Tänk om jag hade skrivit dagbok! Då hade jag haft massor att berätta om både det ena och det andra. Men när jag växte upp, var det bara tjejer som skrev dagbok. Men jag kunde ju ha börjat när jag studerade i Uppsala. Eller när jag började jobba på Dalarö folkhögskola. Det var den 1 september 1969. Eller när vi flyttade till Dalarö. Det var den 1 juni 1971. Nästan 40 blir det innan vi nu flyttar från Dalarö! Men Torgny Lindgren minns heller ingenting, och ändå har han skrivit en hel bok om sånt som han inte minns...
Om jag kommit ihåg något skulle åren på folkhögskolan fått stor plats i en bok som väl just hade kunnat heta ”Sånt som jag inte kommer ihåg” eller nåt sånt. Folkhögskolan som då, i början på 70-talet fortfarande var en plats för den s.k. begåvningsreserven. Dom som ville plugga, men av olika, främst ekonomiska, skäl inte hade kunnat. Dom fanns på landets folkhögskolor. Också på Dalarö.Och dom gick ofta vidare och blev poliser och sjuksköterskor.
Jag skulle också ha kunnat skriva om när folkhögskolorna började inrätta specialutbildningar av olika slag. Om ungdomsledarlinjen och musiklinjen på Dalarö t.ex. Speciallinjerna blev tillhåll för extremt motiverade elever, som inte kunde får nog av lektioner och uppgifter. Hur det gått för dom senare i livet, dessa motiverade elever? Bra i de flesta fall. En blev kommendör och hög ledare i Frälsningsarmén, en annan blev konserthuschef i Stockholm och en tredje jobbar framgångsrikt med hörselskadade i Svenska Kyrkan.
Om jag skrivit dagbok kunde jag också ha kommit ihåg när vi började jobba med dyslektiker på folkhögskolan. Dalarö folkhögskola var bland de första i landet som började jobba med människor med läs- och skrivsvårigheter, som vi sa då. Och då skulle jag också ha kommit ihåg honom, som, när han inte kunde läsa, ändå kunde jobba som trafiklärare eftersom han lärt sig hela vägtrafikförordningen utantill…. Eller glädjen i ögonen hos vuxna elever, som läst sin första bok någonsin…… Men jag minns ju inte.
Jag kunde också ha kommit ihåg våra psykiskt utvecklingsstörda elever och allt dom lärde mig. Minst lika mycket som jag och vi andra i personalen på skolan möjligen kunde lära dem. Om jag bara hade skrivit dagbok.
Eller de olika sommarkurserna. Konfirmationsskolorna t.ex. I 26 år fick jag förmånen att under tre intensiva sommarveckor varje år jobba med konfirmander. Jag skulle då ha kommit ihåg att dom kurserna utgör några av de absoluta höjdpunkterna i livet! Att få vara med och följa 14-åringar en bit på väg i deras andliga utveckling och i deras väg mot vuxenlivet. Mycket stort och fint trots tidiga morgnar och sena kvällar varje dag, sju dagar i veckan i tre veckor!! Att välja ut några årsgrupper konfirmander framför andra är svårt, men 79- och 80-års grupper står väldigt högt i kurs.
Och att jobba med att konkretisera vad det innebar att arbeta på en kristen rörelsefolkhögskola skulle jag också ha kommit ihåg. Diskussioner om människosyn, kunskapssyn, bibelstudier, morgonsamlingar och annat viktigt. Jag borde ha skrivit dagbok.
I dagboken skulle det då säkert också ha stått om alla resor jag gjort med folkhögskolegruppper. Om hur musiklinjen helt oväntat fick ge en spontan konsert i samband med invigningen av stans första rulltrappa i Kristinehamn ( tänk då invigde man såna!!) eller i Paris, där en av skolans lärare inte kände igen sin egen spegelbild på en restaurang, utan trodde att var nån annan, väldigt lik honom själv, som han hade mött i trappan.
Och mycket mycket mer. Nog är det allt bra synd att jag aldrig skrev dagbok. Tänk så många minnen man då hade haft…..
måndag 31 januari 2011
lördag 29 januari 2011
Dagen efter DAGEN
Det är väl Systembolaget som i en annons säger att ”det är kvällen innan du bestämmer hur du ska må dan efter” Mitt bloggande den här gången har inget som helst med Systembolaget att göra, annat än att jag också kan konstatera att dagar står i en viss relation till varandra. I dag njuter jag av DAGEN i går. Aldrig trodde jag, att så många skulle komma ihåg att gratta mej på min födelsedag. 66 år är inget särskilt att fira, tyckte jag, men det tyckte många av mina vänner. Facebook har en funktion, där man kan se, när folk fyller år, och det hade vännerna tydligen gjort….. Så än en gång; Tack för vänliga ord och glada tillrop!
Facebook tillhör ju gruppen sociala media, och sociala media är ett fenomen som snabbt utvecklas till en ny maktfaktor. Man inte bara grattar sina vänner där, man störtar också envåldshärskare som Ben Ali i Tunisien och kallar samman förtryckta människomassor i Egypten till protest och uppror med hjälp av Facebook. Och med hjälp av Twitter. Jag kan inte twittra med min telefon, men vet på ett ungefär hur det fungerar. Och nog blir världen mindre och mycket mer spännande med hjälp av sociala media.
Jag undrar förresten hur mycket skolan jobbar med sociala media. Inte tillräckligt är jag rädd. Skolan har alltid haft en tendens att släpa efter i samhällsutvecklingen i stället för att leda den. 20 år gamla läromedel är fortfarande vanliga i stället för internet och twitter. Den sorgliga historien i Bjästa i fjol visade ju att flera av lärarna aldrig hade hört talas om Facebook. T. ex.
Apropå skolan så har den emeriterade professorn Sven-Erik Liedman skrivit en bok om skolan som, efter känd förebild, heter ”Hets” Den sägs, av recensionerna att döma, handla om vad skolan ska vara bra för. Lära barn att läsa, skriva och räkna, javisst. Men vad? Läsa vad, skriva vad och räkna vad? Kunskapsinnehållet alltså. Det skulle jag kunna skriva mycket om, men då skulle jag hamna vid sidan av ämnet för dagen. Och det gjorde jag en gång i en uppsats i skolan. Och fick underkänt. Så alltså åter till ämnet ” Dagen efter DAGEN”
DAGEN var inte bara min sextiosjätte födelsedag. Det var också den dag när Frankrike satte stopp för Sveriges framfart i handbolls-VM. Jag har redan tidigare bloggat om att jag nästan inte kan något om handboll, men det har varit intressant att följa Sverige i VM. Ett lag, som är nästan lika bra som laget på Bengans och gurkburkens tid. Jo, lite kan man allt.... Men i går tog det alltså stopp, så något VM-guld blir det inte. Men det kan det fortfande bli för Danmark, som är i final mot just Frankrike. Då får jag nog sälla mig till den danska grenen av familjen och heja mig hes på Danmark.
Via Facebook blev jag i går, på DAGEN,också medlem i en frälsningsarmékår, som är nätbaserad. Servern står i Australien, men kåren har medlemmar från hela världen. Den kan vara ett spännande komplement till en levande församlingsgemenskap, men aldrig ersätta en sådan. Församlingen är en kropp och kroppen finns alltid på samma ställe. isalvos.net är annars adressen till den nätbaserade kåren, som jag gick med i i går.
Och som sagt; i går var också DAGEN då ödet för förtryckarregimen Mubarak i Egypten förmodligen beseglades. Det kan ta tid ännu, och tyvärr kan mycket mer blod komma att spillas, men när folket kommit i rörelse, kan inget stoppa den utvecklingen.
Det är spännande att som 66-åring via olika sociala media följa utvecklingen både här hemma och där borta. Flera svenska städer har t.ex webkameror uppsatta på någon central plats, så att vem som helst kan vara där när som helst. Varför man nu ska vara t.ex på Stora torget i Örnsköldsvik just nu......
Facebook tillhör ju gruppen sociala media, och sociala media är ett fenomen som snabbt utvecklas till en ny maktfaktor. Man inte bara grattar sina vänner där, man störtar också envåldshärskare som Ben Ali i Tunisien och kallar samman förtryckta människomassor i Egypten till protest och uppror med hjälp av Facebook. Och med hjälp av Twitter. Jag kan inte twittra med min telefon, men vet på ett ungefär hur det fungerar. Och nog blir världen mindre och mycket mer spännande med hjälp av sociala media.
Jag undrar förresten hur mycket skolan jobbar med sociala media. Inte tillräckligt är jag rädd. Skolan har alltid haft en tendens att släpa efter i samhällsutvecklingen i stället för att leda den. 20 år gamla läromedel är fortfarande vanliga i stället för internet och twitter. Den sorgliga historien i Bjästa i fjol visade ju att flera av lärarna aldrig hade hört talas om Facebook. T. ex.
Apropå skolan så har den emeriterade professorn Sven-Erik Liedman skrivit en bok om skolan som, efter känd förebild, heter ”Hets” Den sägs, av recensionerna att döma, handla om vad skolan ska vara bra för. Lära barn att läsa, skriva och räkna, javisst. Men vad? Läsa vad, skriva vad och räkna vad? Kunskapsinnehållet alltså. Det skulle jag kunna skriva mycket om, men då skulle jag hamna vid sidan av ämnet för dagen. Och det gjorde jag en gång i en uppsats i skolan. Och fick underkänt. Så alltså åter till ämnet ” Dagen efter DAGEN”
DAGEN var inte bara min sextiosjätte födelsedag. Det var också den dag när Frankrike satte stopp för Sveriges framfart i handbolls-VM. Jag har redan tidigare bloggat om att jag nästan inte kan något om handboll, men det har varit intressant att följa Sverige i VM. Ett lag, som är nästan lika bra som laget på Bengans och gurkburkens tid. Jo, lite kan man allt.... Men i går tog det alltså stopp, så något VM-guld blir det inte. Men det kan det fortfande bli för Danmark, som är i final mot just Frankrike. Då får jag nog sälla mig till den danska grenen av familjen och heja mig hes på Danmark.
Via Facebook blev jag i går, på DAGEN,också medlem i en frälsningsarmékår, som är nätbaserad. Servern står i Australien, men kåren har medlemmar från hela världen. Den kan vara ett spännande komplement till en levande församlingsgemenskap, men aldrig ersätta en sådan. Församlingen är en kropp och kroppen finns alltid på samma ställe. isalvos.net är annars adressen till den nätbaserade kåren, som jag gick med i i går.
Och som sagt; i går var också DAGEN då ödet för förtryckarregimen Mubarak i Egypten förmodligen beseglades. Det kan ta tid ännu, och tyvärr kan mycket mer blod komma att spillas, men när folket kommit i rörelse, kan inget stoppa den utvecklingen.
Det är spännande att som 66-åring via olika sociala media följa utvecklingen både här hemma och där borta. Flera svenska städer har t.ex webkameror uppsatta på någon central plats, så att vem som helst kan vara där när som helst. Varför man nu ska vara t.ex på Stora torget i Örnsköldsvik just nu......
torsdag 27 januari 2011
Om detta må ni berätta
Jag har redan bloggat om att hustrun och jag besökte Polen i höstas. Och en dag under den resan besökte vi, som några av de hundratusentals turister, som årligen besöker Polen, den lilla byn Oswiecim. Det blev på tyska Auschwitz och i dag minns miljontals människor världen över……...
Nazisterna etablerade ett koncentrationsläger i förorterna till Oswiecim som - som liksom resten av västra Polen - var ockuperat av Tyskland under större delen av andra världskriget (1939 - 1945). Namnet Oswiecim ändrades som sagt till det mer tyskklingande Auschwitz, vilket även blev namnet på lägret.
Lägret byggdes ständigt ut och när det var som störst bestod det av tre delar: Auschwitz I, Auschwitz II-Birkenau och Auschwitz III-Monowitz. Auschwitz hade även över 40 "grannläger" i de närliggande städerna och det omkringliggande området. I början fängslades och dödades enbart judar och polacker i lägret. Senare kom även sovjetiska krigsfångar, zigenare, homosexuella och fångar från andra länder och minoriteter att sättas där.
Från 1942 och framåt blev lägret skådeplatsen för ett av de största massmorden i mänsklighetens historia. Massmorden ingick som en del av Hitlers slutliga lösning av judefrågan. Majoriteten av de judiska män, kvinnor och barn som deporterades från sina hem över hela det tyskockuperade Europa till Auschwitz sändes genast vid ankomsten (oftast ihopträngda i boskapsvagnar) mot sin död i Birkenaus gaskamrar. Kropparna brändes därefter i ugnar i krematoriet. Framför en sån ugn har jag alltså stått...
I slutet av kriget, i ett försök att dölja de brott de hade begått, började SS montera ner och förstöra gaskamrarna, krematorierna och andra byggnader, samt bevisdokument. Fångar som ansågs kapabla att gå sändes in i Tyskland. De som var kvar befriades av Röda armén den 27 januari 1945. Lägrets grundare Rudolf Höss, vittnade under Nürnbergrättegångarna om att så många som 2.5 miljoner människor hade dött i Auschwitz. Det var många tårfyllda ögon i bussen på väg tillbaka till Krakow den där eftermiddagen i september. Och ändå hade vi bara sett med turistögon, inte upplevt....
Några av de överlevande uppmanade efter kriget eftervärlden med orden: "Om detta må ni berätta!" Och i dag på årsdagen av Auschwitz' befrielse minns vi! Ja det vill säga inte alla av oss. Det torde inte bli många sverigedemokrater i de minneshögtider, som hålls på olika håll just i dag. Det partiet har ju sina rötter i en fascistisk jordmån, vad Jimmy Åkesson än säger. Och i Israel högtidlighåller man säkert dagen, men detta samtidigt som man bygger en mur i Gaza. Det fanns en hög mur runt Auschwitz också……
.
Nazisterna etablerade ett koncentrationsläger i förorterna till Oswiecim som - som liksom resten av västra Polen - var ockuperat av Tyskland under större delen av andra världskriget (1939 - 1945). Namnet Oswiecim ändrades som sagt till det mer tyskklingande Auschwitz, vilket även blev namnet på lägret.
Lägret byggdes ständigt ut och när det var som störst bestod det av tre delar: Auschwitz I, Auschwitz II-Birkenau och Auschwitz III-Monowitz. Auschwitz hade även över 40 "grannläger" i de närliggande städerna och det omkringliggande området. I början fängslades och dödades enbart judar och polacker i lägret. Senare kom även sovjetiska krigsfångar, zigenare, homosexuella och fångar från andra länder och minoriteter att sättas där.
Från 1942 och framåt blev lägret skådeplatsen för ett av de största massmorden i mänsklighetens historia. Massmorden ingick som en del av Hitlers slutliga lösning av judefrågan. Majoriteten av de judiska män, kvinnor och barn som deporterades från sina hem över hela det tyskockuperade Europa till Auschwitz sändes genast vid ankomsten (oftast ihopträngda i boskapsvagnar) mot sin död i Birkenaus gaskamrar. Kropparna brändes därefter i ugnar i krematoriet. Framför en sån ugn har jag alltså stått...
I slutet av kriget, i ett försök att dölja de brott de hade begått, började SS montera ner och förstöra gaskamrarna, krematorierna och andra byggnader, samt bevisdokument. Fångar som ansågs kapabla att gå sändes in i Tyskland. De som var kvar befriades av Röda armén den 27 januari 1945. Lägrets grundare Rudolf Höss, vittnade under Nürnbergrättegångarna om att så många som 2.5 miljoner människor hade dött i Auschwitz. Det var många tårfyllda ögon i bussen på väg tillbaka till Krakow den där eftermiddagen i september. Och ändå hade vi bara sett med turistögon, inte upplevt....
Några av de överlevande uppmanade efter kriget eftervärlden med orden: "Om detta må ni berätta!" Och i dag på årsdagen av Auschwitz' befrielse minns vi! Ja det vill säga inte alla av oss. Det torde inte bli många sverigedemokrater i de minneshögtider, som hålls på olika håll just i dag. Det partiet har ju sina rötter i en fascistisk jordmån, vad Jimmy Åkesson än säger. Och i Israel högtidlighåller man säkert dagen, men detta samtidigt som man bygger en mur i Gaza. Det fanns en hög mur runt Auschwitz också……
.
onsdag 26 januari 2011
Varför blogga?
Min blogg består just nu av 270 inlägg. Och det här är alltså det tvåhundra sjuttioförsta. Inlägg om allt möjligt. Men till vilken nytta då, undrar jag ibland. I synnerhet när jag ser och läser i media hur bloggare spelat en avgörande roll för de senaste veckornas utveckling i Tunisien. Eller hur bloggare fått tiotusentals egyptier på fötter i protestdemonstationer mot Mubaraks regim. Och även i Sverige har bloggar och upprop på Facebook lett till demonstationer mot våld och rasism. Bloggar som politiskt slagträ, alltså…..
Jag hade inga som helst såna tankar när jag inledde bloggandet. Och har inte det nu heller. Det här är mera ett sätt att rensa tankarna och att sätta ord på funderingar av olika slag. Möjligen var det också ett sätt att inte behöva vara så politiskt korrekt, som jag tvingades vara, när jag jobbade som informationschef i Frälsningarmén. Att kunna tycka lite friare om sånt, som rör sig i tiden. Smått och gott om smått och stort, skulle det ju bli, enl. varudeklarationen. Tankar om Gud, kärlek, Frälsningsarmén, klimat-och miljöfrågor, fotboll, elitserien i hockey, min underbara familj, varför man lägger ned alltfler bibliotek i landet, politik ( även parti sådan). Och om hur det är att sälja stridsrop på Centralen. Mm, mm i en osalig blandning. Inte alltför seriöst alltid, men inte störande oseriöst heller. Hoppas jag!
Betoning har jag kanske velat lägga på den rasism och den främlingsfientlighet, som blivit rumsren i och med Sverigedemokraternas inträde i riksdagen. Dessa idéer är utomordentligt farliga ( titta bara på utvecklingen i Danmark) och i många garderober är jag rädd att stövlarna redan står putsade och att de bruna skjortorna hänger nystrukna. När jag ändå är inne på den politiska avdelningen så är jag också bekymrad över vilken väg socialdemokraterna skall välja. Jag är ju sedan en tid partimedlem, något som jag också meddelat i bloggen, och därför känner jag det kommande vägvalet som helt avgörande också för mitt eget engagemang. Men främst ett vägval både för partiet och för Sverige. Den kommande partiledaren är inte det viktiga utan riktningen. Och då måste det också bli en ledare, som förmår att hålla riktningen framåt. Mot barnbarnens värld.
Jag har också i bloggens form funderat över och oroat mig för vilken väg den kristna kyrkan i allmänhet och Frälsningsarmén i synnerhet ska välja. Jag oroar mig för att kyrkan marginaliseras alltmer, att vi inte vågar nämna saker vid deras rätta namn, och att kristenheten blir alltmer introvert. Jag tror inte på en utveckling som gör Frälsningsarmén till en kopia av alla andra kyrkor i landet. Kyrkor, som också dom förlorar både medlemmar och i inflytande. Vi var en gång gatans kyrka och det är helt avgörande att vi blir det igen. Gatans och de uppkavlade skjortärmarnas kyrka. Det är där, på gator och torg, som de kyrklösa, dom som inte känner Jesus, finns. Och så har jag svårt för lovsången! Nej, inte för lovsången i sig, utan för att vi gör lovsången till en programpunkt i gudstjänsten. Lovsång är ju den kristnes hela livsinställning, och då förstår jag inte riktigt varför ett speciellt lovsångsteam under några minuter ska leda församlingen i ”lovsång” Och varför de speciella lovsångerna skall behöva vara så svårsjungna. Och det som hände tidigare i gudstjänsten, och det som kommer sedan, är inte det lovsång? Nej, amerikanisering, kallar jag det! Där borta, där dom sjunger ”lovsång” och bär vapen, samtidigt.
Men det är ganska kul att blogga, och jag fortsätter nog med ungefär samma inriktning ett tag till. Lite mer blir det nog nu också om hur det är att rycka upp rötter. Hur det känns att flytta från Dalarö efter nästan exakt fyrtio år. Men det återkommer jag till!
Jag hade inga som helst såna tankar när jag inledde bloggandet. Och har inte det nu heller. Det här är mera ett sätt att rensa tankarna och att sätta ord på funderingar av olika slag. Möjligen var det också ett sätt att inte behöva vara så politiskt korrekt, som jag tvingades vara, när jag jobbade som informationschef i Frälsningarmén. Att kunna tycka lite friare om sånt, som rör sig i tiden. Smått och gott om smått och stort, skulle det ju bli, enl. varudeklarationen. Tankar om Gud, kärlek, Frälsningsarmén, klimat-och miljöfrågor, fotboll, elitserien i hockey, min underbara familj, varför man lägger ned alltfler bibliotek i landet, politik ( även parti sådan). Och om hur det är att sälja stridsrop på Centralen. Mm, mm i en osalig blandning. Inte alltför seriöst alltid, men inte störande oseriöst heller. Hoppas jag!
Betoning har jag kanske velat lägga på den rasism och den främlingsfientlighet, som blivit rumsren i och med Sverigedemokraternas inträde i riksdagen. Dessa idéer är utomordentligt farliga ( titta bara på utvecklingen i Danmark) och i många garderober är jag rädd att stövlarna redan står putsade och att de bruna skjortorna hänger nystrukna. När jag ändå är inne på den politiska avdelningen så är jag också bekymrad över vilken väg socialdemokraterna skall välja. Jag är ju sedan en tid partimedlem, något som jag också meddelat i bloggen, och därför känner jag det kommande vägvalet som helt avgörande också för mitt eget engagemang. Men främst ett vägval både för partiet och för Sverige. Den kommande partiledaren är inte det viktiga utan riktningen. Och då måste det också bli en ledare, som förmår att hålla riktningen framåt. Mot barnbarnens värld.
Jag har också i bloggens form funderat över och oroat mig för vilken väg den kristna kyrkan i allmänhet och Frälsningsarmén i synnerhet ska välja. Jag oroar mig för att kyrkan marginaliseras alltmer, att vi inte vågar nämna saker vid deras rätta namn, och att kristenheten blir alltmer introvert. Jag tror inte på en utveckling som gör Frälsningsarmén till en kopia av alla andra kyrkor i landet. Kyrkor, som också dom förlorar både medlemmar och i inflytande. Vi var en gång gatans kyrka och det är helt avgörande att vi blir det igen. Gatans och de uppkavlade skjortärmarnas kyrka. Det är där, på gator och torg, som de kyrklösa, dom som inte känner Jesus, finns. Och så har jag svårt för lovsången! Nej, inte för lovsången i sig, utan för att vi gör lovsången till en programpunkt i gudstjänsten. Lovsång är ju den kristnes hela livsinställning, och då förstår jag inte riktigt varför ett speciellt lovsångsteam under några minuter ska leda församlingen i ”lovsång” Och varför de speciella lovsångerna skall behöva vara så svårsjungna. Och det som hände tidigare i gudstjänsten, och det som kommer sedan, är inte det lovsång? Nej, amerikanisering, kallar jag det! Där borta, där dom sjunger ”lovsång” och bär vapen, samtidigt.
Men det är ganska kul att blogga, och jag fortsätter nog med ungefär samma inriktning ett tag till. Lite mer blir det nog nu också om hur det är att rycka upp rötter. Hur det känns att flytta från Dalarö efter nästan exakt fyrtio år. Men det återkommer jag till!
tisdag 25 januari 2011
Jag är socialdemokrat--trots allt
Per Nuder vill inte bli socialdemokraternas nya partiledare. Och lika bra är väl det! Partiet behöver tänka nytt och tänka framåt, och här och nu vill jag lansera Veronica Palm, som den som kan leda det nya framtidstänket!! Hon står till vänster inom partiet, och har dessutom studerat vid folkhögskola. En merit bara det!!!!
Men i väntan på att valberedningen ska komma fram till samma slutsats som jag, och att den viktiga kriskommissionen ska redovisa vad som gick så fel i valet ( och långt dessförinnan också) kan det vara bra att konstatera varför det finns anledning att vara socialdemokrat- trots allt.
Jag är socialdemokrat därför att: Det blir allt färre jobb i välfärden.I regeringens budget framgår att antalet jobb i den offentligt finansierade välfärden blir allt färre. Så har det varit under hela den senaste mandatperioden och i år kommer ytterligare ca 15000 jobb i den sektorn att försvinna.
Jag är socialdemokrat därför att; 400 000 personer är arbetslösa. Det är ca åtta procent av arbetskraften. Under förra mandatperioden ökade antalet arbetslösa med nästan 100 000 personer. Och kom då ihåg att Anders Borg kallade sex procents arbetslöshet ”massarbetslöshet” hösten år 2006.Var tredje arbetslös finns dessutom i kategorin långtidsarbetslösa, vilket är en historiskt hög andel. Vice Riksbankschef Svante Öberg menar t.ex.att ”bristen på arbetskraft stiger nu snabbare än vad arbetslösheten faller. Det tyder på att matchningsproblemen på arbetsmarknaden kan bli påtagliga långt innan arbetslösheten har kommit ner på en normal nivå.”
Jag är socialdemokrat därför att; Klyftorna växer.Regeringens ekonomiska politik har gett lika mycket till den procentenhet som tjänar mest, som 25 procent av svenska folket har fått tillsammans.
Jag är socialdemokrat därför att;Svensk skola halkar efter.Den nya PISA-undersökningen visar att svenska elevernas kunskaper i matematik, naturvetenskap och läsförståelse försämrats. Och allt färre färre elever klarar grundskolan. Skolverket rapporterar att andelen elever som inte klarar grundskolan är den högsta sedan Skolverket började mäta 1998. Under det senaste året blev det 3 000 färre lärare i den svenska skolan. Detta medan skolklasserna blev allt större.
Jag är socialdemokrat därför att; Sjuka människor lämnas utan försörjning.Enligt Försäkringskassan kommer cirka 75 000 personer att utförsäkras fram till år 2014. Inte för att de är friska utanför att de nått en tidsgräns.Och redan nu är 5000 personer helt utan försörjning. Då är det tur att Frälsningsarmén och andra organisationer, som sätter den enskilda människan i centrum finns. Alltmer av det som är samhällets ansvar lämnas över till frivilligsektorn.
Jag är socaildemokrat därför att;Regeringen slösar med skattebetalarnas pengar. Bland annat så ökade kostnaderna för själva regeringskansliet under den förra mandatperioden med cirka en miljard kronor.
Så visst finns det anledning att vara socialdemokrat--trots allt.
Men i väntan på att valberedningen ska komma fram till samma slutsats som jag, och att den viktiga kriskommissionen ska redovisa vad som gick så fel i valet ( och långt dessförinnan också) kan det vara bra att konstatera varför det finns anledning att vara socialdemokrat- trots allt.
Jag är socialdemokrat därför att: Det blir allt färre jobb i välfärden.I regeringens budget framgår att antalet jobb i den offentligt finansierade välfärden blir allt färre. Så har det varit under hela den senaste mandatperioden och i år kommer ytterligare ca 15000 jobb i den sektorn att försvinna.
Jag är socialdemokrat därför att; 400 000 personer är arbetslösa. Det är ca åtta procent av arbetskraften. Under förra mandatperioden ökade antalet arbetslösa med nästan 100 000 personer. Och kom då ihåg att Anders Borg kallade sex procents arbetslöshet ”massarbetslöshet” hösten år 2006.Var tredje arbetslös finns dessutom i kategorin långtidsarbetslösa, vilket är en historiskt hög andel. Vice Riksbankschef Svante Öberg menar t.ex.att ”bristen på arbetskraft stiger nu snabbare än vad arbetslösheten faller. Det tyder på att matchningsproblemen på arbetsmarknaden kan bli påtagliga långt innan arbetslösheten har kommit ner på en normal nivå.”
Jag är socialdemokrat därför att; Klyftorna växer.Regeringens ekonomiska politik har gett lika mycket till den procentenhet som tjänar mest, som 25 procent av svenska folket har fått tillsammans.
Jag är socialdemokrat därför att;Svensk skola halkar efter.Den nya PISA-undersökningen visar att svenska elevernas kunskaper i matematik, naturvetenskap och läsförståelse försämrats. Och allt färre färre elever klarar grundskolan. Skolverket rapporterar att andelen elever som inte klarar grundskolan är den högsta sedan Skolverket började mäta 1998. Under det senaste året blev det 3 000 färre lärare i den svenska skolan. Detta medan skolklasserna blev allt större.
Jag är socialdemokrat därför att; Sjuka människor lämnas utan försörjning.Enligt Försäkringskassan kommer cirka 75 000 personer att utförsäkras fram till år 2014. Inte för att de är friska utanför att de nått en tidsgräns.Och redan nu är 5000 personer helt utan försörjning. Då är det tur att Frälsningsarmén och andra organisationer, som sätter den enskilda människan i centrum finns. Alltmer av det som är samhällets ansvar lämnas över till frivilligsektorn.
Jag är socaildemokrat därför att;Regeringen slösar med skattebetalarnas pengar. Bland annat så ökade kostnaderna för själva regeringskansliet under den förra mandatperioden med cirka en miljard kronor.
Så visst finns det anledning att vara socialdemokrat--trots allt.
lördag 22 januari 2011
Julen är inte riktigt slut än!
Jag trodde att julen var slut för länge sen. Men en titt i schemat för i dag, lördag (varför måste man egentligen ha ett veckoschema när man är pensionär??) säger mig, att det är jul- och nyårsfest i eftermiddag. Så kör för det då!
Men annars är julen definitivt över på Baldersvägen. Elljusstakarna försvann häromdagen, och så mycket julpynt i övrigt har vi inte haft. Detta eftersom vi firade julen på annat håll. Ett håll, som i det här fallet är Ålsgårde, Danmark.
Men förresten är det nog inte riktigt slut än. Julgardinerna hänger nog uppe än. Jag säger NOG, eftersom jag är dålig på att lägga märke till gardinbyten och sånt. Men visst hängde hustrun upp andra gardiner strax före jul, och nog är det dom som hänger uppe fortfarande. Och vackra är dom. Hon är bra på sånt också, hustrun!
Så var det dagens jul-och nyårsfest då. En av kårens soldater, tyckte att vi nog behövde en sån, nu när alla kommit tillbaka igen efter jul-och nyårshelgernas förskingring. Vilket märkligt ord, förresten, men i det här fallet menas bara att många av kårens medlemmar bor i Stockholm bara tillfälligt, och har Vasakåren bara som ett tillfälligt andligt hem. Under storhelger så skingras man alltså, och åker till sitt riktiga hem. Men nu är alla alltså tillbaka och då tyckte den handlingskraftige brodern att det behövdes en jul-och nyårs-välkommen tillbakafest. Sagt och gjort! En gång i tiden var folkrörelsesverige fullt av den handlingskraften. Inga arbetsgrupper, inga långdragna diskussioner, inga styrelsebeslut. Här behövs en jul-och nyårs-välkommen tillbakafest. Då ordnar vi en sån då! Mera sånt!!!
Och nog behöver vi även i dag påminna varann om Fredsfursten, julens huvudfigur. Jag tänker på Afghanistan och jag tänker på Tunisien. Och så tänker jag på migrationsminister Tobias Billström. Han som hjärtlöst skickar tillbaka förföljda kristna till Irak. Trots att FN och andra organ sagt att det bör han inte göra. Utan att på något sätt förfalla till att på minsta vis sympatisera med Sverigedemokraterna så behöver vi en ny och annan invandrings-och migrationspolitik. Hur många skall vi ta emot och varför? Och hur många ska få stanna här även när deras omedelbara skyddsbehov har upphört? Och varför? Och Karl-Bertil Jonssons julevangelium behöver läsas i dag också, en månad efter jul. Ta från dom rika och ge till dom fattiga…. Eller som Bibeln uttrycker det:En utjämning ska ske. Trycket från dom riktigt fattiga i vårt land på Frälsningsarmén och andra hjälporganisationer har den här julen varit större än kanske någonsin. Allt fler blir allt fattigare också i vårt land. Men givmildheten hos svenska folket har också ökat. Flera hjälporganisationer redovisar nära nog all-time-high när det gäller julinsamlingsresultatet. Allt medan Billströms chef, Fredrik Reinfeldt fortätter att tala om ytterligare skattesänkningar. Mindre offentligt stöd till dom riktigt fattiga alltså! Men han är snart ensam om det! Även Reinfeldts allianskollegor har börjat sätta ned fötterna nu. Kanske en regeringskris under uppsegling. Och detta medan socialdemokraterna fortfarande inte vet på vilket ben dom ska stå….
