På nyårsafton hade jag tillfälle att lyssna på några gamla stenkakor med frälsningsarmémusik. Lyssnade bl.på den första LP-skiva som Frälsningsarmén i Sverige spelade in. Året var 1960 eller nåt sånt! På den tiden låg skivorna i vackra fodral med säljande motiv, och på just den här skivan var fodralet prytt med de medverkande musikkrafterna prydligt uppsträckta i sina stiliga uniformer. Jag och hustrun är jämnåriga med flera av de medverkande, och vi kände också igen många ansikten. Men många, ja kanske en majoritet av sångare och musikanter från 1960 har försvunnit i dag. Vart har dom tagit vägen, tro? Och de medverkande kårernas musikkårer, strängmusikkårer och ungdomskörer utgör inga undantag. Och inte Frälsningsarmén heller! Hela det organiserade föreningslivet har råkat ut för ett långvarigt ras när det gäller medlemssiffror. Och orsakerna till tappet är säkert många och delvis svåranalyserade. Några faktorer är dock solklara. Unga och medelålders människor tvingas i dag hålla ett mycket högre livstempo än vad fallet var på 1960-talet. Då var t.ex. Frälsningsarmén den självklara fritidssysselsättningen för många. I dag ska den fria tiden delas mellan flera olika aktiviteter, och detta samtidigt som yrkeslivet kräver mycket mer än tidigare. Hur var det han sa, skämttecknaren? "Och så är kyrkan bra för dom som inte har nån sommarstuga att snickra på på söndagarna".
Klart är nog också att organiserade aktiviteter i grupp inte är lika lockande i dag som för 25 eller 50 år sen. Dagens människa är mycket mer individualistisk än sina föräldrar eller farföräldrar. Om jag skall engagera mig, så ska det vara för min egen skull, och då blir inte heller världens frälsning eller all makt åt folket prio ett. Och om jag nu ändå ska engagera mig, så blir det i första hand i en grupp som jag känner samhörighet med, och som kräver lagom mycket av engagemang och tid. En gospelkör eller en musikkår blir då ok! Frälsningsarmén, däremot, eller Socialdemokratiska partiet, eller någon annan riksorganisation blir däremot helt ointressant, och därför samlar kongresser och andra riksarrangemang allt färre deltagare. Själv ska jag i dag besöka ett regionalt arrangemang, som för 25 år sedan hade samlat betydligt fler deltagare än vad jag tror fallet blir i dag....
Däremot tror de flesta fortfarande på den idé, som fick dom att engagera sig en gång. Det handlar alltså inte om att "lida skeppsbrott i tron" som pionjärerna uttryckte saken. Man tycker att det är viktigt att några håller på, men själv har man varkene tid eller ork.Och inte intresse heller! Och ju längre tid som gått, sen man själv var med och drog lasset, dess bestämdare åsikter om hur saker och ting ska göras. Det ska vara som när jag var med och var ung och frisk. Marcher, torgmöten, minst två möten varje söndag.... Det var bättre förr...
Och botemedlet då? Säkert finns det inte bara ett utan många. Mindre av aktiviteter och mer av viloplatser är ett, mer av lokala initiativ ett annat. Det är inte så viktigt att varken Frälsningsarmén eller någon annan organisation går i takt med sig själv längre. Men måste hålla den takt som världen utanför kyrkan eller Folkets Hus håller.Där har nämligen förenings- och församlingslivet nyckeln till både att få tillbaka dom som var med en gång och till att rekrytera nya medlemmar. Att finnas ute bland människorna, att söka lösningar på dagens problem och att skärpa ideologin. Samt att börja tror på den själva igen. Världen KAN fortfarande bli frälst, folket KAN fortfarande ta makten, och miljön KAN fortfarande räddas.
Så välkommen med (igen)!
tisdag 5 januari 2010
Fråga eleverna hur bra det blev.......?
Inför terminsstarten står de 52 eleverna i Norrtälje Fria skola utan både lokaler och lärare. Skolan hotas av konkurs på grund av obetalda hyror och måste flytta, men har inga lokaler att flytta till.
Terminen skulle först börja den 7 januari, sedan den 11, men i dagsläget är det mycket oklart när och om de 52 eleverna i årskurs 4-9 kommer att kunna fortsätta i Norrtälje Fria skola. Skolan har dragits med ekonomiska svårigheter sedan terminsstarten i höstas. Orsaken är att rektorn räknat med dubbelt så stort elevunderlag och i december var situationen ohållbar. Samtliga lärare sades upp.
– Vi visste att det var ekonomiska svårigheter, vi hade även alla gått ner i lön för att få skolan att gå runt, och det vi fick höra då var, att vi skulle bli uppsagda för att bli anställda i ett nytt bolag, där vi förhoppningsvis också skulle byta lokal och även namn på skolan för att få en ny start, säger Sarah Ehrenborg, svensklärare på skolan.
Någon ny start verkar ännu inte inom räckhåll och om skolan inte har någon lokal, har Norrtälje kommun ansvaret för att eleverna ändå får den undervisning de har rätt till. Ulf Gustavsson, som är chef för utbildningsförvaltningen, hoppas fortfarande på att skolan hittar nya lokaler.
– Rektor har meddelat att han arbetar för att få en alternativ lösning på hyressituationen så vi utgår ifrån att de här eleverna på måndag kan börja sin undervisning på Norrtälje fria skola, säger Ulf Gustavsson.
Jag har alltsedan den första friskolereformen kom, varit mycket kritisk till hela projektet, och det som nu händer i Norrtälje bara understryker hur fel det är! Inga lokaler och inga lärare. Och skolan börjar om några dagar.Jag underar bara hur skolan undervisar om hur viktigt det är att man betalar sin räkningar och att man håller ingångna avtal.
För mig är skolan den smältdegel där alla ska slipas mot varandra, och där alla ska lära sig tolerans och respekt. Det kan bara ske i en skola där alla går, och där det allmänna är huvudman ( kommun, av communis, gemensam)En skola där kristna elever går, medan muslimska invandrarelever går i en annan skola bidrar inte till tolerans och respekt. Snarare tvärtom! Inte hller bidrar det till ökad förståelse för ekomomiska olikheter och förutsättningar att barn från det välmående villaområdet går i en friskola, medan barnen från höghusgettot går i en alltmer utarmad kommunal skola.
