Trettondedag jul eller trettondagen är den trettonde dagen efter julafton och infaller således den sjätte januari .
Trettondedag jul är den sista stora helgdagen i kyrkans firande av julen. Men traditionellt fortsätter julfirandet ofta fram till tjugondedag Knut, då julen kastas ut. Vart har förresten alla julgransplundringar tagit vägen? Min fru och jag träffades t.ex på en kommunal sådan......I Danmark plundras julen ofta redan på tredjedag jul, så redan till nyår är ofta julprydnader och annat som påminner om julen borta där.
I kyrkan är trettondagen de s.k. vise männens dag. De vise männen var stjärntydare, dvs. astrologer, och de kom troligen från Iran. Och nog är det väl intressant, att företrädare för en annan religion än det som kom att bli kristendomen, kom att bli några av de första, som hyllade Jesus. Vad säger det oss om respekt för olika religioner….. . Det här visar också att Kristus är ”världens ljus” för alla folk. Trettondagen påminner alltså oss om kyrkans stora missionsuppgift: alla ska få ta del av julens budskap. De internationella kontakterna i stallet kanske också ligger bakom att i många kyrkor är trettondagen missionens särskilda dag.
Trots att talet tre inte finns omnämnt I Bibeln har man ofta antagit, att de vise männen var tre, eftersom de överräckte tre gåvor till Jesusbarnet: guld, rökelse och myrra. Traditionen gav f.ö.tidigt männen namnen Kaspar, Melchior och Balthasar
.
Denna dag, trettondag jul, var alltså julens sista helgdag. Detta innebar också att alla familjens döda julfirare, som varit med om den stora högtiden fick återvända till sina gravar vilket har gett dagen namn som ”farängladagen” eller ”änglafardagen
Som kristen högtid är Trettondagen äldre än julen – den hör till de äldsta högtiderna inom kristendomen. Redan på 200-talet firade man trettondagen, då som Jesu födelsefest. Därför kallas den t.ex i Finland ibland för den ”gamla julen”. Och i länder med ortodox jultradition är det fortfartande trettondagen som är den egentliga julen med julmat och julklappar och allt som hör till.
Tretton dagar efter jul började också julmaten att tryta. Folk fick nöja sig med att skrapa de sista resterna av skinkbenen och revbensspjällen, varför dagen också går under benämningen benraskedagen. Vissa besuttna familjer avstod denna trettondag jul från att raska benen själv, och valde i stället att skänka dessa matrester till socknens fattiga, som på så sätt också fick en möjlighet att få smaka av julens läckerheter.
Denna dag har också inspirerat till de olika julspel som utförts av ungdomar i både städer och byar. Utklädda till stjärngossar gav man sig ut tiggarstråk för att sjunga för folket och därmed också dra in en slant eller andra gåvor in natura. Numera återfinner vi denna gamla kulturyttring enbart som en traditionslös spillra utan någon naturlig förankring i dagens luciatåg, elva dagar före jul.I stället har ju trettodagen blivit de stora konserternas och julbalernas dag.
Så God Trettondag på dej!
måndag 4 januari 2010
söndag 3 januari 2010
Homo mobilis
Den moderna människan kallas ibland Homo mobilis – den rörliga människan. Och även om det bara handlat om tio dagar i grannlandet Danmark, infinner sig lätt kanslan av att människor är just rörliga. Under en lugn mitt-emellan-lördag mitt i helgfriden är E4-an överfull med bilar, och på vägkrogen har jag väl aldrig sett så mycket folk som just denna mitt-emellan-lördag. De flesta antropologer menar visserligen att människan alltid har varit en kringströvande varelse, men i dag förflyttar vi oss snabbare, oftare och längre än någonsin tidigare. Vi skickar ut astronauter i rymden med en hastighet av 30 000 kilometer per timme. Över 200 miljoner ”gästarbetare” har lämnat sina hemländer för att söka lyckan någon annanstans i världen. Andelen svenska studenter som pluggar utomlands har ökat med över 60 procent på tio år. Och turismen anses numera vara världens största industri. Och i den kristna tron är pilgrmsmotivet viktigt. Vi är på väg, och vi ska inte stanna här för evigt
Även mentalt har vi blivit allt rörligare. Kommunikation är ett stort slagord i tiden och genom att knappa på datorn eller mobiltelefonen, förflyttar vi oss i tanken kors och tvärs över stora delar av klotet. När svininfluensan skördat dödsoffer i Turkiet kan vi via ett pip i mobilens nyhetstjänst få veta det. Och denna min morgontidiga bloggfundering kan, åtminstone i teorin, läsas av någon språkkunning aborigin i det inre av Australien.
Så vad innebär den här ökade rörligheten för oss som människor? Skapar det en massa rotlösa individer som upplever att de tappat bort sig själva? Eller är det snarare något positivt att inte vara för rotad på en viss plats? Utan en massa rottrådar som längtar efter att få bli nedstoppade i den skånska myllan eller i Höga Kustens vidunderliga klippskrevor, står oss kanske många fler alternativ till buds att leva just där förutsättningarna för mig är dom allra bästa. Det kanske inte är så, att hemma nödvändigtvis måste vara en plats, utan kanske snarare ett tillstånd. Det finns ju också forskning, som visar att nomadfolken inte på något sätt skulle vara olyckligare än oss andra. Man hör ju tvärtom ofta att de lever i harmoni med naturen och varandra,
Men rötternas stora betydelse då? Det finns ju starka föreställningar i vårt samhälle om vilken stor betydelse dom har. De förmedlas via såväl politik som kultur – folkhemmet, Hemsöborna, svenska jordgubbar… Som medborgare plockar vi sen upp de här idéerna och införlivar dem i vårt eget tänkande kring oss själva och vår plats i världen. Det i sin tur gör att det här med rötter och kopplingen till en viss geografisk plats faktiskt väcker riktiga känslor. Kanske får vi tårar i ögonen när vi hör den svenska nationalsången. Eller så fantiserar vi om att leva på landet i ett liten röd stuga med vita knutar.
