger på 76 procent tio år efter konstaterad cancer, medan av dem med lägsta inkomster ligger överlevnaden på 35 procent ungefär efter tio år. Det är en väldigt stor skillnad, och det kan man ju fundera på vad det beror på och varför det blir så. Min teori är att vi har nu två val i rad röstat fram politiker som torgför idén om att du får skylla dej själv. Det märks på en mängd områden. Avgifter i stället för gemensam finansiering, bostadsplanering och här alltså; är du sjuk och fattig så skyll dej själv!
Syftet med rapporten har varit att ta reda på om vården i Sverige ges på lika villkor, till dem som har hög lön och är välutbildade, och till dem som kanske är arbetslösa, födda utomlands eller saknar utbildning. Och vårdens villkor varierar alltså! Hur kan situationen förändras? Enligt Sveriges kommuner och landsting måste vårdpersonalen börja diskutera, analysera och kanske prioritera på nya sätt. Det säger Anders Andersson i SKL:s styrelse.
Jämlikhet och allas lika värde är en central tanke i det kristna evangeliet. Dags kanske för kristna politiker och kristen vårdpersonal att gå före och visa vägen i sådana diskussioner och analyser.
söndag 20 februari 2011
Heja GAIS och grattis!
Det här blogginlägget är jag inte säker på att jag ska skriva, så det är kanske lika bra att jag slutar här…. Jag har ju faktiskt inte sett en enda bandymatch live på fyrtio år....
Nej förresten; visst ska jag gratulera GAIS till att ha tagit steget upp i elitserien i bandy. Och visst behöver rikets andra stad ett elitlag också i bandy. Och visst behöver bandyn ett elitlag i Göteborg. Så grattis!!
Men likafullt är jag tveksam. Jag minns hur illa jag tyckte om när pollenkungen Gösta Carlsson inte bara byggde en ishall i Ängelholm utan även köpte ihop ett helt lag, som under namnet Rögle BK gick upp i högsta hockeyserien i mitten på 1960-talet. Och ännu mera tveksam blev jag när pollenkungen påstod, att bakom alla hans ekonomiska framgångar låg hans möte med varelser från ett UFO som landat i en glänta utanför Ängelholm den 18 maj 1946. UFO-monumentet i Ängelholm uppfördes senare på platsen, hockeyladan byggdes och Rögle blev med tiden ett riktigt bra hockeylag. Och nu har några kapitalstarka gaisare gjort likadant. Byggt en arena och köpt ihop ett lag.....
Men jag är född i en tid när fotbollslag, liksom bandy- och hockeydito representerade en ort, en bygd eller åtminstone ett landskap. Och fortfarande är det ju så, att lokalderbyn samlar mer folk än andra matcher. Det var inte bara MoDo som mötte Wifsta/Östrand utan det var även en kamp mellan Örnsköldsvik och Sundsvall. För att inte tala om när Djurgården mötte Hammarby. Då var det Östermalm mot Söder. Två skilda kulturer.
Men invänder du, eller åtminstone en mig närstående son, som jag diskuterat detta med åtskilliga gånger, så är det ju fortfarande. Derbymatcherna samlar fortfarande mest folk, och förresten är idrott på högsta nivå en del av den internationella upplevelseindustrin. Det viktiga är underhållningsvärdet, inte att grannens son är med och spelar. Men, och det är där tveksamheten till det här inlägget ligger; jag har svårt att att känna någon patriotisk kärlek eller ens känsla för ett lag, som är ett internationellt hopplock av högavlönade artister från tre, fyra, fem olika länder och där resten av laget kommer från alla väderstreck i Sverige, Inte en grannpojke så lång ögat når. Nej, han har värvats till något annat lag någon annanstans. Om han inte tröttnat och slutat redan innan han nådde a-lagsnivån. Och i det lag som nu under namnet Göteborgs Atlet och IdottsSällskap kliver in i bandyns finrum finns inte en enda göteborgare!! Gör det nåt och i så fall vad?
Min blogg innehåller smått och gott om smått och stort. Dagens inlägg hör troligen till avdelningen smått. Fast kanske inte förresten. Idrotten är landets största folkrörelse och i synnerhet lagidrotterna är oslagbara när det gäller möjlighter att fostra fram laganda och sammanhållnimg. Om man nu väljer att satsa på det. Det kan nämligen också hända att såna egenskaper får stå tillbaka för krav på resultat och ekonomisk avkastning. Men idrotten skapar också förebilder. Och där är det kanske inte så viktigt om förebilden kommer från Tjeckien eller är grannens pojke. Målvaktslejonet Kalle Svensson var ju min ungdomsidol, och detta långt innan jag någonsin varit i Helsingborg. Så visst; Heja GAIS och Grattis!
Nej förresten; visst ska jag gratulera GAIS till att ha tagit steget upp i elitserien i bandy. Och visst behöver rikets andra stad ett elitlag också i bandy. Och visst behöver bandyn ett elitlag i Göteborg. Så grattis!!
Men likafullt är jag tveksam. Jag minns hur illa jag tyckte om när pollenkungen Gösta Carlsson inte bara byggde en ishall i Ängelholm utan även köpte ihop ett helt lag, som under namnet Rögle BK gick upp i högsta hockeyserien i mitten på 1960-talet. Och ännu mera tveksam blev jag när pollenkungen påstod, att bakom alla hans ekonomiska framgångar låg hans möte med varelser från ett UFO som landat i en glänta utanför Ängelholm den 18 maj 1946. UFO-monumentet i Ängelholm uppfördes senare på platsen, hockeyladan byggdes och Rögle blev med tiden ett riktigt bra hockeylag. Och nu har några kapitalstarka gaisare gjort likadant. Byggt en arena och köpt ihop ett lag.....
Men jag är född i en tid när fotbollslag, liksom bandy- och hockeydito representerade en ort, en bygd eller åtminstone ett landskap. Och fortfarande är det ju så, att lokalderbyn samlar mer folk än andra matcher. Det var inte bara MoDo som mötte Wifsta/Östrand utan det var även en kamp mellan Örnsköldsvik och Sundsvall. För att inte tala om när Djurgården mötte Hammarby. Då var det Östermalm mot Söder. Två skilda kulturer.
Men invänder du, eller åtminstone en mig närstående son, som jag diskuterat detta med åtskilliga gånger, så är det ju fortfarande. Derbymatcherna samlar fortfarande mest folk, och förresten är idrott på högsta nivå en del av den internationella upplevelseindustrin. Det viktiga är underhållningsvärdet, inte att grannens son är med och spelar. Men, och det är där tveksamheten till det här inlägget ligger; jag har svårt att att känna någon patriotisk kärlek eller ens känsla för ett lag, som är ett internationellt hopplock av högavlönade artister från tre, fyra, fem olika länder och där resten av laget kommer från alla väderstreck i Sverige, Inte en grannpojke så lång ögat når. Nej, han har värvats till något annat lag någon annanstans. Om han inte tröttnat och slutat redan innan han nådde a-lagsnivån. Och i det lag som nu under namnet Göteborgs Atlet och IdottsSällskap kliver in i bandyns finrum finns inte en enda göteborgare!! Gör det nåt och i så fall vad?
Min blogg innehåller smått och gott om smått och stort. Dagens inlägg hör troligen till avdelningen smått. Fast kanske inte förresten. Idrotten är landets största folkrörelse och i synnerhet lagidrotterna är oslagbara när det gäller möjlighter att fostra fram laganda och sammanhållnimg. Om man nu väljer att satsa på det. Det kan nämligen också hända att såna egenskaper får stå tillbaka för krav på resultat och ekonomisk avkastning. Men idrotten skapar också förebilder. Och där är det kanske inte så viktigt om förebilden kommer från Tjeckien eller är grannens pojke. Målvaktslejonet Kalle Svensson var ju min ungdomsidol, och detta långt innan jag någonsin varit i Helsingborg. Så visst; Heja GAIS och Grattis!
torsdag 17 februari 2011
Den internationella brigaden och om att ha varit med på ett litet hörn
Utrikesdepartementet släppte på torsdagen tidigare hemligstämplade diplomatrapporter från åren 1989—1991. Rapporterna handlar om situationen i Baltikum i samband med Sovjetunionens kollaps och baltstaternas väg till frihet. Om detta finns mycket att säga. T.ex om dåvarande utrikesministern Sten Anderssons påstående att Baltikum inte var ockuperat. Ett påstående, som i de tre länderna väckte mycket vrede. En vrede som nådde långt utanför den aktiva politikens krets. Ty det var där jag befann mig! Långt ute i periferin, men ändå mitt i utvecklingen.....
Frälsningsarmén i Sverige hade vid tiden för andra världskriget och den sovjetiska ockupationen ( för en sån var det ju, oavsett vad Sten Andersson påstod) haft ansvar för arbetet i Lettland, och vid frigörelsen i början av 90-talet tog man på nytt ansvar för återuppbyggnaden av arbetet. För mig är det oklart hur mycket av det beslutet som var en följd av centrala beslut och hur mycket som kom sig av enskilda medarbetares initiativ. När det gäller folkhögskolans roll och den "internationella brigad", som upprättades där, så handlade det dock om helt egna initiativ. Brigaden blev en folkhögskolekurs, och brigadisterna skickades, efter en kort introduktion på skolan, iväg till det yrvaket självständiga Lettland.
Mycket har sagts och skrivits om Frälsningsarméns första tid i Lettland efter självständigheten. Om stora framgångar. Om hur människor blev frälsta och upprättade, om hur fattiga letter fick konkret hjälp med det nödvändiga för att överleva. Man kan nämligen inte äta frihet! Folket fick friheten, men inte hjälp med att överleva. Annat än av kyrkor och andra hjälporganisationer. Och i det hjälparbetet fick folhögskolans internationella brigad plats. Man startade ett kristet barn-och ungdomsarbete, och man delade ut mat och kläder till människor, som skulle ha frusit och svultit ihjäl utan den insatsen.
