Det är slut nu. Det man på 50-talet fick en liter mjölk för och det som på 60-talet räckte till en glass av hyfsad storlek är nu värdelöst. Och ännu tidigare,före kriget, på 30-talet, räckte den till två liter bensin eller en bio-biljett. I dag finns inget att köpa för den i en välsorterad pressbyråbutik. Jag har kollat! Jag talar naturligtvis om 50-öringen. Från och med i dag tas den endast emot på landets banker och efter sista mars 2011 har den bara skrotvärde. Nej inte riktigt sant; du kan fortfarande lämna in dina 50-öringar till Frälsningsarmén. Dom ser sen till att dina värdelösa 50-öringar blir till värdefull hjälp för någon.
Men det betyder ju också på något sätt att allt blivit dyrare nu. Precis som när 25-öringen, 10-öringen och alla de andra örena försvann så avrundade handeln priserna uppåt, eller nedåt. Nu blir alltså avrundningen extra stor när 1 – 49 öre avrundas nedåt och 50 – 99 öre avrundas uppåt.
Det som pågår kallas devalvering. Själva ordet betyder nedskrivning av värdet. Saker ochg ting blir mindre värda. Jag minns när det fanns både ett-och tvåöreskola..... Men det handlar inte bara om pengar och kola. Runt omkring mig ser jag hur själva människovärdet devalveras. Människor blir mindre värda. I riksdagen har Sverigedemokraterna tagit plats, ett parti, som satt devalvering av människovärdet i system. Med olika pris på olika människor, beroende på etnicitet och bakgrund. Och nyss såg vi i TV från Piteå ett reportage om hur det går när äldrevården och omsorgerna devalveras. Och eleverna i en friskola kan tvingas avbryta studierna mitt i terminen, därför att skolledningen inte skött sig. Devalvering av elevvärdet! Dom som har andra glasögon på sig talar om privatiseringens nytta och välsignelse. Men det är en nedskrivning av värdet det handlar om.
Och varför låter vi det ske? Och med vi menar jag nu mig själv och alla andra som bekänner sig som kristna. Alla vi som har alla människors lika värde högst på dagordningen, Vi måste börja se den enskilda människan igen. Vi måste ta makten från alla räknenissar, som i dag bestämmer precis allt. I stat, kommun, i föreningen och i kyrkan är det bara rödpennan som räknas. Plus och minus. Devalvering är en ekonomisk term, och själva termen visar vilka som har makten.
Evangelium är omvärdering av alla värden. I de första kristna församlingarna lyfte man upp föraktade och underpriviligierade människor. De erhöll spontant och revolutionärt samma absoluta människovärde som de framgångsrika och förmögna. När människor av alla slag böjde knä i bön eller firade nattvard tillsammans föll alla fördomar och sociala skrankor. Att självklart uppfatta att varje person äger ett absolut människovärdet är ett ofrånkomligt utflöde av det evangelium som säger att Jesus har dött för alla.
Och vad betyder det nu rent konkret i min vardag och i din? Det gäller inte bara 50-öringen.
fredag 1 oktober 2010
torsdag 30 september 2010
18.23 från Handen
839 är numret på den buss som i alla år tagit oss, som reser kommunalt från Handen till Dalarö. Nej, inte riktigt alla, under de första åren var det Busstrafiken Stockholm - Södertörn (BSS),en avdelning inom Järnvägsaktiebolaget Stockholm-Saltsjön, som skötte kommunikationerna, och buss nr 5 som tog oss från Skanstull, där köptemplet Ringen nu står, till Dalarö, via Handen. Men sen länge är det alltså 839:an som sköter det där.
Halvvägs till Dalarö ligger längs 839:ans färdväg hållplatsen Gålövägen, där bl.a gästerna på kortidsboendet Ryssvik stiger av och på busen. I informationen om Ryssvik står att läsa, att det är ett korttidsboende där toleransen är hög, och det är nog bara förnamnet... Gålögubbarna, som hyresgästerna ofta kallas, stiger knappast på och av bussen, åtminstone inte av. Då handlar det mera om att dom rullar, eller ramlar av, och åtminstone mina tankar har då ofta gått till personalen, som har att ta hand om dessa bussresenärer när dom kommer hem till boendet. Liksom till 839:ans chaufförer, som har att hantera dessa skrålande och stökiga passagerare. Men det har chaufförerna skött med lika stort tålamod och jämnmod som dom transporterat tonåringar, som ofta beter sig som om dom äger bussen. Ända tills i går.
Bussen avgick 18.23 från hållplats H på Handenterminalen, och tre hyresgäster från korttidsboendet Ryssvik, alltså tre Gålögubbar, rullade in i bussen. Ganska snart började dom bryta mot SL:s ordningsstadga, som förbjuder förtärande av alkoholhaltiga drycker i bussen, vilket busschauffören, till en början vänligt men bestämt, också påpekade. Dom tre visade dock ingen överdriven respekt för SL:s ordningsstadga, och efter tre allt skarpare tillsägelser brast chufförens tålamod och för första gången under alla år jag åkt med 839:an, stannade han bussen och bad de tre stiga av. Vi var nu i höjd med Södersund, för dem som känner till geografin..... Därpå kallade han via radio på SL:s väktare, men dom hade nog gått för dagen. Klockan var ju vid pass 18.40... Då fick det bli polisen, och efter ca 45 minuter anlände en patrull, bestående av bil med blåljus och påslagna sirener samt två konstaplar från Södertörnsavdelningen. 45 min!! Det var tur att det var högröstade men fredliga gålögubbar det handlade om och inte beväpnade terrrorister som kidnappat bussen och busspassagerarna. Men polisen hade kört fel!!!! Har dom inte GPS vid utryckningar med blåljus, sirener och allt?
