En god vän till mej berättar livfullt om den pilgrimsvandring, som han i höstas företog till Santiago de Compostela, ett pilgrimsmål i nordvästra Spanien dit miljontals människor vandrat genom tiderna.
Enligt traditionen finns här aposteln Jakobs grav. Denne Jakob var bror till evangelisten Johannes. Han var fiskare och bodde vid Genesarets sjö när Jesus kom förbi med Petrus och Andreas. "Följ mig" sade Jesus och från den tiden vandrade Jakob med Jesus vart han än gick och hörde till hans närmaste förtrogna.
Efter pingstundret gick han barfota och utan pengar ut att predika evangelium. Enligt traditionen skall han ha kommit så långt som till Spanien innan han återvände till Jerusalem, där han senare blev halshuggen av kung Herodes Agrippa. Han var den första av apostlarna som dog för sin tro. Hur hans kvarlevor har hamnat i Spanien vet ingen, men det finns en mängd legender.
Graven upptäcktes under 800-talet i en tid då kampen om herraväldet mellan kristna och arabiska muslimer, s.k.morer var hård i Spanien.
899 byggdes ovanpå graven en praktfull kyrka som fick namnet Compostela. Det är alltså hit miljoner människor har vallfärdat genom seklerna.
Det berättas om påven Johannes Paulus II, att han, medan han ännu hette Karol Józef Wojtyła, och var kardinal i Polen, en dag fick besök av en grupp amerikanska turister. Gruppen fick besöka kardinalen i hans hem, och besökarna blev mycket förvånade när dom upptäckte det spartanskt möblerade hemmet. Kardinalen var ju redan då en kändis i den katolska världen, men var fanns all prakt och alla rikedomar. Någon i gruppen tog också mod till sig och ställde den frågan: Var har Ni alla Era rikedomar, Fader? Kardinalens svar blev: Var har Ni era? Ja, men, sa nån annan i gruppen: Vi är ju bara här på genomresa. Då svarade de Helige Fadern: Det är jag också.... Bara på genomresa.
Ibland har jag en känsla av att jag, som kristen, riskerar att fastna alltför mycket i den här världen. Att jag ( och du kanske) håller på att samla på mig sånt som egentligen bara tynger under vandringen. Att jag gräver ner mitt livs tältpinnar så djupt i den här världens mylla, att jag inte kan rycka upp dem när det behövs. Bara på genomresa...
Pilgrimsmotivet är väl känt i många religioner. Pilgrimsvandring är en stor tradition i alla världens religioner. För kristna, började det med Abraham, som lämnade land och folk och lydde Guds kallelse. Hebreerbrevet beskriver det kristna folket som ett vandrande folk: "ty här på jorden har vi ingen stad som består, men vi söker den stad som skall komma. ”Vi bo ej här, vi blott här nere gästa” sjöng frikyrkans pionjärer. Liksom ”Jag är en gäst och främling som mina fäder här”
En pilgrim skulle vara väl utrustad. Vägen var lång och besvärlig. Det var inte mycket man kunde ha med sig. Hatten var igenkänningstecknet för pilgrimen. Det stora brättet var uppsvängt frampå och hatten var prydd med snäckor. Kappan var, liksom hatten, ett ovärdeligt skydd mot vind, regn och köld. Men kappan skulle också påminna om "kärlekens dräkt" som varje kristen är kallad att bära. Det fanns inte möjlighet att släpa på något tungt bagage - all egendom under färden rymdes i den lilla väskan eller säcken av rådjursskinn som ofta fästes vid staven. Det var avsiktligt att säcken var liten och saknade lås - man skulle alltid vara beredd att både ta emot och ge ut av sina ringa förråd. Pilgrimens liv byggde på förtröstan att Gud för varje dag skulle förse en med det man behövde. Den stora musslan var både mat- och dryckeskärl. Staven användes både som stöd och försvarsvapen eftersom man kunde råka ut för rövare eller vilda djur. Med tanke på alla de faror man kunde hamna i var staven kanske föga tröst. Den verkliga tryggheten ägde pilgrimen ändå i sin gudsförtröstan. Staven blev därför snarast en sinnebild för kampen mot ondskan. En av pilgrimens viktigaste källor till lycka var de glädjeberg, mons gaudii, som Peter Nilson berättar om i essän "Spår i jorden" i sin bok Hem till jorden. Dessa berg av glädje avbildade sedan pilgrimen i form av små stenrösen eller pyramider, som utmärkte de annars snålt utmärkta färdvägarna genom Europas vildmarker. Till glädje för andra medvandrare på pilgrimsvandringen. Bara på genomresa...
Före avfärden skulle pilgrimen göra upp alla mellanhavanden. Man skulle ha gott samvete när man startade. Ingenting fick lämnas ouppklarat. Pilgrimen och hans lätta utrustning välsignades i hemkyrkan före utfärden. Med sig hade pilgrimen också det utfärdade pilgrimspasset som garanterade de ärliga avsikterna och som öppnade dörrarna till härbärgen och värdshus. Under pilgrimsfärdernas guldålder insmög sig nämligen lätt bedragare med oärliga avsikter bland de fromma pilgrimsskarorna. Visst känner vi igen det också på vår livsvandring: bedragare med oärliga avsikter...
Och att leva ansvarsfullt "i världen men inte av världen", vad innebär det annat än att vara på genomresa och ha blicken vänd uppåt i stället för nedåt.....
måndag 8 mars 2010
lördag 6 mars 2010
Och så är det ju fotbolls-VM också.....
Jag är dålig på släktrelationer. Ja inte så att det råder någon sorts kallt krig i den östmanska familjen, och inte hller så, att vi är så osams, att vi inte ens skickar julkort till varandra. Absolut inte. Det är mera titulaturen det handlar om, Vem är syssling till vem, och vad är egentligen en fjärdmänning? Är jag släkt med en sån överhuvudtaget? Syskon, jag har två, och dom kan jag hålla ordning på, Och om jag tänker efter, kan jag nog också klara ut måg och sonhustru. Dom hör ju liksom till den närmaste familjen. Och brorsbarn, det hörs ju liksom på namnet. Men sen börjar det. Hur många kusiner har jag egentligen? Och min svägerska, vem är det? Om jag nu har nån..