Medan de kommunala skolorna kämpar för sin överlevnad har de senaste åren friskolorna blivit allt fler. Elever blir högvilt och skolornas marknadsföring blir alltmer aggressiv – med resor, löften om datorer och högre betyg ska eleverna lockas. Detta medan de kommunala skolrna inte har råd med varken böcker eller andra läromedel. Och där vår stadsminister fortfarande heter Olof Palme och EU heter EG eller ännu värre, EEC!!
När friskolereformen genomfördes på 1990-talet ökade mängden elever varje år. Nu minskar i stället elevkullarna samtidigt som antalet friskolor ökar kraftigt. För de kommunala skolorna innebär det stora neddragningar och även nedläggningar.
De senaste fyra åren har eleverna i den svenska grundskolan blivit 100000 färre. Samtidigt startade drygt 200 nya friskolor under 2008. Men många av dessa blir kortlivade. En friskola är nämligen ett kommersiellt projekt. Om vinsten uteblir, eller bara inte blir så stor som ägarna tänkt sig, läggs projektet ner, och, som i fallet Norrtälje, eleverna ställs på bar backe!! En ny vänstermajoritet efter valet måste ändra på det! Detta trots att både Thomas Bodström och Lars Ohly har sina barn i friskolor. Det allmänna måste på nytt ta hela ansvaret för att vår viktigaste investering, nämligen barn och ungdomar, också blir vår bästa inverstering.
Terminen skulle först börja den 7 januari, sedan den 11, men i dagsläget är det mycket oklart när och om de 52 eleverna i årskurs 4-9 kommer att kunna fortsätta i Norrtälje Fria skola. Skolan har dragits med ekonomiska svårigheter sedan terminsstarten i höstas. Orsaken är att rektorn räknat med dubbelt så stort elevunderlag och i december var situationen ohållbar. Samtliga lärare sades upp.
– Vi visste att det var ekonomiska svårigheter, vi hade även alla gått ner i lön för att få skolan att gå runt, och det vi fick höra då var, att vi skulle bli uppsagda för att bli anställda i ett nytt bolag, där vi förhoppningsvis också skulle byta lokal och även namn på skolan för att få en ny start, säger Sarah Ehrenborg, svensklärare på skolan.
Någon ny start verkar ännu inte inom räckhåll och om skolan inte har någon lokal, har Norrtälje kommun ansvaret för att eleverna ändå får den undervisning de har rätt till. Ulf Gustavsson, som är chef för utbildningsförvaltningen, hoppas fortfarande på att skolan hittar nya lokaler.
– Rektor har meddelat att han arbetar för att få en alternativ lösning på hyressituationen så vi utgår ifrån att de här eleverna på måndag kan börja sin undervisning på Norrtälje fria skola, säger Ulf Gustavsson.
Jag har alltsedan den första friskolereformen kom, varit mycket kritisk till hela projektet, och det som nu händer i Norrtälje bara understryker hur fel det är! Inga lokaler och inga lärare. Och skolan börjar om några dagar.Jag underar bara hur skolan undervisar om hur viktigt det är att man betalar sin räkningar och att man håller ingångna avtal.
För mig är skolan den smältdegel där alla ska slipas mot varandra, och där alla ska lära sig tolerans och respekt. Det kan bara ske i en skola där alla går, och där det allmänna är huvudman ( kommun, av communis, gemensam)En skola där kristna elever går, medan muslimska invandrarelever går i en annan skola bidrar inte till tolerans och respekt. Snarare tvärtom! Inte hller bidrar det till ökad förståelse för ekomomiska olikheter och förutsättningar att barn från det välmående villaområdet går i en friskola, medan barnen från höghusgettot går i en alltmer utarmad kommunal skola.
Medan de kommunala skolorna kämpar för sin överlevnad har de senaste åren friskolorna blivit allt fler. Elever blir högvilt och skolornas marknadsföring blir alltmer aggressiv – med resor, löften om datorer och högre betyg ska eleverna lockas. Detta medan de kommunala skolrna inte har råd med varken böcker eller andra läromedel. Och där vår stadsminister fortfarande heter Olof Palme och EU heter EG eller ännu värre, EEC!!
När friskolereformen genomfördes på 1990-talet ökade mängden elever varje år. Nu minskar i stället elevkullarna samtidigt som antalet friskolor ökar kraftigt. För de kommunala skolorna innebär det stora neddragningar och även nedläggningar.
De senaste fyra åren har eleverna i den svenska grundskolan blivit 100000 färre. Samtidigt startade drygt 200 nya friskolor under 2008. Men många av dessa blir kortlivade. En friskola är nämligen ett kommersiellt projekt. Om vinsten uteblir, eller bara inte blir så stor som ägarna tänkt sig, läggs projektet ner, och, som i fallet Norrtälje, eleverna ställs på bar backe!! En ny vänstermajoritet efter valet måste ändra på det! Detta trots att både Thomas Bodström och Lars Ohly har sina barn i friskolor. Det allmänna måste på nytt ta hela ansvaret för att vår viktigaste investering, nämligen barn och ungdomar, också blir vår bästa inverstering.
måndag 4 januari 2010
Tretton dagar efter jul
Trettondedag jul eller trettondagen är den trettonde dagen efter julafton och infaller således den sjätte januari .
Trettondedag jul är den sista stora helgdagen i kyrkans firande av julen. Men traditionellt fortsätter julfirandet ofta fram till tjugondedag Knut, då julen kastas ut. Vart har förresten alla julgransplundringar tagit vägen? Min fru och jag träffades t.ex på en kommunal sådan......I Danmark plundras julen ofta redan på tredjedag jul, så redan till nyår är ofta julprydnader och annat som påminner om julen borta där.
