Rättsröta är ett begrepp som myntades 1950 och snabbt vann stor spridning i den svenska pressdebatten där rättsskandaler, korruption och maktmissbruk på hög nivå i samhället kritiserades. Debatterna om Kejneaffären (1950-51) och Haijbyaffären (1952-53) gavs mycket stor uppmärksamhet, främst i storstadspressen. I samband med dem riktades beskyllningar mot främst polisen för att på otillbörligt sätt ha påverkat rättvisans gång av hänsyn till önskemål från höga statstjänstemän, ministrar och det kungliga hovet. Speciellt blev Haijbyaffären mycket uppmärksammad. Affären kretsade kring påstådda rättsövergrepp initierade av överståthållaren Torsten Nothin till följd av en påstådd homosexuell relation mellan Gustaf V och restaurangdirektören Kurt Haijby som slutligen kom att dömas för utpressning. I 50-talets rättsrötedebatt framträdde särskilt Vilhelm Moberg som frän samhällskritiker.
Detta som en bakgrund till mitt påstående att anklagelserna mot Wikileaks grundare Julian Assange om begångna våldtäkter under hans besök i Sverige är en ny rättsröteskandal. För mig är det uppenbart,att USA utsätter svenskt rättsväsende för påtryckningar för att hitta något att anklaga Assange för. Något som skulle kunna sätta stopp för Wikileaks angrepp på inte minst USA. Jag tror alltså inte ett ögonblick på att Assange har begått några våldtäkter under sitt besök i Sverige. Rättsröta!
Och vad är det faktum att mordet på Olof Palme aldrig kommer att klaras upp,om inte en annan rätteröteskandal. Det begicks allldeles för många fel av polisen under de första timmarna efter mordet,för att jag inte skall tro,att polisen var inblandad. I högsta grad och på hög nivå.
Och blir Ekmanaffären en ny rättsskandal? Ekmanaffären? Jag talar om djurgårdsspelaren Nils Ekmans dråpförsök på Brynäs Jakob Silferberg mitt under pågående elitseriematch. En slashing, som om den bara hade tagit lite annorlunda, hade kunnat leda till döden. Det värsta jag sett i den vägen, säger erfarna matchfunktionärer. Ekman, som i sina bästa stunder, är en riktigt hyfsad ishockeyspelare, fick matchstraff, och nu talas det om en relativt lång avstängning. För försök till dråp?
Jag är klart medveten om svårigheterna att tillämpa allmänna rättsprinciper i samband med matcher och tävlingar. Rakt av så att säga. Men här passerades en gräns. När man höjer klubban långt över huvudet, siktar och slår så hårt man nånsin orkar, måste andra instanser än domare och disciplinnämnder ingripa. Skillnaden mellan mord och dråp är att att dråp begås i hastigt mod, medan mord är planerat i förväg. Ekman utdelade ett slag, som kunnat vara dödande, i hastigt mod, och bör dömas därefter. Idrotten, och i det här fallet hockeyn, vimlar av liknande exempel. MoDo:s buse Anton Hedman misshandlade exempelvis Djurgårdens Andreas Holmqvist så illa att näsbenet knäcktes. För detta straffas han med en avstängning från tre matcher. Utanför rinken hade staffsatsen blivit en helt annan. Jan-Axel Alavaara,också han i MoDo på den tiden, körde avsiktigt på domaren i en SM-slutspelsmatch mot Djurgården 1998 och stängdes av i åtta månader, sammanlagt 22 matcher.
Men Nils Ekmans tilltag var av ett helt annat slag. Han bör självklart stängas av på livstid, och en brottsutredning bör inledas. Annars är en ny rättsröteskandal under uppsegling.
tisdag 30 november 2010
söndag 28 november 2010
Adventsljus
Jag är lite barnsligt förtjust i advent. Kanske är det därför att alla ljus. både ute och inne bryter det hemska novembermörkret. Eller kanske är det det faktum att julen närmar sig. Nu är i alla fall både adventstjärnor och elljusstakar på plats i de flesta rum i huset. Fast nån utebelysning har det inte blivit än i år. Jag hade ju knappt krattat ihop alla löv och då tänker man ju inte på att sätta upp ljusslingorna än på länge. Åtminstone inte om man är jag. Och sen kom snön. Och den bara fortsätter att komma. Men plogbilen räddade i alla fall både adventsgudstjänst och konsert i går. Och det verkar som om vi fått en ny snöplogsentreprenör i vinter. Det lovar gott i så fall.
Det var när kriget närmade sig på 1930-talet, som adventsstjärnorna för första gången tändes i vårt land. Sedan dess har ljusen i fönstren bara blivit fler och fler. Adventsstjärnorna har fått sällskap av alla sorters belysning i alla sorters färger. En del vackert och stämningshöjande och annat hemskt och smaklöst. Gröna tomtar t.ex!! Vi har numera råd att lysa upp nästan alla fönster i våra hem. Och som sagt, gärna också ljusslingor i träd och buskar. Vad visar detta om inte att jag inte är ensam längtande efter ljus i mörkret. och har inte denna längtan hos fler än hos mig rent av blivit större och större?
Och jag längtar inte bara efter adventsljuset. Jag längtar efter positiva nyheter, efter ljus i tillvaron? Jag längtar efter avbrott, efter att livet ska ha en annan sida. Efter ljuspunkter, någonting annat än det vardagliga. Jag längtar efter stillhet och skönhet, stämning och högtid. Kanske också efter något ögonblick av inre samling. Se där; Lite av mig i adventstid.
Så tänder vi våra ljus, men den som stirrar in i ljuset upptäcker ingenting. Ljusets mening finns inte i ljuset utan i det som blir belyst. Adventsljusets mening finns ute i den värld som ljuset lyser på. Gud finns sällan i det högtidliga. Det gudomliga har valt att bo bland människors sorg, ensamhet, bland mödor och misslyckanden,och bland folk som är ute på gatorna och demonstrerar för fred, frihet och rättvisa. I dag är det en åsna som drar in i kyrkan. Åsnan som var symbolen för vardagen på Jesu tid. Det är om den vardagen adventsevangeliet handlar.
I adventstid är det kallt och mörkt ute, liksom det kan vara i vårt inre. Men så kommer jubelropet: Någon kommer! Någon kommer med hopp och med ljus. NÅGON som älskar kommer som ett ljus i mörkret.
Ordet ADVENT betyder ju ankomst. Vem är då Han som kommer? Bibeln kallar honom för Världens Ljus. Det är ett bra namn för Honom, Adventets konung.
Genom hela Gamla Testamentet finns en Adventslängtan efter frid och fred. Fredsfursten ska komma. Det är lätt att känna igen sig i denna fredslängtan. Blir det någonsin fred i t.ex. Mellanöstern? Eller i Afgahnistan. När ska de plågade folken i dom länderna få se Ljuset i mörkret? Och de fattiga barn i vårt eget land, som bara blir fler och fler. När ska ljuset börja lysa för dem?
Jesus lånade en åsna att rida på. Och nu vill han låna mig också. Han vill, att jag, och du också för den delen,ska hjälpa till att sprida Hans ljus i världen. Han vill låna våra händer för att stödja och bära. Han vill att vi ska hjälpa till att peka på allt gott som också händer i en värld som inte är helt mörk. Han vill att vi ska peka på Ljuset. Han vill varje dag finnas med i våra liv. Känner vi igen Honom då, så kan också vi säga: ”Välsignad vare du kommer till oss”. Då blir vi också välsignade och blir fyllda av glädje och lovsång.
Så i mitt fönster är det ett längtans ljus som är tänt.En påminnelse om att Han som är Världens Ljus aldrig ger upp. Han är segraren över död och mörker. Ja, välsignad vare Du som har kommit, som skall komma och som nu kommer till oss i Advent.
Det var när kriget närmade sig på 1930-talet, som adventsstjärnorna för första gången tändes i vårt land. Sedan dess har ljusen i fönstren bara blivit fler och fler. Adventsstjärnorna har fått sällskap av alla sorters belysning i alla sorters färger. En del vackert och stämningshöjande och annat hemskt och smaklöst. Gröna tomtar t.ex!! Vi har numera råd att lysa upp nästan alla fönster i våra hem. Och som sagt, gärna också ljusslingor i träd och buskar. Vad visar detta om inte att jag inte är ensam längtande efter ljus i mörkret. och har inte denna längtan hos fler än hos mig rent av blivit större och större?
Och jag längtar inte bara efter adventsljuset. Jag längtar efter positiva nyheter, efter ljus i tillvaron? Jag längtar efter avbrott, efter att livet ska ha en annan sida. Efter ljuspunkter, någonting annat än det vardagliga. Jag längtar efter stillhet och skönhet, stämning och högtid. Kanske också efter något ögonblick av inre samling. Se där; Lite av mig i adventstid.
Så tänder vi våra ljus, men den som stirrar in i ljuset upptäcker ingenting. Ljusets mening finns inte i ljuset utan i det som blir belyst. Adventsljusets mening finns ute i den värld som ljuset lyser på. Gud finns sällan i det högtidliga. Det gudomliga har valt att bo bland människors sorg, ensamhet, bland mödor och misslyckanden,och bland folk som är ute på gatorna och demonstrerar för fred, frihet och rättvisa. I dag är det en åsna som drar in i kyrkan. Åsnan som var symbolen för vardagen på Jesu tid. Det är om den vardagen adventsevangeliet handlar.
I adventstid är det kallt och mörkt ute, liksom det kan vara i vårt inre. Men så kommer jubelropet: Någon kommer! Någon kommer med hopp och med ljus. NÅGON som älskar kommer som ett ljus i mörkret.
Ordet ADVENT betyder ju ankomst. Vem är då Han som kommer? Bibeln kallar honom för Världens Ljus. Det är ett bra namn för Honom, Adventets konung.
Genom hela Gamla Testamentet finns en Adventslängtan efter frid och fred. Fredsfursten ska komma. Det är lätt att känna igen sig i denna fredslängtan. Blir det någonsin fred i t.ex. Mellanöstern? Eller i Afgahnistan. När ska de plågade folken i dom länderna få se Ljuset i mörkret? Och de fattiga barn i vårt eget land, som bara blir fler och fler. När ska ljuset börja lysa för dem?
Jesus lånade en åsna att rida på. Och nu vill han låna mig också. Han vill, att jag, och du också för den delen,ska hjälpa till att sprida Hans ljus i världen. Han vill låna våra händer för att stödja och bära. Han vill att vi ska hjälpa till att peka på allt gott som också händer i en värld som inte är helt mörk. Han vill att vi ska peka på Ljuset. Han vill varje dag finnas med i våra liv. Känner vi igen Honom då, så kan också vi säga: ”Välsignad vare du kommer till oss”. Då blir vi också välsignade och blir fyllda av glädje och lovsång.
Så i mitt fönster är det ett längtans ljus som är tänt.En påminnelse om att Han som är Världens Ljus aldrig ger upp. Han är segraren över död och mörker. Ja, välsignad vare Du som har kommit, som skall komma och som nu kommer till oss i Advent.
fredag 26 november 2010
Det värsta är över nu!
Som jag påpekat tidigare förstår jag inte vad Gud tänkte på när han skapade oktober, åtminstone den senare delen, och november. Mörkt, mörkare, mörkast. Dagar korta, kortare, kortast och nätter långa, längre, längst.
Men det är över nu! Visserligen blir det inte kortast och längst förrän den 21 dec kl.23.38, då vintersolståndet inträffar. Men det känns med hjälp av ljus, stjärnor och adventsmys att vi har klarat det ytterligare ett år. Men till nästa år måste jag göra något åt det.....
Jag gillar adventstiden. Ljus och stjärnor både ute och inne. Fast i år får utebelysningen på Baldersvägen vänta. Hann liksom inte med innan snön tog oss med häpnad. Men snön sprider ju ljus i sig själv. Och inne bl.a "God Lul-staken" vars hemlighet bara de riktigt invigda känner till. Förr hade vi också ett datumljus på bordet för att kunna se hur jultiden närmade sig, ett snäpp för varje dag. Tror att jag ska skaffa ett sånt igen. Men det påminner ju också om att tiden för julklappsraseriet närmar sig. Undrar om det finns någon face-bookgrupp eller nåt sånt för oss som vill skära ned på julklappsköpandet. Man kan säkert nätverka om det. Det kan man ju nästan om allt, såg jag i tidningen härom dagen, och jag är ju själv med i några olika nätverk. Fast jag såg också nån som hade över 1500 vänner på Facebook. Nätverkar dom med varann på nåt sätt eller är det bara en ny hobby att samla på sig vänner på Facebook?
Och varför har man ingen skyltsöndag nu för tiden? Affärerna dolde sina skyltfönster och skyltade om för att precis på skyltsöndagen presentera julens alla lockelser. Stämning skapade sånt i alla fall. Men nu börjar ju affärerna att locka i oktober och man ortkar ju inte vara julstämd i flera månader. Inte jag i alla fall.
Men advent är inte bara ljus och förväntan. Redan på söndag talar bibeltexterna om Fredsfursten, som kom för att stifta fred. "Och skon som krigaren bar i stridslarmet,och manteln som sölades i blod, allt sådant skall brännas upp och förtäras av eld. Ty ett barn blir oss fött, en son blir oss given,och på hans skuldror skall herradömet vila;" Och det handlar inte bara om Afghanistan. Hur behandlar vi de ensamkommande flyktingbarnen? Och hur ställer vi oss till att allt fler barn i Sverige föds i fattiga familjer? För vi fortfarande krig mot fattigdom och förnedring? Gör jag? Det var ju en frälsningsARMÈ vi blev.
Och nästa söndag talar texterna om att Jesus ska komma tillbaka. När jag var ung hade vi en pastor i stan, som alltid annonserade kommande möten med tillägget: "Om Herren dröjer." Ibland har jag en känsla av att jag slagit ned mina tältpinnar så djupt att jag har svårt att dra vidare. Det gäller att fortsätta att vara pilgrim. På väg!
Men hur hamnade jag här? Rubriken över inlägget var ju att det värsta är över. Och det kan faktiskt vara det. Med ett folk som i Jesu efteröljd mäklar fred, där dom går fram, och ett folk som aktivt väntar på att Jesus ska komma tillbaka, ljusnar det! Och under tiden tänder vi det första ljuset och sjunger "Bereden väg för Herran" och "Gå Sion, Din Konung att möta". Det värsta är över ytterligare en gång.
Men det är över nu! Visserligen blir det inte kortast och längst förrän den 21 dec kl.23.38, då vintersolståndet inträffar. Men det känns med hjälp av ljus, stjärnor och adventsmys att vi har klarat det ytterligare ett år. Men till nästa år måste jag göra något åt det.....
Jag gillar adventstiden. Ljus och stjärnor både ute och inne. Fast i år får utebelysningen på Baldersvägen vänta. Hann liksom inte med innan snön tog oss med häpnad. Men snön sprider ju ljus i sig själv. Och inne bl.a "God Lul-staken" vars hemlighet bara de riktigt invigda känner till. Förr hade vi också ett datumljus på bordet för att kunna se hur jultiden närmade sig, ett snäpp för varje dag. Tror att jag ska skaffa ett sånt igen. Men det påminner ju också om att tiden för julklappsraseriet närmar sig. Undrar om det finns någon face-bookgrupp eller nåt sånt för oss som vill skära ned på julklappsköpandet. Man kan säkert nätverka om det. Det kan man ju nästan om allt, såg jag i tidningen härom dagen, och jag är ju själv med i några olika nätverk. Fast jag såg också nån som hade över 1500 vänner på Facebook. Nätverkar dom med varann på nåt sätt eller är det bara en ny hobby att samla på sig vänner på Facebook?
Och varför har man ingen skyltsöndag nu för tiden? Affärerna dolde sina skyltfönster och skyltade om för att precis på skyltsöndagen presentera julens alla lockelser. Stämning skapade sånt i alla fall. Men nu börjar ju affärerna att locka i oktober och man ortkar ju inte vara julstämd i flera månader. Inte jag i alla fall.
