Om att vara personlig

"Du är bäst när du är personlig!" Ett gott råd från en blogg-kompis. Och hon, för det är en hon, borde veta. Hon har skrivit flera hundra blogginlägg, där de flesta är både personliga och bra. Mycket bra till och med! Så det blir bäst när man delar med sig av smått och stort. Bä'ttre än när man bara kräver regeringens avgång, även om det också har sin givna plats i den här bloggen. Eller när man bara kommenterar matpriser eller hur det har gått med landet sedan den stora privatiseringsvågen svepte bort både SJ och bilprovningen. Och apoteket också för den delen.Och varför skärper sig inte monopolen när konkurrenterna dyker upp? Det ska jag blogga om nån gång också.

Jag har alltså varit på läger på Öland. Tillsammans med 170 kamrater fick jag den här gången uppleva ett Öland i sol. Jag har nämligen varit på Öland en gång tidigare. Det skulle bli en vecka, men eftersom det regnade oavbrutet, natt som dag, avbröt vi det äventyret redan efter fyra dagar. Men den här gången lyste alltså solen under större delen av veckan. Lyste över oss, som kom från, ja, jag vet inte hur många länder. Men kåren har ett fint invandrararbete i Akalla, så tio olika länder räcker säkert inte. Om det tänkte jag blogga och bli personlig, men så hände det sig, att jag stannade hemma från gudstjänsten för att packa upp efter veckan och för att hjälpa till med tvätt och annat som hör till när man varit borta en vecka. Passade då på att lyssna till radiogudstjänsten, och ärkebiskop emeritus K-G Hammar. Det är bara präster och professorer som blir emeriti, när dom pensioneras. Undras just varför. Titeln härrör från latinets emeritus, vilket betyder "den som har tjänat ut", "veteran". Det var ursprungligen beteckning för avdankad soldat i romerska hären. Rektor emeritus vore väl inte så dumt annars....

Alltnog; jag gillar K-G Hammar. Tycker om predikningar som också utmanar intellektet och inte bara känslan. Tron är ju nämligen inte bara en känsla.... Och K-G Hammar utmanar verkligen intellektet. Men det här gången var det inte så mycket det. Utan mera den trosbekännelse han ledde församlingen i efter sin predikan. Lyssna! Eller Läs! blir det väl snarare.

Jag tror på en Gud, som är helig och varm,
som ger kampglöd och identitet,
en helande Gud som gör trasigt till helt,
som stärker till medvetenhet.

Jag tror på en Gud, som gråter med mig,
när jag gråter så allting är gråt,
en tröstande Gud som kan trösta likt den,
som väntar tills gråten gått åt.

Jag tror på en Gud, som bor inom mig
och som bor i allt utanför,
en skrattande Gud som vill skratta med mig,
som lever med mig när jag dör.

Och jag kände direkt att så tror jag. Precis så! Vi brukar i kristna kretsar ibland tala om personliga tilltal. Och där, framför radioapparaten, fick jag ett sånt personligt tilltal. Från en "helande Gud, som gör trasigt till helt, som stärker till medvetenhet, som tröstar och som skrattar med mig. Och som lever med mig när jag dör."

Personligare än så kan det väl inte bli. Eller hur, min personliga bloggkompis? Och till Öland och lägret ska jag återkomma.