Om man vore lagd åt det konspirationsteoretiska hållet skulle man kanske också kunna hävda att det ligger i maktens intresse att betona rötternas betydelse. Det har varit viktigt att ta in pengar från medborgarna ( skatt) utan att ta till rena rövarmetoder. Och då har det blivit viktigt att försöka binda människor till en viss ort och få dem skattskrivna där. Ett enkelt sätt att göra det är att betona de gemensamma rötterna och kopplingen till just den marken. Därför blev nationalstaten den eftersträvansvärda förebilden. Men i dag utmanas nationalstaten av globaliseringen, som ju innebär att människor, kapital och arbetstillfällen rör sig fram och tillbaka över nationsgränserna. Det var ju t.ex grundtanken redan på 50-talet i det som skulle komma att bli EU. Jag tror att talet om den utbredda rotlösheten i vårt moderna samhälle är ett uttryck för en oro över vad som håller på att hända med det samhälle som nationalstaten utvecklat. Det finns ju fortfarande ett starkt tryck i samhället på att man ska bo på ett ställe. Barnens skolgång är till exempel organiserad på ett sådant sätt
Ett forskningsområde inom antropologin handlar om hur etniska grupper i exil, så kallad diaspora, hanterar sin situation och ser på sig själva. Utmärkande för de här personerna är just att de uppfattar att de har sina rötter, sin historia och sitt ursprung i en annan region eller annat land än där de för tillfället bor. Äldre invandrare i Sverige vårdar ofta minnet av hemlandet ömt, vilket ju inte är så konstigt. Men rötterna kan också skapas i diasporan. För vissa unga invandrare av andra generationen är deras föräldrars hemlande bara ett land som deras föräldrar kommer ifrån, medan andra säger att de kommer från t.ex Chile fast de i själva verket är födda i Sverige. En del unga invandrare kan berätta livfullt om sin ”hembygd” – utan att någonsin ha varit där. Själv är jag född i Örnsköldsvik, där jag bodde mina 19 första år, och efter sju år i Uppsala, har jag nu bott 40 år i Dalarö. Av mina två barn, som är födda i Uppsala resp i Strockholm har den ena blivit mer lokalpatriot för norra Ångermanland ( MoDo) än jag nånsin varit. Den andra däremot har ett helt annat förhållninggsätt till den trakten. Men visst läser jag fortfarande ÖA.
Så kan man tänka medan man är mobil en kall januaridag I början av 2010.
Även mentalt har vi blivit allt rörligare. Kommunikation är ett stort slagord i tiden och genom att knappa på datorn eller mobiltelefonen, förflyttar vi oss i tanken kors och tvärs över stora delar av klotet. När svininfluensan skördat dödsoffer i Turkiet kan vi via ett pip i mobilens nyhetstjänst få veta det. Och denna min morgontidiga bloggfundering kan, åtminstone i teorin, läsas av någon språkkunning aborigin i det inre av Australien.
Så vad innebär den här ökade rörligheten för oss som människor? Skapar det en massa rotlösa individer som upplever att de tappat bort sig själva? Eller är det snarare något positivt att inte vara för rotad på en viss plats? Utan en massa rottrådar som längtar efter att få bli nedstoppade i den skånska myllan eller i Höga Kustens vidunderliga klippskrevor, står oss kanske många fler alternativ till buds att leva just där förutsättningarna för mig är dom allra bästa. Det kanske inte är så, att hemma nödvändigtvis måste vara en plats, utan kanske snarare ett tillstånd. Det finns ju också forskning, som visar att nomadfolken inte på något sätt skulle vara olyckligare än oss andra. Man hör ju tvärtom ofta att de lever i harmoni med naturen och varandra,
Men rötternas stora betydelse då? Det finns ju starka föreställningar i vårt samhälle om vilken stor betydelse dom har. De förmedlas via såväl politik som kultur – folkhemmet, Hemsöborna, svenska jordgubbar… Som medborgare plockar vi sen upp de här idéerna och införlivar dem i vårt eget tänkande kring oss själva och vår plats i världen. Det i sin tur gör att det här med rötter och kopplingen till en viss geografisk plats faktiskt väcker riktiga känslor. Kanske får vi tårar i ögonen när vi hör den svenska nationalsången. Eller så fantiserar vi om att leva på landet i ett liten röd stuga med vita knutar.
