Sifferkombinationen ovan ska utläsas den 19 september 2010. Säger det dej något? Jag hoppas det. Det är valdagen, och det är en viktig dag. Jag brukar sällan citera vänsterpartiledaren Lars Ohly, men när han säger att du ska rösta främst därför att att du får göra det får han medhåll av mig. Det är nämligen ingen självklarhet för majoriteten av världens befolkning att i allmänna val fritt få uttrycka sin mening om hur samhället ska styras. Så rösta den 19 september. Eller rösta i förtid om det passar dej bättre. Det kan du börja göra i morgon. Jag ska förtidsrösta själv, eftersom jag är i Polen på valdagen. Där har man förresten inte kunnat rösta fritt och efter sin övertgelse så länge..... Så gå och rösta!
Ett val är alltid ett antingen eller. Så också den 19 september. För mig är det ett val mellan skattesänkningar och mer välfärd och fler möjligheter för fler. Högerregeringen har under mandatperioden genomfört skattesänkningar för 100 miljarder och avser en kommande period – om man får makten- enligt ett policydokument publicerat i Expressen – sänka skatterna med ytterligare 100 miljarder. Att största delen går till dem som redan har det bra är ingen hemlighet. Samtidigt tänker dom också ge mer välfärd åt fler. En välfärd som man alltså tänker finansiera genom att undanhålla det allmänna ytterligare 100 miljarder.Är det någon som tror att den ekvationen går ihop? Nej naturligtvis inte. Men det vill varken Reinfeldt, Borg eller de andra i gänget stå för. Istället talar man om att man ”värnar välfärdens kärna”. Vanligen är kärnan det man spottar ut sedan man njutit av frukten. Här har du alltså valet i ett nötskal. Valet handlar om välfärdsfrukt eller en utspottad kärna. Vad borgarna menar med kärnan vill de inte berätta av lätt insedda skäl. Men återigen; om man sänker skatterna med sådana belopp som är aktuella, så finns inga pengar för annat än just en utspottad kärna. För de mer rika är detta inget problem eftersom de har råd att genom försäkringar garantera sig en hygglig välfärd. Detta är ett systemskifte och vi går in i det system som man har i USA och på andra ställen där t.ex den privata sjukvården sörjer för överklassen medan köerna av fattiga växer framför de allmänna sjukhusen.
Man måste inse att fundamentet för välfärdens frukt är de skatter som tas ut och självklart skall dessa tas ut efter vars och ens förmåga. Först då kan välfärdens frukt ges till var och en efter behov. Det är utifrån detta som Mona Sahlin en gång som partisekreterare sa att hon älskar att betala skatt. Hon vill att alla skulle få del av välfärdens frukt på samma villkor. Det är helt uppenbart att Högeralliansen inte delar denna uppfattning. Det som är sjukt är att man inte talar om vad följderna blir av skattesänkarpolitiken.
Nytt i årets val är att valet står mellan två ganska jämnstarka block. Vad händer då om inget av dessa block får majoritet i valet? Då har både Fredrik Reinfeldt och Mona Sahlin sagt att uppdraget att bilda regering skall gå till den starkaste minoriteten. Miljöpartiet har dock sagt att i ett sånt läge bör de rödgröna inbjuda något av de mindre allianspartierna för att om möjligt skapa en majoritetsregering. Jag tror då att folkpartiet skulle kunna gå att samtala med. Min magkänsla säger mig att Jan Björklund egentligen har svårt för Fredrik Reinfeldt och vice versa. Jag har redan tidigare uttryckt mitt stöd för folkpartiets skolpolitik, medan jag har mycket svårt för deras integrationspolitik.Så det blir som alltid en fråga om kompromisser
Naturskyddsföreningen visar förresten att blockpolitiken fungerar särskilt dåligt i miljö-och klimatfrågor och att det i dessa frågor är miljöpartiet och kristdemokraterna som har mest gemensamt. Vem kunde tro det?
Det viktigaste är dock att du röstar, och att du röstar efter din övertygelse om vad som blir bäst för landet och för din kommun. Och det blir det om du lägger din röst på socialdemokraterna, möjligheternas parti. Och gör också allt du kan för att föhindra att Sverigedemkraterna får något som helst inflytande. I någon enda fråga på någon som helst nivå.
tisdag 31 augusti 2010
måndag 30 augusti 2010
Något om förebilder
En bebis börjar lära sig om sin värld och omgivning av sina föräldrar. Senare under livet får vi andra förebilder: lärare, kollegor, ledare. På senare tid har jag lärt mig ordet mentor. Såna kan också vara förebilder. Liksom Zlatan eller Foppa. Kalle Svensson var min förebild när jag var tonårig fotbollsmålvakt. Han är nästan bortglömd i dag....
Oberoende på vilka förebilderna är och vilka vi är, så behövs förebilder för att få ut och nå 100%av att vara människa. Jag har lärt mig mycket av inte bara vad människor sagt eller gjort, utan främst hur dom har varit.
Det är likadant med det kristna livet. Vi behöver positiva förebilder om vi skall nå vår fulla potential som kristna, om vi skall kunna upptäcka vad livet som en del av Guds rike kan vara, istället för att nöja oss med trender och vad som är inne just nu. Även i kyrkan.
Det här är inget nytt. I ett brev som Paulus skrev till de kristna i staden Korint så skriver han: ”Följ mitt exempel, precis som jag följer Kristus. Imitera mig, precis som jag imiterar Kristus.” Den du!!! Vilken höjd på ribban!! Det är en sak att
imitera människor, men Kristus! Det vågar inte jag säga. Inte än i alla fall. Men jag vill försöka lära mig mer för varje dag av Jesus, min stora förebild.
Jag behöver bli bättre på:
- att förlåta. Jag behöver lära mig läxan att om inte vi förlåter, så blir det svårare att själv uppleva förlåtelse och andra gåvor Gud vill ge.
- att visa medkänsla. Evangelierna är fyllda av berättelser om hur Jesus mötte människor med behov. Det var mer än ord. Det var en demonstration av Guds kraft. Jag är ibland för trött eller för ointresserad för att visa medkänsla. Det var aldrig Jesus, min förebild.
- att vara ödmjuk. Om det har funnits någon som egentligen inte hade behövt vara ödmjuk, så var det Jesus.Men ändå levde Han ut den här kvalitén på ett trovärdigt, otvunget sätt. Det finns alldeles för många småpåvar i kyrkan i dag. Som ständigt talar om hur ödmjuka dom är. Ödmjukhet behöver man inte tala om. Den märks.
-att tjäna. Jesus visar att som kristna skall vi ständigt sträva efter att tjäna istället för att bli betjänade. Att tjäna på andra är annars den moderna människans lite "normala" tillstånd. Men det är också skillnad på att tjäna andra och att bli allas dörrmatta, som man kan trampa på. Stor skillnad!
Jesus vill vara min förebild på alla dessa områden. Men framför allt annat så visar Han oss hur vi skall älska. Jesus är kärlek i livslevande form. Hur vet vi det? I centrum för vår tro finns ett kors.Korset är inte bara en stark symbol på Jesus död för vår frälsning. Det är också det yttersta tecken på utgivande, självuppoffrande kärlek. Vad jag så ofta glömmer är kopplingen mellan korset och att vara en lärjunge. I predikan i går fick vi som lyssnade frågan " Vad gör vi med korset"? Ja det är just frågan det. Ibland så hör man folk säga: ”Alla har sitt kors att bära”… Jag -och du. Men tar jag korsbärandet på allvar? Gör Du?
Ibland tycker jag att det blir för mycket seger i den kristna förkunnelsen och i vittnesbördet. Visst segern finns och den väntar på oss, men det är vägen dit vi ska dela. I ett samhälle som uppskattar och värderar alla möjliga bekvämligheter och snabba genvägar för att få det man vill ha. Och i ett samhälle som strävar efter att lyfta fram hur duktig man själv är, och kräver att få sina personliga behov mött på direkten måste erbjudandet om att bära korset förefalla mycket märkligt. På gränsen till bisarrt!
Men ändå är det det erbjudandet som Jesus, min stora förebild, kommer med i dag. Ta på korset och följ mej! Är jag villig att göra det i dag? Det är dagens stora fråga.
Oberoende på vilka förebilderna är och vilka vi är, så behövs förebilder för att få ut och nå 100%av att vara människa. Jag har lärt mig mycket av inte bara vad människor sagt eller gjort, utan främst hur dom har varit.
Det är likadant med det kristna livet. Vi behöver positiva förebilder om vi skall nå vår fulla potential som kristna, om vi skall kunna upptäcka vad livet som en del av Guds rike kan vara, istället för att nöja oss med trender och vad som är inne just nu. Även i kyrkan.
Det här är inget nytt. I ett brev som Paulus skrev till de kristna i staden Korint så skriver han: ”Följ mitt exempel, precis som jag följer Kristus. Imitera mig, precis som jag imiterar Kristus.” Den du!!! Vilken höjd på ribban!! Det är en sak att
imitera människor, men Kristus! Det vågar inte jag säga. Inte än i alla fall. Men jag vill försöka lära mig mer för varje dag av Jesus, min stora förebild.
Jag behöver bli bättre på:
- att förlåta. Jag behöver lära mig läxan att om inte vi förlåter, så blir det svårare att själv uppleva förlåtelse och andra gåvor Gud vill ge.
- att visa medkänsla. Evangelierna är fyllda av berättelser om hur Jesus mötte människor med behov. Det var mer än ord. Det var en demonstration av Guds kraft. Jag är ibland för trött eller för ointresserad för att visa medkänsla. Det var aldrig Jesus, min förebild.
- att vara ödmjuk. Om det har funnits någon som egentligen inte hade behövt vara ödmjuk, så var det Jesus.Men ändå levde Han ut den här kvalitén på ett trovärdigt, otvunget sätt. Det finns alldeles för många småpåvar i kyrkan i dag. Som ständigt talar om hur ödmjuka dom är. Ödmjukhet behöver man inte tala om. Den märks.
-att tjäna. Jesus visar att som kristna skall vi ständigt sträva efter att tjäna istället för att bli betjänade. Att tjäna på andra är annars den moderna människans lite "normala" tillstånd. Men det är också skillnad på att tjäna andra och att bli allas dörrmatta, som man kan trampa på. Stor skillnad!
Jesus vill vara min förebild på alla dessa områden. Men framför allt annat så visar Han oss hur vi skall älska. Jesus är kärlek i livslevande form. Hur vet vi det? I centrum för vår tro finns ett kors.Korset är inte bara en stark symbol på Jesus död för vår frälsning. Det är också det yttersta tecken på utgivande, självuppoffrande kärlek. Vad jag så ofta glömmer är kopplingen mellan korset och att vara en lärjunge. I predikan i går fick vi som lyssnade frågan " Vad gör vi med korset"? Ja det är just frågan det. Ibland så hör man folk säga: ”Alla har sitt kors att bära”… Jag -och du. Men tar jag korsbärandet på allvar? Gör Du?
Ibland tycker jag att det blir för mycket seger i den kristna förkunnelsen och i vittnesbördet. Visst segern finns och den väntar på oss, men det är vägen dit vi ska dela. I ett samhälle som uppskattar och värderar alla möjliga bekvämligheter och snabba genvägar för att få det man vill ha. Och i ett samhälle som strävar efter att lyfta fram hur duktig man själv är, och kräver att få sina personliga behov mött på direkten måste erbjudandet om att bära korset förefalla mycket märkligt. På gränsen till bisarrt!
Men ändå är det det erbjudandet som Jesus, min stora förebild, kommer med i dag. Ta på korset och följ mej! Är jag villig att göra det i dag? Det är dagens stora fråga.
söndag 29 augusti 2010
Zlatan, Hörnefors och Bottniabanan
Och möjligen Milano också, förresten. Man kan verkligen undra vad dessa storheter kan ha gemensamt. Om ens något.