Men det är inte så enkelt att gripa dom som stör, som man kanske i förstone kan tro. Vittnen måste anmäla sig, vilket tre medpassagerare gjorde. Jag undrar hur dom gör, när dom ska till att gripa fotbollshuliganer. Vilka anmäler sig då som vittnen? Dom här tre fick i alla fall skriva under ett papper, och sen vidtog avhysningen. Den kvinnliga konstapeln såg ut att vara ganska ny i gamet och höll sig försiktigtvis i bakgrunden medan hennes manliga kollega med myndig stämma såg till att de tre fick lämna bussen. "Skjutsar ni hem oss då," blev deras naturliga fråga, men resultatet av den förhandlingen känner jag inte till nåt närmare. Både poliskonstaplarna och busschauffören möttes av applåder för sitt ingripande, som sagt det första i sitt slag jag varit med om under alla år. Nära en timme försenade kom vi så till Dalarö och jag steg av vid Kanalbron med många tankar i huvudet. Som t.ex vilken roll ett boende som Ryssvik spelar, varför det dröjt så länge innan busschaufförerna satte ned foten, varför polisen måste vara så byråkratisk och varför dom kör vilse under utryckning. Men framförallt vilka människöden som format de tre huvudpersonerna i vardagsdramatiken kl. 18.23 från Handen.
Halvvägs till Dalarö ligger längs 839:ans färdväg hållplatsen Gålövägen, där bl.a gästerna på kortidsboendet Ryssvik stiger av och på busen. I informationen om Ryssvik står att läsa, att det är ett korttidsboende där toleransen är hög, och det är nog bara förnamnet... Gålögubbarna, som hyresgästerna ofta kallas, stiger knappast på och av bussen, åtminstone inte av. Då handlar det mera om att dom rullar, eller ramlar av, och åtminstone mina tankar har då ofta gått till personalen, som har att ta hand om dessa bussresenärer när dom kommer hem till boendet. Liksom till 839:ans chaufförer, som har att hantera dessa skrålande och stökiga passagerare. Men det har chaufförerna skött med lika stort tålamod och jämnmod som dom transporterat tonåringar, som ofta beter sig som om dom äger bussen. Ända tills i går.
Bussen avgick 18.23 från hållplats H på Handenterminalen, och tre hyresgäster från korttidsboendet Ryssvik, alltså tre Gålögubbar, rullade in i bussen. Ganska snart började dom bryta mot SL:s ordningsstadga, som förbjuder förtärande av alkoholhaltiga drycker i bussen, vilket busschauffören, till en början vänligt men bestämt, också påpekade. Dom tre visade dock ingen överdriven respekt för SL:s ordningsstadga, och efter tre allt skarpare tillsägelser brast chufförens tålamod och för första gången under alla år jag åkt med 839:an, stannade han bussen och bad de tre stiga av. Vi var nu i höjd med Södersund, för dem som känner till geografin..... Därpå kallade han via radio på SL:s väktare, men dom hade nog gått för dagen. Klockan var ju vid pass 18.40... Då fick det bli polisen, och efter ca 45 minuter anlände en patrull, bestående av bil med blåljus och påslagna sirener samt två konstaplar från Södertörnsavdelningen. 45 min!! Det var tur att det var högröstade men fredliga gålögubbar det handlade om och inte beväpnade terrrorister som kidnappat bussen och busspassagerarna. Men polisen hade kört fel!!!! Har dom inte GPS vid utryckningar med blåljus, sirener och allt?
Men det är inte så enkelt att gripa dom som stör, som man kanske i förstone kan tro. Vittnen måste anmäla sig, vilket tre medpassagerare gjorde. Jag undrar hur dom gör, när dom ska till att gripa fotbollshuliganer. Vilka anmäler sig då som vittnen? Dom här tre fick i alla fall skriva under ett papper, och sen vidtog avhysningen. Den kvinnliga konstapeln såg ut att vara ganska ny i gamet och höll sig försiktigtvis i bakgrunden medan hennes manliga kollega med myndig stämma såg till att de tre fick lämna bussen. "Skjutsar ni hem oss då," blev deras naturliga fråga, men resultatet av den förhandlingen känner jag inte till nåt närmare. Både poliskonstaplarna och busschauffören möttes av applåder för sitt ingripande, som sagt det första i sitt slag jag varit med om under alla år. Nära en timme försenade kom vi så till Dalarö och jag steg av vid Kanalbron med många tankar i huvudet. Som t.ex vilken roll ett boende som Ryssvik spelar, varför det dröjt så länge innan busschaufförerna satte ned foten, varför polisen måste vara så byråkratisk och varför dom kör vilse under utryckning. Men framförallt vilka människöden som format de tre huvudpersonerna i vardagsdramatiken kl. 18.23 från Handen.
tisdag 28 september 2010
I dag är dagen
Jag har redan i tidig morgontimme påpekat på min facebookstatus, att det här är dagen som Herren gjort. Med tillägget:Låt oss på den fröjdas och vara glada! Undrar just varför det heter status det man skriver högst upp på den facebooksida, när man tycker till om något. Har ingen aning, men det kan kanske vara någon översättning från nån engelskspråkig förlaga. Precis som "att bli vän med". För det krävs väl egentligen mycket mer än en knapptryckning för att skapa vänskap, men ok, då! Men som en verklig vän, irl, så att säga, kommenterade, när jag bad att få bli facebookvän: Visst, men vi har väl aldrig varit ovänner. På tal om vänskap så ska vi lämna tillbaka Lufsen i dag. Vi har varit hundvakt till Lufsen i några dagar, och det går fort att bli vänner- även utan Facebook och knapptryckningar.
Men i dag är också dagen när hösten kommer till Baldersvägen. Trädgårdsmöbler, balkongdito, parasoller och blomkrukor ska in i förråd. Uppriktigt sagt är det en av de tristaste dagarna jag vet under hela året. Lika trist som när man ska ställa om klockan till det som kallas normaltid. I år infaller detta klockan 03.00, natten mot 31 oktober, sista söndagen i oktober.Då ställer vi tillbaka klockan en timme, eftermiddagarna blir mörkare, och åtminstone på vissa ställen i Sverige blir morgnarna en smula ljusare. Åtminstone någon vecka eller så. Vad är det för mörkermän som valt att kalla just den tiden normaltid?.Det är väl ändå ljus, värme och sommar, som är det normala? Jag själv avskyr vintertiden. Jag kan inte förstå varför våra barn ska berövas det lilla ljus de skulle kunna få med en timme mer ljus på eftermiddagarna. Jag är fortfarande övertygad om att antalet depressioner skulle minska väsentligt om vi behöll sommartiden åren om. Man kanske skulle starta en facebookgrupp med krav på sommartid året om. Och inte bara sommartid förresten, utan även sommar.