Om man vore lagd åt det konspirationsteoretiska hållet skulle man kanske också kunna hävda att det ligger i maktens intresse att betona rötternas betydelse. Det har varit viktigt att ta in pengar från medborgarna ( skatt) utan att ta till rena rövarmetoder. Och då har det blivit viktigt att försöka binda människor till en viss ort och få dem skattskrivna där. Ett enkelt sätt att göra det är att betona de gemensamma rötterna och kopplingen till just den marken. Därför blev nationalstaten den eftersträvansvärda förebilden. Men i dag utmanas nationalstaten av globaliseringen, som ju innebär att människor, kapital och arbetstillfällen rör sig fram och tillbaka över nationsgränserna. Det var ju t.ex grundtanken redan på 50-talet i det som skulle komma att bli EU. Jag tror att talet om den utbredda rotlösheten i vårt moderna samhälle är ett uttryck för en oro över vad som håller på att hända med det samhälle som nationalstaten utvecklat. Det finns ju fortfarande ett starkt tryck i samhället på att man ska bo på ett ställe. Barnens skolgång är till exempel organiserad på ett sådant sätt
Ett forskningsområde inom antropologin handlar om hur etniska grupper i exil, så kallad diaspora, hanterar sin situation och ser på sig själva. Utmärkande för de här personerna är just att de uppfattar att de har sina rötter, sin historia och sitt ursprung i en annan region eller annat land än där de för tillfället bor. Äldre invandrare i Sverige vårdar ofta minnet av hemlandet ömt, vilket ju inte är så konstigt. Men rötterna kan också skapas i diasporan. För vissa unga invandrare av andra generationen är deras föräldrars hemlande bara ett land som deras föräldrar kommer ifrån, medan andra säger att de kommer från t.ex Chile fast de i själva verket är födda i Sverige. En del unga invandrare kan berätta livfullt om sin ”hembygd” – utan att någonsin ha varit där. Själv är jag född i Örnsköldsvik, där jag bodde mina 19 första år, och efter sju år i Uppsala, har jag nu bott 40 år i Dalarö. Av mina två barn, som är födda i Uppsala resp i Strockholm har den ena blivit mer lokalpatriot för norra Ångermanland ( MoDo) än jag nånsin varit. Den andra däremot har ett helt annat förhållninggsätt till den trakten. Men visst läser jag fortfarande ÖA.
Så kan man tänka medan man är mobil en kall januaridag I början av 2010.
fredag 1 januari 2010
Ett Gott Nytt År
Lika naturligt som det i går var att titta i backspegeln i bloggandet, lika naturligt är det väl i dag att titta framåt.2010! Smaka lite på det! Visst känns det en smula nytt och ovant så här på årets första dag? Hur skall det bli? Jag har med åren blivit ganska skeptisk mot nyårslöften, både egna och andras, men lite framtidsfunderingar kan man väl ändå kosta på sig. Så;
Lite mera värme tack! Det känns väl ganska naturligt och självklart med en sån önskan, när det är minus 10 grader i Helsingör.Jag vet inte, men kanske närmar det sig någon sorts rekord här....Och SMHI:s numera utmärkta vädersajt säger mig, att kylan håller hela Sverige i ett ganska fast grepp. Med tanke på det misslyckade klimatmötet nyligen är det kanske Fimbulvintern som är över oss, och Ragnarök som närmar sig? Nej det ska vi väl ändå inte tro.Inte än i alla fall. Väderläget kommer att ändra sig, och med ljuset kommer också våren och så småningom värmen. Men kanske kan vi lova varann, att under 2010 försöka ändra klimatet i umgänget oss människor emellan.Det krävs ändå ganska lite för att säga "hej" vid busshållplatsen, att prata med varann i kassakön, att hjälpa småbarnsmamman ( eller pappan) med barnvagnen och att le sitt vackra leende lite oftare. Och att kanske t.o.m. kramas lite mer. Jag tror faktiskt att jag ska försöka...
Lite mera medvetenhet, tack! Det är fortfarande kris på många, för att inte säga de flesta, områden i vår omvärld.Klimatkrisen ville man inte göra något åt i Köpenhamn, och fråga dom som i dag utförsäkras från Försäkringskassan eller dom anställda på SAAB i Trollhättan. Där känns krisen ända in i själen. Och ändå slår julhandeln som vanligt nya rekord. 2008 omsatte julhandeln nära 60 miljarder, vilket innebar att var och en av oss handlade för ca 6600 kr till jul. Det rekordet väntar handlarna ska slås i år. Julen handlar alltmer om att handla och allt mindre om att minnas Jesu födelse. Hustrun och jag har ju upplevt jul-och nyårshelgerna i Danmark och ser att Sverige är inget undantag. Jag har aldrig sett så mycket fyrverkerier lysa upp natthimlen som över Helsingör i går, och man måste ha låtit många hundra tusen kronor brisera i decembernatten. Var finns då krismedvetandet? Och alla dessa helt onödiga förpackningar, som allt, smått och stort packeteras och slås in i till jul. Är dom gratis eller? Hur krismedvetet är det egentligen? Men ljus i tunneln finns. Frälsningsarméns julinsamling tycks i år ha slagit nya rekord, och många tycks ha tagit till sig uppmaningen att "handla rätt" Mycket mera sånt, tack!
Lite mera solidaritet, tack! De rika blir allt rikare och de fattigare allt fattigare! Gamle Marx kanske inte hade så fel ändå. Det gäller såväl globalt som i vårt eget land. Den nuvarande högerregeringen har sett till, att klyftorna ellan dem som har och dem som saknar, vidgas alltmer i vårt land. De klassiska folkrörelsernas pionjärer såg som sin uppgift att bekämpa en sån utveckling. Håll ihop mot pamparna! Lev nyktert! Låt Din gudstro göra att du delar med dej! I dag spelas det bingo i Folkets Hus och frikykan blir alltmer inåtvänd. Och de politiska partierna ska vi inte tala om!! Möjligen är nykterhetsrörelsen ett undantag från denna tråkiga utveckling, men det behövs nya kreativa idéer för att kanalisera och påskynda en solidaritetsväckelse i vårt land. Unga människor måste släppas fram överallt. Trenden att "sköt dej själv och skit i andra" måste brytas. Så engagera dej min vän!