Att Zlatan flyttat tillbaka till Milano torde väl vara bekant för alla bloggläsare. Tillbaka eftersom han ju bott där tidigare under de år han representerade Inter. Den här gången ska han representera Milan. Milano heter ju f.ö. Milan på flera olika språk. Och till Milano och Milan kom Gunnar Nordahl,som Sveriges allra första fotbollsproffs. Gunnar Nordahl var född i Hörnefors i landskapet Ångermanland fast i Västerbottens län, och blev en av våra största fotbollsspelare genom alla tider. Kanske då i konkurrens med Zlatan, och i så fall har vi där något som förenar. Förenar gör däremot inte de pengar som var/ är i omlopp.Övergångssumman för Gunnar Nordahls övergång till proffslivet 1949 var 75000 kr och Gunnar själv fick en månadslön på 1500 kr. Zlatan lär få ca 75 miljoner/år. Under sin första hela säsong i Italien vann Nordahl skytteligan med 35 gjorda mål - ett rekord som står sig än idag (2010). Det lär inte ens Zlatan överträffa i Serie A.Under sin proffskarriär i Italien 1949-1958, vann Nordahl f.ö. skytteligan fem gånger (rekord i Serie A) och blev oerhört populär i hela det fotbollstokiga landet. Nåt för Zlatan att sikta på. Fast popularitet är väl inte riktigt hans bästa gren.
Zlatan och Hörnefors då? Inget annat än att Gunnar Nordahl står staty utanför kommunhuset i Hörnefors, medan Zlatan inte kommit längre än till ett förslag om en Zlatanstaty i Malmö.Gunnar Nordahl står dessutom staty på Idrottsparken i Norrköping Inte heller har Zlatan några fotbollsspelande bröder, vad jag vet, medan Gunnar Nordahl började sin fotbollsbana tillsammans med bröderna Bertil, Knut, Gösta och Göran i västerbottniska Hörnefors IF. Skillnad alltså. Utan att skryta kan jag också berätta att jag spelat en match mot Gösta Nordahl. Jag säger bara som det är.
Så var det Bottniabanan då? Inget ihop med Zlatan och inte heller med Gunnar Nordahl egentligen. Men Zlatan har säkert pengar så att han kan skänka en slant till detta kolossala förlustprojekt. Om han vill. Men varför skulle han vilja det? Men Gunnar Nordahls Hörnefors har fått en järnvägsstation tack vare Bottniabanan. Det har dom aldrig haft förut. Och kanske en rulltrappa. Det har i alla fall grannkommunen Nordmaling fått tack vara samma Bottniabana. Dyr rulltrappa det!
Till slut en förhoppning att det kommer att gå bättre för Zlatan än för Bottniabanan. Det är förmodligen ett alldeles dödsdömt projekt. Till skillnad från Zlatan i Milan. Gunnar Nordahl blev sedan efter karriärens slut en populär tränare i flera svenska klubbar. Det kommer Zlatan aldrig att bli. Varken populär eller tränare.....
Att Zlatan flyttat tillbaka till Milano torde väl vara bekant för alla bloggläsare. Tillbaka eftersom han ju bott där tidigare under de år han representerade Inter. Den här gången ska han representera Milan. Milano heter ju f.ö. Milan på flera olika språk. Och till Milano och Milan kom Gunnar Nordahl,som Sveriges allra första fotbollsproffs. Gunnar Nordahl var född i Hörnefors i landskapet Ångermanland fast i Västerbottens län, och blev en av våra största fotbollsspelare genom alla tider. Kanske då i konkurrens med Zlatan, och i så fall har vi där något som förenar. Förenar gör däremot inte de pengar som var/ är i omlopp.Övergångssumman för Gunnar Nordahls övergång till proffslivet 1949 var 75000 kr och Gunnar själv fick en månadslön på 1500 kr. Zlatan lär få ca 75 miljoner/år. Under sin första hela säsong i Italien vann Nordahl skytteligan med 35 gjorda mål - ett rekord som står sig än idag (2010). Det lär inte ens Zlatan överträffa i Serie A.Under sin proffskarriär i Italien 1949-1958, vann Nordahl f.ö. skytteligan fem gånger (rekord i Serie A) och blev oerhört populär i hela det fotbollstokiga landet. Nåt för Zlatan att sikta på. Fast popularitet är väl inte riktigt hans bästa gren.
Zlatan och Hörnefors då? Inget annat än att Gunnar Nordahl står staty utanför kommunhuset i Hörnefors, medan Zlatan inte kommit längre än till ett förslag om en Zlatanstaty i Malmö.Gunnar Nordahl står dessutom staty på Idrottsparken i Norrköping Inte heller har Zlatan några fotbollsspelande bröder, vad jag vet, medan Gunnar Nordahl började sin fotbollsbana tillsammans med bröderna Bertil, Knut, Gösta och Göran i västerbottniska Hörnefors IF. Skillnad alltså. Utan att skryta kan jag också berätta att jag spelat en match mot Gösta Nordahl. Jag säger bara som det är.
Så var det Bottniabanan då? Inget ihop med Zlatan och inte heller med Gunnar Nordahl egentligen. Men Zlatan har säkert pengar så att han kan skänka en slant till detta kolossala förlustprojekt. Om han vill. Men varför skulle han vilja det? Men Gunnar Nordahls Hörnefors har fått en järnvägsstation tack vare Bottniabanan. Det har dom aldrig haft förut. Och kanske en rulltrappa. Det har i alla fall grannkommunen Nordmaling fått tack vara samma Bottniabana. Dyr rulltrappa det!
Till slut en förhoppning att det kommer att gå bättre för Zlatan än för Bottniabanan. Det är förmodligen ett alldeles dödsdömt projekt. Till skillnad från Zlatan i Milan. Gunnar Nordahl blev sedan efter karriärens slut en populär tränare i flera svenska klubbar. Det kommer Zlatan aldrig att bli. Varken populär eller tränare.....
fredag 27 augusti 2010
Sång och sång--- och lovsång
Jag måste erkänna att jag aldrig riktigt har förstått skillnaden på sång och sång. Så länge det handlar om den typ av sånger vi sjunger i våra gudstjänster, alltså. Annars kan jag förstå, att det är en viss skillnad mellan folkvisor och hårdrock. Även om det finns förståsigpåare, som menar att det finns ett drag av andlighet i all musik..... Men jag har alltså inte riktigt förstått att när vi i gudstjänsten sjungit ett par sånger ur vår alldeles utmärkta sångbok, så säger ofta mötesledaren att "nu ska vi sjunga lovsång". Och lovsången leds då nästan undantagslöst av ett s.k. lovsåmgsteam, som består av två eller tre ungdomar, som är nån sorts försångare i den s.k. lovsången. Och det är tur att dom är det, eftersom dessa s.k.lovsånger ofta är svårsjungna, och dessutom byts dom ut så ofta att åtminstone jag aldrig hinner lära mig dom ordentligt.
Nu är det inte så, att jag har något att invända mot innehållet i dom s.k. lovsångerna, åtminstone inte mot dom flesta. Dom är bibliska och bra på allt sätt, men det är också innehållet i sångerna i vår sångbok, åtminstone dom flesta. Det är mera själva titulaturen jag inte riktigt förstår. Varför en del är lovsånger och andra bara är sånger. Ibland har jag trott att det blir lovsång om man visar texten via powerpoint eller stordia på väggen, medan sånger är såna, som vi sjunger ur sångboken från 1989.Men så kan det naturligtvis inte vara... När jag var tonårsledare på kåren för länge sen, och tonårsgruppen, som då kallades kårkadetter, hade möten runt om i bygderna, använde ungdomarna alltid sångboken. Inte bara att sjunga ur. Den dög även som citatsamling när det gällde att avge personliga vittnesbörd. Ibland passade citaten, som grund för det personliga, ibland inte..... Men det var sångboken man använde, den dög bra.....
Jag är inte på något sätt motståndare till nya grepp i gudstjänsten, men tror så här: Allt vi företar oss i gudstjänsten ska vara en lovsång till Gud. Det är också därför som vi hos oss har lagt mötesannonseringem sist, egentligen efter gudstjänstens slut. Den hör liksom inte till lovsången. Fast egentligen ska ju hela livet vara en lovsång, inte bara gudstjänsten utan också mötesannonseringen och allt annat.
Och nu ska vi sjunga, nej förlåt, läsa en sång ur Frälsningsarméns sångbok. Den är vald med tanke på den sensommardag, som just i dag ser ut att bli så vacker:
" O jag ser Min Faders hand i naturens under,
hör i vågens skvalp mot strand och i åskans dunder
samma röst, vars allmaktsord
bragte himmel hav och jord
fram ur tomma intet.
Varje kryp i jordens stoft,
himlens stjärneskara,
skogens susning, blommans doft
rymderna de klara
alla vittnar:Gud är stor
Ja, i skapelsen han bor,
stor som ingen annan.
Skyar, stjärnor, blommors prakt
kan dock inte frälsa
Jord och hav har inte makt
att med frid oss hälsa.
Gud tog människogestalt,
dog på korset, löste allt,
som av synden bundits.
Att förlåtelse ha fått,
fri från synden tvagits,
att från död till liv ha gått
till Guds hjärta dragits.
Det är störst av allt vi sport
som av nåd oss blivit gjort
och det blir det största"
Nog är väl det en lovsång? Och den står i sångboken. Som nummer 747. Men jag har aldrig sett den som power-point eller stordia...... Så det är väl bara en sång då.Eller?
Nu är det inte så, att jag har något att invända mot innehållet i dom s.k. lovsångerna, åtminstone inte mot dom flesta. Dom är bibliska och bra på allt sätt, men det är också innehållet i sångerna i vår sångbok, åtminstone dom flesta. Det är mera själva titulaturen jag inte riktigt förstår. Varför en del är lovsånger och andra bara är sånger. Ibland har jag trott att det blir lovsång om man visar texten via powerpoint eller stordia på väggen, medan sånger är såna, som vi sjunger ur sångboken från 1989.Men så kan det naturligtvis inte vara... När jag var tonårsledare på kåren för länge sen, och tonårsgruppen, som då kallades kårkadetter, hade möten runt om i bygderna, använde ungdomarna alltid sångboken. Inte bara att sjunga ur. Den dög även som citatsamling när det gällde att avge personliga vittnesbörd. Ibland passade citaten, som grund för det personliga, ibland inte..... Men det var sångboken man använde, den dög bra.....
Jag är inte på något sätt motståndare till nya grepp i gudstjänsten, men tror så här: Allt vi företar oss i gudstjänsten ska vara en lovsång till Gud. Det är också därför som vi hos oss har lagt mötesannonseringem sist, egentligen efter gudstjänstens slut. Den hör liksom inte till lovsången. Fast egentligen ska ju hela livet vara en lovsång, inte bara gudstjänsten utan också mötesannonseringen och allt annat.
Och nu ska vi sjunga, nej förlåt, läsa en sång ur Frälsningsarméns sångbok. Den är vald med tanke på den sensommardag, som just i dag ser ut att bli så vacker:
" O jag ser Min Faders hand i naturens under,
hör i vågens skvalp mot strand och i åskans dunder
samma röst, vars allmaktsord
bragte himmel hav och jord
fram ur tomma intet.
Varje kryp i jordens stoft,
himlens stjärneskara,
skogens susning, blommans doft
rymderna de klara
alla vittnar:Gud är stor
Ja, i skapelsen han bor,
stor som ingen annan.
Skyar, stjärnor, blommors prakt
kan dock inte frälsa
Jord och hav har inte makt
att med frid oss hälsa.
Gud tog människogestalt,
dog på korset, löste allt,
som av synden bundits.
Att förlåtelse ha fått,
fri från synden tvagits,
att från död till liv ha gått
till Guds hjärta dragits.
Det är störst av allt vi sport
som av nåd oss blivit gjort
och det blir det största"
Nog är väl det en lovsång? Och den står i sångboken. Som nummer 747. Men jag har aldrig sett den som power-point eller stordia...... Så det är väl bara en sång då.Eller?
torsdag 26 augusti 2010
Tänk om stövlarna står putsade i garderoben....