Men advent är inte bara ljus och förväntan. Redan på söndag talar bibeltexterna om Fredsfursten, som kom för att stifta fred. "Och skon som krigaren bar i stridslarmet,och manteln som sölades i blod, allt sådant skall brännas upp och förtäras av eld. Ty ett barn blir oss fött, en son blir oss given,och på hans skuldror skall herradömet vila;" Och det handlar inte bara om Afghanistan. Hur behandlar vi de ensamkommande flyktingbarnen? Och hur ställer vi oss till att allt fler barn i Sverige föds i fattiga familjer? För vi fortfarande krig mot fattigdom och förnedring? Gör jag? Det var ju en frälsningsARMÈ vi blev.
Och nästa söndag talar texterna om att Jesus ska komma tillbaka. När jag var ung hade vi en pastor i stan, som alltid annonserade kommande möten med tillägget: "Om Herren dröjer." Ibland har jag en känsla av att jag slagit ned mina tältpinnar så djupt att jag har svårt att dra vidare. Det gäller att fortsätta att vara pilgrim. På väg!
Men hur hamnade jag här? Rubriken över inlägget var ju att det värsta är över. Och det kan faktiskt vara det. Med ett folk som i Jesu efteröljd mäklar fred, där dom går fram, och ett folk som aktivt väntar på att Jesus ska komma tillbaka, ljusnar det! Och under tiden tänder vi det första ljuset och sjunger "Bereden väg för Herran" och "Gå Sion, Din Konung att möta". Det värsta är över ytterligare en gång.
torsdag 25 november 2010
Tankar för dagen
För några år sedan, jag minns nu inte hur många, ersattes morgonandakten 06.50 i Sveriges Radio med programpunkten "Tankar för Dagen". Protester främst från kristet håll följde på förändringen. Avkristning! Sekularisering! Men så bra det har blivit!! Det tänks faktiskt många kloka tankar även utanför kyrkan. Och många okloka innanför kyrkans väggar också för den delen. En av fördelarna med mitt nya pensionärsliv är, att jag hinner lyssna till dessa tankar varje morgon.Dessutom går tankarna i repris 21.45 varje kväll.
Aase Berg är poet och litteraturkritiker. Hon har bland annat givit ut en trilogi om moderskap med diktsamlingarna Forsla fett, Uppland och Loss, och kom senast ut med essäsamlingen Uggla och ungdomsboken Människoätande människor i Märsta. Aase bor i Njutånger, Hälsingland. Det berättar SR på sin hemsida om den som tänkte för dagen i morse. Och du som sov, eller var på väg till jobbet, eller kokade kaffe eller något annat!! Lyssna i kväll. Det vara bara såååå bra.
Tankarna gick ungefär så här: Om man trots alla hundcoacher inte klarar av att uppfostra sin hund,vad gör man då? Och om man inte lyckas särskilt bra med barnuppfostran, trots alla familjekurser. Och om ingen ledarskapsutveckling i världen hjälper på jobbet.... Finns det inget hopp och ingen plats för mig då, om det nu är så, att det är ledarskapsgenerna som saknas? Och så gav hon svaret. Jo, skogen, naturen. Där lever växter och djur i ömsesidigt ointresse och respekt och där får också jag vara som jag är. Så långt Aase Berg.
Men kyrkan då? Det är väl också en sån plats. Fast med skillnaden att i församlingen lever vi i ömsidigt intresse för varann. Inte i ointresse. Ett ömsesidigt intresse och respekt, som gör att jag får vara som jag är och den jag är. Där uppskattas jag för just det. Jag räknas, jag finns. Precis som du. Med eller utan ledaregenskaper.
Jag har varit med i en kristen församling i snart femtio år, och vet att det kan vara så. Där Gud själv och den Bibel, som presenterar Honom, får vara i centrum som kompass för den gemensamma livsvandringen, blir församlingen den oas som ger både vila, kraft och inspiration. Men jag vet också, att det inte alltid är så. Församlingen kan också vara en plats där vi blir experter på att dölja konflikter i stället för att ta i tu med dem, och där vi säger elaka saker med snäll och from röst. Församlingen kan bli som Aases skog; en plats där jag är lika mycket värd som en snigel. En plats för ömsesidigt ointresse.
William Booth, Frälsningsarméns grundare, sa vid ett tillfälle att "våra liv är den enda Bibel,som människor läser" Och då blir min tanke för dagen i dag att försöka leva så, att människor kan läsa nåt fint och hållbart i mitt liv i dag. Och Du; Lyssna i kväll! 21.45 är tiden och P1 är kanalen.
Aase Berg är poet och litteraturkritiker. Hon har bland annat givit ut en trilogi om moderskap med diktsamlingarna Forsla fett, Uppland och Loss, och kom senast ut med essäsamlingen Uggla och ungdomsboken Människoätande människor i Märsta. Aase bor i Njutånger, Hälsingland. Det berättar SR på sin hemsida om den som tänkte för dagen i morse. Och du som sov, eller var på väg till jobbet, eller kokade kaffe eller något annat!! Lyssna i kväll. Det vara bara såååå bra.
Tankarna gick ungefär så här: Om man trots alla hundcoacher inte klarar av att uppfostra sin hund,vad gör man då? Och om man inte lyckas särskilt bra med barnuppfostran, trots alla familjekurser. Och om ingen ledarskapsutveckling i världen hjälper på jobbet.... Finns det inget hopp och ingen plats för mig då, om det nu är så, att det är ledarskapsgenerna som saknas? Och så gav hon svaret. Jo, skogen, naturen. Där lever växter och djur i ömsesidigt ointresse och respekt och där får också jag vara som jag är. Så långt Aase Berg.
Men kyrkan då? Det är väl också en sån plats. Fast med skillnaden att i församlingen lever vi i ömsidigt intresse för varann. Inte i ointresse. Ett ömsesidigt intresse och respekt, som gör att jag får vara som jag är och den jag är. Där uppskattas jag för just det. Jag räknas, jag finns. Precis som du. Med eller utan ledaregenskaper.
Jag har varit med i en kristen församling i snart femtio år, och vet att det kan vara så. Där Gud själv och den Bibel, som presenterar Honom, får vara i centrum som kompass för den gemensamma livsvandringen, blir församlingen den oas som ger både vila, kraft och inspiration. Men jag vet också, att det inte alltid är så. Församlingen kan också vara en plats där vi blir experter på att dölja konflikter i stället för att ta i tu med dem, och där vi säger elaka saker med snäll och from röst. Församlingen kan bli som Aases skog; en plats där jag är lika mycket värd som en snigel. En plats för ömsesidigt ointresse.
William Booth, Frälsningsarméns grundare, sa vid ett tillfälle att "våra liv är den enda Bibel,som människor läser" Och då blir min tanke för dagen i dag att försöka leva så, att människor kan läsa nåt fint och hållbart i mitt liv i dag. Och Du; Lyssna i kväll! 21.45 är tiden och P1 är kanalen.
onsdag 24 november 2010
Är det någon som minns Marx?
Karl Marx är väl ungefär lika ute och lika bortglömd som tippex och manuella spritduplikatorer. Eller som blåstenciler. Och lika bra är kanske det. Men kanske är det också så, att den kris världsekonomin upplever nu, är en del av det kapitalismens sista stadium, som Marx kallade imperalism, och som skulle föregå världsrevolutionen. Och då är Marx kanske inte riktigt död ändå.
Tänk bara på Grekland, Irland och kanske Portugal och Spanien så förstår du vad jag menar. Ekonomiska kollapser och mångmiljardlån för att överleva. För att inte tala om Island, ett land, som lite i skymundan skulle ha gått i konkurs och lämnat världskartan, om nåt sånt varit möjligt.
Men Kina stämmer inte in på den marxistiska världsbilden. Kina skulle ju vara reolutionens draglok. Det var ju bl.a.därifrån som världsrevolutionen skulle komma. Detta även om Mao fick tolka om Marx och påstå att det var bönderna och inte arbetarna, som skulle vara revolutionens bärare och förtrupp. Men proletärer som proletärer tänkte kanske Mao.... Detta Kina, som nu är kapitalismens stöttepelare nummer ett och det land som leder den ekonomiska utvecklingen. Och nu är det väl bara Nordkorea, som tror på nån socialistisk världsrevolution. Där ska ju Kim Jung Un, ymgst av tre söner till diktatorn Kim Jung Il, ta över vid kärnvapenknapparna. Kim Jong Il har 160 i IQ. Han har skrivit sex operor, är en av världens främsta poeter och gjorde elva hole in one under sin första golfrunda.Det vet alla i Nordkorea. Men arvtagaren, vem är han då? Vem är denna tredje generationens diktator i världens mest slutna land? Få vet. Det enda kända fotografiet, togs när han var elva.
Men kanske är bilden klar ändå. Enligt samstämmiga källor ska Kim Jong Un vara pappas pojke: en stridbar excentriker med smak för livets goda.Liksom sina bröder fick han sin utbildning på en exklusiv privatskola i Schweiz. Kanske var det där han lärde sig uppskatta den amerikanske sångaren Eric Clapton. Han sägs också vara förtjust i vin, sushi (särskilt bläckfisk och tonfisk) och baseboll. Och kanske provsköt han mot Sydkorea i går förresten. Bäva månde världen. Hade det inte varit bättre med någon annan Ilbroder.
Storebror Kim Jong Nam, 37 (eller möjligen 38, uppgifterna går isär), pekades länge ut som den naturlige arvtagaren. Men han brände sina skepp när han greps med falskt pass i Japan för fem år sedan – på väg till Disneyland i Tokyo. Och mellanbrodern Kim Jong Chul, 28, uppges aldrig ha varit pappas favorit. Han anses för godhjärtad och feminin. Inga marxistiska revolutionsegenskaper.
Så den marxistiska världsrevolutionen lär nog utebli.I Lettland, som i alla fall smakat på förrätten, säger man att då, under sovjettiden,när världsrevolutionen förbereddes, var alla jämlika. Det var bara det att en del var mycket jämlikare än andra.....
Marx hade ingen plan B, men det måste vi ha. Socialdemokraterna håller på att vaska fram en ny ledare, och förhoppningsvis även en ny politik. Även om det än är ganska tyst om det senare. Får man föreslå rättning vänster och mer både av Robin Hood och Apostlagärningarna. Att ge till dom som saknar.....Och då blir det kanske revolution ändå. En kärlekens och solidaritetens världsrevolution. Ja tack!
Tänk bara på Grekland, Irland och kanske Portugal och Spanien så förstår du vad jag menar. Ekonomiska kollapser och mångmiljardlån för att överleva. För att inte tala om Island, ett land, som lite i skymundan skulle ha gått i konkurs och lämnat världskartan, om nåt sånt varit möjligt.
Men Kina stämmer inte in på den marxistiska världsbilden. Kina skulle ju vara reolutionens draglok. Det var ju bl.a.därifrån som världsrevolutionen skulle komma. Detta även om Mao fick tolka om Marx och påstå att det var bönderna och inte arbetarna, som skulle vara revolutionens bärare och förtrupp. Men proletärer som proletärer tänkte kanske Mao.... Detta Kina, som nu är kapitalismens stöttepelare nummer ett och det land som leder den ekonomiska utvecklingen. Och nu är det väl bara Nordkorea, som tror på nån socialistisk världsrevolution. Där ska ju Kim Jung Un, ymgst av tre söner till diktatorn Kim Jung Il, ta över vid kärnvapenknapparna. Kim Jong Il har 160 i IQ. Han har skrivit sex operor, är en av världens främsta poeter och gjorde elva hole in one under sin första golfrunda.Det vet alla i Nordkorea. Men arvtagaren, vem är han då? Vem är denna tredje generationens diktator i världens mest slutna land? Få vet. Det enda kända fotografiet, togs när han var elva.
Men kanske är bilden klar ändå. Enligt samstämmiga källor ska Kim Jong Un vara pappas pojke: en stridbar excentriker med smak för livets goda.Liksom sina bröder fick han sin utbildning på en exklusiv privatskola i Schweiz. Kanske var det där han lärde sig uppskatta den amerikanske sångaren Eric Clapton. Han sägs också vara förtjust i vin, sushi (särskilt bläckfisk och tonfisk) och baseboll. Och kanske provsköt han mot Sydkorea i går förresten. Bäva månde världen. Hade det inte varit bättre med någon annan Ilbroder.
Storebror Kim Jong Nam, 37 (eller möjligen 38, uppgifterna går isär), pekades länge ut som den naturlige arvtagaren. Men han brände sina skepp när han greps med falskt pass i Japan för fem år sedan – på väg till Disneyland i Tokyo. Och mellanbrodern Kim Jong Chul, 28, uppges aldrig ha varit pappas favorit. Han anses för godhjärtad och feminin. Inga marxistiska revolutionsegenskaper.
Så den marxistiska världsrevolutionen lär nog utebli.I Lettland, som i alla fall smakat på förrätten, säger man att då, under sovjettiden,när världsrevolutionen förbereddes, var alla jämlika. Det var bara det att en del var mycket jämlikare än andra.....
Marx hade ingen plan B, men det måste vi ha. Socialdemokraterna håller på att vaska fram en ny ledare, och förhoppningsvis även en ny politik. Även om det än är ganska tyst om det senare. Får man föreslå rättning vänster och mer både av Robin Hood och Apostlagärningarna. Att ge till dom som saknar.....Och då blir det kanske revolution ändå. En kärlekens och solidaritetens världsrevolution. Ja tack!
tisdag 23 november 2010
Carpe Diem
Använder Du Wikipedia som uppslagsverk? Om inte så gör det! Det är en av många fina uppslagsmöjligheter på nätet. Om uttrycket "Carpe Diem" säger Wikipedia: Carpe diem är latin och betyder fånga dagen men bör snarare tolkas ta vara på dagen, njut av dagen eller njut av den flyende dagen. Uttrycket återfinns i "Odes" (I,11.8) av den romerske poeten Horatius : "Carpe diem quam minimum credula postero" (fånga dagen, lita ej på morgondagen). Det är ett motiv i konst och litteratur, som innebär att uttrycka en maning till att snabbt börja ägna sig åt jordisk njutning. Det är till skillnad från det kristna vanitasmotivet, som också påminner om den stundande döden och jordelivets förgänglighet, ett epikureiskt och hedniskt motto. Motivet har historiskt varit vanligt under tider av pest och krig.
Så trots den hedniska bakgrunden, som Luther med kraft skulle ha tagit avstånd ifrån; ta vara på dagen! I dag är det den 23 november, och min hustru, fyller år om en månad. Liksom drottning Silvia. Lika många förretsen! Det är årets 327:e dag och vi har 38 dagar kvar av året. Klemens har namnsdag, och det har såväl Clarence som Kitty och Ketty också haft. Men dom namnen har utgått, och jag undrar varför. Flera Klemensar har ju visserligen varit påvar men.... Och den enda Ketty jag känt, var en fin gammal tant, så man undrar vad kalenderansvariga går efter.
Den sista avrättningen i Sverige verkställdes i dag för precis hundra år sedan då Alfred Ander (dömd den 17 augusti) avrättas med giljotin, (det var den enda gången en sådan användes i Sverige) på Långholmen i Stockholm. Avrättningen utfördes av Albert Gustaf Dahlman, Sveriges siste skarprättare. Ska man högtidlighålla sånt på något sätt? Ja möjligen att det var sista gången då. Men tänk att vi höll på med att avrätta fiolk i Sverige så länge. Barbariskt! Dahlman var förresten skarprättare för hela landet och reste runt för att avrätta sex personer. I tjänsten så att säga....