Mindre har dock sagts och skrivits om det samhälle, som mötte Frälsningsarmén och andra kyrkor. Om den dubbelmoral, som varit människors sätt att överleva under femtio års förtryck, om de stora klasskillnader som fanns i ett samhälle, som under dessa femtio år varit "klasslöst", och om vad som händer med människor, som får hela sin varldsbild rubbad. Allt som varit sant under femtio år blev plötsligt falskt, och allt som varit rätt blev plötsligt fel. Det värsta, sa en kvinna till mig vid ett tillfälle, var när jag förstod att man ljugit för mig under hela mitt liv! Och inte förstod jag, innan jag började arbeta med den internationella brigaden, vilka sår den s.k. baltutlämningen satt i den lettiska folksjälen. Baltutlämningen kallas den händelse efter andra världskrigets slut 1945, då Sovjetunionen begärde att Sverige skulle lämna ut bl.a 167 baltiska soldater som stridit på axelmakternas sida. Sverige sa ja till Sovjetuionens begäran, och sammanlagt utlämnades 2 518 personer till Sovjetunionen, därav 146 balter. De flesta av dem som skickades tillbaka, avrättades med säkerhet, och jag träffade själv ett par gamla letter, som hade haft syskon som ingått i baltutlämningen. Båda vände ryggen till mig när dom fick veta att jag var svensk, och en spottade efter mig.Och då hade det ändå gått 45 år!
Frälsningsarmén lärde sig också efter hand att bli mer och mer lettisk och anpassad efter lettiska förhållanden. En god vän till mig, själv inte med i Frälsningsarmén, sa till mig vid ett tillfälle att, " vad ni än gör, börja inte marschera på gatorna med röda fanor och blåsorkestrar. Det har vi haft alldeles nog av i det här landet...." Det har man inte heller gjort!
Nu har 20 år gått, och den internationella brigaden är sedan länge upplöst. Jag vet att erfarenheterna från tiden i Lettland satt djupa spår hos dem som var med i de olika grupper, som fick tillfälle att hjälpa till under den första svåra tiden. Och Frälsningsarméns arbete i Baltikum fortsätter. Det är det stora med Frälsningsarméns arbete. Vi fortsätter.....och fortätter......och fortsätter så länge behovet finns.
Frälsningsarmén i Sverige hade vid tiden för andra världskriget och den sovjetiska ockupationen ( för en sån var det ju, oavsett vad Sten Andersson påstod) haft ansvar för arbetet i Lettland, och vid frigörelsen i början av 90-talet tog man på nytt ansvar för återuppbyggnaden av arbetet. För mig är det oklart hur mycket av det beslutet som var en följd av centrala beslut och hur mycket som kom sig av enskilda medarbetares initiativ. När det gäller folkhögskolans roll och den "internationella brigad", som upprättades där, så handlade det dock om helt egna initiativ. Brigaden blev en folkhögskolekurs, och brigadisterna skickades, efter en kort introduktion på skolan, iväg till det yrvaket självständiga Lettland.
Mycket har sagts och skrivits om Frälsningsarméns första tid i Lettland efter självständigheten. Om stora framgångar. Om hur människor blev frälsta och upprättade, om hur fattiga letter fick konkret hjälp med det nödvändiga för att överleva. Man kan nämligen inte äta frihet! Folket fick friheten, men inte hjälp med att överleva. Annat än av kyrkor och andra hjälporganisationer. Och i det hjälparbetet fick folhögskolans internationella brigad plats. Man startade ett kristet barn-och ungdomsarbete, och man delade ut mat och kläder till människor, som skulle ha frusit och svultit ihjäl utan den insatsen.
Mindre har dock sagts och skrivits om det samhälle, som mötte Frälsningsarmén och andra kyrkor. Om den dubbelmoral, som varit människors sätt att överleva under femtio års förtryck, om de stora klasskillnader som fanns i ett samhälle, som under dessa femtio år varit "klasslöst", och om vad som händer med människor, som får hela sin varldsbild rubbad. Allt som varit sant under femtio år blev plötsligt falskt, och allt som varit rätt blev plötsligt fel. Det värsta, sa en kvinna till mig vid ett tillfälle, var när jag förstod att man ljugit för mig under hela mitt liv! Och inte förstod jag, innan jag började arbeta med den internationella brigaden, vilka sår den s.k. baltutlämningen satt i den lettiska folksjälen. Baltutlämningen kallas den händelse efter andra världskrigets slut 1945, då Sovjetunionen begärde att Sverige skulle lämna ut bl.a 167 baltiska soldater som stridit på axelmakternas sida. Sverige sa ja till Sovjetuionens begäran, och sammanlagt utlämnades 2 518 personer till Sovjetunionen, därav 146 balter. De flesta av dem som skickades tillbaka, avrättades med säkerhet, och jag träffade själv ett par gamla letter, som hade haft syskon som ingått i baltutlämningen. Båda vände ryggen till mig när dom fick veta att jag var svensk, och en spottade efter mig.Och då hade det ändå gått 45 år!
Frälsningsarmén lärde sig också efter hand att bli mer och mer lettisk och anpassad efter lettiska förhållanden. En god vän till mig, själv inte med i Frälsningsarmén, sa till mig vid ett tillfälle att, " vad ni än gör, börja inte marschera på gatorna med röda fanor och blåsorkestrar. Det har vi haft alldeles nog av i det här landet...." Det har man inte heller gjort!
Nu har 20 år gått, och den internationella brigaden är sedan länge upplöst. Jag vet att erfarenheterna från tiden i Lettland satt djupa spår hos dem som var med i de olika grupper, som fick tillfälle att hjälpa till under den första svåra tiden. Och Frälsningsarméns arbete i Baltikum fortsätter. Det är det stora med Frälsningsarméns arbete. Vi fortsätter.....och fortätter......och fortsätter så länge behovet finns.
Ett välsignat barn
Vi planerar barnvälsignelse i familjen. Vårt senaste barnbarn ska bli välsignat och barnets faster ska sköta om själva akten. Fast egentligen är alla barn redan välsignade och det utan någon särkild akt. Men Frälsningsarmén har en särskild välsignelseakt, som nog mer är till för familj, anhöriga och vänner än för barnet. Och eftersom såväl far, som den välsignande fastern tillhör Frälsningsarmén så blir det så. En cermoni,jämförbar med dopet alltså.
Annars har ju Frälsningsarmén varken dop eller nattvard bland sina cermonier. Det andra samfund kallar sakrament ser Frälsningsarmén just som cermonier, och inte som särskilt heliga handlingar, som själva ordet sakrament ju betyder. Såväl dopet som nattvarden är urgamla ritualer, som fanns långt före kristendomen, och som kristendomen tog över och gjorde till sina. Dopet är en urgammal reningscermoni, känd i många religioner, något som bättre förklaras i vuxendopet än i barndopet, och nattvardens bröd och vin är ju delar, som ingår i den gamla judiska påskmåltiden tillsammans med andra delar, som kristendomen inte har tagit över. Och som Jesus säkert syftade på när han uppmanade sina lärjungar att minnas hur han förklarade innebörden just vid det här tillfället. Liksom vi inte heller tagit över seden att tvätta varandras fötter t.ex. Eller egendomsgemenskapen.
Frälsningsarmén beslöt tidigt, dock inte omedelbart vid tillkomsten, att avstå från dessa cermonella ritualer, och man gjorde det i ett försök att se till verkligheten bakom cermonierna. Hela livet ska vara ett sakrament, en helig handling, sa t.ex den kloka Catherine Booth, maka till William, grundläggaren. Hur vi lyckats i detta försök? Inte särskilt bra, enl.min uppfattning. Vi ägnar inte sakramentsfrågan tillräckligt intresse, och vi försöker sällan hitta bibliska motiveringar för vårt ställningstagande. Såna finns nämligen. Vi bryr oss ofta inte ens själva om att förklara vårt ställningstagande i denna, för våra trosssyskon i andra kyrkor så ytterst centrala fråga.
Och naturligtvis har vi i Frälsningsarmén också en massa ritualer och cermonier. Minst lika många som andra trossyskon. Såna är nämligen bra att ha, i synnerhet i en sekulariserad tid som vår. Därför är både fanan och botbänken bra att ha. Inte alls nödvändiga, men bra att ha i en tid när ord lätt drunknar i en störtflod av andra ord.
Utan att påstå att barnvälsignelsen är något sakrament, eller att handlingen i sig skulle vara heligare än att jag ber för lilla Love i min aftonbön, så känns det gott och rätt att föräldrarna valt att låta faster välsigna honom. En hel församling uppmanas att be för honom och på det sättet blir han en del i den lokala församlingsgemenskapen. Och dessutom får ju såväl församling, som släkt och vänner tillfälle att mötas till fest. Och sånt kan man inte få för mycket av!!
Gud är med dej, du redan välsignade barn!
Annars har ju Frälsningsarmén varken dop eller nattvard bland sina cermonier. Det andra samfund kallar sakrament ser Frälsningsarmén just som cermonier, och inte som särskilt heliga handlingar, som själva ordet sakrament ju betyder. Såväl dopet som nattvarden är urgamla ritualer, som fanns långt före kristendomen, och som kristendomen tog över och gjorde till sina. Dopet är en urgammal reningscermoni, känd i många religioner, något som bättre förklaras i vuxendopet än i barndopet, och nattvardens bröd och vin är ju delar, som ingår i den gamla judiska påskmåltiden tillsammans med andra delar, som kristendomen inte har tagit över. Och som Jesus säkert syftade på när han uppmanade sina lärjungar att minnas hur han förklarade innebörden just vid det här tillfället. Liksom vi inte heller tagit över seden att tvätta varandras fötter t.ex. Eller egendomsgemenskapen.
Frälsningsarmén beslöt tidigt, dock inte omedelbart vid tillkomsten, att avstå från dessa cermonella ritualer, och man gjorde det i ett försök att se till verkligheten bakom cermonierna. Hela livet ska vara ett sakrament, en helig handling, sa t.ex den kloka Catherine Booth, maka till William, grundläggaren. Hur vi lyckats i detta försök? Inte särskilt bra, enl.min uppfattning. Vi ägnar inte sakramentsfrågan tillräckligt intresse, och vi försöker sällan hitta bibliska motiveringar för vårt ställningstagande. Såna finns nämligen. Vi bryr oss ofta inte ens själva om att förklara vårt ställningstagande i denna, för våra trosssyskon i andra kyrkor så ytterst centrala fråga.
Och naturligtvis har vi i Frälsningsarmén också en massa ritualer och cermonier. Minst lika många som andra trossyskon. Såna är nämligen bra att ha, i synnerhet i en sekulariserad tid som vår. Därför är både fanan och botbänken bra att ha. Inte alls nödvändiga, men bra att ha i en tid när ord lätt drunknar i en störtflod av andra ord.
Utan att påstå att barnvälsignelsen är något sakrament, eller att handlingen i sig skulle vara heligare än att jag ber för lilla Love i min aftonbön, så känns det gott och rätt att föräldrarna valt att låta faster välsigna honom. En hel församling uppmanas att be för honom och på det sättet blir han en del i den lokala församlingsgemenskapen. Och dessutom får ju såväl församling, som släkt och vänner tillfälle att mötas till fest. Och sånt kan man inte få för mycket av!!