I kyrkan är trettondagen de s.k. vise männens dag. De vise männen var stjärntydare, dvs. astrologer, och de kom troligen från Iran. Och nog är det väl intressant, att företrädare för en annan religion än det som kom att bli kristendomen, kom att bli några av de första, som hyllade Jesus. Vad säger det oss om respekt för olika religioner….. . Det här visar också att Kristus är ”världens ljus” för alla folk. Trettondagen påminner alltså oss om kyrkans stora missionsuppgift: alla ska få ta del av julens budskap. De internationella kontakterna i stallet kanske också ligger bakom att i många kyrkor är trettondagen missionens särskilda dag.
Trots att talet tre inte finns omnämnt I Bibeln har man ofta antagit, att de vise männen var tre, eftersom de överräckte tre gåvor till Jesusbarnet: guld, rökelse och myrra. Traditionen gav f.ö.tidigt männen namnen Kaspar, Melchior och Balthasar
.
Denna dag, trettondag jul, var alltså julens sista helgdag. Detta innebar också att alla familjens döda julfirare, som varit med om den stora högtiden fick återvända till sina gravar vilket har gett dagen namn som ”farängladagen” eller ”änglafardagen
Som kristen högtid är Trettondagen äldre än julen – den hör till de äldsta högtiderna inom kristendomen. Redan på 200-talet firade man trettondagen, då som Jesu födelsefest. Därför kallas den t.ex i Finland ibland för den ”gamla julen”. Och i länder med ortodox jultradition är det fortfartande trettondagen som är den egentliga julen med julmat och julklappar och allt som hör till.
Tretton dagar efter jul började också julmaten att tryta. Folk fick nöja sig med att skrapa de sista resterna av skinkbenen och revbensspjällen, varför dagen också går under benämningen benraskedagen. Vissa besuttna familjer avstod denna trettondag jul från att raska benen själv, och valde i stället att skänka dessa matrester till socknens fattiga, som på så sätt också fick en möjlighet att få smaka av julens läckerheter.
Denna dag har också inspirerat till de olika julspel som utförts av ungdomar i både städer och byar. Utklädda till stjärngossar gav man sig ut tiggarstråk för att sjunga för folket och därmed också dra in en slant eller andra gåvor in natura. Numera återfinner vi denna gamla kulturyttring enbart som en traditionslös spillra utan någon naturlig förankring i dagens luciatåg, elva dagar före jul.I stället har ju trettodagen blivit de stora konserternas och julbalernas dag.
Så God Trettondag på dej!
Trettondedag jul är den sista stora helgdagen i kyrkans firande av julen. Men traditionellt fortsätter julfirandet ofta fram till tjugondedag Knut, då julen kastas ut. Vart har förresten alla julgransplundringar tagit vägen? Min fru och jag träffades t.ex på en kommunal sådan......I Danmark plundras julen ofta redan på tredjedag jul, så redan till nyår är ofta julprydnader och annat som påminner om julen borta där.
I kyrkan är trettondagen de s.k. vise männens dag. De vise männen var stjärntydare, dvs. astrologer, och de kom troligen från Iran. Och nog är det väl intressant, att företrädare för en annan religion än det som kom att bli kristendomen, kom att bli några av de första, som hyllade Jesus. Vad säger det oss om respekt för olika religioner….. . Det här visar också att Kristus är ”världens ljus” för alla folk. Trettondagen påminner alltså oss om kyrkans stora missionsuppgift: alla ska få ta del av julens budskap. De internationella kontakterna i stallet kanske också ligger bakom att i många kyrkor är trettondagen missionens särskilda dag.
Trots att talet tre inte finns omnämnt I Bibeln har man ofta antagit, att de vise männen var tre, eftersom de överräckte tre gåvor till Jesusbarnet: guld, rökelse och myrra. Traditionen gav f.ö.tidigt männen namnen Kaspar, Melchior och Balthasar
.
Denna dag, trettondag jul, var alltså julens sista helgdag. Detta innebar också att alla familjens döda julfirare, som varit med om den stora högtiden fick återvända till sina gravar vilket har gett dagen namn som ”farängladagen” eller ”änglafardagen
Som kristen högtid är Trettondagen äldre än julen – den hör till de äldsta högtiderna inom kristendomen. Redan på 200-talet firade man trettondagen, då som Jesu födelsefest. Därför kallas den t.ex i Finland ibland för den ”gamla julen”. Och i länder med ortodox jultradition är det fortfartande trettondagen som är den egentliga julen med julmat och julklappar och allt som hör till.
Tretton dagar efter jul började också julmaten att tryta. Folk fick nöja sig med att skrapa de sista resterna av skinkbenen och revbensspjällen, varför dagen också går under benämningen benraskedagen. Vissa besuttna familjer avstod denna trettondag jul från att raska benen själv, och valde i stället att skänka dessa matrester till socknens fattiga, som på så sätt också fick en möjlighet att få smaka av julens läckerheter.
Denna dag har också inspirerat till de olika julspel som utförts av ungdomar i både städer och byar. Utklädda till stjärngossar gav man sig ut tiggarstråk för att sjunga för folket och därmed också dra in en slant eller andra gåvor in natura. Numera återfinner vi denna gamla kulturyttring enbart som en traditionslös spillra utan någon naturlig förankring i dagens luciatåg, elva dagar före jul.I stället har ju trettodagen blivit de stora konserternas och julbalernas dag.
Så God Trettondag på dej!
söndag 3 januari 2010
Homo mobilis
Den moderna människan kallas ibland Homo mobilis – den rörliga människan. Och även om det bara handlat om tio dagar i grannlandet Danmark, infinner sig lätt kanslan av att människor är just rörliga. Under en lugn mitt-emellan-lördag mitt i helgfriden är E4-an överfull med bilar, och på vägkrogen har jag väl aldrig sett så mycket folk som just denna mitt-emellan-lördag. De flesta antropologer menar visserligen att människan alltid har varit en kringströvande varelse, men i dag förflyttar vi oss snabbare, oftare och längre än någonsin tidigare. Vi skickar ut astronauter i rymden med en hastighet av 30 000 kilometer per timme. Över 200 miljoner ”gästarbetare” har lämnat sina hemländer för att söka lyckan någon annanstans i världen. Andelen svenska studenter som pluggar utomlands har ökat med över 60 procent på tio år. Och turismen anses numera vara världens största industri. Och i den kristna tron är pilgrmsmotivet viktigt. Vi är på väg, och vi ska inte stanna här för evigt
Även mentalt har vi blivit allt rörligare. Kommunikation är ett stort slagord i tiden och genom att knappa på datorn eller mobiltelefonen, förflyttar vi oss i tanken kors och tvärs över stora delar av klotet. När svininfluensan skördat dödsoffer i Turkiet kan vi via ett pip i mobilens nyhetstjänst få veta det. Och denna min morgontidiga bloggfundering kan, åtminstone i teorin, läsas av någon språkkunning aborigin i det inre av Australien.
