18.23 från Handen

839 är numret på den buss som i alla år tagit oss, som reser kommunalt från Handen till Dalarö. Nej, inte riktigt alla, under de första åren var det Busstrafiken Stockholm - Södertörn (BSS),en avdelning inom Järnvägsaktiebolaget Stockholm-Saltsjön, som skötte kommunikationerna, och buss nr 5 som tog oss från Skanstull, där köptemplet Ringen nu står, till Dalarö, via Handen. Men sen länge är det alltså 839:an som sköter det där.

Halvvägs till Dalarö ligger längs 839:ans färdväg hållplatsen Gålövägen, där bl.a gästerna på kortidsboendet Ryssvik stiger av och på busen. I informationen om Ryssvik står att läsa, att det är ett korttidsboende där toleransen är hög, och det är nog bara förnamnet... Gålögubbarna, som hyresgästerna ofta kallas, stiger knappast på och av bussen, åtminstone inte av. Då handlar det mera om att dom rullar, eller ramlar av, och åtminstone mina tankar har då ofta gått till personalen, som har att ta hand om dessa bussresenärer när dom kommer hem till boendet. Liksom till 839:ans chaufförer, som har att hantera dessa skrålande och stökiga passagerare. Men det har chaufförerna skött med lika stort tålamod och jämnmod som dom transporterat tonåringar, som ofta beter sig som om dom äger bussen. Ända tills i går.

Bussen avgick 18.23 från hållplats H på Handenterminalen, och tre hyresgäster från korttidsboendet Ryssvik, alltså tre Gålögubbar, rullade in i bussen. Ganska snart började dom bryta mot SL:s ordningsstadga, som förbjuder förtärande av alkoholhaltiga drycker i bussen, vilket busschauffören, till en början vänligt men bestämt, också påpekade. Dom tre visade dock ingen överdriven respekt för SL:s ordningsstadga, och efter tre allt skarpare tillsägelser brast chufförens tålamod och för första gången under alla år jag åkt med 839:an, stannade han bussen och bad de tre stiga av. Vi var nu i höjd med Södersund, för dem som känner till geografin..... Därpå kallade han via radio på SL:s väktare, men dom hade nog gått för dagen. Klockan var ju vid pass 18.40... Då fick det bli polisen, och efter ca 45 minuter anlände en patrull, bestående av bil med blåljus och påslagna sirener samt två konstaplar från Södertörnsavdelningen. 45 min!! Det var tur att det var högröstade men fredliga gålögubbar det handlade om och inte beväpnade terrrorister som kidnappat bussen och busspassagerarna. Men polisen hade kört fel!!!! Har dom inte GPS vid utryckningar med blåljus, sirener och allt?

Men det är inte så enkelt att gripa dom som stör, som man kanske i förstone kan tro. Vittnen måste anmäla sig, vilket tre medpassagerare gjorde. Jag undrar hur dom gör, när dom ska till att gripa fotbollshuliganer. Vilka anmäler sig då som vittnen? Dom här tre fick i alla fall skriva under ett papper, och sen vidtog avhysningen. Den kvinnliga konstapeln såg ut att vara ganska ny i gamet och höll sig försiktigtvis i bakgrunden medan hennes manliga kollega med myndig stämma såg till att de tre fick lämna bussen. "Skjutsar ni hem oss då," blev deras naturliga fråga, men resultatet av den förhandlingen känner jag inte till nåt närmare. Både poliskonstaplarna och busschauffören möttes av applåder för sitt ingripande, som sagt det första i sitt slag jag varit med om under alla år. Nära en timme försenade kom vi så till Dalarö och jag steg av vid Kanalbron med många tankar i huvudet. Som t.ex vilken roll ett boende som Ryssvik spelar, varför det dröjt så länge innan busschaufförerna satte ned foten, varför polisen måste vara så byråkratisk och varför dom kör vilse under utryckning. Men framförallt vilka människöden som format de tre huvudpersonerna i vardagsdramatiken kl. 18.23 från Handen.

I dag är dagen

Jag har redan i tidig morgontimme påpekat på min facebookstatus, att det här är dagen som Herren gjort. Med tillägget:Låt oss på den fröjdas och vara glada! Undrar just varför det heter status det man skriver högst upp på den facebooksida, när man tycker till om något. Har ingen aning, men det kan kanske vara någon översättning från nån engelskspråkig förlaga. Precis som "att bli vän med". För det krävs väl egentligen mycket mer än en knapptryckning för att skapa vänskap, men ok, då! Men som en verklig vän, irl, så att säga, kommenterade, när jag bad att få bli facebookvän: Visst, men vi har väl aldrig varit ovänner. På tal om vänskap så ska vi lämna tillbaka Lufsen i dag. Vi har varit hundvakt till Lufsen i några dagar, och det går fort att bli vänner- även utan Facebook och knapptryckningar.

Men i dag är också dagen när hösten kommer till Baldersvägen. Trädgårdsmöbler, balkongdito, parasoller och blomkrukor ska in i förråd. Uppriktigt sagt är det en av de tristaste dagarna jag vet under hela året. Lika trist som när man ska ställa om klockan till det som kallas normaltid. I år infaller detta klockan 03.00, natten mot 31 oktober, sista söndagen i oktober.Då ställer vi tillbaka klockan en timme, eftermiddagarna blir mörkare, och åtminstone på vissa ställen i Sverige blir morgnarna en smula ljusare. Åtminstone någon vecka eller så. Vad är det för mörkermän som valt att kalla just den tiden normaltid?.Det är väl ändå ljus, värme och sommar, som är det normala? Jag själv avskyr vintertiden. Jag kan inte förstå varför våra barn ska berövas det lilla ljus de skulle kunna få med en timme mer ljus på eftermiddagarna. Jag är fortfarande övertygad om att antalet depressioner skulle minska väsentligt om vi behöll sommartiden åren om. Man kanske skulle starta en facebookgrupp med krav på sommartid året om. Och inte bara sommartid förresten, utan även sommar.