I dag är dagen också en mörk, för att inte säga svart dag. I dag för 16 år sen förliste Estonia, och det var en oerhört traumatisk händelse som satte djupa spår i Sverige. 850 omkomna är oerhört och ofattbart, och speciellt i ett land, som förskonats från krigets fasor under mer än två hundra år.Jag hade ingen personlig anknytning till förlisningen, men led med alla som omkom och deras anhöriga. Men besöket i Auschwitz för någon vecka sedan gav ändå lite perspektiv på katastrofer. 2,5 miljoner männsiskor beräknas ha avrättats där.
I dag får vi också veta att utan stödröster skulle Kristdemokraterna åkt ur riksdagen. Mer än var tredje KD-väljare stöder egentligen ett annat parti, enligt en eftervalsmätning från opinionsinstitutet Novus. 30 procent av Centerväljarna har ett annat favoritparti och var fjärde Sverigedemokratväljare taktikröstade. Speciellt när det gäller KD funderar jag på om det hade gjort nåt om denna tredjedel inte hade gjort några taktiska överväganden..... Och naturligtvis borde 100% av dem som röstade på Sverigedemokraterna ha taktikröstat på nåt annat parti!
Och i dag, 1970 avled Gamal Abdel Nasser, som var Egyptens president 1956-1970. Han ansågs i flera undersökningar ha varit världens stiligaste man. Men det var då det..... Och i dag, fast år 480 f.Kr segrar grekerna i slaget vid Salamis. Den atenske generalen Themistokles lurade in perserna i Salamisbukten mellan Atens hamnstad Pireus och ön Salamis. De grekiska triremmerna går sedan till anfall och rammar eller sänker många persiska fartyg och bordar andra. Grekerna sänker omkring 300 persiska fartyg, men förlorar endast omkring 40 av sina egna. Resterna av den persiska flottan skingras och därför tvingas Xerxes I uppskjuta sina planerade landoffensiver i ett år, ett dröjsmål, som ger de grekiska stadsstaterna tid att göra enad front mot honom. Hur jag vet det? Jo, förutom att det står att läsa i Wikipedia, så hade vi under min gymnasietid, en svår latinsk text om just detta slag att knäcka. Alla latinska texter var egentligen svåra, och Sara Tekla Bergliot, min gamla latinlärare, gav sig inte förrän vi tagit oss igenom även denna text. Det gjorde hon förresten aldrig. Gav sig alltså.
Och i dag är också dagen då vi gratulerar 132864 Lennart och 5664 Leonard, som båda har namnsdag i dag. Grattis!
Men framförallt: ”Detta är den dag som Herren har gjort. Låt oss på den jubla och vara glada” (Ps 118).
Men i dag är också dagen när hösten kommer till Baldersvägen. Trädgårdsmöbler, balkongdito, parasoller och blomkrukor ska in i förråd. Uppriktigt sagt är det en av de tristaste dagarna jag vet under hela året. Lika trist som när man ska ställa om klockan till det som kallas normaltid. I år infaller detta klockan 03.00, natten mot 31 oktober, sista söndagen i oktober.Då ställer vi tillbaka klockan en timme, eftermiddagarna blir mörkare, och åtminstone på vissa ställen i Sverige blir morgnarna en smula ljusare. Åtminstone någon vecka eller så. Vad är det för mörkermän som valt att kalla just den tiden normaltid?.Det är väl ändå ljus, värme och sommar, som är det normala? Jag själv avskyr vintertiden. Jag kan inte förstå varför våra barn ska berövas det lilla ljus de skulle kunna få med en timme mer ljus på eftermiddagarna. Jag är fortfarande övertygad om att antalet depressioner skulle minska väsentligt om vi behöll sommartiden åren om. Man kanske skulle starta en facebookgrupp med krav på sommartid året om. Och inte bara sommartid förresten, utan även sommar.
I dag är dagen också en mörk, för att inte säga svart dag. I dag för 16 år sen förliste Estonia, och det var en oerhört traumatisk händelse som satte djupa spår i Sverige. 850 omkomna är oerhört och ofattbart, och speciellt i ett land, som förskonats från krigets fasor under mer än två hundra år.Jag hade ingen personlig anknytning till förlisningen, men led med alla som omkom och deras anhöriga. Men besöket i Auschwitz för någon vecka sedan gav ändå lite perspektiv på katastrofer. 2,5 miljoner männsiskor beräknas ha avrättats där.
I dag får vi också veta att utan stödröster skulle Kristdemokraterna åkt ur riksdagen. Mer än var tredje KD-väljare stöder egentligen ett annat parti, enligt en eftervalsmätning från opinionsinstitutet Novus. 30 procent av Centerväljarna har ett annat favoritparti och var fjärde Sverigedemokratväljare taktikröstade. Speciellt när det gäller KD funderar jag på om det hade gjort nåt om denna tredjedel inte hade gjort några taktiska överväganden..... Och naturligtvis borde 100% av dem som röstade på Sverigedemokraterna ha taktikröstat på nåt annat parti!
Och i dag, 1970 avled Gamal Abdel Nasser, som var Egyptens president 1956-1970. Han ansågs i flera undersökningar ha varit världens stiligaste man. Men det var då det..... Och i dag, fast år 480 f.Kr segrar grekerna i slaget vid Salamis. Den atenske generalen Themistokles lurade in perserna i Salamisbukten mellan Atens hamnstad Pireus och ön Salamis. De grekiska triremmerna går sedan till anfall och rammar eller sänker många persiska fartyg och bordar andra. Grekerna sänker omkring 300 persiska fartyg, men förlorar endast omkring 40 av sina egna. Resterna av den persiska flottan skingras och därför tvingas Xerxes I uppskjuta sina planerade landoffensiver i ett år, ett dröjsmål, som ger de grekiska stadsstaterna tid att göra enad front mot honom. Hur jag vet det? Jo, förutom att det står att läsa i Wikipedia, så hade vi under min gymnasietid, en svår latinsk text om just detta slag att knäcka. Alla latinska texter var egentligen svåra, och Sara Tekla Bergliot, min gamla latinlärare, gav sig inte förrän vi tagit oss igenom även denna text. Det gjorde hon förresten aldrig. Gav sig alltså.
Och i dag är också dagen då vi gratulerar 132864 Lennart och 5664 Leonard, som båda har namnsdag i dag. Grattis!
Men framförallt: ”Detta är den dag som Herren har gjort. Låt oss på den jubla och vara glada” (Ps 118).
lördag 25 september 2010
Mitt mikrokosmos
Så kom den då, den tidpunkt, när bloggidéerna tog slut. Det är dags för det 205:e inlägget, ganska imponerande tycker jag själv, och jag har absolut ingenting att blogga om. En mig närstående vän, van bloggare och skicklig skribent, alltså allt det jag inte själv är i branschen, brukar råda mig att vara personlig i mitt bloggande. Alltså mindre världsproblem och mer mikrokosmos.....
I mitt mikrokosmos, liksom i ditt, är det den sista lördagen i september i dag. Än så skiner solen över den södra skärgården, men SMHI har hotat med regn fram på dagen. Och allt oftare tycker jag att dom brukar får rätt, väderprofeterna. Dom får väl allt träffsäkrare prognosverktyg kan jag tro. Så det får strax bli lördagspromenad medan tider är. Tillsammans med Lufsen. Lufsen är en hund, modell Jack Russellterrier. Jack Russell är en sann terrier, som älskar att jobba och inte drar sig för att vakta hemmet och hålla möss och råttor borta. Åtminstone om man får tro "Fakta och Information" på nätet. Själv har jag ingen aning om hur en sann terrier ska vara, men jag gillar Lufsen. Något förvånande för dem som känner mig väl och vet att hundar inte är min starka sida direkt. Nej i själva verket är det bara Lufsen, och hans danska kusin Lajka, som jag vågar omgås med. Undrar förresten om min dotters hund och min sons hund blir kusiner. Jag har det som arbetshypotes i varje fall.
I mitt mikrokosmos spelas också den femte omgången i hockeyns elitserie nu i helgen. Tre matcher i dag och tre matcher i morgon. Jag har liksom inte kommit igång med elitserien än, var ju utomlands när det körde igång. MoDo är ju fortfarande mitt lag, och dom har bytt mer än halva laget sen förra säsongen, och det behövdes verkligen. Förra säsongen var ju en riktig flopp och laget missade ju slutspelet. Det är ju 52 omgångar kvar av årets serie, så det är väl ingen mening att tippa nåt än. Men HV, Färjestad och Linköping i topp är väl inga högoddsare. Liksom att Södertälje och AIK hamnar i kvalserien. Södertälje för tredje året i rad i så fall.... På tal om MoDo så fyller Henrik Sedin 30 år i dag. Han är den tredje ex-modoit som blivit utnämnd till världens bästa hockeyspelare på kort tid. Enl.statistiker är det mer än osannolikt att en så liten stad producerar tre världs-ettor någonsin. Men så är det, och jag vill bara i all blygsamhet poängtera att jag kommer från denna lilla stad.....
I våras bloggade jag inför fotbollsstarten och om nån vecka skall jag kolla upp hur det gick för dom lag som jag tittade på lite speciellt. Dalkurd, Bodens BK, Friska Viljor, Hille och några fler. När en omgång återstår i de flesta serier vet jag redan att det gått bättre än väntat för Hille, och alldeles uselt för Bodens BK. Men mer om detta när dammet har lagt sig.
I morgon börjar vi höstens serie med bibelstudier på kåren. Vi rör oss i Apostlagärningarna, som ju är den enda av Bibelns böcker som inte är färdigskriven. Vi, dagens apostlar, skriver ju vidare på den varje dag. En spännande och och ibland lite skrämmande tanke. Och vi är en liten grupp som möts varje söndag morgon för att fundera över just det.
Den lilla gruppen är ju en studiecirkel i ordets allra bästa bemärkelse. 1902 lanserade Oscar Olsson den helt nya studieform han kallade studiecirkel i IOGT:s tidning Reformatorn. Den var en kombination av de existerande bildningsformerna läsecirkel, studiekurs och lånebibliotek, och just studiecirkeln är förmodligen vårt mest undervärderade pedagogiska verktyg. Och mycket mer än än ett pedagogiskt verktyg förresten. Social gemenskap, självkännedom och mycket mer. Nu när studieförbundens kataloger för hösten dimper ner i brevlådan borde du unna dej glädjen att anmäla dej till en studiecirkel. Engelska, knyppling, båtbyggeri, hembygdens historia, you name it.....
Så har en av mina favoriter fladdrat förbi i min TV den här morgonen. Torgny Lindgren, författaren, har intervjuats om sin senaste ( sista?) bok som heter Minnen. Han uttryckte i intervjun tvivel på vad minnet egentligen är, och att vi ofta skapar en minnesbild av hur vi ville att det skulle ha varit i stället för hur det egentligen var. Så är det förmodligen, och då låter vi det vara så tycker jag..... Det blir lättare att umgås med sitt eget mikrokosmos då.
I mitt mikrokosmos, liksom i ditt, är det den sista lördagen i september i dag. Än så skiner solen över den södra skärgården, men SMHI har hotat med regn fram på dagen. Och allt oftare tycker jag att dom brukar får rätt, väderprofeterna. Dom får väl allt träffsäkrare prognosverktyg kan jag tro. Så det får strax bli lördagspromenad medan tider är. Tillsammans med Lufsen. Lufsen är en hund, modell Jack Russellterrier. Jack Russell är en sann terrier, som älskar att jobba och inte drar sig för att vakta hemmet och hålla möss och råttor borta. Åtminstone om man får tro "Fakta och Information" på nätet. Själv har jag ingen aning om hur en sann terrier ska vara, men jag gillar Lufsen. Något förvånande för dem som känner mig väl och vet att hundar inte är min starka sida direkt. Nej i själva verket är det bara Lufsen, och hans danska kusin Lajka, som jag vågar omgås med. Undrar förresten om min dotters hund och min sons hund blir kusiner. Jag har det som arbetshypotes i varje fall.
I mitt mikrokosmos spelas också den femte omgången i hockeyns elitserie nu i helgen. Tre matcher i dag och tre matcher i morgon. Jag har liksom inte kommit igång med elitserien än, var ju utomlands när det körde igång. MoDo är ju fortfarande mitt lag, och dom har bytt mer än halva laget sen förra säsongen, och det behövdes verkligen. Förra säsongen var ju en riktig flopp och laget missade ju slutspelet. Det är ju 52 omgångar kvar av årets serie, så det är väl ingen mening att tippa nåt än. Men HV, Färjestad och Linköping i topp är väl inga högoddsare. Liksom att Södertälje och AIK hamnar i kvalserien. Södertälje för tredje året i rad i så fall.... På tal om MoDo så fyller Henrik Sedin 30 år i dag. Han är den tredje ex-modoit som blivit utnämnd till världens bästa hockeyspelare på kort tid. Enl.statistiker är det mer än osannolikt att en så liten stad producerar tre världs-ettor någonsin. Men så är det, och jag vill bara i all blygsamhet poängtera att jag kommer från denna lilla stad.....