Så vad innebär den här ökade rörligheten för oss som människor? Skapar det en massa rotlösa individer som upplever att de tappat bort sig själva? Eller är det snarare något positivt att inte vara för rotad på en viss plats? Utan en massa rottrådar som längtar efter att få bli nedstoppade i den skånska myllan eller i Höga Kustens vidunderliga klippskrevor, står oss kanske många fler alternativ till buds att leva just där förutsättningarna för mig är dom allra bästa. Det kanske inte är så, att hemma nödvändigtvis måste vara en plats, utan kanske snarare ett tillstånd. Det finns ju också forskning, som visar att nomadfolken inte på något sätt skulle vara olyckligare än oss andra. Man hör ju tvärtom ofta att de lever i harmoni med naturen och varandra,
Men rötternas stora betydelse då? Det finns ju starka föreställningar i vårt samhälle om vilken stor betydelse dom har. De förmedlas via såväl politik som kultur – folkhemmet, Hemsöborna, svenska jordgubbar… Som medborgare plockar vi sen upp de här idéerna och införlivar dem i vårt eget tänkande kring oss själva och vår plats i världen. Det i sin tur gör att det här med rötter och kopplingen till en viss geografisk plats faktiskt väcker riktiga känslor. Kanske får vi tårar i ögonen när vi hör den svenska nationalsången. Eller så fantiserar vi om att leva på landet i ett liten röd stuga med vita knutar.
Om man vore lagd åt det konspirationsteoretiska hållet skulle man kanske också kunna hävda att det ligger i maktens intresse att betona rötternas betydelse. Det har varit viktigt att ta in pengar från medborgarna ( skatt) utan att ta till rena rövarmetoder. Och då har det blivit viktigt att försöka binda människor till en viss ort och få dem skattskrivna där. Ett enkelt sätt att göra det är att betona de gemensamma rötterna och kopplingen till just den marken. Därför blev nationalstaten den eftersträvansvärda förebilden. Men i dag utmanas nationalstaten av globaliseringen, som ju innebär att människor, kapital och arbetstillfällen rör sig fram och tillbaka över nationsgränserna. Det var ju t.ex grundtanken redan på 50-talet i det som skulle komma att bli EU. Jag tror att talet om den utbredda rotlösheten i vårt moderna samhälle är ett uttryck för en oro över vad som håller på att hända med det samhälle som nationalstaten utvecklat. Det finns ju fortfarande ett starkt tryck i samhället på att man ska bo på ett ställe. Barnens skolgång är till exempel organiserad på ett sådant sätt
Ett forskningsområde inom antropologin handlar om hur etniska grupper i exil, så kallad diaspora, hanterar sin situation och ser på sig själva. Utmärkande för de här personerna är just att de uppfattar att de har sina rötter, sin historia och sitt ursprung i en annan region eller annat land än där de för tillfället bor. Äldre invandrare i Sverige vårdar ofta minnet av hemlandet ömt, vilket ju inte är så konstigt. Men rötterna kan också skapas i diasporan. För vissa unga invandrare av andra generationen är deras föräldrars hemlande bara ett land som deras föräldrar kommer ifrån, medan andra säger att de kommer från t.ex Chile fast de i själva verket är födda i Sverige. En del unga invandrare kan berätta livfullt om sin ”hembygd” – utan att någonsin ha varit där. Själv är jag född i Örnsköldsvik, där jag bodde mina 19 första år, och efter sju år i Uppsala, har jag nu bott 40 år i Dalarö. Av mina två barn, som är födda i Uppsala resp i Strockholm har den ena blivit mer lokalpatriot för norra Ångermanland ( MoDo) än jag nånsin varit. Den andra däremot har ett helt annat förhållninggsätt till den trakten. Men visst läser jag fortfarande ÖA.
Så kan man tänka medan man är mobil en kall januaridag I början av 2010.
Även mentalt har vi blivit allt rörligare. Kommunikation är ett stort slagord i tiden och genom att knappa på datorn eller mobiltelefonen, förflyttar vi oss i tanken kors och tvärs över stora delar av klotet. När svininfluensan skördat dödsoffer i Turkiet kan vi via ett pip i mobilens nyhetstjänst få veta det. Och denna min morgontidiga bloggfundering kan, åtminstone i teorin, läsas av någon språkkunning aborigin i det inre av Australien.
Så vad innebär den här ökade rörligheten för oss som människor? Skapar det en massa rotlösa individer som upplever att de tappat bort sig själva? Eller är det snarare något positivt att inte vara för rotad på en viss plats? Utan en massa rottrådar som längtar efter att få bli nedstoppade i den skånska myllan eller i Höga Kustens vidunderliga klippskrevor, står oss kanske många fler alternativ till buds att leva just där förutsättningarna för mig är dom allra bästa. Det kanske inte är så, att hemma nödvändigtvis måste vara en plats, utan kanske snarare ett tillstånd. Det finns ju också forskning, som visar att nomadfolken inte på något sätt skulle vara olyckligare än oss andra. Man hör ju tvärtom ofta att de lever i harmoni med naturen och varandra,
Men rötternas stora betydelse då? Det finns ju starka föreställningar i vårt samhälle om vilken stor betydelse dom har. De förmedlas via såväl politik som kultur – folkhemmet, Hemsöborna, svenska jordgubbar… Som medborgare plockar vi sen upp de här idéerna och införlivar dem i vårt eget tänkande kring oss själva och vår plats i världen. Det i sin tur gör att det här med rötter och kopplingen till en viss geografisk plats faktiskt väcker riktiga känslor. Kanske får vi tårar i ögonen när vi hör den svenska nationalsången. Eller så fantiserar vi om att leva på landet i ett liten röd stuga med vita knutar.