Tittade på TV i går kväll. Det är i och för sig inget ovanligt, brukar ofta avsluta dagen med att avnjuta någon fotbollsmatch från La Liga, helst, eller från Serie A. Men Serie A är en liga på dekis, enl.gårdagens DN, och i går fanns inget sånt i rutan. Inte ens en allsvensk match fanns det att beskåda,och lika bra det kanske. För tala förresten om en liga på dekis....... Heder då åt TV4 Sport, som följer Superettan och giffarnas marsch mot Europa via Allsvenskan. Dom, giffarna alltså, ska få ett eget blogginlägg när avancemanget är helt klart.
Men i går blev TV-titandet plötsligt allavarligt. Först såg jag Tom Alandhs utmärkta reportage om Sverige inför valet. Jag gillar Tom Alandhs program, och den här gången besökte han Vimmerby för att spegla ordet "solidaritet". Många hade märkbart svårt att förklara innebörden i ordet. Några tyckte att ordet lät mossigt och föråldrat, någon kopplade det till den polska fackföreningsrörelsen med just det namnet, och bara några få kunde ge en förklaring som jag tyckte gav ordet innehåll av "tillsammans" "ställa upp för andra" eller "gemensamt". Och intressant nog så fanns dom flesta, som kände till ordet och dess innebörd i Korskyrkan!! Kyrkan är nog fortfarande bättre än de flesta på att både hålla solidaritetstanken levande och att själ leva i nån sorts solidaritet. Bara att ge kollekt varje söndag är ju en solidaritetshandling. Och att samla in pengar till ett barnhem i Brasilien eller driva ett soppkök för som som behöver det. Självklart handlar det om solidaritet. Men, som nån sa i programmet, man tänker inte på det, man bara hjälper till. Solidaritet!
Och så kom då programmet, som visade varför solidariteten behövs i vårt samhälle. Redan tidigare på kvällen hade Jimmy Åkesson, och Sverigedemokraterna trumpetat ut att det är "kulturella skillnader" som gör att invandrare är överrepresnterade i våldtäktsstatistiken. Som om fattigdom, segregation, bristande resurser, oro och utanförskap inte var huvudorsaken. Och så kom då programmet om högerpopulismen i Europa. I flera europeiska länder, bl.a i Danmark, utgör ju högerpopulistiska och invandrarfientliga partier stödtrupper till regeringarna. Nyligen samlades f.ö. Sverigedemokraterna och andra högerpopulistiska partier till ett möte i Gelsenkirchen i Tyskland. Deras mål, sas det där, är att driva igenom en EU-lagstiftning mot byggandet av moskéer. Det är vars och ens plikt att vara islamofob, sades det på mötet. Då var det judarna, nu är det muslimerna.....
I Ungern har nog denna iskalla vind blåst kallast. Det nazistiska partiet Jobbik är landets tredje största och dess paramilitära stödtrupper, det ungerska gardet, marscherar på gatorna. I uniform med stövlar och allt.... Deras ledare, sa i går att man står upp för det ungerska, mot främmande inflytande från främst zigenare och judar. Och, tillade kapten Kiss, det är judar som kontrollerar den ungerska ekonomin, OCH DET SKA VI SÄTTA STOPP FÖR. Historien går igen, och dåtidens kapten Kiss, var obersturmbannfuhrer eller nåt sånt.....
Det är såna grupper och partier, som Sverigedemokraterna, känner sympati för och sammarbetar med. Det är viktigt att kunna historien. I riksdagsvalet i maj 1924 fick nazisterna i Tyskland två miljoner röster och 32 riksdagsplatser i en riksdag med 646ledamöter. Men redan i december samma år, i nästa riksdagsval, gick partiet tillbaks till 0,9 miljoner röster. Kräftgången fortsatte de följande åren. I riksdagsvalet 1928 fick nazisterna 0,8 miljoner röster och färre än 30 mandat. Knappast nån tog dom stollarna på allvar. Och i går sa Betatrice Ask, att svenskarna är nog så kloka att dom genomskådar Sverigedemokraternas taktik. Men tyskarna gjorde inte det på 1930-talet. Och inte ungrarna i våras heller.
Nu behövs solidariteten! Vi behöver hålla ihop när det blåser kallt. Inget stöd av något slag till Sverigedemokraterna. Och inget som helst samarbete med dem varken i riksdagen ( om dom kommer in där) eller i kommuner och landsting. För tänk om dom har stövlarna putsade i garderoben..... Och tänk om Jimmy Åkesson har brun skjorta när han sätter sig i TV-soffan.
Men i går blev TV-titandet plötsligt allavarligt. Först såg jag Tom Alandhs utmärkta reportage om Sverige inför valet. Jag gillar Tom Alandhs program, och den här gången besökte han Vimmerby för att spegla ordet "solidaritet". Många hade märkbart svårt att förklara innebörden i ordet. Några tyckte att ordet lät mossigt och föråldrat, någon kopplade det till den polska fackföreningsrörelsen med just det namnet, och bara några få kunde ge en förklaring som jag tyckte gav ordet innehåll av "tillsammans" "ställa upp för andra" eller "gemensamt". Och intressant nog så fanns dom flesta, som kände till ordet och dess innebörd i Korskyrkan!! Kyrkan är nog fortfarande bättre än de flesta på att både hålla solidaritetstanken levande och att själ leva i nån sorts solidaritet. Bara att ge kollekt varje söndag är ju en solidaritetshandling. Och att samla in pengar till ett barnhem i Brasilien eller driva ett soppkök för som som behöver det. Självklart handlar det om solidaritet. Men, som nån sa i programmet, man tänker inte på det, man bara hjälper till. Solidaritet!
Och så kom då programmet, som visade varför solidariteten behövs i vårt samhälle. Redan tidigare på kvällen hade Jimmy Åkesson, och Sverigedemokraterna trumpetat ut att det är "kulturella skillnader" som gör att invandrare är överrepresnterade i våldtäktsstatistiken. Som om fattigdom, segregation, bristande resurser, oro och utanförskap inte var huvudorsaken. Och så kom då programmet om högerpopulismen i Europa. I flera europeiska länder, bl.a i Danmark, utgör ju högerpopulistiska och invandrarfientliga partier stödtrupper till regeringarna. Nyligen samlades f.ö. Sverigedemokraterna och andra högerpopulistiska partier till ett möte i Gelsenkirchen i Tyskland. Deras mål, sas det där, är att driva igenom en EU-lagstiftning mot byggandet av moskéer. Det är vars och ens plikt att vara islamofob, sades det på mötet. Då var det judarna, nu är det muslimerna.....
I Ungern har nog denna iskalla vind blåst kallast. Det nazistiska partiet Jobbik är landets tredje största och dess paramilitära stödtrupper, det ungerska gardet, marscherar på gatorna. I uniform med stövlar och allt.... Deras ledare, sa i går att man står upp för det ungerska, mot främmande inflytande från främst zigenare och judar. Och, tillade kapten Kiss, det är judar som kontrollerar den ungerska ekonomin, OCH DET SKA VI SÄTTA STOPP FÖR. Historien går igen, och dåtidens kapten Kiss, var obersturmbannfuhrer eller nåt sånt.....
Det är såna grupper och partier, som Sverigedemokraterna, känner sympati för och sammarbetar med. Det är viktigt att kunna historien. I riksdagsvalet i maj 1924 fick nazisterna i Tyskland två miljoner röster och 32 riksdagsplatser i en riksdag med 646ledamöter. Men redan i december samma år, i nästa riksdagsval, gick partiet tillbaks till 0,9 miljoner röster. Kräftgången fortsatte de följande åren. I riksdagsvalet 1928 fick nazisterna 0,8 miljoner röster och färre än 30 mandat. Knappast nån tog dom stollarna på allvar. Och i går sa Betatrice Ask, att svenskarna är nog så kloka att dom genomskådar Sverigedemokraternas taktik. Men tyskarna gjorde inte det på 1930-talet. Och inte ungrarna i våras heller.
Nu behövs solidariteten! Vi behöver hålla ihop när det blåser kallt. Inget stöd av något slag till Sverigedemokraterna. Och inget som helst samarbete med dem varken i riksdagen ( om dom kommer in där) eller i kommuner och landsting. För tänk om dom har stövlarna putsade i garderoben..... Och tänk om Jimmy Åkesson har brun skjorta när han sätter sig i TV-soffan.
onsdag 25 augusti 2010
Tänk att jag är sån!
"Tänk, att du är sån," utbrast hon, och syftade uppenbarligen på mitt politiska engagemang. "Hur blev det så?" Ja tänk att jag är sån..... Kristen, frikyrklig lärare.Och väl hemmahörande i medelklassen nånstans, trots de uppenbara brister, som en sån klassindelning har. Då är man väl folkpartist..... Eller möjligen kristdemokrat. Det heter ju ändå KRISTdemokraterna. Men inte sån? Och med sån menade hon socialdemokrat.
Men jag är sån! Jag har alltid röstat på socialdemokraterna. Nej, en gång röstade jag faktiskt på centern. Det var då, när centern drev en radikal anti-kärnkraftspolitik, som gjorde intryck på den unge studenten. Är det någon, som i dag kan föreställa sig Maud Olofsson och centern som radikala och framåtsyftande? Nej jag tänkte väl det?
Det blev socialdemokraterna av flera skäl. Mina föräldrar var stabila gråsossar, Jag minns att min pappa grät när sossarna för första gången under efterkrigstiden förlorade regeringsmakten. Men dom kunde uttrycka sympati för flera av stans ledande högerpolitiker också. Rejält folk, som stod vid sitt ord....Men för mig blev det också socialdemokraterna av både religiösa och andra ideologiska skäl. Solidaritet och sammanhållning är för mig ord med en djupt kristen innebörd. Klara dej själv och satsa på dej själv är inte det! I den första församlingens egendomsgemenskap finns för mig grunden till min socialistiska grundhållning. Lyssnade och tittade du förresten på gårdagens ekonomiska debatt? Där visade Alliansen tydligt hur långt ifrån all form av egndomsgemenskap dom står. För Högern är skatt ett sätt för stat och kommun att stjäla pengar från den enskilde, inte ett sätt att dela med sig till gemensamma, angelägna projekt som skola, vård och omsorg.
Men varför partimedlem först nu? Det har att göra med mitt jobb. Inte så mycket på folkhögskolan, kanske, då var det nog mest tidsbrist, och ett stort engagemang i Frälsningsarmén som gjorde, och att det inte blev av. Men som ansvarig för såväl Frälsningsarméns information som för samfundets tidningar tyckte jag inte att det var lämpligt att skylta med ett partipolitisk engagemang. Det är ju både viktigt och självklart att kristna kyrkor står partipolitiskt neutrala och obundna. Inte minst gäller det för Frälsningsarmén, som har verksamhet i över hundra länder i alla världsdelar och med alla tänkbara samhällsskick. Men det är inte självklart för alla. Jag har haft soldatkamrater, som tyckt, att jag borde uteslutas ur Frälsningsarmén bara för att jag vid ett tillfälle inbjöd LO:s dåvarande ordförande Stig Malm till en samtalskväll på kåren. Och officerare, som oblygt burit skattesmitarnas medlemsmärke med texten "Hälften kvar" på sin frälsningsarméuniform, har jag också träffat.
Socialdemokrati är för mig demokratisk socialism. En tro på kraften i människors gemenskap. På värdet av att hålla ihop. Den tron har gjort mig till sån.... Sen köper jag naturligtvis inte allt, som partiet säger och står för. Jag tror också både att Göran Persson blev för stor på sig, och att Mona Sahlin inte kliver fram tillräckligt. Men grundfelet till den bristande populariteten är att vi fallit in i Högerns löftespolitik. Mer åt alla och mest åt dem som redan har! Och åt pensionärerna! När vi borde säga: Mer åt dom som behöver det mest och bäst. Sjuka, arbetslösa, unga utan bostad m.fl grupper. Och åt fattigpensionärerna.