Hjalmar Branting föddes i dag 1860, och jag undrar vad han hade sagt om Partiet, om han levt i dag. Och Gösta "Fåglum" Pettersson fyller 70 år i dag. Vem han är? Det tänker jag inte förklara, då det hör till allmänbildningen. Upplysningsvis fick han i alla fall Svenska Dagbladets guldmedalj 1967. Och grattis, Nicklas Bäckström, därborta i Washington!! Och stava rätt, du som vill veta mer om födelsedagsbarnet. Om Du glömmer c-et får du veta saker om en finländsk hockeymålvakt i stället.
Och Edred, som var kung av England sedan 946 dog i dag år 955. Undrar hur det uppmärksammas i England. Jag kan kanske fråga min gode vän Royston, han brukar ha koll på sånt. Och 2006 dog Anita O'Day, 87 år gammal. Hon var en amerikansk jazzsångerska, som jag faktiskt har lyssnat till live en gång. En gång när Rikskonserter tog såna som henne och Ella Fizgerald till Örnsköldsvik. Och Rikskonserter, som dom ska lägga ned! Kulturskymning!
Och på tal om död, fick jag just reda på att en av mina gamla vänner och tidigare kollegor, dog häromdagen. Han var knappt tio år äldre än jag, och vid såna besked blir livet viktigt. Carpe Diem, fånga dagen! Gör det bästa du kan av den också i dag, Solen går upp i dag också. Visserligen inte förrän 7.58, men ändå. Och den går ned 15.09 i Stockholm, så jag kan fånga dagen i sju timmar och elva minuter.Och är jag där jag vill vara i dag? Gör jag det jag vill göra i dag. Om inte; vad är det som hindrar mig att fånga dagen?
Så trots den hedniska bakgrunden, som Luther med kraft skulle ha tagit avstånd ifrån; ta vara på dagen! I dag är det den 23 november, och min hustru, fyller år om en månad. Liksom drottning Silvia. Lika många förretsen! Det är årets 327:e dag och vi har 38 dagar kvar av året. Klemens har namnsdag, och det har såväl Clarence som Kitty och Ketty också haft. Men dom namnen har utgått, och jag undrar varför. Flera Klemensar har ju visserligen varit påvar men.... Och den enda Ketty jag känt, var en fin gammal tant, så man undrar vad kalenderansvariga går efter.
Den sista avrättningen i Sverige verkställdes i dag för precis hundra år sedan då Alfred Ander (dömd den 17 augusti) avrättas med giljotin, (det var den enda gången en sådan användes i Sverige) på Långholmen i Stockholm. Avrättningen utfördes av Albert Gustaf Dahlman, Sveriges siste skarprättare. Ska man högtidlighålla sånt på något sätt? Ja möjligen att det var sista gången då. Men tänk att vi höll på med att avrätta fiolk i Sverige så länge. Barbariskt! Dahlman var förresten skarprättare för hela landet och reste runt för att avrätta sex personer. I tjänsten så att säga....
Hjalmar Branting föddes i dag 1860, och jag undrar vad han hade sagt om Partiet, om han levt i dag. Och Gösta "Fåglum" Pettersson fyller 70 år i dag. Vem han är? Det tänker jag inte förklara, då det hör till allmänbildningen. Upplysningsvis fick han i alla fall Svenska Dagbladets guldmedalj 1967. Och grattis, Nicklas Bäckström, därborta i Washington!! Och stava rätt, du som vill veta mer om födelsedagsbarnet. Om Du glömmer c-et får du veta saker om en finländsk hockeymålvakt i stället.
Och Edred, som var kung av England sedan 946 dog i dag år 955. Undrar hur det uppmärksammas i England. Jag kan kanske fråga min gode vän Royston, han brukar ha koll på sånt. Och 2006 dog Anita O'Day, 87 år gammal. Hon var en amerikansk jazzsångerska, som jag faktiskt har lyssnat till live en gång. En gång när Rikskonserter tog såna som henne och Ella Fizgerald till Örnsköldsvik. Och Rikskonserter, som dom ska lägga ned! Kulturskymning!
Och på tal om död, fick jag just reda på att en av mina gamla vänner och tidigare kollegor, dog häromdagen. Han var knappt tio år äldre än jag, och vid såna besked blir livet viktigt. Carpe Diem, fånga dagen! Gör det bästa du kan av den också i dag, Solen går upp i dag också. Visserligen inte förrän 7.58, men ändå. Och den går ned 15.09 i Stockholm, så jag kan fånga dagen i sju timmar och elva minuter.Och är jag där jag vill vara i dag? Gör jag det jag vill göra i dag. Om inte; vad är det som hindrar mig att fånga dagen?
måndag 22 november 2010
700 kakor i Lusasken
Den som lever eller levt i Föreningssverige vet, att vi nu lever i julmässornas tid. Det vet förresten alla, som tar en helgpromenad i en vanlig svensk stad den här årstiden också. Julmässor och dito marknader överallt.PRO har, Frälsningsarmén har och idrottsföreningen har. Liksom baptisterna och IOGT. Och alla andra. Och ofta samtidigt.
Detta sagt som en introduktion till dagens blogginlägg, som handlar om ett mycket trevligt besök hos goda vänner i Karlskoga. God mat, fin gemenskap och ett besök i grannstaden. Med 700 kakor i Lusasken. Lusasken är den säregna sparbössa, som givit Kristinehamn dess smeknamn. Lusasken har alltså inget med små otrevliga kryp att göra, utan det är en bössa där stadens invånare i hundratals år lagt pengar. Från början var bössan och pengarna avsedda för fattiga sjömän, och bössan tömdes varje år vid tiden kring lucia. När sjömännen styrde kosan hemåt, sade de ofta, att de skulle hem till Lusseasken. Därav namnet. Bössan töms fortfarande på luciadagen och pengarna tillfaller sjöräddningen. Där, i eller vid lusasken, bjöds invanare och tillfälliga besökare förliden lördag på åtminstone fyra julmarknader. Undrar förresten vad det är för skillnad för julmässa och julmarknad. En gissning är att en julmässa också bjuder på olika programinslag som sång och musik, medan en julmarknad är just det; en marknad. Då var nog det här mera en julmarknad. På Frälsningsarmén i Kristinehamn.
Om Frälsningsarmén i Kristinehamn finns åtskilligt att säga. Som att man håller sig med en utmärkt hornmusikkår, eller blåsorkester, som den fåkunninge skulle säga. En hornmusikkår, som haft samma ledare i mer än 50 år! Det är såna män, och kvinnor också för den delen, som håller föreningsssverige vid liv. Så heder åt Palle! Man kan också säga, även om det ligger lite utanför ämnet, att Frälsningsarmén i Kristinehamn nog är den kår, som skickat flest ungdomar till Frälsningsarméns konfirmationsläger på Dalarö genom åren. Åtminstone under dom 26 år som jag kan överblicka. Gunnar, Anders, Anette, Elisabeth,Tomas, Anders igen,Per,Lars, Ann-Christine, Anna-Lena, Karin, Liselotte. Och många, många fler. Nej, föresten; det ligger inte alls utanför ämnet. Flera av dom fanns där den här lördagen för att sälja lotter, koka kaffe, bära fram lotterivinster och allt annat som hör till en julmarknad. Så återseendet blev kärt för mig!!
Men att sälja lotter, koka kaffe och bära fram lotterivinster är bara en bråkdel av allt som hör samman med en julmarknad. Den består av förarbete, genomförande och efterarbete. Och det är samma människor, som gör allt det jobbet. Och på många håll handlar det om en krympande skara. Kanske underlag för ett annat blogginlägg om föreningslivets kris. Men den här lördagen var det ingen kris. Det hade bakats, sytts, stickats, tiggts ihop och burits och hämtats i veckor. Där fanns t.ex hon, konfirmandmamman, som bakat 700 kakor som skulle både ätas och säljas den här dagen. 700 kakor för att stödja Frälsningsarméns arbete. Och när man bakat, stickat, sytt, tiggt ihop och burit lättar man själv på plånboken och är med och köper. Och sen städar man undan, och bär hem det blivit över. Det kan ju vara bra att sälja på en vårmarknad eller en syföreningsförsäljning till våren. Och allt detta naturligtvis helt ideellt och utan en tanke på ersättning. Kärlek till Verket kallas sånt. Ett arbete som läggs ned för att skaffa medel till sånt som i frälsningsarmésammanhang brukar kallas frälsningskriget.
Och folk kommer. Julmarknader hör till sånt, som fortfarande lockar folk till kyrkor och föreningslokaler av olika slag. Dom som kom till Frälsningsarmén i Kristinehamnn dem här lördagen, bidrog med över 40 tusen kronor till verksamheten. 40 tusen plus alla dom timmar i förarbete och efterarbete som man lade ner, omräknat i pengar. Det blir minst...... Nej, föreningsfolket räknar inte så. Dom bara gör det arbetet ändå. Och dom minst tre andra marknader i stan samma dag gav säkert åtskilliga tusen till andra lika behjärtansvärda verksamheter dom också. Liksom alla hundratals andra likande aktiviteter överallt i Föreningssverige. Och nästa helg blir det likadant på hundratals andra håll..... 700 kakor i en annan ask nån annanstans. Så gör ett besök, du också!
Detta sagt som en introduktion till dagens blogginlägg, som handlar om ett mycket trevligt besök hos goda vänner i Karlskoga. God mat, fin gemenskap och ett besök i grannstaden. Med 700 kakor i Lusasken. Lusasken är den säregna sparbössa, som givit Kristinehamn dess smeknamn. Lusasken har alltså inget med små otrevliga kryp att göra, utan det är en bössa där stadens invånare i hundratals år lagt pengar. Från början var bössan och pengarna avsedda för fattiga sjömän, och bössan tömdes varje år vid tiden kring lucia. När sjömännen styrde kosan hemåt, sade de ofta, att de skulle hem till Lusseasken. Därav namnet. Bössan töms fortfarande på luciadagen och pengarna tillfaller sjöräddningen. Där, i eller vid lusasken, bjöds invanare och tillfälliga besökare förliden lördag på åtminstone fyra julmarknader. Undrar förresten vad det är för skillnad för julmässa och julmarknad. En gissning är att en julmässa också bjuder på olika programinslag som sång och musik, medan en julmarknad är just det; en marknad. Då var nog det här mera en julmarknad. På Frälsningsarmén i Kristinehamn.
Om Frälsningsarmén i Kristinehamn finns åtskilligt att säga. Som att man håller sig med en utmärkt hornmusikkår, eller blåsorkester, som den fåkunninge skulle säga. En hornmusikkår, som haft samma ledare i mer än 50 år! Det är såna män, och kvinnor också för den delen, som håller föreningsssverige vid liv. Så heder åt Palle! Man kan också säga, även om det ligger lite utanför ämnet, att Frälsningsarmén i Kristinehamn nog är den kår, som skickat flest ungdomar till Frälsningsarméns konfirmationsläger på Dalarö genom åren. Åtminstone under dom 26 år som jag kan överblicka. Gunnar, Anders, Anette, Elisabeth,Tomas, Anders igen,Per,Lars, Ann-Christine, Anna-Lena, Karin, Liselotte. Och många, många fler. Nej, föresten; det ligger inte alls utanför ämnet. Flera av dom fanns där den här lördagen för att sälja lotter, koka kaffe, bära fram lotterivinster och allt annat som hör till en julmarknad. Så återseendet blev kärt för mig!!
Men att sälja lotter, koka kaffe och bära fram lotterivinster är bara en bråkdel av allt som hör samman med en julmarknad. Den består av förarbete, genomförande och efterarbete. Och det är samma människor, som gör allt det jobbet. Och på många håll handlar det om en krympande skara. Kanske underlag för ett annat blogginlägg om föreningslivets kris. Men den här lördagen var det ingen kris. Det hade bakats, sytts, stickats, tiggts ihop och burits och hämtats i veckor. Där fanns t.ex hon, konfirmandmamman, som bakat 700 kakor som skulle både ätas och säljas den här dagen. 700 kakor för att stödja Frälsningsarméns arbete. Och när man bakat, stickat, sytt, tiggt ihop och burit lättar man själv på plånboken och är med och köper. Och sen städar man undan, och bär hem det blivit över. Det kan ju vara bra att sälja på en vårmarknad eller en syföreningsförsäljning till våren. Och allt detta naturligtvis helt ideellt och utan en tanke på ersättning. Kärlek till Verket kallas sånt. Ett arbete som läggs ned för att skaffa medel till sånt som i frälsningsarmésammanhang brukar kallas frälsningskriget.
Och folk kommer. Julmarknader hör till sånt, som fortfarande lockar folk till kyrkor och föreningslokaler av olika slag. Dom som kom till Frälsningsarmén i Kristinehamnn dem här lördagen, bidrog med över 40 tusen kronor till verksamheten. 40 tusen plus alla dom timmar i förarbete och efterarbete som man lade ner, omräknat i pengar. Det blir minst...... Nej, föreningsfolket räknar inte så. Dom bara gör det arbetet ändå. Och dom minst tre andra marknader i stan samma dag gav säkert åtskilliga tusen till andra lika behjärtansvärda verksamheter dom också. Liksom alla hundratals andra likande aktiviteter överallt i Föreningssverige. Och nästa helg blir det likadant på hundratals andra håll..... 700 kakor i en annan ask nån annanstans. Så gör ett besök, du också!
onsdag 17 november 2010
Nästan en twitterkortis......
Hur långt ska ett blogginlägg egentligen vara? Säkert finns det inga givna mått på det, och en av mina gamla svensklärare sa en gång att en uppsats blir inte nödvändigtvis bättre för att den är lång. Men säkert inte nödvändigtvis sämre heller, och en av mina bloggarvänner skriver ofta långt, åtminstone längre än jag, men också väldigt bra. Så det är väl med blogginlägg, som med predikningar och politiska och andra tal att det är innehållet snarare än mängden ord, som avgör kvaliteten. Men så har vi ju det här med twitter också. Ett alltför kort blogginlägg kan kanske hänvisas till twittret, något som jag aldrig prövat. Men jag vet, att där kan man inte breda ut sig, ens om man vill, utan utrymmet är rent tekniskt begränsat.
Men, som min rubrik antyder, blir det en kortis i dag. Inte riktigt twitterlängd, men nästan.
Jag har under en tid irriterat mig på att företrädare för alla politiska partier alltmer har börjat använda uttrycket "skapa förutsättningar för" I valrörelsen vimlade det av politiker, som såg politikens uppgift som just att skapa förutsättningar för. För företagande, för ökad internationalisering, för bättre infrastrukturer och för en massa annat.Skapa förutsättningar men lämna lösningarna till andra.... Till dom kapitalstarka, till dom som har ordet i sin makt och till dom som finns i dom rätta nätverken.
Men för mig, med en klassisk folkrörelsefostran har det alltid handlat om mer än så. Det har handlat om att identifiera problem och att visa på lösningar. Att gå före. Och det är något helt annat än att bara skapa förutsättningar.
Jag ska nu inte trötta med att peka på att det socialdemokratiska partiet är i kris. Det har det redan skrivits spaltkilometer om. Eller vad det nu heter i de nya medierna, där man inte nödvändigtvis skriver i spalter.... Men den extra partikongress, säkert partiets viktigaste, som samlas i mars nästa år, måste göra mer än att skapa förutsättningar. Den måste, precis som både profeter och partistrateger gjorde förr, när både profetior och strategier var viktiga. Den måste ge oss visioner. Politikens uppgift måste bli att måla framtidslandet och att peka ut riktningen dit. Hur ska ett jämlikt och globaliserat Sverige, med lika förutsättningar för alla, se ut om tio år? Och hur tar vi oss dit? Det kanske var det man menade när man i valrörelsen sa att "Alla ska med!" Men man sa inte vart, och inte heller hur det skulle gå till. Nej det skulle tydligen var och en få bestämma. Politikens uppgift skulle vara att skapa förutsättningar. Men så gick det som det gick också..... Och vi hade aldrig fått den världsunika välfärdsmodell, som stod som modell för hela världen en gång, om inte handlingskraftiga politiker gått före och visat vägen. En modell, som nu snabbthåller på att raseras, när det bara ska skapas förutsättningar.