Om man vore lagd åt det konspirationsteoretiska hållet skulle man kanske också kunna hävda att det ligger i maktens intresse att betona rötternas betydelse. Det har varit viktigt att ta in pengar från medborgarna ( skatt) utan att ta till rena rövarmetoder. Och då har det blivit viktigt att försöka binda människor till en viss ort och få dem skattskrivna där. Ett enkelt sätt att göra det är att betona de gemensamma rötterna och kopplingen till just den marken. Därför blev nationalstaten den eftersträvansvärda förebilden. Men i dag utmanas nationalstaten av globaliseringen, som ju innebär att människor, kapital och arbetstillfällen rör sig fram och tillbaka över nationsgränserna. Det var ju t.ex grundtanken redan på 50-talet i det som skulle komma att bli EU. Jag tror att talet om den utbredda rotlösheten i vårt moderna samhälle är ett uttryck för en oro över vad som håller på att hända med det samhälle som nationalstaten utvecklat. Det finns ju fortfarande ett starkt tryck i samhället på att man ska bo på ett ställe. Barnens skolgång är till exempel organiserad på ett sådant sätt
Ett forskningsområde inom antropologin handlar om hur etniska grupper i exil, så kallad diaspora, hanterar sin situation och ser på sig själva. Utmärkande för de här personerna är just att de uppfattar att de har sina rötter, sin historia och sitt ursprung i en annan region eller annat land än där de för tillfället bor. Äldre invandrare i Sverige vårdar ofta minnet av hemlandet ömt, vilket ju inte är så konstigt. Men rötterna kan också skapas i diasporan. För vissa unga invandrare av andra generationen är deras föräldrars hemlande bara ett land som deras föräldrar kommer ifrån, medan andra säger att de kommer från t.ex Chile fast de i själva verket är födda i Sverige. En del unga invandrare kan berätta livfullt om sin ”hembygd” – utan att någonsin ha varit där. Själv är jag född i Örnsköldsvik, där jag bodde mina 19 första år, och efter sju år i Uppsala, har jag nu bott 40 år i Dalarö. Av mina två barn, som är födda i Uppsala resp i Strockholm har den ena blivit mer lokalpatriot för norra Ångermanland ( MoDo) än jag nånsin varit. Den andra däremot har ett helt annat förhållninggsätt till den trakten. Men visst läser jag fortfarande ÖA.
Så kan man tänka medan man är mobil en kall januaridag I början av 2010.
fredag 1 januari 2010
Ett Gott Nytt År
Lika naturligt som det i går var att titta i backspegeln i bloggandet, lika naturligt är det väl i dag att titta framåt.2010! Smaka lite på det! Visst känns det en smula nytt och ovant så här på årets första dag? Hur skall det bli? Jag har med åren blivit ganska skeptisk mot nyårslöften, både egna och andras, men lite framtidsfunderingar kan man väl ändå kosta på sig. Så;
Lite mera värme tack! Det känns väl ganska naturligt och självklart med en sån önskan, när det är minus 10 grader i Helsingör.Jag vet inte, men kanske närmar det sig någon sorts rekord här....Och SMHI:s numera utmärkta vädersajt säger mig, att kylan håller hela Sverige i ett ganska fast grepp. Med tanke på det misslyckade klimatmötet nyligen är det kanske Fimbulvintern som är över oss, och Ragnarök som närmar sig? Nej det ska vi väl ändå inte tro.Inte än i alla fall. Väderläget kommer att ändra sig, och med ljuset kommer också våren och så småningom värmen. Men kanske kan vi lova varann, att under 2010 försöka ändra klimatet i umgänget oss människor emellan.Det krävs ändå ganska lite för att säga "hej" vid busshållplatsen, att prata med varann i kassakön, att hjälpa småbarnsmamman ( eller pappan) med barnvagnen och att le sitt vackra leende lite oftare. Och att kanske t.o.m. kramas lite mer. Jag tror faktiskt att jag ska försöka...
Lite mera medvetenhet, tack! Det är fortfarande kris på många, för att inte säga de flesta, områden i vår omvärld.Klimatkrisen ville man inte göra något åt i Köpenhamn, och fråga dom som i dag utförsäkras från Försäkringskassan eller dom anställda på SAAB i Trollhättan. Där känns krisen ända in i själen. Och ändå slår julhandeln som vanligt nya rekord. 2008 omsatte julhandeln nära 60 miljarder, vilket innebar att var och en av oss handlade för ca 6600 kr till jul. Det rekordet väntar handlarna ska slås i år. Julen handlar alltmer om att handla och allt mindre om att minnas Jesu födelse. Hustrun och jag har ju upplevt jul-och nyårshelgerna i Danmark och ser att Sverige är inget undantag. Jag har aldrig sett så mycket fyrverkerier lysa upp natthimlen som över Helsingör i går, och man måste ha låtit många hundra tusen kronor brisera i decembernatten. Var finns då krismedvetandet? Och alla dessa helt onödiga förpackningar, som allt, smått och stort packeteras och slås in i till jul. Är dom gratis eller? Hur krismedvetet är det egentligen? Men ljus i tunneln finns. Frälsningsarméns julinsamling tycks i år ha slagit nya rekord, och många tycks ha tagit till sig uppmaningen att "handla rätt" Mycket mera sånt, tack!
Lite mera solidaritet, tack! De rika blir allt rikare och de fattigare allt fattigare! Gamle Marx kanske inte hade så fel ändå. Det gäller såväl globalt som i vårt eget land. Den nuvarande högerregeringen har sett till, att klyftorna ellan dem som har och dem som saknar, vidgas alltmer i vårt land. De klassiska folkrörelsernas pionjärer såg som sin uppgift att bekämpa en sån utveckling. Håll ihop mot pamparna! Lev nyktert! Låt Din gudstro göra att du delar med dej! I dag spelas det bingo i Folkets Hus och frikykan blir alltmer inåtvänd. Och de politiska partierna ska vi inte tala om!! Möjligen är nykterhetsrörelsen ett undantag från denna tråkiga utveckling, men det behövs nya kreativa idéer för att kanalisera och påskynda en solidaritetsväckelse i vårt land. Unga människor måste släppas fram överallt. Trenden att "sköt dej själv och skit i andra" måste brytas. Så engagera dej min vän!