Men vi vinner valet. Det blir bäst för allas skull!
Men jag är sån! Jag har alltid röstat på socialdemokraterna. Nej, en gång röstade jag faktiskt på centern. Det var då, när centern drev en radikal anti-kärnkraftspolitik, som gjorde intryck på den unge studenten. Är det någon, som i dag kan föreställa sig Maud Olofsson och centern som radikala och framåtsyftande? Nej jag tänkte väl det?
Det blev socialdemokraterna av flera skäl. Mina föräldrar var stabila gråsossar, Jag minns att min pappa grät när sossarna för första gången under efterkrigstiden förlorade regeringsmakten. Men dom kunde uttrycka sympati för flera av stans ledande högerpolitiker också. Rejält folk, som stod vid sitt ord....Men för mig blev det också socialdemokraterna av både religiösa och andra ideologiska skäl. Solidaritet och sammanhållning är för mig ord med en djupt kristen innebörd. Klara dej själv och satsa på dej själv är inte det! I den första församlingens egendomsgemenskap finns för mig grunden till min socialistiska grundhållning. Lyssnade och tittade du förresten på gårdagens ekonomiska debatt? Där visade Alliansen tydligt hur långt ifrån all form av egndomsgemenskap dom står. För Högern är skatt ett sätt för stat och kommun att stjäla pengar från den enskilde, inte ett sätt att dela med sig till gemensamma, angelägna projekt som skola, vård och omsorg.
Men varför partimedlem först nu? Det har att göra med mitt jobb. Inte så mycket på folkhögskolan, kanske, då var det nog mest tidsbrist, och ett stort engagemang i Frälsningsarmén som gjorde, och att det inte blev av. Men som ansvarig för såväl Frälsningsarméns information som för samfundets tidningar tyckte jag inte att det var lämpligt att skylta med ett partipolitisk engagemang. Det är ju både viktigt och självklart att kristna kyrkor står partipolitiskt neutrala och obundna. Inte minst gäller det för Frälsningsarmén, som har verksamhet i över hundra länder i alla världsdelar och med alla tänkbara samhällsskick. Men det är inte självklart för alla. Jag har haft soldatkamrater, som tyckt, att jag borde uteslutas ur Frälsningsarmén bara för att jag vid ett tillfälle inbjöd LO:s dåvarande ordförande Stig Malm till en samtalskväll på kåren. Och officerare, som oblygt burit skattesmitarnas medlemsmärke med texten "Hälften kvar" på sin frälsningsarméuniform, har jag också träffat.
Socialdemokrati är för mig demokratisk socialism. En tro på kraften i människors gemenskap. På värdet av att hålla ihop. Den tron har gjort mig till sån.... Sen köper jag naturligtvis inte allt, som partiet säger och står för. Jag tror också både att Göran Persson blev för stor på sig, och att Mona Sahlin inte kliver fram tillräckligt. Men grundfelet till den bristande populariteten är att vi fallit in i Högerns löftespolitik. Mer åt alla och mest åt dem som redan har! Och åt pensionärerna! När vi borde säga: Mer åt dom som behöver det mest och bäst. Sjuka, arbetslösa, unga utan bostad m.fl grupper. Och åt fattigpensionärerna.
Men vi vinner valet. Det blir bäst för allas skull!
måndag 23 augusti 2010
Dags att tapetsera stan
Så är det då dags att tapetsera stan igen. Valaffischerna har kommit upp. Och som vanligt ar budskapen förvillande lika. Nya kläder, inte minst hos valets två huvudmotståndare, men förvillande lika budskap. Förnyelse är naturligtvis ett nyckelord. Det är väl det som är åtminstone en av poängerna med valet. Att partierna ska söka stöd för nån sorts fortsättning av samhällsbygget.
Den här gången lovar både M och S just förnyelse-- ett steg vidare, bort från det gamla. Förnyelse är naturligt för det parti som utmanar den sittande regeringen. Moderaterna gjorde det med stor framgång 2006. Och nu försöker M sig på samma sak igen. Det är ett konstycke att samtidigt ha makten, och gå till val på löfte om förändring.Men så har det varit i fyra år nu. Alliansföreträdare diskuterar som om det var någon annan, som ansvarade för arbetslöshet och utanförskap än just den sittande regeringen. Så just förnyelse..... Men dom har haft fyra år på sig redan att fönya.
Socialdemokraternas slogan ”Möjligheternas land” är snarlik det moderata ”Föregångslandet”. Men det finns en skillnad mellan de två uttrycken. De står inte för samma sak. I landet där det finns möjligheter är det nog inte så dumt att bo. Men landet som går före, och visar vägen för andra, är mer offensivt och löftesrikt. Här har moderaterna lyckats komma ett steg längre än socialdemokraterna, det medges.
Partiledarens utrymme i reklamen är också en intressant skillnad mellan S och M. Moderatledaren Fredrik Reinfeldt får en affisch med en traditionell porträttbild. Kostym, vit skjorta men ingen slips. Ena handen lite nonchalant i vänster byxficka.
Det är bilden inte bara av en partiledare utan av en statsminister, som vill signalera att han har koll på läget, och ser framåt med tillförsikt. Förmodligen visslar han på väg till jobbet också.
Mona Sahlin har en framträdande roll i socialdemokraternas affischkampanj. Men hittills har hon ju inte varit speciellt framgångsrik som röstmagnet. Hon beskriver sig till och med själv som kontroversiell. Är det därför som hon inte får stå ensam på affischerna, månne...... På en har hon partisekreteraren Ibrahim Baylan vid sin sida. På en annan är hon i sällskap med Thomas Bodström. Där kommer väl Bodström att locka fler röster. Och varför har Mona uppträtt i svart hela sommaren? Och inte bara Mona, förresten.På S-affischerna bär alla svart. Har rött slutat med att vara den speciella S-färgen?
Moderaterna kör med mycket mer avskalad och renodlad form. Det knyter an direkt till alliansens kampanjaffischer. Det är stora bokstäver, lite lätt tillbakalutade. Och färgen går lite i orange, Alliansens färg. Och det kunde man ju vänta sig. Alliansen är ju moderaterna. Övriga göre sig knappast besvär. Under fyra år har de tre övriga allianspartierna bara haft att inrätta sig. Och det märks tydligt i alla budskap från Alliansen. De leder rakt in i kommunikationen från M. Valet står mellan att gå framåt – eller bakåt. Orden – som ”mer bidrag eller fler jobb” – har funnits med i varje tal, varje debatt, varje intervju det senaste året. Från alla alliansföreträdare
Både S och M uppträder också, helt enligt förväntningarna, som de främsta garanterna för nya jobb. Men här finns det anledning till både vaksamhet och varningar. Moderaterna har ju redan tidigare gjort en poäng av att kalla sig det nya arbetarpartiet. Nu har partiet blivit det enda arbetarpartiet !! Dessutom snor man helt fräckt ett annat av socialdemokratins högst skattade profilord – solidaritet. I moderat tappning blir det ”tillsammans”. Men stopp och belägg! Nu är det bara att hoppas att socialdemokraterna i valspurten med kraft tar upp den tråden. och nämner saker vid dess rätta namn. Moderaterna är inte på något sätt något arbetarparti, och deras politik leder raka vägen bort från allt vad solidaritet står för. Dags att damma av en gammal socialdemokratisk slogan kanske: Samma höger nu som då.... Det var högern som sköt svenska arbetare i Ådalen, det var högern som var motståndare till Saltsjöbadsavtal och makt till facket, och det är högern som, nu i allianstappning, ställt sjuka och arbetslösa utan skydd och på bar backe. Och dom har mage att prata om arbetarparti och solidaritet.....
Så pass upp på stan när du tittar på tapeterna. Snarlika, men med helt olika verklighetsbakgrund......
Den här gången lovar både M och S just förnyelse-- ett steg vidare, bort från det gamla. Förnyelse är naturligt för det parti som utmanar den sittande regeringen. Moderaterna gjorde det med stor framgång 2006. Och nu försöker M sig på samma sak igen. Det är ett konstycke att samtidigt ha makten, och gå till val på löfte om förändring.Men så har det varit i fyra år nu. Alliansföreträdare diskuterar som om det var någon annan, som ansvarade för arbetslöshet och utanförskap än just den sittande regeringen. Så just förnyelse..... Men dom har haft fyra år på sig redan att fönya.
Socialdemokraternas slogan ”Möjligheternas land” är snarlik det moderata ”Föregångslandet”. Men det finns en skillnad mellan de två uttrycken. De står inte för samma sak. I landet där det finns möjligheter är det nog inte så dumt att bo. Men landet som går före, och visar vägen för andra, är mer offensivt och löftesrikt. Här har moderaterna lyckats komma ett steg längre än socialdemokraterna, det medges.
Partiledarens utrymme i reklamen är också en intressant skillnad mellan S och M. Moderatledaren Fredrik Reinfeldt får en affisch med en traditionell porträttbild. Kostym, vit skjorta men ingen slips. Ena handen lite nonchalant i vänster byxficka.
Det är bilden inte bara av en partiledare utan av en statsminister, som vill signalera att han har koll på läget, och ser framåt med tillförsikt. Förmodligen visslar han på väg till jobbet också.
Mona Sahlin har en framträdande roll i socialdemokraternas affischkampanj. Men hittills har hon ju inte varit speciellt framgångsrik som röstmagnet. Hon beskriver sig till och med själv som kontroversiell. Är det därför som hon inte får stå ensam på affischerna, månne...... På en har hon partisekreteraren Ibrahim Baylan vid sin sida. På en annan är hon i sällskap med Thomas Bodström. Där kommer väl Bodström att locka fler röster. Och varför har Mona uppträtt i svart hela sommaren? Och inte bara Mona, förresten.På S-affischerna bär alla svart. Har rött slutat med att vara den speciella S-färgen?
Moderaterna kör med mycket mer avskalad och renodlad form. Det knyter an direkt till alliansens kampanjaffischer. Det är stora bokstäver, lite lätt tillbakalutade. Och färgen går lite i orange, Alliansens färg. Och det kunde man ju vänta sig. Alliansen är ju moderaterna. Övriga göre sig knappast besvär. Under fyra år har de tre övriga allianspartierna bara haft att inrätta sig. Och det märks tydligt i alla budskap från Alliansen. De leder rakt in i kommunikationen från M. Valet står mellan att gå framåt – eller bakåt. Orden – som ”mer bidrag eller fler jobb” – har funnits med i varje tal, varje debatt, varje intervju det senaste året. Från alla alliansföreträdare
Både S och M uppträder också, helt enligt förväntningarna, som de främsta garanterna för nya jobb. Men här finns det anledning till både vaksamhet och varningar. Moderaterna har ju redan tidigare gjort en poäng av att kalla sig det nya arbetarpartiet. Nu har partiet blivit det enda arbetarpartiet !! Dessutom snor man helt fräckt ett annat av socialdemokratins högst skattade profilord – solidaritet. I moderat tappning blir det ”tillsammans”. Men stopp och belägg! Nu är det bara att hoppas att socialdemokraterna i valspurten med kraft tar upp den tråden. och nämner saker vid dess rätta namn. Moderaterna är inte på något sätt något arbetarparti, och deras politik leder raka vägen bort från allt vad solidaritet står för. Dags att damma av en gammal socialdemokratisk slogan kanske: Samma höger nu som då.... Det var högern som sköt svenska arbetare i Ådalen, det var högern som var motståndare till Saltsjöbadsavtal och makt till facket, och det är högern som, nu i allianstappning, ställt sjuka och arbetslösa utan skydd och på bar backe. Och dom har mage att prata om arbetarparti och solidaritet.....
Så pass upp på stan när du tittar på tapeterna. Snarlika, men med helt olika verklighetsbakgrund......
lördag 21 augusti 2010
Jag skryter inte, säger bara som det är
Per Abraham Örnsköld,född 18 november 1720, död 16 april 1791 var en svensk friherre och landshövding, som fått staden Örnsköldsvik uppkallad efter sig.
Per Abraham Örnsköld föddes till adelsätten Löth-Örnsköld som son till majoren Johan Löth-Örnsköld och Sara Helena Schönström. Han var familjens äldste son, och föddes i Södermanland. Året innan han föddes hade fadern adlats. Efter studier vid Uppsala universitet, blev Örnsköld auskultant vid Bergskollegium samt i Svea hovrätt. Han blev först extra ordinarie notarie vid båda institutionerna, och fick 1747 en bergmästares namn och heder samt sedermera tjänst som assessor vid Bergskollegium. 1759 utsågs han till bergsråd.
1762-1769 var Örnsköld landshövding i Västernorrlands län, som då innefattade Ångermanland, Medelpad och Jämtland. 1769 - 1791 var han landshövding i Södermanlands län. Han är känd för att ha byggt Södermanlands första lasarett, för att ha förbättrat vägarna – ett antal milstenar bär hans initialer, för att ha befrämjat linodlingen och för att han försökte introducera potatisodling. Därför kallades han även för "Potatispelle".
Han upphöjdes 1771 till friherre tillsammans med sina bröder, och var kommendör av Nordstjärneorden. Han var gift med Ulrika Eleonora von Berchner. Hon var statsfru hos drottningen och den sista av ätten von Berchner. Paret fick inga barn.
Örnskölds gravvård återfinns i Allhelgonakyrkan i Nyköping.
Allt detta står att läsa i Wikipedia, om honom, han som gav Örnsköldsvik dess namn. Och därifrån kommer jag. Och jag säger det alltså inte för att skryta utan jag säger bara som det är. Och vad vet du om Örnsköldsvik? Inte så mycket kan jag väl tro. Stan har en skidbacke mitt i stan. Det brukar folk veta. Backen bär dessutom det vackra namnet Paradiskullen. Men man har inga backhoppare längre. Inga som skär några lagrar i alla fall. Annat var det förr. Diman Lindström, Bror Östman ( nej vi är inte släkt) Siver-Bengt Erksson, Kjell Söberg, som en tid hade varldsrekordet i skidflygning, bara för att ta några ur högen. Alla represnterade dom Friska Viljor, klubben med kanske det vackraste namnet i idottssverige. Dom har dessutom det största antalet svenska mästerkap, alla grenar inräknat. Det handlar nog inte om hundra sm-guld, men näst intill.
Friska Viljor har även ett fotbollslag. Eller hade, är jag nästan beredd att säga. Alldeles obegripligt för en gammal FV-are ligger laget numera på nedflyttningsplats i division tre. Och detta är ett lag som faktiskt har legat i landets näst högsta serie. Hur illa kan det bli?
Annars är det ju MoDo Hockey för hela pengen i stan. Men dom skrivs det ju spaltkilometer om, så jag har väl inget att tillägga. Säger bara FOPPA. Och kanske också Sedinarna. Om dom skrivs det två sidor i DN i dag förresten.
Om jag lämnar idrottsarenorna så lever folk i nolaskogsmetropolen av Hägglund&Söner och av Mo och Domsjö. Men det var också bättre förr. Eller åtmintone lättare att förstå. Bägge dessa företagsjättar är nu uppdelade i flera olika bolag och sålda både till höger och vänster. Nolaskogs förresten. Det är ett ord, som Du bör lära dej. Det betyder norr om skogen. Och skogen är Skuleskogen i det här fallet.
Och folk är mer kristna i stan än på andra håll. Pingstvänner, baptister, och efs-are i skaror. Och några frälsningssoldater. Fast vi var fler förr. Allt var ju bättre då. Förr.......
Och Totta Näslund kom från Ö-vik. Visserligen var han född i Sandviken, men växte upp i Köpmanholmen, strax utanför "stan" som vi säger. Vi var jämnåriga, jag kände honom, och vi upplevde honom som lite "eljest" Men Sveriges blueskung blev han.En kung till. Vid sidan av Foppa.
Får jag jobb som ambassadör för Ö-vik nu tro? Nej, knappast. Dom har ju Foppa.....
Per Abraham Örnsköld föddes till adelsätten Löth-Örnsköld som son till majoren Johan Löth-Örnsköld och Sara Helena Schönström. Han var familjens äldste son, och föddes i Södermanland. Året innan han föddes hade fadern adlats. Efter studier vid Uppsala universitet, blev Örnsköld auskultant vid Bergskollegium samt i Svea hovrätt. Han blev först extra ordinarie notarie vid båda institutionerna, och fick 1747 en bergmästares namn och heder samt sedermera tjänst som assessor vid Bergskollegium. 1759 utsågs han till bergsråd.
1762-1769 var Örnsköld landshövding i Västernorrlands län, som då innefattade Ångermanland, Medelpad och Jämtland. 1769 - 1791 var han landshövding i Södermanlands län. Han är känd för att ha byggt Södermanlands första lasarett, för att ha förbättrat vägarna – ett antal milstenar bär hans initialer, för att ha befrämjat linodlingen och för att han försökte introducera potatisodling. Därför kallades han även för "Potatispelle".
Han upphöjdes 1771 till friherre tillsammans med sina bröder, och var kommendör av Nordstjärneorden. Han var gift med Ulrika Eleonora von Berchner. Hon var statsfru hos drottningen och den sista av ätten von Berchner. Paret fick inga barn.
Örnskölds gravvård återfinns i Allhelgonakyrkan i Nyköping.
Allt detta står att läsa i Wikipedia, om honom, han som gav Örnsköldsvik dess namn. Och därifrån kommer jag. Och jag säger det alltså inte för att skryta utan jag säger bara som det är. Och vad vet du om Örnsköldsvik? Inte så mycket kan jag väl tro. Stan har en skidbacke mitt i stan. Det brukar folk veta. Backen bär dessutom det vackra namnet Paradiskullen. Men man har inga backhoppare längre. Inga som skär några lagrar i alla fall. Annat var det förr. Diman Lindström, Bror Östman ( nej vi är inte släkt) Siver-Bengt Erksson, Kjell Söberg, som en tid hade varldsrekordet i skidflygning, bara för att ta några ur högen. Alla represnterade dom Friska Viljor, klubben med kanske det vackraste namnet i idottssverige. Dom har dessutom det största antalet svenska mästerkap, alla grenar inräknat. Det handlar nog inte om hundra sm-guld, men näst intill.
Friska Viljor har även ett fotbollslag. Eller hade, är jag nästan beredd att säga. Alldeles obegripligt för en gammal FV-are ligger laget numera på nedflyttningsplats i division tre. Och detta är ett lag som faktiskt har legat i landets näst högsta serie. Hur illa kan det bli?
Annars är det ju MoDo Hockey för hela pengen i stan. Men dom skrivs det ju spaltkilometer om, så jag har väl inget att tillägga. Säger bara FOPPA. Och kanske också Sedinarna. Om dom skrivs det två sidor i DN i dag förresten.
Om jag lämnar idrottsarenorna så lever folk i nolaskogsmetropolen av Hägglund&Söner och av Mo och Domsjö. Men det var också bättre förr. Eller åtmintone lättare att förstå. Bägge dessa företagsjättar är nu uppdelade i flera olika bolag och sålda både till höger och vänster. Nolaskogs förresten. Det är ett ord, som Du bör lära dej. Det betyder norr om skogen. Och skogen är Skuleskogen i det här fallet.
Och folk är mer kristna i stan än på andra håll. Pingstvänner, baptister, och efs-are i skaror. Och några frälsningssoldater. Fast vi var fler förr. Allt var ju bättre då. Förr.......
Och Totta Näslund kom från Ö-vik. Visserligen var han född i Sandviken, men växte upp i Köpmanholmen, strax utanför "stan" som vi säger. Vi var jämnåriga, jag kände honom, och vi upplevde honom som lite "eljest" Men Sveriges blueskung blev han.En kung till. Vid sidan av Foppa.
Får jag jobb som ambassadör för Ö-vik nu tro? Nej, knappast. Dom har ju Foppa.....
torsdag 19 augusti 2010
Elitsatsning och snögeneral
Eftersom jag tagit bilen till åklagaren i tidig morgontimme, så har jag ägnat bilresan åt radiolyssnande. Fp-ledaren Jan Björklund var dagens partiledare i radioutfrågningen. Jag har redan tidigare uttalat ett visst stöd för Björklunds satsningar på skola och utbildning.Det är också det enda stöd för borgarna som jag kan uppamma, och jag tyckte nog också att han skötte utfrågningen långt bättre än sina allianskollegor. Maud Olofsson var en ren katstrof som vanligt, och de sista kristna väljarna måste väl ha lämnat KD efter Göran Hägglunds insats. Inte ett ideologiskt färgat svar, så långt örat kunde nå......
Och jag stöder, hur konstigt det än kan låta, även Björklunds idéer om elitklasser i t.ex.matematik eller språk. Sådana klasser finns redan i musik och idrott, och min erfarenhet från folkhögskolan är den, att elever som kom till oss från musikgymnasier eller musikklasser nästan utan undantag var mycket duktiga även i andra ämnen. Det ena tycks ge det andra, och kan en satsning på matematik eller engelska ge bättre kunskap även i fysik, historia och religion så inte mig emot. Så långt jag förstår så skulle inte en sån elitsatsning heller bli dyrare och alltså inte gå ut över en satsning på handikappade och svagpresterande elever.
Och friskolor, som missköter sig och bara strävar efter vinst, ska kunna förbjudas enl. Björklund. Tack för det, men varför slogs du för friskolor överhuvudtaget? Hur dom än sköter eller missköter sig, så går deras blotta existenx ut över de kommunala skolorna.
Och jag har också svårt när major Björklund pekar med hela handen och kräver förbud not burka och nikab och speciella krav av olika slag för svenskt medborgarskap. Jag tycker inte heller att Björklund har profilerat sig i integrationsfrågor av olika slag på samma tydliga sätt som hans företrädare Bengt Westerberg gjorde. Så; om något av de borgerliga småpartierna åker ur riksdagen och om Sverigedemokraterna kommer in...... Tala klarspråk där också Björklund!!
Och så ska Trafikverket utse en snögeneral. Generaldirektören i sagda verk sa det i min bilradio i morse. Jag trodde inte mina öron. Visserligen ville han ha fler snöskottare och fler uppvärmda järnvägsväxlar också för att möta nästa snövinter. Men också en snögeneral! En byråkrat som ska samordna alla insatser. Lägg dom pengarna på ännu bättre utrustning i stället! Men lite orolig blir man när man tänker på att det är Åsa Torstensson, infrastrukturminister, som ska hålla i dom problemen även nästa vinter. Om nu olyckan är framme den 19 september.Hon tillhör dem, som Reinfeldt måste byta ut om sagda olycka händer. Tillsammans med Husmark-Pehrsson och flera andra.
Bilen till åklagaren förresten. Varför det? Åk-lagaren....
Och jag stöder, hur konstigt det än kan låta, även Björklunds idéer om elitklasser i t.ex.matematik eller språk. Sådana klasser finns redan i musik och idrott, och min erfarenhet från folkhögskolan är den, att elever som kom till oss från musikgymnasier eller musikklasser nästan utan undantag var mycket duktiga även i andra ämnen. Det ena tycks ge det andra, och kan en satsning på matematik eller engelska ge bättre kunskap även i fysik, historia och religion så inte mig emot. Så långt jag förstår så skulle inte en sån elitsatsning heller bli dyrare och alltså inte gå ut över en satsning på handikappade och svagpresterande elever.
Och friskolor, som missköter sig och bara strävar efter vinst, ska kunna förbjudas enl. Björklund. Tack för det, men varför slogs du för friskolor överhuvudtaget? Hur dom än sköter eller missköter sig, så går deras blotta existenx ut över de kommunala skolorna.