Gud är med dej, du redan välsignade barn!
tisdag 15 februari 2011
Vägs ände
I dag är bloggrubriken given! Foppa har kommit till vägs ände, och härom dagen meddelades på en presskonferens att världens kanske främsta ishockeykarriär är slut! Tröja nr 21 ska hängas upp i taket på Pepsi Center i Denver, som den andra 21:an i ett ishockeytak. En likadan hänger nämligen redan i taket på Fjällräven Arena i Örnsköldsvik. F.ö tillsammans med tröjorna fyra och fem. Fyran tillhör Nicke Johansson och femman satt på Kabben Berglund. Idel ädel hockeyadel, minsann!
Naturligtvis skulle Foppa ha slutat för länge sen. Han nådde vägs ände redan när det visade sig att det inte gick att få ordning på hockeyfoten, och de många come-backförsöken fick så småningom närmast ett löjets skimmer över sig. Men han ville ju så gärna, och hockeyn var ju hela hans liv. Men nu fick han ju själv avgöra när han skulle pensionera sig och det är bara att gratulera till att han tagit beslutet. Och vilken stab MoDo Hockey kan få med Markus Näslund och Foppa i spetsen!! Men lite synd är det ändå, att jag aldrig mer får tillfälle att säga till världen att jag har i alla fall spelat fotboll med Foppas pappa!
Till vägs ände kom även det socialdemokratiska partiet i samband med valet i september. En mångårig kräftgång ledde till det sämsta valresultatet någonsin! Nu har den haverikommission, som tillsattes efter haveriet, kommit med sina förslag till hur återgåget bör ske. Nja, säger jag.... Somliga förslag är bra, som en helt ny skatteöverenskommelse, som grundar sig på skatt efter bärkraft.Stora inkomster eller förmögenheter-- mycket skatt,små inkomster--- lite skatt. Liksom en lagstadgad gräns för vinster i privatskolor och privata vårdföretag. Men var finns visionerna och drömmarna om ett helt annat samhälle? "Arbetare, i stad på landet,en gång skall jorden bliva vår. När fast vi knyta brodersbandet,då lättingen ej råda får." Är det bara på första maj som vi tror det? Det smakar alltför mycket kamrer över kriskommissionens förslag för min smak. Det är bara att hoppas att partikongressen och sedan en ny partiledning orkar höja blicken över den horisont som Reinfeldt och Alliansen blickar ut över.
Till vägs ande har även vi kommit på det privata planet. Efter 40 år går nu flyttlasset från Dalarö. Villan byts mot en lägenhet och Dalarö byts mot Handen. Någon annan får skotta snö och klippa gräs, och bostadsföretagets slogan "Bo passivt, lev aktivt" känns nu rätt och bra. Vi får bara hälften så lång väg till stan med alla stadens möjligheter, och ändå bara fem minuters promenad till bad och natur.. Men man samlar på sig en del under 40 år, och både avfallsstationen och Myrorna får sitt innan flyttlasset går.....
Apropå vägs ände så hade vi i i min ungdoms hemstad en pastor som alltid annonserade kommande tillfällen i kyrkan med tillägget "om Herren dröjer". En påminnelse om att vår tid och vår värld är på väg mot sitt slut. Jesus ska komma tillbaka! En gräns är satt. Det finns ingen anledning att spekulera i detta, men heller ingen anledning att förminska det eskatologiska perspektivet. Vi behöver påminna varann om vägs ände och om det kristna hoppet.
Men det vore värt ett alldeles eget blogginlägg.....
Naturligtvis skulle Foppa ha slutat för länge sen. Han nådde vägs ände redan när det visade sig att det inte gick att få ordning på hockeyfoten, och de många come-backförsöken fick så småningom närmast ett löjets skimmer över sig. Men han ville ju så gärna, och hockeyn var ju hela hans liv. Men nu fick han ju själv avgöra när han skulle pensionera sig och det är bara att gratulera till att han tagit beslutet. Och vilken stab MoDo Hockey kan få med Markus Näslund och Foppa i spetsen!! Men lite synd är det ändå, att jag aldrig mer får tillfälle att säga till världen att jag har i alla fall spelat fotboll med Foppas pappa!
Till vägs ände kom även det socialdemokratiska partiet i samband med valet i september. En mångårig kräftgång ledde till det sämsta valresultatet någonsin! Nu har den haverikommission, som tillsattes efter haveriet, kommit med sina förslag till hur återgåget bör ske. Nja, säger jag.... Somliga förslag är bra, som en helt ny skatteöverenskommelse, som grundar sig på skatt efter bärkraft.Stora inkomster eller förmögenheter-- mycket skatt,små inkomster--- lite skatt. Liksom en lagstadgad gräns för vinster i privatskolor och privata vårdföretag. Men var finns visionerna och drömmarna om ett helt annat samhälle? "Arbetare, i stad på landet,en gång skall jorden bliva vår. När fast vi knyta brodersbandet,då lättingen ej råda får." Är det bara på första maj som vi tror det? Det smakar alltför mycket kamrer över kriskommissionens förslag för min smak. Det är bara att hoppas att partikongressen och sedan en ny partiledning orkar höja blicken över den horisont som Reinfeldt och Alliansen blickar ut över.
Till vägs ande har även vi kommit på det privata planet. Efter 40 år går nu flyttlasset från Dalarö. Villan byts mot en lägenhet och Dalarö byts mot Handen. Någon annan får skotta snö och klippa gräs, och bostadsföretagets slogan "Bo passivt, lev aktivt" känns nu rätt och bra. Vi får bara hälften så lång väg till stan med alla stadens möjligheter, och ändå bara fem minuters promenad till bad och natur.. Men man samlar på sig en del under 40 år, och både avfallsstationen och Myrorna får sitt innan flyttlasset går.....
Apropå vägs ände så hade vi i i min ungdoms hemstad en pastor som alltid annonserade kommande tillfällen i kyrkan med tillägget "om Herren dröjer". En påminnelse om att vår tid och vår värld är på väg mot sitt slut. Jesus ska komma tillbaka! En gräns är satt. Det finns ingen anledning att spekulera i detta, men heller ingen anledning att förminska det eskatologiska perspektivet. Vi behöver påminna varann om vägs ände och om det kristna hoppet.
Men det vore värt ett alldeles eget blogginlägg.....
måndag 14 februari 2011
Segrare och förlorare
Egypten vann skrev jag för några dagar sedan på min face-bookstatus, och fick en hel del kommentarer. För visst var det nåt fantastiskt vi fick vara med om i förra veckan. Ett enastående bevis på vad människor kan åstadkomma tillsammans, som Dagens Nyheter skrev. Och nåt jämförbart med murens fall. Men utan att svartmåla på något sätt utfärdas härmed i all enkelhet en varning. Egypten saknar helt demokratisk tradition från faraonernas tid och framåt, och många tror nu säkert, att begreppet är liktydigt att allas vilja ska ske. Men demokrati är ju den svåra balansgången mellan majoritetens makt och hänsyn till minoriteten. Och än så länge ligger ju den avgörande makten i händerna på ett militärråd, och makten hos militären har sällan haft något gott med sig. Så vi ska nog inte ropa hej förrän vi är över bäcken....
Min blogg handlar om smått och stort. Så från det stora då till det lilla. Jag var på hockey i Globen i går, och såg Sverige vinna med 3-2 över Finland och därmed också vinna hela LG-Hockey Games. Det var en alltigenom usel tillställning, och dom som inte gick dit, gjorde klokt i det. På vägen dit funderade jag över vilka som betalar 300 kr för att se en match i en turnering, som helt saknar betydelse. Och jag har nog aldrig sett så lite folk på en hockeymatch i Globen. Nio tusen åskådare gör att Globen gapar nästan tom. Men vi som gick dit hade kanske fått biljetten i födelsedagspresent, som jag, ( tack snälla barn!) eller fått biljetten som nåt sorts mutförsök i en affärsuppgörelse eller nåt annat sånt. Eller var finländare på kryssningsbesök i Stockholm. Som söp sig fulla och gick på hockey. För så var det. Men magister Mårts måste nog plocka fram allt sitt pedagogiska kunnande om det ska bli något av det där lagbygget. Och så måste han nog kalla hem förstärkningar från Nordamerika och NHL innan det drar ihop sig på allvar. Men lämna Foppa kvar därborta, snälla Per Mårts!!!!!
Egypten står som segrare och Sveriges Tre Kronor likaså. Men segrare förutsätter också förlorare. Och den senaste tidens stora förlorare är SJ, SL och kollektivtrafiken. I går kväll på Centralen la jag märke till, att tåg var både två och tre timmar försenade. Om dom inte var inställda. Och detta en alldeles vanlig söndag i februari utan vare sig snöstorm eller andra naturhinder. Nej felen var: Vagnfel, lokfel, fordonsbrist, växelfel och fordonsfel ( vad det nu är om det inte är vagn eller lok!!)Aldrig en enda gång på hela vintern har det varit planeringsfel, politikerfel, ledningsfel eller systemfel!! Och SL-trafiken ska vi bara inte prata om! Jo det ska vi, förresten. Häromdagen stod all busstrafik still i hela Stockholms län! Snöhinder och halka stoppade all trafik! Och tror ni att man ägnade söndagen, då det faktiskt är mindre tarfik på gator och vägar, åt att forsla bort snömassorna? Då tror ni fel! Snart har infrastrukturminister Elmsäter-Swärd (M) visat sig vara lika värdelös som sin centerpartistiska företrädare. Detta trots att Maud Olofsson häromdagen sa att hon faktiskt krävt en centerpartist som ny infrastrukturminister. Man tar sig för pannan. I varje fall om man är jag.
I turbulensen runt Mona Sahlins avgång och socialdemokraternas jakt på en ny partiledare, är det lätt att glömma bort, att Centern och KD var valets verkligt stora förlorare. Så stora att dom kanske inte ens finns kvar till nästa val. Och då har Fredrik Reinfeldt fått som han och hans parti velat! Segrare och förlorare!