Min måg är alltså den utomordentligt trevlige unge man( nåja ung och ung, åren går ju...)och hedersknyffel, som är gift med min dotter. Han heter Gert, är dansk, och väl den ytterska orsaken till att vi tillbringar några dagar nu och då i Danmark. Visserligen bara i Helsingör, med utikt över Sundet till Sverige, men det är likafullt i Danmark. Vi har en hel del gemensamt, min måg och jag. Vi är båda kristna, och vi är båda frälsningssoldater, så den kristna tron och vårt samfund binder oss samman. Men det finns också skillnader. Han är t.ex verksam inom IT-branchen, ett fält som är helt okänt för mig. Den skillnaden har jag nytta av, när jag fastnar i tekniken. Då ringer jag, och han ger support (goda råd heter ju så i den branchen) på den skandinaviska, som han förtjänstfullt och vänligt tillägnat sig under åren.
Vi delar också ett lidelsefullt idrottsintresse. Visserligen var det hans fru, som alltså är min dotter ( vissa släktrelationer klarar jag allt ut....) som höll uppe idrottsintresset i familjen under vinter-OS, eftersom varken på skidor eller på ishockey är mågen någon jätteexpert. Men t.ex handboll är han mer intresserad av och också mer kunnig i än den svenska grenen av familjen. Och som den väluppostrade unge man( se ovan) han är, har han knappt påpekat att Danmark faktiskt har ett världsrekord i friidrott.
Och så var det ju fotboll förståss... Likheten mellan mig och mågen ligger i att hans favoritlag, Vejle BK, och mitt, GIF Sundsvall, båda ligger i andradivisionen. Vejle BK har f.ö. en svensk tränare, men det ligger jag lite lågt med att påpeka. Det går nämligen inte så bra för dem. Jag har i övrigt haft ett stabilt övertag under några år nu med tanke främst på VM och EM. Med Sverige. Men utan Danmark....Lars-Roland har varit mitt stöd i familjefighten. Men hur ska det gå nu? Mågen undrar ibland hur jag ska få sommaren att gå, jag som inte har Sydafrika att tänka på.... Jo, jag tackar jag. Men då kontrar jag sturskt med att Morten Olsen och grabbarna får tre matcher och sen hem direkt. Fast tänk om det inte blir så....!!!! O, hemska tanke! Dom blev ju helt oväntat europamästare en gång... Fast dom inte ens var kvalificerade den gången. Så det blir till att hålla på Nigeria i år. Lars-Roland mot Morten Olsen. Vem vet hur det skulle gå.....
Och apropå dansk fotboll så har dom den goda smaken att spela höst- vår i sitt seriesystem. Med finaler och spånnande avslut när fösommaren är varm och goo. Hörde du det, Lagrell!! Sluta envisas med final både i cupen och i allsvenskan ungefär vid allhelgonahelgen med snöglopp eller möjligen ösregn och +3 grader. VANSINNE! Vad jag tycker om det kunde vara värt en egen blogg....
Men det är nog tur att det blir ett Vasalopp innan fotbolls-VM. Tur för familjefriden. Det blir nämligen garanterat inte en dansk, som blir först i fäders spår. Men kanske en norrman, och det vore ju ännu värre. Efter vinter-OS....
Min måg är alltså den utomordentligt trevlige unge man( nåja ung och ung, åren går ju...)och hedersknyffel, som är gift med min dotter. Han heter Gert, är dansk, och väl den ytterska orsaken till att vi tillbringar några dagar nu och då i Danmark. Visserligen bara i Helsingör, med utikt över Sundet till Sverige, men det är likafullt i Danmark. Vi har en hel del gemensamt, min måg och jag. Vi är båda kristna, och vi är båda frälsningssoldater, så den kristna tron och vårt samfund binder oss samman. Men det finns också skillnader. Han är t.ex verksam inom IT-branchen, ett fält som är helt okänt för mig. Den skillnaden har jag nytta av, när jag fastnar i tekniken. Då ringer jag, och han ger support (goda råd heter ju så i den branchen) på den skandinaviska, som han förtjänstfullt och vänligt tillägnat sig under åren.
Vi delar också ett lidelsefullt idrottsintresse. Visserligen var det hans fru, som alltså är min dotter ( vissa släktrelationer klarar jag allt ut....) som höll uppe idrottsintresset i familjen under vinter-OS, eftersom varken på skidor eller på ishockey är mågen någon jätteexpert. Men t.ex handboll är han mer intresserad av och också mer kunnig i än den svenska grenen av familjen. Och som den väluppostrade unge man( se ovan) han är, har han knappt påpekat att Danmark faktiskt har ett världsrekord i friidrott.
Och så var det ju fotboll förståss... Likheten mellan mig och mågen ligger i att hans favoritlag, Vejle BK, och mitt, GIF Sundsvall, båda ligger i andradivisionen. Vejle BK har f.ö. en svensk tränare, men det ligger jag lite lågt med att påpeka. Det går nämligen inte så bra för dem. Jag har i övrigt haft ett stabilt övertag under några år nu med tanke främst på VM och EM. Med Sverige. Men utan Danmark....Lars-Roland har varit mitt stöd i familjefighten. Men hur ska det gå nu? Mågen undrar ibland hur jag ska få sommaren att gå, jag som inte har Sydafrika att tänka på.... Jo, jag tackar jag. Men då kontrar jag sturskt med att Morten Olsen och grabbarna får tre matcher och sen hem direkt. Fast tänk om det inte blir så....!!!! O, hemska tanke! Dom blev ju helt oväntat europamästare en gång... Fast dom inte ens var kvalificerade den gången. Så det blir till att hålla på Nigeria i år. Lars-Roland mot Morten Olsen. Vem vet hur det skulle gå.....