Och jag har också svårt när major Björklund pekar med hela handen och kräver förbud not burka och nikab och speciella krav av olika slag för svenskt medborgarskap. Jag tycker inte heller att Björklund har profilerat sig i integrationsfrågor av olika slag på samma tydliga sätt som hans företrädare Bengt Westerberg gjorde. Så; om något av de borgerliga småpartierna åker ur riksdagen och om Sverigedemokraterna kommer in...... Tala klarspråk där också Björklund!!
Och så ska Trafikverket utse en snögeneral. Generaldirektören i sagda verk sa det i min bilradio i morse. Jag trodde inte mina öron. Visserligen ville han ha fler snöskottare och fler uppvärmda järnvägsväxlar också för att möta nästa snövinter. Men också en snögeneral! En byråkrat som ska samordna alla insatser. Lägg dom pengarna på ännu bättre utrustning i stället! Men lite orolig blir man när man tänker på att det är Åsa Torstensson, infrastrukturminister, som ska hålla i dom problemen även nästa vinter. Om nu olyckan är framme den 19 september.Hon tillhör dem, som Reinfeldt måste byta ut om sagda olycka händer. Tillsammans med Husmark-Pehrsson och flera andra.
Bilen till åklagaren förresten. Varför det? Åk-lagaren....
onsdag 18 augusti 2010
Oj vilken dag!
Det började som en alldeles vanlig dag. Om min mor hade levt skulle det ha varit hennes födelsedag. Den 86:e. En vanlig tisdag mitt i augusti. Men sen....
Hela min Facebook var försvunnen. Bara borta och ersatt av en amerikansk upplaga, som inte var min. För dej, som inte är face-bookare, låter det inte som nån katastrof, och det är det naturligtvis inte heller. Inte i jämförelse med torkan i Ryssland eller översvämningarna i Pakistan, menar jag. Men ett antal fotografialbum och en korrepsondens med ett hundratal facebookvänner var ändå borta. Ända till det visade sig, att en av dessa vänner fann mig ute i cyberrymden. Via henne kunde jag få adressen och den vägen kunde jag hitta igen mig själv. Bara för att finna att jag blivit vän med mig själv! Onekligen ett intressant både psykologiskt och filosofiskt problem. Vän med sig själv. Det är viktigt, men kanske inte på det här sättet... Det återsod därför inget annat än att börja om från början. En ny Facebook, med ny profilsida och nya vämförfrågningar. Och på den vägen är det alltså. För den som ev. undrar....
Och som om det inte var nog, tog en chiropraktorvän ( det är inte klokt så många olika sorts vänner det finns!)hand om min onda rygg just den här olycksaliga tisdagen mitt i augusti. Allt facebookande och övrigt dataarbetande i fel ställning på en för låg stol hade fått ryggen att säga ifrån. Men chiropraktormats tog sig an problemet med kraft. Ja just kraft var rätta ordet. Han bröt och bände. Och det knakade och small. Och ont gjorde det. Men som den utomordentlige pedagog, som chiropraktormats är, så förklarade han hela tiden vad han gjorde och varför. Och det slutade, inte med nödslakt, utan med en försäkran om att det nu skulle bli bättre. Inte minst med hjälp av några övningar, som jag fick med mig hem. Bl.a blottargreppet. Ja, lugn bara!! Det är bara ett grepp, snarlikt det blottare använder, inget annat. Och jag tycker, att det redan nu, i skrivande stund, känns bättre.
Men tro inte, att det var nog med det. Nej, jag fick avsluta dagen med att att jaga myggor och flugor i det fönsteröppna sovrummet. Dom var inte många, kanske, men ettriga och högljudda. Men med en nyreparerad rygg avgick jag efter en stund med segern.
Men allt detta är ändå ingenting i jämförelse med det huvudlösa förslag som mina partikamrater i Stockholm snickrat ihop, och som publicerades och kommenterades i går. Man vill, att eftersom stockholmarna reser mer än andra i landet, restiden ska kunna användas mer effektivt. Stockholms stad bör kunna använda SL:s lokaler på ett radikalt annorlunda sätt än i dag. Det är ett resursslöseri när lokalerna inte används, säger Ilja Batljan, oppositionsråd i landstinget, och en person, som när han var stark man i Nynäshamn verkade både klok och modig. Men detta!!. Tillsammans med Karin Jämtin, som jag däremot aldrig trott särskilt mycket om, vill han nu, att stockholmarna ska kunna få en allt-i-allo, som utför butlerliknande tjänster i tunnelbanan. Dessutom ska stockholmarna slippa shoppa eller tvätta själv. Enligt förslaget är det bara att lämna in tvätten eller inköpslistan på väg ner i tunnelbanan. Sen är allt fixat när man kommer hem. En allt-i-allo skulle också så småningom kunna byta sommardäck och också utföra andra servicetjänster. Det är bara fantasin som sätter gränser.
Åker Ilja Batljan och Karin Jämtin aldrig kommunalt? Tänk dig att en mörk och vindpinad höstmorgon släpa inte bara på två morgontrötta och griniga barn, utan även på en överfull korg med smutstvätt på en överfull buss. Bara för att sen lämna barnen på dagis och släpa ner korgen till den överfulla t-banestationen. För att där mötas av en leende butler, som tar hand om den och dessutom handlar åt dig under dagen.. VÄLKOMNA TILL VERKLIGHETEN. Vi vinner inga val på det sättet.
Ja, oj vilken dag! Men i dag är det en ny dag med nya möjligheter......
Hela min Facebook var försvunnen. Bara borta och ersatt av en amerikansk upplaga, som inte var min. För dej, som inte är face-bookare, låter det inte som nån katastrof, och det är det naturligtvis inte heller. Inte i jämförelse med torkan i Ryssland eller översvämningarna i Pakistan, menar jag. Men ett antal fotografialbum och en korrepsondens med ett hundratal facebookvänner var ändå borta. Ända till det visade sig, att en av dessa vänner fann mig ute i cyberrymden. Via henne kunde jag få adressen och den vägen kunde jag hitta igen mig själv. Bara för att finna att jag blivit vän med mig själv! Onekligen ett intressant både psykologiskt och filosofiskt problem. Vän med sig själv. Det är viktigt, men kanske inte på det här sättet... Det återsod därför inget annat än att börja om från början. En ny Facebook, med ny profilsida och nya vämförfrågningar. Och på den vägen är det alltså. För den som ev. undrar....
Och som om det inte var nog, tog en chiropraktorvän ( det är inte klokt så många olika sorts vänner det finns!)hand om min onda rygg just den här olycksaliga tisdagen mitt i augusti. Allt facebookande och övrigt dataarbetande i fel ställning på en för låg stol hade fått ryggen att säga ifrån. Men chiropraktormats tog sig an problemet med kraft. Ja just kraft var rätta ordet. Han bröt och bände. Och det knakade och small. Och ont gjorde det. Men som den utomordentlige pedagog, som chiropraktormats är, så förklarade han hela tiden vad han gjorde och varför. Och det slutade, inte med nödslakt, utan med en försäkran om att det nu skulle bli bättre. Inte minst med hjälp av några övningar, som jag fick med mig hem. Bl.a blottargreppet. Ja, lugn bara!! Det är bara ett grepp, snarlikt det blottare använder, inget annat. Och jag tycker, att det redan nu, i skrivande stund, känns bättre.
Men tro inte, att det var nog med det. Nej, jag fick avsluta dagen med att att jaga myggor och flugor i det fönsteröppna sovrummet. Dom var inte många, kanske, men ettriga och högljudda. Men med en nyreparerad rygg avgick jag efter en stund med segern.
Men allt detta är ändå ingenting i jämförelse med det huvudlösa förslag som mina partikamrater i Stockholm snickrat ihop, och som publicerades och kommenterades i går. Man vill, att eftersom stockholmarna reser mer än andra i landet, restiden ska kunna användas mer effektivt. Stockholms stad bör kunna använda SL:s lokaler på ett radikalt annorlunda sätt än i dag. Det är ett resursslöseri när lokalerna inte används, säger Ilja Batljan, oppositionsråd i landstinget, och en person, som när han var stark man i Nynäshamn verkade både klok och modig. Men detta!!. Tillsammans med Karin Jämtin, som jag däremot aldrig trott särskilt mycket om, vill han nu, att stockholmarna ska kunna få en allt-i-allo, som utför butlerliknande tjänster i tunnelbanan. Dessutom ska stockholmarna slippa shoppa eller tvätta själv. Enligt förslaget är det bara att lämna in tvätten eller inköpslistan på väg ner i tunnelbanan. Sen är allt fixat när man kommer hem. En allt-i-allo skulle också så småningom kunna byta sommardäck och också utföra andra servicetjänster. Det är bara fantasin som sätter gränser.
Åker Ilja Batljan och Karin Jämtin aldrig kommunalt? Tänk dig att en mörk och vindpinad höstmorgon släpa inte bara på två morgontrötta och griniga barn, utan även på en överfull korg med smutstvätt på en överfull buss. Bara för att sen lämna barnen på dagis och släpa ner korgen till den överfulla t-banestationen. För att där mötas av en leende butler, som tar hand om den och dessutom handlar åt dig under dagen.. VÄLKOMNA TILL VERKLIGHETEN. Vi vinner inga val på det sättet.
Ja, oj vilken dag! Men i dag är det en ny dag med nya möjligheter......
måndag 16 augusti 2010
Om att vara personlig
"Du är bäst när du är personlig!" Ett gott råd från en blogg-kompis. Och hon, för det är en hon, borde veta. Hon har skrivit flera hundra blogginlägg, där de flesta är både personliga och bra. Mycket bra till och med! Så det blir bäst när man delar med sig av smått och stort. Bä'ttre än när man bara kräver regeringens avgång, även om det också har sin givna plats i den här bloggen. Eller när man bara kommenterar matpriser eller hur det har gått med landet sedan den stora privatiseringsvågen svepte bort både SJ och bilprovningen. Och apoteket också för den delen.Och varför skärper sig inte monopolen när konkurrenterna dyker upp? Det ska jag blogga om nån gång också.
Jag har alltså varit på läger på Öland. Tillsammans med 170 kamrater fick jag den här gången uppleva ett Öland i sol. Jag har nämligen varit på Öland en gång tidigare. Det skulle bli en vecka, men eftersom det regnade oavbrutet, natt som dag, avbröt vi det äventyret redan efter fyra dagar. Men den här gången lyste alltså solen under större delen av veckan. Lyste över oss, som kom från, ja, jag vet inte hur många länder. Men kåren har ett fint invandrararbete i Akalla, så tio olika länder räcker säkert inte. Om det tänkte jag blogga och bli personlig, men så hände det sig, att jag stannade hemma från gudstjänsten för att packa upp efter veckan och för att hjälpa till med tvätt och annat som hör till när man varit borta en vecka. Passade då på att lyssna till radiogudstjänsten, och ärkebiskop emeritus K-G Hammar. Det är bara präster och professorer som blir emeriti, när dom pensioneras. Undras just varför. Titeln härrör från latinets emeritus, vilket betyder "den som har tjänat ut", "veteran". Det var ursprungligen beteckning för avdankad soldat i romerska hären. Rektor emeritus vore väl inte så dumt annars....
Alltnog; jag gillar K-G Hammar. Tycker om predikningar som också utmanar intellektet och inte bara känslan. Tron är ju nämligen inte bara en känsla.... Och K-G Hammar utmanar verkligen intellektet. Men det här gången var det inte så mycket det. Utan mera den trosbekännelse han ledde församlingen i efter sin predikan. Lyssna! Eller Läs! blir det väl snarare.
Jag tror på en Gud, som är helig och varm,
som ger kampglöd och identitet,
en helande Gud som gör trasigt till helt,
som stärker till medvetenhet.
Jag tror på en Gud, som gråter med mig,
när jag gråter så allting är gråt,
en tröstande Gud som kan trösta likt den,
som väntar tills gråten gått åt.
Jag tror på en Gud, som bor inom mig
och som bor i allt utanför,
en skrattande Gud som vill skratta med mig,
som lever med mig när jag dör.