I dag är dagen också en mörk, för att inte säga svart dag. I dag för 16 år sen förliste Estonia, och det var en oerhört traumatisk händelse som satte djupa spår i Sverige. 850 omkomna är oerhört och ofattbart, och speciellt i ett land, som förskonats från krigets fasor under mer än två hundra år.Jag hade ingen personlig anknytning till förlisningen, men led med alla som omkom och deras anhöriga. Men besöket i Auschwitz för någon vecka sedan gav ändå lite perspektiv på katastrofer. 2,5 miljoner männsiskor beräknas ha avrättats där.

I dag får vi också veta att utan stödröster skulle Kristdemokraterna åkt ur riksdagen. Mer än var tredje KD-väljare stöder egentligen ett annat parti, enligt en eftervalsmätning från opinionsinstitutet Novus. 30 procent av Centerväljarna har ett annat favoritparti och var fjärde Sverigedemokratväljare taktikröstade. Speciellt när det gäller KD funderar jag på om det hade gjort nåt om denna tredjedel inte hade gjort några taktiska överväganden..... Och naturligtvis borde 100% av dem som röstade på Sverigedemokraterna ha taktikröstat på nåt annat parti!

Och i dag, 1970 avled Gamal Abdel Nasser, som var Egyptens president 1956-1970. Han ansågs i flera undersökningar ha varit världens stiligaste man. Men det var då det..... Och i dag, fast år 480 f.Kr segrar grekerna i slaget vid Salamis. Den atenske generalen Themistokles lurade in perserna i Salamisbukten mellan Atens hamnstad Pireus och ön Salamis. De grekiska triremmerna går sedan till anfall och rammar eller sänker många persiska fartyg och bordar andra. Grekerna sänker omkring 300 persiska fartyg, men förlorar endast omkring 40 av sina egna. Resterna av den persiska flottan skingras och därför tvingas Xerxes I uppskjuta sina planerade landoffensiver i ett år, ett dröjsmål, som ger de grekiska stadsstaterna tid att göra enad front mot honom. Hur jag vet det? Jo, förutom att det står att läsa i Wikipedia, så hade vi under min gymnasietid, en svår latinsk text om just detta slag att knäcka. Alla latinska texter var egentligen svåra, och Sara Tekla Bergliot, min gamla latinlärare, gav sig inte förrän vi tagit oss igenom även denna text. Det gjorde hon förresten aldrig. Gav sig alltså.

Och i dag är också dagen då vi gratulerar 132864 Lennart och 5664 Leonard, som båda har namnsdag i dag. Grattis!

Men framförallt: ”Detta är den dag som Herren har gjort. Låt oss på den jubla och vara glada” (Ps 118).

Mitt mikrokosmos

Så kom den då, den tidpunkt, när bloggidéerna tog slut. Det är dags för det 205:e inlägget, ganska imponerande tycker jag själv, och jag har absolut ingenting att blogga om. En mig närstående vän, van bloggare och skicklig skribent, alltså allt det jag inte själv är i branschen, brukar råda mig att vara personlig i mitt bloggande. Alltså mindre världsproblem och mer mikrokosmos.....

I mitt mikrokosmos, liksom i ditt, är det den sista lördagen i september i dag. Än så skiner solen över den södra skärgården, men SMHI har hotat med regn fram på dagen. Och allt oftare tycker jag att dom brukar får rätt, väderprofeterna. Dom får väl allt träffsäkrare prognosverktyg kan jag tro. Så det får strax bli lördagspromenad medan tider är. Tillsammans med Lufsen. Lufsen är en hund, modell Jack Russellterrier. Jack Russell är en sann terrier, som älskar att jobba och inte drar sig för att vakta hemmet och hålla möss och råttor borta. Åtminstone om man får tro "Fakta och Information" på nätet. Själv har jag ingen aning om hur en sann terrier ska vara, men jag gillar Lufsen. Något förvånande för dem som känner mig väl och vet att hundar inte är min starka sida direkt. Nej i själva verket är det bara Lufsen, och hans danska kusin Lajka, som jag vågar omgås med. Undrar förresten om min dotters hund och min sons hund blir kusiner. Jag har det som arbetshypotes i varje fall.

I mitt mikrokosmos spelas också den femte omgången i hockeyns elitserie nu i helgen. Tre matcher i dag och tre matcher i morgon. Jag har liksom inte kommit igång med elitserien än, var ju utomlands när det körde igång. MoDo är ju fortfarande mitt lag, och dom har bytt mer än halva laget sen förra säsongen, och det behövdes verkligen. Förra säsongen var ju en riktig flopp och laget missade ju slutspelet. Det är ju 52 omgångar kvar av årets serie, så det är väl ingen mening att tippa nåt än. Men HV, Färjestad och Linköping i topp är väl inga högoddsare. Liksom att Södertälje och AIK hamnar i kvalserien. Södertälje för tredje året i rad i så fall.... På tal om MoDo så fyller Henrik Sedin 30 år i dag. Han är den tredje ex-modoit som blivit utnämnd till världens bästa hockeyspelare på kort tid. Enl.statistiker är det mer än osannolikt att en så liten stad producerar tre världs-ettor någonsin. Men så är det, och jag vill bara i all blygsamhet poängtera att jag kommer från denna lilla stad.....

I våras bloggade jag inför fotbollsstarten och om nån vecka skall jag kolla upp hur det gick för dom lag som jag tittade på lite speciellt. Dalkurd, Bodens BK, Friska Viljor, Hille och några fler. När en omgång återstår i de flesta serier vet jag redan att det gått bättre än väntat för Hille, och alldeles uselt för Bodens BK. Men mer om detta när dammet har lagt sig.