Inte twitterkort alltså, men......
Men, som min rubrik antyder, blir det en kortis i dag. Inte riktigt twitterlängd, men nästan.
Jag har under en tid irriterat mig på att företrädare för alla politiska partier alltmer har börjat använda uttrycket "skapa förutsättningar för" I valrörelsen vimlade det av politiker, som såg politikens uppgift som just att skapa förutsättningar för. För företagande, för ökad internationalisering, för bättre infrastrukturer och för en massa annat.Skapa förutsättningar men lämna lösningarna till andra.... Till dom kapitalstarka, till dom som har ordet i sin makt och till dom som finns i dom rätta nätverken.
Men för mig, med en klassisk folkrörelsefostran har det alltid handlat om mer än så. Det har handlat om att identifiera problem och att visa på lösningar. Att gå före. Och det är något helt annat än att bara skapa förutsättningar.
Jag ska nu inte trötta med att peka på att det socialdemokratiska partiet är i kris. Det har det redan skrivits spaltkilometer om. Eller vad det nu heter i de nya medierna, där man inte nödvändigtvis skriver i spalter.... Men den extra partikongress, säkert partiets viktigaste, som samlas i mars nästa år, måste göra mer än att skapa förutsättningar. Den måste, precis som både profeter och partistrateger gjorde förr, när både profetior och strategier var viktiga. Den måste ge oss visioner. Politikens uppgift måste bli att måla framtidslandet och att peka ut riktningen dit. Hur ska ett jämlikt och globaliserat Sverige, med lika förutsättningar för alla, se ut om tio år? Och hur tar vi oss dit? Det kanske var det man menade när man i valrörelsen sa att "Alla ska med!" Men man sa inte vart, och inte heller hur det skulle gå till. Nej det skulle tydligen var och en få bestämma. Politikens uppgift skulle vara att skapa förutsättningar. Men så gick det som det gick också..... Och vi hade aldrig fått den världsunika välfärdsmodell, som stod som modell för hela världen en gång, om inte handlingskraftiga politiker gått före och visat vägen. En modell, som nu snabbthåller på att raseras, när det bara ska skapas förutsättningar.
Inte twitterkort alltså, men......
måndag 15 november 2010
Bot mot ilska och besvikelse
Först en efterlysning; Ett bra substantiv till arg, tack! Ilska? Vrede? Förtörnelse? Nja, jag vet inte, men kör för ilska då. Och till besviken? Det är lättare och får bli besvikelse. Alltså; Ett blogginlägg om ilska och besvikelse.
Jag börjar med besvikelse. För det är det jag känner över att Sundsvallsgiffarna inte förmådde öppna det så viktiga Norrlandsfönstret till Allsvenskan i fotboll. Viktigt därför att unga fotbollsspelande killar i Matfors, Bjärtrå, Kusmark och Muodoslompolo behöver förebilder att efterlikna och försöka bli som. Och då hjälps det inte att Gävle rent geografiskt ligger i Norrland. Det känns liksom inte så. Gränsen till det som vårdslöst kallas Norrland går vid Medelpads södra gräns. Hälsingland och Gästrikland har aldrig hört dit liksom. Utom i bandy, då, möjligen. Då kan vi sträcka på oss av stolthet både när Edsbyn och Sandviken sopar banan med sina motståndare, Motståndarna kan förresten snart komma från Göteborg. GAIS satsar på att bli nåt stort i bandy, men det får vi återkomma till. När Haparanda-Tornio börjar sopa banan med dom….. Men i fotboll hjälps det alltså inte med Gävle. Norrlandsfönstret förblir bara halv-eller gränsnorrlandsöppet och giffarna måste ta nya tag. Dom behöver ett par snabba forwards till nästa år. Om det lyckas, då ska ni få se på gnistor till nästa säsong…..
Så bot mot besvikelse heter två snabba forwards!
Så var det ilskan då. Den känner jag mot mitt eget politiska parti, socialdemokraterna, där ledningen i går tvingade fram Mona Sahlins avgång. För naturligtvis var det vad som skedde när distriktsordförandena och medlemmarna i det verkställande utskottet hade krismöte i partihögkvarteret i går. Mona fick bära hela skulden till valresultatet och till partiets kris. Hon hade ju sagt att hela partistyrelsen ska ställa sina platser till förfogande för att undersöka om dom fortfarande har gräsrötternas förtroende. Det är väl självklart att en styrelse gör det i en sån krisartad situation. ABC i föreningsteknik. Men icke på Sveavägen! Felet är Monas och därför måste hon bort.Och sen är det bara att trava på som vanligt igen. Så talar politiska betonghäckar. Och då följer Mona föreningsteknikens ABC. Utan stöd och förtroende lämnar man över till någon annan som har detta. Stöd och förtroende, alltså. Men problemet är två- eller flerfaldigt. Felet är inte Monas ensamt, och det finns ingen annan, som har stöd och förtroende att leda partiet. Felet är att partiet saknar politik, och det måste partistyrelsen kollektivt ta ansvaret för. Inte bara Mona. Det faktum att bara 22% av dom som har arbete, röstade på Arbetarpartiet Socialdemokraterna i valet talar naturligtvis sitt tydliga språk….
Felet är att partistrategerna både på Sveavägen och ute i landet låtit borgarna rita kartan och förklara var det politiska mittfältet ligger och hur viktigt det är att vinna medelklassen. I stället för att presentera en arbetarklassens spelplan har partiet spelat med på borgarnas villkor. Och utan att på något sätt attrahera medelklassen. Ingen förmögenhetsskatt, men väl en skatt på förmögna. Inget RUT-avdrag, men kanske en butler i tunnelbanan. Att följa borgarnas förslag och bara putsa lite på dom vinner inga val, och att hänvisa till att det var bättre förr, då när partiet var ett 45%-parti, lockar inte andra än en krympande grupp av sistagångsväljare. Men det är mina barnbarn det gäller och dom röstar hellre på Feministiskt initiativ eller på Miljöpartiet . Och för såna strategiska misstag måste hela partistyrelsen bära ansvaret, inte bara Mona.
Jag är övertygad om att Mona, med sin erfarenhet och omgiven av en nytänkande partistyrelse hade kunnat förnya partiet och få det att ta i tu med dom stora överlevnadsfrågorna. Det är nämligen det som behövs, och det kommer borgarna inte att göra. Där är det nämligen samma höger nu som då, och för högern har det alltid bara handlat om plånboksfrågorna. Titta bara på hur Anders Borg räddade Alliansen den här gången. Så bevare oss oss för Thomas Östros eller Per Nuder som ny partiledare.
Vem ska det bli då? Jag har ingen klar favorit i nuläget, men lägger min röst på Ylva Johansson.Lite i brist på annat men ändå….. Om nya strateger inte kan plocka hem Margot Wallström.
Så bot mot ilska kanske heter Margot Wallström. Och en framsynt och kreativ valberedning. Och definitivt en ny politik med rättning vänster som utgångspunkt.
Jag börjar med besvikelse. För det är det jag känner över att Sundsvallsgiffarna inte förmådde öppna det så viktiga Norrlandsfönstret till Allsvenskan i fotboll. Viktigt därför att unga fotbollsspelande killar i Matfors, Bjärtrå, Kusmark och Muodoslompolo behöver förebilder att efterlikna och försöka bli som. Och då hjälps det inte att Gävle rent geografiskt ligger i Norrland. Det känns liksom inte så. Gränsen till det som vårdslöst kallas Norrland går vid Medelpads södra gräns. Hälsingland och Gästrikland har aldrig hört dit liksom. Utom i bandy, då, möjligen. Då kan vi sträcka på oss av stolthet både när Edsbyn och Sandviken sopar banan med sina motståndare, Motståndarna kan förresten snart komma från Göteborg. GAIS satsar på att bli nåt stort i bandy, men det får vi återkomma till. När Haparanda-Tornio börjar sopa banan med dom….. Men i fotboll hjälps det alltså inte med Gävle. Norrlandsfönstret förblir bara halv-eller gränsnorrlandsöppet och giffarna måste ta nya tag. Dom behöver ett par snabba forwards till nästa år. Om det lyckas, då ska ni få se på gnistor till nästa säsong…..
Så bot mot besvikelse heter två snabba forwards!
Så var det ilskan då. Den känner jag mot mitt eget politiska parti, socialdemokraterna, där ledningen i går tvingade fram Mona Sahlins avgång. För naturligtvis var det vad som skedde när distriktsordförandena och medlemmarna i det verkställande utskottet hade krismöte i partihögkvarteret i går. Mona fick bära hela skulden till valresultatet och till partiets kris. Hon hade ju sagt att hela partistyrelsen ska ställa sina platser till förfogande för att undersöka om dom fortfarande har gräsrötternas förtroende. Det är väl självklart att en styrelse gör det i en sån krisartad situation. ABC i föreningsteknik. Men icke på Sveavägen! Felet är Monas och därför måste hon bort.Och sen är det bara att trava på som vanligt igen. Så talar politiska betonghäckar. Och då följer Mona föreningsteknikens ABC. Utan stöd och förtroende lämnar man över till någon annan som har detta. Stöd och förtroende, alltså. Men problemet är två- eller flerfaldigt. Felet är inte Monas ensamt, och det finns ingen annan, som har stöd och förtroende att leda partiet. Felet är att partiet saknar politik, och det måste partistyrelsen kollektivt ta ansvaret för. Inte bara Mona. Det faktum att bara 22% av dom som har arbete, röstade på Arbetarpartiet Socialdemokraterna i valet talar naturligtvis sitt tydliga språk….
Felet är att partistrategerna både på Sveavägen och ute i landet låtit borgarna rita kartan och förklara var det politiska mittfältet ligger och hur viktigt det är att vinna medelklassen. I stället för att presentera en arbetarklassens spelplan har partiet spelat med på borgarnas villkor. Och utan att på något sätt attrahera medelklassen. Ingen förmögenhetsskatt, men väl en skatt på förmögna. Inget RUT-avdrag, men kanske en butler i tunnelbanan. Att följa borgarnas förslag och bara putsa lite på dom vinner inga val, och att hänvisa till att det var bättre förr, då när partiet var ett 45%-parti, lockar inte andra än en krympande grupp av sistagångsväljare. Men det är mina barnbarn det gäller och dom röstar hellre på Feministiskt initiativ eller på Miljöpartiet . Och för såna strategiska misstag måste hela partistyrelsen bära ansvaret, inte bara Mona.
Jag är övertygad om att Mona, med sin erfarenhet och omgiven av en nytänkande partistyrelse hade kunnat förnya partiet och få det att ta i tu med dom stora överlevnadsfrågorna. Det är nämligen det som behövs, och det kommer borgarna inte att göra. Där är det nämligen samma höger nu som då, och för högern har det alltid bara handlat om plånboksfrågorna. Titta bara på hur Anders Borg räddade Alliansen den här gången. Så bevare oss oss för Thomas Östros eller Per Nuder som ny partiledare.
Vem ska det bli då? Jag har ingen klar favorit i nuläget, men lägger min röst på Ylva Johansson.Lite i brist på annat men ändå….. Om nya strateger inte kan plocka hem Margot Wallström.
Så bot mot ilska kanske heter Margot Wallström. Och en framsynt och kreativ valberedning. Och definitivt en ny politik med rättning vänster som utgångspunkt.
lördag 13 november 2010
Hvad hvilja socialdemokraterna?
När skräddaren August Palm ställde frågan om "hvad socialdemokraterna vilja" på Hotell Stockholm i Malmö en höstafton 1881 var den retorisk. Han visste vad socialdemokratin ville, och vad som skilde den från andra politiska inriktningar. Det var publiken som kunde ha ställt frågan. Socialdemokratin var vid den tiden omgärdad av rykten och mytbildningar. Den var något okänt och hotfullt. Mäster Palm ville besvara deras frågor, lugna några och elda andra.
Sedan dess har Palms rubrik använts otaliga gånger när socialdemokratin ska diskutera idépolitik. Och ofta har det varit fruktbara diskussioner som lett till en nytänkande och progressiv politik. Men om man skulle ställa samma fråga idag, vad vilja socialdemokraterna 2010, vilka är då svaren? Är det något som gör mitt parti till en progressiv kraft i samhället i dag? NEJ! I dag säger alltför många av oss att det var bättre förr.
Alla media är just nu uppfyllda av spekulationer kring det parti, som mer än något annat skapat välfärdssverige. Men i dag tycks partiet inte ha någon politik. Detta trots att partikongressen 2009 i fyra punkter antog viktiga politiska riktlinjer. Full sysselsättning ska råda, det vill säga alla ska ha rätt till jobb. Samhället ska investera i kunskap, eftersom behovet av livslångt lärande är oändligt. Klyftorna i samhället ska minska , inte öka, och målet är ett jämlikt Sverige. Och vi vill utveckla och kvalitetssäkra välfärden, det vill säga att de gemensamma tjänsterna, som vi alla någon gång i livet har behov av, ska vara av världsklass. Så långt partikongressens riktlinjer.
Riktlinjerna finns alltså, men vi gick inte till val på dom. Åtminstone begrep inte folk att vi gjorde det. Vi har inte varit tillräckligt tydliga när det gäller åt vilket håll vi vill gå. I stället för att säga nej till privatiseringar och avregleringar, så har vi sagt: Visst, men inte så mycket. Gärna vinster i friskolorna, men inte så höga vinster. Ingen förmögenhetsskatt, men väl en skatt på förmögna. Inget RUT, men gärna nåt liknande, kanske en butler i tunnelbanan. Detta och mer av samma slag i stället för att fundera på varför friskolor, privatiserade apotek och avreglerad bilprovning över huvud taget.Och hur ska politiken på bästa sätt stödja och hjälpa dubbelarbetande småbarnsföräldrar? Och vad är det för fel på tanken att ta från dom som har och ge till dom som saknar?
Det är klart att vi måste fundera över vad som gått fel när vi två val i rad har minskat kraftigt, och nu presterat vårt sämsta valresultat på hundra år. Och då tycker jag att det är självklart att partistyrelsen, som ju är ytterst ansvarig, ställer sina platser till förfogande och frågar partifolket om dom fortfarande har gräsrötternas förtroende.
Sedan måste vi sluta att försvara systemen och hur det alltid har varit. Den extra partikongress, som nu kommer, blir förmodligen den viktigaste i partiets historia, och inför den, och under den, måste vi våga tänka nytt. Och på det sättet är sakpolitik och personfrågor intimt förknippade. Gamla, erfarna nytänkare, ja tack, men systemförsvarare, nej tack!. Inte ens om dom ät unga. Vi måste söka verktyg, som hjälper oss att nå målen och våga förkasta sånt, som vi själva byggt upp, men som inte längre leder Sverige i riktning mot mål och visioner.
Är Mona Sahlin rätt person att leda den utvecklingen? Ja, jag tror det, om hon får hjälp av modiga nytänkare. Och jag bidrar gärna med några namnförslag. Jag tror på Ardalan Shekarabi och jag tror på Jytte Guteland, tidigare och nuvarande ordförande i SSU. Och jag tror också på Anna Sjödin, som väl någon gång måste få förlåtelse för att hon tog till knytnävarna på Crazy Horse. Och så tror jag på Ylva Johansson, som fortfarande står upp för idealen. Socialdemokratin är också det mest internationella av alla våra politiska partier, och därför måste Margot Wallström lockas hem igen.
Däremot tror jag inte på Morgan Johansson och inte på Sven-Erik Österberg, för att nämna några. Och när jag läser listan med tänkbara namn att ersätta Mona som partiordförande, då blir jag rädd: Både Jan Nygren, Anders Sundström och Per Nuder har ordet DÅ stämplat i pannan. DÅ men inte NU och aboslut inte i morgon.