Och jag kände direkt att så tror jag. Precis så! Vi brukar i kristna kretsar ibland tala om personliga tilltal. Och där, framför radioapparaten, fick jag ett sånt personligt tilltal. Från en "helande Gud, som gör trasigt till helt, som stärker till medvetenhet, som tröstar och som skrattar med mig. Och som lever med mig när jag dör."
Personligare än så kan det väl inte bli. Eller hur, min personliga bloggkompis? Och till Öland och lägret ska jag återkomma.
Jag har alltså varit på läger på Öland. Tillsammans med 170 kamrater fick jag den här gången uppleva ett Öland i sol. Jag har nämligen varit på Öland en gång tidigare. Det skulle bli en vecka, men eftersom det regnade oavbrutet, natt som dag, avbröt vi det äventyret redan efter fyra dagar. Men den här gången lyste alltså solen under större delen av veckan. Lyste över oss, som kom från, ja, jag vet inte hur många länder. Men kåren har ett fint invandrararbete i Akalla, så tio olika länder räcker säkert inte. Om det tänkte jag blogga och bli personlig, men så hände det sig, att jag stannade hemma från gudstjänsten för att packa upp efter veckan och för att hjälpa till med tvätt och annat som hör till när man varit borta en vecka. Passade då på att lyssna till radiogudstjänsten, och ärkebiskop emeritus K-G Hammar. Det är bara präster och professorer som blir emeriti, när dom pensioneras. Undras just varför. Titeln härrör från latinets emeritus, vilket betyder "den som har tjänat ut", "veteran". Det var ursprungligen beteckning för avdankad soldat i romerska hären. Rektor emeritus vore väl inte så dumt annars....
Alltnog; jag gillar K-G Hammar. Tycker om predikningar som också utmanar intellektet och inte bara känslan. Tron är ju nämligen inte bara en känsla.... Och K-G Hammar utmanar verkligen intellektet. Men det här gången var det inte så mycket det. Utan mera den trosbekännelse han ledde församlingen i efter sin predikan. Lyssna! Eller Läs! blir det väl snarare.
Jag tror på en Gud, som är helig och varm,
som ger kampglöd och identitet,
en helande Gud som gör trasigt till helt,
som stärker till medvetenhet.
Jag tror på en Gud, som gråter med mig,
när jag gråter så allting är gråt,
en tröstande Gud som kan trösta likt den,
som väntar tills gråten gått åt.
Jag tror på en Gud, som bor inom mig
och som bor i allt utanför,
en skrattande Gud som vill skratta med mig,
som lever med mig när jag dör.
Och jag kände direkt att så tror jag. Precis så! Vi brukar i kristna kretsar ibland tala om personliga tilltal. Och där, framför radioapparaten, fick jag ett sånt personligt tilltal. Från en "helande Gud, som gör trasigt till helt, som stärker till medvetenhet, som tröstar och som skrattar med mig. Och som lever med mig när jag dör."
Personligare än så kan det väl inte bli. Eller hur, min personliga bloggkompis? Och till Öland och lägret ska jag återkomma.
onsdag 4 augusti 2010
Hur känns det?
Jag har varit pensionär i ett år nu och folk är väldigt intresserade av hur det känns. Hur känns det? är faktiskt den vanligaste frågan jag får numera. Folk är mer intresserade av det än av hur det kändes att jobba. Hur känns det att vara pensionär? Ja, efter ett år i rollen finns det kanske anledning att fundera över det.
Jag ramlade in i pensionärsrollen helt plötsligt, kan man säga. En omorganisation på jobbet gav mig ett erbjudande att gå ett år i förtid, och det var ett erbjudande, som jag inte kunde motstå. Men samtidigt gav det mig bara ett par manader att tänka över hur det skulle kunna bli, detta nya liv. Ingen lång startsträcka med nedräkning, som andra 64-åringar brukar ha. Bara att tömma skrivbordet och gå. Nja, inte riktigt, men snabba ryck i alla fall.
Och det var inte alls så enkelt, som jag kanske hade förställt mig. Nya rutiner, och nya sysselsättningar skulle ju ersätta det gamla och invanda. Ett 41-årigt arbetsliv skulle ersättas av något helt nytt och oprövat. Inte åka buss 6.20 varje morgon, inte lunch på Sturegatan varje lunch, och inte hem med direktbussen 16.35. Och framförallt, ingen kontakt längre med kompisgänget på jobbet. Och inte heller med arbetsuppgifterna av vilka de flesta var ganska eller t.o.m. mycket stimulerande. Så hur känns det då?
Jo, tack, nu känns det bra, och det är ju egentligen först nu, som jag blivit pensionär på riktigt.65+. Men inkörningssträckan var bitvis lite knagglig, som sagt. Jag har dock upptäckt att nya uppgifter har dykt upp efter vägen, så nu leder jag både bibelstudier och säljer Stridsrop. Och dessutom har jag avancerat till suppleant i kommunens socialnämnd. Och så har jag tid!! Tid att träffa barnbarn och goda vänner.Och tid att resa! Barcelona och Nora har det blivit t.ex. Och Polen ska det bli. Jag har alltid velat resa, så det känns riktigt bra.Och tid att titta på TV på dagtid. Både fotbolls-VM och friidrotts-EM. Tack för det!
När jag gick i pension lovade jag också mig själv att försöka skriva en bok, om tankar och erfarenheter, som livet givit. Och försöka gäller fortfarande, även om inriktningen kanske har ändrats något under resans gång. Så vi får väl se....
Pensionärstiden ger också perspektiv åt arbetslivet.Om det skulle mycket mer än ett blogginlägg kunna skrivas, men i dag läser jag i tidningen att vi producerar fem gånger så mycket i dag som man gjorde på 30-talet. På i stort sett samma arbetstid. Vilka slutsatser drar vi av det? Om vi sammanträdde mindre skulle vi kanske t.o.m kunna förkorta arbetstiden. Tvärtemot vad Reinfeldt säger både om högre pensionsålder och längre arbetstid.
Så; jo, tack; det känns riktigt bra att vara pensionär.även om PRO får vänta ett tag...
Jag ramlade in i pensionärsrollen helt plötsligt, kan man säga. En omorganisation på jobbet gav mig ett erbjudande att gå ett år i förtid, och det var ett erbjudande, som jag inte kunde motstå. Men samtidigt gav det mig bara ett par manader att tänka över hur det skulle kunna bli, detta nya liv. Ingen lång startsträcka med nedräkning, som andra 64-åringar brukar ha. Bara att tömma skrivbordet och gå. Nja, inte riktigt, men snabba ryck i alla fall.
Och det var inte alls så enkelt, som jag kanske hade förställt mig. Nya rutiner, och nya sysselsättningar skulle ju ersätta det gamla och invanda. Ett 41-årigt arbetsliv skulle ersättas av något helt nytt och oprövat. Inte åka buss 6.20 varje morgon, inte lunch på Sturegatan varje lunch, och inte hem med direktbussen 16.35. Och framförallt, ingen kontakt längre med kompisgänget på jobbet. Och inte heller med arbetsuppgifterna av vilka de flesta var ganska eller t.o.m. mycket stimulerande. Så hur känns det då?
Jo, tack, nu känns det bra, och det är ju egentligen först nu, som jag blivit pensionär på riktigt.65+. Men inkörningssträckan var bitvis lite knagglig, som sagt. Jag har dock upptäckt att nya uppgifter har dykt upp efter vägen, så nu leder jag både bibelstudier och säljer Stridsrop. Och dessutom har jag avancerat till suppleant i kommunens socialnämnd. Och så har jag tid!! Tid att träffa barnbarn och goda vänner.Och tid att resa! Barcelona och Nora har det blivit t.ex. Och Polen ska det bli. Jag har alltid velat resa, så det känns riktigt bra.Och tid att titta på TV på dagtid. Både fotbolls-VM och friidrotts-EM. Tack för det!
När jag gick i pension lovade jag också mig själv att försöka skriva en bok, om tankar och erfarenheter, som livet givit. Och försöka gäller fortfarande, även om inriktningen kanske har ändrats något under resans gång. Så vi får väl se....
Pensionärstiden ger också perspektiv åt arbetslivet.Om det skulle mycket mer än ett blogginlägg kunna skrivas, men i dag läser jag i tidningen att vi producerar fem gånger så mycket i dag som man gjorde på 30-talet. På i stort sett samma arbetstid. Vilka slutsatser drar vi av det? Om vi sammanträdde mindre skulle vi kanske t.o.m kunna förkorta arbetstiden. Tvärtemot vad Reinfeldt säger både om högre pensionsålder och längre arbetstid.
Så; jo, tack; det känns riktigt bra att vara pensionär.även om PRO får vänta ett tag...
tisdag 3 augusti 2010
Om verklighetens folk och andra folk
Göran Hägglund och KD har hamnat i svårigheter. Med verklighetens folk. Dels har han hamnat i dåligt sällskap, eftersom Sverigedemokraterna redan mutat in verklighetens folk. Och dels har han inte lyckats förklara vilka som utgör detta verklighetens folk. Undrar om jag hör dit? Och du? Det enda jag förstått, är att kulturradikaler av olika slag på vänsterkanten inte räknas som verklighetens folk. Men sen då.... Men det är å andra sidan mycket hos KD som jag inte förstår.Men det är klart, att det är väl bra att det finns ett parti också för dom ärkereaktionära. Men varför reaktionär och kristen, Hägglund? Det förstår jag inte heller. Lika lite som ditt tal om verklighetens folk.
Ingår svenska fotbollsspelare i verklighetens folk tro? Utan att på något sätt vara rasist, snarare tvärtom, så har jag ändå lagt märke till att snart sagt alla fotbollsspelare i svenska lag långt ner i seriesystemet har latinamerikanska eller ännu oftare, östuropeiska namn. Stefan Selakovic var länge den ende spelaren som avvek från alla Svensson, Alexandersson, Gudmundsson och andra söner, men nu kan man hitta hela laguppställningar utan en enda Svensson. Kul, och intressant med hela invandrarlag, men varför? Spelar unga svenssöner inte fotboll längre? Har dataspelen slagit ut fotbollen? Att invandrartjejer inte är lika ofta förekommande i laguppställningarna har säkert en kulturell förklaring, men killarna? Och kommer utvecklingen att bli densamma i ishockey? Basket är väl annars den sport där invandrarna varit föregångare, och exilbalter var väl dom första stjärnorna i den sporten i Sverige.
Bor verklighetens folk också på Kuba, tro? Eller är det ett annat folk? Vi tror ju ofta det om folk från andra länder.President Castro, ja inte Fidel, utan brodern, Raul, annonserade häromdagen att en större del av det kubanska näringslivet skulle öppnas för marknadsekonomi och privat företagsamhet. Intressant. När Gorbatjev öppnade på kranarna i det slutna sovjetsystemet, rasade alltsammans som ett korthus. Blir det likadant på Kuba? I så fall återstår bara Nordkorea som planhushållningskommunismens sista bastion.
Tillbaka till Göran Hägglund och KD igen då. Tänk om dom hamnar under fyra procent i valet, samtidigt som Sverigedemokraterna klättrar över den gränsen. Vad gör Reinfeldt och alliansen då? Inget samarbete med Sverigedemokraterna, som man sagt, och därmed förlorad regeringsmakt, eller...... Men alliansen kanske förlorar ändå, utan detta förskräckande perspektiv.
Så; Göran Hägglund, andra kristdemokrater, fotbollsspelare med invandrarnamn och dito bakgrund, den vanlige strävsamme kubanen, som kanske ser ljus i tunneln, och sverigedemkraterna.Tillhör dom alla verklighetens folk eller?
Bara en fundering ur folkdjupet en mulen sommarmorgon.
