Jag fick EN bok i julklapp. Förr fick jag flera, ja ibland många böcker, men med tanke på att varje författare med självaktning numera ska producera tegelstenar, så räcker det alldeles väl med en. Jag fick Augustpristagaren Steve Sem-Sandbergs bok "De fattiga i Lodz", en roman på 700 sidor om det judiska getto, som nazisterna inrättade i den polska staden Lodz ( uttalas förmodligen med W i början.) Och om livet i gettot från det att det upprättas,till dess det tömts på sina 250000 inspärrade judar. Nu är det ju så mycket annat under julen med god mat, besök hos familj och vänner, bloggande och face-bookande på nätet,TV-tittande och sovande så jag har inte hunnit så långt i boken än, men det står redan klart, att det blir en fasansfull läsning med inträngande detaljer i Förintelsens verklighet. Hur djävulskt grym kan människan bli, frågar jag mig redan efter ett hundra sidor.
Samidigt som jag sitter och läser leker Nicklas åtta år och Emmely, fyra, på golvet vid mina fötter. Världens gooaste ungar, som sprider hur mycket glädje och värme som helst, när dom ibland kryper upp i morfars knä. Så måste ju bödlarna i Lodz också ha krupit och lekt när dom var åtta och fyra, och dom måste ju också ha givit sina morfäder värmande kramar. Åtminstone många av dom.... Varför blev dom sen såna? Och hur kommer Nicklas och Emmely att bli....?
Svaren kan naturligtvis och måste naturligtvis bli många, och jag tänker inte ge mig in på några djupare funderingar om arv och miljö i det här sammanhanget. Men klart står naturligtvis, att uppfostran har den allra största betydelse. En närvarande far och mor, som Nicklas och Emmely har, lägger en grund som inte kan ersättas av något annat. Och med risk att bli politisk säger jag, att skolan måste också ge normer och värderingar. Allt är inte lika acceptabelt som allting annat,och mobbing i skolan, t.ex, måste fördömmas med kraft. När man sen, som jag, är uppväxt och fostrad i en kristen församling, vet man vilken positiv kraft föreningslivet är. Det må sen handla om en kristen församling, en idrottsförening eller en förening för filatelister ( hur ska det förresten gå med såna föreningar, när allt färre brev med frimärken skickas....)I klubben, föreningen och församlingen lär man sig att ta ansvar, att ställa upp, att tänka på andra än sig själv, att prylar inte är viktigare än gemenskap och en massa annat, som formar människan till något positivt och stort. Sen kan jag ju inte heller låta bli att slå ett slag i det avkristnade Sverige för den kristna trons betydelse. "Allt vad Ni vill att människorna ska göra mot Er ska Ni också göra mot dom"
Så finns då i varje människa förutsättningar att bli både kärleksfull medmänniska och bödel i Lodz. Och vilket ansvar ger inte det alla oss, som står i en fostargärning. Och det gör vi faktisk alla. En sedel i Frälsningsarméns julgryta är också en sån gärning.....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar