På nyårsafton hade jag tillfälle att lyssna på några gamla stenkakor med frälsningsarmémusik. Lyssnade bl.på den första LP-skiva som Frälsningsarmén i Sverige spelade in. Året var 1960 eller nåt sånt! På den tiden låg skivorna i vackra fodral med säljande motiv, och på just den här skivan var fodralet prytt med de medverkande musikkrafterna prydligt uppsträckta i sina stiliga uniformer. Jag och hustrun är jämnåriga med flera av de medverkande, och vi kände också igen många ansikten. Men många, ja kanske en majoritet av sångare och musikanter från 1960 har försvunnit i dag. Vart har dom tagit vägen, tro? Och de medverkande kårernas musikkårer, strängmusikkårer och ungdomskörer utgör inga undantag. Och inte Frälsningsarmén heller! Hela det organiserade föreningslivet har råkat ut för ett långvarigt ras när det gäller medlemssiffror. Och orsakerna till tappet är säkert många och delvis svåranalyserade. Några faktorer är dock solklara. Unga och medelålders människor tvingas i dag hålla ett mycket högre livstempo än vad fallet var på 1960-talet. Då var t.ex. Frälsningsarmén den självklara fritidssysselsättningen för många. I dag ska den fria tiden delas mellan flera olika aktiviteter, och detta samtidigt som yrkeslivet kräver mycket mer än tidigare. Hur var det han sa, skämttecknaren? "Och så är kyrkan bra för dom som inte har nån sommarstuga att snickra på på söndagarna".
Klart är nog också att organiserade aktiviteter i grupp inte är lika lockande i dag som för 25 eller 50 år sen. Dagens människa är mycket mer individualistisk än sina föräldrar eller farföräldrar. Om jag skall engagera mig, så ska det vara för min egen skull, och då blir inte heller världens frälsning eller all makt åt folket prio ett. Och om jag nu ändå ska engagera mig, så blir det i första hand i en grupp som jag känner samhörighet med, och som kräver lagom mycket av engagemang och tid. En gospelkör eller en musikkår blir då ok! Frälsningsarmén, däremot, eller Socialdemokratiska partiet, eller någon annan riksorganisation blir däremot helt ointressant, och därför samlar kongresser och andra riksarrangemang allt färre deltagare. Själv ska jag i dag besöka ett regionalt arrangemang, som för 25 år sedan hade samlat betydligt fler deltagare än vad jag tror fallet blir i dag....
Däremot tror de flesta fortfarande på den idé, som fick dom att engagera sig en gång. Det handlar alltså inte om att "lida skeppsbrott i tron" som pionjärerna uttryckte saken. Man tycker att det är viktigt att några håller på, men själv har man varkene tid eller ork.Och inte intresse heller! Och ju längre tid som gått, sen man själv var med och drog lasset, dess bestämdare åsikter om hur saker och ting ska göras. Det ska vara som när jag var med och var ung och frisk. Marcher, torgmöten, minst två möten varje söndag.... Det var bättre förr...
Och botemedlet då? Säkert finns det inte bara ett utan många. Mindre av aktiviteter och mer av viloplatser är ett, mer av lokala initiativ ett annat. Det är inte så viktigt att varken Frälsningsarmén eller någon annan organisation går i takt med sig själv längre. Men måste hålla den takt som världen utanför kyrkan eller Folkets Hus håller.Där har nämligen förenings- och församlingslivet nyckeln till både att få tillbaka dom som var med en gång och till att rekrytera nya medlemmar. Att finnas ute bland människorna, att söka lösningar på dagens problem och att skärpa ideologin. Samt att börja tror på den själva igen. Världen KAN fortfarande bli frälst, folket KAN fortfarande ta makten, och miljön KAN fortfarande räddas.
Så välkommen med (igen)!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar