En inte alldeles vanlig dag

I dag år 1735 föddes John Adams. Bara det gör ju den här dagen till en inte alldeles vanlig dag. Han var ju dessutom USA:s president 1797-1801, och amerikanska presidenter föds ju inte varje dag. Och Glenn Hysén har födelsedag i dag. Då vet jag åtminstone en som gärna vill gratulera..... Dessutom återgår vi i natt till svensk normaltid. Hur var det nu man skulle göra för att bli normal igen? Jo visst ja; man ställer tillbaka utemöblerna på hösten, och alltså ställer vi tillbaka klockan i natt. Klockan tre blir klockan två helt plötsligt.Varför är förresten vintertiden mer normal än sommartiden? Det är kanske det lutherska arvet som gör sig påmint.Mörkt och lite jobbigt ska det vara, inte alltför ljust och lustfyllt.

I dag tar också MoDo:s måltorka i elitserien slut. Så alldeles vanlig är inte dagen på det sättet heller. Men det kanske blir den gamla vanliga visan i stället; Femte matchen utan mål. Då vet jag åtminstone en som blir glad.... Väl inne på sportavdelningen så har ju bandysäsongen dragit igång. När jag flyttade till Uppsala på 60-talet, såg jag mitt livs första bandymatcher, och blev om inte frälst så i alla fall lite förtjust. Då var det Sirius och i dag är nog Haparanda/Tornio, som är favoritlaget. Varför vet jag inte, men det är nog mina norrländska rötter, som gör sig påminda. Varken Sundsvallsgiffarna eller Haparanda/Tornio är ju Sveriges bästa lag i sina respektive sporter än, men mitt hjärta klappar ändå för dem. Så nu ska vi bara ha upp giffarna i högsta serien också så.....

Om den här dagen hade varit en vanlig dag hade jag nog börjat med lövkrattningen i dag. men nu är det inte en alldeles vanlig dag så det får anstå. Barnbarnen ska ju ha nåt att göra i nästa vecka också. Barnabete? Inte alls, men ett fint tillfälle att umgås.

I dag får man också veta att Zlatan är en en populär fjärde vis man i italienska julkrubbor!!! Det är tydligen sed i det katolska Italien att man förser sina jukrubbor med en fjärde vis man, en personlig favorit. Men Zlatan i en julkrubba?? Så en inte alldeles vanlig dag minsann.... Alldeles vanligt är det väl inte heller att pölsa och korv från Bastuträsk får pris. Men i dag får dessa läckerheter nån sorts utmärkelse. När jag läste det blev jag plötsligt alldeles våldsamt sugen på pölsa. Varför äter man inte såna läckerheter nu för tiden. Pölsa, rotmos med fläsklägg och levergryta. Vart har sånt tagit vägen?

En ganska vanlig dag är det ju numera när drevet på moderaternas nya partisekreterare går vidare. Jag vet inte om jag tycker att hon ska avgå, men lite aningslöst var det väl att som miljöpolitisk talesperson låta sig bjudas av Shell. Men Reinfeldt har väl ingen riktig näsa för utnämningar, och korruption är ju nåt som bara förekommer i andra länder.

I dag är det +10 grader. Den 30 oktober. Så en alldeles vanlig dag är det väl inte. Men en vanlig promenad ska det bli denna inte alldeles vanliga dag.

Personligt

Du är bäst när du är personlig. Det var så hon sa, min bloggkompis. Och med tanke på art hon har flera års och flerahundra inläggs försprång i bloggandet, så vet hon vad hon talar om. Så efter några dagars utflykt till det allmängiltiga kåserandet, så återvänder jag härmed till det personliga.

Det sägs ibland att det kan vara svårt att dra gränsen mellan det personliga och det privata. Det har jag aldrig upplevt. Kanske är det därför att jag inte varit tillräckligt personlig, men mera troligt därför att magkänslan säger till om jag nån gång skulle närma mig den privata sfären. Så du som söker något östmanskt privat kan sluta läsa här. Det blir inget sånt. Varken nu eller sen.