Lite mera glädje, tack! Sverige klarade sitt EU-ordförandeskap med glans. Det tycks de allra flesta internationella bedömmare vara överens om. Och som orsak anges ofta de "svenska egenskaperna" ordning, seriositet, allvar, målmedvetenhet och plikt. Sånt passade i Bryssel. Vi är ju också bevars det enda folk i världen, som öppnar de bruna kuverten först, när vi kommer hem från semestern. Och du betalade väl alla räkningar i tid innan du åkte iväg till jul? Men folk från andra länder och andra kulturer, som lär känna oss svenskar, betecknar oss också ofta som tråkiga, tysta och svåra att komma in på livet.Jag sticker härmed ut blogghakan och slår ett slag för lite mindre seriositet och lite mer skatt och spontanitet under det år som nyss börjat.Lite färre PM och lite mer rycka på axlarna....
Och ett riktigt GOTT NYTT 2010!
Lite mera värme tack! Det känns väl ganska naturligt och självklart med en sån önskan, när det är minus 10 grader i Helsingör.Jag vet inte, men kanske närmar det sig någon sorts rekord här....Och SMHI:s numera utmärkta vädersajt säger mig, att kylan håller hela Sverige i ett ganska fast grepp. Med tanke på det misslyckade klimatmötet nyligen är det kanske Fimbulvintern som är över oss, och Ragnarök som närmar sig? Nej det ska vi väl ändå inte tro.Inte än i alla fall. Väderläget kommer att ändra sig, och med ljuset kommer också våren och så småningom värmen. Men kanske kan vi lova varann, att under 2010 försöka ändra klimatet i umgänget oss människor emellan.Det krävs ändå ganska lite för att säga "hej" vid busshållplatsen, att prata med varann i kassakön, att hjälpa småbarnsmamman ( eller pappan) med barnvagnen och att le sitt vackra leende lite oftare. Och att kanske t.o.m. kramas lite mer. Jag tror faktiskt att jag ska försöka...
Lite mera medvetenhet, tack! Det är fortfarande kris på många, för att inte säga de flesta, områden i vår omvärld.Klimatkrisen ville man inte göra något åt i Köpenhamn, och fråga dom som i dag utförsäkras från Försäkringskassan eller dom anställda på SAAB i Trollhättan. Där känns krisen ända in i själen. Och ändå slår julhandeln som vanligt nya rekord. 2008 omsatte julhandeln nära 60 miljarder, vilket innebar att var och en av oss handlade för ca 6600 kr till jul. Det rekordet väntar handlarna ska slås i år. Julen handlar alltmer om att handla och allt mindre om att minnas Jesu födelse. Hustrun och jag har ju upplevt jul-och nyårshelgerna i Danmark och ser att Sverige är inget undantag. Jag har aldrig sett så mycket fyrverkerier lysa upp natthimlen som över Helsingör i går, och man måste ha låtit många hundra tusen kronor brisera i decembernatten. Var finns då krismedvetandet? Och alla dessa helt onödiga förpackningar, som allt, smått och stort packeteras och slås in i till jul. Är dom gratis eller? Hur krismedvetet är det egentligen? Men ljus i tunneln finns. Frälsningsarméns julinsamling tycks i år ha slagit nya rekord, och många tycks ha tagit till sig uppmaningen att "handla rätt" Mycket mera sånt, tack!
Lite mera solidaritet, tack! De rika blir allt rikare och de fattigare allt fattigare! Gamle Marx kanske inte hade så fel ändå. Det gäller såväl globalt som i vårt eget land. Den nuvarande högerregeringen har sett till, att klyftorna ellan dem som har och dem som saknar, vidgas alltmer i vårt land. De klassiska folkrörelsernas pionjärer såg som sin uppgift att bekämpa en sån utveckling. Håll ihop mot pamparna! Lev nyktert! Låt Din gudstro göra att du delar med dej! I dag spelas det bingo i Folkets Hus och frikykan blir alltmer inåtvänd. Och de politiska partierna ska vi inte tala om!! Möjligen är nykterhetsrörelsen ett undantag från denna tråkiga utveckling, men det behövs nya kreativa idéer för att kanalisera och påskynda en solidaritetsväckelse i vårt land. Unga människor måste släppas fram överallt. Trenden att "sköt dej själv och skit i andra" måste brytas. Så engagera dej min vän!
Lite mera glädje, tack! Sverige klarade sitt EU-ordförandeskap med glans. Det tycks de allra flesta internationella bedömmare vara överens om. Och som orsak anges ofta de "svenska egenskaperna" ordning, seriositet, allvar, målmedvetenhet och plikt. Sånt passade i Bryssel. Vi är ju också bevars det enda folk i världen, som öppnar de bruna kuverten först, när vi kommer hem från semestern. Och du betalade väl alla räkningar i tid innan du åkte iväg till jul? Men folk från andra länder och andra kulturer, som lär känna oss svenskar, betecknar oss också ofta som tråkiga, tysta och svåra att komma in på livet.Jag sticker härmed ut blogghakan och slår ett slag för lite mindre seriositet och lite mer skatt och spontanitet under det år som nyss börjat.Lite färre PM och lite mer rycka på axlarna....