Och apropå dansk fotboll så har dom den goda smaken att spela höst- vår i sitt seriesystem. Med finaler och spånnande avslut när fösommaren är varm och goo. Hörde du det, Lagrell!! Sluta envisas med final både i cupen och i allsvenskan ungefär vid allhelgonahelgen med snöglopp eller möjligen ösregn och +3 grader. VANSINNE! Vad jag tycker om det kunde vara värt en egen blogg....
Men det är nog tur att det blir ett Vasalopp innan fotbolls-VM. Tur för familjefriden. Det blir nämligen garanterat inte en dansk, som blir först i fäders spår. Men kanske en norrman, och det vore ju ännu värre. Efter vinter-OS....
torsdag 4 mars 2010
Sammen blir vi klogere
Först en presentation. Nicklas är nr tre i raden av våra barnbarn. Han är åtta år. Hans syster Emmely är nr fyra i raden och hon fyller snart fem. Jag har den stora förmånen den här veckan att varje dag följa Nicklas till skolan och också att vid arbetsdagens slut möta honom. Mormor har samma förmån när det gäller Emmely. Den tredje medlemmen i den grupp vi har ansvar för den här veckan, är Lajka, som är en hund, modell Golden Retriever. Den som känner mig, ser det nog nästan som ett mirakel, som nästan troddes omöjligt, att jag nånsin skulle kunna bli hundvakt. Men undrens tid är inte förbi. Men nu handlar det alltså om Nicklas..... och om ryggsäcken.
Nicklas går i klass 1C i Hellebaekkskolens Apperupafdelning, en skola som har det stolta mottot ”Sammen blir vi klogere”. Åtminstone i skrift är danska så pass begripligt att devisen inte behöver översättas. Danska tillhör ju precis som svenska språkgruppen nordgermanska språk. Ur språklig synvinkel kan de därför ses som olika dialekter snarare än skilda språk.
Men hur mycket är ni og halvfems? Eller syv og tres? Svar längst ner i bloggen.
Apperupafdelningen är ett lågstadium med årskurserna 0-3, och Nicklas är alltså redan inne på sitt andra år. Varje morgon strax före åtta och varje eftermiddag strömmar ett par hundra förhoppningsfulla piger og drenger genom skolgrinden, alla försedda med ryggsäck. Och vet du; en ryggsäcksförsedd lågstadieelev fyller mig med hopp. En ryggsäck, som för varje dag blir alltmer fylld med kunskap för att göra världen bättre. Och hopp om att dom ska hinna få så mycket i ryggsäcken som behövs innan skolan gör dem uttråkade och likgiltiga.Men en sån ryggsäck blir inte tyngre. Lätt är den börda av kunskap, du bär, som min latinlärare, Sara Tekla Bergliot Sjölund, brukade säga. Fast på latin, förståss, och det har jag glömt. Nu skall direkt sägas, att jag inte någon djupare insikt i hur den danska skolan fungerar, men har ju som morfar kunnat se, att åtminstone Hellebaekkskolens Apperupafdelning har en god ordning på sina kontakter med föräldrarna. Och läxor får dom redan från första klass. Sammen bliver vi ju klogere... Och jag hör ju av gossen, att han är lika imponerad av frökens kunskaper och skolans förmåga att öppna en ny värld, som någonsin hans svenska lågsstadiekompisar. "Morfar, vet du vad fröken sa i dag?" "Morfar vet du vad vi fick göra i dag i skolan....?" Imponerad och nyfiken. Men vad gör skolan av detta? Jag vet ju av gossens kusiner, att ganska snart blir skolan trist och tråkig. Och alla lärare är inte världens ljus heller. Åtminstone inte i Sverige och åtminstone inte i högstadieelevernas ögon. Varför är skolan så dålig på att ta vara på lågstadieelevernas nyfikenhet? En bättre uppgift att ta reda på för Skolverket säkert, än att föreslå idiotiska förändringar i läroplanerna för historia och religion.
Men i ryggsäcken har Nicklas även sin matpacke. Danmark är matsäckens hemort på jorden, och från dagis och hela vägen upp till universitet och högskola är det matsäck som gäller. Skolmaten har aldrig vunnit insteg i dansk skola. Märkligt, efttersom skolmaten i Sverige för många barn och ungdomar är det enda lagde mål dom äter på dagen. Och säkert har många danska barn samma uppväxtmiljö.
Och snart är det Emmelys tur. Att lämna dagiset Tusinfryd och börja i 0-an och tillsammans med dom andra bli klogere. Med matpacke och ryggsäck. En ryggsäck fylld med möjligheter att skapa en bättre värld. Och tänk om både Nicklas och Emmelys nyfikenhet på livet håller i sig genom hela skoltiden. Och sen också. Då Ni.....
Svar: Ni og halvfems= 95
Syv og tres=67
Nicklas går i klass 1C i Hellebaekkskolens Apperupafdelning, en skola som har det stolta mottot ”Sammen blir vi klogere”. Åtminstone i skrift är danska så pass begripligt att devisen inte behöver översättas. Danska tillhör ju precis som svenska språkgruppen nordgermanska språk. Ur språklig synvinkel kan de därför ses som olika dialekter snarare än skilda språk.
Men hur mycket är ni og halvfems? Eller syv og tres? Svar längst ner i bloggen.