Som kristen funderar jag också på vart Broderskapsrörelsen tagit vägen? Var finns dom i framtidsdebatten? Peter Weiderud bör vara kvar i partistyrelsen,gärna förstärkt med ytterligare en broderskapare, och han eller de bör även höja profilen minst ett snäpp.
Men det viktigaste är att vi, som tillhör fotfolket vågar bli lika framtidsinriktade. som våra pionjärer var. "Arbetare, i stad på landet,
en gång skall jorden bliva vår. När fast vi knyta brodersbandet, då lättingen ej råda får." Den devisen måste bli viktig och vägledande, och inte bara sjungas med knutna nävar på första maj.
Sedan dess har Palms rubrik använts otaliga gånger när socialdemokratin ska diskutera idépolitik. Och ofta har det varit fruktbara diskussioner som lett till en nytänkande och progressiv politik. Men om man skulle ställa samma fråga idag, vad vilja socialdemokraterna 2010, vilka är då svaren? Är det något som gör mitt parti till en progressiv kraft i samhället i dag? NEJ! I dag säger alltför många av oss att det var bättre förr.
Alla media är just nu uppfyllda av spekulationer kring det parti, som mer än något annat skapat välfärdssverige. Men i dag tycks partiet inte ha någon politik. Detta trots att partikongressen 2009 i fyra punkter antog viktiga politiska riktlinjer. Full sysselsättning ska råda, det vill säga alla ska ha rätt till jobb. Samhället ska investera i kunskap, eftersom behovet av livslångt lärande är oändligt. Klyftorna i samhället ska minska , inte öka, och målet är ett jämlikt Sverige. Och vi vill utveckla och kvalitetssäkra välfärden, det vill säga att de gemensamma tjänsterna, som vi alla någon gång i livet har behov av, ska vara av världsklass. Så långt partikongressens riktlinjer.
Riktlinjerna finns alltså, men vi gick inte till val på dom. Åtminstone begrep inte folk att vi gjorde det. Vi har inte varit tillräckligt tydliga när det gäller åt vilket håll vi vill gå. I stället för att säga nej till privatiseringar och avregleringar, så har vi sagt: Visst, men inte så mycket. Gärna vinster i friskolorna, men inte så höga vinster. Ingen förmögenhetsskatt, men väl en skatt på förmögna. Inget RUT, men gärna nåt liknande, kanske en butler i tunnelbanan. Detta och mer av samma slag i stället för att fundera på varför friskolor, privatiserade apotek och avreglerad bilprovning över huvud taget.Och hur ska politiken på bästa sätt stödja och hjälpa dubbelarbetande småbarnsföräldrar? Och vad är det för fel på tanken att ta från dom som har och ge till dom som saknar?
Det är klart att vi måste fundera över vad som gått fel när vi två val i rad har minskat kraftigt, och nu presterat vårt sämsta valresultat på hundra år. Och då tycker jag att det är självklart att partistyrelsen, som ju är ytterst ansvarig, ställer sina platser till förfogande och frågar partifolket om dom fortfarande har gräsrötternas förtroende.
Sedan måste vi sluta att försvara systemen och hur det alltid har varit. Den extra partikongress, som nu kommer, blir förmodligen den viktigaste i partiets historia, och inför den, och under den, måste vi våga tänka nytt. Och på det sättet är sakpolitik och personfrågor intimt förknippade. Gamla, erfarna nytänkare, ja tack, men systemförsvarare, nej tack!. Inte ens om dom ät unga. Vi måste söka verktyg, som hjälper oss att nå målen och våga förkasta sånt, som vi själva byggt upp, men som inte längre leder Sverige i riktning mot mål och visioner.
Är Mona Sahlin rätt person att leda den utvecklingen? Ja, jag tror det, om hon får hjälp av modiga nytänkare. Och jag bidrar gärna med några namnförslag. Jag tror på Ardalan Shekarabi och jag tror på Jytte Guteland, tidigare och nuvarande ordförande i SSU. Och jag tror också på Anna Sjödin, som väl någon gång måste få förlåtelse för att hon tog till knytnävarna på Crazy Horse. Och så tror jag på Ylva Johansson, som fortfarande står upp för idealen. Socialdemokratin är också det mest internationella av alla våra politiska partier, och därför måste Margot Wallström lockas hem igen.
Däremot tror jag inte på Morgan Johansson och inte på Sven-Erik Österberg, för att nämna några. Och när jag läser listan med tänkbara namn att ersätta Mona som partiordförande, då blir jag rädd: Både Jan Nygren, Anders Sundström och Per Nuder har ordet DÅ stämplat i pannan. DÅ men inte NU och aboslut inte i morgon.
Som kristen funderar jag också på vart Broderskapsrörelsen tagit vägen? Var finns dom i framtidsdebatten? Peter Weiderud bör vara kvar i partistyrelsen,gärna förstärkt med ytterligare en broderskapare, och han eller de bör även höja profilen minst ett snäpp.
Men det viktigaste är att vi, som tillhör fotfolket vågar bli lika framtidsinriktade. som våra pionjärer var. "Arbetare, i stad på landet,
en gång skall jorden bliva vår. När fast vi knyta brodersbandet, då lättingen ej råda får." Den devisen måste bli viktig och vägledande, och inte bara sjungas med knutna nävar på första maj.
onsdag 10 november 2010
Ung och bortskämd
Jag borde egentligen ha bloggat direkt efter programmet. Men någon klok person lärde mig en gång, att man ska inte handla i affekt, och därför har jag nu lugnat mig en smula. I SVT:s nya serie ”Ung & bortskämd” får vi följa tio unga vuxna, som aldrig lyft ett finger för att hjälpa till hemma. Tvärtom – de blir uppassade av sina föräldrar,som gör precis allt för dem, och vars pengar de också spenderar på kläder och nöjen. Jag trodde inte mina ögon och öron när det första avsnittet visades.
Det värsta med programmet var ju inte barnen, Ja, dom är ju barn, trots att dom är i 20-årsåldern. Helt hjälplösa när det handlar om att göra nån som helst nytta. Men de rår faktiskt inte för att de är som de är. Det är föräldrarna som rår för det!! Föräldrar, som gör allt för sina barn utom det viktigaste, att göra dem till självständiga individer som klarar sig i ett samhälle, med ett allt hårdare klimat.
Nån gång har ju även jag mött s.k.curligföräldrar. En curlingförälder är en mamma eller pappa som vill sitt barns absolut bästa, och är beredd att gå långt för att se till att det blir så. Barnet ska ha det bra. Roliga aktiviteter, pedagogiskt dagis, bra skola, stimulerande kompisar, utvecklande fritidsaktiviteter och så vidare. Inget ska hindra framskridandet, och om det ser ut att finnas hinder i vägen, så rycker curlingföräldern ut med sopborsten på isen. Den kommer in och röjer på dagis, i skolan, bland kompisarna, i idrottsklubben. Eller så flyttar föräldrarna helt sonika sitt barn till en annan skola. Men det här programmet gick utanpå allt! Vi fick se curlingens slutresultat. Bortskämda, okunniga, inkompetenta snorungar!
Fembarnsmamman och författaren Katerina Janouch skräder inte orden när det gäller tv-seriens första avsnitt. På sin blogg går hon hårt åt de bortskämda barnens föräldrar. ”Dysfunktionellt och sjukligt är det, vad dessa föräldrar utsätter sina barn för”, skriver Janouch. ”Vad de egentligen håller på med är att ge näring åt egna egon. Inte är de snälla mot sina barn. Nej, de är mycket, mycket elaka”. Det är bara att hålla med.
Själv har jag funderat ungefär så här efter programmet. Jag orkade faktiskt inte se hela heller, för den delen. Det är fantastiskt att intresset för bortskämda överklassmänniskor med mycket pengar aldrig tycks sina, det har ju hållit stadigt och kanske till och med ökat sedan Svenska hollywoodfruar. Nästan 1,5 miljon tittare såg det första avsnittet. Vad handlar det om egentligen, vad gör det så spännande? Och varför sysslar SVT med detta egentligen? Dom har väl ett avtal med staten där dom förinder sig att leverera "god underhållning". Jag tycker inte att det känns som god underhållning att hela tiden kopiera alla tänkbara dåliga reklamkanaler. Public Service måste väl i allsin dar kunna vara nåt annat. Sen har jag också tänkt att vi nog inte varit så dåliga föräldrar, hustrun och jag. Barnen, två till antalet, gjorde väl inte alltid som mor och far sa, och ibland var det väl lite si och så med städningen. Men dom har växt upp till självständiga och ansvarskännande individer, och det är väl ändå det som är meningen med uppfostran och föräldraskap.
Och åtta avsnitt ska det visst bli av "Ung och boortskämd". Jag vet inte om jag orkar se dom övriga. Men man är ju nyfiken också, precis som dom andra 1,5 miljonerna....
Det värsta med programmet var ju inte barnen, Ja, dom är ju barn, trots att dom är i 20-årsåldern. Helt hjälplösa när det handlar om att göra nån som helst nytta. Men de rår faktiskt inte för att de är som de är. Det är föräldrarna som rår för det!! Föräldrar, som gör allt för sina barn utom det viktigaste, att göra dem till självständiga individer som klarar sig i ett samhälle, med ett allt hårdare klimat.
Nån gång har ju även jag mött s.k.curligföräldrar. En curlingförälder är en mamma eller pappa som vill sitt barns absolut bästa, och är beredd att gå långt för att se till att det blir så. Barnet ska ha det bra. Roliga aktiviteter, pedagogiskt dagis, bra skola, stimulerande kompisar, utvecklande fritidsaktiviteter och så vidare. Inget ska hindra framskridandet, och om det ser ut att finnas hinder i vägen, så rycker curlingföräldern ut med sopborsten på isen. Den kommer in och röjer på dagis, i skolan, bland kompisarna, i idrottsklubben. Eller så flyttar föräldrarna helt sonika sitt barn till en annan skola. Men det här programmet gick utanpå allt! Vi fick se curlingens slutresultat. Bortskämda, okunniga, inkompetenta snorungar!
Fembarnsmamman och författaren Katerina Janouch skräder inte orden när det gäller tv-seriens första avsnitt. På sin blogg går hon hårt åt de bortskämda barnens föräldrar. ”Dysfunktionellt och sjukligt är det, vad dessa föräldrar utsätter sina barn för”, skriver Janouch. ”Vad de egentligen håller på med är att ge näring åt egna egon. Inte är de snälla mot sina barn. Nej, de är mycket, mycket elaka”. Det är bara att hålla med.
Själv har jag funderat ungefär så här efter programmet. Jag orkade faktiskt inte se hela heller, för den delen. Det är fantastiskt att intresset för bortskämda överklassmänniskor med mycket pengar aldrig tycks sina, det har ju hållit stadigt och kanske till och med ökat sedan Svenska hollywoodfruar. Nästan 1,5 miljon tittare såg det första avsnittet. Vad handlar det om egentligen, vad gör det så spännande? Och varför sysslar SVT med detta egentligen? Dom har väl ett avtal med staten där dom förinder sig att leverera "god underhållning". Jag tycker inte att det känns som god underhållning att hela tiden kopiera alla tänkbara dåliga reklamkanaler. Public Service måste väl i allsin dar kunna vara nåt annat. Sen har jag också tänkt att vi nog inte varit så dåliga föräldrar, hustrun och jag. Barnen, två till antalet, gjorde väl inte alltid som mor och far sa, och ibland var det väl lite si och så med städningen. Men dom har växt upp till självständiga och ansvarskännande individer, och det är väl ändå det som är meningen med uppfostran och föräldraskap.
Och åtta avsnitt ska det visst bli av "Ung och boortskämd". Jag vet inte om jag orkar se dom övriga. Men man är ju nyfiken också, precis som dom andra 1,5 miljonerna....
tisdag 9 november 2010
Guds tid---och min
Bibeln säger en hel del om tid, och en av adventssöndagarna, den andra, har i själva verket tid, som ett av sina teman. Tid, och att tiden ska ta slut! Och vi är snart där, i adventstiden, menar jag. Jag gruvar mig redan för stressen med allt som skall fixas under den månad som snart börjar.
Med tanke på att tiden är det som pågår oavbrutet, oavsett om vi vill det eller inte, måste bibeltexterna om tid, mitt i årets värsta stressperiod och tidsbrist, ha något att meddela oss.
Grekiskan har två ord för tid: chronos och kairos. När Jesus säger att tiden är inne menar han inte samma sak som om jag säger:”Klockan är 10.00 och bussen går snart. Det är chronos, samma ord som i kronometer, ett stoppur för att mäta tiden.
Jesus använder ordet kairos och menar: Tiden är inne. Guds tid är inne. Omständigheterna sådana att det är rätt tid för Gud att handla. Guds rike är nära!
När tiden är inne för Gud handlar det inte om att han står med en stor klocka och säger nu har det gått 30 år – nu är det dags att göra något.
När tiden är inne för Gud är det mera fråga om att tiden är mogen. Omständigheterna är sådana att tiden är inne.
En sak som bibeltexterna vill säga oss om tid är att det, som Bibelns Predikaren uttrycker det, finns en tid för allting (Pred 3:1-8). Det som texterna talar om, att det finns en tid för, är Guds rike. Det finns en tid då det som är Guds rike, ska komma. Det tycks alltså som att närvaron av Guds rike både varit, är och ska komma. Och precis så är det, om Guds rike kan sägas samma sak som om Jesus, den som personifierar Guds rike: Jesus Kristus är densamme i går, i dag och i evighet. (Heb 13:8).
Det finns alltså en möjlighet för Guds rike och därmed Guds vilja att bli synlig; det är Guds tid. Det finns också möjlighet att både lyssna till och följa det som är Guds vilja och därmed vara med i det som är Guds rike. Följden blir att Guds rike är nära den som låter det komma nära.
Hur ser det Guds rike ut som Han vill plantera i den här tiden? Guds rike kan inte ritas in på kartan. Det finns inte i de länder där kristendom är nån sorts religion. Det handlar om något mycket djupare: Guds herravälde i människors liv. Guds rike finns där Gud får påverka människors handlande och livsstil.
I Bibeln är Guds rike också något som hör framtiden till: Gud ska en gång återta sitt herravälde. Historien går mot ett klimax då Jesus ska komma tillbaka för att upprätta Guds rike totalt. En dag ska tiden vara inne. Och jag ber och längtar: Låt ditt rike komma!
Men i Bibelns tal om tid inns också ett nutidsperspektiv. Guds rike är nära genom Jesus här och nu! Guds herravälde vill beröra oss I dag. Tiden är inne! Och jag får be då också: Låt ditt rike komma.
Nu är det snart ett år sedan FN:s fiaskoartade klimatmöte i Köpenhamn. Det annonserades som det viktigaste möte, som världsorganisationen anordnat. 192 ledare från nästan alla världens länder samlades i Bella Center för att besluta vilka steg man vill ta för att rädda den här världen. Steg som måste tas, för att världen ska ha en framtid.Och det blev inte ens en tumme.... Jordens uppvärmning fortsätter. Om grönlandsisen fortsätter att smälta, som den gjorde redan före FN:s viktigaste möte, och som den fortsätter att göra, kommer havsytan att stiga med sju meter.
Kyrkan borde fråga världens ledare varför det gick så förhållandevis snabbt att lösa världens ekonomiska kris medan det inte finns ens några förslag till lösning av den här för jordens fortbestånd långt viktigare krisen. Malin 17 år säger: "Farfar, jag kanske tillhör den sista generationen." Vi kristna behöver bli både förebedjare och förebilder. Förebedjare för jordens framtid, och förebilder för ett resurssnålare samhälle som inte tär på klimat och miljö. Vi behöver åka mer kommunalt, vi behöver använda lågenergilampor, återvinna mer och ha rätt lufttryck i däcken, nu när vi byter till vinterdäck. Koldioxidutsläppen skulle minska med 200000 ton om bara alla bilar hade rätt lufttryck i däcken. Och jag skulle ha använt mindre varmvatten när jag duschade nyss. Konkreta åtgärder för att bli Guds rikes representanter i vår vardag.