I våras bloggade jag inför fotbollsstarten och om nån vecka skall jag kolla upp hur det gick för dom lag som jag tittade på lite speciellt. Dalkurd, Bodens BK, Friska Viljor, Hille och några fler. När en omgång återstår i de flesta serier vet jag redan att det gått bättre än väntat för Hille, och alldeles uselt för Bodens BK. Men mer om detta när dammet har lagt sig.
I morgon börjar vi höstens serie med bibelstudier på kåren. Vi rör oss i Apostlagärningarna, som ju är den enda av Bibelns böcker som inte är färdigskriven. Vi, dagens apostlar, skriver ju vidare på den varje dag. En spännande och och ibland lite skrämmande tanke. Och vi är en liten grupp som möts varje söndag morgon för att fundera över just det.
Den lilla gruppen är ju en studiecirkel i ordets allra bästa bemärkelse. 1902 lanserade Oscar Olsson den helt nya studieform han kallade studiecirkel i IOGT:s tidning Reformatorn. Den var en kombination av de existerande bildningsformerna läsecirkel, studiekurs och lånebibliotek, och just studiecirkeln är förmodligen vårt mest undervärderade pedagogiska verktyg. Och mycket mer än än ett pedagogiskt verktyg förresten. Social gemenskap, självkännedom och mycket mer. Nu när studieförbundens kataloger för hösten dimper ner i brevlådan borde du unna dej glädjen att anmäla dej till en studiecirkel. Engelska, knyppling, båtbyggeri, hembygdens historia, you name it.....
Så har en av mina favoriter fladdrat förbi i min TV den här morgonen. Torgny Lindgren, författaren, har intervjuats om sin senaste ( sista?) bok som heter Minnen. Han uttryckte i intervjun tvivel på vad minnet egentligen är, och att vi ofta skapar en minnesbild av hur vi ville att det skulle ha varit i stället för hur det egentligen var. Så är det förmodligen, och då låter vi det vara så tycker jag..... Det blir lättare att umgås med sitt eget mikrokosmos då.
fredag 24 september 2010
Svaret finns i Söderhamn
Det har sina fördelar att vara så där lagom sjuk också..... Däckad i en förkylning har jag bl.a den här veckan kunnat följa eftervalskommentarerna i Sveriges Radio. Nyhetsrapporteringen och kommentarerna till spelet omkring valresultatet och röstsammanräkning har varit fullödig, om än på gränsen till lite tjatig...... P1-morgon och Studio ett har försett mig med i stort sett allt jag beövt veta, plus lite till.
Naturligtvis har fokus legat på Sverigedemokraterna, och i går sändes ett reportage från Söderhamn, där SD gått kraftigt framåt, och där partiet i skolvalet i stan blivit nästa största parti med nära 30% av rösterna. Var tredje av dem som om några år ska ta över i Söderhamn la alltså sin röst på Sverigedemokraterna. Och gymnasiechefen förstår ingenting!! Två killar som just börjat tredje året på Bygg-och Anläggning och en tjej som går trean på det naturvetenskapliga programmet gav svaret. Stödet till Sverigedemokraterna är främst en protest mot det politiska etablissemanget i huvudstad, residensstad och kommunhus, och inte ett stöd till ett speciellt rasistiskt program.
Varför lägger man ner butiken, där jag köper snus, frågade en av killarna. Och varför har jag numera två mil till macken? Varför sitter "höjdarna" i Stockholm och bestämmer att vi inte får skjuta varg och björn, dom som aldrig sett en varg eller en björn annat än på vykort? Och varför ska hela byn ta sig till postådorna som alla ligger samlade på ett och samma ställe, vid den gamla byskolan, som också är nedlagd. Problemet är inte nytt, redan min svärfar, som levde i en liten by i det inre av Ångermanland, talade om "kragakärarna". Det var dom kostymklädda förståsigpåare som satt på mejeriet i tätorten och tog vinsten när mjölkpriset höjdes med ett öre. Ingenting till bonden! Problemet är alltså inte nytt, men det är ju en klen tröst för killen som inte kunde köpa snus nånstans. Men Maud Olofsson, hon med partiet som framställer sig som glesbygdens speciella vänner, och hon som pratar ofta och gärna om att hela Sverige ska leva, har ändå haft fyra år på sig nu att vända utvecklingen. I stället har utvecklingen fortsatt och ännu fler gymnasiekillar har blivit utan snus. Och varför har kommunen tagit emot 400 flyktingar, som alltid tycks ha pengar, samtidigt som man lagt ner både flygflottiljen och Eriksson?
Så träder då Sverigedemokraterna in på scenen och säger vad vi tänker. Tänker och pratar om runt köksbordet, och på mopederna vid kiosken, som också ska läggas ned, förresten. Och som alla populistiska partier har dom lättköpta lösningar, som i stort sett går ut på att byråkraterna gör som dom gör bara för att djävlas med vanligt folk. Låt dom som har varg och björn in på knutarna skjuta, och flytta några mackar från Stockholm, där folk ändå har busshållplatser i varenda kvarter. Mina talesmän från gymnasieskolan sa inget om äldrevården, men det berodde väl mest på att när man är 18 år tänker man mer på snus och mopeder. Men SD har enkla lösningar även på åldringsvårdens problem.
Naturligtvis har inte killarna och tjejen på gymnasiet i Söderhamn alla svaren. Men dom pekar på ett problem, som de etablerade partierna undviker. Lös vardagens problem i stället för att hela tiden ha nationalekonomiska seminarier med Anders Borg och Tomas Östroos så fort samhällsekonomin ska diskuteras! Hur ska vardagen bli enklare för vanligt folk?. Det är ändå det politik i slutändan handlar om. En enklare vardag för folk i Söderhamn, Gideå,Burträsk och Blattnicksele. Och på alla andra småorter. De etablerade partierna måste både ta fighten med Sverigedemokraterna långt innan nästa val och lämna sammanträdesrummen för att förklara varför man i Stockholm ska bestämma om vargjakten. Även om det nog inte är i Stockholm som just det bestäms utan i Gävle. Men för killarna utan snus på skolgården i Söderhamn kvittar det lika.....