Apperupafdelningen är ett lågstadium med årskurserna 0-3, och Nicklas är alltså redan inne på sitt andra år. Varje morgon strax före åtta och varje eftermiddag strömmar ett par hundra förhoppningsfulla piger og drenger genom skolgrinden, alla försedda med ryggsäck. Och vet du; en ryggsäcksförsedd lågstadieelev fyller mig med hopp. En ryggsäck, som för varje dag blir alltmer fylld med kunskap för att göra världen bättre. Och hopp om att dom ska hinna få så mycket i ryggsäcken som behövs innan skolan gör dem uttråkade och likgiltiga.Men en sån ryggsäck blir inte tyngre. Lätt är den börda av kunskap, du bär, som min latinlärare, Sara Tekla Bergliot Sjölund, brukade säga. Fast på latin, förståss, och det har jag glömt. Nu skall direkt sägas, att jag inte någon djupare insikt i hur den danska skolan fungerar, men har ju som morfar kunnat se, att åtminstone Hellebaekkskolens Apperupafdelning har en god ordning på sina kontakter med föräldrarna. Och läxor får dom redan från första klass. Sammen bliver vi ju klogere... Och jag hör ju av gossen, att han är lika imponerad av frökens kunskaper och skolans förmåga att öppna en ny värld, som någonsin hans svenska lågsstadiekompisar. "Morfar, vet du vad fröken sa i dag?" "Morfar vet du vad vi fick göra i dag i skolan....?" Imponerad och nyfiken. Men vad gör skolan av detta? Jag vet ju av gossens kusiner, att ganska snart blir skolan trist och tråkig. Och alla lärare är inte världens ljus heller. Åtminstone inte i Sverige och åtminstone inte i högstadieelevernas ögon. Varför är skolan så dålig på att ta vara på lågstadieelevernas nyfikenhet? En bättre uppgift att ta reda på för Skolverket säkert, än att föreslå idiotiska förändringar i läroplanerna för historia och religion.
Men i ryggsäcken har Nicklas även sin matpacke. Danmark är matsäckens hemort på jorden, och från dagis och hela vägen upp till universitet och högskola är det matsäck som gäller. Skolmaten har aldrig vunnit insteg i dansk skola. Märkligt, efttersom skolmaten i Sverige för många barn och ungdomar är det enda lagde mål dom äter på dagen. Och säkert har många danska barn samma uppväxtmiljö.
Och snart är det Emmelys tur. Att lämna dagiset Tusinfryd och börja i 0-an och tillsammans med dom andra bli klogere. Med matpacke och ryggsäck. En ryggsäck fylld med möjligheter att skapa en bättre värld. Och tänk om både Nicklas och Emmelys nyfikenhet på livet håller i sig genom hela skoltiden. Och sen också. Då Ni.....
Svar: Ni og halvfems= 95
Syv og tres=67
onsdag 3 mars 2010
Var välkommen envar.....
Det torde väl inte ha undgått någon att jag under några dagar njuter av att vara morfar i Danmark. Jo, jag har mormor med också, för den som undrar. Våren är i antågande här, om än långsamt, barnbarnen är snälla och jag mår bra i största allmänhet.
Men som den gamle folkbildare jag ser mig som, ser jag mig naturligtvis om efter rötterna när jag ändå är här. Rötterna? Ja, jag passerade i dag en skylt i utkanten av Helsingör, där texten påminde mig just om rötterna. Den internationale Höjskole stod det. Just det. Höjskole. Det det var ju här i landet, i Rödding, som folkhögskolans vagga stod 1844. Upphovsmannen var Nicolai Frederik Severin Grundtvig – präst, författare och folkbildare. Grundtvig ansåg att de latinskolor som dittills funnits, bara skapat högfärdiga ämbetsmän. Ut med latinet, bort med allt "odanskt"! In med det levande ord; folkets diktning och historia, myter och sagor, visor och traditioner, kort sagt livsupplysning och livskunskap i stället för latin och död bokstav. Det här var ju också slutet av upplysningstiden, romantikens och nationalismens tidevarv.
Sverige fick sina första folkhögskolor; Önnestad, Hvilan och Lunnevad, år 1868. Jag minns en konferens på Önnestad. Där andades själva väggarna bildningstörst. Även om inspirationen kom från till oss från Danmark, så blev inriktningen en annan här. Om grunden i Danmark var romantisk, så blev den i Sverige mera materiell. Den svenska folkhögskolan skapades först och främst för att tillfredsställa behoven hos en samhällsklass på uppåtgående.
De nya kommunallagarna år 1862 gav ökat självstyre åt kommunerna. Ståndsriksdagen med adel, präster, borgare och bönder avskaffades 1866. Därigenom fick främst de välbärgade bönderna större inflytande och ökad makt. För att axla detta politiska ansvar behövde bönderna en skola som gav samhälls- och kommunalkunskap, föreningsteknik och mötesvana, något som den också ganska nya folkskolan visat sig otillräcklig för. Vid samma tid utvecklades jordbrukstekniken. Bondsönerna, för det var dom det gällde, skulle både utveckla bondenäringen och skapa det nya – kommunalpolitiken. Och dom blev också de första folkhögskoleeleverna.
De stora folkrörelserna – nykterhetsrörelsen, arbetarrörelsen och frikyrkorörelsen – tog både de förtryckta, försupna och ofrälsta massorna och folkhögskolan till sitt hjärta. Så kallade rörelsefolkhögskolor växte fram. De konservativa krafterna varnade för socialisthärdar, de högkyrkliga för sekterism. Striderna kring de nya skolorna var både hårda och hätska. Men samhället hade förändrats, behoven var andra och folkhögskolan visade sig kunna tillgodose dem. Skolorna fungerade både som centrum för sin bygd och som hemvist för folkrörelsernas medlemmar, som där fick slipa sina svärd.
Se där lite folkbildningshistoria i kappsäcken. I dag finns det 150 folkhögskolor i Sverige. 150 verkliga friskolor, där skolstyrelse, personal och kursdeltagare TILLSAMMANS bestämmer mål och inriktning för varje skola och varje kurs. Inga centralt fastställda läroplaner och därav följer att det är nästan omöjligt att för den oinvigde förklara vad folkhögskola egentligen är. Det kan egentligen bara den förstå, som själv fått förmånen att växa på en folkhögskola. Själv har jag tillbringat nästan hela mitt yrkesliv i den miljön, så lite har jag nog växt.... På en folkhögskola handlar mycket om att lära sig att leva. Att möta livet i alla dess skiftningar. På folkhögskolan söker man bildning lika mycket som utbildning. Alla borde därför unna sig att få gå en kurs på folkhögskola.