Lite mera glädje, tack! Sverige klarade sitt EU-ordförandeskap med glans. Det tycks de allra flesta internationella bedömmare vara överens om. Och som orsak anges ofta de "svenska egenskaperna" ordning, seriositet, allvar, målmedvetenhet och plikt. Sånt passade i Bryssel. Vi är ju också bevars det enda folk i världen, som öppnar de bruna kuverten först, när vi kommer hem från semestern. Och du betalade väl alla räkningar i tid innan du åkte iväg till jul? Men folk från andra länder och andra kulturer, som lär känna oss svenskar, betecknar oss också ofta som tråkiga, tysta och svåra att komma in på livet.Jag sticker härmed ut blogghakan och slår ett slag för lite mindre seriositet och lite mer skatt och spontanitet under det år som nyss börjat.Lite färre PM och lite mer rycka på axlarna....
Och ett riktigt GOTT NYTT 2010!
Lite mera värme tack! Det känns väl ganska naturligt och självklart med en sån önskan, när det är minus 10 grader i Helsingör.Jag vet inte, men kanske närmar det sig någon sorts rekord här....Och SMHI:s numera utmärkta vädersajt säger mig, att kylan håller hela Sverige i ett ganska fast grepp. Med tanke på det misslyckade klimatmötet nyligen är det kanske Fimbulvintern som är över oss, och Ragnarök som närmar sig? Nej det ska vi väl ändå inte tro.Inte än i alla fall. Väderläget kommer att ändra sig, och med ljuset kommer också våren och så småningom värmen. Men kanske kan vi lova varann, att under 2010 försöka ändra klimatet i umgänget oss människor emellan.Det krävs ändå ganska lite för att säga "hej" vid busshållplatsen, att prata med varann i kassakön, att hjälpa småbarnsmamman ( eller pappan) med barnvagnen och att le sitt vackra leende lite oftare. Och att kanske t.o.m. kramas lite mer. Jag tror faktiskt att jag ska försöka...
Lite mera medvetenhet, tack! Det är fortfarande kris på många, för att inte säga de flesta, områden i vår omvärld.Klimatkrisen ville man inte göra något åt i Köpenhamn, och fråga dom som i dag utförsäkras från Försäkringskassan eller dom anställda på SAAB i Trollhättan. Där känns krisen ända in i själen. Och ändå slår julhandeln som vanligt nya rekord. 2008 omsatte julhandeln nära 60 miljarder, vilket innebar att var och en av oss handlade för ca 6600 kr till jul. Det rekordet väntar handlarna ska slås i år. Julen handlar alltmer om att handla och allt mindre om att minnas Jesu födelse. Hustrun och jag har ju upplevt jul-och nyårshelgerna i Danmark och ser att Sverige är inget undantag. Jag har aldrig sett så mycket fyrverkerier lysa upp natthimlen som över Helsingör i går, och man måste ha låtit många hundra tusen kronor brisera i decembernatten. Var finns då krismedvetandet? Och alla dessa helt onödiga förpackningar, som allt, smått och stort packeteras och slås in i till jul. Är dom gratis eller? Hur krismedvetet är det egentligen? Men ljus i tunneln finns. Frälsningsarméns julinsamling tycks i år ha slagit nya rekord, och många tycks ha tagit till sig uppmaningen att "handla rätt" Mycket mera sånt, tack!
Lite mera solidaritet, tack! De rika blir allt rikare och de fattigare allt fattigare! Gamle Marx kanske inte hade så fel ändå. Det gäller såväl globalt som i vårt eget land. Den nuvarande högerregeringen har sett till, att klyftorna ellan dem som har och dem som saknar, vidgas alltmer i vårt land. De klassiska folkrörelsernas pionjärer såg som sin uppgift att bekämpa en sån utveckling. Håll ihop mot pamparna! Lev nyktert! Låt Din gudstro göra att du delar med dej! I dag spelas det bingo i Folkets Hus och frikykan blir alltmer inåtvänd. Och de politiska partierna ska vi inte tala om!! Möjligen är nykterhetsrörelsen ett undantag från denna tråkiga utveckling, men det behövs nya kreativa idéer för att kanalisera och påskynda en solidaritetsväckelse i vårt land. Unga människor måste släppas fram överallt. Trenden att "sköt dej själv och skit i andra" måste brytas. Så engagera dej min vän!
Lite mera glädje, tack! Sverige klarade sitt EU-ordförandeskap med glans. Det tycks de allra flesta internationella bedömmare vara överens om. Och som orsak anges ofta de "svenska egenskaperna" ordning, seriositet, allvar, målmedvetenhet och plikt. Sånt passade i Bryssel. Vi är ju också bevars det enda folk i världen, som öppnar de bruna kuverten först, när vi kommer hem från semestern. Och du betalade väl alla räkningar i tid innan du åkte iväg till jul? Men folk från andra länder och andra kulturer, som lär känna oss svenskar, betecknar oss också ofta som tråkiga, tysta och svåra att komma in på livet.Jag sticker härmed ut blogghakan och slår ett slag för lite mindre seriositet och lite mer skatt och spontanitet under det år som nyss börjat.Lite färre PM och lite mer rycka på axlarna....
Och ett riktigt GOTT NYTT 2010!
torsdag 31 december 2009
I backspegeln
Jag undrar just hur många bloggar som just i dag innehåller ett inlägg med samma rubrik som min, eller nån liknande? Det är nyårsafton och alltså dags igen att göra nån form av tillbakablick och delbokslut. Jag tror att, trots att det är mycket stim och ståhej över nyårsafton, det kan vara ganska nyttigt att nån gång varje år titta tillbaka. Kanske främst för att lära för framtiden, som ju är den tid, där vi ska tillbringa resten av våra liv. Den här gången är det då kapitlet 2009 som ska summeras. Bra eller dåligt? Framgångsrikt? Lyckligt? Svaret på dessa och andra bokslutsfrågor beror helt på vilka glasögon jag sätter på mej när jag nu sätter mig till rätta för att summera året som gått;
På någon sorts allmänt plan är det väl ordet KRIS som framträder. Finanskris,arbetsmarknadskris, klimatkris och kris både för regeringen och för Saab. Och MISSLYCKANDE. Sällan har väl ett så stort och i förväg uppskrivet internationellt möte som klimatkonferensen i Köpenhamn, slutat i ett så fantastiskt magplask och fiasko. Uselt måste betyget bli för alla världens ledare, som skulle säkra världen åt kommande generationer. Men också HOPP.Unga människor som protesterar mot politikernas schabbel med miljö och klimat, och människor i Trollhättan, som trots krisen lägger 70000 kr i Frälsningsarméns julgryta med devisen:handla rätt! Det är hoppfulla tecken.