Och ett riktigt GOTT NYTT 2010!
torsdag 31 december 2009
I backspegeln
Jag undrar just hur många bloggar som just i dag innehåller ett inlägg med samma rubrik som min, eller nån liknande? Det är nyårsafton och alltså dags igen att göra nån form av tillbakablick och delbokslut. Jag tror att, trots att det är mycket stim och ståhej över nyårsafton, det kan vara ganska nyttigt att nån gång varje år titta tillbaka. Kanske främst för att lära för framtiden, som ju är den tid, där vi ska tillbringa resten av våra liv. Den här gången är det då kapitlet 2009 som ska summeras. Bra eller dåligt? Framgångsrikt? Lyckligt? Svaret på dessa och andra bokslutsfrågor beror helt på vilka glasögon jag sätter på mej när jag nu sätter mig till rätta för att summera året som gått;
På någon sorts allmänt plan är det väl ordet KRIS som framträder. Finanskris,arbetsmarknadskris, klimatkris och kris både för regeringen och för Saab. Och MISSLYCKANDE. Sällan har väl ett så stort och i förväg uppskrivet internationellt möte som klimatkonferensen i Köpenhamn, slutat i ett så fantastiskt magplask och fiasko. Uselt måste betyget bli för alla världens ledare, som skulle säkra världen åt kommande generationer. Men också HOPP.Unga människor som protesterar mot politikernas schabbel med miljö och klimat, och människor i Trollhättan, som trots krisen lägger 70000 kr i Frälsningsarméns julgryta med devisen:handla rätt! Det är hoppfulla tecken.
På mitt alldeles privata plan har mycket hänt, och det mesta är positivt. Hustrun och jag håller fortfarande ihop efter 41 års äktenskap,och som nyblivna pensionärer har vi mer tid för varann än någonsin. Barnen har jobb och bostad ( ingen självklarhet numera),och barnbarnen växer till. Ett barnbarn har börjat skolan och ett har börjat i gymnasiet.Spännande och nytt för båda. Tillsammans gjorde hustrun och jag en spännande semesterresa till Nordkap, något som kan rekommenderas, och jag firade studentjubileum. För 45 år sen sprang vi som nybakade ut på trappan till det som då hette Högre allmänna läroverket i Örnsköldsvik, och jublade i tron att den ljusnande framtid var vår.....Dagens studenter sjunger väl också det, men tror dom på det, eller tror dom tvärtom att deras generation blir den sista? Buu igen åt deltagarna i klimatmötet i Köpenhamn.
Jag har alltså gått i pension under året. Lite i förtid men ändå. Omställningen från ett aktivt yrkesliv till en pensionärstillvaro var faktiskt inte alldeles enkel. Men efter några månader har jag börja vänja mig vid att kunna planera varje dag helt och hållet själv.Så pensionen förs också upp på pluskontot. Men det gör inte det faktum, att det under året upptäckts, att jag lider av diabetes.Precis som min mor och min morfar gjorde. Fast lider är absolut fel ord.Några tabletter om dagen och regelbunden kontroll av blodsockret, tillsammans med nyttig motion och omläggning av kosten, gör att jag mår bra. Motion måste det dock bli mer av, ta det som ett nyårslöfte för 2010! Men diabeteslivet är tråkigt. Tråkigt att inte kunna äta vad som helst, och tråkigt att regelbundet behöva besöka läkare ( hon heter faktiskt Baby i förnamn....)och diabetessköterska ( som är duktig och saklig, men ingen muntergök, precis.) Jag, som nästa aldrig i hela mitt liv behövt besöka såna ställen....
Sammanfattningsvis då: Ett spännande år som jag tackar Gud för. Och visst vill jag vara med ett år till, minst!Jag tror inte alls, som minister Littorin, att det blir ett skitår..... På det allmänna planet hoppas jag då på regeringsskifte, och på det privata planet? Nej det får bli min hemlighet..... Liksom eventuella nyårslöften.
På någon sorts allmänt plan är det väl ordet KRIS som framträder. Finanskris,arbetsmarknadskris, klimatkris och kris både för regeringen och för Saab. Och MISSLYCKANDE. Sällan har väl ett så stort och i förväg uppskrivet internationellt möte som klimatkonferensen i Köpenhamn, slutat i ett så fantastiskt magplask och fiasko. Uselt måste betyget bli för alla världens ledare, som skulle säkra världen åt kommande generationer. Men också HOPP.Unga människor som protesterar mot politikernas schabbel med miljö och klimat, och människor i Trollhättan, som trots krisen lägger 70000 kr i Frälsningsarméns julgryta med devisen:handla rätt! Det är hoppfulla tecken.
På mitt alldeles privata plan har mycket hänt, och det mesta är positivt. Hustrun och jag håller fortfarande ihop efter 41 års äktenskap,och som nyblivna pensionärer har vi mer tid för varann än någonsin. Barnen har jobb och bostad ( ingen självklarhet numera),och barnbarnen växer till. Ett barnbarn har börjat skolan och ett har börjat i gymnasiet.Spännande och nytt för båda. Tillsammans gjorde hustrun och jag en spännande semesterresa till Nordkap, något som kan rekommenderas, och jag firade studentjubileum. För 45 år sen sprang vi som nybakade ut på trappan till det som då hette Högre allmänna läroverket i Örnsköldsvik, och jublade i tron att den ljusnande framtid var vår.....Dagens studenter sjunger väl också det, men tror dom på det, eller tror dom tvärtom att deras generation blir den sista? Buu igen åt deltagarna i klimatmötet i Köpenhamn.
Jag har alltså gått i pension under året. Lite i förtid men ändå. Omställningen från ett aktivt yrkesliv till en pensionärstillvaro var faktiskt inte alldeles enkel. Men efter några månader har jag börja vänja mig vid att kunna planera varje dag helt och hållet själv.Så pensionen förs också upp på pluskontot. Men det gör inte det faktum, att det under året upptäckts, att jag lider av diabetes.Precis som min mor och min morfar gjorde. Fast lider är absolut fel ord.Några tabletter om dagen och regelbunden kontroll av blodsockret, tillsammans med nyttig motion och omläggning av kosten, gör att jag mår bra. Motion måste det dock bli mer av, ta det som ett nyårslöfte för 2010! Men diabeteslivet är tråkigt. Tråkigt att inte kunna äta vad som helst, och tråkigt att regelbundet behöva besöka läkare ( hon heter faktiskt Baby i förnamn....)och diabetessköterska ( som är duktig och saklig, men ingen muntergök, precis.) Jag, som nästa aldrig i hela mitt liv behövt besöka såna ställen....