Bloggaren började sin folkhögskoleexposé i Danmark. Så varför inte sluta där också. Där sjunger man fortfarande mycket mer än vi numera gör på folkhögskolorna i Sverige. På många skolor inleds fortfarande varje lektion eller åtminstone varje dag med sång. Sången som det levande ord. Det gjorde man en gång i Sverige också.Tusentals röster har sjungit folkhögskolesången. Undrar just hur Gunnar Sträng lät? Eller kommendören i Frälsningsarmén, Lennart Hedberg? Var välkommen envar, under ungdomens tak, som vill räcka oss hand till förbund, sjöng man. Så var välkommen du också!
.
Men som den gamle folkbildare jag ser mig som, ser jag mig naturligtvis om efter rötterna när jag ändå är här. Rötterna? Ja, jag passerade i dag en skylt i utkanten av Helsingör, där texten påminde mig just om rötterna. Den internationale Höjskole stod det. Just det. Höjskole. Det det var ju här i landet, i Rödding, som folkhögskolans vagga stod 1844. Upphovsmannen var Nicolai Frederik Severin Grundtvig – präst, författare och folkbildare. Grundtvig ansåg att de latinskolor som dittills funnits, bara skapat högfärdiga ämbetsmän. Ut med latinet, bort med allt "odanskt"! In med det levande ord; folkets diktning och historia, myter och sagor, visor och traditioner, kort sagt livsupplysning och livskunskap i stället för latin och död bokstav. Det här var ju också slutet av upplysningstiden, romantikens och nationalismens tidevarv.
Sverige fick sina första folkhögskolor; Önnestad, Hvilan och Lunnevad, år 1868. Jag minns en konferens på Önnestad. Där andades själva väggarna bildningstörst. Även om inspirationen kom från till oss från Danmark, så blev inriktningen en annan här. Om grunden i Danmark var romantisk, så blev den i Sverige mera materiell. Den svenska folkhögskolan skapades först och främst för att tillfredsställa behoven hos en samhällsklass på uppåtgående.
De nya kommunallagarna år 1862 gav ökat självstyre åt kommunerna. Ståndsriksdagen med adel, präster, borgare och bönder avskaffades 1866. Därigenom fick främst de välbärgade bönderna större inflytande och ökad makt. För att axla detta politiska ansvar behövde bönderna en skola som gav samhälls- och kommunalkunskap, föreningsteknik och mötesvana, något som den också ganska nya folkskolan visat sig otillräcklig för. Vid samma tid utvecklades jordbrukstekniken. Bondsönerna, för det var dom det gällde, skulle både utveckla bondenäringen och skapa det nya – kommunalpolitiken. Och dom blev också de första folkhögskoleeleverna.
De stora folkrörelserna – nykterhetsrörelsen, arbetarrörelsen och frikyrkorörelsen – tog både de förtryckta, försupna och ofrälsta massorna och folkhögskolan till sitt hjärta. Så kallade rörelsefolkhögskolor växte fram. De konservativa krafterna varnade för socialisthärdar, de högkyrkliga för sekterism. Striderna kring de nya skolorna var både hårda och hätska. Men samhället hade förändrats, behoven var andra och folkhögskolan visade sig kunna tillgodose dem. Skolorna fungerade både som centrum för sin bygd och som hemvist för folkrörelsernas medlemmar, som där fick slipa sina svärd.
Se där lite folkbildningshistoria i kappsäcken. I dag finns det 150 folkhögskolor i Sverige. 150 verkliga friskolor, där skolstyrelse, personal och kursdeltagare TILLSAMMANS bestämmer mål och inriktning för varje skola och varje kurs. Inga centralt fastställda läroplaner och därav följer att det är nästan omöjligt att för den oinvigde förklara vad folkhögskola egentligen är. Det kan egentligen bara den förstå, som själv fått förmånen att växa på en folkhögskola. Själv har jag tillbringat nästan hela mitt yrkesliv i den miljön, så lite har jag nog växt.... På en folkhögskola handlar mycket om att lära sig att leva. Att möta livet i alla dess skiftningar. På folkhögskolan söker man bildning lika mycket som utbildning. Alla borde därför unna sig att få gå en kurs på folkhögskola.
Bloggaren började sin folkhögskoleexposé i Danmark. Så varför inte sluta där också. Där sjunger man fortfarande mycket mer än vi numera gör på folkhögskolorna i Sverige. På många skolor inleds fortfarande varje lektion eller åtminstone varje dag med sång. Sången som det levande ord. Det gjorde man en gång i Sverige också.Tusentals röster har sjungit folkhögskolesången. Undrar just hur Gunnar Sträng lät? Eller kommendören i Frälsningsarmén, Lennart Hedberg? Var välkommen envar, under ungdomens tak, som vill räcka oss hand till förbund, sjöng man. Så var välkommen du också!
.
När världen rasar..... eller gör den?
Min mobiltelefon håller på att gå sönder. Det är inget fel på funktionerna, jag kan fortfarande både ringa och sms:a, och jag använder faktiskt inte min mobil till något annat. Måste jag skämmas för det? Nej, det är själva på-och avstägningsknappen, som håller på att ge sig. När jag hade sagt god natt till den i går och stängt av den gick den inte att få igång igen. Denna katastrof upptäckte jag mitt i natten och naturligtvis gjorde den mig sömnlös. Katastrofer av den här dimensionen gör ju det. Hur skulle jag nu kunna hålla kontakt med världen? Och hur skulle världen kunna hålla kontakt med mig? I den mörka natten på Hallandsvej i Ålsgårde såg jag för min inre syn hela världen braka samman. Vad var Haiti, Chile och världsvälten mot en trasig mobiltelefon. Kan jag köpa en ny i Danmark? Vad skulle den kosta? Kan jag låna hustruns och stoppa i mitt eget simkort, eller kunde jag göra mobilen till ett böneämne kanske.... Tankarna trängde sig på och blandades i den mörka natten med andra, större tankar......