Det handlar alltså inte i första hand som kristen om att vara allmänt snäll, hygglig och from. Vi måste i handling visa medkänsla och solidaritet med en värld som håller på att gå under. Se dej om i din omgivning. Hur ska Guds rike kunna bli synligt där: Betyder Guds rike nå’t för människor som kämpar med arbete som stressar och pressar? Betyder det nå’t för människor som är långtidssjukskrivna,arbetslösa? Betyder det nå’t för människor som har svårigheter med relationer? Betyder det nå’t för föräldrar som vill sina barns bästa, men inte alltid orkar? Betyder det nå’t för barn och ungdomar? Jag skulle kunna fortsätta att ställa frågor! Betyder det nå’t i min närmiljö att Guds rike är nära? Och vad betyder det I så fall?
Men Bibeln säger att det finns hopp. Det finns befrielse och räddning!
Med tanke på att tiden är det som pågår oavbrutet, oavsett om vi vill det eller inte, måste bibeltexterna om tid, mitt i årets värsta stressperiod och tidsbrist, ha något att meddela oss.
Grekiskan har två ord för tid: chronos och kairos. När Jesus säger att tiden är inne menar han inte samma sak som om jag säger:”Klockan är 10.00 och bussen går snart. Det är chronos, samma ord som i kronometer, ett stoppur för att mäta tiden.
Jesus använder ordet kairos och menar: Tiden är inne. Guds tid är inne. Omständigheterna sådana att det är rätt tid för Gud att handla. Guds rike är nära!
När tiden är inne för Gud handlar det inte om att han står med en stor klocka och säger nu har det gått 30 år – nu är det dags att göra något.
När tiden är inne för Gud är det mera fråga om att tiden är mogen. Omständigheterna är sådana att tiden är inne.
En sak som bibeltexterna vill säga oss om tid är att det, som Bibelns Predikaren uttrycker det, finns en tid för allting (Pred 3:1-8). Det som texterna talar om, att det finns en tid för, är Guds rike. Det finns en tid då det som är Guds rike, ska komma. Det tycks alltså som att närvaron av Guds rike både varit, är och ska komma. Och precis så är det, om Guds rike kan sägas samma sak som om Jesus, den som personifierar Guds rike: Jesus Kristus är densamme i går, i dag och i evighet. (Heb 13:8).
Det finns alltså en möjlighet för Guds rike och därmed Guds vilja att bli synlig; det är Guds tid. Det finns också möjlighet att både lyssna till och följa det som är Guds vilja och därmed vara med i det som är Guds rike. Följden blir att Guds rike är nära den som låter det komma nära.
Hur ser det Guds rike ut som Han vill plantera i den här tiden? Guds rike kan inte ritas in på kartan. Det finns inte i de länder där kristendom är nån sorts religion. Det handlar om något mycket djupare: Guds herravälde i människors liv. Guds rike finns där Gud får påverka människors handlande och livsstil.
I Bibeln är Guds rike också något som hör framtiden till: Gud ska en gång återta sitt herravälde. Historien går mot ett klimax då Jesus ska komma tillbaka för att upprätta Guds rike totalt. En dag ska tiden vara inne. Och jag ber och längtar: Låt ditt rike komma!
Men i Bibelns tal om tid inns också ett nutidsperspektiv. Guds rike är nära genom Jesus här och nu! Guds herravälde vill beröra oss I dag. Tiden är inne! Och jag får be då också: Låt ditt rike komma.
Nu är det snart ett år sedan FN:s fiaskoartade klimatmöte i Köpenhamn. Det annonserades som det viktigaste möte, som världsorganisationen anordnat. 192 ledare från nästan alla världens länder samlades i Bella Center för att besluta vilka steg man vill ta för att rädda den här världen. Steg som måste tas, för att världen ska ha en framtid.Och det blev inte ens en tumme.... Jordens uppvärmning fortsätter. Om grönlandsisen fortsätter att smälta, som den gjorde redan före FN:s viktigaste möte, och som den fortsätter att göra, kommer havsytan att stiga med sju meter.
Kyrkan borde fråga världens ledare varför det gick så förhållandevis snabbt att lösa världens ekonomiska kris medan det inte finns ens några förslag till lösning av den här för jordens fortbestånd långt viktigare krisen. Malin 17 år säger: "Farfar, jag kanske tillhör den sista generationen." Vi kristna behöver bli både förebedjare och förebilder. Förebedjare för jordens framtid, och förebilder för ett resurssnålare samhälle som inte tär på klimat och miljö. Vi behöver åka mer kommunalt, vi behöver använda lågenergilampor, återvinna mer och ha rätt lufttryck i däcken, nu när vi byter till vinterdäck. Koldioxidutsläppen skulle minska med 200000 ton om bara alla bilar hade rätt lufttryck i däcken. Och jag skulle ha använt mindre varmvatten när jag duschade nyss. Konkreta åtgärder för att bli Guds rikes representanter i vår vardag.
Det handlar alltså inte i första hand som kristen om att vara allmänt snäll, hygglig och from. Vi måste i handling visa medkänsla och solidaritet med en värld som håller på att gå under. Se dej om i din omgivning. Hur ska Guds rike kunna bli synligt där: Betyder Guds rike nå’t för människor som kämpar med arbete som stressar och pressar? Betyder det nå’t för människor som är långtidssjukskrivna,arbetslösa? Betyder det nå’t för människor som har svårigheter med relationer? Betyder det nå’t för föräldrar som vill sina barns bästa, men inte alltid orkar? Betyder det nå’t för barn och ungdomar? Jag skulle kunna fortsätta att ställa frågor! Betyder det nå’t i min närmiljö att Guds rike är nära? Och vad betyder det I så fall?
Men Bibeln säger att det finns hopp. Det finns befrielse och räddning!
måndag 8 november 2010
Nu ska Norrlandsfönstret upp!!!.....
Nu handlar det om Norrlandsfönstret igen. För den fåkunnige handlar det alltså om huruvda det riktiga Norrland ska få ett lag i fotbollsallsvenskan igen, eller om vi, som har vårt hjärta från Medelpad och norrut, motvilligt ska få stötta låtsasnorrland ännu en säsong. Det handlar alltså om GIF Sundsvall eller Gefle IF och nu har avgörandets stund kommit. Personligen har jag aldrig fått mitt hjärta att klappa för Gefle, och inte ens när dom mirakulöst räddade kvalplatsen i går gjorde jag några krumpsprång av glädje. Gästrikland hör visserligen till Norrland både geografiskt och meteorologiskt, men ändå... Gefle eller Åtvidaberg i Allsvenskan? För mig kvittar det, och Åtvidaberg smakar t.o.m. lite mer Rekord-Magasinet än vad Gefle gör Annat är det med giffarna....
GIF Sundsvall är förresten erfarna fönsteröppnare. Inget annat lag från det riktiga Norrland, och nu talar jag geografi och meterologi, har skött uppgiften att öppna ( och tyvärr även stänga) fönstret lika plikttroget som giffarna. Dom har spelat 13 säsonger i högsta serien, och nu är dags igen!!!! Men, och nu är det några ord till den fåkunninge igen: Även andra lag från det riktiga Norrland har tjänstgjort som öppnare av fönstret. IFK Sundsvall har gjort fem säsonger i högsta serien, Umeaå FC, IFK Luleå och Holmsund var sin. Från gränsnorrland har förutom Gefle IF både Sandviken ( såväl IF som AIK) varit på besök i finrummet. Och dessutom Brynäs.I fotboll!!!! Jag får säkert någon tabellnörd på mig om jag inte påpekar, att Sandvikens IF är det lag från hela Norrland, som tillbringat flest säsonger i Allsvenskan. 21 stycken närmare bestämt. För att inte bli beskylld för att vara en fotbollsnörd avstår jag från att nämna vilka lag från Norrland, som kvalat till högsta serien, men som snubblat på tröskeln. Men Lycksele och Marma och.... Ett av mina mest fantastiska fotbollsminnen har jag förresten, när jag fick följa med goda vänner till mina föräldrar för att se kvalmatchen mellan GIF Sundsvall och Eskilstuna 1957. Och giffarna har fostrat spelare som Tomas Brolin och Anders Grönhagen för att nämna några ur högen
Varför är nu det här viktigt och värt att blogga om? Det är viktigt främst för att alla småkillar och småtjejer från Medelpad och norrut behöver förebilder. Några att se upp till och försöka bli som. I Ångermanland fanns förebilderna inom ishockeyn och därför tog den död på t.ex. backhoppningen, där förebilderna tagit slut. I Örnsköldsvik finns numera MODo Hockey men inga backhoppare, bara tomma, ödsliga hoppbackar mitt i stan. Jag tror nämligen på idrotten som fostrare,förebild och ett oöverträffat redskap för integration. Sundsvallsgiffarna har ju specialiserat sig på att integrera islänningar!! En uppgift sdom ingen annan har velat ta på sig
Hur det går? Seger hemma och oavgjort borta. Och då är Norrlandsfönstret öppet på vid gavel igen!!!
GIF Sundsvall är förresten erfarna fönsteröppnare. Inget annat lag från det riktiga Norrland, och nu talar jag geografi och meterologi, har skött uppgiften att öppna ( och tyvärr även stänga) fönstret lika plikttroget som giffarna. Dom har spelat 13 säsonger i högsta serien, och nu är dags igen!!!! Men, och nu är det några ord till den fåkunninge igen: Även andra lag från det riktiga Norrland har tjänstgjort som öppnare av fönstret. IFK Sundsvall har gjort fem säsonger i högsta serien, Umeaå FC, IFK Luleå och Holmsund var sin. Från gränsnorrland har förutom Gefle IF både Sandviken ( såväl IF som AIK) varit på besök i finrummet. Och dessutom Brynäs.I fotboll!!!! Jag får säkert någon tabellnörd på mig om jag inte påpekar, att Sandvikens IF är det lag från hela Norrland, som tillbringat flest säsonger i Allsvenskan. 21 stycken närmare bestämt. För att inte bli beskylld för att vara en fotbollsnörd avstår jag från att nämna vilka lag från Norrland, som kvalat till högsta serien, men som snubblat på tröskeln. Men Lycksele och Marma och.... Ett av mina mest fantastiska fotbollsminnen har jag förresten, när jag fick följa med goda vänner till mina föräldrar för att se kvalmatchen mellan GIF Sundsvall och Eskilstuna 1957. Och giffarna har fostrat spelare som Tomas Brolin och Anders Grönhagen för att nämna några ur högen
Varför är nu det här viktigt och värt att blogga om? Det är viktigt främst för att alla småkillar och småtjejer från Medelpad och norrut behöver förebilder. Några att se upp till och försöka bli som. I Ångermanland fanns förebilderna inom ishockeyn och därför tog den död på t.ex. backhoppningen, där förebilderna tagit slut. I Örnsköldsvik finns numera MODo Hockey men inga backhoppare, bara tomma, ödsliga hoppbackar mitt i stan. Jag tror nämligen på idrotten som fostrare,förebild och ett oöverträffat redskap för integration. Sundsvallsgiffarna har ju specialiserat sig på att integrera islänningar!! En uppgift sdom ingen annan har velat ta på sig
Hur det går? Seger hemma och oavgjort borta. Och då är Norrlandsfönstret öppet på vid gavel igen!!!
söndag 7 november 2010
Kalle Svensson och Gustav Adolf
Det sägs ibland att det är ett tecken på tilltagande gammeldom att man gärna återvänder till det som var. Då håller jag nog på att drabbas av denna gammeldom, dock utan att nödvändigtvis påstå att det var bättre då, förr alltså.
I dag, en söndag i november med minusgrader över hela Sverige, avgörs allsvenskan i fotboll. Jag har redan tidigare uttryckt vad jag tycker om den ordningen, men nu är det så i alla fall. Och det blir Malmö FF eller Helsingborg som vinner, och får lyfta Lennart Johanssons pokal. En pokal som förresten i hemlighet och löndom fått inskriptionen "Bajen forever" Jag vet inte riktigt vad jag tycker om det tilltaget, men....
Ganska logiskt att det blir ett lag vid Öresund som vinner, eftersom, det måste jag om än motvilligt, med tanke på familjeförhållandena, medge, det just nu spelas bätrre fotboll på andra sidan Sundet. Minns bara FC Köpenhamns match mot Barcelona, härom veckan.... Jag bryr mig egentligen inte om vem av dom som vinner, tycker att det är viktigare att Sundsvallsgiffarna går upp i Allsvenskan nästa vecka, men mitt hjärta klappar kanske lite mer för Helsingborg ändå. Och orsaken? Under hela min uppväxt vaktades HIF-målet av Kalle Svensson, och han var min stora fotbollsidol och förebild. Kalle Svensson är den ende svenske fotbollsspelare som deltagit i fyra stora mästerskap (två världsmästerskap och två olympiska spel) och tagit medalj i samtliga. Han spelade 73 landskamper, vilket var nästan otroligt många under en tid när länderna var färre och landskamper inte alls lika vanliga som nu. Jag var själv målvakt, skaffade mig en keps och ett par knäskydd av samma stuk som Kalle Svensson hade och hade fler Alfabilder av honom än av nån annan spelare.
Alfabilderna kunde förresten vara värda ett eget blogginlägg, och det kanske kommer. Vi som var knattar på 50-talet minns Alfa-tabletterna med nostalgisk förtjusning. Fast det är förstås inte tabletterna som får nostalgin att frodas, det är samlarbilderna som låg i Alfa-askarna, som gör askarna så minnesrika, så oförglömliga. I varje ask låg en liten porträttbild med någon av den tidens idrottshjältar. På bildens baksida kunde man läsa några rader om den avbildade; om ålder, klubb, yrke och idrottsliga talanger.Mer behövdes inte för att de avbildade skulle bli avgudade.Alla idrottsintresserade grabbar samlade Alfa-bilder. På skolrasterna gjorde vi vårt bästa för att byta bort våra dubletter – tjejerna i klassen hade vi inte tid med. De stod i ett annat hörn av skolgården och bytte filmisar med varandra. Och jag hade alltså flest bilder av Rio-Kalle. Så heja HIF i eftermiddag....
I går var det också Gustav Adolfdagen. Ja, den kallades så under min uppväxt. Då sjöng vi "vår Gud är oss en väldig borg" som morgonpsalm och någon lärare höll ett högstämt tal om Gustaf II Adolf på morgonbönen. Han var ju ändå den lutherska trons försvarare och därmed värd all uppskattning..... Fast några Gustaf Adolf-bakelser minns jag inte att vi åt. Inte jag i alla fall. Men det gjorde inget, dom är inte särskilt goda, det hörde jag i TV i går, och dessutom var det ingen protestantisk tro han försvarade då i 30-åriga kriget. Det var ett alldeles vanligt, smutsigt anfallskrig för att göra Östersjön till ett evenskt innanhav. Men SL:s bussar flaggar ändå på sina bussar för honom än i dag. Eller snarare i går. Men jag har i alla fall varit i Lützen, där han stupade i dimman just i går, fast redan 1632. Där har jag varit, men inte på Olympia i Helsingborg där Kalle Svensson står staty.....
Och Gustaf II Adolf hade nog inte varit det han var, om inte rikets angelägenheter under hans krigseskapader skötts av hans kansler Axel Oxenstierna. Det var föreesten Oxenstierna som i ett brev till sin son skrev: Min son, om du bara visste med hur lite vishet världen styres." Tala om profetisk klarsyn.....
Men det får kanske bli en annan historia.
I dag, en söndag i november med minusgrader över hela Sverige, avgörs allsvenskan i fotboll. Jag har redan tidigare uttryckt vad jag tycker om den ordningen, men nu är det så i alla fall. Och det blir Malmö FF eller Helsingborg som vinner, och får lyfta Lennart Johanssons pokal. En pokal som förresten i hemlighet och löndom fått inskriptionen "Bajen forever" Jag vet inte riktigt vad jag tycker om det tilltaget, men....