Sammanfattningsvis då: Ett spännande år som jag tackar Gud för. Och visst vill jag vara med ett år till, minst!Jag tror inte alls, som minister Littorin, att det blir ett skitår..... På det allmänna planet hoppas jag då på regeringsskifte, och på det privata planet? Nej det får bli min hemlighet..... Liksom eventuella nyårslöften.
tisdag 29 december 2009
Hur går det för IFK Nyland och vad hände med "arma Marma"?
Jag har ett något udda intresse. Jag är kalenderbitare i de klassiska lagsporterna bandy, hockey och fotboll. Handboll, basket och innebandy får förlåta, men där går min gräns. Jag hinner inte ägna mig åt kalenderbitandet särskilt mycket, men följer gärna med vad som händer även i de lägre divisionerna. Varför nu detta intresse? Jag vet egentligen inte, men det kan bero på, att jag, som mycket ung, sommarjobbade på Örnsköldsviks Allehanda. Det hände då, att jag skickades ut på uppdrag för att bevaka fotbollsmatcher i div.6, norra Ångermanland. Kanske väcktes då intresset för lag som Djuptjärn, Kubbe-Norrflärke och IK Björnarna. ( skam till sägandes vet jag faktiskt inte om något av dessa lag fortfarande existerar) Men kanske kommer mitt intresse också av, att man, i de lägre divisionerna. fortfarande kan hitta lite av idrottens själ. Kommersialismens härjningar har inte nått till div 7,Stockholm, där Dalarö SK t.ex håller till, och matcher där "busschåför´n fick spela vänsterytter,å int va han sämst int" är fortfarande ganska vanliga. Och utan breddidrott heller ingen elitidrott.
Internetsajter som hockeykanalen och fotbollskanalen har ju numera dessutom gjort det mycket lätt att botanisera i seriesystemens nedre regioner, och jag såg t.ex att Morgårdshammar planerar att ta upp hockeyn på programmet igen, och att Slottsbron faktiskt fortfarande spelar bandy på A-lagsnivå.Tva gamla klassiker.....
Men hur går det då för IFK Nyland och vart har "arma Marma" tagit vägen?. Nyland är en gammal träindustriort vid Ångermanälven, och ishockeylaget från orten dominerade länge hockeyn i Ånermanland. Man har t.ex. slagit Alfredshems IK ( föregångare till MoDo Hockey) med 13-2 vid ett tillfälle. Jo, man ligger femma i div.2 Norra C och har skrapat ihop 14 poäng på 16 matcher. När jag är kvar i kramforstrakten kan jag också berätta, att Sandslån, som spelat i landets högsta bandyserie vid två tillfällen, f.n. har verksamheten vilande. I samma div.2, men i Västra B ligger f.ö. Grums trea och Forshaga femma. Och detta i samma serie som Åmål och Kil. Kil leder f.ö. serien. Vem hade kunnat tro det för 40 år sedan? Forshaga, som ändå fostrat legendarer som Nisse Nilsson och Ulf Sterner.
Sen kan man ju undra vart gamla klassiska fotbollslag som Westermalm, Billingsfors och Marma tagit vägen. Westermalm, som gjorde några säsonger i fotbollsallsvenskan på 20-talet, återfinns nu i div.7,Stockholm, och Billingsfors, som ligger sist i den allsvenska maratontabellen efter att inte ha vunnit en enda match under sitt besök i högsta serien 1946-47, förra säsongen blev näst sist i div.6 Dalsland. Och vem minns inte Marma,ett litet brukssamhälle, som, med 800 inv, på 50-talet hade ett fotbollslag, som var ytterst nära att nå allsvenskan. Tillnamnet "arma" fick man av kvällspressen, som tvivlade på att organisation,läktarkapacitet och andra yttre faktorer skulle räcka till för allsvenskan. Lite av Åshöjdens BK. I dag heter laget Marma/Mohed FF, och representationslaget blev förra säsongen fyra i div.6, Hälsingland. Sen har man ett andralag i div.7 också.
Även om jag kan, ska jag kanske inte fortsätta längre. Mitt något udda intresse kanske inte delas av så många, som vore önskvärt.....
Internetsajter som hockeykanalen och fotbollskanalen har ju numera dessutom gjort det mycket lätt att botanisera i seriesystemens nedre regioner, och jag såg t.ex att Morgårdshammar planerar att ta upp hockeyn på programmet igen, och att Slottsbron faktiskt fortfarande spelar bandy på A-lagsnivå.Tva gamla klassiker.....
Men hur går det då för IFK Nyland och vart har "arma Marma" tagit vägen?. Nyland är en gammal träindustriort vid Ångermanälven, och ishockeylaget från orten dominerade länge hockeyn i Ånermanland. Man har t.ex. slagit Alfredshems IK ( föregångare till MoDo Hockey) med 13-2 vid ett tillfälle. Jo, man ligger femma i div.2 Norra C och har skrapat ihop 14 poäng på 16 matcher. När jag är kvar i kramforstrakten kan jag också berätta, att Sandslån, som spelat i landets högsta bandyserie vid två tillfällen, f.n. har verksamheten vilande. I samma div.2, men i Västra B ligger f.ö. Grums trea och Forshaga femma. Och detta i samma serie som Åmål och Kil. Kil leder f.ö. serien. Vem hade kunnat tro det för 40 år sedan? Forshaga, som ändå fostrat legendarer som Nisse Nilsson och Ulf Sterner.