Naturligtvis har fokus legat på Sverigedemokraterna, och i går sändes ett reportage från Söderhamn, där SD gått kraftigt framåt, och där partiet i skolvalet i stan blivit nästa största parti med nära 30% av rösterna. Var tredje av dem som om några år ska ta över i Söderhamn la alltså sin röst på Sverigedemokraterna. Och gymnasiechefen förstår ingenting!! Två killar som just börjat tredje året på Bygg-och Anläggning och en tjej som går trean på det naturvetenskapliga programmet gav svaret. Stödet till Sverigedemokraterna är främst en protest mot det politiska etablissemanget i huvudstad, residensstad och kommunhus, och inte ett stöd till ett speciellt rasistiskt program.
Varför lägger man ner butiken, där jag köper snus, frågade en av killarna. Och varför har jag numera två mil till macken? Varför sitter "höjdarna" i Stockholm och bestämmer att vi inte får skjuta varg och björn, dom som aldrig sett en varg eller en björn annat än på vykort? Och varför ska hela byn ta sig till postådorna som alla ligger samlade på ett och samma ställe, vid den gamla byskolan, som också är nedlagd. Problemet är inte nytt, redan min svärfar, som levde i en liten by i det inre av Ångermanland, talade om "kragakärarna". Det var dom kostymklädda förståsigpåare som satt på mejeriet i tätorten och tog vinsten när mjölkpriset höjdes med ett öre. Ingenting till bonden! Problemet är alltså inte nytt, men det är ju en klen tröst för killen som inte kunde köpa snus nånstans. Men Maud Olofsson, hon med partiet som framställer sig som glesbygdens speciella vänner, och hon som pratar ofta och gärna om att hela Sverige ska leva, har ändå haft fyra år på sig nu att vända utvecklingen. I stället har utvecklingen fortsatt och ännu fler gymnasiekillar har blivit utan snus. Och varför har kommunen tagit emot 400 flyktingar, som alltid tycks ha pengar, samtidigt som man lagt ner både flygflottiljen och Eriksson?
Så träder då Sverigedemokraterna in på scenen och säger vad vi tänker. Tänker och pratar om runt köksbordet, och på mopederna vid kiosken, som också ska läggas ned, förresten. Och som alla populistiska partier har dom lättköpta lösningar, som i stort sett går ut på att byråkraterna gör som dom gör bara för att djävlas med vanligt folk. Låt dom som har varg och björn in på knutarna skjuta, och flytta några mackar från Stockholm, där folk ändå har busshållplatser i varenda kvarter. Mina talesmän från gymnasieskolan sa inget om äldrevården, men det berodde väl mest på att när man är 18 år tänker man mer på snus och mopeder. Men SD har enkla lösningar även på åldringsvårdens problem.
Naturligtvis har inte killarna och tjejen på gymnasiet i Söderhamn alla svaren. Men dom pekar på ett problem, som de etablerade partierna undviker. Lös vardagens problem i stället för att hela tiden ha nationalekonomiska seminarier med Anders Borg och Tomas Östroos så fort samhällsekonomin ska diskuteras! Hur ska vardagen bli enklare för vanligt folk?. Det är ändå det politik i slutändan handlar om. En enklare vardag för folk i Söderhamn, Gideå,Burträsk och Blattnicksele. Och på alla andra småorter. De etablerade partierna måste både ta fighten med Sverigedemokraterna långt innan nästa val och lämna sammanträdesrummen för att förklara varför man i Stockholm ska bestämma om vargjakten. Även om det nog inte är i Stockholm som just det bestäms utan i Gävle. Men för killarna utan snus på skolgården i Söderhamn kvittar det lika.....
torsdag 23 september 2010
Flitigt läsa gör dej klok......
Bokmässan börjar i dag, och det är lika bra att erkänna att jag längtar dit. Under flera år hade jag tillfälle att som informationschef och chefredaktör vara med om bokmässan som en del av jobbet. Oh, vilka festdagar det var! Sista helgen i september varje år bjuder Bokmässan in till en fyra dagar lång litteraturfest. I år är det 26:e gången som författare, nobelpristagare, förlag och bokälskare möts mellan montrar och på scener för att tillsammans utforska det skrivna ordet. Och jag är inte där!!
I år står Afrika och afrikansk litteratur i fokus. Det är Bokmässans hittills största temasatsning, och jag som vet så lite om afrikansk litteratur. Jag kommer på att jag bara känner till sydafrikanska författare, och i år hade man kunnat lära känna författare som Lubna Ahmad al-Hussein (Sudan), Sefi Atta (Nigeria), Petina Gappah (Zimbabwe), Maaza Mengiste (Etiopien) och Irene Sabatini (Zimbabwe). Enl. mässans program är dom delar av den nya afrikanska generationen författare som just nu erövrar världen.
Nobelpristagaren Nadine Gordimer kommer till bokmässan, och hon var nog min första afrikanska läsupplevelse. Läs, läs, läs!” upprepar hon ständigt och berättar om de världar som öppnades för henne som barn på biblioteket i Springs, en liten gruvstad norr om Johannesburg. Som 14-åring publicerade hon sin första novellsamling. Större delen av hennes författarskap har präglats av kampen mot apartheid. Episka verk som Bevararen (1975), Burgers dotter (1980) och Julys folk (1982) väver ihop det offentliga med det personliga i modigt avslöjande skildringar av våld och förtryck. Men det var inte bara det hon skrev utan också hennes politiska verksamhet, som spelade en viktig roll under vägen mot frihet från landets förtryckarregim, som fascinerade mig. Hennes hem var platsen för många hemliga politiska möten och samtal.
När apartheidregimen avsatts började ett nytt liv också för Gordimer som författare. Hennes senaste roman, Börja leva, som kom på svenska 2006, har jag ännu inte läst. Men det kommer, var så säker!
John Maxwell Coetzee, är en annan av mina favoriter. Han mottog Nobelpriset i litteratur år 2003, och om Du inte har läst t.ex hans Onåd, som kom ut 2000, bör du göra det snarast!!