I morgon börjar vi höstens serie med bibelstudier på kåren. Vi rör oss i Apostlagärningarna, som ju är den enda av Bibelns böcker som inte är färdigskriven. Vi, dagens apostlar, skriver ju vidare på den varje dag. En spännande och och ibland lite skrämmande tanke. Och vi är en liten grupp som möts varje söndag morgon för att fundera över just det.

Den lilla gruppen är ju en studiecirkel i ordets allra bästa bemärkelse. 1902 lanserade Oscar Olsson den helt nya studieform han kallade studiecirkel i IOGT:s tidning Reformatorn. Den var en kombination av de existerande bildningsformerna läsecirkel, studiekurs och lånebibliotek, och just studiecirkeln är förmodligen vårt mest undervärderade pedagogiska verktyg. Och mycket mer än än ett pedagogiskt verktyg förresten. Social gemenskap, självkännedom och mycket mer. Nu när studieförbundens kataloger för hösten dimper ner i brevlådan borde du unna dej glädjen att anmäla dej till en studiecirkel. Engelska, knyppling, båtbyggeri, hembygdens historia, you name it.....

Så har en av mina favoriter fladdrat förbi i min TV den här morgonen. Torgny Lindgren, författaren, har intervjuats om sin senaste ( sista?) bok som heter Minnen. Han uttryckte i intervjun tvivel på vad minnet egentligen är, och att vi ofta skapar en minnesbild av hur vi ville att det skulle ha varit i stället för hur det egentligen var. Så är det förmodligen, och då låter vi det vara så tycker jag..... Det blir lättare att umgås med sitt eget mikrokosmos då.

Svaret finns i Söderhamn

Det har sina fördelar att vara så där lagom sjuk också..... Däckad i en förkylning har jag bl.a den här veckan kunnat följa eftervalskommentarerna i Sveriges Radio. Nyhetsrapporteringen och kommentarerna till spelet omkring valresultatet och röstsammanräkning har varit fullödig, om än på gränsen till lite tjatig...... P1-morgon och Studio ett har försett mig med i stort sett allt jag beövt veta, plus lite till.

Naturligtvis har fokus legat på Sverigedemokraterna, och i går sändes ett reportage från Söderhamn, där SD gått kraftigt framåt, och där partiet i skolvalet i stan blivit nästa största parti med nära 30% av rösterna. Var tredje av dem som om några år ska ta över i Söderhamn la alltså sin röst på Sverigedemokraterna. Och gymnasiechefen förstår ingenting!! Två killar som just börjat tredje året på Bygg-och Anläggning och en tjej som går trean på det naturvetenskapliga programmet gav svaret. Stödet till Sverigedemokraterna är främst en protest mot det politiska etablissemanget i huvudstad, residensstad och kommunhus, och inte ett stöd till ett speciellt rasistiskt program.

Varför lägger man ner butiken, där jag köper snus, frågade en av killarna. Och varför har jag numera två mil till macken? Varför sitter "höjdarna" i Stockholm och bestämmer att vi inte får skjuta varg och björn, dom som aldrig sett en varg eller en björn annat än på vykort? Och varför ska hela byn ta sig till postådorna som alla ligger samlade på ett och samma ställe, vid den gamla byskolan, som också är nedlagd. Problemet är inte nytt, redan min svärfar, som levde i en liten by i det inre av Ångermanland, talade om "kragakärarna". Det var dom kostymklädda förståsigpåare som satt på mejeriet i tätorten och tog vinsten när mjölkpriset höjdes med ett öre. Ingenting till bonden! Problemet är alltså inte nytt, men det är ju en klen tröst för killen som inte kunde köpa snus nånstans. Men Maud Olofsson, hon med partiet som framställer sig som glesbygdens speciella vänner, och hon som pratar ofta och gärna om att hela Sverige ska leva, har ändå haft fyra år på sig nu att vända utvecklingen. I stället har utvecklingen fortsatt och ännu fler gymnasiekillar har blivit utan snus. Och varför har kommunen tagit emot 400 flyktingar, som alltid tycks ha pengar, samtidigt som man lagt ner både flygflottiljen och Eriksson?

Så träder då Sverigedemokraterna in på scenen och säger vad vi tänker. Tänker och pratar om runt köksbordet, och på mopederna vid kiosken, som också ska läggas ned, förresten. Och som alla populistiska partier har dom lättköpta lösningar, som i stort sett går ut på att byråkraterna gör som dom gör bara för att djävlas med vanligt folk. Låt dom som har varg och björn in på knutarna skjuta, och flytta några mackar från Stockholm, där folk ändå har busshållplatser i varenda kvarter. Mina talesmän från gymnasieskolan sa inget om äldrevården, men det berodde väl mest på att när man är 18 år tänker man mer på snus och mopeder. Men SD har enkla lösningar även på åldringsvårdens problem.

Naturligtvis har inte killarna och tjejen på gymnasiet i Söderhamn alla svaren. Men dom pekar på ett problem, som de etablerade partierna undviker. Lös vardagens problem i stället för att hela tiden ha nationalekonomiska seminarier med Anders Borg och Tomas Östroos så fort samhällsekonomin ska diskuteras! Hur ska vardagen bli enklare för vanligt folk?. Det är ändå det politik i slutändan handlar om. En enklare vardag för folk i Söderhamn, Gideå,Burträsk och Blattnicksele. Och på alla andra småorter. De etablerade partierna måste både ta fighten med Sverigedemokraterna långt innan nästa val och lämna sammanträdesrummen för att förklara varför man i Stockholm ska bestämma om vargjakten. Även om det nog inte är i Stockholm som just det bestäms utan i Gävle. Men för killarna utan snus på skolgården i Söderhamn kvittar det lika.....

Flitigt läsa gör dej klok......