Jag var i Uppsala och gästade torsdagsträffen på Frälsningsarmén härom veckan. En torsdag alltså. "Var det bättre förr?" var temat och vi landade nog i att det var det inte. Var det nåt som var bättre förr så var det möjligen vi. Yngre, friskare, starkare och vackrare också, åtminstone en del av oss. Men utöver det så är det många faktorer som styr, när vi vill sjunga att "Vår bästa tid är nu". För mig känns det nästan som om jag skulle kunna klämma i med den versen i dag. Jag bestämde mig tidigt för att göra den här dagen till en riktig pensionärsdag. En lång promenad, läsning, radiolyssnande, en stunds ögonvila efter lunch och nu lite bloggande. Så min bästa tid hittills är kanske nu. Man kan i alla fall inte ha det mycket bättre, och på Facebook har flera vänner anmält sin avundsjuka.

På måndag blir det inte torsdagsträff men väl måndags sådan på sjätte kåren på Kungsholmen. "Glada tankar i november" står det att jag ska tala om då. Men i en kombination av lättja och tillfredsställelse med resultatet från Uppsala ska jag nog köra tema med variationer. Alltså ska jag ställa frågan om det var bättre förr-- på Kungsholmen. Men lite måste jag stuva om i manuset så att det blir glada tankar i november också. Som programmet utlovar. Som jag känner Frälsningsarméns hemförbund så blir det nog en del äldre soldater bland publiken. Och då kanske dom vill ha lite mer Frälsningsarmén och lite mindre Nils Ferlin. Fast lite Ferlin ska det nog bli i alla fall. Jag kanske göra dikten På Arendorffs tid till ett stående inslag i mitt kåserande om förr och nu. "På Arendorffs tid då var himmelen vid då var stjärnorna nära att se." Ferlin menar att det i alla fall var roligare förr. Och så var det kanske. "Det var lustiga år, men med slätkammat hår nivelleringen gjorde entré. Och så blev det så här: vi är lika som bär. Kan ni se något särskilt i de'? Folk betalar sin skatt och är snälla fastän inte ett skvatt originella. Nu är tillvaron platt som en nedsutten hatt. Ja' ser ingenting särskilt i de'". Arendorff lär förresten ha varit en kuf, som till och från umgicks med Nils Ferlin i Klarakvarteren.

Kufar hade vi förresten gott om på Frälsningsarmén då, förr, när det kanske var bättre eller kanske inte. Varje kår kan berätta om orginalen som satt som mötesbesökare söndag efter söndag. En del blev frälsta och satte på sig sin röda tröja, andra bara satt där för att till slut försvinna. I nivelleringens spår, kanske. Det är förresten trist att alla orginal har försvunnit. Både från Frälsningsarmén och från samhällsbilden. Det kanske man skulle säga nåt om på sexan. Den kallas ju så i folkmun, Frälsningsarméns sjätte kår. Om nu folkmunnen talar om den alls längre..... Och om den, folkmunnen alltså, inte gör det längre då är det i så fall Frälsningsarméns eget fel, och då kanske Frälsningsarmén borde rätta till det. Bli gatans kyrka igen! Håller jag på att lämna det pesonliga nu? Nej jag är också en del av Frälsningsarmén, och som den delen kan jag vara med och bekämpa det förkyrkligande av Frälsningsarmén som redan William Booth såg som en fara och en risk.

Men lite privat vågar jag kanske bli ändå, även om jag inte hittar någon koppling till ovanstående. Min dotter har inlett en ny karriär som vinterbadare!! Ett par gånger i veckan lögar hon sig i Öresunds böljor. Och detta i slutet av oktober! Men det är nog varmare i det danska vattnet än i Jungfrufjärden..... Och när hon måste ta med yxan till Langebro för att hugga upp en vak då stannar hon nog inne i stugvärmen.

Är det sant?

Vi lever i eftervalstider, och nu ska de olika politiska majoriteterna upp till bevis. Är det sant det dom lovade i valet? Kommer skatten att sänkas, kommunikationerna att förbättras och jobben att komma fram? Erfarenheterna från tidigare säger väl att politiker lovar runt och håller ganska tunt. För inte hade väl alliansen inför valet 2006 lovat en nedmontering av välfärden på det sätt som skett i snabb takt under de fyra år som gått? Plus en massa annat.