På mitt alldeles privata plan har mycket hänt, och det mesta är positivt. Hustrun och jag håller fortfarande ihop efter 41 års äktenskap,och som nyblivna pensionärer har vi mer tid för varann än någonsin. Barnen har jobb och bostad ( ingen självklarhet numera),och barnbarnen växer till. Ett barnbarn har börjat skolan och ett har börjat i gymnasiet.Spännande och nytt för båda. Tillsammans gjorde hustrun och jag en spännande semesterresa till Nordkap, något som kan rekommenderas, och jag firade studentjubileum. För 45 år sen sprang vi som nybakade ut på trappan till det som då hette Högre allmänna läroverket i Örnsköldsvik, och jublade i tron att den ljusnande framtid var vår.....Dagens studenter sjunger väl också det, men tror dom på det, eller tror dom tvärtom att deras generation blir den sista? Buu igen åt deltagarna i klimatmötet i Köpenhamn.
Jag har alltså gått i pension under året. Lite i förtid men ändå. Omställningen från ett aktivt yrkesliv till en pensionärstillvaro var faktiskt inte alldeles enkel. Men efter några månader har jag börja vänja mig vid att kunna planera varje dag helt och hållet själv.Så pensionen förs också upp på pluskontot. Men det gör inte det faktum, att det under året upptäckts, att jag lider av diabetes.Precis som min mor och min morfar gjorde. Fast lider är absolut fel ord.Några tabletter om dagen och regelbunden kontroll av blodsockret, tillsammans med nyttig motion och omläggning av kosten, gör att jag mår bra. Motion måste det dock bli mer av, ta det som ett nyårslöfte för 2010! Men diabeteslivet är tråkigt. Tråkigt att inte kunna äta vad som helst, och tråkigt att regelbundet behöva besöka läkare ( hon heter faktiskt Baby i förnamn....)och diabetessköterska ( som är duktig och saklig, men ingen muntergök, precis.) Jag, som nästa aldrig i hela mitt liv behövt besöka såna ställen....
Sammanfattningsvis då: Ett spännande år som jag tackar Gud för. Och visst vill jag vara med ett år till, minst!Jag tror inte alls, som minister Littorin, att det blir ett skitår..... På det allmänna planet hoppas jag då på regeringsskifte, och på det privata planet? Nej det får bli min hemlighet..... Liksom eventuella nyårslöften.
På någon sorts allmänt plan är det väl ordet KRIS som framträder. Finanskris,arbetsmarknadskris, klimatkris och kris både för regeringen och för Saab. Och MISSLYCKANDE. Sällan har väl ett så stort och i förväg uppskrivet internationellt möte som klimatkonferensen i Köpenhamn, slutat i ett så fantastiskt magplask och fiasko. Uselt måste betyget bli för alla världens ledare, som skulle säkra världen åt kommande generationer. Men också HOPP.Unga människor som protesterar mot politikernas schabbel med miljö och klimat, och människor i Trollhättan, som trots krisen lägger 70000 kr i Frälsningsarméns julgryta med devisen:handla rätt! Det är hoppfulla tecken.
På mitt alldeles privata plan har mycket hänt, och det mesta är positivt. Hustrun och jag håller fortfarande ihop efter 41 års äktenskap,och som nyblivna pensionärer har vi mer tid för varann än någonsin. Barnen har jobb och bostad ( ingen självklarhet numera),och barnbarnen växer till. Ett barnbarn har börjat skolan och ett har börjat i gymnasiet.Spännande och nytt för båda. Tillsammans gjorde hustrun och jag en spännande semesterresa till Nordkap, något som kan rekommenderas, och jag firade studentjubileum. För 45 år sen sprang vi som nybakade ut på trappan till det som då hette Högre allmänna läroverket i Örnsköldsvik, och jublade i tron att den ljusnande framtid var vår.....Dagens studenter sjunger väl också det, men tror dom på det, eller tror dom tvärtom att deras generation blir den sista? Buu igen åt deltagarna i klimatmötet i Köpenhamn.
Jag har alltså gått i pension under året. Lite i förtid men ändå. Omställningen från ett aktivt yrkesliv till en pensionärstillvaro var faktiskt inte alldeles enkel. Men efter några månader har jag börja vänja mig vid att kunna planera varje dag helt och hållet själv.Så pensionen förs också upp på pluskontot. Men det gör inte det faktum, att det under året upptäckts, att jag lider av diabetes.Precis som min mor och min morfar gjorde. Fast lider är absolut fel ord.Några tabletter om dagen och regelbunden kontroll av blodsockret, tillsammans med nyttig motion och omläggning av kosten, gör att jag mår bra. Motion måste det dock bli mer av, ta det som ett nyårslöfte för 2010! Men diabeteslivet är tråkigt. Tråkigt att inte kunna äta vad som helst, och tråkigt att regelbundet behöva besöka läkare ( hon heter faktiskt Baby i förnamn....)och diabetessköterska ( som är duktig och saklig, men ingen muntergök, precis.) Jag, som nästa aldrig i hela mitt liv behövt besöka såna ställen....
Sammanfattningsvis då: Ett spännande år som jag tackar Gud för. Och visst vill jag vara med ett år till, minst!Jag tror inte alls, som minister Littorin, att det blir ett skitår..... På det allmänna planet hoppas jag då på regeringsskifte, och på det privata planet? Nej det får bli min hemlighet..... Liksom eventuella nyårslöften.
tisdag 29 december 2009
Hur går det för IFK Nyland och vad hände med "arma Marma"?