Men först alltså en jul-och nyårs-välkommen tillbakafest. Med både tomte, trollkarl och dukade bord. Så trevligt det låter. Julen kanske borde vara intill påska ändå…
Men annars är julen definitivt över på Baldersvägen. Elljusstakarna försvann häromdagen, och så mycket julpynt i övrigt har vi inte haft. Detta eftersom vi firade julen på annat håll. Ett håll, som i det här fallet är Ålsgårde, Danmark.
Men förresten är det nog inte riktigt slut än. Julgardinerna hänger nog uppe än. Jag säger NOG, eftersom jag är dålig på att lägga märke till gardinbyten och sånt. Men visst hängde hustrun upp andra gardiner strax före jul, och nog är det dom som hänger uppe fortfarande. Och vackra är dom. Hon är bra på sånt också, hustrun!
Så var det dagens jul-och nyårsfest då. En av kårens soldater, tyckte att vi nog behövde en sån, nu när alla kommit tillbaka igen efter jul-och nyårshelgernas förskingring. Vilket märkligt ord, förresten, men i det här fallet menas bara att många av kårens medlemmar bor i Stockholm bara tillfälligt, och har Vasakåren bara som ett tillfälligt andligt hem. Under storhelger så skingras man alltså, och åker till sitt riktiga hem. Men nu är alla alltså tillbaka och då tyckte den handlingskraftige brodern att det behövdes en jul-och nyårs-välkommen tillbakafest. Sagt och gjort! En gång i tiden var folkrörelsesverige fullt av den handlingskraften. Inga arbetsgrupper, inga långdragna diskussioner, inga styrelsebeslut. Här behövs en jul-och nyårs-välkommen tillbakafest. Då ordnar vi en sån då! Mera sånt!!!
Och nog behöver vi även i dag påminna varann om Fredsfursten, julens huvudfigur. Jag tänker på Afghanistan och jag tänker på Tunisien. Och så tänker jag på migrationsminister Tobias Billström. Han som hjärtlöst skickar tillbaka förföljda kristna till Irak. Trots att FN och andra organ sagt att det bör han inte göra. Utan att på något sätt förfalla till att på minsta vis sympatisera med Sverigedemokraterna så behöver vi en ny och annan invandrings-och migrationspolitik. Hur många skall vi ta emot och varför? Och hur många ska få stanna här även när deras omedelbara skyddsbehov har upphört? Och varför? Och Karl-Bertil Jonssons julevangelium behöver läsas i dag också, en månad efter jul. Ta från dom rika och ge till dom fattiga…. Eller som Bibeln uttrycker det:En utjämning ska ske. Trycket från dom riktigt fattiga i vårt land på Frälsningsarmén och andra hjälporganisationer har den här julen varit större än kanske någonsin. Allt fler blir allt fattigare också i vårt land. Men givmildheten hos svenska folket har också ökat. Flera hjälporganisationer redovisar nära nog all-time-high när det gäller julinsamlingsresultatet. Allt medan Billströms chef, Fredrik Reinfeldt fortätter att tala om ytterligare skattesänkningar. Mindre offentligt stöd till dom riktigt fattiga alltså! Men han är snart ensam om det! Även Reinfeldts allianskollegor har börjat sätta ned fötterna nu. Kanske en regeringskris under uppsegling. Och detta medan socialdemokraterna fortfarande inte vet på vilket ben dom ska stå….
Men först alltså en jul-och nyårs-välkommen tillbakafest. Med både tomte, trollkarl och dukade bord. Så trevligt det låter. Julen kanske borde vara intill påska ändå…
fredag 21 januari 2011
Jag är en bordemänniska
Du har säkert träffat någon av oss. Förresten kanske du är en sån själv. En bordemänniska. Du vet en sån där, som alltid säger att ”man borde flytta till nåt varmare ställe”. Eller ”man borde byta jobb”. Eller ” till Australien borde man verkligen åka en gång till i livet” Eller kanske ”man borde nog byta bil snart” Sen när du träffar oss bordemänniskor långt senare och frågar oss hur det gick med allt det där som vi borde. Blev det av nånsin? Nej, men det borde man verkligen…..
Google har femton sidor om vad folk sagt om sånt som man borde. Och sen finns det säkert minst lika många sidor som borde ha funnits där….
Varför är vi nu såna, vi bordemänniskor? Det handlar säkert om en massa olika saker. Sånt som man inte kan förverkliga, men som man skulle vilja göra, om bara tiden och framförallt ekonomin tillät. Resa jorden runt t.ex. Det borde man. Och sånt som man inte prioriterar tillräckligt högt. Åtminstone om man är jag. Jag borde ha köpt mig en snöslunga i vinter. Eller åtminstone borde jag ha skaffat en ny snöskyffel, som är lättare än den jag har. Men det har inte blivit av liksom….. Väldigt mycket av mina borden finns i den gruppen, om jag tänker efter. Jag kommer mig liksom inte för. Det går ju bra ändå. Men visst borde man.....
Sen kan man nog dela in sitt personliga beslutsfattande i måsten och borden. Och då kommer alla måsten först. Sånt utan vilket varken vardagen eller nåt annat skulle fungera. Även vi, som inte är medvetna lutheraner, ( Frälsningsarmén är ju ett metodistiskt samfund!!!) har alldeles väldigt mycket av den lutherska pliktmoralen i oss. Men det kanske inte alls är Luthers fel, förresten. Birgitta Stolt skriver i sin bok, Luther själv — Hjärtats och glädjens teolog att det mera är den andre reformatorn, Calvin, som var den hårdföre, som ville låta oss drabbas av helvetet om vi inte gjorde rätt för oss. Hur som helst med det, men en massa måsten driver oss. Heter det förresten måsten och borden i pluralis? Ett borde och flera borden?
Nu är jag ju en självstyrande pensionär sedan en tid, och då borde ( där kom det igen) väl det har blivit färre måsten. Och alltså utrymme för annat. För borden. Men det där andra blir väldigt mycket borde, och inget annat. Och tänk om det är så att pliktmoral inte är något annat än maktens usla sätt att ge vanliga människor dåligt samvete och inget annat. Om det är så, då borde man verkligen ta i tu med det……
Så nu ska jag lista allt sånt som jag ska göra. Om inte Australien så åtminstone Kroatien en gång till i livet. En ny snöskyffel. Nej, förresten ser det ut som om just det behöver jag inte göra, men mer om det senare. En ny bil. Slänga bort en massa bra-att-hasaker, som inte kommit till användning de senaste femton åren. Plus en massa annat.
Och när vi ses igen om fem år då har jag gjort allt det där. Nej, men det borde man verkligen......
Google har femton sidor om vad folk sagt om sånt som man borde. Och sen finns det säkert minst lika många sidor som borde ha funnits där….
Varför är vi nu såna, vi bordemänniskor? Det handlar säkert om en massa olika saker. Sånt som man inte kan förverkliga, men som man skulle vilja göra, om bara tiden och framförallt ekonomin tillät. Resa jorden runt t.ex. Det borde man. Och sånt som man inte prioriterar tillräckligt högt. Åtminstone om man är jag. Jag borde ha köpt mig en snöslunga i vinter. Eller åtminstone borde jag ha skaffat en ny snöskyffel, som är lättare än den jag har. Men det har inte blivit av liksom….. Väldigt mycket av mina borden finns i den gruppen, om jag tänker efter. Jag kommer mig liksom inte för. Det går ju bra ändå. Men visst borde man.....
Sen kan man nog dela in sitt personliga beslutsfattande i måsten och borden. Och då kommer alla måsten först. Sånt utan vilket varken vardagen eller nåt annat skulle fungera. Även vi, som inte är medvetna lutheraner, ( Frälsningsarmén är ju ett metodistiskt samfund!!!) har alldeles väldigt mycket av den lutherska pliktmoralen i oss. Men det kanske inte alls är Luthers fel, förresten. Birgitta Stolt skriver i sin bok, Luther själv — Hjärtats och glädjens teolog att det mera är den andre reformatorn, Calvin, som var den hårdföre, som ville låta oss drabbas av helvetet om vi inte gjorde rätt för oss. Hur som helst med det, men en massa måsten driver oss. Heter det förresten måsten och borden i pluralis? Ett borde och flera borden?
Nu är jag ju en självstyrande pensionär sedan en tid, och då borde ( där kom det igen) väl det har blivit färre måsten. Och alltså utrymme för annat. För borden. Men det där andra blir väldigt mycket borde, och inget annat. Och tänk om det är så att pliktmoral inte är något annat än maktens usla sätt att ge vanliga människor dåligt samvete och inget annat. Om det är så, då borde man verkligen ta i tu med det……
Så nu ska jag lista allt sånt som jag ska göra. Om inte Australien så åtminstone Kroatien en gång till i livet. En ny snöskyffel. Nej, förresten ser det ut som om just det behöver jag inte göra, men mer om det senare. En ny bil. Slänga bort en massa bra-att-hasaker, som inte kommit till användning de senaste femton åren. Plus en massa annat.
Och när vi ses igen om fem år då har jag gjort allt det där. Nej, men det borde man verkligen......
torsdag 20 januari 2011
Lite stort i dag
I portalen ( oj vad fint det lät!) till min blogg står att bloggen ska handla om både smått och stort. Och det tycker jag nog att jag lever upp till ganska väl. Smått och gott om smått och stort. Och i dag blir det lite stort då;
Klimatet hotas och därmed också Guds skapelse. Flera FN-rapporter har talat om för oss, att människans påverkan på den globala uppvärmningen är den helt avgörande orsaken till klimatförändringar, som i sin tur är orsak till bl.a de svåra översvämningar vi sett den senaste tiden. Liksom till naturkatastrofer av andra slag. Sent omsider tycks alla vara överens om att vår livsstil här i västvärlden måste förändras. Och åtminstone experterna är överens om att det måste ske snabbt.
Kan världen då räkna med kyrkan som en pådrivande aktör i de uppoffringar som ligger framför oss? Vilken roll kommer Guds församling som ett globalt nätverk att kunna och vilja spela?
Det blir kanske inte vi i vårt hörn av världen som drabbas först och värst. Det betyder att vår förändringsvilja måste bygga på solidaritet med dem som drabbas hårdare än vi, men har mindre möjligheter att förändra. Vi måste lägga om vår livsstil till förmån för dem som drabbas mycket hårdare än vi.
Som inom så många andra områden besitter den kristna kyrkan inte någon egen, unik kompetens eller uppenbarelsekunskap i klimatfrågan. Vi måste lita på samma forskningsresultat som alla andra. Men vilka slutsatser är vi beredda att dra och varför? Är kyrkans engagemang i klimatfrågan bara en form av släpvagnsteologi, dvs. sent omsider upptäcker kyrkan vad som rör sig i tiden och förser vid denna upptäckt frågan med någon sorts teologisk överbyggnad. Exemplen på sådan teologi är många.
Nej! Den kristna kyrkan och enskilda kristna borde med vetskapen om att ”jorden är Herrens och allt vad som finns på den” som plattform och grund känna en särskild kallelse att göra klimatfrågan till en hjärtefråga. Men så är det inte! En utredning har nyligen visat att kyrkorna i Sverige på intet sätt går före när det t.ex. gäller användande av miljövänliga bilar. Här, liksom i många andra frågor tycks vi kristna mer se till egenintresset än till den globala solidariteten. Kyrkan är ju på många håll den enda organisation som lever på landsbygden, och varför slåss vi då inte för en levande landsbygd. Nu när Centerpartiet givit upp den kampen och nu när Posten accepterar att det finns folk, som har flera kilometer till brevlådan. Vi borde t. ex säga nej till politiska propåer om sänkt bensinskatt under förevändning att det skulle vara ett sätt att värna om landsbygden. Och vi borde säga nej av omsorg om Guds skapelse. Landsbygden skulle gynnas mycket mer av samåkningspremier vid jobbpendling, samverkan med taxiföretag, anropsstyrda minibussar och annat sådant, som den kristne miljökämpen Stefan Edman presenterade vid ett seminarium under Almedalsveckan för ett par år sedan. Och det finns massor av andra saker, som är miljövänliga, och där kristna människor i vårt land skulle kunna gå före och visa vägen. Ekologiskt odlade produkter i våra kök t.ex. Både hemma och i församlingsköken.
Livsstilsförändringar kräver mod och uthållighet, egenskaper som evangeliet mycket tydligt förmedlar och undervisar om. Likaså skapar kunskap om och engagemang i den kristna missionen en förmåga till inlevelse med människor långt borta. En sådan förmåga kan komma att visa sig helt avgörande för ett långsiktigt kristet engagemang i klimatfrågan. Galor och kändisjippon i all ära, men det är det målmedvetna långsiktiga vardagsarbetet som ger resultat. Också i den här frågan!
Den kristna tron lär att människan lever inte endast av bröd. Det finns andra saker som är långt viktigare i livet än konsumtion och prylar. Tron är en relation både med Gud och med människor både hemma och långt borta. Det kristna evangeliet har alltid gestaltats av människor som förstått både att vi är kallade att vara förvaltare av en skapelse som Gud ensam äger, och att det alltid är saligare att ge. Och vad kan vi bättre ge till den fattiga världen och till kommande generationer än en skapelse, som fungerar enligt den plan som Gud själv lagt ner i den. Och vad skall vi säga till våra barnbarn om dom frågar oss kanske bara om bara tio år: Varför gjorde Ni ingenting medan Ni kunde och medan det fortfarande fanns tid?
Klimatet hotas och därmed också Guds skapelse. Flera FN-rapporter har talat om för oss, att människans påverkan på den globala uppvärmningen är den helt avgörande orsaken till klimatförändringar, som i sin tur är orsak till bl.a de svåra översvämningar vi sett den senaste tiden. Liksom till naturkatastrofer av andra slag. Sent omsider tycks alla vara överens om att vår livsstil här i västvärlden måste förändras. Och åtminstone experterna är överens om att det måste ske snabbt.
Kan världen då räkna med kyrkan som en pådrivande aktör i de uppoffringar som ligger framför oss? Vilken roll kommer Guds församling som ett globalt nätverk att kunna och vilja spela?
Det blir kanske inte vi i vårt hörn av världen som drabbas först och värst. Det betyder att vår förändringsvilja måste bygga på solidaritet med dem som drabbas hårdare än vi, men har mindre möjligheter att förändra. Vi måste lägga om vår livsstil till förmån för dem som drabbas mycket hårdare än vi.
Som inom så många andra områden besitter den kristna kyrkan inte någon egen, unik kompetens eller uppenbarelsekunskap i klimatfrågan. Vi måste lita på samma forskningsresultat som alla andra. Men vilka slutsatser är vi beredda att dra och varför? Är kyrkans engagemang i klimatfrågan bara en form av släpvagnsteologi, dvs. sent omsider upptäcker kyrkan vad som rör sig i tiden och förser vid denna upptäckt frågan med någon sorts teologisk överbyggnad. Exemplen på sådan teologi är många.