Min blogg handlar om smått och stort. Så från det stora då till det lilla. Jag var på hockey i Globen i går, och såg Sverige vinna med 3-2 över Finland och därmed också vinna hela LG-Hockey Games. Det var en alltigenom usel tillställning, och dom som inte gick dit, gjorde klokt i det. På vägen dit funderade jag över vilka som betalar 300 kr för att se en match i en turnering, som helt saknar betydelse. Och jag har nog aldrig sett så lite folk på en hockeymatch i Globen. Nio tusen åskådare gör att Globen gapar nästan tom. Men vi som gick dit hade kanske fått biljetten i födelsedagspresent, som jag, ( tack snälla barn!) eller fått biljetten som nåt sorts mutförsök i en affärsuppgörelse eller nåt annat sånt. Eller var finländare på kryssningsbesök i Stockholm. Som söp sig fulla och gick på hockey. För så var det. Men magister Mårts måste nog plocka fram allt sitt pedagogiska kunnande om det ska bli något av det där lagbygget. Och så måste han nog kalla hem förstärkningar från Nordamerika och NHL innan det drar ihop sig på allvar. Men lämna Foppa kvar därborta, snälla Per Mårts!!!!!
Egypten står som segrare och Sveriges Tre Kronor likaså. Men segrare förutsätter också förlorare. Och den senaste tidens stora förlorare är SJ, SL och kollektivtrafiken. I går kväll på Centralen la jag märke till, att tåg var både två och tre timmar försenade. Om dom inte var inställda. Och detta en alldeles vanlig söndag i februari utan vare sig snöstorm eller andra naturhinder. Nej felen var: Vagnfel, lokfel, fordonsbrist, växelfel och fordonsfel ( vad det nu är om det inte är vagn eller lok!!)Aldrig en enda gång på hela vintern har det varit planeringsfel, politikerfel, ledningsfel eller systemfel!! Och SL-trafiken ska vi bara inte prata om! Jo det ska vi, förresten. Häromdagen stod all busstrafik still i hela Stockholms län! Snöhinder och halka stoppade all trafik! Och tror ni att man ägnade söndagen, då det faktiskt är mindre tarfik på gator och vägar, åt att forsla bort snömassorna? Då tror ni fel! Snart har infrastrukturminister Elmsäter-Swärd (M) visat sig vara lika värdelös som sin centerpartistiska företrädare. Detta trots att Maud Olofsson häromdagen sa att hon faktiskt krävt en centerpartist som ny infrastrukturminister. Man tar sig för pannan. I varje fall om man är jag.
I turbulensen runt Mona Sahlins avgång och socialdemokraternas jakt på en ny partiledare, är det lätt att glömma bort, att Centern och KD var valets verkligt stora förlorare. Så stora att dom kanske inte ens finns kvar till nästa val. Och då har Fredrik Reinfeldt fått som han och hans parti velat! Segrare och förlorare!
fredag 11 februari 2011
INSNÖAD
Vad händer om jag inte får upp ytterdörren? Om det är alltför mycket snö ute på trappan ( bron säger vi i Ångermanland) Risken är nämligen överhängande i dag och Insnöad är bara förnamnet och täcker bara en del av min situation just nu. SMHI hotade med ca två dm nysnö i går, och dom har blivit bönhörda. Här ute i skärgården har det kommit väl dessa utlovade dm. Och du som är en någorlunda van snöskottare förstår ju min situation, om jag lägger till att det har blåst hela natten. Och därtill byns plogare, som först nu på morgonen har börjat köra. Plogvallen!! Jag säger bara det!! Men det som göms i snö kommer ju fram i tö, så det är kanske bara att vänta. Men söndagens bibelstudium, och dottern som ska hämtas vid tåget, och hockeyn på söndag.......?
Ett snabbt besök på synonymer.se, talar om insnöad som instängd av snö, isolerad av snödrivor. Men också om insnöad som i vardaglig betydelse inskränkt, trångsynt, intolerant, dum, helkorkad, efterbliven, stupid ; gammalmodig, efter sin tid, mossig.
Och alla år i folkbildningen, med folkhögskola och studieförbund som såväl som ständig inspirationskälla, men också som levebröd, har gjort mej ganska van vid mötet med det insnöade i den mera vardagliga betydelsen hos synonymer.se, och resultatet av det. Människor, som av olika skäl inte följt med i samhällsutvecklingen. Och blivit just insnöade. Man har inte haft råd att studera, eller man kanske tyckte att skolan var trist och tråkig. Sysslade med annat och blev insnöad. Eller man kanske kunde ha pluggat men man ville inte. Och blev insnöad. Men så kom folkhögskolekursen eller studiecirkeln som den plogbil, som gjorde vägen farbar. Dom har också funnits där, som helt snöat in på ett specialintresse, och som på folkhögskolan både kunnat fördjupa det, men också fått möta plogbilar, som plogat andra farbara vägar i livet. Han som skulle bli musiker, men som på folkhögskolan tänkte om och nu forskar i statsvetenskap t.ex. Eller han som blev chiropraktor, men som tänkt sig något annat innan han mötte plogbilen på folkhögskolan.
Gammalmodig och mossig sa synonymer.se om insnöad också. Och visst anklagas kyrkan för att vara det ibland. Ibland med rätta, när vi sluter ögonen för vad som sker runt omkring oss, och slår vakt om kyrkan som ”det trygga hörnet”i vårt liv. Den plats där inget får förändras, när allt allat annat gör det. Barnen växer upp och flyttar hemifrån, man går själv kanske i pension eller tvingas flytta och byta jobb. Förändringar… Och internet och bloggar och twitter.Förändringar! Man begriper inget. Och inte kan man köpa biljett på bussen heller längre. Det var mycket bättre förr. Men församlingen behöver ju inte förändras, så varför ska vi….. Men väldigt ofta är anklagelsen helt felaktig. Kyrkan lever!! Också i Sverige! Frälsningsarmén är ju min utsiktspunkt och också mitt andliga hem. Och Frälsningsarmén är mindre än den var då, i fornstora dar. Visst, men på åtskilliga håll lever den och är långt ifrån insnöad. Precis som situationen är i alla andra kyrkor. Inte minst i Svenska Kyrkan, som vi frikyrkofolk ofta anklagar för att vara stel och formell. Det är så fel, att jag tror att jag ska blogga om just det nån gång….
Men vad händer om jag inte tar mig ut genom ytterdörren i dag? Insnöad……..
Ett snabbt besök på synonymer.se, talar om insnöad som instängd av snö, isolerad av snödrivor. Men också om insnöad som i vardaglig betydelse inskränkt, trångsynt, intolerant, dum, helkorkad, efterbliven, stupid ; gammalmodig, efter sin tid, mossig.
Och alla år i folkbildningen, med folkhögskola och studieförbund som såväl som ständig inspirationskälla, men också som levebröd, har gjort mej ganska van vid mötet med det insnöade i den mera vardagliga betydelsen hos synonymer.se, och resultatet av det. Människor, som av olika skäl inte följt med i samhällsutvecklingen. Och blivit just insnöade. Man har inte haft råd att studera, eller man kanske tyckte att skolan var trist och tråkig. Sysslade med annat och blev insnöad. Eller man kanske kunde ha pluggat men man ville inte. Och blev insnöad. Men så kom folkhögskolekursen eller studiecirkeln som den plogbil, som gjorde vägen farbar. Dom har också funnits där, som helt snöat in på ett specialintresse, och som på folkhögskolan både kunnat fördjupa det, men också fått möta plogbilar, som plogat andra farbara vägar i livet. Han som skulle bli musiker, men som på folkhögskolan tänkte om och nu forskar i statsvetenskap t.ex. Eller han som blev chiropraktor, men som tänkt sig något annat innan han mötte plogbilen på folkhögskolan.
Gammalmodig och mossig sa synonymer.se om insnöad också. Och visst anklagas kyrkan för att vara det ibland. Ibland med rätta, när vi sluter ögonen för vad som sker runt omkring oss, och slår vakt om kyrkan som ”det trygga hörnet”i vårt liv. Den plats där inget får förändras, när allt allat annat gör det. Barnen växer upp och flyttar hemifrån, man går själv kanske i pension eller tvingas flytta och byta jobb. Förändringar… Och internet och bloggar och twitter.Förändringar! Man begriper inget. Och inte kan man köpa biljett på bussen heller längre. Det var mycket bättre förr. Men församlingen behöver ju inte förändras, så varför ska vi….. Men väldigt ofta är anklagelsen helt felaktig. Kyrkan lever!! Också i Sverige! Frälsningsarmén är ju min utsiktspunkt och också mitt andliga hem. Och Frälsningsarmén är mindre än den var då, i fornstora dar. Visst, men på åtskilliga håll lever den och är långt ifrån insnöad. Precis som situationen är i alla andra kyrkor. Inte minst i Svenska Kyrkan, som vi frikyrkofolk ofta anklagar för att vara stel och formell. Det är så fel, att jag tror att jag ska blogga om just det nån gång….
Men vad händer om jag inte tar mig ut genom ytterdörren i dag? Insnöad……..
torsdag 10 februari 2011
Detta är dagen
Vad händer en vanlig torsdag i februari? Säkert en massa intressanta saker från olika horisonter. Men sånt som kan vara värt att fästa på pränt i bloggarens 281:a blogginlägg? En titt ut genom fönstret säger mig, att detta är dagen när vintern tog ny fart. En till två dm nysnö till i morgon lovar, eller snarare hotar, SMHI med över denna nejd. Och jag som trodde att jag skulle kunna ställa in snöskyffeln för gott. På Getporsvägen i Handen blir det ju andra, som sköter snöröjningen. Men än är det alltså inte färdigskottat.
Getporsvägen, förresten. Det blir alltså den nya adressen när flytten går i vår. Och med lite kännedom om Handen, så hade det definitivt varit bättre med något med Folkpark eller Folkets Hus. Det område dit vi flyttar, ligger nämligen i det område i Handen där Folkets Park och gamla Folkets Hus låg. Men Posten Norden, hade andra planer. Getporsvägen skall det heta, och getpors är förresten en buskartad växt,1/2 - 1 m hög, med rostbruna grenar och stark kåd- eller kryddlukt. Blommorna är vita och blommar i flocklika klasar. Den kallas också lusris i Värmland och skvattram i Uppland och Östergötland. Den är dessutom landskapsblomma i Norra Österbotten. Det är alltså dit vi ska flytta. Ja, inte till Norra Österbotten utan till Getporsvägen i Handen. Och i dag, för att lite anknyta till rubriken, så tömmar vi en del skåp inför flytten. Skåp, där vissa saker nog legat större delen av de 40 år vi bott på Baldersvägen.
Men detta är också dagen när man i Danmark hade folkomröstning om Sönderjylland 1920.Då blev det mesta tyskt där, och Danmark fick bara behålla en mindre del. Iris har namnsdag i dag, men Scholastica hade den platsen fram till 1812. Undrar om vi har någon Scholastica kvar. 1940 inledde Stalin deportationen av 220000 polacker till Sibirien just i dag. 1990 gick Michail Gorbatjov med på att de båda tyska staterna fick förenas. Och han gick med på det just i dag. Och just i dag 1996 vann en dator första gången ett schackparti mot en människa. Det var Deep Blue som vann matchen mot Garry Kasparov. Och norska Åsne Seierstad har födelsedag i dag. Vart har hon tagit vägen, förresten?. Varför är inte hon i Kairo?