Ganska logiskt att det blir ett lag vid Öresund som vinner, eftersom, det måste jag om än motvilligt, med tanke på familjeförhållandena, medge, det just nu spelas bätrre fotboll på andra sidan Sundet. Minns bara FC Köpenhamns match mot Barcelona, härom veckan.... Jag bryr mig egentligen inte om vem av dom som vinner, tycker att det är viktigare att Sundsvallsgiffarna går upp i Allsvenskan nästa vecka, men mitt hjärta klappar kanske lite mer för Helsingborg ändå. Och orsaken? Under hela min uppväxt vaktades HIF-målet av Kalle Svensson, och han var min stora fotbollsidol och förebild. Kalle Svensson är den ende svenske fotbollsspelare som deltagit i fyra stora mästerskap (två världsmästerskap och två olympiska spel) och tagit medalj i samtliga. Han spelade 73 landskamper, vilket var nästan otroligt många under en tid när länderna var färre och landskamper inte alls lika vanliga som nu. Jag var själv målvakt, skaffade mig en keps och ett par knäskydd av samma stuk som Kalle Svensson hade och hade fler Alfabilder av honom än av nån annan spelare.
Alfabilderna kunde förresten vara värda ett eget blogginlägg, och det kanske kommer. Vi som var knattar på 50-talet minns Alfa-tabletterna med nostalgisk förtjusning. Fast det är förstås inte tabletterna som får nostalgin att frodas, det är samlarbilderna som låg i Alfa-askarna, som gör askarna så minnesrika, så oförglömliga. I varje ask låg en liten porträttbild med någon av den tidens idrottshjältar. På bildens baksida kunde man läsa några rader om den avbildade; om ålder, klubb, yrke och idrottsliga talanger.Mer behövdes inte för att de avbildade skulle bli avgudade.Alla idrottsintresserade grabbar samlade Alfa-bilder. På skolrasterna gjorde vi vårt bästa för att byta bort våra dubletter – tjejerna i klassen hade vi inte tid med. De stod i ett annat hörn av skolgården och bytte filmisar med varandra. Och jag hade alltså flest bilder av Rio-Kalle. Så heja HIF i eftermiddag....
I går var det också Gustav Adolfdagen. Ja, den kallades så under min uppväxt. Då sjöng vi "vår Gud är oss en väldig borg" som morgonpsalm och någon lärare höll ett högstämt tal om Gustaf II Adolf på morgonbönen. Han var ju ändå den lutherska trons försvarare och därmed värd all uppskattning..... Fast några Gustaf Adolf-bakelser minns jag inte att vi åt. Inte jag i alla fall. Men det gjorde inget, dom är inte särskilt goda, det hörde jag i TV i går, och dessutom var det ingen protestantisk tro han försvarade då i 30-åriga kriget. Det var ett alldeles vanligt, smutsigt anfallskrig för att göra Östersjön till ett evenskt innanhav. Men SL:s bussar flaggar ändå på sina bussar för honom än i dag. Eller snarare i går. Men jag har i alla fall varit i Lützen, där han stupade i dimman just i går, fast redan 1632. Där har jag varit, men inte på Olympia i Helsingborg där Kalle Svensson står staty.....
Och Gustaf II Adolf hade nog inte varit det han var, om inte rikets angelägenheter under hans krigseskapader skötts av hans kansler Axel Oxenstierna. Det var föreesten Oxenstierna som i ett brev till sin son skrev: Min son, om du bara visste med hur lite vishet världen styres." Tala om profetisk klarsyn.....
Men det får kanske bli en annan historia.
fredag 5 november 2010
Det är inte synd om kungen
Visst. Det går säkert att visa att en majoritet stöder monarkin. Konstigt vore det annars med tanke på det massiva stöd den under alla tider har uppburit från nära nog alla medier i landet. Men om demokrati är något mer än majoritetsvälde är monarki inte demokratisk och kan aldrig bli det – hur vanlig man än försöker göra den kungliga familjen. Själva idén strider mot tanken på alla människors lika värde. Somliga föds finare än andra, och förtjänar att stekta sparvar flyger rätt in i munnen i form av slott, privilegier, som ingen annan kan drömma om, och ett i största allmänhet bekymmersfritt liv.
Och det var till ett sånt liv som vår nuvarande kung motvilligt, om man får tro boken om den motvillige monarken, ställde sig till förfogande. Han har under hela sitt liv som monark haft möjligheter att hoppa av, att abdikera, att säga, stopp, det här strider mot alla demokratiska värderingar,som nästan alla amdra svenskar står för. Jag ställer inte upp längre. Men det har han inte gjort. Han har velat behålla klassamhället.
Kungafamiljen är inte vanlig, utan en symbol för klassamhället, ett både lockande och avskräckande exemplet på hur ett privilegierat överklassliv ser ut. Ibland hör man argumentet att vi måste avskaffa monarkin för att det är synd om den kungliga familjen som tvingas leva instängd i en gyllene bur. En sån tanke är naturligtvis alldeles befängd. Det är inte synd om människor som aldrig behöver stå i vårdkö eller bostadskö, aldrig ett ögonblick behöver oroa sig för om pengarna skall räcka, som kan köra sin Ferrari när man inte i ett anfall av folklighet istället väljer Porschen.
Själva tanken att landets högsta ämbete skall gå i arv är inte bara föråldrad den är dessutom stötande. Godtar man tanken på att höga ämbeten skall gå i arv, varför då inte fortsätta på den inslagna vägen? Man kunde i så fall göra överbefälhavarens, ärkebiskopens och landshövdingarnas poster ärftliga – alltså poster som i dagens Sverige är väldigt fina men inte längre särskilt viktiga. Kungahuset och hovet däremot har en betydande reell makt; när kungen och drottningen talar lyssnar menigheten och tillskriver varje yttrande en djup betydelse. Titta bara på intresset för den nu aktuella boken!
I själva verket talar alla argument emot monarkin som statsskick. Ekonomiska sådana förs ofta fram. Monarkin sägs vara bra för landet. Trots det till vansinne upphaussade intresset för kronprinsessans bröllop med den stackars Daniel Westling återstår detta att bevisa.
Sammma med turistargumentet, Det är lika dumt som det ekonomiska. Stämde det – att kungar och drottningar attraherar turister – skulle Belgien dra till sig fler turister än Frankrike. Turisterna skulle ha övergivit Grekland när landet skickade kungen i landsflykt. Ingen vettig människa väljer mål för sin semesterresa för ett statsskicks skull.
Sedan får man också höra att monarkin skänker lite guldglans åt allas vår tillvaro. Ärligt talat tror jag att det är väldigt få som finner sin tillvaro ljuvare och ljusare bara för att kungen och hans anhang går på nattklubb.
Att monarkin fortfarande har ett starkt folkligt stöd går inte att förneka. Den har blivit en dokusåpa, om en fullkomligt bisarr verklighet. Ett folkligt stöd, som dessvärre inte torde bli mindre trots att kungen så öppet visade sitt förakt för folket genom att inte tillåta en enda fråga efter sitt makabra beteende vid pressträffen i går. Han uttalade sig, vände på klacken och gick. Tänk om Fredrik Reinfeldt skulle bete sig så.....
Så snälla Ni alla! Tyck inte synd om kungen, inte ens efter boken om hans påstådda eskapader med vackra damar och andra..... Det är inte ett dugg synd om honom och hans hus. Det är möjligen alla oss andra det är synd om, alla vi som tvngas betala för detta spektakel.
Och det var till ett sånt liv som vår nuvarande kung motvilligt, om man får tro boken om den motvillige monarken, ställde sig till förfogande. Han har under hela sitt liv som monark haft möjligheter att hoppa av, att abdikera, att säga, stopp, det här strider mot alla demokratiska värderingar,som nästan alla amdra svenskar står för. Jag ställer inte upp längre. Men det har han inte gjort. Han har velat behålla klassamhället.
Kungafamiljen är inte vanlig, utan en symbol för klassamhället, ett både lockande och avskräckande exemplet på hur ett privilegierat överklassliv ser ut. Ibland hör man argumentet att vi måste avskaffa monarkin för att det är synd om den kungliga familjen som tvingas leva instängd i en gyllene bur. En sån tanke är naturligtvis alldeles befängd. Det är inte synd om människor som aldrig behöver stå i vårdkö eller bostadskö, aldrig ett ögonblick behöver oroa sig för om pengarna skall räcka, som kan köra sin Ferrari när man inte i ett anfall av folklighet istället väljer Porschen.
Själva tanken att landets högsta ämbete skall gå i arv är inte bara föråldrad den är dessutom stötande. Godtar man tanken på att höga ämbeten skall gå i arv, varför då inte fortsätta på den inslagna vägen? Man kunde i så fall göra överbefälhavarens, ärkebiskopens och landshövdingarnas poster ärftliga – alltså poster som i dagens Sverige är väldigt fina men inte längre särskilt viktiga. Kungahuset och hovet däremot har en betydande reell makt; när kungen och drottningen talar lyssnar menigheten och tillskriver varje yttrande en djup betydelse. Titta bara på intresset för den nu aktuella boken!
I själva verket talar alla argument emot monarkin som statsskick. Ekonomiska sådana förs ofta fram. Monarkin sägs vara bra för landet. Trots det till vansinne upphaussade intresset för kronprinsessans bröllop med den stackars Daniel Westling återstår detta att bevisa.
Sammma med turistargumentet, Det är lika dumt som det ekonomiska. Stämde det – att kungar och drottningar attraherar turister – skulle Belgien dra till sig fler turister än Frankrike. Turisterna skulle ha övergivit Grekland när landet skickade kungen i landsflykt. Ingen vettig människa väljer mål för sin semesterresa för ett statsskicks skull.
Sedan får man också höra att monarkin skänker lite guldglans åt allas vår tillvaro. Ärligt talat tror jag att det är väldigt få som finner sin tillvaro ljuvare och ljusare bara för att kungen och hans anhang går på nattklubb.
Att monarkin fortfarande har ett starkt folkligt stöd går inte att förneka. Den har blivit en dokusåpa, om en fullkomligt bisarr verklighet. Ett folkligt stöd, som dessvärre inte torde bli mindre trots att kungen så öppet visade sitt förakt för folket genom att inte tillåta en enda fråga efter sitt makabra beteende vid pressträffen i går. Han uttalade sig, vände på klacken och gick. Tänk om Fredrik Reinfeldt skulle bete sig så.....
Så snälla Ni alla! Tyck inte synd om kungen, inte ens efter boken om hans påstådda eskapader med vackra damar och andra..... Det är inte ett dugg synd om honom och hans hus. Det är möjligen alla oss andra det är synd om, alla vi som tvngas betala för detta spektakel.
tisdag 2 november 2010
De, som släpper igenom ljuset
I söndags knackade två spöken på vår dörr. "Bus eller godis" frågade dom, och lite godis fick dom av oss. Ja visst ja, det är ju Halloween, konstaterade vi, när spökena drog vidare, Baldersvägen fram.
Den kristna kyrkan har firat minnet av kyrkans helgon alltsedan 800-talet. Alla själars dag började firas på 1100-talet till minne av de döda. Det är den dag man skulle minnas alla nära och kära som gått bort, och som väntar på uppståndelsen på kyrkogården.
Alla Helgons dag återinfördes 1954, som en kombination av båda, men främst som en dag att minnas anhöriga som gått bort. Och som ett sätt att minnas, så tänder vi ljus på kyrkogårdarna, och vi gör det mer och mer för varje år. Och hos oss är synen från Jungfruberget mot kyrkogården på andra sidan viken med alla de tända ljuslyktorna magnifik i novembermörkret.
Allhelgonahelgen har utvecklats till att bli en folklig högtid, som lever sitt eget liv också utan någon egentlig uppbackning från kyrkans sida, som ett uttryck för en folkets religiositet.Men naturligtvis har allhelgonahelgen även ett djupt kristet innehåll, som handlar om det eviga liv, i ljuset av Guds närhet, som erbjuds alla människor.
Men spökena, som knackade på vår dörr då? Vad representerade dom då? Spöken och mörker mitt i ljusets och hoppets högtid. Halloween. Vad är det som händer?
Agneta Lilja skriver i sin bok Sockrade hjärtan och godissugna spöken, Alla Hjärtans Dag och Halloween – två nya festseder i Sverige att Halloween anses ha sitt ursprung i den uråldriga keltiska festen Samhain som betecknade början på det nya året. Den natt som Samhain firades på ansågs vara en speciell övergångsnatt då kaotiska och märkliga förhållanden rådde. Bland annat trodde man att de döda kunde komma tillbaka till de levandes värld, då portarna, som skilde de båda åt, var öppna denna natt. För att vägleda de döda tände man eldar, som även skulle skrämma de häxor som man trodde var i rörelse.
Halloweenfirandet kom till Sverige på 1990-talet och har blivit en starkt kommersialiserad konkurrent till allhelgonafirandet. Försäljningen av fest- och skämtartiklar är mycket lönsam, och hos festspecialisten Buttericks inbringar Halloween numera mer pengar än julförsäljningen.
Från olika kristna håll har man nu sett satansdyrkan och andra ockulta inslag i Halloweenfirandet som en allvarlig konkurrent till Allhelgonahelgens kristna budskap. Det tycker jag är att slåss mot väderkvarnar, en kamp som vi inte behöver utkämpa. Låt dom hålla på!! Som kristen vet jag ju, att Kristus besegrat dödsmakterna och Halloweenfirandet är nog främst ett uttryck för en fascination inför döden, att leka med det, som man innerst inne är rädd för. Vi behöver inte göra ett större teologiskt nummer av detta än av tomten eller påskkäringarna. Dom bekämpar vi ju inte heller. Man måste välja sina strider.
Varför inte försöka bli ett helgon själv i stället förresten? Vid sidan av alla S:t och S:ta är det ju ändå vardagshelgonen, som är dom verkligt viktiga. Det är dom, som kanske mer än den kristna historiens alla stora helgon, gör mörkret i vår tid lite mindre mörkt. Och hur var det hon sa, Anna, som följt mormor till kyrkan och som svar på frågan vilka det var som avbildades på kyrkfönstren där solen sken in, av mormor fick svaret, att det var helgon. I skolan frågade sedan fröken om någon visste vad helgon var. Och Anna visste. Det är dom, som släpper igenom ljuset!
Den kristna kyrkan har firat minnet av kyrkans helgon alltsedan 800-talet. Alla själars dag började firas på 1100-talet till minne av de döda. Det är den dag man skulle minnas alla nära och kära som gått bort, och som väntar på uppståndelsen på kyrkogården.
Alla Helgons dag återinfördes 1954, som en kombination av båda, men främst som en dag att minnas anhöriga som gått bort. Och som ett sätt att minnas, så tänder vi ljus på kyrkogårdarna, och vi gör det mer och mer för varje år. Och hos oss är synen från Jungfruberget mot kyrkogården på andra sidan viken med alla de tända ljuslyktorna magnifik i novembermörkret.
Allhelgonahelgen har utvecklats till att bli en folklig högtid, som lever sitt eget liv också utan någon egentlig uppbackning från kyrkans sida, som ett uttryck för en folkets religiositet.Men naturligtvis har allhelgonahelgen även ett djupt kristet innehåll, som handlar om det eviga liv, i ljuset av Guds närhet, som erbjuds alla människor.
Men spökena, som knackade på vår dörr då? Vad representerade dom då? Spöken och mörker mitt i ljusets och hoppets högtid. Halloween. Vad är det som händer?
Agneta Lilja skriver i sin bok Sockrade hjärtan och godissugna spöken, Alla Hjärtans Dag och Halloween – två nya festseder i Sverige att Halloween anses ha sitt ursprung i den uråldriga keltiska festen Samhain som betecknade början på det nya året. Den natt som Samhain firades på ansågs vara en speciell övergångsnatt då kaotiska och märkliga förhållanden rådde. Bland annat trodde man att de döda kunde komma tillbaka till de levandes värld, då portarna, som skilde de båda åt, var öppna denna natt. För att vägleda de döda tände man eldar, som även skulle skrämma de häxor som man trodde var i rörelse.