Nej! Den kristna kyrkan och enskilda kristna borde med vetskapen om att ”jorden är Herrens och allt vad som finns på den” som plattform och grund känna en särskild kallelse att göra klimatfrågan till en hjärtefråga. Men så är det inte! En utredning har nyligen visat att kyrkorna i Sverige på intet sätt går före när det t.ex. gäller användande av miljövänliga bilar. Här, liksom i många andra frågor tycks vi kristna mer se till egenintresset än till den globala solidariteten. Kyrkan är ju på många håll den enda organisation som lever på landsbygden, och varför slåss vi då inte för en levande landsbygd. Nu när Centerpartiet givit upp den kampen och nu när Posten accepterar att det finns folk, som har flera kilometer till brevlådan. Vi borde t. ex säga nej till politiska propåer om sänkt bensinskatt under förevändning att det skulle vara ett sätt att värna om landsbygden. Och vi borde säga nej av omsorg om Guds skapelse. Landsbygden skulle gynnas mycket mer av samåkningspremier vid jobbpendling, samverkan med taxiföretag, anropsstyrda minibussar och annat sådant, som den kristne miljökämpen Stefan Edman presenterade vid ett seminarium under Almedalsveckan för ett par år sedan. Och det finns massor av andra saker, som är miljövänliga, och där kristna människor i vårt land skulle kunna gå före och visa vägen. Ekologiskt odlade produkter i våra kök t.ex. Både hemma och i församlingsköken.
Livsstilsförändringar kräver mod och uthållighet, egenskaper som evangeliet mycket tydligt förmedlar och undervisar om. Likaså skapar kunskap om och engagemang i den kristna missionen en förmåga till inlevelse med människor långt borta. En sådan förmåga kan komma att visa sig helt avgörande för ett långsiktigt kristet engagemang i klimatfrågan. Galor och kändisjippon i all ära, men det är det målmedvetna långsiktiga vardagsarbetet som ger resultat. Också i den här frågan!
Den kristna tron lär att människan lever inte endast av bröd. Det finns andra saker som är långt viktigare i livet än konsumtion och prylar. Tron är en relation både med Gud och med människor både hemma och långt borta. Det kristna evangeliet har alltid gestaltats av människor som förstått både att vi är kallade att vara förvaltare av en skapelse som Gud ensam äger, och att det alltid är saligare att ge. Och vad kan vi bättre ge till den fattiga världen och till kommande generationer än en skapelse, som fungerar enligt den plan som Gud själv lagt ner i den. Och vad skall vi säga till våra barnbarn om dom frågar oss kanske bara om bara tio år: Varför gjorde Ni ingenting medan Ni kunde och medan det fortfarande fanns tid?
tisdag 18 januari 2011
Det är Priscas dag i dag
Jag har alltså köpt ett sånt där almanacksblock, där man river av ett blad för varje dag. Såna viktiga och stora nyheter meddelar jag på Facebook, så där kan du se det. Dagens avrivningsbara blad säger att det är den 18 januari i dag och att Hilda och Hildur har namnsdag. Jag hade en faster, som hette Hilda, men hon är död sen länge. Och så hade familjen en bekant som hette Hildur. Jag undrar om hon lever......
2006 fanns det 6210 Hilda och 3763 Hildur i Sverige, men bara fyra fick heta Hildur det året. 114 nya Hilda fick vi då. Men annars är det här Priscas dag. Prisca var en kristen tonårig romersk jungfru, som led martyrdöden då hon vägrade att offra till de hedniska romerska gudarna. Detta ägde sannolikt rum under kejsar Decius kristendomsförföljelse i mitten av 200-talet eller under kejsar Diocletianus förföljelse i början av 300-talet. En källa daterar hennes martyrium till Claudius II:s (268-270) regeringstid. Prisca vördas som helgon inom Romersk-katolska kyrkan.
Enligt legenden skall de romerska myndigheterna ha torterat henne för att tvinga henne att avsvära sig sin kristna tro. När detta inte gav något resultat skall man ha hetsat två lejon mot henne, men de tillfogade henne inte någon skada. Till slut avrättades Prisca genom halshuggning. Hennes kropp begravdes först i Priscillas katakomber i nordöstra Rom. Men sedan 300-talet vördas hennes reliker i kyrkan Santa Prisca på Aventinen.
Aventinen? Det vet väl alla, att det är en av Roms sju kullar. Åtminstone vet alla vi, som läst latin det. Eller åtminstone alla vi, som hade hade Sara Tekla Bergliot som latinlärare. Hon försökte lära oss allt bl.a om Rom och dess sju kullar. Så t.ex att Aventinen var den kulle där det bodde flest plebejer, dvs, vanligt folk. Och egentligen borde vi alltså fira Prisca i dag.
Det var fyra personer som bestämde över Priscas öde i almanackan.Eller rättare sagt en person från vardera Svenska Akademien, Vetenskapsakademien, Vitterhetsakademien, och Institutet för språk och folkminnen. Dom träffas med jämna mellanrum för att bestämma hur almanackan ska se ut - och man kan faktiskt kontakta dem om man har förslag på nya namnsdagar!Så ut med Prisca 1901 och in med Hildur 1896 och med Hilda 1901.
Annars är den här dagen känd för att Markus valdes till påve i dag år 336. Hans pontifikat blev dock kort, och han avled redan efter fem månader.
Det kunde också ha varit Janes dag i dag.Jane Horney, som egentligen hette Ebba Charlotte Horney och var gift Granberg, var född 8 juli 1918 i Stockholm. Hon försvann den 18 januari 1945 och mördades troligen av den danska motståndsrörelsen ombord på fiskebåten Tärnan utanför Höganäs. Hon misstänktes spela en underrättelseroll i det tyskockuperade Danmark under andra världskriget, oklart och omdebatterat exakt vilken roll. Sverige och Tyskland förnekar uppgifterna om att hon skulle bedrivit underättelseverksamhet. De danska uppgifterna om Jane Horney är hemligstämplade fram till 2015, så vi får vänta och se.
Och radioprogrammet Karlavagnen har födelsedag i dag. Det fyller nio år och har väl ventilerat de flesta tänkbara ämnen. Plus ett antal otänkbara.... Om jag hade varit monarkist hade jag också kommit ihåg att prinsessan Sibylla skulle ha fyllt 104 år i dag. Men fyller år i dag gör Challe Berglund, tränare för MoDo hockey. 47 stycken till och med,Grattis får man säga då. Liksom till Thor Hushovd, som är Nordens bästa cyklist just nu. Tänk att det inte är en dansk som är bäst för en gång skull!! Grattis till Thor också, liksom till alla som har nåt att fira i dag, på Priscas dag
2006 fanns det 6210 Hilda och 3763 Hildur i Sverige, men bara fyra fick heta Hildur det året. 114 nya Hilda fick vi då. Men annars är det här Priscas dag. Prisca var en kristen tonårig romersk jungfru, som led martyrdöden då hon vägrade att offra till de hedniska romerska gudarna. Detta ägde sannolikt rum under kejsar Decius kristendomsförföljelse i mitten av 200-talet eller under kejsar Diocletianus förföljelse i början av 300-talet. En källa daterar hennes martyrium till Claudius II:s (268-270) regeringstid. Prisca vördas som helgon inom Romersk-katolska kyrkan.
Enligt legenden skall de romerska myndigheterna ha torterat henne för att tvinga henne att avsvära sig sin kristna tro. När detta inte gav något resultat skall man ha hetsat två lejon mot henne, men de tillfogade henne inte någon skada. Till slut avrättades Prisca genom halshuggning. Hennes kropp begravdes först i Priscillas katakomber i nordöstra Rom. Men sedan 300-talet vördas hennes reliker i kyrkan Santa Prisca på Aventinen.
Aventinen? Det vet väl alla, att det är en av Roms sju kullar. Åtminstone vet alla vi, som läst latin det. Eller åtminstone alla vi, som hade hade Sara Tekla Bergliot som latinlärare. Hon försökte lära oss allt bl.a om Rom och dess sju kullar. Så t.ex att Aventinen var den kulle där det bodde flest plebejer, dvs, vanligt folk. Och egentligen borde vi alltså fira Prisca i dag.
Det var fyra personer som bestämde över Priscas öde i almanackan.Eller rättare sagt en person från vardera Svenska Akademien, Vetenskapsakademien, Vitterhetsakademien, och Institutet för språk och folkminnen. Dom träffas med jämna mellanrum för att bestämma hur almanackan ska se ut - och man kan faktiskt kontakta dem om man har förslag på nya namnsdagar!Så ut med Prisca 1901 och in med Hildur 1896 och med Hilda 1901.
Annars är den här dagen känd för att Markus valdes till påve i dag år 336. Hans pontifikat blev dock kort, och han avled redan efter fem månader.
Det kunde också ha varit Janes dag i dag.Jane Horney, som egentligen hette Ebba Charlotte Horney och var gift Granberg, var född 8 juli 1918 i Stockholm. Hon försvann den 18 januari 1945 och mördades troligen av den danska motståndsrörelsen ombord på fiskebåten Tärnan utanför Höganäs. Hon misstänktes spela en underrättelseroll i det tyskockuperade Danmark under andra världskriget, oklart och omdebatterat exakt vilken roll. Sverige och Tyskland förnekar uppgifterna om att hon skulle bedrivit underättelseverksamhet. De danska uppgifterna om Jane Horney är hemligstämplade fram till 2015, så vi får vänta och se.
Och radioprogrammet Karlavagnen har födelsedag i dag. Det fyller nio år och har väl ventilerat de flesta tänkbara ämnen. Plus ett antal otänkbara.... Om jag hade varit monarkist hade jag också kommit ihåg att prinsessan Sibylla skulle ha fyllt 104 år i dag. Men fyller år i dag gör Challe Berglund, tränare för MoDo hockey. 47 stycken till och med,Grattis får man säga då. Liksom till Thor Hushovd, som är Nordens bästa cyklist just nu. Tänk att det inte är en dansk som är bäst för en gång skull!! Grattis till Thor också, liksom till alla som har nåt att fira i dag, på Priscas dag
måndag 17 januari 2011
Ingen lek vara lekman
Jag var lekman i går. Lekmannapredikant till och med…. Jag vänder mig till Wikipedia, som förresten fyllde tio år i lördags, för att få reda på vad det var jag var. ” Lekman (av grek. laikos "som tillhör folket"). Lekmän är en sammanfattande benämning på alla kristna som inte har del i det kyrkliga ämbetet eller tillhör ett kloster eller en kyrklig orden.Ordet kan även användas inom andra religiösa traditioner för att beteckna dem som inte är officiella företrädare för religionen.I överförd bemärkelse används ordet även i andra sammanhang ibland som beteckning för en inom området oskolad person (engelskans "layman" med motsvarande bakgrund), ungefär som synonym till amatör." Jo, då var det lekman jag var i går.
Det händer ibland att jag inbjuds att predika på någon kår, och detta utan att jag har gått den minsta lilla utbildning i homiletik. Det heter så, när man lär sig den mycket svåra predikokonsten. För det är nämligen mycket svårt att predika.
Mina inhopp i predikobranschen var förr, innan jag pensionerades, ofta förknippade med besök för någon form av kurs- eller konferensverksamhet. Och då kunde jag lätt jämföra svårigheterna. Lektioner kräver förberedelser av ett slag, predikan av ett helt annat slag. Lektionsförberedelser innebär att jag sammanställer vad jag själv anser om just det aktuella avsnittet med vad forskare och läroboksförfattare anser om samma stoff. Detta försöker läraren sedan förpacka i en någorlunda begriplig pedagogisk förpackning. För att sedan förmedla det till elever eller kursdeltagare. Att förbereda en predikan innebär att på olika sätt försöka lyssna in vad Gud säger, och vad Han vill ha förmedlat just då till just dessa människor. Visserligen med hjälp av uppslagsverk ( t.o.m. Wikipedia ibland, faktiskt) predikosamlingar och annan god uppbyggelselitteratur, men ändå! Att förmedla Guds Ord till en grupp människor. Tala om stort ansvar!!!
I går var min predikan inte förknippad med någonting annat än att jag var inbjuden att predika. Som lekmannapredikant just! Och då handlar det ju först om att välja ett ämne som Gud och jag är någorlunda överens om. Jag behövde hjälp att välja, och så fick jag plötsligt klart för mig att välja just det som tema; Hjälp är på väg! Texten blev berättelsen om den lame mannen vid Betesdadammen i Johannes femte kapitel. Han, som aldrig fick nån hjälp att komma ned i dammen, när vattnet kom i rörelse. I 38 år hade han försökt, men aldrig lyckats. Utan hjälp! Men så kommer Jesus och helandeundret sker.
Hjälp är på väg! Jag tror att det är vad vi behöver höra i dag. Vi , som alltid skall delta, engagera oss. Vi, som ska göra och vi som ska hinna med. Orka! Och så alla frågor från media av alla slag: Vill du bli friskare? Vill du bli smalare? Vill du bli lyckligare? Vill du få bättre hy, friskare andedräkt, inte tappa håret, förbättra dina relationer och ditt sexliv, bli framgångsrik på jobbet, och samtidigt få harmoni i livet och ro i själen? Men tänk om det är det jag inte gör. Inte orkar! Och vad ska väl en predikan handla om om inte att det finns hjälp att få. Hjälp att orka! Kanske är det som en del samhällsforskare menat, att när vi inte tror oss kunna förändra det som är verkligt viktigt, så blir det som vi faktiskt kan förändra så mycket viktigare. Min vikt, mitt utseende, mitt aktieinnehav eller nånting annat.Medan det i själva verket borde handla om något helt annat. Men om det inte går att förändra världen, kanske jag i alla fall kan förändra mig själv.
Men Jesus såg, att det mannen vid dammen behövde, var inte hjälp att komma ned i dammen, när vattnet kom i rörelse utan hjälp att bli frisk. Att kunna gå igen. Det är förresten inte alls säkert att vattnet verkligen kom i rörelse och att det i så fall betydde nåt. Mannen kanske hade litat på en gammal skröna i alla år… Precis som vi så ofta gör. Litar på veckotidningsskrönor eller såpoperaskrönor....
Så kom Jesus och med honom hjälp att leva ett helt och ett riktigt liv.
Hur det gick med predikan? Folk är alltid så vänliga när dom tackar predikanten. Även om han är en lekmannasådan. Men förstod dom att hjälp är på väg? Rakt in i vardagen! Hoppas det, och ber om det.
Det händer ibland att jag inbjuds att predika på någon kår, och detta utan att jag har gått den minsta lilla utbildning i homiletik. Det heter så, när man lär sig den mycket svåra predikokonsten. För det är nämligen mycket svårt att predika.
Mina inhopp i predikobranschen var förr, innan jag pensionerades, ofta förknippade med besök för någon form av kurs- eller konferensverksamhet. Och då kunde jag lätt jämföra svårigheterna. Lektioner kräver förberedelser av ett slag, predikan av ett helt annat slag. Lektionsförberedelser innebär att jag sammanställer vad jag själv anser om just det aktuella avsnittet med vad forskare och läroboksförfattare anser om samma stoff. Detta försöker läraren sedan förpacka i en någorlunda begriplig pedagogisk förpackning. För att sedan förmedla det till elever eller kursdeltagare. Att förbereda en predikan innebär att på olika sätt försöka lyssna in vad Gud säger, och vad Han vill ha förmedlat just då till just dessa människor. Visserligen med hjälp av uppslagsverk ( t.o.m. Wikipedia ibland, faktiskt) predikosamlingar och annan god uppbyggelselitteratur, men ändå! Att förmedla Guds Ord till en grupp människor. Tala om stort ansvar!!!
I går var min predikan inte förknippad med någonting annat än att jag var inbjuden att predika. Som lekmannapredikant just! Och då handlar det ju först om att välja ett ämne som Gud och jag är någorlunda överens om. Jag behövde hjälp att välja, och så fick jag plötsligt klart för mig att välja just det som tema; Hjälp är på väg! Texten blev berättelsen om den lame mannen vid Betesdadammen i Johannes femte kapitel. Han, som aldrig fick nån hjälp att komma ned i dammen, när vattnet kom i rörelse. I 38 år hade han försökt, men aldrig lyckats. Utan hjälp! Men så kommer Jesus och helandeundret sker.