Breyten Breytenbach borde jag läsa mer av. Han är både konstnär och författare. Han
hade haft flera framgångsrika konstutställningar i Paris och Amsterdam under 1960-talet när han debuterade som författare 1964. Han engagerade sig också tidigt mot apartheidregimen. I augusti 1975 befann han sig hemligt och med falskt pass i Sydafrika för att organisera samarbete med ANC. Han greps och dömdes till nio års fängelse för samhällsomstörtande verksamhet. Efter sju år (varav två i isoleringscell) släpptes han efter påtryckningar från bland annat franska regeringen. Han är numera fransk medborgare. I Sanna bekännelser av en albinoterrorist, som är det enda jag hittills läst av honom, skildrar han sin tid i fängelse. Läs den!
André Brink, är både författare och vetenskapsman. Han är professor i litteraturvetenskap vid University of Cape Town sedan 1990. Brink, som skriver både på modersmålet afrikaans och på engelska, debuterade som författare 1958 och var en av de ledande gestalterna inom författargruppen Die Sestigers, den unga afrikaansspråkiga författargenerationen som uppstod på 1960-talet. Dessa författare var bland de första som använde de vita boernas språk, afrikaans, för att kritisera apartheidsystemet i Sydafrika. Jag har läst "Det kom en stormvind" och "På andra sidan tystnaden" och vill läsa mer.
Och i dag öppmar alltså bokmässan med mycket mer av Afrika, och jag är inte där. Så jättetrist!! Men nästa år lovar jag att hänga på låset.Därför att "flitigt läsa gör dej klok, därför läs varanda bok," som den kloke Falstaff Fakir skaldade.
I år står Afrika och afrikansk litteratur i fokus. Det är Bokmässans hittills största temasatsning, och jag som vet så lite om afrikansk litteratur. Jag kommer på att jag bara känner till sydafrikanska författare, och i år hade man kunnat lära känna författare som Lubna Ahmad al-Hussein (Sudan), Sefi Atta (Nigeria), Petina Gappah (Zimbabwe), Maaza Mengiste (Etiopien) och Irene Sabatini (Zimbabwe). Enl. mässans program är dom delar av den nya afrikanska generationen författare som just nu erövrar världen.
Nobelpristagaren Nadine Gordimer kommer till bokmässan, och hon var nog min första afrikanska läsupplevelse. Läs, läs, läs!” upprepar hon ständigt och berättar om de världar som öppnades för henne som barn på biblioteket i Springs, en liten gruvstad norr om Johannesburg. Som 14-åring publicerade hon sin första novellsamling. Större delen av hennes författarskap har präglats av kampen mot apartheid. Episka verk som Bevararen (1975), Burgers dotter (1980) och Julys folk (1982) väver ihop det offentliga med det personliga i modigt avslöjande skildringar av våld och förtryck. Men det var inte bara det hon skrev utan också hennes politiska verksamhet, som spelade en viktig roll under vägen mot frihet från landets förtryckarregim, som fascinerade mig. Hennes hem var platsen för många hemliga politiska möten och samtal.
När apartheidregimen avsatts började ett nytt liv också för Gordimer som författare. Hennes senaste roman, Börja leva, som kom på svenska 2006, har jag ännu inte läst. Men det kommer, var så säker!
John Maxwell Coetzee, är en annan av mina favoriter. Han mottog Nobelpriset i litteratur år 2003, och om Du inte har läst t.ex hans Onåd, som kom ut 2000, bör du göra det snarast!!
Breyten Breytenbach borde jag läsa mer av. Han är både konstnär och författare. Han
hade haft flera framgångsrika konstutställningar i Paris och Amsterdam under 1960-talet när han debuterade som författare 1964. Han engagerade sig också tidigt mot apartheidregimen. I augusti 1975 befann han sig hemligt och med falskt pass i Sydafrika för att organisera samarbete med ANC. Han greps och dömdes till nio års fängelse för samhällsomstörtande verksamhet. Efter sju år (varav två i isoleringscell) släpptes han efter påtryckningar från bland annat franska regeringen. Han är numera fransk medborgare. I Sanna bekännelser av en albinoterrorist, som är det enda jag hittills läst av honom, skildrar han sin tid i fängelse. Läs den!
André Brink, är både författare och vetenskapsman. Han är professor i litteraturvetenskap vid University of Cape Town sedan 1990. Brink, som skriver både på modersmålet afrikaans och på engelska, debuterade som författare 1958 och var en av de ledande gestalterna inom författargruppen Die Sestigers, den unga afrikaansspråkiga författargenerationen som uppstod på 1960-talet. Dessa författare var bland de första som använde de vita boernas språk, afrikaans, för att kritisera apartheidsystemet i Sydafrika. Jag har läst "Det kom en stormvind" och "På andra sidan tystnaden" och vill läsa mer.
Och i dag öppmar alltså bokmässan med mycket mer av Afrika, och jag är inte där. Så jättetrist!! Men nästa år lovar jag att hänga på låset.Därför att "flitigt läsa gör dej klok, därför läs varanda bok," som den kloke Falstaff Fakir skaldade.
tisdag 21 september 2010
Hur kunde det gå så illa?
Det värsta av alla tänkbara valresultat mötte mig när jag återvände till fosterlandet. Sverigedemokraterna kom med sina nästan 6% in i riksdagen. Och detta med råge till och med. 20 mandat har Svensson givit Åkesson och hans kamrater. Och detta är långt värre än att vi kommer att utsättas för ytterligare fyra år med Reinfeldt och hans allianskamrater. Så nu är det faktiskt så, att jag önskar att Alliansen får majoritet när rösterna räknas färdigt i dag ( eller i morgon) Allt för att Jimmy Åkessons gäng ska få minsta möjliga inflytande.
Jag fick punktering på min bil i Danmark i söndags kväll. På måndag morgon stod jag på alla fyra och skiftade däck, när jag tillönskades god morgon av en dansk man med dansk hund. När han förstod att jag var svensk ville han höra min syn på valresultatet. Jag gav uttryck för min besvikelse varpå han sa: "Ni svenskar vet inget om vad Ni nu ställt till med." Och så är det nog. Dansk Folkeparti, som började på samma sätt som Sverigedemokraterna nu, har i dag 20% av rösterna och inflytande över all lagstiftning i Danmark. Så spåren förskräcker......