Och Ingegärd, dotter till Olof Skötkonung, dog den här dagen 1050. Bör detta sorteras in under avdelningen värdelöst vetande. Kanske......Och den tyska fysikern Wilhelm Röntgen dog i dag 1923. Absolut inget värdelöst vetande. Tänk på alla röntgenundersökningar vi gått igenom.
Men framför allt: "Detta är dagen som Herren gjort. Låt oss på den fröjdas och vara glada". Det har man gjort sedan Psaltarens tid. Och det får vi göra också. Trots blåst och snö....
Getporsvägen, förresten. Det blir alltså den nya adressen när flytten går i vår. Och med lite kännedom om Handen, så hade det definitivt varit bättre med något med Folkpark eller Folkets Hus. Det område dit vi flyttar, ligger nämligen i det område i Handen där Folkets Park och gamla Folkets Hus låg. Men Posten Norden, hade andra planer. Getporsvägen skall det heta, och getpors är förresten en buskartad växt,1/2 - 1 m hög, med rostbruna grenar och stark kåd- eller kryddlukt. Blommorna är vita och blommar i flocklika klasar. Den kallas också lusris i Värmland och skvattram i Uppland och Östergötland. Den är dessutom landskapsblomma i Norra Österbotten. Det är alltså dit vi ska flytta. Ja, inte till Norra Österbotten utan till Getporsvägen i Handen. Och i dag, för att lite anknyta till rubriken, så tömmar vi en del skåp inför flytten. Skåp, där vissa saker nog legat större delen av de 40 år vi bott på Baldersvägen.
Men detta är också dagen när man i Danmark hade folkomröstning om Sönderjylland 1920.Då blev det mesta tyskt där, och Danmark fick bara behålla en mindre del. Iris har namnsdag i dag, men Scholastica hade den platsen fram till 1812. Undrar om vi har någon Scholastica kvar. 1940 inledde Stalin deportationen av 220000 polacker till Sibirien just i dag. 1990 gick Michail Gorbatjov med på att de båda tyska staterna fick förenas. Och han gick med på det just i dag. Och just i dag 1996 vann en dator första gången ett schackparti mot en människa. Det var Deep Blue som vann matchen mot Garry Kasparov. Och norska Åsne Seierstad har födelsedag i dag. Vart har hon tagit vägen, förresten?. Varför är inte hon i Kairo?
Och Ingegärd, dotter till Olof Skötkonung, dog den här dagen 1050. Bör detta sorteras in under avdelningen värdelöst vetande. Kanske......Och den tyska fysikern Wilhelm Röntgen dog i dag 1923. Absolut inget värdelöst vetande. Tänk på alla röntgenundersökningar vi gått igenom.
Men framför allt: "Detta är dagen som Herren gjort. Låt oss på den fröjdas och vara glada". Det har man gjort sedan Psaltarens tid. Och det får vi göra också. Trots blåst och snö....
onsdag 9 februari 2011
Är det sant?
Ja det kan man verkligen undra? Allt möjligt troligt, otroligt, sannolikt och osannolikt sköljer över oss i en strid ström hela dagarna från ett ständigt ökande antal media. Både dom vanliga, dom som man försökte lära eleverna när mediakunskap stod på schemat, och dom nya, social medierna, som dom kallas och som man inte begriper hälften av själv. Åtminstone om man är jag. Apropå dom vanliga, så hörde jag häromdagen, att det fortfarande finns 147 dagstidningar i Sverige. Det betyder, att den så omtalade tidningsdöden har en del jobb kvar. Om den uppgiften nu är sann… För hur ska man veta att det som sköljer över oss är sant?
Min gamla farmor sa ofta att ”det har stått i tidningen, så det måste vara sant”. Nu verkar det nästan som om det är det omvända som gäller. Victoria väntar barn! Sant eller falskt? Foppa tjänar miljoner på sitt nya kontrakt med Colorado. Sant eller falskt? Antalet demonstranter på torget i Kairo ökar. Eller minskar. Sant eller falskt? Osv.! Osv.! Och problemet har ju inte blivit mindre genom allt facebookande, twittrande och bloggande som vi ju själva medverkar i. Åtminstone många av oss. Jag t. ex. Är det som sägs där sant? En del säkert, men annat inte. Hur ska man veta?
Den kristna tron gör anspråk på att vara sann. Vi kristna påstår ju t.o.m. att Jesus själv sa att Han personifierade sanningen. ” Jag är vägen, sanningen…..” Men hur ska man veta? Det kan man naturligtvis inte göra, om man med veta menar något i vetenskaplig mening verifierbart. Tron hör inte hemma där, och kan därför inte vara sann i den meningen. I en gammal kör, som man sjöng på Frälsningsarmén förr sjöng man att” Jag har prövat att tro på Jesus och jag har funnit att det går an….” Man hade testat helt enkelt och funnit att det fungerade. Så: Pröva tron och testa om den håller vad den lovar, alltså! Glädje, frid, trygghet, framtidstro, mod, mm mm. Sant eller falskt? Omöjligt att avgöra om jag inte testar och ger Gud en chans.
Läsarna frågade också: ”Är det sant att Jesus är min broder?” Och gav också svaret: ” O det broderskapet, se det gäller mer än allt vad här man nämna kan, ty i bredd med Jesus det mej ställer, ger mej rätt till samma arv som han” Betänk då att dom som sjöng det var enkla, fattiga, outbildade människor, som utnyttjades svårt i det framväxande industrisamhället. Ställda i bredd med Jesus själv och med rätt till samma arv som Han! En sanning som gjorde att dessa människor växte och såg sitt och sina bröders människovärde. Växte så att dom tog på sej uppdrag i församling, fack och kommunalpolitik. Dom var ju bror med Jesus!
Vilka sanningar har den betydelsen i dag? Vilka sanningar får människor att resa sig och förändra både sin egen och sina medmänniskors situation? Den kristna tron gör det forfarande, ”Jag har prövat att tro på Jesus….” Men vilka andra? Vi kanske tar fjärrkontrollen och klickar oss vidare till nästa ”sanning….”
Min gamla farmor sa ofta att ”det har stått i tidningen, så det måste vara sant”. Nu verkar det nästan som om det är det omvända som gäller. Victoria väntar barn! Sant eller falskt? Foppa tjänar miljoner på sitt nya kontrakt med Colorado. Sant eller falskt? Antalet demonstranter på torget i Kairo ökar. Eller minskar. Sant eller falskt? Osv.! Osv.! Och problemet har ju inte blivit mindre genom allt facebookande, twittrande och bloggande som vi ju själva medverkar i. Åtminstone många av oss. Jag t. ex. Är det som sägs där sant? En del säkert, men annat inte. Hur ska man veta?
Den kristna tron gör anspråk på att vara sann. Vi kristna påstår ju t.o.m. att Jesus själv sa att Han personifierade sanningen. ” Jag är vägen, sanningen…..” Men hur ska man veta? Det kan man naturligtvis inte göra, om man med veta menar något i vetenskaplig mening verifierbart. Tron hör inte hemma där, och kan därför inte vara sann i den meningen. I en gammal kör, som man sjöng på Frälsningsarmén förr sjöng man att” Jag har prövat att tro på Jesus och jag har funnit att det går an….” Man hade testat helt enkelt och funnit att det fungerade. Så: Pröva tron och testa om den håller vad den lovar, alltså! Glädje, frid, trygghet, framtidstro, mod, mm mm. Sant eller falskt? Omöjligt att avgöra om jag inte testar och ger Gud en chans.
Läsarna frågade också: ”Är det sant att Jesus är min broder?” Och gav också svaret: ” O det broderskapet, se det gäller mer än allt vad här man nämna kan, ty i bredd med Jesus det mej ställer, ger mej rätt till samma arv som han” Betänk då att dom som sjöng det var enkla, fattiga, outbildade människor, som utnyttjades svårt i det framväxande industrisamhället. Ställda i bredd med Jesus själv och med rätt till samma arv som Han! En sanning som gjorde att dessa människor växte och såg sitt och sina bröders människovärde. Växte så att dom tog på sej uppdrag i församling, fack och kommunalpolitik. Dom var ju bror med Jesus!
Vilka sanningar har den betydelsen i dag? Vilka sanningar får människor att resa sig och förändra både sin egen och sina medmänniskors situation? Den kristna tron gör det forfarande, ”Jag har prövat att tro på Jesus….” Men vilka andra? Vi kanske tar fjärrkontrollen och klickar oss vidare till nästa ”sanning….”
måndag 7 februari 2011
Anders Östman, socialnämnden, politiker
Jag har fått mitt passerkort till Haninge kommuns kommunhus i dag. En kommunfotograf tog ett kort av mig. Ett kort som fick mig att se lite småkriminell ut. Och vips fick jag snabbt och lätt ett kort som öppnar åtmionstone en del dörrar till kommunens inre.Det är nämligen lite Fort Knox över Haninge kommuns kommunhus.Och säkert är det likadant i andra kommuners kommunhus. Stängda och låsta dörrar överallt. Varför är det så? Kommunhusen ska väl vara kommuninvånarnas förlängda arm och då borde det väl vara öppet och stora famnen mot kommuninvånarna. Men det handlar kanske både om arbetsro och terrorhot, vad vet jag?
På mitt kort står det nu Anders Östman, socialnämnden, politiker. Alltså namn, var i den kommunala apparaten jag hör hemma och funktion. Jag tycker nog att det borde ha stått fritidspolitiker på raden med funktion, och det föreslog jag också. Men kommunfotografen hade ingen sån text i sin manual så det fick bli politiker då.
Och som jag redan bekänt på min facebookstatus så nog kändes det lite stort att stå där med politikerkortet i handen. Lite stort och ansvarsfullt. Det kommunala självstyret är ju längre gånget i Sverige än förmodligen i något annat land, och där sitter nu jag. Partiet tyckte att min folkhögskoleerfarenhet gjode mig mera lämpad för socialnämnden än för t.ex byggnadsnämnden. Säkert en alldeles riktig partibedömning. Jag har förresten fått sällskap av en gammmal elev i den socialdemokratiska nämndgruppen. Jag hade henne i samhällskunskap och kanske satte det några spår hos henne. Även om det var präst hon blev så småningom. Men präster behöver ju också kunna lite samhällskunskap.