Bokmässan börjar i dag, och det är lika bra att erkänna att jag längtar dit. Under flera år hade jag tillfälle att som informationschef och chefredaktör vara med om bokmässan som en del av jobbet. Oh, vilka festdagar det var! Sista helgen i september varje år bjuder Bokmässan in till en fyra dagar lång litteraturfest. I år är det 26:e gången som författare, nobelpristagare, förlag och bokälskare möts mellan montrar och på scener för att tillsammans utforska det skrivna ordet. Och jag är inte där!!

I år står Afrika och afrikansk litteratur i fokus. Det är Bokmässans hittills största temasatsning, och jag som vet så lite om afrikansk litteratur. Jag kommer på att jag bara känner till sydafrikanska författare, och i år hade man kunnat lära känna författare som Lubna Ahmad al-Hussein (Sudan), Sefi Atta (Nigeria), Petina Gappah (Zimbabwe), Maaza Mengiste (Etiopien) och Irene Sabatini (Zimbabwe). Enl. mässans program är dom delar av den nya afrikanska generationen författare som just nu erövrar världen.

Nobelpristagaren Nadine Gordimer kommer till bokmässan, och hon var nog min första afrikanska läsupplevelse. Läs, läs, läs!” upprepar hon ständigt och berättar om de världar som öppnades för henne som barn på biblioteket i Springs, en liten gruvstad norr om Johannesburg. Som 14-åring publicerade hon sin första novellsamling. Större delen av hennes författarskap har präglats av kampen mot apartheid. Episka verk som Bevararen (1975), Burgers dotter (1980) och Julys folk (1982) väver ihop det offentliga med det personliga i modigt avslöjande skildringar av våld och förtryck. Men det var inte bara det hon skrev utan också hennes politiska verksamhet, som spelade en viktig roll under vägen mot frihet från landets förtryckarregim, som fascinerade mig. Hennes hem var platsen för många hemliga politiska möten och samtal.
När apartheidregimen avsatts började ett nytt liv också för Gordimer som författare. Hennes senaste roman, Börja leva, som kom på svenska 2006, har jag ännu inte läst. Men det kommer, var så säker!

John Maxwell Coetzee, är en annan av mina favoriter. Han mottog Nobelpriset i litteratur år 2003, och om Du inte har läst t.ex hans Onåd, som kom ut 2000, bör du göra det snarast!!

Breyten Breytenbach borde jag läsa mer av. Han är både konstnär och författare. Han
hade haft flera framgångsrika konstutställningar i Paris och Amsterdam under 1960-talet när han debuterade som författare 1964. Han engagerade sig också tidigt mot apartheidregimen. I augusti 1975 befann han sig hemligt och med falskt pass i Sydafrika för att organisera samarbete med ANC. Han greps och dömdes till nio års fängelse för samhällsomstörtande verksamhet. Efter sju år (varav två i isoleringscell) släpptes han efter påtryckningar från bland annat franska regeringen. Han är numera fransk medborgare. I Sanna bekännelser av en albinoterrorist, som är det enda jag hittills läst av honom, skildrar han sin tid i fängelse. Läs den!

André Brink, är både författare och vetenskapsman. Han är professor i litteraturvetenskap vid University of Cape Town sedan 1990. Brink, som skriver både på modersmålet afrikaans och på engelska, debuterade som författare 1958 och var en av de ledande gestalterna inom författargruppen Die Sestigers, den unga afrikaansspråkiga författargenerationen som uppstod på 1960-talet. Dessa författare var bland de första som använde de vita boernas språk, afrikaans, för att kritisera apartheidsystemet i Sydafrika. Jag har läst "Det kom en stormvind" och "På andra sidan tystnaden" och vill läsa mer.

Och i dag öppmar alltså bokmässan med mycket mer av Afrika, och jag är inte där. Så jättetrist!! Men nästa år lovar jag att hänga på låset.Därför att "flitigt läsa gör dej klok, därför läs varanda bok," som den kloke Falstaff Fakir skaldade.

Hur kunde det gå så illa?

Det värsta av alla tänkbara valresultat mötte mig när jag återvände till fosterlandet. Sverigedemokraterna kom med sina nästan 6% in i riksdagen. Och detta med råge till och med. 20 mandat har Svensson givit Åkesson och hans kamrater. Och detta är långt värre än att vi kommer att utsättas för ytterligare fyra år med Reinfeldt och hans allianskamrater. Så nu är det faktiskt så, att jag önskar att Alliansen får majoritet när rösterna räknas färdigt i dag ( eller i morgon) Allt för att Jimmy Åkessons gäng ska få minsta möjliga inflytande.

Jag fick punktering på min bil i Danmark i söndags kväll. På måndag morgon stod jag på alla fyra och skiftade däck, när jag tillönskades god morgon av en dansk man med dansk hund. När han förstod att jag var svensk ville han höra min syn på valresultatet. Jag gav uttryck för min besvikelse varpå han sa: "Ni svenskar vet inget om vad Ni nu ställt till med." Och så är det nog. Dansk Folkeparti, som började på samma sätt som Sverigedemokraterna nu, har i dag 20% av rösterna och inflytande över all lagstiftning i Danmark. Så spåren förskräcker......

Men svenska folket har talat och då får vi väl utgå ifrån att det är så här som svenska folket vill ha det. Själv ska jag dock skaffa mig dekalen med texten: Vi gillar olika. Det borde förresten inte minst alla kristna i landet göra. Jesus gillar ju verkligen olika. Alla olika.....