Sen kan man ju undra vart gamla klassiska fotbollslag som Westermalm, Billingsfors och Marma tagit vägen. Westermalm, som gjorde några säsonger i fotbollsallsvenskan på 20-talet, återfinns nu i div.7,Stockholm, och Billingsfors, som ligger sist i den allsvenska maratontabellen efter att inte ha vunnit en enda match under sitt besök i högsta serien 1946-47, förra säsongen blev näst sist i div.6 Dalsland. Och vem minns inte Marma,ett litet brukssamhälle, som, med 800 inv, på 50-talet hade ett fotbollslag, som var ytterst nära att nå allsvenskan. Tillnamnet "arma" fick man av kvällspressen, som tvivlade på att organisation,läktarkapacitet och andra yttre faktorer skulle räcka till för allsvenskan. Lite av Åshöjdens BK. I dag heter laget Marma/Mohed FF, och representationslaget blev förra säsongen fyra i div.6, Hälsingland. Sen har man ett andralag i div.7 också.
Även om jag kan, ska jag kanske inte fortsätta längre. Mitt något udda intresse kanske inte delas av så många, som vore önskvärt.....
måndag 28 december 2009
Att göra det Jesus skulle ha gjort
I dag fick jag vid två tillfällen anledning att fundera över vad det är som gör, att människor ibland glömmer sig själva, går den andra milen, eller gör det Jesus skulle ha gjort. Och ibland alldeles utan att tänka på, att det är just det dom gör; Vår bil, en Toyota, Avensis, av 2005 års modell har hittills gått som en klocka, och inte orsakat oss några som helst bekymmer. Men strax innan vi skulle åka till Danmark för att fira jul, började kopplingen att krångla. Märkesverkstaden försäkrade oss dock, att det inte var någon fara. Vi skulle tryggt kunna åka. Jo pyttsan!! I dag, mitt i Helsingörs centrum, släppte kopplingen helt. Och där stod vi mitt i en uppförsbacke. I ren förskräckelse backade jag in i en lyktstolpe i ett försök att komma undan den korsning där vi blivit stående.Då ringer vår svärson till den bilmekaniker som han och Magda själva konsulterat. Och mitt i mellandagsbrådskan rycker denne gentleman ut, bogserar bilen till sin verkstad och lovar att ordna till den så, att vi kan åka hem efter nyår som planerat. Och allt detta mitt i mellandagsbrådskan.Att göra som Jesus skulle ha gjort....
Väl hemma upptäcker vår rådige svärson, att golvvärmen i huset inte längre fungerar. Ytterligare ett telefonsamtal och ytterligare en hantverkare rycker ut med inget varsel alls, och fixar felet. Mitt i mellandagsbrådskan gör ytterligare en gentleman det som Jesus skulle ha gjort.. Under loppet av några timmar har jag dessutom på köpet fått en viss respekt för danska hanverkare.
Just i dag är det dessutom säkert många andra mer eller mindre strandsatta medmänniskor, som upptäckt hur någon, för dem okänd människa, helt oförklarligt gjort mer än man kunnat begära eller förvänta sig. Bilmekanikern kunde ju ha svarat att vi fick ringa efter bärgare och att reparationen skulle ta minst en vecka, och dessutom kommer ju nyår emellan... Och han med golvvärme som specialitet kunde ju ha sagt, att "just nu är det bara sååå mycket. Ring efter nyår så får vi se" Visserligen torde dom båda vilja ha betalt kontant och utan kvitto, men ändå... Det är då ett moraliskt problem, som kan vara värt ett eget blogginlägg vid ett annat tillfälle.Men inte nu.
Vad är det då som får människor att handla altruistiskt, osjälviskt och utan hänsyn till egen nytta eller egna fördelar? Säkert många olika saker. Tanken på att "nästa gång kan det vara min tur" är en tänkbar anledning. I hantverkarnas fall kan reklam för den egna verksamheten och en utökad framtida kundkrets vara en annan anledning till handlandet. Men jag tror, att det i varje människa finns en gudagnista nedlagd, en vilja att göra väl. När den gnistan får brinna fritt, om så endast för en kort stund, då sker stora ting och hantverkare på Själland gör, utan att tänka på det, det som Jesus skulle ha gjort.
Väl hemma upptäcker vår rådige svärson, att golvvärmen i huset inte längre fungerar. Ytterligare ett telefonsamtal och ytterligare en hantverkare rycker ut med inget varsel alls, och fixar felet. Mitt i mellandagsbrådskan gör ytterligare en gentleman det som Jesus skulle ha gjort.. Under loppet av några timmar har jag dessutom på köpet fått en viss respekt för danska hanverkare.
Just i dag är det dessutom säkert många andra mer eller mindre strandsatta medmänniskor, som upptäckt hur någon, för dem okänd människa, helt oförklarligt gjort mer än man kunnat begära eller förvänta sig. Bilmekanikern kunde ju ha svarat att vi fick ringa efter bärgare och att reparationen skulle ta minst en vecka, och dessutom kommer ju nyår emellan... Och han med golvvärme som specialitet kunde ju ha sagt, att "just nu är det bara sååå mycket. Ring efter nyår så får vi se" Visserligen torde dom båda vilja ha betalt kontant och utan kvitto, men ändå... Det är då ett moraliskt problem, som kan vara värt ett eget blogginlägg vid ett annat tillfälle.Men inte nu.