Och vad är egentligen sant av allt det vi får i oss via massmedia? Min gamla farmor sa ofta att "det måste vara sant, eftersom det har stått i tidningen." I dag är det väl ofta tvärtom. Det kan inte vara sant eftersom det har stått i Svensk Damtidning eller rent av i Aftonbladet. Därför gillar jag grävande journalistik av typen Uppdrag granskning i SVT. Journalister som försöker få fram sanningen bakom rubrikena. Om det nu är sant det som Janne Josefsson och hans kompisar påstår. Man kan aldrig veta....

Religion i allmänhet och kanske kristendom i synnerhet gör ju anspråk på att stå för sanningen. Att vara kristen innebär då för mig att sätta tro till vad Bibeln säger. Väckelsens pionjärer ställde i en av sina sånger frågan: ”Är det sant att Jesus är min broder?” Och sången gav själv svaret: ” O, det broderskapet, se det gäller mer än allt vad här man nämna kan, ty i bredd med Jesus det mig ställer, ger mig rätt till samma arv som han." Vi sena tiders barn har säkert svårt att föreställa oss vad det betydde för synen på både sitt eget och andras människovärde att sjunga dessa strofer. Ty de som sjöng att man hade rätt att stå i bredd med Jesus var fattiga statare, torpare, tjänstekvinnor och exploaterade bruksarbetare. Människor som stod så nära slaveriet, som vi kommit i Sverige. I bredd med Jesus själv! På det sättet blev frälsningsupplevelse och medlemskap i kår och församling inte endast en religiös erfarenhet. Man blev också någon! Och i bredd med Jesus vågade man söka till folkhögskola, men fick sina kamraters förtroende på jobbet och man blev kommunalpolitiker. Väckelsens betydelse för att ge vanliga människor människovärde och självförtroende kan knappast överskattas. Det var sant det som förkunnades!

Men människovärdet är fortfarande i fara! Ett besök i en invandrartät förort, på en skola eller ett äldreboende i en fattig avfolkningskommun eller i en tättbefolkad förort med för den delen, övertygar snabbt den som eventuellt tvivlar på det. Och för övrigt räcker med att ta till sig reklambudskapen i TV eller i brevlådan. Det är den som har, som räknas. Rikedom, ungdom och skönhet ger människovärde. Men är det verkligen sant? Sekulariseringen har naturligtvis inneburit, att det inte längre räcker med att sjunga om Jesus som broder och om arvet däruppe i det höga för att övertyga om att sanningen och människovärdet finns nån annanstans. Men det man inte kan tala om, därför att ord förlorat sin betydelse, kan man visa i praktisk handling. Visa att det är sant...

Bibelns budskap, som den gamla sången av Lina Sandell från 1863 bygger på, gäller oförändrat. Som kristna har vi budskapet om ”samma himmel, samme Gud och Far” och vi har också att ansvar att förmedla det budskapet till de människor som i dag utnyttjas och exploateras på olika sätt. Det är sant också för dom. Arvet är också deras! Och precis som väckelsens pionjärer vann människors förtroende måste vi också förtjäna människors förtroende. Dagens kristna och dagens församlingar kan bara göra det genom att visa att vi litar på människor. De talar kanske ett annat språk, de kanske beter sig annorlunda, de är helt enkelt inte som vi. Men församlingens unika funktion skulle ju vara att olika barn leka bäst. Och detta därför att vi har samma rätt till arvet! Ett arv, som både ger vila i en hård livssituation och även kreativitet och framtidstro.

Och det är faktiskt sant. Jesus är min broder!!

Nu har vi chansen--- igen!

Först ett klarläggande då av vilka vi som bloggaren talar om. Bloggaren, dvs jag, talar i första hand om oss kristna. Dagens nyheter, ja inte tidningen enbart, utan nyheterna i dag talar bl.a om att allt färre når bara upp till grundnivån i föräldraförsäkringen. Liksom om vulkanutbrott och tsunami i Indonesien. Liksom om att en koleraepedemi brutit ut på Haiti. Och i Danmark har regeringen utfärdat speciella ghettodirektiv, som förbjuder folk i 29 speciellt utpekade bostadsområden i Danmark att bo just där dom bor. Precis som om några andra skulle flytta in i ett område,som av myndigheterna stämplats som ett ghetto.

Och vad har nu detta med oss som kristna här och nu att göra. Vi talar ofta om att kristendom är efterföljelse. Och i vår Mästares fotspår handlar det då om att göra evangelium. Att genom konkreta hjälpinsatser försöka förändra människors livsvillkor till det bättre. Kristet socialt arbete är inget som några speciella diakoner eller för den skull slumsystrar sysslar med, utan nu handlar det för oss alla som bekänner oss som kristna att bli kristna socialarbetare. Att göra gott mot en medmänniska. För att världen ska tro.

Kristendomen gör anspråk på att kunna tillhandahålla förebilder för etik och moral. I Bibeln finns budorden, där finns den gyllene regeln om att älska andra som sig själv och där finns Jesu undervisning om alla människors lika värde. Och Bibelns undervisning är bl. a tänkt att vara det filter, som skyddar oss från sådant som vi inte bör tillägna oss eller ta del av. Men kristna människors liv är numera den enda bibel, som de flesta människor läser. Kristna människor är i dag, kanske mer än någonsin, kallade att vara förebilder när det gäller etiska ställningstaganden och moraliskt handlande. Och det gäller såväl i smått som i stort. Att skilja på mitt och ditt, att handla och agera med tanke kommande generationer liksom att peka på andra värden i livet än dem kommersialismens vackra färger och höga röster vill erbjuda. Och här skulle nog västerlandets kristna församling vinna mycket på att prata mindre och göra mer.

I sammanhang som dessa finns alltid risken att kyrka och kristen tro får ytterligare en stämpel som nej-sägare. Det är då viktigt att kristen tro och vi som representanter för denna tro genom sina liv blir positiva förebilder för vänner, grannar och arbetskamrater.


Men bloggaren, dvs säga jag, menar med vi också Frälsningsarmén, där jag hör hemma. Vi har chansen--igen! Frälsningsarmén finns i mer än 120 länder, där olika former av sociala orättvisor breder ut sig. Och där nöden skriar! Med ett budskap om alla människors lika värde bör vi kräva plats på världsscenen med krav på sociala reformer. Men vi måste också fortsätta att vara de uppkavlade skjortärmarnas och den utsträckta handens armé. Och en kyrka för dom kyrklösa.

Nu har vi chansen---igen!

Jesus i en blå pickup

Som kom den då, den första snön. En grådaskig oktober förvandlades plötsligt till ett kritvitt lekland, som dög utmärkt till både pulka och snögubbe med morotsnäsa. Åtminstone om man är barnbarn på besök från Danmark, där ju snö ofta är en bristvara.

Som vanligt var dock varken SL eller snöröjningen beredd. Nu när offentlig upphandling ska ske från hela EU kanske anbuden från Portugal och Slovenien inte hunnit komma in. Nåt fel var det i alla fall, eftersom varken snöröjning eller halkbekämpning kom igång. Men vem blev förvånad? Och SL ska vi bara inte tala om. Jo, förresten, det ska vi. Dom har ju krisövat under hösten för att stå beredd om snön oväntat skulle dyka upp. Men det är klart, det var ju ingen snö när dom krisövade.... Nu kom den, och då var SL lika handfallet som vanligt. Undrar hur många 839:or som blivit stående i backen ute på Smådalarö genom åren? Ingen aning, men minst en till blev det i alla fall i går. Och det just vid den tiden när jag skulle dra nytta av att jag både betalt landstingsskatt och betalt pensionärsremsa för allmänna kommunikationer. Eller för den kollektiva trafiken, som Radio Stockholm envisas med att att kalla SL.

Vi stod där vid hållplatsen och väntade på bussen, en dam och jag. Fem minuter sen, tio, femton minter sen och ingen buss. Då la vi ihop ett och ett, snö och SL-buss och förstod att det skulle inte komma nån kollektiv trafik. Det var då han kom. I en blå pick-up med firmamärke på och allt. Jesus! Inte vet jag om bryggläggaren från Västerhaninge nånsin sett sig som Jesus, och inte heller vet jag, om han ens hört talas om honom, men han gjorde precis det Jesus skulle ha gjort. Han stannade och erbjöd oss skjuts till pendeltåget "Följ mig så ska jag skjutsa er till pendeltåget." Och vi stod upp och följde honom.