Hjälp är på väg! Jag tror att det är vad vi behöver höra i dag. Vi , som alltid skall delta, engagera oss. Vi, som ska göra och vi som ska hinna med. Orka! Och så alla frågor från media av alla slag: Vill du bli friskare? Vill du bli smalare? Vill du bli lyckligare? Vill du få bättre hy, friskare andedräkt, inte tappa håret, förbättra dina relationer och ditt sexliv, bli framgångsrik på jobbet, och samtidigt få harmoni i livet och ro i själen? Men tänk om det är det jag inte gör. Inte orkar! Och vad ska väl en predikan handla om om inte att det finns hjälp att få. Hjälp att orka! Kanske är det som en del samhällsforskare menat, att när vi inte tror oss kunna förändra det som är verkligt viktigt, så blir det som vi faktiskt kan förändra så mycket viktigare. Min vikt, mitt utseende, mitt aktieinnehav eller nånting annat.Medan det i själva verket borde handla om något helt annat. Men om det inte går att förändra världen, kanske jag i alla fall kan förändra mig själv.
Men Jesus såg, att det mannen vid dammen behövde, var inte hjälp att komma ned i dammen, när vattnet kom i rörelse utan hjälp att bli frisk. Att kunna gå igen. Det är förresten inte alls säkert att vattnet verkligen kom i rörelse och att det i så fall betydde nåt. Mannen kanske hade litat på en gammal skröna i alla år… Precis som vi så ofta gör. Litar på veckotidningsskrönor eller såpoperaskrönor....
Så kom Jesus och med honom hjälp att leva ett helt och ett riktigt liv.
Hur det gick med predikan? Folk är alltid så vänliga när dom tackar predikanten. Även om han är en lekmannasådan. Men förstod dom att hjälp är på väg? Rakt in i vardagen! Hoppas det, och ber om det.
söndag 16 januari 2011
Runt kring jorden i öster och väster…..
”Runt kring jorden i öster och väster, Du Frälsningsarmén kan få se”, sjöng vi, åtminstone förr, ur Frälsningsarméns sångbok. Och visst är det så. Frälsningsarmén finns i dag i 122 länder i alla världsdelar.( 123 per den första februari) Och det är i Afrika den snabbaste tillväxten sker, även om februaritillskottet är Solomonöarna. I Zimbabwe finns t.ex 116.000 frälsningssoldater och i Kenya marscherar 175000 soldater under fanan, som över hela världen är röd, blå och gul och där inskriptionen också över hela världen är Blod och Eld. Inofficiellt finns Frälsningsarmén även i t.ex Nepal, där enskilda frälsningssoldater från andra länder samlas till gudstjänster, antingen privat eller offentligt, beroende på ländernas lagar. Så tog också frälsningssoldater från Schweiz och Australien med sig Frälsningsarmén till Nordkorea, inbjudna för att bygga mejerier för yoghurtframställning i detta världens mest slutna land. Och så kom det sig att man i Nordkorea producerade yoghurt med Frälsningsarméns röda sköld på förpackningen!!
Frälsningsarmén har i dag 2 miljoner medlemmar, verksamma i såväl evangelisk som social verksamhet. Winston Churchills uttalande om att ”where there is a need, there is the Salvation Army ( där behovet finns, där finns Frälsningsarmén) stämmer fortfarande. I dag handlar behovet t.ex om översämningarna på södra halvklotet. Och Frälsningsarmén är där! En snabb blick på Fräsningsarméns internationella hemsida ( www.salvationarmy.org) visar Frälsningsarmén i verksamhet såväl i Australien som i Brasilien och i Sri Lanka.
Men behovet finns också hos fattiga barnfamiljer i Göteborg, hemlösa i Stockholm, eller fattigpensionärer i Örebro. Och Frälsningsarmén finns till hands! Och Frälsningsarmén kommer alltid med både den praktiska hjälpen och med en hälsning om att mitt i eländet finns en kärleksfull Gud som älskar och som vill hjälpa och stötta. Frälsningsarmén är överallt de uppkavlade skjortärmarnas kyrka.
Vissa problemställningar har Frälsningsarmén fått handskas med i mer än ett hundra år, medan andra är ganska nya. Sexhandeln, trafficing, är en sådan. Mot sexhandeln för Frälsningsarmén ett tvåfrontskrig. Dels arbetar man direkt med de unga kvinnor som lockats med guld och gröna skogar, men hamnat i sexträsket i Sverige eller i något annat västland, och dels arbetar man med att förbättra boendesituation, utbildning och arbetsmöjligheter i kvinnornas hemländer för att förhindra att de någonsin skall behöva riskera att hamna i sexträsket. Hoppets Hus i Ghana är en sådan tillflyktsort, som under några år fått ekonomisk stöttning av Frälsningsarméns kvinnoorganisationer i Sverige.
I Sverige har medlemssiffrorna pekat nedåt under många år. Frälsningsarmén vägrar dock att lägga sig ned och dö. I stället satsar man nu offensivt för att vända trenden. Nu öppnas nya kårer och nya officerare utbildas.Frälsningsarmén skall bli synlig igen, även i Sverige. Så ser framtidssatsningen ut. Och satsningen är angelägen eftersom Frälsningsarmén behövs i dag mer än någonsin i kampen mot nöd och mot orättvisor av alla slag, Sånt som Bibeln kallar synd!
Frälsningsarmén har i dag 2 miljoner medlemmar, verksamma i såväl evangelisk som social verksamhet. Winston Churchills uttalande om att ”where there is a need, there is the Salvation Army ( där behovet finns, där finns Frälsningsarmén) stämmer fortfarande. I dag handlar behovet t.ex om översämningarna på södra halvklotet. Och Frälsningsarmén är där! En snabb blick på Fräsningsarméns internationella hemsida ( www.salvationarmy.org) visar Frälsningsarmén i verksamhet såväl i Australien som i Brasilien och i Sri Lanka.
Men behovet finns också hos fattiga barnfamiljer i Göteborg, hemlösa i Stockholm, eller fattigpensionärer i Örebro. Och Frälsningsarmén finns till hands! Och Frälsningsarmén kommer alltid med både den praktiska hjälpen och med en hälsning om att mitt i eländet finns en kärleksfull Gud som älskar och som vill hjälpa och stötta. Frälsningsarmén är överallt de uppkavlade skjortärmarnas kyrka.
Vissa problemställningar har Frälsningsarmén fått handskas med i mer än ett hundra år, medan andra är ganska nya. Sexhandeln, trafficing, är en sådan. Mot sexhandeln för Frälsningsarmén ett tvåfrontskrig. Dels arbetar man direkt med de unga kvinnor som lockats med guld och gröna skogar, men hamnat i sexträsket i Sverige eller i något annat västland, och dels arbetar man med att förbättra boendesituation, utbildning och arbetsmöjligheter i kvinnornas hemländer för att förhindra att de någonsin skall behöva riskera att hamna i sexträsket. Hoppets Hus i Ghana är en sådan tillflyktsort, som under några år fått ekonomisk stöttning av Frälsningsarméns kvinnoorganisationer i Sverige.
I Sverige har medlemssiffrorna pekat nedåt under många år. Frälsningsarmén vägrar dock att lägga sig ned och dö. I stället satsar man nu offensivt för att vända trenden. Nu öppnas nya kårer och nya officerare utbildas.Frälsningsarmén skall bli synlig igen, även i Sverige. Så ser framtidssatsningen ut. Och satsningen är angelägen eftersom Frälsningsarmén behövs i dag mer än någonsin i kampen mot nöd och mot orättvisor av alla slag, Sånt som Bibeln kallar synd!
fredag 14 januari 2011
VM för den okunnige
Det är lika bra att jag erkänner det på en gång; jag har aldrig sett en enda handbollsmatch live. Jag har liksom aldrig befunnit mig på samma plats som handbollen. Örnsköldsvik—ingen handboll. Uppsala—samma sak. Och Haninge—ingen handboll heller. Haninge är förresten ett u-land när det gäller de flesta idrotter. Handen hade ett tag Sveriges bästa innebandylag, och i forntiden var Kjell Isaksson en av världens bästa stavhoppare. Och Jane Cederqvist, minns ni henne? Hon blev kommundirektör, men då hade hon slutat simma för länge sen. Och så Sarah Sjöström, förståss!! Men ingen handboll.
Men nu är det VM i denna för mig ganska okända sport på G. Och på hemmaplan dessutom. Världens 24 bästa handbollslag gör upp om titeln under tiden 13-30 januari, och Sverige är med. Förmodligen inte därför att vi är arrangörer, utan därför att vi tillhör dessa 24 bästa. Ja, där ser ni hur lite jag vet. Men jag hade tänkt mig att det skulle bli ändring på det nu, liksom. Därför bänkade jag mig framför tvn och besåg premiärmatchen mot Chile. Det skulle ju bli en lätt öppningsmatch, enl alla förståsigpåare i olika media. Sverige vann, men, inte blev det några 20 plusmål inte, som de flesta väl räknat med. Men två poäng, och enl. förståsigpåarna igen, kan spelet under resten av VM bara bli bättre. Och att det gnisslade kunde en novis som jag också förstå, taktiken har ju trots allt vissa likheter med fotboll.
Chilenarna, däremot, måste vara väldigt nöjda med sin insats. Med deras mått mätt, gjorde de en heroisk insats. De njöt av att spela inför 10 000 åskådare och knöt näven för varje prestation i matchen. Inga såna reaktioner, däremot från svenskarna. Men det kanske kommer, närmast mot Slovakien.
Jag, som inte kan nåt om handboll, ser ändå en positiv sak med premiären. I stället för att vinna med plus 20 mål och invaggas i en falsk säkerhet, har blågult gjort en "skitmatch", men fått med sig två poäng. Spelarna känner säkert att de måste prestera mer och är förhoppningsvis taggade och på tårna från start mot slovakerna. Jag tittar igen i min fotbollsmanual...
Hur går det då? Nu kommer det svåra för en, som inte kan nåt i stort sett. Men mitt allmänna idrottsintresse säger mig att Frankrike vinner. Dom besegrar Kroatien i finalen, som går i Malmö. Varför inte i Stockholm och Globen, frågar jag som inte vet. Kroatien är ju alltid bra och Frankrike, med stjärnor som Nicola Karabatic, Bertrand Gille och. Thierry Omeyer är ju försvarande mästare. Jo, lite kan jag allt, märker jag.
Och Sverige då? Dom, som precis som fotbollen, har ett lag där alla, utom en, tror jag, spelar i ligor i Tyskland, Spanien och Danmark. Nu försöker jag mig på ett sömmersketips och säger att dom blir trea. Vad är ett sömmersketips? Det är när någon försöker sig på prognoser i ämnen som denne saknar kunskaper i, på samma sätt som en sömmerska - tänker man sig - inte kan något om fotboll.
Bara inte Danmark vinner så…. Det vore inte bra för familjefriden. Den danska grenen av den östmanska familjen är lidelsefullt intressead av handboll. Och av cykel, som jag inte heller kan något om.
Men nu är det VM i denna för mig ganska okända sport på G. Och på hemmaplan dessutom. Världens 24 bästa handbollslag gör upp om titeln under tiden 13-30 januari, och Sverige är med. Förmodligen inte därför att vi är arrangörer, utan därför att vi tillhör dessa 24 bästa. Ja, där ser ni hur lite jag vet. Men jag hade tänkt mig att det skulle bli ändring på det nu, liksom. Därför bänkade jag mig framför tvn och besåg premiärmatchen mot Chile. Det skulle ju bli en lätt öppningsmatch, enl alla förståsigpåare i olika media. Sverige vann, men, inte blev det några 20 plusmål inte, som de flesta väl räknat med. Men två poäng, och enl. förståsigpåarna igen, kan spelet under resten av VM bara bli bättre. Och att det gnisslade kunde en novis som jag också förstå, taktiken har ju trots allt vissa likheter med fotboll.
Chilenarna, däremot, måste vara väldigt nöjda med sin insats. Med deras mått mätt, gjorde de en heroisk insats. De njöt av att spela inför 10 000 åskådare och knöt näven för varje prestation i matchen. Inga såna reaktioner, däremot från svenskarna. Men det kanske kommer, närmast mot Slovakien.
Jag, som inte kan nåt om handboll, ser ändå en positiv sak med premiären. I stället för att vinna med plus 20 mål och invaggas i en falsk säkerhet, har blågult gjort en "skitmatch", men fått med sig två poäng. Spelarna känner säkert att de måste prestera mer och är förhoppningsvis taggade och på tårna från start mot slovakerna. Jag tittar igen i min fotbollsmanual...
Hur går det då? Nu kommer det svåra för en, som inte kan nåt i stort sett. Men mitt allmänna idrottsintresse säger mig att Frankrike vinner. Dom besegrar Kroatien i finalen, som går i Malmö. Varför inte i Stockholm och Globen, frågar jag som inte vet. Kroatien är ju alltid bra och Frankrike, med stjärnor som Nicola Karabatic, Bertrand Gille och. Thierry Omeyer är ju försvarande mästare. Jo, lite kan jag allt, märker jag.
Och Sverige då? Dom, som precis som fotbollen, har ett lag där alla, utom en, tror jag, spelar i ligor i Tyskland, Spanien och Danmark. Nu försöker jag mig på ett sömmersketips och säger att dom blir trea. Vad är ett sömmersketips? Det är när någon försöker sig på prognoser i ämnen som denne saknar kunskaper i, på samma sätt som en sömmerska - tänker man sig - inte kan något om fotboll.
Bara inte Danmark vinner så…. Det vore inte bra för familjefriden. Den danska grenen av den östmanska familjen är lidelsefullt intressead av handboll. Och av cykel, som jag inte heller kan något om.
torsdag 13 januari 2011
Att plundra eller inte plundra
Vart har alla julgransplundringar tagit vägen? Julgransplundring var ju en fin gammal tradition, som innebar att man "klädde av" och "kastade ut" advents- och julsakerna på tjugondag Knut, som infaller just i dag, den 13 januari. Den traditionella julgranen "kastas ut", medan plastgranen, julgransfoten, adventsljusstaken och mycket annat av julpyntet ställs undan till följande jul.
Julgransplundringen brukar ses som en avslutning på den över en månad långa period av julfirande som inleds med första advent. Perioden omfattar advent, Lucia, jul, nyår och trettonhelgen. I samband med julgransplundringen ordnades i min barndom, särskilt för mindre barn, dans kring granen, olika lekar, rivning/uppätande av pepparkakshus, lotteri, fiskdamm och öppnande av fyllda smällkarameller. Detta skedde både i hemmen och i offentliga sammanhang som Folkets hus, förskolor, skolor, sportklubbar och kyrkor. För mig spelade den kommunala julgransplundringen på torget en alldeles speciell roll, ett alldeles speciellt år, förresten, Men det har jag ju redan nämnt om i något annat sammanhang.....
Traditionen har sitt ursprung i att man ursprungligen hängde bland annat äpplen i granen. Man plundrade alltså granen på godsaker och åt upp dessa. Ett annat ord för julgransplundring är julgransskakning. Och barren efter en skakning brukar finnas kvar i skrymslen och vrår under lång tid, hur väl man än städar.
En riktig julgransplundring kunde dessutom, och kan väl fortfarande, ge lite kraft inför oxveckorna. För dom är över oss nu. Och i år är dom fler än vanligt. Det är ungefär 100 dagar kvar till nästa sammanhängande ledighet, Hundra dagar eller 15 veckor. Och det får vi kanske ge kyrkomötet i Nicea 325 skulden för. Ofta hänvisar man nämligen till, att det vid det första konciliet i Nicaea år 325, skulle ha beslutats om att påskdagen skall infalla första söndagen efter första fullmånen efter vårdagjämningen. Men något sådant beslut finns inte bevararat i de protokoll som finns efter det kyrkomötet. Men så räknar man, och det tidigaste möjliga datumet som påskdagen kan infalla på är den 22 mars och det senaste är den 25 april. Mitt emellan dessa båda datum ligger den 8 april, som på sätt och vis alltså kan sägas vara det mest typiska påskdagsdatumet. I år infaller påskdagen den 24 april, så i år är oxveckorna nästan så många och så långa, som dom kan vara!!! 15 veckor av gråslaskigt vinterväder innan det blir sol, ägg, påskris och påskkäringar – och en längre ledighet. Då är det ganska skönt att vara pensionär, faktiskt.