Själv ser jag också det politiska uppdraget som ett naturligt utflöde av min kristna tro. Kyrkor och samfund ska naturligtvis var partipolitiskt neutrala. En självklarhet, som Frälsningsarmén både lever upp till och ständigt betonar. Betonar så ofta att frälsningssoldaterna tenderar att bli ointresserade av det politiska livet. Och ändå tar vi ju, som enskilda människor, politisk ställning många gånger varje dag. Vi tycker att något är bättre än annat och förresten; att inte ta ställning är också att ta ställning. För det bestående och mot förändring! Lite märkligt är det också att aktiva kristna så ofta tycks hamna till höger, när de nån gång tar ställning. I USA är ju den kristna högern ett politiskt begrepp. En kristen höger som vill riva upp Obamas sjukförsäkringsreform därför att den ger staten för stor makt. Och en höger som vill liberalisera de redan ytterst liberala vapenlagarna där borta ytterligare. Exemplen skulle kunna mångfaldigas. Och här hemma läser vi dag i den borgerliga Dagens Nyheter om hur barnfattigdomen ökar snabbt. Och att de verkställande direktörerna i de största börsbolagen var och en tjänar ca fyrtio gånger mer än en industriarbetare. Därför bestämde jag mig tidigt att ställa mig på den politiska vänsterkanten. Men det är inte förrän nu efter pensioneringen som jag har kunnat engagera mig i partipolitiken. Det ska också ur det perspektivet bli intressant att flytta till Handen, Arbetarkommunen där är betydligt livligare än den ganska tynande socialdemokratiska föreningen i Dalarö.
Socialnämnden i Haninge kommun har väl inte fattat några särskilt omvälvande beslut under min ganska korta tid, och det mesta av de ca hundra sidor som jag får plöja igenom är väl förberett av skickliga kommunaltjänstemän. Dessutom är mitt lag i minoritet och opposition i nämnden. Men i några frågor har jag höjt en kristen röst. Det har handlat om ett bättre samarbete i drogfrågor med kyrkorna och övrigt föreningsliv i kommunen. Och det har handlat om vilka principer som bör gälla både när det gäller utskänkningstillstånd och när det t.ex gäller vilka krav man bör ställa t.ex på vårdnadshavare för ensamkommande flyktingbarn.
En kristen vänster! Det vill jag medverka till, både som partimedlem och som fritidspolitiker. Så jag får kanske beställa ett nytt passerkort med den texten..... Och som ny partiledare vill jag se... Nej jag väntar med det ett tag.
På mitt kort står det nu Anders Östman, socialnämnden, politiker. Alltså namn, var i den kommunala apparaten jag hör hemma och funktion. Jag tycker nog att det borde ha stått fritidspolitiker på raden med funktion, och det föreslog jag också. Men kommunfotografen hade ingen sån text i sin manual så det fick bli politiker då.
Och som jag redan bekänt på min facebookstatus så nog kändes det lite stort att stå där med politikerkortet i handen. Lite stort och ansvarsfullt. Det kommunala självstyret är ju längre gånget i Sverige än förmodligen i något annat land, och där sitter nu jag. Partiet tyckte att min folkhögskoleerfarenhet gjode mig mera lämpad för socialnämnden än för t.ex byggnadsnämnden. Säkert en alldeles riktig partibedömning. Jag har förresten fått sällskap av en gammmal elev i den socialdemokratiska nämndgruppen. Jag hade henne i samhällskunskap och kanske satte det några spår hos henne. Även om det var präst hon blev så småningom. Men präster behöver ju också kunna lite samhällskunskap.
Själv ser jag också det politiska uppdraget som ett naturligt utflöde av min kristna tro. Kyrkor och samfund ska naturligtvis var partipolitiskt neutrala. En självklarhet, som Frälsningsarmén både lever upp till och ständigt betonar. Betonar så ofta att frälsningssoldaterna tenderar att bli ointresserade av det politiska livet. Och ändå tar vi ju, som enskilda människor, politisk ställning många gånger varje dag. Vi tycker att något är bättre än annat och förresten; att inte ta ställning är också att ta ställning. För det bestående och mot förändring! Lite märkligt är det också att aktiva kristna så ofta tycks hamna till höger, när de nån gång tar ställning. I USA är ju den kristna högern ett politiskt begrepp. En kristen höger som vill riva upp Obamas sjukförsäkringsreform därför att den ger staten för stor makt. Och en höger som vill liberalisera de redan ytterst liberala vapenlagarna där borta ytterligare. Exemplen skulle kunna mångfaldigas. Och här hemma läser vi dag i den borgerliga Dagens Nyheter om hur barnfattigdomen ökar snabbt. Och att de verkställande direktörerna i de största börsbolagen var och en tjänar ca fyrtio gånger mer än en industriarbetare. Därför bestämde jag mig tidigt att ställa mig på den politiska vänsterkanten. Men det är inte förrän nu efter pensioneringen som jag har kunnat engagera mig i partipolitiken. Det ska också ur det perspektivet bli intressant att flytta till Handen, Arbetarkommunen där är betydligt livligare än den ganska tynande socialdemokratiska föreningen i Dalarö.
Socialnämnden i Haninge kommun har väl inte fattat några särskilt omvälvande beslut under min ganska korta tid, och det mesta av de ca hundra sidor som jag får plöja igenom är väl förberett av skickliga kommunaltjänstemän. Dessutom är mitt lag i minoritet och opposition i nämnden. Men i några frågor har jag höjt en kristen röst. Det har handlat om ett bättre samarbete i drogfrågor med kyrkorna och övrigt föreningsliv i kommunen. Och det har handlat om vilka principer som bör gälla både när det gäller utskänkningstillstånd och när det t.ex gäller vilka krav man bör ställa t.ex på vårdnadshavare för ensamkommande flyktingbarn.
En kristen vänster! Det vill jag medverka till, både som partimedlem och som fritidspolitiker. Så jag får kanske beställa ett nytt passerkort med den texten..... Och som ny partiledare vill jag se... Nej jag väntar med det ett tag.
lördag 5 februari 2011
Egypten ytterligare en gång
Behövs det en ytterligare kommentar om Egypten och händelserna där? Media är ju fyllda av kommentarer hela dagarna, och bloggvärlden svämmar över av tankar om vad som pågår på Tahrirtorget i Kairo. Om du därför väntar på några sensationella nyheter från min utsiktspunkt kan du sluta läsa här. Men jag utlovar ju smått och gott om smått och stort i min blogg, så varför inte. Särskilt gott är det ju inte, det som sker där på torget, men stort, och större kan det komma att bli. Undrar just varför alla har börjat säga Tahrir ( med ach-laut) förresten. När dramat började för nu snart två veckor sedan sa vi alla, utom möjligen Sveriges Radios Cecilia Uddén, Befrielsetorget, men nu har vi lärt oss ett arbiskt ord. Torget heter f.ö. Midan Tahrir (ميدان التحرير, [meˈdæːn el-, ettæħˈɾiːɾ) på arabiska.
Det stora i det som sker är naturligtvis att folket i arabvärldens folkrikaste land reser sig mot ett förtryck, som varat i decennier. Fast än så är det nog mest fråga om en stor del av "folk" i mångmiljonstaden Kairo. Jag undrar om "folk" i de enkla bostäder, som vi passerade längs vägen när jag besökte Egypten, är med i kampen. Och hur mycket dom vet, om vad som sker. Där har vi då ett av problemen i den demokrati som man kämpar för på torget. Att sprida tankar och idéer om allas lika värde och om fri-och rättigheter till massorna. Folkbildning kallas det och är en hörnpelare i varje demokrati. Ett annat problem är sen vad man kämpar för där på torget. Vilken uppfattning har man om demokrati i ett land som levt med diktatur åtminstone sedan 50-talets statskupp. Kung Farouk, som blev kung redan 1936 var för övrigt ingen förkämpe för vanligt folks rättigheter han heller. En tradition, som egyptierna ju levt med sedan faraonernas tid Och sen kom Nasser, Sadat och nu Mubarak. Hosni Mubarak var f.ö tänkt som nån sort övergångslösning när Anwar Sadat mördades 1981 av sina egna militärer. En övergångslösning, som varat sen dess....
Kampen på Befrielsetorget kommer naturligtvis att avgöras av hur USA ställer sig. Mubarak har under alla år var en stabil bundsförvant till USA, och därför har Obama och Hilary Clinton tassat mycket försiktigt i torgets utmarker. Stabila allierade och bundsförvanter är ju viktigare för USA än hur dessa skaffar sig sin stabilitet. Så kanske behöver vi påminna oss om, att USA alltid främjar sina egna intressen, inte fred och demokrati i nån sort allmän mening. Men nu tycks i alla fall USA ha höjt tonläget en aning. Det skulle nog EU och Sverige beöva göra också. Carl Bildt har ju varit närmast löjeväckande de senaste dagarna med sina till intet förpliktande utttalanden. Men han ingår kanske i samma klubb, som Italiens premiärminister Silvio Berlusconi, som i ett uttalande från Bryssel i går menar att president Mubarak är en ”vis man”. Fredrik Reinfeldt höjde i alla fall tonen i går när det visade sig att ett stort antal journalister angripits på torget. "Journalisterna är ju vara ögon och öron på plats för att vi ska kunna känna engagemang" sa han. Ganska välfunnet, faktiskt.....
Hur kommer kampen att sluta? Mitt tips är att när USA en gång bestämt sig, så kommer Mubarak att tvingas beställa fram en helikopter. Och detta långt innan valet i september. Det val som Carl Bildt ser som lösningen på problemen. Och vilka som sen ska ta över? Ja, där har nog Egypten lång väg att gå. Men det är i alla fall löftesrikt när människor börjat tro på sin egen skaparkraft och förmåga. Även om det är sorgligt och skamligt att det måste till blodspillan innan det får ske.....
Det stora i det som sker är naturligtvis att folket i arabvärldens folkrikaste land reser sig mot ett förtryck, som varat i decennier. Fast än så är det nog mest fråga om en stor del av "folk" i mångmiljonstaden Kairo. Jag undrar om "folk" i de enkla bostäder, som vi passerade längs vägen när jag besökte Egypten, är med i kampen. Och hur mycket dom vet, om vad som sker. Där har vi då ett av problemen i den demokrati som man kämpar för på torget. Att sprida tankar och idéer om allas lika värde och om fri-och rättigheter till massorna. Folkbildning kallas det och är en hörnpelare i varje demokrati. Ett annat problem är sen vad man kämpar för där på torget. Vilken uppfattning har man om demokrati i ett land som levt med diktatur åtminstone sedan 50-talets statskupp. Kung Farouk, som blev kung redan 1936 var för övrigt ingen förkämpe för vanligt folks rättigheter han heller. En tradition, som egyptierna ju levt med sedan faraonernas tid Och sen kom Nasser, Sadat och nu Mubarak. Hosni Mubarak var f.ö tänkt som nån sort övergångslösning när Anwar Sadat mördades 1981 av sina egna militärer. En övergångslösning, som varat sen dess....