Hur kunde det gå så illa? Ja det finns säkert inte upp mot 300000 rasister i Sverige, så det måste bero på något annat. Jag menar att det beror på att vi i de etablerade partierna ( jag är ju också en sån, socialnämndsersättare, som jag är) inte vågat påtala bristerna i vår invandrings-och integrationspolitik och då inte heller vågat diskutera hur vi ska rätta till bristerna i nämnda politik. Tar vi emot för många invandrare? Ställer vi för få krav på dem som får stanna här? Tar det för lång tid innan de, som inte får lov att stanna, avvisas. Ska dom som får stanna få lov att bosätta sig var som helst i landet? Ska vi ställa språkkrav på dem som ska stanna? Dessa och en massa andra frågor diskuteras runt köksborden. Men inte i de politiska sammanträdesrummen. Därför får SD ostört dominera scenen och säga vad vi svenskar tänker.Det är dags för alla demokratiska partier att nu börja tala klartext i invandrarfrågan. Och det är dags att våga börja sjunga nationalsången igen.

Och en olycka kommer ju sällan ensam. Som om det inte var nog med SD:s framgångar, gjorde socialdemokraterna sitt sämsta val på nästan hundra år. Hur kunde det gå så illa för ett parti som dominerat svensk politik så länge åtminstone jag kan minnas? Jag hör redan talkörerna och ropen på Mona Sahlins avgång, men helt klart är, att det naturligtvis inte är Mona Sahlins fel. Det är nog mera fel på partiets självbild. Arbetarklassen stavas medelklass i dag, och partiet har förlorat kampen om den. Och partiet är i dag ett av många partier och inte det statsbärande PARTIET. En föryngring i ledningen måste till på alla nivåer och gubbväldet måste brytas och socialdemkraterna måste bli ungdomens och framtidens parti på nytt. Hur det ska gå till? Ja Mona ska ju tillsätta en kriskommission som ska ta i tu med orakerna till katastrofen, så dom kommer säkert att landa i några bra förslag. Om bara medelåldern i kommissionen får bli tillräckligt låg och deltagarna tillräckligt visionära. Jag nöjer mig med att skicka med ett förslag till katastrofkommissionen: Ställ frågor i skolor och på arbetsplatser och inte inåt i de olika partiorganisationerna ! När jag lyssnar till företrädare för SSU så hör jag nämligen nästan bara: Mer av samma slag! Och med ett språk som redan är förgubbat och förgummat. Ut i verkligheten och då blir det det som Nacka Skoglund sa: Vi kommer tillbaka, fast ingen vet hur och ingen vet riktigt när.

På genomresa

Det var väl den tyske skalden Matthias Claudius, som skrev att wenn jemand eine Reise tut, kann er was erzählen. Och nu, när jag under en veckas resa i Polen något fräschat upp den lilla tyska jag fortfarande kommer i håg, vet jag att det betyder att den som gör en resa, har något att berätta. Och visst har jag det!

Tillsammans med hustrun, två goda vänner och ca 40 övriga medresenärer har vi under åtta dagar gjort en rundresa med buss i Polen. Bussresor har möjligen lite pensionärsvarning, men det var mycket trevligt. På alla sätt!! Polen är ju ett ganska okänt grannland, gömt bakom järnridån som det var i så många år. Och svårt är att också att stava till namnen på platser som vi besökte. Tänk bara på staden Szczecin.För att inte tala om uttalet. Matthias Cladius hade stavat och uttalat namnet som Stettin, och det hade ju varit enklare. För att inte tala om den lilla byn Oswiecim.Det blev på tyska Auschwitz och är värt en egen blogg, som kanske kommer också.

Polen är i dag EU:s sjätte största ekonomi och med säkerhet en blivande stormakt i Europa.Man har 38 miljoner invånare och med en medelinkomst på 7500 kr/månaden lockar landet till sig utländska investeringar i snabb takt. Religionen har ju alltid haft en stark ställning i Polen och katolska kyrkans roll i samhället är unik i Europa. Krakow har 170 kyrkor och samtliga firar mässan flera gånger varje dag. Dit har nu Frälsningsarmén med stora kostnader kommit nyligen och jag frågar mig: Varför? Varför ska vi in i ett land där den kristna tron redan har ett unikt grepp om människosjälarna. Och så var det även under de många år när den ateistiska sovjetkommunismen förtryckte land och folk. Redan då sände polsk TV mässan från någon kyrka varje söndag. Och som svar på frågan hur det kunde komma sig svarade en polsk fackföreningsledare, somn själv inte var kristen: "Det är därför att kyrkan är den enda plats i vårt land, där man talar sanning. "Är det vittnesbördet från kyrkorna i Sverige också? Jag undrar.....

Stora män står i dag staty i parkerna överallt i Polen. Kung Sigismund syns lite överallt. Men så är han också den ende svenske kung sedan Gustav Vasa som inte ligger begravd i Sverige. Han ligger i stället begravd i kungaborgen Wavel i Krakow. Mikołaj Kopernik, eller Nicolaus Copernicus, som vi känner honom, i den mån vi känner honom alls, står staty på torget i sin hemstad Torun, som vi besökte för en god lunch en dag. Det var ju han som först av alla påstod, att det är solen och inte jorden, som är universums centrum. Copernicus hann förutom att vara astrom även med att vara munk,matematiker, jurist, ekonom, strateg, ambassadör, läkare, astrolog och kanik. Man storknar vid bara tanken. Hur hann kar'n med? Och så Chopin förståss.François Chopin blir ju på polska naturligtvis Fryderyk Franciszek, och honom mötte vi på flera ställen bl.a i Chopinparken i Warszawa. Warszawa blev posk huvudstad 1596 då Sigismund flyttade huvudstaden från Krakow. Ett kraftfullt svenskt initiativ minsann..... I Chopinparken kunde man också via en knapptryckning lyssna till en truddelutt av Chopin, som vår alldeles utmärkat guide uttryckte saken. Undrar om musiklärarna vid Dalarö folkhögskolas musiklinje, då, när det begav sig, skulle ha menat att Chopin skrev truddelutter..... Och nog saknade jag en staty av Justina Kowalczyk, världens bästa kvinnliga skidåkare. Men hon är ju kvinna, och man måste kanske också vara död för att bli staty.......