Men mörkret, snön och vintern drabbar oss alla lika, och därför gäller det nu att göra allt för att förgylla vardagen och hålla humöret uppe. Så varför inte börja med att plundra.....
Julgransplundringen brukar ses som en avslutning på den över en månad långa period av julfirande som inleds med första advent. Perioden omfattar advent, Lucia, jul, nyår och trettonhelgen. I samband med julgransplundringen ordnades i min barndom, särskilt för mindre barn, dans kring granen, olika lekar, rivning/uppätande av pepparkakshus, lotteri, fiskdamm och öppnande av fyllda smällkarameller. Detta skedde både i hemmen och i offentliga sammanhang som Folkets hus, förskolor, skolor, sportklubbar och kyrkor. För mig spelade den kommunala julgransplundringen på torget en alldeles speciell roll, ett alldeles speciellt år, förresten, Men det har jag ju redan nämnt om i något annat sammanhang.....
Traditionen har sitt ursprung i att man ursprungligen hängde bland annat äpplen i granen. Man plundrade alltså granen på godsaker och åt upp dessa. Ett annat ord för julgransplundring är julgransskakning. Och barren efter en skakning brukar finnas kvar i skrymslen och vrår under lång tid, hur väl man än städar.
En riktig julgransplundring kunde dessutom, och kan väl fortfarande, ge lite kraft inför oxveckorna. För dom är över oss nu. Och i år är dom fler än vanligt. Det är ungefär 100 dagar kvar till nästa sammanhängande ledighet, Hundra dagar eller 15 veckor. Och det får vi kanske ge kyrkomötet i Nicea 325 skulden för. Ofta hänvisar man nämligen till, att det vid det första konciliet i Nicaea år 325, skulle ha beslutats om att påskdagen skall infalla första söndagen efter första fullmånen efter vårdagjämningen. Men något sådant beslut finns inte bevararat i de protokoll som finns efter det kyrkomötet. Men så räknar man, och det tidigaste möjliga datumet som påskdagen kan infalla på är den 22 mars och det senaste är den 25 april. Mitt emellan dessa båda datum ligger den 8 april, som på sätt och vis alltså kan sägas vara det mest typiska påskdagsdatumet. I år infaller påskdagen den 24 april, så i år är oxveckorna nästan så många och så långa, som dom kan vara!!! 15 veckor av gråslaskigt vinterväder innan det blir sol, ägg, påskris och påskkäringar – och en längre ledighet. Då är det ganska skönt att vara pensionär, faktiskt.
Men mörkret, snön och vintern drabbar oss alla lika, och därför gäller det nu att göra allt för att förgylla vardagen och hålla humöret uppe. Så varför inte börja med att plundra.....
onsdag 12 januari 2011
Du måste inte, men Du får!
De svenska folkrörelserna, av vilka de klassiska frikyrkorna var en viktig del, växte fram under 1800-talets senare del, som en upprorsrörelse mot tvång och förtryck. I Folkets Hus skallade sången: ” Båd stat och lagar oss förtrycka” och på Frälsningsarmén och i bönhuset sjöng man ”Du som tyngs av sorg och smärta, sök din tröst i Jesu famn.” Väckelsefolket kalldes sig också tidigt frikyrkor för att markera både friheten i Kristus och friheten från en dömande och fördömande statskyrka.
Men vart har friheten i Kristus tagit vägen? Betraktar folk i dag oss kristna som befriade människor? Och ser vi på oss själva som befriade människor? Jag är inte så säker på varken det ena eller det andra. Folk utanför kyrkan ser på oss som medlemmar i en kristen förening, där folk med religiösa intressen kommer samman. Och i det föreningstäta Sverige vet man att i varje förening är det mycket som måste ”göras” Och på kåren vet vi att det är många ”måsten” som måste klaras av. Vem ska ta hand om barnen under mötet? Vem ska ta det finansiella ansvaret som skattmästare? Har du skrivit upp dej på kaffelistan? Vem kan vara mötesvärd på söndag? Måste, måste… Och jag borde naturligtvis, men jag orkar inte…..
Frihet i Kristus innebar då, för länge sen, att människor fick uppleva frid och ro i Jesu närhet. Frid och ro samtidigt som Han fick göra något påtagligt, något fysiskt och konkret i deras liv. Om han endast hade gett ett exempel och talat i teoretiska termer om människans frihet och upprättelse hade han kanske inte varit så provocerande i den religiösa maktens ögon? Om han enbart var en andlig filosof och inte gjort alla underverk i människors kroppar, förmerat bröd och fisk, gått på vattnet och stillat stormen, kanske dialogen och relationen till världen varit bättre?
Den "religiösa" människan önskar ofta att Jesus vore andligare. Och att kyrkan vore andligare. Dom talar t.o.m. ibland om "den andliga verkligheten". Som om det fanns flera verkligheter. Jesus är andlig, men han är mer än andlig. Jesus är Gud som blev människa. ”Han blev i allt som vi, för att vi i allt skulle bli som han”, brukade de gamla fäderna säga. Jesus Kristus blev kropp med blod, svett, hår, skägg och till och med avföring. Han blev människa (Joh 1:14). Och därför att han blev människa blir friheten i Kristus mer än en andlig fråga. Det blir en fråga för hela människan. Gud inbjuder oss att leva i friheten i Kristus. I hans gemenskap blir vi allt det Gud vill vi ska vara, och det är precis detsamma som det vi själva egentligen vill vara. Och då måste vi ingenting men vi får. Får dela med oss, får kasta alla masker och förklädnader, får både ge och ta emot, och stöd och hjälp. Vi blir allt det Gud vill att vi ska vara. Vi får göra som Gud. Bli människa. Människa på riktigt.
Men vart har friheten i Kristus tagit vägen? Betraktar folk i dag oss kristna som befriade människor? Och ser vi på oss själva som befriade människor? Jag är inte så säker på varken det ena eller det andra. Folk utanför kyrkan ser på oss som medlemmar i en kristen förening, där folk med religiösa intressen kommer samman. Och i det föreningstäta Sverige vet man att i varje förening är det mycket som måste ”göras” Och på kåren vet vi att det är många ”måsten” som måste klaras av. Vem ska ta hand om barnen under mötet? Vem ska ta det finansiella ansvaret som skattmästare? Har du skrivit upp dej på kaffelistan? Vem kan vara mötesvärd på söndag? Måste, måste… Och jag borde naturligtvis, men jag orkar inte…..
Frihet i Kristus innebar då, för länge sen, att människor fick uppleva frid och ro i Jesu närhet. Frid och ro samtidigt som Han fick göra något påtagligt, något fysiskt och konkret i deras liv. Om han endast hade gett ett exempel och talat i teoretiska termer om människans frihet och upprättelse hade han kanske inte varit så provocerande i den religiösa maktens ögon? Om han enbart var en andlig filosof och inte gjort alla underverk i människors kroppar, förmerat bröd och fisk, gått på vattnet och stillat stormen, kanske dialogen och relationen till världen varit bättre?
Den "religiösa" människan önskar ofta att Jesus vore andligare. Och att kyrkan vore andligare. Dom talar t.o.m. ibland om "den andliga verkligheten". Som om det fanns flera verkligheter. Jesus är andlig, men han är mer än andlig. Jesus är Gud som blev människa. ”Han blev i allt som vi, för att vi i allt skulle bli som han”, brukade de gamla fäderna säga. Jesus Kristus blev kropp med blod, svett, hår, skägg och till och med avföring. Han blev människa (Joh 1:14). Och därför att han blev människa blir friheten i Kristus mer än en andlig fråga. Det blir en fråga för hela människan. Gud inbjuder oss att leva i friheten i Kristus. I hans gemenskap blir vi allt det Gud vill vi ska vara, och det är precis detsamma som det vi själva egentligen vill vara. Och då måste vi ingenting men vi får. Får dela med oss, får kasta alla masker och förklädnader, får både ge och ta emot, och stöd och hjälp. Vi blir allt det Gud vill att vi ska vara. Vi får göra som Gud. Bli människa. Människa på riktigt.
tisdag 11 januari 2011
Är det fult att tjäna pengar?
När jag jobbade på Stridsropets redaktion var en av mina uppgifter att skriva två olika tidningsledare var fjortonde dag. En utåtriktad och gärna lite evangelisk, och en lite mera intern, för att elda massorna. Inte vet jag hur väl jag lyckades med varken det ena eller det andra, och en del av dessa alster blev heller aldrig publicerade. Av olika anledningar. När jag nu har börjat städningen, för att så småningom flytta från det hus, där vi bott i mer än fyrtio år, upptäcker jag då också en del av dessa icke-publicerade artiklar. Och nu, när jag inte har ansvar för något annat än för mig själv och mina egna tankar tilllåter jag mig att blogga fram ett och annat sånt alster.
Här kommer ett om pengar och hurvida det är fult att tjäna sådana..... Och när jag hänvisar till Frälsningsarmén beror det främst på att jag som sagt jobbade där när det begav sej.
"I Sverige lär några få procent av befolkningen äga 30% av rikedomen. Visst låter det mycket. Ingvar Kamprad är en av de rikaste personerna inte bara i vårt land, utan i världen nu och vi ser honom ofta i TV när han åker och öppnar nya IKEA- varuhus i världen. Jag gillar Kamprad, han har slavat ihop sin förmögenhet. Hans platta paket har blivit utskrattade och han har kämpat. Nu är han rik och nästan varje hem har minst en sak från IKEA. Är det då fult att tjäna pengar?
Man skall då komma ihåg, att det inte är så att Kamprad har madrassen full av pengar. Han investerar sina pengar i nya varuhus och säkerligen i andra företag. Dessa företag sysselsätter flera tusen personer. Personer som får chansen att tjäna egna pengar och kanske en dag uppfylla någon av sina drömmar. Kanske är det inte drömmar om en ny Ferrari ståendes i garaget. Kanske är det bara drömmen att en dag få göra den där resan till Thailand man drömt om, eller kanske bara en helg i Köpenhamn. Heder åt Kamprad och andra i hans ställning!
Jag är en av dem som anser att det är viktigt med ett skyddsnät. Både ett ekonomiskt och ett socialt. Frälsningsarmén möter många människor, där allt gått sönder i livet. Och då har generationer av svenskar kunnat lita på ett fungerande skyddsnät. Det har varit oerhört viktigt för många människor. Men man skall inte kunna "leva" på bidrag under en längre tid. Ett tag kan det vara nödvändigt, och kanske till och med bra för den enskilda individen. Men förr eller senare så behöver man ändå tjäna sina egna pengar. Men måste detta innebära att man skall kunna göra ekonomisk vinst på alla områden? Det behöver inte nödvändigtvis vara så.
Klyftorna har ökat de senaste åren. Men vad är det som har ökat? Förmågan till lyx? Sättet att få mat på bordet? Frälsningsarmén ser, att den klyfta som ökar, är förmågan att klara sin vardag. Klyftan mellan dem som har och dem som inte har. Ensamstående föräldrar får svårare att klara sig liksom studenter. Och pensionerna har inte följt prisutvecklingen i övrigt, något som politikerna snarast behöver se över. ( detta skrev jag innan jag själv blev pensionär!)Nu har möjligheter öppnats för privata ägare att driva sjukhus och skolor. Att driva en verksamhet kräver idéer om hur man kan förbättra den. Människor med idéer om en bättre sjukvård eller skola tillåts att pröva dem. Om de privata alternativen faller patienter och elever i smaken kan de utöka sin verksamhet, annars får de lägga ned.
Utvecklandet av en verksamhet kräver dock kunskap. Om det torde de flesta vara överens. Men är det bara vinstintresset som gör att människor vågar skaffa sig kunskap och pröva en idé. Jag tror inte det. Jag tror att samhället på nytt måste ta sitt ansvar för det som är samhällets kärnverksamheter. Och dit hör t.ex. vård och omsorg. De som jobbar i kärnverksamheterna måste få bättre betalt, bestämmelser måste förenklas och större frihet måste tillåtas. Alternativa idéer måste ges rum även i den offentliga sektorn. Och för mig är det inte främst en ägarfråga utan en fråga om inflytande."
Och nu undrar jag varför dessa tankar aldrig publicerades? Minnet sviker......
Här kommer ett om pengar och hurvida det är fult att tjäna sådana..... Och när jag hänvisar till Frälsningsarmén beror det främst på att jag som sagt jobbade där när det begav sej.
"I Sverige lär några få procent av befolkningen äga 30% av rikedomen. Visst låter det mycket. Ingvar Kamprad är en av de rikaste personerna inte bara i vårt land, utan i världen nu och vi ser honom ofta i TV när han åker och öppnar nya IKEA- varuhus i världen. Jag gillar Kamprad, han har slavat ihop sin förmögenhet. Hans platta paket har blivit utskrattade och han har kämpat. Nu är han rik och nästan varje hem har minst en sak från IKEA. Är det då fult att tjäna pengar?
Man skall då komma ihåg, att det inte är så att Kamprad har madrassen full av pengar. Han investerar sina pengar i nya varuhus och säkerligen i andra företag. Dessa företag sysselsätter flera tusen personer. Personer som får chansen att tjäna egna pengar och kanske en dag uppfylla någon av sina drömmar. Kanske är det inte drömmar om en ny Ferrari ståendes i garaget. Kanske är det bara drömmen att en dag få göra den där resan till Thailand man drömt om, eller kanske bara en helg i Köpenhamn. Heder åt Kamprad och andra i hans ställning!
Jag är en av dem som anser att det är viktigt med ett skyddsnät. Både ett ekonomiskt och ett socialt. Frälsningsarmén möter många människor, där allt gått sönder i livet. Och då har generationer av svenskar kunnat lita på ett fungerande skyddsnät. Det har varit oerhört viktigt för många människor. Men man skall inte kunna "leva" på bidrag under en längre tid. Ett tag kan det vara nödvändigt, och kanske till och med bra för den enskilda individen. Men förr eller senare så behöver man ändå tjäna sina egna pengar. Men måste detta innebära att man skall kunna göra ekonomisk vinst på alla områden? Det behöver inte nödvändigtvis vara så.
Klyftorna har ökat de senaste åren. Men vad är det som har ökat? Förmågan till lyx? Sättet att få mat på bordet? Frälsningsarmén ser, att den klyfta som ökar, är förmågan att klara sin vardag. Klyftan mellan dem som har och dem som inte har. Ensamstående föräldrar får svårare att klara sig liksom studenter. Och pensionerna har inte följt prisutvecklingen i övrigt, något som politikerna snarast behöver se över. ( detta skrev jag innan jag själv blev pensionär!)Nu har möjligheter öppnats för privata ägare att driva sjukhus och skolor. Att driva en verksamhet kräver idéer om hur man kan förbättra den. Människor med idéer om en bättre sjukvård eller skola tillåts att pröva dem. Om de privata alternativen faller patienter och elever i smaken kan de utöka sin verksamhet, annars får de lägga ned.
Utvecklandet av en verksamhet kräver dock kunskap. Om det torde de flesta vara överens. Men är det bara vinstintresset som gör att människor vågar skaffa sig kunskap och pröva en idé. Jag tror inte det. Jag tror att samhället på nytt måste ta sitt ansvar för det som är samhällets kärnverksamheter. Och dit hör t.ex. vård och omsorg. De som jobbar i kärnverksamheterna måste få bättre betalt, bestämmelser måste förenklas och större frihet måste tillåtas. Alternativa idéer måste ges rum även i den offentliga sektorn. Och för mig är det inte främst en ägarfråga utan en fråga om inflytande."