Ingår svenska fotbollsspelare i verklighetens folk tro? Utan att på något sätt vara rasist, snarare tvärtom, så har jag ändå lagt märke till att snart sagt alla fotbollsspelare i svenska lag långt ner i seriesystemet har latinamerikanska eller ännu oftare, östuropeiska namn. Stefan Selakovic var länge den ende spelaren som avvek från alla Svensson, Alexandersson, Gudmundsson och andra söner, men nu kan man hitta hela laguppställningar utan en enda Svensson. Kul, och intressant med hela invandrarlag, men varför? Spelar unga svenssöner inte fotboll längre? Har dataspelen slagit ut fotbollen? Att invandrartjejer inte är lika ofta förekommande i laguppställningarna har säkert en kulturell förklaring, men killarna? Och kommer utvecklingen att bli densamma i ishockey? Basket är väl annars den sport där invandrarna varit föregångare, och exilbalter var väl dom första stjärnorna i den sporten i Sverige.
Bor verklighetens folk också på Kuba, tro? Eller är det ett annat folk? Vi tror ju ofta det om folk från andra länder.President Castro, ja inte Fidel, utan brodern, Raul, annonserade häromdagen att en större del av det kubanska näringslivet skulle öppnas för marknadsekonomi och privat företagsamhet. Intressant. När Gorbatjev öppnade på kranarna i det slutna sovjetsystemet, rasade alltsammans som ett korthus. Blir det likadant på Kuba? I så fall återstår bara Nordkorea som planhushållningskommunismens sista bastion.
Tillbaka till Göran Hägglund och KD igen då. Tänk om dom hamnar under fyra procent i valet, samtidigt som Sverigedemokraterna klättrar över den gränsen. Vad gör Reinfeldt och alliansen då? Inget samarbete med Sverigedemokraterna, som man sagt, och därmed förlorad regeringsmakt, eller...... Men alliansen kanske förlorar ändå, utan detta förskräckande perspektiv.
Så; Göran Hägglund, andra kristdemokrater, fotbollsspelare med invandrarnamn och dito bakgrund, den vanlige strävsamme kubanen, som kanske ser ljus i tunneln, och sverigedemkraterna.Tillhör dom alla verklighetens folk eller?
Bara en fundering ur folkdjupet en mulen sommarmorgon.
söndag 1 augusti 2010
Talar Gud? En söndagspredikan
Jag predikade i går. Såsom varandes allt annat än predikant tycker jag att det är svårt. Men så här blev det den här gången:
"I Jes.30:21 säger profeten att våra öron skall höra en röst som hjälper oss att gå den rätta vägen. Inte vika av vare sig åt höger eller åt vänster. Höra en röst? Guds röst, kanske. Men kan man höra Gud tala?
I 1.Sam.3:1-11. blir svaret ett tydligt och klart ja! Man kan höra Guds röst. Gud talar.
Gud talar i Bibeln hela tiden till människan. Och Gud fortsätter att tala och nu till oss. Och fortfarande genom sitt Ord - Bibeln. Men han talar också till oss genom den Helige Ande. Hur går det till? Och hur hör vi hans röst? Om det ska predikan handla i dag.
Samuel gjorde tjänst inför Herren. Att tjäna Gud är alltså grunden till att kunna höra Guds röst. Om du inte tjänar Herren kommer du aldrig att kunna höra Guds röst klart. Genom att tjäna Herren så gör du dig alltså tillgänglig för honom.Det handlar alltså om att ge sig helt till Gud. Jesus säger "Mina får hör min röst". Vi som tillhör Jesus kan alltså höra hans röst. Det hör t.o.m. till vanligheten för en kristen att kunna höra Guds röst. Det är det normala. Med andra ord är det onormalt för en kristen att inte kunna höra.
Jag vill påstå att Gud talar till oss hela tiden. Men lyssnar vi på honom? Gud talade till Samuel inte bara en utan tre gånger. Alla tre gångerna missade han Gud. Han förstod inte att det var Gud som talade eller ropade till honom. Han trodde att det var Eli.
Ibland hör man en förkunnelse att om vi missar Guds röst så talar han inte till oss mer. Det är fel. Samuel misssade Gud tre gånger, men Gud slutade inte att tala till honom. Han gav inte upp. Gud tänkte inte "Det är ingen idé att tala till honom. Jag får tala till någon annan".Det är också likadant när vi missuppfattar Gud. Som Samuel. Han trodde att det var Eli, men Gud fortsatte ändå.
Hör vi Guds röst "otydligt" och missförstår honom, så slutar han ändå inte att tala.Den största anledningen till att Samuel inte kunde höra Guds tilltal var att han ännu inte kände Herren. Du måste känna honom. Hur? På samma sätt som du lär känna en person här på jorden. Genom att umgås, tala till honom och lyssna på vad han har att säga till dig.
I v.7 står det "lärt". Du kan lära känna Herren. Du kan lära känna igen hans röst. !Han talar till dig hela tiden. En del tror att det bara faller över en utan vår egen påverkan. Så är det inte. Vi måste lyssna. Hur ska vi annars kunna höra honom?
Det är inte heller fel fel att lyssna på andras erfarenheter och råd. Samuel fick ett tips av Eli. Det var att han skulle gå tillbaka och lägga sig igen.Lägga sig igen? Är det då inte risk att missa något då? Nej, han behövde lugna ner sig. Och en sak till: Om det är Gud så talar han igen! Missar jag ett telefonsamtal så behöver jag inte oroar mig. Var det viktigt ringer personen upp igen.
Lär dig av andra! Lyssna på vad de har att säga. Fråga ut dem. Be dem att förklara. Nu vet jag att man inte ska gå på personlig erfarenhet, utan alltid på vad Bibeln säger. Men om erfarenheten stämmer med Bibeln, varför inte ta till sig en del då?
Samuel fick också ett viktigt råd av Eli om Gud ropade igen. Han skulle säga "Tala Herre, din tjänare hör". Detta betyder att man gör sig tillgänglig. Då blir du uppmärksam vad Gud har att säga till dig. Du lyssnar då uppmärksamt.
Det är ju likadant om en människa talar till dig. Om du inte gör dig tillgänglig och koncentrerad och lyssnar till vad han har att säga, kommer du ingenting att höra.
Om radion är på i bakgrunden men jag inte lyssnar på den, utan är upptagen av någonting annat, så kommer jag inte kunna återge ett enda ord.
Efter att Samuel hade sagt "Tala, din tjänare hör" står det "Då sade Herren till Samuel...". Först då kunde Gud tala till honom. Först då kunde Samuel lyssna. Han gjorde sig tillgänglig för Herren.
Samuel misslyckades flera gånger. Och det kommer både du och jag också att göra. Många gånger. Men du ska inte ge upp. Försök igen. Kom ihåg att övning ger färdighet!
Och så tillbaka till versen ur Jes. som jag inledde med. Här är vägen, vandra på den. Det är alltså alldeles nödvändigt att lyssna till Gud, om vi ska hitta vägen. Mitt i en värld, där antalet vägar är nära nog oändligt och där vägvalen är många och svåra, finns det en VÄG som är viktigare än alla andra. De första kristna kallades, redan innan dom kallades kristna: ”dom som hörde till Vägen”. I dag kanske det är frågan om ett samtal mellan Gud och dej om vägval. Små och stora vägval. Men viktiga eftersom Gud vill vara med, när du gör valet. Välkommen att lyssna och att välja väg!"
"I Jes.30:21 säger profeten att våra öron skall höra en röst som hjälper oss att gå den rätta vägen. Inte vika av vare sig åt höger eller åt vänster. Höra en röst? Guds röst, kanske. Men kan man höra Gud tala?
I 1.Sam.3:1-11. blir svaret ett tydligt och klart ja! Man kan höra Guds röst. Gud talar.
Gud talar i Bibeln hela tiden till människan. Och Gud fortsätter att tala och nu till oss. Och fortfarande genom sitt Ord - Bibeln. Men han talar också till oss genom den Helige Ande. Hur går det till? Och hur hör vi hans röst? Om det ska predikan handla i dag.
Samuel gjorde tjänst inför Herren. Att tjäna Gud är alltså grunden till att kunna höra Guds röst. Om du inte tjänar Herren kommer du aldrig att kunna höra Guds röst klart. Genom att tjäna Herren så gör du dig alltså tillgänglig för honom.Det handlar alltså om att ge sig helt till Gud. Jesus säger "Mina får hör min röst". Vi som tillhör Jesus kan alltså höra hans röst. Det hör t.o.m. till vanligheten för en kristen att kunna höra Guds röst. Det är det normala. Med andra ord är det onormalt för en kristen att inte kunna höra.
Jag vill påstå att Gud talar till oss hela tiden. Men lyssnar vi på honom? Gud talade till Samuel inte bara en utan tre gånger. Alla tre gångerna missade han Gud. Han förstod inte att det var Gud som talade eller ropade till honom. Han trodde att det var Eli.
Ibland hör man en förkunnelse att om vi missar Guds röst så talar han inte till oss mer. Det är fel. Samuel misssade Gud tre gånger, men Gud slutade inte att tala till honom. Han gav inte upp. Gud tänkte inte "Det är ingen idé att tala till honom. Jag får tala till någon annan".Det är också likadant när vi missuppfattar Gud. Som Samuel. Han trodde att det var Eli, men Gud fortsatte ändå.
Hör vi Guds röst "otydligt" och missförstår honom, så slutar han ändå inte att tala.Den största anledningen till att Samuel inte kunde höra Guds tilltal var att han ännu inte kände Herren. Du måste känna honom. Hur? På samma sätt som du lär känna en person här på jorden. Genom att umgås, tala till honom och lyssna på vad han har att säga till dig.
I v.7 står det "lärt". Du kan lära känna Herren. Du kan lära känna igen hans röst. !Han talar till dig hela tiden. En del tror att det bara faller över en utan vår egen påverkan. Så är det inte. Vi måste lyssna. Hur ska vi annars kunna höra honom?
Det är inte heller fel fel att lyssna på andras erfarenheter och råd. Samuel fick ett tips av Eli. Det var att han skulle gå tillbaka och lägga sig igen.Lägga sig igen? Är det då inte risk att missa något då? Nej, han behövde lugna ner sig. Och en sak till: Om det är Gud så talar han igen! Missar jag ett telefonsamtal så behöver jag inte oroar mig. Var det viktigt ringer personen upp igen.
Lär dig av andra! Lyssna på vad de har att säga. Fråga ut dem. Be dem att förklara. Nu vet jag att man inte ska gå på personlig erfarenhet, utan alltid på vad Bibeln säger. Men om erfarenheten stämmer med Bibeln, varför inte ta till sig en del då?
Samuel fick också ett viktigt råd av Eli om Gud ropade igen. Han skulle säga "Tala Herre, din tjänare hör". Detta betyder att man gör sig tillgänglig. Då blir du uppmärksam vad Gud har att säga till dig. Du lyssnar då uppmärksamt.
Det är ju likadant om en människa talar till dig. Om du inte gör dig tillgänglig och koncentrerad och lyssnar till vad han har att säga, kommer du ingenting att höra.
Om radion är på i bakgrunden men jag inte lyssnar på den, utan är upptagen av någonting annat, så kommer jag inte kunna återge ett enda ord.
Efter att Samuel hade sagt "Tala, din tjänare hör" står det "Då sade Herren till Samuel...". Först då kunde Gud tala till honom. Först då kunde Samuel lyssna. Han gjorde sig tillgänglig för Herren.
Samuel misslyckades flera gånger. Och det kommer både du och jag också att göra. Många gånger. Men du ska inte ge upp. Försök igen. Kom ihåg att övning ger färdighet!
Och så tillbaka till versen ur Jes. som jag inledde med. Här är vägen, vandra på den. Det är alltså alldeles nödvändigt att lyssna till Gud, om vi ska hitta vägen. Mitt i en värld, där antalet vägar är nära nog oändligt och där vägvalen är många och svåra, finns det en VÄG som är viktigare än alla andra. De första kristna kallades, redan innan dom kallades kristna: ”dom som hörde till Vägen”. I dag kanske det är frågan om ett samtal mellan Gud och dej om vägval. Små och stora vägval. Men viktiga eftersom Gud vill vara med, när du gör valet. Välkommen att lyssna och att välja väg!"
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)