Tänk om vi förstod att lägga märke till alla som gör det Jesus skulle ha gjort. Kanske utan att nånsin gå i en kyrka och säkert utan att prata vitt och brett om det. Eller utan att ens förstå att det är det dom gör. Följer Jesus alltså. Dom kanske följer Jesus oftare än vi som predikar och vittnar om efterföljelsen. Ett problem för mycken kristen tro att Ordet blir fler ord och inte så mycket mer. Ett gott råd till oss kan väl i så fall vara: Predika alltid! Använd ord ibland! Och så får vi glädja oss åt att Jesus ibland stannar till i sin blå pick-up och säger: "Följ mig!"

Och så får vi också be om tillfällen att vara sällföreträdande Jesus för nån i dag. "Bär varandras bördor," säger Han, som verkligen är Jesus själv. Och använd en blå pick-up när det behövs....

Två miljoner syskon--- och två miljarder

Jag tillhör en stor familj, och har ungefär två miljoner syskon. Jag talar om frälsningsarméfamiljen. Mina syskon finns utspridda i 121 olika länder i alla värlsdelar, och jag känner mig stolt över att vara ett av dessa syskon. Jag mår väl av att påminna mig om det ibland, eftersom Frälsningsarmén ju är en krympande minoritet i vårt land. Trist men så är det. Det märker jag t.ex när jag säljer Stridsropet på Centralen, där flertalet förbipasserande inte tycks ha en aning om vem jag är eller vad jag representerar. Men några ler fortfarande igenkännande eller stannar upp och minns.....

Vi kunde också vara, och borde bli bättre på att ha kontakt med våra syskon på andra håll i världen. Uniformen, musiken, fanorna, och allt det där andra, som vi ibland vill tona ner, är viktiga sammanhållande band mellan oss syskon. Ryssland, Burma, Nya Zeeland, Kanada, England och Sverige. Likadana överallt!! Vi borde vara stoltare än vad vi är, över att tillhöra en stor internationell gemenskap. Det är fint det, i en värld som trots allt tal om globalisering, inte alls är särskilt internationell. Och min kår, Vasakåren, har sen i somras ett amerikanskt officerspar som kårledare. Trots språksvårigheter och kulturskillander så känns det spännande och alldeles rätt!

Men egentligen har jag ju ännu fler syskon. Vi är i dag ungefär 2 miljarder kristna i världen, och alla är vi syskon. Olika varandra på många sätt, men ändå syskon med samma Far. Och vilka syskon är inte olika? Det är i dag lätt och glädjande att se att det är mycket mer som förenar kristna i olika traditioner än sånt som skiljer oss åt. Lutheraner, katoliker, ortodoxa,pingstvänner och frälsningssoldater är just syskon och det både märks och känns. Fast lite snopen blev jag vid en katolsk mässa häromdagen, när jag inte fick delta i brödsbrytelsen. Detta efterom jag inte är katolik. Så det är en bit kvar att gå till full förståelse och erkännande....

Just nu pågår i Kapstaden en internationell konferens för den s.k. Lausannerörelsen. 4000 kristna från olika länder och traditioner möts under nio dagar för att be och samtala om evangelisation och mission. Delegaterna representerar den s.k. evangelikala kristenheten, med dess starka betoning på omvändelse, förkunnelse och evangelisation. Gott och väl! Möjligen kan jag hos Lausannerörelsen sakna en fokusering också på det sociala hjälparbete och arbetet för social och ekonomisk rättvisa, som ju är en annan av kyrkans viktiga uppgifter. Och lite förvånad blev jag nog, när Frälsningsarmén i Sverige var så snabb med att bli medlem i SEA, Svenska Evangeliska Alliansen, som är Lausannerörelsens svenska gren. Men dessbättre är vi ju också medlemmar i SKR,Sveriges Kristna Råd, som utifrån ett kristet perspektiv jobbar också mycket med sociala och ekonomiska rättvisefrågor. Det känns för mig mer som Frälsningsarméns planhalva.

SKR har ju också, som en del av Kyrkornas Världsråd, börjat närma sig frågan om religionsdialog, alltså frågan om hur nära de andra stora världsreligionerna vi kan komma. Där kommer det alltid att finnas visa gränser och begränsningar, men vi har också mycket gemensamt. Så inte syskon, men väl kusiner....