Och nu undrar jag varför dessa tankar aldrig publicerades? Minnet sviker......
måndag 10 januari 2011
Var dag en sällsam gåva
Efter alla aftnar, dagar och mellandagar har du nu äntligen blivit vardag igen.Bussar och tåg är tänkta att gå enl. normala tidtabeller igen. Är tänkta att, alltså…. Affärerna återgår till normalt öppethållande. Om det nu är nån skillnad? Mellandagsreorna började ju redan klockan sju på juldagens morgon på en del ställen. Och skolorna börjar igen. Där märks i alla fall skillnaden, och inga samhällsförändringar i världen torde kunna ändra på längden på sommalov, jullov, sportlov och andra lov. Det vore intressant att veta vilken roll de olika lärarfacken spelar för detta förrestan Jag ska dock aldrig glömma reaktionerna när jag under min rektorstid råkade jämföra lärarnas arbetsvillkor med snabbköpskassörskornas stress i jultid. Och jag som trodde att vi var vänner och kollegor, lärarna och jag…..
Men nu är det alltså vardag igen. Och vad ser vi då fram emot efter alla aftnar, dagar och mellandagar.Vad är det jag ser fram emot? Frågan ställdes i en tidning nyligen, inför det nya året. Och svaren? En hoppades komma in på en utbildning, medan de övriga fem inte direkt kunde komma på någonting som man såg fram emot. Ibland kan jag känna igen mig i de fem, och säkert är det många som nu inför det nya året har svårt att komma på något att se fram emot. Det blir den vanliga lunken med dom vanliga rutinerna.
Men det är ju helt oacceptabelt. Alla människor borde ha någonting att se fram emot.
Det är ju själva drivkraften och glädjen i vardagen. Det kan vara små enkla saker
eller vilda drömmar, men har man ingenting att se fram emot får man ju heller inte kraften att klara av det som är jobbigt. Har man inget att se fram emot, är det risk att jag fyller mitt liv bara med problem.
”Vad är det jag ser fram emot?” borde man kanske fråga sig själv ibland. Om det då blir alldeles tomt i huvudet är det kanske dags att börja fundera över vad jag skulle kunna göra i mitt liv så att jag har någonting att se fram emot. Man behöver både småsaker i vardagen att se fram emot, kanske äta lunch med en god vän. Men man behöver också stora drömmar. Alla stora drömmar och visioner blir säkert inte förverkligade, men det man har väntat och planerat länge för, fyller en också med livskraft, både när man planerar och drömmer, och om väl dagen kommer då man får göra det man längtat efter.
Jag undrar ibland varför vi har så svårt att hitta något att se fram emot. Är det för att vi aldrig hinner tänka och känna efter vad det är vi längtar efter? Livet går ju så fort och blir det tråkigt på den ena TV-kanalen så slår vi genast över till nästa kanal. Får vi tråkigt bara ett ögonblick så fortsätter vi genast med något annat som kan förströ oss en stund. Kanske är det så att vi aldrig lugnar ned oss så mycket att vi hinner känna efter vad vi längtar riktigt efter. Nu är julen över och med den ledigheten för de flesta. Och då blir frågan viktig. Det är viktigt att hitta något att se fram emot, för att man ska må bra.
Det kyrkan står för, handlar väldigt mycket om hopp, förväntan och framtidstro. Det finns alltid nya möjligheter, och även om jag själv har svårt att se fram emot något, så vet vi att livet ibland erbjuder oss nya och oväntade möjligheter, som vi själva inte har kunnat förutse. Vi har ett ansvar för att se till att vi har något att se fram emot. Vi kan själva vara med och skapa. Men sedan är livet så generöst att det hela tiden bjuder på nya möjligheter, som vi inte har kunnat förutse. Så till och med den mörkaste dagen kan helt plötsligt förvandlas till en ljus dag.Vi får alltså vara hoppfulla och ha kvar ett hopp och en förväntan på framtiden även när vi själva inte direkt har något som vi ser fram emot. Våga vara barnsligt nyfiken, som när man som barn kunde vakna och känna en spänning och förväntan över vad den här dagen ska innehålla.
Och så är ju också varje dag faktiskt en sällsam gåva, en skimrande möjlighet. Var dag är en nåd dej given, från himlen, besinna det. Precis som vi sjunger i den gamla psalmen
Men nu är det alltså vardag igen. Och vad ser vi då fram emot efter alla aftnar, dagar och mellandagar.Vad är det jag ser fram emot? Frågan ställdes i en tidning nyligen, inför det nya året. Och svaren? En hoppades komma in på en utbildning, medan de övriga fem inte direkt kunde komma på någonting som man såg fram emot. Ibland kan jag känna igen mig i de fem, och säkert är det många som nu inför det nya året har svårt att komma på något att se fram emot. Det blir den vanliga lunken med dom vanliga rutinerna.
Men det är ju helt oacceptabelt. Alla människor borde ha någonting att se fram emot.
Det är ju själva drivkraften och glädjen i vardagen. Det kan vara små enkla saker
eller vilda drömmar, men har man ingenting att se fram emot får man ju heller inte kraften att klara av det som är jobbigt. Har man inget att se fram emot, är det risk att jag fyller mitt liv bara med problem.
”Vad är det jag ser fram emot?” borde man kanske fråga sig själv ibland. Om det då blir alldeles tomt i huvudet är det kanske dags att börja fundera över vad jag skulle kunna göra i mitt liv så att jag har någonting att se fram emot. Man behöver både småsaker i vardagen att se fram emot, kanske äta lunch med en god vän. Men man behöver också stora drömmar. Alla stora drömmar och visioner blir säkert inte förverkligade, men det man har väntat och planerat länge för, fyller en också med livskraft, både när man planerar och drömmer, och om väl dagen kommer då man får göra det man längtat efter.
Jag undrar ibland varför vi har så svårt att hitta något att se fram emot. Är det för att vi aldrig hinner tänka och känna efter vad det är vi längtar efter? Livet går ju så fort och blir det tråkigt på den ena TV-kanalen så slår vi genast över till nästa kanal. Får vi tråkigt bara ett ögonblick så fortsätter vi genast med något annat som kan förströ oss en stund. Kanske är det så att vi aldrig lugnar ned oss så mycket att vi hinner känna efter vad vi längtar riktigt efter. Nu är julen över och med den ledigheten för de flesta. Och då blir frågan viktig. Det är viktigt att hitta något att se fram emot, för att man ska må bra.
Det kyrkan står för, handlar väldigt mycket om hopp, förväntan och framtidstro. Det finns alltid nya möjligheter, och även om jag själv har svårt att se fram emot något, så vet vi att livet ibland erbjuder oss nya och oväntade möjligheter, som vi själva inte har kunnat förutse. Vi har ett ansvar för att se till att vi har något att se fram emot. Vi kan själva vara med och skapa. Men sedan är livet så generöst att det hela tiden bjuder på nya möjligheter, som vi inte har kunnat förutse. Så till och med den mörkaste dagen kan helt plötsligt förvandlas till en ljus dag.Vi får alltså vara hoppfulla och ha kvar ett hopp och en förväntan på framtiden även när vi själva inte direkt har något som vi ser fram emot. Våga vara barnsligt nyfiken, som när man som barn kunde vakna och känna en spänning och förväntan över vad den här dagen ska innehålla.
Och så är ju också varje dag faktiskt en sällsam gåva, en skimrande möjlighet. Var dag är en nåd dej given, från himlen, besinna det. Precis som vi sjunger i den gamla psalmen
fredag 7 januari 2011
Allting är möjligt
Tänk om allt hade varit annorlunda. Tänk om Bibeln bara varit en sagobok. Och tänk om Jesus inte hade uppstått. Tänk om….. Då hade, som redan Paulus konstaterade, vi, som kallar oss kristna, varit de mest ömkansvärda av alla människor. Vi hade gått på världens blåsning, och världshistorien hade tagit en helt annan vändning. Människor med religiösa intressen hade visserligen kunnat fortsätta att samlas till sammankomster, men kraften, engagemanget och hänförelsen hade säkert ebbat ut med tiden.
Men redan innan gryningen den där speciella söndagsmorgonen ljöd ropet: KRISTUS ÄR UPPSTÅNDEN—JA, HAN ÄR SANNERLGEN UPPSTÅNDEN! Och graven var tom! Det var alltså inga sagor. Och inga fromma önskningar av några överspända drömmare. Kristus är uppstånden och därmed är allting möjligt!! Vänskap i stället för fiendskap, kärlek i stället för hat och solidariet och tolerans i stället för vassa armbågar. Frälsning för världen och ett återställande av skapelsen.
Solidaritet förresten! Det ordet används ju knappast längre. Inte ens i varken i kristna eller socialistiska kretsar. Det är mera sköt dej själv och skit i andra som gäller. Men i början var det inte så. Dom som hade mött den Uppståndne och dom som trodde att Han verkligen levde tog sig an svaga, utstötta och marginaliserade människor. Dom fick känna att dom räknades och fick tillbaka sitt människovärde.
Ett nytt år har just börjat. Nyårtslöften och nya tag. Tänk om vi kunde börja leva i vetskapen om att Jesus faktiskt lever. Inte bara ha det som en teori eller inlärd fras, utan verkligen leva med det varje dag. Jesus lever och därmed är allting möjligt. Freden kan återställas, sjuka människor kan bli friska, brustna relationer kan bli helade och hela skapelsen kan räddas. Precis som Han sa en gång!
Men då måste vi kristna börja tro på HELA evangeliet igen. Nu samlas en del för att i karismatisk hänförelse, sluta ögonen ( möjligen för att stänga världens elände ute) lyfta händerna ( möjligen för att slippa smutsa ner dem) och jubla i det man kallar lovsång. Vän av ordning undrar då vad resten av gudstjänsten ska rubriceras som…. Detta medan andra predikar och lyssnar till nån sorts socialt evangelium, som handlar om orättvisor, bristande solidaritet och om vårt ansvar för skapelsen. Allt detta medan både människor och planeten jorden mår allt sämre.
Kraftsamling, mina kristna vänner, måste bli ordet nu! Låt oss göra det till ett gemensamt nyårslöfte! Jesus har uppstått för HELA människan i HELA skapelsen. Min kompis William Booth sa ju i slutet av 1800-talet att soppa, tvål och frälsning är vad som behövs för att rädda världen. Fast det låter mycket bättre på engelska: Soup-soap-salvation.Och inte var han först med det inte! Det hade Jesus ju själv sagt.
Och just därför är faktiskt allting möjligt. Precis ALLT
Men redan innan gryningen den där speciella söndagsmorgonen ljöd ropet: KRISTUS ÄR UPPSTÅNDEN—JA, HAN ÄR SANNERLGEN UPPSTÅNDEN! Och graven var tom! Det var alltså inga sagor. Och inga fromma önskningar av några överspända drömmare. Kristus är uppstånden och därmed är allting möjligt!! Vänskap i stället för fiendskap, kärlek i stället för hat och solidariet och tolerans i stället för vassa armbågar. Frälsning för världen och ett återställande av skapelsen.
Solidaritet förresten! Det ordet används ju knappast längre. Inte ens i varken i kristna eller socialistiska kretsar. Det är mera sköt dej själv och skit i andra som gäller. Men i början var det inte så. Dom som hade mött den Uppståndne och dom som trodde att Han verkligen levde tog sig an svaga, utstötta och marginaliserade människor. Dom fick känna att dom räknades och fick tillbaka sitt människovärde.
Ett nytt år har just börjat. Nyårtslöften och nya tag. Tänk om vi kunde börja leva i vetskapen om att Jesus faktiskt lever. Inte bara ha det som en teori eller inlärd fras, utan verkligen leva med det varje dag. Jesus lever och därmed är allting möjligt. Freden kan återställas, sjuka människor kan bli friska, brustna relationer kan bli helade och hela skapelsen kan räddas. Precis som Han sa en gång!
Men då måste vi kristna börja tro på HELA evangeliet igen. Nu samlas en del för att i karismatisk hänförelse, sluta ögonen ( möjligen för att stänga världens elände ute) lyfta händerna ( möjligen för att slippa smutsa ner dem) och jubla i det man kallar lovsång. Vän av ordning undrar då vad resten av gudstjänsten ska rubriceras som…. Detta medan andra predikar och lyssnar till nån sorts socialt evangelium, som handlar om orättvisor, bristande solidaritet och om vårt ansvar för skapelsen. Allt detta medan både människor och planeten jorden mår allt sämre.
Kraftsamling, mina kristna vänner, måste bli ordet nu! Låt oss göra det till ett gemensamt nyårslöfte! Jesus har uppstått för HELA människan i HELA skapelsen. Min kompis William Booth sa ju i slutet av 1800-talet att soppa, tvål och frälsning är vad som behövs för att rädda världen. Fast det låter mycket bättre på engelska: Soup-soap-salvation.Och inte var han först med det inte! Det hade Jesus ju själv sagt.
Och just därför är faktiskt allting möjligt. Precis ALLT
torsdag 6 januari 2011
Ingen tidning
Min brevlåda är tom nu på morgonen. Din säkert också. För dej med prenumeration på en sexdagarstidning är det säkert väntat, det är ju helgdag i dag. Men för mig,som prenumererar sju dagar i veckan, är detta en av ganska få dagar utan utgivning. Mitt liv-och husorgan har elva såna dagar i år, och nu dröjer det till långfredagen, den 22 april, nästa gång. Och jag, med ett kort förflutet på en tidningsredaktion, unnar både den skrivande och all annan personal vila och sovmorgon i dag.
Men om tidningen nu hade kommit ut i dag. Vad hade vi då fått läsa? Vi hade säkert fått läsa om en person, som försökte kapa ett plan på väg från Oslo till Ankara, men som dessbättre misslyckades. Vi hade också fått läsa om ett spädbarn, som hittades i en resväska i Hamburg. Hon, det var nämligen en flicka, var en dag gammal, och det var minusgrader ute när hotellets portier blev uppmärksammad på väskan och först trodde han bara det låg tyger i den. Men två timmar senare hördes ljud, barnet upptäcktes och kunde snabbt föras till sjukhus. Hennes tillstånd uppges vara väl, men sjukhuset tror att mamman är i behov av vård, eftersom navelsträngen klippts av amatörmässigt.Och kanske hade tidningen hunnit få med nyheten om att chefen för Nordirlands största vattenbolag avgår i spåren av den stora vattenkrisen i december, då 40 000 människor blev utan vatten i veckor. Och då undrar man ju hur det blir i Östersund. Blir det några rullande huvuden där?
Sen beror det ju naturligtvis på vilken tidning som brukar ligga i brevlådan hos dej. I Umeå hade du säkert på första sidan fått läsa, att den gamle skidkungen Assar Rönnlund är död. Polisen har också gripit en man, misstänkt för misshandel på Ersboda. Det står faktiskt på, men varför heter det inte i.... Och i Gävle sätter flygande halm stopp för bockbränning. Det säger bockgeneralen Eje Berglund. Tänk att vara bockgeneral, förresten.Och en rymling från en rättspsykiatrisk avdelning i Sundsvall greps odramatiskt i Uppsala.Det kunde också ha stått i tidningen, om Du i Gävle fått någon.
Och i Växjö har sjutton personer, som inte vågat gå hem själva på mörka fredags-och lördagskvällar, tagit hjälp av medvandrarna, som sen i höstas finns i staden. Och du, som bor i Småland, och är nyfiken på vart blåljusen var på väg, kan läsa om det på Polisens Kronoberg hemsida. Det hade du fått veta om inte brevlådan varit tom. Och i Helsingborg angreps en busschaufför sent på onsdagskvällen av en knivbeväpnad rånare. Det var klockan 22.06 på Humlegårdsgatan i Ramlösa som busschauffören rånades på växelkassan. Kniven skall enbart ha använts för att hota chauffören. Rånarens byte blev en mindre summa pengar.Signalementet på gärningsmannen beskrivs som mycket ytligt men det finns en video från en övervakningskamera som polisen kommer att titta på. Det kommer ske tidigast under torsdagen. Men det fick Du inte veta, därför att brevlådan var tom. Inte heller att Rögle gjorde sin bästa match på länge när dom i hockeyallsvenskan slog Oskarshamn med 3-2 efter förlängning.
Men på andra sidan sundet, i Helsingör, kan du läsa om att pölsemanden på Axeltorv har sin pölsevogn öppen mellan 22.00 och 05.00 på helgerna. Där är det nämligen vardag i dag, och tidningen kommer, precis som vanligt.