Så grydde den danska morgonen, och en liten dansk skruvmejsel blev räddningen. Mobiltelefonen fungerar igen. Och världen står kvar!!!Men--hur beroende har vi, och alltså även jag, gjort oss av prylar, som man för bara tio år sen med lätthet klarade oss utan. Naturligtvis ser jag värdet av både mobiltelefoner och datorer. Utan min lap-top hade t.ex det här inte kunnat skrivas, men ändå?? Har prylar, tekniska, elektroniska och andra, blivit vår tids både gud och tröstnapp? Såna frågor ger en helt annan dimension åt min nästan trasiga mobiltelefon.Vad är smått och vad är stort i mitt liv? Egentligen....
"Venskab är som sol i regnvejr", står det på en teckning, som hänger i det danska kök, där jag nu sitter. Vänskap som sol i regn. Vänskap som håller i alla väder. Ställ det mot en nästan trasig mobiltelefon. Vad är smått och vad är stort? Valet borde vara självklart, men smarta reklamnissar har gjort att det inte alls är självklart. Den mörka natten sa till mig: Tänk! Prioritera! Välj livet med kärlek och vänskap framför prylar! Även om det är en mobiltelefon från Nokia.
Apropå smarta reklamnissar förresten. Det är få saker som retar mig så mycket som när dom hoppar på mig med ett inställsamt, lismande leende, och utan att presentera sig bara frågar:"Vilket mobilabbonemang har du". Då brukar jag bli obstinat och lite tonårsuppkäftig och svara att jag inte alls förstår, vad om har med det att göra. Och det är samma sak med elbolag och annat, som går att teckna rakt av ute på gatan. Och när jag viker undan och ställer mig och tittar på kommersen ser jag, att det är folk, och främst kvinnor i övre medelåldern( +45) som dom hoppar på.
Skärpning alla reklamnissar!
Och det finns annat smått som också kan förstöra min dag. Som när jag plockat åt mig tidningen, bett om en skrappyramid, och väntar i kön på Pressbyran på att få betala. När det blir min tur frågar expediten alltid, och jag menar alltid: "Något mer?" Om jag ville ha något mer hade jag väl i allsin dar plockat med mig det också, innan jag ställt mig i kön. Men frågan ingår förmodligen i Pressbyråns säljträning.
Om jag aldrig slår av min mobiltelefon, så fungerar den igen. Och livet som morfar går vidare. Och det livet är stort!
Så grydde den danska morgonen, och en liten dansk skruvmejsel blev räddningen. Mobiltelefonen fungerar igen. Och världen står kvar!!!Men--hur beroende har vi, och alltså även jag, gjort oss av prylar, som man för bara tio år sen med lätthet klarade oss utan. Naturligtvis ser jag värdet av både mobiltelefoner och datorer. Utan min lap-top hade t.ex det här inte kunnat skrivas, men ändå?? Har prylar, tekniska, elektroniska och andra, blivit vår tids både gud och tröstnapp? Såna frågor ger en helt annan dimension åt min nästan trasiga mobiltelefon.Vad är smått och vad är stort i mitt liv? Egentligen....
"Venskab är som sol i regnvejr", står det på en teckning, som hänger i det danska kök, där jag nu sitter. Vänskap som sol i regn. Vänskap som håller i alla väder. Ställ det mot en nästan trasig mobiltelefon. Vad är smått och vad är stort? Valet borde vara självklart, men smarta reklamnissar har gjort att det inte alls är självklart. Den mörka natten sa till mig: Tänk! Prioritera! Välj livet med kärlek och vänskap framför prylar! Även om det är en mobiltelefon från Nokia.
Apropå smarta reklamnissar förresten. Det är få saker som retar mig så mycket som när dom hoppar på mig med ett inställsamt, lismande leende, och utan att presentera sig bara frågar:"Vilket mobilabbonemang har du". Då brukar jag bli obstinat och lite tonårsuppkäftig och svara att jag inte alls förstår, vad om har med det att göra. Och det är samma sak med elbolag och annat, som går att teckna rakt av ute på gatan. Och när jag viker undan och ställer mig och tittar på kommersen ser jag, att det är folk, och främst kvinnor i övre medelåldern( +45) som dom hoppar på.
Skärpning alla reklamnissar!
Och det finns annat smått som också kan förstöra min dag. Som när jag plockat åt mig tidningen, bett om en skrappyramid, och väntar i kön på Pressbyran på att få betala. När det blir min tur frågar expediten alltid, och jag menar alltid: "Något mer?" Om jag ville ha något mer hade jag väl i allsin dar plockat med mig det också, innan jag ställt mig i kön. Men frågan ingår förmodligen i Pressbyråns säljträning.
Om jag aldrig slår av min mobiltelefon, så fungerar den igen. Och livet som morfar går vidare. Och det livet är stort!
måndag 1 mars 2010
Avstå för att bistå
Ord blir också gamla, precis som vi människor. En del, ord, alltså, blir t.o.m. obsoleta, dvs. föråldrade, ur bruk tagna, urmodiga, omoderna, förlegade, antika, mossiga. Vid närmare eftertanke kanske det gäller människor också, men nu var det ord det gällde. Försaka håller på att bli ett sånt ord i svenska språket. Och vad värre är; det är inte bara ordet som håller på att bli obsolet, utan även dess innebörd. I vårt svenska överflödssamhälle är det långtifrån inne att försaka, att avstå eller att inte kunna unna sig. Många av oss är vana att kunna kosta på oss både det ena och det andra, och många svenska barn kan få nästan allt, dom pekar på. Min inte alla av oss! Globaliseringen innebär bl.a att världen flyttar hem till oss. Kanske just därför håller Frälsningsarmén ordet försaka vid liv. T.ex. i ordet försakelseinsamling. Att avstå för att bistå.