Kampen på Befrielsetorget kommer naturligtvis att avgöras av hur USA ställer sig. Mubarak har under alla år var en stabil bundsförvant till USA, och därför har Obama och Hilary Clinton tassat mycket försiktigt i torgets utmarker. Stabila allierade och bundsförvanter är ju viktigare för USA än hur dessa skaffar sig sin stabilitet. Så kanske behöver vi påminna oss om, att USA alltid främjar sina egna intressen, inte fred och demokrati i nån sort allmän mening. Men nu tycks i alla fall USA ha höjt tonläget en aning. Det skulle nog EU och Sverige beöva göra också. Carl Bildt har ju varit närmast löjeväckande de senaste dagarna med sina till intet förpliktande utttalanden. Men han ingår kanske i samma klubb, som Italiens premiärminister Silvio Berlusconi, som i ett uttalande från Bryssel i går menar att president Mubarak är en ”vis man”. Fredrik Reinfeldt höjde i alla fall tonen i går när det visade sig att ett stort antal journalister angripits på torget. "Journalisterna är ju vara ögon och öron på plats för att vi ska kunna känna engagemang" sa han. Ganska välfunnet, faktiskt.....
Hur kommer kampen att sluta? Mitt tips är att när USA en gång bestämt sig, så kommer Mubarak att tvingas beställa fram en helikopter. Och detta långt innan valet i september. Det val som Carl Bildt ser som lösningen på problemen. Och vilka som sen ska ta över? Ja, där har nog Egypten lång väg att gå. Men det är i alla fall löftesrikt när människor börjat tro på sin egen skaparkraft och förmåga. Även om det är sorgligt och skamligt att det måste till blodspillan innan det får ske.....
torsdag 3 februari 2011
9421 var numret
Jag minns inte riktigt när jag kom i kontakt med telefonen för första gången. Men det måste ha varit nån gång på 50-talet. En stor svart låda av bakelit och en petmoj, där man slog numret genom att vrida på en nummerskiva, istället för att trycka på knappar. Och med en klyka ovanpå för luren. Mitt tidsminne är nog ganska gott, efterom Wikipedia säger att ”Bakelittelefonen, officiellt även kallad DBH 1001, m33, N1020 eller DE 702, var en svensk standardtelefon av bakelit som tillverkades i över trettio år mellan 1931 och 1962” Vår telefon fick numret 9421 av Kungliga Telegrafverket. Telia hette så då, inte för att kungen hade nåt att göra med vår bakelitlåda utan mera för att markera att det handlade om en statlig institution. Kungliga Postverket var en annan sån institution, som också det fungerade riktigt bra, åtminstone i jämförelse med dagens sentida efterföljare. Inte heller minns jag varför vår telefon fick nummer 9421, men det kan knappast ha varit någon sorts turordning. Grannar och goda vänner, som fick sin svarta låda av bakelit långt senare, fick ibland lägre nummer. En kunglig slumpgenerator, kanske. Riktnummer, där vi fick nummer 0660 var nog också en senare uppfinning, eftersom man fick beställa alla samtal till det som sen skulle bli andra riktnummerområden, genom en växeltelefonist. Såna finns det faktiskt fortfarande, men nu kallas dom nog receptionister eller nåt annat sånt….
Bakelitlådan blev snabbt nån sorts centralpryl i vårt hem. Den stod på en väl synlig plats, och när den ringde för inkommande samtal avbröts alla andra aktiviteter i det östmanska hemmet. Det var aldrig tal om att inte svara, eller att ”jag hittade inte telefonen”. Stor, svart och glänsande stod den alltid där som vår kontakt med omvärlden….
Allt du kunnat läsa hittills, utspelade sig naturligtvis på en annan planet, det förstår du ju säkert. I dag har dom smarta telefonerna, smartphones,tagit över det som tidigare var en telefonmarknad, dvs. en plats där man kunde ringa och ta emot telefonsamtal. Och i dag finns det inte heller något kungligt telegrafverk, som håller i trådarna. Det behövs ju inte heller nån som håller i några trådar eftersom det mesta är trådlöst, och idag kan man göra i stort sett allt med sin smartphone. Facetime, Retina-skärm, Multitasking, Video i HD, 5-megapixelkamera med LED-blixt, Gamecenter, Safari och Airprint har blivit vardagsmat tillsammans med massor av andra funktioner. Sen kan man faktiskt också ringa med dom. Och skicka textmeddelanden. Även om det inte är så lätt att hitta dom funktionerna bland alla andra appar.
Och smartphoneägarna är inte heller lättare att få tag på, än det var att ringa 9421, så småningom med en etta före och ett riktnummer, som sagt. Dom har ju så mycket annat att göra på sin s.k. telefon än att snurra på nummerskivan. Och dessutom vet dom inte heller alltid vart dom lagt den. Den är ju svår att hitta, eftersom den hela tiden blir allt mindre och allt lättare. Eller också bryr man sig inte om att svara. Man ser ju vem som ringer, eller också känner man igen vem det är av ringsignalen. Såna finns det nämligen hur många som helst.
Jag ser mig mig inte som någon teknikhatare eller bakåtsträvare, men jag har ingen smartphone. Jag ringer i stället eller skickar ett sms. Om jag nu hittar min telefon. Den är nämligen inte heller stor, svart och glänsande med en petmoj till nummerskiva. Och mitt nummer har många fler siffror än 9421......
Bakelitlådan blev snabbt nån sorts centralpryl i vårt hem. Den stod på en väl synlig plats, och när den ringde för inkommande samtal avbröts alla andra aktiviteter i det östmanska hemmet. Det var aldrig tal om att inte svara, eller att ”jag hittade inte telefonen”. Stor, svart och glänsande stod den alltid där som vår kontakt med omvärlden….
Allt du kunnat läsa hittills, utspelade sig naturligtvis på en annan planet, det förstår du ju säkert. I dag har dom smarta telefonerna, smartphones,tagit över det som tidigare var en telefonmarknad, dvs. en plats där man kunde ringa och ta emot telefonsamtal. Och i dag finns det inte heller något kungligt telegrafverk, som håller i trådarna. Det behövs ju inte heller nån som håller i några trådar eftersom det mesta är trådlöst, och idag kan man göra i stort sett allt med sin smartphone. Facetime, Retina-skärm, Multitasking, Video i HD, 5-megapixelkamera med LED-blixt, Gamecenter, Safari och Airprint har blivit vardagsmat tillsammans med massor av andra funktioner. Sen kan man faktiskt också ringa med dom. Och skicka textmeddelanden. Även om det inte är så lätt att hitta dom funktionerna bland alla andra appar.
Och smartphoneägarna är inte heller lättare att få tag på, än det var att ringa 9421, så småningom med en etta före och ett riktnummer, som sagt. Dom har ju så mycket annat att göra på sin s.k. telefon än att snurra på nummerskivan. Och dessutom vet dom inte heller alltid vart dom lagt den. Den är ju svår att hitta, eftersom den hela tiden blir allt mindre och allt lättare. Eller också bryr man sig inte om att svara. Man ser ju vem som ringer, eller också känner man igen vem det är av ringsignalen. Såna finns det nämligen hur många som helst.
Jag ser mig mig inte som någon teknikhatare eller bakåtsträvare, men jag har ingen smartphone. Jag ringer i stället eller skickar ett sms. Om jag nu hittar min telefon. Den är nämligen inte heller stor, svart och glänsande med en petmoj till nummerskiva. Och mitt nummer har många fler siffror än 9421......
onsdag 2 februari 2011
Kyndelsmässodagen
Det är kyndelsmässodagen i dag. Det upptäckte jag när jag rev av bladet från mitt almanacksblock. Och inte visste jag så mycket om kyndelsmässodagen inte, trots att det är en av de äldsta kristna högtiderna. Hur mycket visste du själv förresten? Så lite forskning har det alltså blivit i tidig morgontimma.
Dagen, som också kallas Jungfru Marie kyrkogångsdag, är en festdag i kyrkoåret ägnad minnet av hur jungfru Maria 40 dagar efter födelsen bar fram Jesus i templet. Detta gjorde Maria enl. en judisk tradition, som säger att ett nyfött barn skulle bäras fram i synagogan på den 40:e dagen efter barnets födelse. Fyrtio dagar efter den 25 december, Jesu födelsedag, blir den 2 februari, som alltså bär namnet kyndelsmässodagen i den svenska almanackan. Sedan 1772 firas kyndelsmässodagen i Sverige på söndagen närmast före eller efter 2 februari. Kyndelsmässodagen avslutar jultiden på kyrkoåret och kallas därför ibland för lilla julafton. I länder som följer den gregorianska kalendern och där dagen inte är en förpliktad helgdag firas den alltjämt den 2 februari. Gammelkalendariska ortodoxa firar den i stället den 15 februari, och en del kyrkor firar dagen den på 2 februari närmaste söndagen.
Om du behöver repetera bibeltexten så finns den hos Lukas. (Luk 2:22-35). Enligt Moses lag skulle allt förstfött av manskön helgas åt Herren. De förstfödda bland boskapen skulle offras, medan de förstfödda sönerna skulle lösas ut vid en månads ålder med ersättningsoffer bestående av silvermynt (2 Mos 13:2, 13, 4 Mos 18:15f). Detta sammanföll också med moderns rening. En kvinna som fött barn ansågs rituellt oren. Om kvinnan fött en son ansågs hon oren i 8 dagar fram till dess sonen omskars på den åttonde dagen. Sedan skulle hon vänta 33 dagar under sin "blödning- och reningstid" (3 Mos 12). När den tiden passerat skulle familjen offra ett lamm, eller om familjen var fattig två duvor, sedan var kvinnan rituellt ren igen.
Evangelietexterna berättar att den heliga familjen i Templet mötte en man vid namn Symeon, som där "väntade på Israels tröst". Den helige Ande hade berättat för honom att han inte skulle dö förrän han sett Messias. När han fick se Jesus uttalade han de ord som finns i Lukasevangeliet 2:29 ff, som ligger till grund för bönen Nunc dimittis.( Nu låter du Din tjänare....) Evangelietexten fortsätter berätta att i Templet mötte den heliga familjen också en profet vid namn Hanna.