Och så var det Auschwitz då. En dag ägnade vi oss åt det bottenlösa vansinne som utspelade sig där.Även om Auschwitz varken var det enda (eller det första) nazikoncentrationslägret, har det blivit en symbol för terror, folkmord och förintelse.
Nazisterna etablerade ett koncentrationsläger i förorterna till den polska staden Oswiecim som - som resten av västra Polen - var ockuperat av Tyskland under större delen av andra världskriget (1939 - 1945). Namnet Oswiecim ändrades som sagt till det mer tyskklingande Auschwitz, vilket även blev namnet på lägret.
Lägret byggdes ständigt ut och när det var som störst bestod det av tre delar: Auschwitz I, Auschwitz II-Birkenau och Auschwitz III-Monowitz. Auschwitz hade även över 40 "grannläger" i de närliggande städerna och det omkringliggande området. I början fängslades och dödades enbart judar och polacker i lägret. Senare kom även sovjetiska krigsfångar, zigenare och fångar från andra länder och minoriteter att sättas där.

Från 1942 och framåt blev lägret skådeplatsen för ett av de största massmorden i mänsklighetens historia. Massmorden ingick som en del Hitlers slutliga lösning av judefrågan. Majoriteten av de judiska män, kvinnor och barn som deporterades från sina hem över hela det tyskockuperade Europa till Auschwitz sändes genast vid ankomsten (oftast ihopträngda i boskapsvagnar) mot sin död i Birkenaus gaskamrar. Kropparna brändes därefter i ugnar i krematoriet.Framför en sån ugn har jag alltså stått...
I slutet av kriget, i ett försök att dölja de brott de hade begått, började SS montera ner och förstöra gaskamrarna, krematorierna och andra byggnader, samt bevisdokument. Fångar som ansågs kapabla att gå sändes in i Tyskland. De som var kvar befriades av Röda armén den 27 januari 1945. Lägrets grundare Rudolf Höss, vittnade under Nürnbergrättegångarna om att så många som 2.5 miljoner människor hade dött i Auschwitz. Det var många tårfyllda ögon i bussen på väg tillbaka till Krakow den eftermiddagen.....

Vi var inte på något sätt de enda turisterna i Polen den här veckan och på tal om turister,så berättas det om en grupp amerikanska romerska katoliker, som fick tillfälle att under en resa i Polen besöka en berömd katolsk kardinal. Säkert med många c och z i namnet. Med tanke på kardinalens berömmelse och ryktbarhet hade dom väntat sig en rikt utmyckad, stor, slottslikande bostad. När dom i stället fann en enkel bostad med bara bord, bokhyllor och en säng blev den naturliga frågan: Men Ni, som är så ryktbar och berömd, var har Ni alla era rikedomar?Kardinalen svarade med en motfråga: Var har Ni era? Men svarade man i gruppen,vi är ju bara på genomresa. Det är jag också, sa då den fromme kardinalen. Just det; På genomresa--I Polen och genom livet.

Socialnämndsledamotsersättare

Jag behöver ett större visitkort! Jag har nämligen blivit socialnämndsledamotsersättare.Jag undrar var detta ord skulle placera sig i en tävling om långa ord. Och i Haninge kommun har jag blivit just socialnämndsledamotsersättare. Mitt partipolitiska engagemang är inte så långvarigt, så det räcker alldeles utmärkt med att vara ersättare. En ersättare får vara med om alla möten både i nämnden och i partigruppen,men behöver bara ta ansvar för beslut när någon ledamot meddelat förfall och är borta. Jag har hittils aldrig ersatt någon ordinarie ledamot, utan fått sitta på skolbänken och lära mig. Och det är mer att lära sig, än vad jag som gammal lärare i samhällskunskap kanske hade trott.

Socialnämnden är naturligtvis en mycket central kommunal nämnd, som styrs av flera lagar, som riksdagen stiftat och uppdragit åt kommunen att sköta. Socialtjänstlagen är en sån lag, t.ex. Det innebär i sin tur att det är en mängd mycket varierande ärenden som vi har att ta ställning till. Allt från vårdnadstvister till huruvida X.X-son är lämplig att ingå i hemvärnet. Och allt annat där emellan. Är det t.ex lämpligt att kommunen förnyar avtalet med Lugna Gatan, och är det hemkommunen eller vistelsekommunen ( vilka ord det finns i byråkratsvenskan) som skall betala när gamla farmor, som hemma har rätt till både färdtjänst och hemtjänst,vistas i sonens sommarstga några veckor varje sommar. Sånt måste en socialnämndsledamotsersättare sätta sig in i och ta ställning till.

Jag blev tillfrågad av min s-förening om jag kunde tänka mig att ta på mig uppraget, och detta med syftning på min långa erfarenhet från folkhögskolan och de många olika sociala frågor som man kom i kontakt med där. Och visst kommer jag att ha nytta av den tiden, men ännu viktigare känns möjligheten att på det här sättet kunna förena ett kristet och ett politiskt engagemang.För mig som frälsningssoldat och socialdemokrat passar ett engagemang i socialnämnden alldeles utmärkt. Och detta även som ersättare.

Jag tror nämligen att det viktiga för mig som kristen händer inte i kyrkan utan utanför kyrkan. Det är inte i kyrkan utan utanför kyrkan som kärleksbudskapet behöver höras och det är där som händer behöver räckas till stöd. Och det är också utanför kyrkan som de verkliga utmaningarna når oss kristna. Jag har redan i nämnden fått presentera vad Frälsningsarmén gör i Stockholm för struliga ungdomar, som inte kan bo kvar hemma t.ex.