Frälsningsarméns försakelseinsamling, som inleds den här veckan räknar sina anor tillbaka till Frälsningsarméns första tid. Den syftar till att genom att själv avstå skaffa fram medel till medmänniskor i nöd. Är den tanken så urmodig, antik och mossig? Under den första av fyra insamlingsveckor ligger fokus på begreppet Hälsa.
Bakgrunden är att Frälsningsarmén förser människor med hälsovård över hela världen. 71 sjukhus i Frälsningsarméns regi och 201 kliniker ger 280000 patienter vård varje år. Lika många människor får hjälp genom mobila kliniker och hälsoprojekt där människor får undervisning i preventiv hälsa.
Frälsningsarmén har verksamhet i mer än ett hundra länder i alla världsdelar. Det innebär att Frälsningsarmén ser nöden i vitögat varje dag. Nöd, sjukdomar och svält är inte statistik på ett papper utan levande medmänniskor. Därför möts nu frälsningssoldater och vänner till Frälsningsarmén i Sverige, med början i dag av utmaningar att avstå för att bistå:
måndag: lägg undan två kronor för varje gång du fått vård på ett sjukhus i livet!
tisdag: de flesta av oss föddes på ett sjukhus med hjälp av utbildad sjukhuspersonal.
54% av förlossningarna i Afrika äger rum i hemmen utan någon sjukvårdskunnig
närvarande. Detta innebär stora risker för både mor och barn.
Skänk 2 kr/km du har till närmaste BB!
onsdag: Tillgång till rent vatten är en förutsättning för ett hälsosamt liv. Den resursen är så knapp i världen att även vi borde använda den med största varsamhet. Använd den resursen klokt och skänk 5 kr/vattenkran du har hemma!
torsdag: Varje år drabbas många miljoner människor av malaria, som är en mycket vanlig sjukdom i tropiska och subtropiska länder. Den allvarligaste formen av malaria orsakar tre miljoner människors död varje år.
En malaria tablett kostar 12,50 i Sverige och du uppmanas att ge den summan till insamlingen!
Fredag: En av de mest tabubelagda och ignorerade hälsofrågorna är sanitet och tillgången till toaletter. 2,5 miljarder människor saknar tillgång till grundläggande sanitet. Den höga standard som vi i Sverige har på vatten och sanitet är unik i ett världsperspektiv. Skänk därför fem kronor till försakelseinsamlingen varje gång du går på toaletten i dag!
Varje vecka innehåller också en superutmaning; Under den här veckan utmanas du att, eftersom 40000 barn dör varje dag av undernäring, försöka halvera veckans matkostnader och ge den andra halvan till insamlingen
Och om du under veckan skulle stöta på någon julgryta, som, trots namnet, står utställd, eller se någon frälsningssoldat med en insamlingsbössa, så vet du vad det handlar om. Avstå för att bistå. Och om då skulle missa grytan eller bössan kan du sätta in en slant på Frälsningsarméns pg-konto 900480-5. Och märk då talongen med ordet "försakelseinsamlingen!
Frälsningsarméns försakelseinsamling, som inleds den här veckan räknar sina anor tillbaka till Frälsningsarméns första tid. Den syftar till att genom att själv avstå skaffa fram medel till medmänniskor i nöd. Är den tanken så urmodig, antik och mossig? Under den första av fyra insamlingsveckor ligger fokus på begreppet Hälsa.
Bakgrunden är att Frälsningsarmén förser människor med hälsovård över hela världen. 71 sjukhus i Frälsningsarméns regi och 201 kliniker ger 280000 patienter vård varje år. Lika många människor får hjälp genom mobila kliniker och hälsoprojekt där människor får undervisning i preventiv hälsa.
Frälsningsarmén har verksamhet i mer än ett hundra länder i alla världsdelar. Det innebär att Frälsningsarmén ser nöden i vitögat varje dag. Nöd, sjukdomar och svält är inte statistik på ett papper utan levande medmänniskor. Därför möts nu frälsningssoldater och vänner till Frälsningsarmén i Sverige, med början i dag av utmaningar att avstå för att bistå:
måndag: lägg undan två kronor för varje gång du fått vård på ett sjukhus i livet!
tisdag: de flesta av oss föddes på ett sjukhus med hjälp av utbildad sjukhuspersonal.
54% av förlossningarna i Afrika äger rum i hemmen utan någon sjukvårdskunnig
närvarande. Detta innebär stora risker för både mor och barn.
Skänk 2 kr/km du har till närmaste BB!
onsdag: Tillgång till rent vatten är en förutsättning för ett hälsosamt liv. Den resursen är så knapp i världen att även vi borde använda den med största varsamhet. Använd den resursen klokt och skänk 5 kr/vattenkran du har hemma!
torsdag: Varje år drabbas många miljoner människor av malaria, som är en mycket vanlig sjukdom i tropiska och subtropiska länder. Den allvarligaste formen av malaria orsakar tre miljoner människors död varje år.
En malaria tablett kostar 12,50 i Sverige och du uppmanas att ge den summan till insamlingen!
Fredag: En av de mest tabubelagda och ignorerade hälsofrågorna är sanitet och tillgången till toaletter. 2,5 miljarder människor saknar tillgång till grundläggande sanitet. Den höga standard som vi i Sverige har på vatten och sanitet är unik i ett världsperspektiv. Skänk därför fem kronor till försakelseinsamlingen varje gång du går på toaletten i dag!
Varje vecka innehåller också en superutmaning; Under den här veckan utmanas du att, eftersom 40000 barn dör varje dag av undernäring, försöka halvera veckans matkostnader och ge den andra halvan till insamlingen
Och om du under veckan skulle stöta på någon julgryta, som, trots namnet, står utställd, eller se någon frälsningssoldat med en insamlingsbössa, så vet du vad det handlar om. Avstå för att bistå. Och om då skulle missa grytan eller bössan kan du sätta in en slant på Frälsningsarméns pg-konto 900480-5. Och märk då talongen med ordet "försakelseinsamlingen!
Slutet gott allting gott
Petter Northug och Kanada! Det känns som om punkten i Vancouver blev den rätta. Den som vinner skidfemmilen rättar in sig i ledet bland hjältarna,och norske Northug hör absolut dit. Trots att han inte drog många meter för att hjälpa till, och trots att hans taktikval alltid artar sig till en kamp mellan honom och världen. Att Kanada sen fick hockeyguldet känns bara rätt. Och Sidney Crosby fick dessutom avgöra finalen på övertid!! Vem hade regisserat det dramat?
Det känns allt lite tomt nu när OS är slut och det är dags för en sammanfattning. Sverige gjorde sitt näst bästa vinter-OS någonsin med elva medaljer: fem guld, två silver och fyra brons. Att det sen blev skidåkarnas OS känns bara rätt för en gammal traditionalist.
Men frågan måste ställas, även om jag ställt den förut: Vad gör Norge, som inte Sverige gör? 23 medaljer, varav 9 guld. Fjärde bästa nation! Marit Björgen tog tre guld, ett silver och ett brons och Petter Northug tog fyra medaljer. Enbart dessa två tog nästan lika många medaljer som hela den svenska truppen..... Är det så att lagsporter som ishockey och fotboll, där vi ju faktiskt är MYCKET bättre än Norge, suger upp talanger och inte lämnar kvar så många till skidor på längden och tvären? Kanske.....
Annars blev det Kanadas OS. Trots att dom inte får någon medalj när det gäller arrangörskap ( fråga skidskyttarna t.ex) så blir arrangörslandet bästa nation med 14 guld, 7 silver och 5 brons. Men dom hade garanterat lämnat ifrån sig alla medaljer om det krävts för att få behålla hockey-guldet. Intresset för ishockey är obskrivligt stort i Kanada med en hockeyspelare t.o. m. på dollarsedlarna. Jag drar mig till minnes mötet med en gammal, (säkert 75 år) kvinnlig kanadensisk frälsningsofficer, som jag mötte en gång i Toronto. När hon fick veta att jag kom från Sverige, var den gamla damens fråga naturlig: Säg, hur är det med Börje Salming nu för tiden? Nu fick dom dessbättre både och!! Både flest medaljer och hockeyguldet.
Men vi får inte heller glömma flopparna. Helena Jonsson och skidskyttarna kom till OS för att ta nio medaljer. Det blev en. Visserligen guld men ändå. Och Tre Kronor,med alla penningstinna miljonärer, som ju bara SKULLE spela final, blev utslagna redan i kvarten.Damkronorna ska vi inte ens tala om.
Vem vann OS då? Sist och slutligen? Föe mig är valet självklart och enkelt. Den kanadensiska konståkerskan Joannie Rochette, fick två dagar före tävlingarna beskedet att henns mamma hastigt dött i hjärtinfarkt, endast 55 år gammal. Alla skulle ha haft full förståelse för om Joannie Rochette avstått tävlingarna, som ju i grunden bara är en lek. Men hon valde att hedra sin mamma genom att gråtande genomföra sitt program och ta bronsmedalj.I såna ögonblick blir idrotten stor.
Slutet gott och inget mer prat om OS på bloggen. Smått och gott om stort och smått var det ju, och då finns det så mycket annat. Vänta får du se!
Det känns allt lite tomt nu när OS är slut och det är dags för en sammanfattning. Sverige gjorde sitt näst bästa vinter-OS någonsin med elva medaljer: fem guld, två silver och fyra brons. Att det sen blev skidåkarnas OS känns bara rätt för en gammal traditionalist.
Men frågan måste ställas, även om jag ställt den förut: Vad gör Norge, som inte Sverige gör? 23 medaljer, varav 9 guld. Fjärde bästa nation! Marit Björgen tog tre guld, ett silver och ett brons och Petter Northug tog fyra medaljer. Enbart dessa två tog nästan lika många medaljer som hela den svenska truppen..... Är det så att lagsporter som ishockey och fotboll, där vi ju faktiskt är MYCKET bättre än Norge, suger upp talanger och inte lämnar kvar så många till skidor på längden och tvären? Kanske.....
Annars blev det Kanadas OS. Trots att dom inte får någon medalj när det gäller arrangörskap ( fråga skidskyttarna t.ex) så blir arrangörslandet bästa nation med 14 guld, 7 silver och 5 brons. Men dom hade garanterat lämnat ifrån sig alla medaljer om det krävts för att få behålla hockey-guldet. Intresset för ishockey är obskrivligt stort i Kanada med en hockeyspelare t.o. m. på dollarsedlarna. Jag drar mig till minnes mötet med en gammal, (säkert 75 år) kvinnlig kanadensisk frälsningsofficer, som jag mötte en gång i Toronto. När hon fick veta att jag kom från Sverige, var den gamla damens fråga naturlig: Säg, hur är det med Börje Salming nu för tiden? Nu fick dom dessbättre både och!! Både flest medaljer och hockeyguldet.
Men vi får inte heller glömma flopparna. Helena Jonsson och skidskyttarna kom till OS för att ta nio medaljer. Det blev en. Visserligen guld men ändå. Och Tre Kronor,med alla penningstinna miljonärer, som ju bara SKULLE spela final, blev utslagna redan i kvarten.Damkronorna ska vi inte ens tala om.
Vem vann OS då? Sist och slutligen? Föe mig är valet självklart och enkelt. Den kanadensiska konståkerskan Joannie Rochette, fick två dagar före tävlingarna beskedet att henns mamma hastigt dött i hjärtinfarkt, endast 55 år gammal. Alla skulle ha haft full förståelse för om Joannie Rochette avstått tävlingarna, som ju i grunden bara är en lek. Men hon valde att hedra sin mamma genom att gråtande genomföra sitt program och ta bronsmedalj.I såna ögonblick blir idrotten stor.
Slutet gott och inget mer prat om OS på bloggen. Smått och gott om stort och smått var det ju, och då finns det så mycket annat. Vänta får du se!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)