Men hellre en helgdag utan tidning än en vanlig vardag med liv-och husorganet i brevlådan. Eller?
Men om tidningen nu hade kommit ut i dag. Vad hade vi då fått läsa? Vi hade säkert fått läsa om en person, som försökte kapa ett plan på väg från Oslo till Ankara, men som dessbättre misslyckades. Vi hade också fått läsa om ett spädbarn, som hittades i en resväska i Hamburg. Hon, det var nämligen en flicka, var en dag gammal, och det var minusgrader ute när hotellets portier blev uppmärksammad på väskan och först trodde han bara det låg tyger i den. Men två timmar senare hördes ljud, barnet upptäcktes och kunde snabbt föras till sjukhus. Hennes tillstånd uppges vara väl, men sjukhuset tror att mamman är i behov av vård, eftersom navelsträngen klippts av amatörmässigt.Och kanske hade tidningen hunnit få med nyheten om att chefen för Nordirlands största vattenbolag avgår i spåren av den stora vattenkrisen i december, då 40 000 människor blev utan vatten i veckor. Och då undrar man ju hur det blir i Östersund. Blir det några rullande huvuden där?
Sen beror det ju naturligtvis på vilken tidning som brukar ligga i brevlådan hos dej. I Umeå hade du säkert på första sidan fått läsa, att den gamle skidkungen Assar Rönnlund är död. Polisen har också gripit en man, misstänkt för misshandel på Ersboda. Det står faktiskt på, men varför heter det inte i.... Och i Gävle sätter flygande halm stopp för bockbränning. Det säger bockgeneralen Eje Berglund. Tänk att vara bockgeneral, förresten.Och en rymling från en rättspsykiatrisk avdelning i Sundsvall greps odramatiskt i Uppsala.Det kunde också ha stått i tidningen, om Du i Gävle fått någon.
Och i Växjö har sjutton personer, som inte vågat gå hem själva på mörka fredags-och lördagskvällar, tagit hjälp av medvandrarna, som sen i höstas finns i staden. Och du, som bor i Småland, och är nyfiken på vart blåljusen var på väg, kan läsa om det på Polisens Kronoberg hemsida. Det hade du fått veta om inte brevlådan varit tom. Och i Helsingborg angreps en busschaufför sent på onsdagskvällen av en knivbeväpnad rånare. Det var klockan 22.06 på Humlegårdsgatan i Ramlösa som busschauffören rånades på växelkassan. Kniven skall enbart ha använts för att hota chauffören. Rånarens byte blev en mindre summa pengar.Signalementet på gärningsmannen beskrivs som mycket ytligt men det finns en video från en övervakningskamera som polisen kommer att titta på. Det kommer ske tidigast under torsdagen. Men det fick Du inte veta, därför att brevlådan var tom. Inte heller att Rögle gjorde sin bästa match på länge när dom i hockeyallsvenskan slog Oskarshamn med 3-2 efter förlängning.
Men på andra sidan sundet, i Helsingör, kan du läsa om att pölsemanden på Axeltorv har sin pölsevogn öppen mellan 22.00 och 05.00 på helgerna. Där är det nämligen vardag i dag, och tidningen kommer, precis som vanligt.
Men hellre en helgdag utan tidning än en vanlig vardag med liv-och husorganet i brevlådan. Eller?
tisdag 4 januari 2011
Dröm och dröm stort!
Jag är skeptisk till att avge nyårslöften. Kanske främst för att mina egna ansträngningar i den vägen genom åren ofta varit ganska misslyckade. Lova stort på nyårsafton och bryta löftet på nyårsdagen har varit modellen. Dålig vilja eller dålig karaktär? Ofta förmodligen en kombination av båda.
Men i år ska det bli annorlunda! Mitt nyårslöfte den här gången är nämligen av en annan karaktär. Jag ska börja drömma stort. Jag ska bli en möjlighetstänkare. Bakgrunden är egentligen den predikan som vår kårledare hade i årets första gudstjänst på kåren. Jag tolkade honom ( han är amerikan, liksom sin fru, och vi är en grupp som hjälps åt med tolkningen) och som tolk brukar åtminstone jag inte lyssna så mycket utan mera höra. Och det är skillnad på att lyssna och att höra, och tolken hör mer än lyssnar. Men den här gången lyssnade jag verkligen också, samtidigt som jag hörde.
Major Cornell, han heter så, talade om att drömma och att våga ha visioner, och han gjorde det utifrån profeten Joel i Gamla Testamentet och utifrån Petrus och hans tal på den första pingstdagen. Och budskapet var klart: Våga drömma och våga drömma stort! Ett nyårslöfte från mig, som sällan drömmer medvetet alls, och som nästan aldrig kommer ihåg vad jag drömt Men tänk om vi har hemligheten här. Tänk om jag skulle våga drömma om vad Gud kan göra med mig, och vad Han kan göra med min församling. Då blir kåren något annat än en förening för människor med religiösa intressen. Om jag börjar drömma om att kåren kommer ut på gator och torg igen, att vår kår blir de kyrklösas kyrka, precis som Gud vill, och som William Booth hade tänkt sig meningen med sin frälsningsarmé, vad skulle inte kunna hända då?
Och Cornell angav också riktningen för drömmarna och visionerna. Låt oss drömma om en kår som längtar efter att studera Guds Ord och att be. En kår som samlas i små grupper för att dela både bördor och glädjeämnen med varandra och en kår som tar ansvar både här hemma och för utvecklingen i världen. Frälsningsarmén finns i mer än 120 länder i alla världsdelar och i de flesta av dessa länder har folk det mycket sämre än vad jag har det, Haiti, Bangladesh, Indien, men också Rumänien och Moldavien. T.ex! Men jag berörs inte så mycket av denna fantastiska internationalism.Inte så mycket som jag borde och kunde. Men bibelstudium, bön och kraften i små grupper, som delar livet med varandra, kan ändra på det. Drömmar om att mina ögon ska öppnas för andra människor både långt borta och väldigt nära…… Såna drömmar borde bli mina. William Booth angav ju ” others, dom andra” som vår målgrupp.
Och resultatet av Petrus vision på pingstdagen blev att tre tusen personer blev frälsta och anslöt sig till församlingen på en enda dag.Ett fantastiskt resultat av drömmar, visioner och möjlighetstänkande. Och sånt brukar inte riktigt ligga för en realist som mig. Men nu lovar jag. Eller lovar i alla fall att försöka. Försöka drömma och att drömma stort!
Och då kanske andra nyårslöften som att motionera mera, äta nyttigare, gå ner i vikt och annat sånt hänger med på köpet...
Men i år ska det bli annorlunda! Mitt nyårslöfte den här gången är nämligen av en annan karaktär. Jag ska börja drömma stort. Jag ska bli en möjlighetstänkare. Bakgrunden är egentligen den predikan som vår kårledare hade i årets första gudstjänst på kåren. Jag tolkade honom ( han är amerikan, liksom sin fru, och vi är en grupp som hjälps åt med tolkningen) och som tolk brukar åtminstone jag inte lyssna så mycket utan mera höra. Och det är skillnad på att lyssna och att höra, och tolken hör mer än lyssnar. Men den här gången lyssnade jag verkligen också, samtidigt som jag hörde.
Major Cornell, han heter så, talade om att drömma och att våga ha visioner, och han gjorde det utifrån profeten Joel i Gamla Testamentet och utifrån Petrus och hans tal på den första pingstdagen. Och budskapet var klart: Våga drömma och våga drömma stort! Ett nyårslöfte från mig, som sällan drömmer medvetet alls, och som nästan aldrig kommer ihåg vad jag drömt Men tänk om vi har hemligheten här. Tänk om jag skulle våga drömma om vad Gud kan göra med mig, och vad Han kan göra med min församling. Då blir kåren något annat än en förening för människor med religiösa intressen. Om jag börjar drömma om att kåren kommer ut på gator och torg igen, att vår kår blir de kyrklösas kyrka, precis som Gud vill, och som William Booth hade tänkt sig meningen med sin frälsningsarmé, vad skulle inte kunna hända då?
Och Cornell angav också riktningen för drömmarna och visionerna. Låt oss drömma om en kår som längtar efter att studera Guds Ord och att be. En kår som samlas i små grupper för att dela både bördor och glädjeämnen med varandra och en kår som tar ansvar både här hemma och för utvecklingen i världen. Frälsningsarmén finns i mer än 120 länder i alla världsdelar och i de flesta av dessa länder har folk det mycket sämre än vad jag har det, Haiti, Bangladesh, Indien, men också Rumänien och Moldavien. T.ex! Men jag berörs inte så mycket av denna fantastiska internationalism.Inte så mycket som jag borde och kunde. Men bibelstudium, bön och kraften i små grupper, som delar livet med varandra, kan ändra på det. Drömmar om att mina ögon ska öppnas för andra människor både långt borta och väldigt nära…… Såna drömmar borde bli mina. William Booth angav ju ” others, dom andra” som vår målgrupp.
Och resultatet av Petrus vision på pingstdagen blev att tre tusen personer blev frälsta och anslöt sig till församlingen på en enda dag.Ett fantastiskt resultat av drömmar, visioner och möjlighetstänkande. Och sånt brukar inte riktigt ligga för en realist som mig. Men nu lovar jag. Eller lovar i alla fall att försöka. Försöka drömma och att drömma stort!
Och då kanske andra nyårslöften som att motionera mera, äta nyttigare, gå ner i vikt och annat sånt hänger med på köpet...
måndag 3 januari 2011
Svårt att spå, speciellt om framtiden
Rubriken över dagens inlägg tillskrivs den irländske författaren G.B.Shaw. Han med Pygmalion och major Barbara, Ni vet. Och med svårigheten att spå om framtiden som bakgrund kan det väl ändå passa med några framtidsfunderingar så här alldeles i början av ett nytt år.
Så; hur blir år 2011? En slagning på Google ger till att börja med en mängd svar av spågummor med tarotkort. Också ett sätt att försöka ta reda på något om framtiden. Men inte mitt sätt. Och om man fick syn på ett stjärnfall vid årskiftet går man ett gott år till mötes, sägs det, men hos mig var inget stjärnfall i sikte. En Södertäljebloggare tror att SSK går ett bättre 2011 till mötes än vad 2010 blev, och något annat är väl knappast möjligt. För SSK menar jag....
Annars är det väl risk att 2011 fortsätter att vara ett kamrerernas år. Et år då visionerna lyser med sin frånvaro på alla områden, och ett år då trista kamrerer sitter med sina rödpennor och mördar varje försök till drömmar om en annan framtid. Jag var på gudstjänst i går, och vår kårledare predikade om att våga drömma stort inför 2011. Tänk om vi vågade det ändå.... Tänk om jag vågade det.....
Och pensionärerna då? Många pensionärer får både lägre pension och lägre skatt i år. Hör jag till dom? Vad blir kvar i plånboken i slutändan för olika typer av pensionärer? Hur viktig är premiepensionen och vad händer med tjänstepensionerna? Hur stor är den totala pensionen? Finns det regionala skillnader, skillnader mellan äldre och yngre pensionärer och mellan kvinnor och män? Hur ser prognosen ut för de kommande åren? Redan i december hade Pensionsmyndigheten ett seminarium om detta.Men jag missade det, trots att det bjöds på gratis kaffe och bulle, men får väl försöka ta reda på effekterna för mig ändå. Om inte annat så visar det sig ju när pensionen kommer.
2010 var ett år av ekonomisk oro i världen, men med en rejäl tillväxt i Sverige. Chefskamrer Borg lyckades bra. Men hur blir 2011? Ett turbulent första kvartal, ett tufft år för långtidsarbetslösa, ett bra år för svenska företag och ingen avmattning för handeln om man ska tro ekonomer från LO, SEB, Svenskt Näringsliv och Handelns utredningsinstitut. Och dom ska man väl tro på. Där sitter ju ett gäng kvalificerade kamrerer.
Och 44% av dom tillfrågade tror att 2011 blir ett bättre år ur miljösynpunkt än 2010. En oväntat hög siffra tycker jag, med tanke på det klena resultatet av klimatmötet i Mexico i slutet av förra året. Men å andra sidan var det ju givet att resultatet där måste bli bättre än i Köpenhamn året innan. Då nådde man ju inga resultat alls.
Och även om det är svårt att spå om framtiden, så vågar jag mig på en förhoppning om ett gott år för mig och de mina. Jag tror på hälsa och välgång för familj och vänner. Tror på jobb för mina barn, på goda studieresultat för barnbarnen och på lek och glädje för dom allra minsta. Hur vågar du, säger du då kanske. Jag slår upp profeten Jeremia i min Bibel och läser i kap.29 att "Jag vet väl vilka tankar jag har för Er, säger HERREN, nämligen fridens tankar och icke ofärdens, till att ge Er en framtid och ett hopp." En Gud som har makt både att ge framtid och hopp och som håller 2011 i sina händer.
Så; hur blir år 2011? En slagning på Google ger till att börja med en mängd svar av spågummor med tarotkort. Också ett sätt att försöka ta reda på något om framtiden. Men inte mitt sätt. Och om man fick syn på ett stjärnfall vid årskiftet går man ett gott år till mötes, sägs det, men hos mig var inget stjärnfall i sikte. En Södertäljebloggare tror att SSK går ett bättre 2011 till mötes än vad 2010 blev, och något annat är väl knappast möjligt. För SSK menar jag....
Annars är det väl risk att 2011 fortsätter att vara ett kamrerernas år. Et år då visionerna lyser med sin frånvaro på alla områden, och ett år då trista kamrerer sitter med sina rödpennor och mördar varje försök till drömmar om en annan framtid. Jag var på gudstjänst i går, och vår kårledare predikade om att våga drömma stort inför 2011. Tänk om vi vågade det ändå.... Tänk om jag vågade det.....
Och pensionärerna då? Många pensionärer får både lägre pension och lägre skatt i år. Hör jag till dom? Vad blir kvar i plånboken i slutändan för olika typer av pensionärer? Hur viktig är premiepensionen och vad händer med tjänstepensionerna? Hur stor är den totala pensionen? Finns det regionala skillnader, skillnader mellan äldre och yngre pensionärer och mellan kvinnor och män? Hur ser prognosen ut för de kommande åren? Redan i december hade Pensionsmyndigheten ett seminarium om detta.Men jag missade det, trots att det bjöds på gratis kaffe och bulle, men får väl försöka ta reda på effekterna för mig ändå. Om inte annat så visar det sig ju när pensionen kommer.
2010 var ett år av ekonomisk oro i världen, men med en rejäl tillväxt i Sverige. Chefskamrer Borg lyckades bra. Men hur blir 2011? Ett turbulent första kvartal, ett tufft år för långtidsarbetslösa, ett bra år för svenska företag och ingen avmattning för handeln om man ska tro ekonomer från LO, SEB, Svenskt Näringsliv och Handelns utredningsinstitut. Och dom ska man väl tro på. Där sitter ju ett gäng kvalificerade kamrerer.
Och 44% av dom tillfrågade tror att 2011 blir ett bättre år ur miljösynpunkt än 2010. En oväntat hög siffra tycker jag, med tanke på det klena resultatet av klimatmötet i Mexico i slutet av förra året. Men å andra sidan var det ju givet att resultatet där måste bli bättre än i Köpenhamn året innan. Då nådde man ju inga resultat alls.
Och även om det är svårt att spå om framtiden, så vågar jag mig på en förhoppning om ett gott år för mig och de mina. Jag tror på hälsa och välgång för familj och vänner. Tror på jobb för mina barn, på goda studieresultat för barnbarnen och på lek och glädje för dom allra minsta. Hur vågar du, säger du då kanske. Jag slår upp profeten Jeremia i min Bibel och läser i kap.29 att "Jag vet väl vilka tankar jag har för Er, säger HERREN, nämligen fridens tankar och icke ofärdens, till att ge Er en framtid och ett hopp." En Gud som har makt både att ge framtid och hopp och som håller 2011 i sina händer.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)