Halloweenfirandet kom till Sverige på 1990-talet och har blivit en starkt kommersialiserad konkurrent till allhelgonafirandet. Försäljningen av fest- och skämtartiklar är mycket lönsam, och hos festspecialisten Buttericks inbringar Halloween numera mer pengar än julförsäljningen.
Från olika kristna håll har man nu sett satansdyrkan och andra ockulta inslag i Halloweenfirandet som en allvarlig konkurrent till Allhelgonahelgens kristna budskap. Det tycker jag är att slåss mot väderkvarnar, en kamp som vi inte behöver utkämpa. Låt dom hålla på!! Som kristen vet jag ju, att Kristus besegrat dödsmakterna och Halloweenfirandet är nog främst ett uttryck för en fascination inför döden, att leka med det, som man innerst inne är rädd för. Vi behöver inte göra ett större teologiskt nummer av detta än av tomten eller påskkäringarna. Dom bekämpar vi ju inte heller. Man måste välja sina strider.
Varför inte försöka bli ett helgon själv i stället förresten? Vid sidan av alla S:t och S:ta är det ju ändå vardagshelgonen, som är dom verkligt viktiga. Det är dom, som kanske mer än den kristna historiens alla stora helgon, gör mörkret i vår tid lite mindre mörkt. Och hur var det hon sa, Anna, som följt mormor till kyrkan och som svar på frågan vilka det var som avbildades på kyrkfönstren där solen sken in, av mormor fick svaret, att det var helgon. I skolan frågade sedan fröken om någon visste vad helgon var. Och Anna visste. Det är dom, som släpper igenom ljuset!
måndag 1 november 2010
Fatta varje morgon följande beslut….
Det sägs ibland att det är kvinnorna, som hållit folkrörelserna vid liv. Och i synnerhet gäller det kanske frikyrkan, där det i mer än hundra år stickats, stoppats, bakats och sålts för att skapa förutsättningar för evangeliets spridning. I Frälsningsarmén har i mer än hundra år dessa föutsättningar skapats av Hemförbundet, och grundläggaren William Booth sa ju också vid något tillfälle att "många av mina bästa män är kvinnor". Det har redan bedrivits viss genderforskning om Frälsningsarmén och Hemförbundet, men mycket mer borde göras på det området.
Häromdagen var jag gäst på Hemförbundet, som numera officiellt bytt namn till Hem- och Familj, och både medlemskap och veckoträffar har numera också öppnats för män. Men på samma sätt som i mer än hundra år samlas fortfarande varje vecka hundratals kvinnor och alltså numera också alltfler män i vårt land till intressanta samlingar med andakt, kaffe och ett mer eller mindre lärorikt programinslag av något slag.Medelåldern är hög, men stämningen inte mindre god för det. Och det är i programavsnittet, som jag kom in i sammanhanget häromdagen.
På vissa håll, bl.a där jag var gäst, avger man fortfarande Hemförbundets gamla motto och medlemmarna säger till sig själva och åtminstone en gång i veckan även till varandra: "Jag vill i dag försöka att leva i enkelhet, uppriktighet och lugn; övervinna varje böjelse till missnöje, oro, missmod, orenhet och själviskhet; öva mig i glädje, i storsinthet, barmhärtighet och vanan av helig tystnad; vinnlägga mig om sparsamhet i mina utgifter, noggrannhet i mitt samtal, nit i tjänsten, trohet i det som anförtros mig och en barnslig förtröstan på Gud"?
Mottot är ett lysande exempel på hur vanliga, enkla vardagsmänniskor, på ett vardagsnära sätt tar i tu med frågor som politiker och beslutsfattare aldrig tycks kunna lösa: Leva i enkelhet; Ett löfte om att leva resurssnålt, energisnålt och med skölden uppe mot kommersialismens olika angreppsförsök. Och detta i en tid när resursslöseri hotar hela planeten. Övervinna varje böjelse till själviskhet; En uppmaning till solidaritet och gemenskap i en värld där egoismen, och ensam-är-stark-tänkandet breder ut sig alltmer och allt snabbare. Öva mig i vanan av helig tystnad; Tystnaden blir allt viktigare i en tid där alltfler budskap försöker överrösta varandra och där så mycket sägs, som aldrig blir gjort. En tystnad som tränar oss i att lyssna inåt, där Guds röst vill göra sig hörd. Vinnlägga mig om sparsamhet i mina utgifter; Klyftan mellan dem som har och dem som saknar blir allt större, och det även i vårt land. Och då behöver sparsamhet på nytt bli en dygd hos dem som har. Trohet i det som anförtros mig; Aktiespekulationer, försäkringsbedrägerier, svindel på hög nivå. Vi känner igen rubrikerna, och vad är då viktigare än trohet och tillit i det som anförtros mig. En barnslig förtröstan på Gud; För Frälsningsarmén som Hem- och Familj är en viktig del av, är det viktigt att uthålligt, modigt och kreativt presentera en gudstro, som i vårt land länge förlöjligats och ansetts gammalmodig och förlegad, som den kraftkälla som gör det möjligt för människor att leva framsynt i en svår tid.
Och även om mottot tillhör Hem och Familj, så vill jag också försöka göra det till mitt, och försöka visa min tro på Gud genom en enkel livsstil i gemenskap med Gud och med andra. En livsstil som utmanar pryltänkande och överflöd, och en livsstil som utstrålar tillit och förtroende. Så; Fatta varje morgon följande beslut…….
Jag gillar Hemförbundet!
Häromdagen var jag gäst på Hemförbundet, som numera officiellt bytt namn till Hem- och Familj, och både medlemskap och veckoträffar har numera också öppnats för män. Men på samma sätt som i mer än hundra år samlas fortfarande varje vecka hundratals kvinnor och alltså numera också alltfler män i vårt land till intressanta samlingar med andakt, kaffe och ett mer eller mindre lärorikt programinslag av något slag.Medelåldern är hög, men stämningen inte mindre god för det. Och det är i programavsnittet, som jag kom in i sammanhanget häromdagen.
På vissa håll, bl.a där jag var gäst, avger man fortfarande Hemförbundets gamla motto och medlemmarna säger till sig själva och åtminstone en gång i veckan även till varandra: "Jag vill i dag försöka att leva i enkelhet, uppriktighet och lugn; övervinna varje böjelse till missnöje, oro, missmod, orenhet och själviskhet; öva mig i glädje, i storsinthet, barmhärtighet och vanan av helig tystnad; vinnlägga mig om sparsamhet i mina utgifter, noggrannhet i mitt samtal, nit i tjänsten, trohet i det som anförtros mig och en barnslig förtröstan på Gud"?
Mottot är ett lysande exempel på hur vanliga, enkla vardagsmänniskor, på ett vardagsnära sätt tar i tu med frågor som politiker och beslutsfattare aldrig tycks kunna lösa: Leva i enkelhet; Ett löfte om att leva resurssnålt, energisnålt och med skölden uppe mot kommersialismens olika angreppsförsök. Och detta i en tid när resursslöseri hotar hela planeten. Övervinna varje böjelse till själviskhet; En uppmaning till solidaritet och gemenskap i en värld där egoismen, och ensam-är-stark-tänkandet breder ut sig alltmer och allt snabbare. Öva mig i vanan av helig tystnad; Tystnaden blir allt viktigare i en tid där alltfler budskap försöker överrösta varandra och där så mycket sägs, som aldrig blir gjort. En tystnad som tränar oss i att lyssna inåt, där Guds röst vill göra sig hörd. Vinnlägga mig om sparsamhet i mina utgifter; Klyftan mellan dem som har och dem som saknar blir allt större, och det även i vårt land. Och då behöver sparsamhet på nytt bli en dygd hos dem som har. Trohet i det som anförtros mig; Aktiespekulationer, försäkringsbedrägerier, svindel på hög nivå. Vi känner igen rubrikerna, och vad är då viktigare än trohet och tillit i det som anförtros mig. En barnslig förtröstan på Gud; För Frälsningsarmén som Hem- och Familj är en viktig del av, är det viktigt att uthålligt, modigt och kreativt presentera en gudstro, som i vårt land länge förlöjligats och ansetts gammalmodig och förlegad, som den kraftkälla som gör det möjligt för människor att leva framsynt i en svår tid.
Och även om mottot tillhör Hem och Familj, så vill jag också försöka göra det till mitt, och försöka visa min tro på Gud genom en enkel livsstil i gemenskap med Gud och med andra. En livsstil som utmanar pryltänkande och överflöd, och en livsstil som utstrålar tillit och förtroende. Så; Fatta varje morgon följande beslut…….
Jag gillar Hemförbundet!
Jag avskyr november
I dag inleds årets värsta månad och det är lika bra att jag säger som det är: Jag avskyr november. Jag har alltid ogillat denna månad, men det blir allt värre med åren. Så från att inte tycka om har det gått via ogilla till att avsky. Blir nästa steg hata? Nej, min uppfostran säger mig, att man inte ska hata, så... Fast egentligen så vet man inte. Jag kan förresten bunta ihop den senare delen av oktober också och lägga i samma avskykorg. Och vad tänkte egentligen Herren på när han skapade den perioden? Kanske tänkte Han på stearinljus-och värmeljusfabrikanter och anställda. Så att dom ska ha jobb, menar jag. För det går åt mycket stearin den här tiden för att härda ut. Eller tänkte Han kanske på att vi ska kunna njuta så mycket mer sedan åt alla ljus, både stearin och andra i december, men framför allt åt våren när ljuset så sakteliga börjar komma tillbaka?
Och vad tänkte jag på, när jag lovade att komma till sjätte kåren på Kungsholmen för att dela med mig av något så befängt som "Ljusa tankar i november". Idén till rubriksättning var dessutom alldeles min egen så jag har ingen att skylla på- Så;
Glada tankar i november: Kanarieöarna och Egypten är de populäraste enveckasresmålen med hyfsat säker värme och sol i november. Ett annat alternativ kan vara Marocko som är ett vinterresmål för charterbolagen, men där det blir lite väl kallt senare på året. I november är chansen stor att det är varmt och skönt. Så låt oss packa väskorna och dra i väg! Nej naturligtvis så går inte det. Men SMHI påminner på sin hemsida om att i fjol fick vi faktiskt en novembermånad med temperaturöverskott i hela landet. På många håll i både norr och söder var det den varmaste november sedan rekordmånaden år 2000.En kuriositet är att många stationer hade högre medeltemperatur i november än i oktober, i Värmland var skillnaden nästan två grader. Detta är mycket sällsynt, men inte helt unikt. Senast november var varmare än oktober i vissa delar av landet var år 2003. En rekordvarm november alltså. Men det var i fjol det.....
Men Lars-åke Lagrell och hans kompisar i fotbollsförbundets styrelse, dom älskar säkert november. Eller också tänker dom inte alls. Varför låter dom annars både allsvenskan och svenska cupen avgöras avgöras i november månad. Visserligen står i år guldstriden i allsvenskan mellan Malmö FF och Helsingborg, och då är vi ju nästan i Danmark. Men även i Danmark kan november vara riktigt grisig, det vet jag. Och att spela final i svenska cupen den 13 november!! Hur kul låter det? Och med Hammarby som ena parten dessutom... Nej, min bäste Lagrell, eller hur man nu tilltalar en pensionerad landshövding, Lägg om spelåret snarast! Låt oss börja spela höst- vår i ställer för som nu vår-höst. Som alla civiliserade fotbollsländer. Då kan både allsvenskan och svenska cupen avgöras en varm och ljus försommarkväll. Vad är det för fel på en sån tanke?
"Den vår de svage kallar höst" skaldade poeten Erik Axel Karlfeldt. Och visst finns det mycket att uppskatta med hösten– friska men lite kalla molnfria soliga dagar,trädens bladverk färgas i varm färgprakt,trattkantarellerna och andra sena svampar att plocka, och våra små sjöar och ängar som sveps in i lätt dimma. Så här skaldade Karlfeldt:
Men knappast i november. Han skrev säkert sin dikt i september eller tidig oktober, för då tycker även jag att hösten går an. Men november. Blöta, tunga löv, som ska krattas, vinterdäck som ska på, medan allting i naturen dör runt omkring. Och Lasse Löndahl, uppmanade oss med sin sammetsröst att
Men nej, det går inte: Det är bara att bita ihop. Jag avskyr november, men snart är det jul, och vår och sommar och värme......
Och vad tänkte jag på, när jag lovade att komma till sjätte kåren på Kungsholmen för att dela med mig av något så befängt som "Ljusa tankar i november". Idén till rubriksättning var dessutom alldeles min egen så jag har ingen att skylla på- Så;
Glada tankar i november: Kanarieöarna och Egypten är de populäraste enveckasresmålen med hyfsat säker värme och sol i november. Ett annat alternativ kan vara Marocko som är ett vinterresmål för charterbolagen, men där det blir lite väl kallt senare på året. I november är chansen stor att det är varmt och skönt. Så låt oss packa väskorna och dra i väg! Nej naturligtvis så går inte det. Men SMHI påminner på sin hemsida om att i fjol fick vi faktiskt en novembermånad med temperaturöverskott i hela landet. På många håll i både norr och söder var det den varmaste november sedan rekordmånaden år 2000.En kuriositet är att många stationer hade högre medeltemperatur i november än i oktober, i Värmland var skillnaden nästan två grader. Detta är mycket sällsynt, men inte helt unikt. Senast november var varmare än oktober i vissa delar av landet var år 2003. En rekordvarm november alltså. Men det var i fjol det.....
Men Lars-åke Lagrell och hans kompisar i fotbollsförbundets styrelse, dom älskar säkert november. Eller också tänker dom inte alls. Varför låter dom annars både allsvenskan och svenska cupen avgöras avgöras i november månad. Visserligen står i år guldstriden i allsvenskan mellan Malmö FF och Helsingborg, och då är vi ju nästan i Danmark. Men även i Danmark kan november vara riktigt grisig, det vet jag. Och att spela final i svenska cupen den 13 november!! Hur kul låter det? Och med Hammarby som ena parten dessutom... Nej, min bäste Lagrell, eller hur man nu tilltalar en pensionerad landshövding, Lägg om spelåret snarast! Låt oss börja spela höst- vår i ställer för som nu vår-höst. Som alla civiliserade fotbollsländer. Då kan både allsvenskan och svenska cupen avgöras en varm och ljus försommarkväll. Vad är det för fel på en sån tanke?
"Den vår de svage kallar höst" skaldade poeten Erik Axel Karlfeldt. Och visst finns det mycket att uppskatta med hösten– friska men lite kalla molnfria soliga dagar,trädens bladverk färgas i varm färgprakt,trattkantarellerna och andra sena svampar att plocka, och våra små sjöar och ängar som sveps in i lätt dimma. Så här skaldade Karlfeldt:
Nu är den stolta vår utsprungen,
den vår de svaga kalla höst.
Nu blommar heden röd av ljungen
och hvitt av liljor älvens bröst.
Nu är den sista visan sjungen
av sommarens kvinnligt veka röst;
nu stiger uppför bergens trappa
trumpetarn storm i dunkel kappa.
Men knappast i november. Han skrev säkert sin dikt i september eller tidig oktober, för då tycker även jag att hösten går an. Men november. Blöta, tunga löv, som ska krattas, vinterdäck som ska på, medan allting i naturen dör runt omkring. Och Lasse Löndahl, uppmanade oss med sin sammetsröst att
Minns i november
den ljuva september,
den tid då äpplet fallet moget.
Grå är november
men ljus är september
Men nej, det går inte: Det är bara att bita ihop. Jag avskyr november, men snart är det jul, och vår och sommar och värme......
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)