Kyndelsmässodagen uppkom på 300-talet i östra Europa, och kom till väst på 600-talet tillsammans med flera andra mariadagar. Kyndelsmässodagen har fått sitt svenska namn av den gamla traditionen att fira ljusfest denna dag (lat. festum candelabrum eller missa candelarum). Kyndel är ett gammalt svenskt ord för ljus, bloss och har omvandlats till den svenska benämningen kyndelsmässa. Dess engelska namn är likaså Candlemas, och även på andra språk förekommer ordet "ljus" i namnet på dagen, till exempel på polska. I de katolska delarna av Tyskland kallas dagen för Mariae Lichtmess, vilket betyder Marias ljusmässa. Det finns många bondepraktikor omkring dagen.
Under medeltiden var det vanligt att man kom med sina nystöpta ljus till kyrkan för att få dem välsignade just den här dagen. Att ljus förknippas med kyndelsmässodagen hänger samman med att i dagens evangelietext beskrivs Jesusbarnet som "ett ljus med uppenbarelse" (Luk 2:32).Kyndelsmässosöndagen har temat "Uppenbarelsens ljus" i evangelieboken. Kyndelsmässosöndagen har på senare år i Sverige också blivit kyrkomusikens särskilda gudstjänsttillfälle.
Lite om dagen i dag. Man lär så länge man lever...
Dagen, som också kallas Jungfru Marie kyrkogångsdag, är en festdag i kyrkoåret ägnad minnet av hur jungfru Maria 40 dagar efter födelsen bar fram Jesus i templet. Detta gjorde Maria enl. en judisk tradition, som säger att ett nyfött barn skulle bäras fram i synagogan på den 40:e dagen efter barnets födelse. Fyrtio dagar efter den 25 december, Jesu födelsedag, blir den 2 februari, som alltså bär namnet kyndelsmässodagen i den svenska almanackan. Sedan 1772 firas kyndelsmässodagen i Sverige på söndagen närmast före eller efter 2 februari. Kyndelsmässodagen avslutar jultiden på kyrkoåret och kallas därför ibland för lilla julafton. I länder som följer den gregorianska kalendern och där dagen inte är en förpliktad helgdag firas den alltjämt den 2 februari. Gammelkalendariska ortodoxa firar den i stället den 15 februari, och en del kyrkor firar dagen den på 2 februari närmaste söndagen.
Om du behöver repetera bibeltexten så finns den hos Lukas. (Luk 2:22-35). Enligt Moses lag skulle allt förstfött av manskön helgas åt Herren. De förstfödda bland boskapen skulle offras, medan de förstfödda sönerna skulle lösas ut vid en månads ålder med ersättningsoffer bestående av silvermynt (2 Mos 13:2, 13, 4 Mos 18:15f). Detta sammanföll också med moderns rening. En kvinna som fött barn ansågs rituellt oren. Om kvinnan fött en son ansågs hon oren i 8 dagar fram till dess sonen omskars på den åttonde dagen. Sedan skulle hon vänta 33 dagar under sin "blödning- och reningstid" (3 Mos 12). När den tiden passerat skulle familjen offra ett lamm, eller om familjen var fattig två duvor, sedan var kvinnan rituellt ren igen.
Evangelietexterna berättar att den heliga familjen i Templet mötte en man vid namn Symeon, som där "väntade på Israels tröst". Den helige Ande hade berättat för honom att han inte skulle dö förrän han sett Messias. När han fick se Jesus uttalade han de ord som finns i Lukasevangeliet 2:29 ff, som ligger till grund för bönen Nunc dimittis.( Nu låter du Din tjänare....) Evangelietexten fortsätter berätta att i Templet mötte den heliga familjen också en profet vid namn Hanna.
Kyndelsmässodagen uppkom på 300-talet i östra Europa, och kom till väst på 600-talet tillsammans med flera andra mariadagar. Kyndelsmässodagen har fått sitt svenska namn av den gamla traditionen att fira ljusfest denna dag (lat. festum candelabrum eller missa candelarum). Kyndel är ett gammalt svenskt ord för ljus, bloss och har omvandlats till den svenska benämningen kyndelsmässa. Dess engelska namn är likaså Candlemas, och även på andra språk förekommer ordet "ljus" i namnet på dagen, till exempel på polska. I de katolska delarna av Tyskland kallas dagen för Mariae Lichtmess, vilket betyder Marias ljusmässa. Det finns många bondepraktikor omkring dagen.
Under medeltiden var det vanligt att man kom med sina nystöpta ljus till kyrkan för att få dem välsignade just den här dagen. Att ljus förknippas med kyndelsmässodagen hänger samman med att i dagens evangelietext beskrivs Jesusbarnet som "ett ljus med uppenbarelse" (Luk 2:32).Kyndelsmässosöndagen har temat "Uppenbarelsens ljus" i evangelieboken. Kyndelsmässosöndagen har på senare år i Sverige också blivit kyrkomusikens särskilda gudstjänsttillfälle.
Lite om dagen i dag. Man lär så länge man lever...
tisdag 1 februari 2011
Her name is Bond, Linda Bond
Frälsningsarmén har valt en ny general och världsledare. Normalt väljer inte organisationen sina ledare, utan som en följd av den militära hierarki, som redan 1878 blev rörelsens modell, utses ledare och beordras till sina uppgifter. Men när det gäller den allra högsta ledarfunktionen, generalen, ( man håller sig med bara en sådan) så väljs den. Visserligen inte i nån sorts allmänna val bland alla medlemmar, utan av Höga Rådet, men ändå ett val. Höga Rådet består av organisationens toppledare från olika håll i världen , den här gången 109 personer, 57 kvinnor och 52män. Och valet föll alltså på en kvinna, kommendör Linda Bond. Att en internationell organisation med mer än en miljon medlemmar och med verksamhet på alla kontinenter, leds av en kvinna är naturligtvis mycket ovanligt, men redan grundläggaren, William Booth sa ju för 150 år sedan att ”många av mina bästa män är kvinnor” Det är också tredje gången rörelsen leds av en kvinna.
Men, och ett sådant finns det naturligtvis. Man skall ju inte tala om kvinnors ålder, men Linda Bond är 64 år när hon tillträder sitt ämbete, och det är för gammalt, när en överlevnadsfråga för rörelsen är att rekrytera unga människor. Då behöver man också satsa på ett ungt ledarskap, och det har man inte gjort den här gången. Heller!! Linda Bond var dock i gott (?) sällskap. Av de nio kandidater, som Höga Rådet valde emellan, var två (2) födda på 50-talet medan de övriga sju var fyrtiotalister.
Frälsningsarmén har aldrig varit så stor som i dag och räknar mer än en miljon medlemmar i 123 länder i alla världsdelar. Tillväxten sker i Afrika och delar av Asien, men ingen av de generalskandidater, som Höga Rådet valde emellan, kom därifrån. Den nyvalda generalen , är själv kanadensare, och har ingen personlig erfarenhet av arbete i den del av världen där Frälsningsarmén växer. Som ledare för Fräsningsarmén i den del av Australien, som nyligen drabbats av svåra översvämningar, har hon däremot färsk erfarenhet av att leda det hjälp- och biståndsarbete, som blivit ett av rörelsens främst kännetecken på många håll i världen. Hur var det Winston Churchill sa? "Där det finns ett behov, där finns Frälsningsarmén….."
Den nyvalda generalens första uppgift brukar vara att utse sin stabschef, som då blir rörelsens nummer två. En förhoppning är då, att Linda Bond utser en yngre ledare från ett land i Afrika eller Asien. Det skulle vara en kraftfull signal om i vilken riktning utvecklingen måste gå.
Frälsningsarmén i Sverige leds också, sedan i dag faktiskt, av en kvinna, kommendör Marie Willermark. Hur kommer det att märkas att det är två kvinnor i ledningen av organisationen? Spännande både för feminister och andra. Kyrkorna har ju annars inte varit mer kända än andra organisationer när det gäller att satsa på kvinnligt ledarskap.
Kvinnor i toppen. Nu väntar vi bara på 70-talsgenerationen. Ledarskap kräver nämligen också erfarenhet. Och sånt skaffar man sig med tiden som redskap.Så 80-talisterna får ge sig till tåls och vänta. Och i väntan på nödvändiga reformer: Congratulations to the general-elect! And God bless You!
Men, och ett sådant finns det naturligtvis. Man skall ju inte tala om kvinnors ålder, men Linda Bond är 64 år när hon tillträder sitt ämbete, och det är för gammalt, när en överlevnadsfråga för rörelsen är att rekrytera unga människor. Då behöver man också satsa på ett ungt ledarskap, och det har man inte gjort den här gången. Heller!! Linda Bond var dock i gott (?) sällskap. Av de nio kandidater, som Höga Rådet valde emellan, var två (2) födda på 50-talet medan de övriga sju var fyrtiotalister.
Frälsningsarmén har aldrig varit så stor som i dag och räknar mer än en miljon medlemmar i 123 länder i alla världsdelar. Tillväxten sker i Afrika och delar av Asien, men ingen av de generalskandidater, som Höga Rådet valde emellan, kom därifrån. Den nyvalda generalen , är själv kanadensare, och har ingen personlig erfarenhet av arbete i den del av världen där Frälsningsarmén växer. Som ledare för Fräsningsarmén i den del av Australien, som nyligen drabbats av svåra översvämningar, har hon däremot färsk erfarenhet av att leda det hjälp- och biståndsarbete, som blivit ett av rörelsens främst kännetecken på många håll i världen. Hur var det Winston Churchill sa? "Där det finns ett behov, där finns Frälsningsarmén….."
Den nyvalda generalens första uppgift brukar vara att utse sin stabschef, som då blir rörelsens nummer två. En förhoppning är då, att Linda Bond utser en yngre ledare från ett land i Afrika eller Asien. Det skulle vara en kraftfull signal om i vilken riktning utvecklingen måste gå.
Frälsningsarmén i Sverige leds också, sedan i dag faktiskt, av en kvinna, kommendör Marie Willermark. Hur kommer det att märkas att det är två kvinnor i ledningen av organisationen? Spännande både för feminister och andra. Kyrkorna har ju annars inte varit mer kända än andra organisationer när det gäller att satsa på kvinnligt ledarskap.
Kvinnor i toppen. Nu väntar vi bara på 70-talsgenerationen. Ledarskap kräver nämligen också erfarenhet. Och sånt skaffar man sig med tiden som redskap.Så 80-talisterna får ge sig till tåls och vänta. Och i väntan på nödvändiga reformer: Congratulations to the general-elect! And God bless You!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)