Jag har ett något udda intresse. Jag är kalenderbitare i de klassiska lagsporterna bandy, hockey och fotboll. Handboll, basket och innebandy får förlåta, men där går min gräns. Jag hinner inte ägna mig åt kalenderbitandet särskilt mycket, men följer gärna med vad som händer även i de lägre divisionerna. Varför nu detta intresse? Jag vet egentligen inte, men det kan bero på, att jag, som mycket ung, sommarjobbade på Örnsköldsviks Allehanda. Det hände då, att jag skickades ut på uppdrag för att bevaka fotbollsmatcher i div.6, norra Ångermanland. Kanske väcktes då intresset för lag som Djuptjärn, Kubbe-Norrflärke och IK Björnarna. ( skam till sägandes vet jag faktiskt inte om något av dessa lag fortfarande existerar) Men kanske kommer mitt intresse också av, att man, i de lägre divisionerna. fortfarande kan hitta lite av idrottens själ. Kommersialismens härjningar har inte nått till div 7,Stockholm, där Dalarö SK t.ex håller till, och matcher där "busschåför´n fick spela vänsterytter,å int va han sämst int" är fortfarande ganska vanliga. Och utan breddidrott heller ingen elitidrott.
Internetsajter som hockeykanalen och fotbollskanalen har ju numera dessutom gjort det mycket lätt att botanisera i seriesystemens nedre regioner, och jag såg t.ex att Morgårdshammar planerar att ta upp hockeyn på programmet igen, och att Slottsbron faktiskt fortfarande spelar bandy på A-lagsnivå.Tva gamla klassiker.....
Men hur går det då för IFK Nyland och vart har "arma Marma" tagit vägen?. Nyland är en gammal träindustriort vid Ångermanälven, och ishockeylaget från orten dominerade länge hockeyn i Ånermanland. Man har t.ex. slagit Alfredshems IK ( föregångare till MoDo Hockey) med 13-2 vid ett tillfälle. Jo, man ligger femma i div.2 Norra C och har skrapat ihop 14 poäng på 16 matcher. När jag är kvar i kramforstrakten kan jag också berätta, att Sandslån, som spelat i landets högsta bandyserie vid två tillfällen, f.n. har verksamheten vilande. I samma div.2, men i Västra B ligger f.ö. Grums trea och Forshaga femma. Och detta i samma serie som Åmål och Kil. Kil leder f.ö. serien. Vem hade kunnat tro det för 40 år sedan? Forshaga, som ändå fostrat legendarer som Nisse Nilsson och Ulf Sterner.
Sen kan man ju undra vart gamla klassiska fotbollslag som Westermalm, Billingsfors och Marma tagit vägen. Westermalm, som gjorde några säsonger i fotbollsallsvenskan på 20-talet, återfinns nu i div.7,Stockholm, och Billingsfors, som ligger sist i den allsvenska maratontabellen efter att inte ha vunnit en enda match under sitt besök i högsta serien 1946-47, förra säsongen blev näst sist i div.6 Dalsland. Och vem minns inte Marma,ett litet brukssamhälle, som, med 800 inv, på 50-talet hade ett fotbollslag, som var ytterst nära att nå allsvenskan. Tillnamnet "arma" fick man av kvällspressen, som tvivlade på att organisation,läktarkapacitet och andra yttre faktorer skulle räcka till för allsvenskan. Lite av Åshöjdens BK. I dag heter laget Marma/Mohed FF, och representationslaget blev förra säsongen fyra i div.6, Hälsingland. Sen har man ett andralag i div.7 också.
Även om jag kan, ska jag kanske inte fortsätta längre. Mitt något udda intresse kanske inte delas av så många, som vore önskvärt.....
Internetsajter som hockeykanalen och fotbollskanalen har ju numera dessutom gjort det mycket lätt att botanisera i seriesystemens nedre regioner, och jag såg t.ex att Morgårdshammar planerar att ta upp hockeyn på programmet igen, och att Slottsbron faktiskt fortfarande spelar bandy på A-lagsnivå.Tva gamla klassiker.....
Men hur går det då för IFK Nyland och vart har "arma Marma" tagit vägen?. Nyland är en gammal träindustriort vid Ångermanälven, och ishockeylaget från orten dominerade länge hockeyn i Ånermanland. Man har t.ex. slagit Alfredshems IK ( föregångare till MoDo Hockey) med 13-2 vid ett tillfälle. Jo, man ligger femma i div.2 Norra C och har skrapat ihop 14 poäng på 16 matcher. När jag är kvar i kramforstrakten kan jag också berätta, att Sandslån, som spelat i landets högsta bandyserie vid två tillfällen, f.n. har verksamheten vilande. I samma div.2, men i Västra B ligger f.ö. Grums trea och Forshaga femma. Och detta i samma serie som Åmål och Kil. Kil leder f.ö. serien. Vem hade kunnat tro det för 40 år sedan? Forshaga, som ändå fostrat legendarer som Nisse Nilsson och Ulf Sterner.
Sen kan man ju undra vart gamla klassiska fotbollslag som Westermalm, Billingsfors och Marma tagit vägen. Westermalm, som gjorde några säsonger i fotbollsallsvenskan på 20-talet, återfinns nu i div.7,Stockholm, och Billingsfors, som ligger sist i den allsvenska maratontabellen efter att inte ha vunnit en enda match under sitt besök i högsta serien 1946-47, förra säsongen blev näst sist i div.6 Dalsland. Och vem minns inte Marma,ett litet brukssamhälle, som, med 800 inv, på 50-talet hade ett fotbollslag, som var ytterst nära att nå allsvenskan. Tillnamnet "arma" fick man av kvällspressen, som tvivlade på att organisation,läktarkapacitet och andra yttre faktorer skulle räcka till för allsvenskan. Lite av Åshöjdens BK. I dag heter laget Marma/Mohed FF, och representationslaget blev förra säsongen fyra i div.6, Hälsingland. Sen har man ett andralag i div.7 också.
Även om jag kan, ska jag kanske inte fortsätta längre. Mitt något udda intresse kanske inte delas av så många, som vore önskvärt.....
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)