Vad är det då som får människor att handla altruistiskt, osjälviskt och utan hänsyn till egen nytta eller egna fördelar? Säkert många olika saker. Tanken på att "nästa gång kan det vara min tur" är en tänkbar anledning. I hantverkarnas fall kan reklam för den egna verksamheten och en utökad framtida kundkrets vara en annan anledning till handlandet. Men jag tror, att det i varje människa finns en gudagnista nedlagd, en vilja att göra väl. När den gnistan får brinna fritt, om så endast för en kort stund, då sker stora ting och hantverkare på Själland gör, utan att tänka på det, det som Jesus skulle ha gjort.
Vad är då en människa?
Jag fick EN bok i julklapp. Förr fick jag flera, ja ibland många böcker, men med tanke på att varje författare med självaktning numera ska producera tegelstenar, så räcker det alldeles väl med en. Jag fick Augustpristagaren Steve Sem-Sandbergs bok "De fattiga i Lodz", en roman på 700 sidor om det judiska getto, som nazisterna inrättade i den polska staden Lodz ( uttalas förmodligen med W i början.) Och om livet i gettot från det att det upprättas,till dess det tömts på sina 250000 inspärrade judar. Nu är det ju så mycket annat under julen med god mat, besök hos familj och vänner, bloggande och face-bookande på nätet,TV-tittande och sovande så jag har inte hunnit så långt i boken än, men det står redan klart, att det blir en fasansfull läsning med inträngande detaljer i Förintelsens verklighet. Hur djävulskt grym kan människan bli, frågar jag mig redan efter ett hundra sidor.
Samidigt som jag sitter och läser leker Nicklas åtta år och Emmely, fyra, på golvet vid mina fötter. Världens gooaste ungar, som sprider hur mycket glädje och värme som helst, när dom ibland kryper upp i morfars knä. Så måste ju bödlarna i Lodz också ha krupit och lekt när dom var åtta och fyra, och dom måste ju också ha givit sina morfäder värmande kramar. Åtminstone många av dom.... Varför blev dom sen såna? Och hur kommer Nicklas och Emmely att bli....?
Svaren kan naturligtvis och måste naturligtvis bli många, och jag tänker inte ge mig in på några djupare funderingar om arv och miljö i det här sammanhanget. Men klart står naturligtvis, att uppfostran har den allra största betydelse. En närvarande far och mor, som Nicklas och Emmely har, lägger en grund som inte kan ersättas av något annat. Och med risk att bli politisk säger jag, att skolan måste också ge normer och värderingar. Allt är inte lika acceptabelt som allting annat,och mobbing i skolan, t.ex, måste fördömmas med kraft. När man sen, som jag, är uppväxt och fostrad i en kristen församling, vet man vilken positiv kraft föreningslivet är. Det må sen handla om en kristen församling, en idrottsförening eller en förening för filatelister ( hur ska det förresten gå med såna föreningar, när allt färre brev med frimärken skickas....)I klubben, föreningen och församlingen lär man sig att ta ansvar, att ställa upp, att tänka på andra än sig själv, att prylar inte är viktigare än gemenskap och en massa annat, som formar människan till något positivt och stort. Sen kan jag ju inte heller låta bli att slå ett slag i det avkristnade Sverige för den kristna trons betydelse. "Allt vad Ni vill att människorna ska göra mot Er ska Ni också göra mot dom"
Så finns då i varje människa förutsättningar att bli både kärleksfull medmänniska och bödel i Lodz. Och vilket ansvar ger inte det alla oss, som står i en fostargärning. Och det gör vi faktisk alla. En sedel i Frälsningsarméns julgryta är också en sån gärning.....
Samidigt som jag sitter och läser leker Nicklas åtta år och Emmely, fyra, på golvet vid mina fötter. Världens gooaste ungar, som sprider hur mycket glädje och värme som helst, när dom ibland kryper upp i morfars knä. Så måste ju bödlarna i Lodz också ha krupit och lekt när dom var åtta och fyra, och dom måste ju också ha givit sina morfäder värmande kramar. Åtminstone många av dom.... Varför blev dom sen såna? Och hur kommer Nicklas och Emmely att bli....?
Svaren kan naturligtvis och måste naturligtvis bli många, och jag tänker inte ge mig in på några djupare funderingar om arv och miljö i det här sammanhanget. Men klart står naturligtvis, att uppfostran har den allra största betydelse. En närvarande far och mor, som Nicklas och Emmely har, lägger en grund som inte kan ersättas av något annat. Och med risk att bli politisk säger jag, att skolan måste också ge normer och värderingar. Allt är inte lika acceptabelt som allting annat,och mobbing i skolan, t.ex, måste fördömmas med kraft. När man sen, som jag, är uppväxt och fostrad i en kristen församling, vet man vilken positiv kraft föreningslivet är. Det må sen handla om en kristen församling, en idrottsförening eller en förening för filatelister ( hur ska det förresten gå med såna föreningar, när allt färre brev med frimärken skickas....)I klubben, föreningen och församlingen lär man sig att ta ansvar, att ställa upp, att tänka på andra än sig själv, att prylar inte är viktigare än gemenskap och en massa annat, som formar människan till något positivt och stort. Sen kan jag ju inte heller låta bli att slå ett slag i det avkristnade Sverige för den kristna trons betydelse. "Allt vad Ni vill att människorna ska göra mot Er ska Ni också göra mot dom"
Så finns då i varje människa förutsättningar att bli både kärleksfull medmänniska och bödel i Lodz. Och vilket ansvar ger inte det alla oss, som står i en fostargärning. Och det gör vi faktisk alla. En sedel i Frälsningsarméns julgryta är också en sån gärning.....
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)