Den största risken för kristenheten i Sverige är annars att vi inte längre uppfattas som adekvata svar på på människors nödrop. Och då finns också risken att vi blir betraktade som små betydelselösa sekter, utan betydelse för vanliga människor. Som socialdemokrat känns det också viktigt att få vara med och jobba för att solidaritet och sammanhållning blir på modet igen. Det skär i mig när jag ser hur högern på stora affischer presenterar sig som det enda arbetarpartiet.Haninge är en kommun, där gränsen mellan dom som har och dom som saknar är mycket tydlig.Pengar, hus och arbete till vissa och skulder, trångboddhet och arbetslöshet för andra. Det är ett system som högern vill permanenta, medan det socialdemokratiska ARBETARPARTIET både kan och vill ändra på det.

Och det kan vi göra tillsammans den 19 september.Tillsammans alla vi som vill se ett annat Sverige. Ett rättvisare och mer solidariskt Sverige. Ett Haninge där socialnämndens ledamöter och ersättare av motståndarna får benämnas "majoriteten" och inte lite föraktfullt som nu kallas " minoriteten" Ett röd-grönt både Sverige och Haninge kommun.

Stenarna där barn jag lekt

Vad vet du om Örnsköldsvik? Kanske ingenting. Eller en hel del. Stan med en hoppbacke mitt i stan. En hoppbacke som går rakt under järnvägsstationen. Eller resecentrum, som det numera heter. Detta trots att det går mycket färre tåg från detta centrum än det gjorde från den gamla järnvägsstationen, där åtskilliga rälsbussar avgick dagligen till Mellansel. Och stan med MoDo, både företaget, som utgjort ett av de två ben,som stan alltid vilat på, och hockeylaget, med två SM-guld. Men också det enda lag som under en säsong i högsta serien inte tagit en enda poäng. Men då hette dom ju Alfredshems IK. Det andra benet, som stan vilar på, hette då, när stan verkligen gjorde det, Hägglunds,och tillverkade praktiskt taget alla bussar, som rullade på landets vägar. Nu har företaget bytt både namn och inriktning. Fast de pansarfordon som man skulle tillverka för den svenska staten, har samma svenska stat nu bett ett finländskt företag tillverka i stället.Och tvingat den svenska arbetslöshetskön att förlängas med 150 personer.

Där, i den stan, finns stenarna där barn jag lekt. Och dessa stenar har jag besett under några dagar. Eller snarare beser, eftersom jag fortfarande är kvar i stan. En del känner man igen, men mycket har naturligtvis förändrats under de 46 år som gått sen jag slutade leka med stenarna...Statyn med sörkörarna fanns inte på torget då. Vilka var sörkörarna? Det kan du säkert läsa om på Wikipedia. Wikipedia fanns inte då heller, förresten. Och inte fanns hoppbackar i plast, som det finns nu. Men då fanns det i stället backhoppare,och det finns det inte nu. Och då fanns en utomhusrink för hockey, ungefär på samma plats arenan nu ligger. Om den här bloggen varit en ljudfilm hade du kunnat höra hur man uttalar t.ex. ordet arena. Med betoning på en helt annan stavelse än i resten av landet... Fast det heter inte arena heller nu längre utan Center, Fjällräven Center. Den ligger i stadsdelen Framnäs, säger Wikipedia. Undras just när Framnäs blev en " stadsdel"....Där fanns tidigare bara ett träsliperi och några hallonbuskar.

Kyrkor fanns det gott bland stenarna där barn jag lekte. Stora och små. Svenska kyrkor och pingstkyrkor. Och allt däremellan. Frälsningsarmén fanns, inte bara geografiskt, mitt emellan. Också den var ganska stor. Då. I dag finns det inte så mycket kvar av frälsningsarmékåren, och visst fylls jag av lite vemod, när jag undrar vart alla tagit vägen. En del är naturligtvis döda, befordrade till härligheten på frälsningsarméspråk, och andra, t.ex jag och hustrun, har flyttat från stan.Men dom andra? Vart har dom tagit vägen?

Men Elimkyrkan lever. Då tillhörde den ÖM, Örebromissionen, och dag har alla dom baptisterna blivit medlemmar i EFK, Evangeliska Frikyrkan. Men kyrkan ligger kvar på samma ställe, mitt i stan, och jag besökte den i går. Det var nog femtio år sen sist, men kändes varmt, gott och välkommet.Och budskapet om frälsning och nytt liv i Jesus Kristus var detsamma, nu som då.Och stan är säkert fortfarande en av de kyrkotätatste i landet.

Och besöket bland stenarna där barn jag lekt föranleddes av ett födelsedagskalas, där en svägerska till hustrun fyllde år. Blir hon förresten min svägerska då också? Tänk att jag aldrig kan lära mig hur släkten hänger ihop....Men alla fanns där. Barn, barnbarn, kusiner,kusinbarn och gammelfastrar. Trevligt och gott. Kalvsylta och fatost äter man numera nästan bara hos födelsedagsbarnet, men så gott det var, alltihop.

Och mitt emot festlokalen låg det som en gång var en fotbollsplan. Hemmaplan för ett lag, som inte längre finns. Målnäten hängde i revor, och målribborna hade kroknat och blivit lägre än dom 2,44 meter, som reglerna föreskriver.Och gräset var högt och planen inte kalkad och linjerad. Då, om inte förr, förstod jag, att, trots allt, har åren gått sedan jag lekte bland stenarna Nolaskogs.

Lägg ner Hammarby!

Det var väl byggmästare Percy Nilsson i Malmö, som tyckte att det var för mycket sport inom idotten. Varpå han bolagiserade först fotbollen och sen ishockeyn i stan. Med resultatet att det blev mindre, eller åtminstone sämre sport inom hans idrottsaffärsimperium. Inget guld till fotbollslaget MFF och hockeylaget, MIF, förvandlades till ett medelmåttigt allsvenskt lag. Det hade nog varit bra med mer sport och mindre buisness där, kanske.

Jag sticker ut hakan och vågar påstå, att knappast någon bolagisering med åtföljande aktieförsäljning inom idrotten i Sverige har blivit någon framgång. Och där framgångarna kommit, har det handlat om sådana på det sportsliga området och inte på det ekonomiska. Och om man tittar på svensk idrott överlag idag så är det snarare för lite sport och för mycket annat.

Ingen sport alls, praktiskt taget, är det inom Hammarby Fotboll, t.ex. Vilken soppa!!! Den enda stjärnan i laget, Linus Hallenius, värvad från Sundsvall med hjälp av externa finansiärer, säljs till italienska Genua, för att rädda ekonomin. De okända, externa mellanhänderna dyker upp igen och vill ta pengarna, ordföranden blir avsatt och vd:n avgår. Allt medan laget fortsätter sin kräftgång i Superettan. Var finns nu Finansinspektionens motsvarighet på fotbollsplanen? Det var ju denna inspektion som förbjöd HQ-bank att fortsätta sin spekulationsverksamhet. Vem har mod att förbjuda Hammarby? Det europeiska fotbollsförbundet, UEFA, klev ju härom dagen fram som nån sorts fotbollspolis, och förbjöd vuvuzelan, det sydafrikanska oljudet, vid en massa internationella matcher. Vilket jönseri!!! Nej, att förbjuda Hammarby Fotboll, vore en mycket kraftfullare och effektivare åtgärd. Hammarby Hockey la ju också ner, eller tvingades till konkurs, och några Bajenentusiaster har där börjat om från början långt ner i seriesystemet. Där sport och idrott är samma sak..... Om det finns några riktiga Bajenentusiaster kvar på Söderstadions läktare, och inte bara huliganer och slagskämpar, så blir mitt råd: Gör som hockeyn! Börja om! Utan både Antschutz Entertainment Group och AEG Sweden. Spela fotboll!!!!

Det är för övrigt för lite sport inom idrotten på fler håll. Men jag slutar nu, innan jag hetsar upp mig ännu mer. Sånt är inte bra för blodtrycket.På tal om blodtrycket, så är det för mycket privatiseringar inom vård och läkemedel också! Så jag ber att få återkomma. När man lagt ner Hammarby Fotboll....

Var det bättre förr?

Jag var på fest i går! Alla tidigare rektorer och biträdande såna vid det som under nästan 50 år hette Dalarö folkhögskola och som nu heter Ågesta folkhögskola hade samlats för att fira av ytterligare en av oss, som nu når det magiska åldersstrecket. Ja skolans grundare och förste rektor var förståss inte med, hon är död sedan några år. Men annars var skaran nästan man-och kvinngrann. Och så trevligt vi hade!! Och inte ägnade vi heller särskilt mycket tid åt att ondgöra oss över gamla elever, som passerat revy under åren. Bara ett och annat gott skratt åt glada minnen..

Vi hade ett mer än femtioårigt perspektiv på svenskt samhälle och svensk skola, vi som satt där. Och var det då bättre förr? Nej det var det inte. Det var nog vi som var bättre förr. Yngre, friskare och piggare på kreativa, modiga lösningar på svåra problem. Folkhögskolan är säkert Sveriges mest både okända och undervärderade skolform. Med sin nästan totala frånvaro av central styrning i form av byråkratiskt fastställda kurs- och läroplaner är folkhögskolan bättre skickad än någon annan skolform att fånga upp behov hos både kursdeltagare och samhälle. Och har vi då lyckats med det på vår skola? Rektorer kallar det alltid "sin" skola eller "vår"skola. Oavsett hur längesen det var sedan skolan var "deras". Omkring det kretsade en hel del av samtalet runt bordet, och vi mindes många lyckade arbetslöshetsprojekt och speciella satsningar på olika handikappgrupper. Och vi mindes, hur människor, som för första gången betraktades som vuxna just på folkhögskolan växte under tiden hos oss. Och hur dom la grunden till ett fungerande vuxenliv. Och så mindes vi all den kärlek som spirade på folkhögskolan, hur par fann varann och hur man i många fall har hållit ihop sedan dess.

Och så mindes vi alla glada fester och upptåg. Vi var ju med på den tid då alla elever bodde i skolans internat och bara fick resa hem var tredje helg. Och då gick man också i skola på lördagarna. Så inte var det bättre förr..... Då fördrevs helgkvällarna med s.k. samkväm, då vi roade varann med allehanda upptåg. Man måste nog ha varit med för stt förstå..... Men efter att ha varit med om dessa fester i 15-20 år hände det att man kunde tröttna på skämten och upptågen. Ja, en kollega till mig, skriver i sina memoarer, att han ibland föreställer sig helvetet som ett i evighet pågående folkhögskolesamkväm. Och rektorn var det alltid speciellt roligt att göra sig rolig åt....

Skolans nuvarande rektor, Magnus, var också med, och vi andra kunde med glädje förstå, att skolan håller stilen. För några år sen flyttade man verksamheten från Dalarö till Ågesta, men skolans inriktning består. Man når fortfarande människor, som behöver folkhögskolans speciella pedagogik och såna som behöver en ny start. Folkhögskolans själ!!

Ågesta folkhögskola är Frälsningsarméns folkhögskola, och inriktningen märks främst i satsningen på en speciell bibelskola. Den är fulltecknad varje år, och det känns riktigt bra. Inte minst för mig, som var med och kläckte idén på 80-talet. Annars har väl det varit en av skolans hårdast nötter att knäcka. Att ge skolan den plats i Frälsningsarmén som man hade tänkt på 50-talet, när dom första tankarna tänktes.

Men Ågesta folkhögskola hänger fortfarande med väl i utvecklingen. Man har i år fler kursdeltagare än på länge, så inte var det bättre förr, inte. Möjligen var vi bättre förr, åtminstone några av oss runt det festligt dukade bordet.....