"För att världen ska tro" är ju Jesu egen motivering för de kristnas enhet. Och folk utanför den kristna gemenskapen har ju också svårt att förstå kärleksbudskapet om vi inte kan hålla ihop och samarbeta i stället för att till och med bekämpa varann.Ni tror väl ändå på samma Gud? Ja, vi är syskon med samma Far

Varken smått eller gott

" Smått och gott om stort och smått". Så lyder varudeklarationen till min blogg, och en innehållsförteckning skulle visa att jag hållit mig inom dessa vida ramar. Men i dag är det bara "stort" som stämmer.

Fem svenskar har dödats i strid i Afghanistan, och bara två dagar efter det senaste dödsfallet skadades i går ytterligare två svenskar allvarligt. Och det är varken smått eller gott, utan bara stort, om nu inte stort nödvändigtvis måste vara nåt positivt eller åtminstone fromt. För i dag är som sagt bloggen varken eller.

Det som möter svenskarna i Afghanistan har säkert inga likheter med de romantiserade krigsfilmer, som TV envisas med att fortsätta att visa i olika kanaler, och man ( i alla fall om man är jag) undrar ju, hur mycket som ska till, innan tablåmakarna meddelar att alla filmer som handlar om krig, våld och död har strukits, och ersatts av reportage om hur svenskarna och även soldater från de 46 andra deltagande länderna har det där borta. För att inte tala om hur situationen är för afghanerna själva.....

Låt mig först och sist säga, att jag tycker att det är rätt att Sverige ställer upp när FN kallar. Även om den allmänna värnplikten är avskaffad, så har riksdagen, alltså våra ombud, bestämt att Sverige även fortsättningsvis ska ha ett försvar. Riksdagen har också bestämt, att försvaret ska inriktas på internationella insatser för fred och säkerhet. Då är det självklart att vi ska ingå i den s.k. ISAF-styrka, som just nu försöker skapa fred och säkerhet i Afghanistan. Och hellre det än att att miljarder ska läggas ned på att låta svenska killar och tjejer leka krig i buskarna i Sverige, och öva för en invasion, som aldrig kommer. Åtminstone inte på det sättet. Det måste också vara bättre att skapa förutsättningar för att sjuka människar i Afghanistan får tillgång till sjukvård, och att barn där borta, främst flickor, får möjligheter att gå i skola än t.o.m att lära sig att försvara Victoria och Daniel ute på Haga. Jag undrar förresten om högvakten där ute har kommit i gång...

Men folk dör i krig, och det är också något som de romantiserade krigsfilmerna oftast missar. Och därför att svenska soldater dör i kriget, måste en avslutning av den svenska militära insatsen i Afghaninstan planeras. Där läser jag nu i bladet i dag, att regeringen och socialdemokraterna närmar sig varandra i den svåra och känsliga frågan om truppernas framtid. Både regering och opposition tycks nu inställda på att ansvaret för säkerheten där borta ska överlämnas till de afghanska säkerhetsmyndigheterna till 2014, och att påbörjandet av tillbakadragande av trupper kan ske redan i år. Men både Fredrik Reinfeldt och Mona Sahlin tycks inställda på att det måste bli värre innan det kan bli bättre. Nuvarande 500 man i strid där borta kan bli 855 man utan ett nytt riksdagsbeslut, och därför är det inte alls säkert att siffran fem stupade blir någon slutsiffra. Folk dör i krig!! Och därför är det bra att det politiska tonläget i debatten om ett tillbakadragande nu är ett annat än t.ex. i valrörelsen.

Var står den kristna kyrkan i Sverige i den här frågan? Evangeliet är ju en enda stor fredsmanifestation. Jag kan ha missat något ställningstagande från Sveriges Kristna Råd, men tycker ändå att kyrkans röst varit för lågmäld i den här frågan. I den här frågan också kanske jag ska tillägga...... Kyrkan borde gå först både med krav på ett så snabbt tillbakadragande av trupperna från Afghanistan som läget tillåter, och med krav på en ytterligare ökning av de civila hjälpinsatserna i Afghanistan. Och med krav både på nedrustning och avrustning av hela försvarsmakten.
" Skon som krigaren bar i stridslarmet, och manteln som sölades i blod, allt sådant ska brännas upp och förtäras av eld". Profetens säger faktiskt så, och varför? "Jo, ett barn blir oss fött och en son blir oss given." Och Sonen har redan kommit.