Men svenska folket har talat och då får vi väl utgå ifrån att det är så här som svenska folket vill ha det. Själv ska jag dock skaffa mig dekalen med texten: Vi gillar olika. Det borde förresten inte minst alla kristna i landet göra. Jesus gillar ju verkligen olika. Alla olika.....
Hur kunde det gå så illa? Ja det finns säkert inte upp mot 300000 rasister i Sverige, så det måste bero på något annat. Jag menar att det beror på att vi i de etablerade partierna ( jag är ju också en sån, socialnämndsersättare, som jag är) inte vågat påtala bristerna i vår invandrings-och integrationspolitik och då inte heller vågat diskutera hur vi ska rätta till bristerna i nämnda politik. Tar vi emot för många invandrare? Ställer vi för få krav på dem som får stanna här? Tar det för lång tid innan de, som inte får lov att stanna, avvisas. Ska dom som får stanna få lov att bosätta sig var som helst i landet? Ska vi ställa språkkrav på dem som ska stanna? Dessa och en massa andra frågor diskuteras runt köksborden. Men inte i de politiska sammanträdesrummen. Därför får SD ostört dominera scenen och säga vad vi svenskar tänker.Det är dags för alla demokratiska partier att nu börja tala klartext i invandrarfrågan. Och det är dags att våga börja sjunga nationalsången igen.
Och en olycka kommer ju sällan ensam. Som om det inte var nog med SD:s framgångar, gjorde socialdemokraterna sitt sämsta val på nästan hundra år. Hur kunde det gå så illa för ett parti som dominerat svensk politik så länge åtminstone jag kan minnas? Jag hör redan talkörerna och ropen på Mona Sahlins avgång, men helt klart är, att det naturligtvis inte är Mona Sahlins fel. Det är nog mera fel på partiets självbild. Arbetarklassen stavas medelklass i dag, och partiet har förlorat kampen om den. Och partiet är i dag ett av många partier och inte det statsbärande PARTIET. En föryngring i ledningen måste till på alla nivåer och gubbväldet måste brytas och socialdemkraterna måste bli ungdomens och framtidens parti på nytt. Hur det ska gå till? Ja Mona ska ju tillsätta en kriskommission som ska ta i tu med orakerna till katastrofen, så dom kommer säkert att landa i några bra förslag. Om bara medelåldern i kommissionen får bli tillräckligt låg och deltagarna tillräckligt visionära. Jag nöjer mig med att skicka med ett förslag till katastrofkommissionen: Ställ frågor i skolor och på arbetsplatser och inte inåt i de olika partiorganisationerna ! När jag lyssnar till företrädare för SSU så hör jag nämligen nästan bara: Mer av samma slag! Och med ett språk som redan är förgubbat och förgummat. Ut i verkligheten och då blir det det som Nacka Skoglund sa: Vi kommer tillbaka, fast ingen vet hur och ingen vet riktigt när.
Jag fick punktering på min bil i Danmark i söndags kväll. På måndag morgon stod jag på alla fyra och skiftade däck, när jag tillönskades god morgon av en dansk man med dansk hund. När han förstod att jag var svensk ville han höra min syn på valresultatet. Jag gav uttryck för min besvikelse varpå han sa: "Ni svenskar vet inget om vad Ni nu ställt till med." Och så är det nog. Dansk Folkeparti, som började på samma sätt som Sverigedemokraterna nu, har i dag 20% av rösterna och inflytande över all lagstiftning i Danmark. Så spåren förskräcker......
Men svenska folket har talat och då får vi väl utgå ifrån att det är så här som svenska folket vill ha det. Själv ska jag dock skaffa mig dekalen med texten: Vi gillar olika. Det borde förresten inte minst alla kristna i landet göra. Jesus gillar ju verkligen olika. Alla olika.....
Hur kunde det gå så illa? Ja det finns säkert inte upp mot 300000 rasister i Sverige, så det måste bero på något annat. Jag menar att det beror på att vi i de etablerade partierna ( jag är ju också en sån, socialnämndsersättare, som jag är) inte vågat påtala bristerna i vår invandrings-och integrationspolitik och då inte heller vågat diskutera hur vi ska rätta till bristerna i nämnda politik. Tar vi emot för många invandrare? Ställer vi för få krav på dem som får stanna här? Tar det för lång tid innan de, som inte får lov att stanna, avvisas. Ska dom som får stanna få lov att bosätta sig var som helst i landet? Ska vi ställa språkkrav på dem som ska stanna? Dessa och en massa andra frågor diskuteras runt köksborden. Men inte i de politiska sammanträdesrummen. Därför får SD ostört dominera scenen och säga vad vi svenskar tänker.Det är dags för alla demokratiska partier att nu börja tala klartext i invandrarfrågan. Och det är dags att våga börja sjunga nationalsången igen.
Och en olycka kommer ju sällan ensam. Som om det inte var nog med SD:s framgångar, gjorde socialdemokraterna sitt sämsta val på nästan hundra år. Hur kunde det gå så illa för ett parti som dominerat svensk politik så länge åtminstone jag kan minnas? Jag hör redan talkörerna och ropen på Mona Sahlins avgång, men helt klart är, att det naturligtvis inte är Mona Sahlins fel. Det är nog mera fel på partiets självbild. Arbetarklassen stavas medelklass i dag, och partiet har förlorat kampen om den. Och partiet är i dag ett av många partier och inte det statsbärande PARTIET. En föryngring i ledningen måste till på alla nivåer och gubbväldet måste brytas och socialdemkraterna måste bli ungdomens och framtidens parti på nytt. Hur det ska gå till? Ja Mona ska ju tillsätta en kriskommission som ska ta i tu med orakerna till katastrofen, så dom kommer säkert att landa i några bra förslag. Om bara medelåldern i kommissionen får bli tillräckligt låg och deltagarna tillräckligt visionära. Jag nöjer mig med att skicka med ett förslag till katastrofkommissionen: Ställ frågor i skolor och på arbetsplatser och inte inåt i de olika partiorganisationerna ! När jag lyssnar till företrädare för SSU så hör jag nämligen nästan bara: Mer av samma slag! Och med ett språk som redan är förgubbat och förgummat. Ut i verkligheten och då blir det det som Nacka Skoglund sa: Vi kommer tillbaka, fast ingen vet hur och ingen vet riktigt när.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)