Det är väl Systembolaget som i en annons säger att ”det är kvällen innan du bestämmer hur du ska må dan efter” Mitt bloggande den här gången har inget som helst med Systembolaget att göra, annat än att jag också kan konstatera att dagar står i en viss relation till varandra. I dag njuter jag av DAGEN i går. Aldrig trodde jag, att så många skulle komma ihåg att gratta mej på min födelsedag. 66 år är inget särskilt att fira, tyckte jag, men det tyckte många av mina vänner. Facebook har en funktion, där man kan se, när folk fyller år, och det hade vännerna tydligen gjort….. Så än en gång; Tack för vänliga ord och glada tillrop!
Facebook tillhör ju gruppen sociala media, och sociala media är ett fenomen som snabbt utvecklas till en ny maktfaktor. Man inte bara grattar sina vänner där, man störtar också envåldshärskare som Ben Ali i Tunisien och kallar samman förtryckta människomassor i Egypten till protest och uppror med hjälp av Facebook. Och med hjälp av Twitter. Jag kan inte twittra med min telefon, men vet på ett ungefär hur det fungerar. Och nog blir världen mindre och mycket mer spännande med hjälp av sociala media.
Jag undrar förresten hur mycket skolan jobbar med sociala media. Inte tillräckligt är jag rädd. Skolan har alltid haft en tendens att släpa efter i samhällsutvecklingen i stället för att leda den. 20 år gamla läromedel är fortfarande vanliga i stället för internet och twitter. Den sorgliga historien i Bjästa i fjol visade ju att flera av lärarna aldrig hade hört talas om Facebook. T. ex.
Apropå skolan så har den emeriterade professorn Sven-Erik Liedman skrivit en bok om skolan som, efter känd förebild, heter ”Hets” Den sägs, av recensionerna att döma, handla om vad skolan ska vara bra för. Lära barn att läsa, skriva och räkna, javisst. Men vad? Läsa vad, skriva vad och räkna vad? Kunskapsinnehållet alltså. Det skulle jag kunna skriva mycket om, men då skulle jag hamna vid sidan av ämnet för dagen. Och det gjorde jag en gång i en uppsats i skolan. Och fick underkänt. Så alltså åter till ämnet ” Dagen efter DAGEN”
DAGEN var inte bara min sextiosjätte födelsedag. Det var också den dag när Frankrike satte stopp för Sveriges framfart i handbolls-VM. Jag har redan tidigare bloggat om att jag nästan inte kan något om handboll, men det har varit intressant att följa Sverige i VM. Ett lag, som är nästan lika bra som laget på Bengans och gurkburkens tid. Jo, lite kan man allt.... Men i går tog det alltså stopp, så något VM-guld blir det inte. Men det kan det fortfande bli för Danmark, som är i final mot just Frankrike. Då får jag nog sälla mig till den danska grenen av familjen och heja mig hes på Danmark.
Via Facebook blev jag i går, på DAGEN,också medlem i en frälsningsarmékår, som är nätbaserad. Servern står i Australien, men kåren har medlemmar från hela världen. Den kan vara ett spännande komplement till en levande församlingsgemenskap, men aldrig ersätta en sådan. Församlingen är en kropp och kroppen finns alltid på samma ställe. isalvos.net är annars adressen till den nätbaserade kåren, som jag gick med i i går.
Och som sagt; i går var också DAGEN då ödet för förtryckarregimen Mubarak i Egypten förmodligen beseglades. Det kan ta tid ännu, och tyvärr kan mycket mer blod komma att spillas, men när folket kommit i rörelse, kan inget stoppa den utvecklingen.
Det är spännande att som 66-åring via olika sociala media följa utvecklingen både här hemma och där borta. Flera svenska städer har t.ex webkameror uppsatta på någon central plats, så att vem som helst kan vara där när som helst. Varför man nu ska vara t.ex på Stora torget i Örnsköldsvik just nu......
lördag 29 januari 2011
torsdag 27 januari 2011
Om detta må ni berätta
Jag har redan bloggat om att hustrun och jag besökte Polen i höstas. Och en dag under den resan besökte vi, som några av de hundratusentals turister, som årligen besöker Polen, den lilla byn Oswiecim. Det blev på tyska Auschwitz och i dag minns miljontals människor världen över……...
Nazisterna etablerade ett koncentrationsläger i förorterna till Oswiecim som - som liksom resten av västra Polen - var ockuperat av Tyskland under större delen av andra världskriget (1939 - 1945). Namnet Oswiecim ändrades som sagt till det mer tyskklingande Auschwitz, vilket även blev namnet på lägret.
Lägret byggdes ständigt ut och när det var som störst bestod det av tre delar: Auschwitz I, Auschwitz II-Birkenau och Auschwitz III-Monowitz. Auschwitz hade även över 40 "grannläger" i de närliggande städerna och det omkringliggande området. I början fängslades och dödades enbart judar och polacker i lägret. Senare kom även sovjetiska krigsfångar, zigenare, homosexuella och fångar från andra länder och minoriteter att sättas där.
Från 1942 och framåt blev lägret skådeplatsen för ett av de största massmorden i mänsklighetens historia. Massmorden ingick som en del av Hitlers slutliga lösning av judefrågan. Majoriteten av de judiska män, kvinnor och barn som deporterades från sina hem över hela det tyskockuperade Europa till Auschwitz sändes genast vid ankomsten (oftast ihopträngda i boskapsvagnar) mot sin död i Birkenaus gaskamrar. Kropparna brändes därefter i ugnar i krematoriet. Framför en sån ugn har jag alltså stått...
I slutet av kriget, i ett försök att dölja de brott de hade begått, började SS montera ner och förstöra gaskamrarna, krematorierna och andra byggnader, samt bevisdokument. Fångar som ansågs kapabla att gå sändes in i Tyskland. De som var kvar befriades av Röda armén den 27 januari 1945. Lägrets grundare Rudolf Höss, vittnade under Nürnbergrättegångarna om att så många som 2.5 miljoner människor hade dött i Auschwitz. Det var många tårfyllda ögon i bussen på väg tillbaka till Krakow den där eftermiddagen i september. Och ändå hade vi bara sett med turistögon, inte upplevt....
Några av de överlevande uppmanade efter kriget eftervärlden med orden: "Om detta må ni berätta!" Och i dag på årsdagen av Auschwitz' befrielse minns vi! Ja det vill säga inte alla av oss. Det torde inte bli många sverigedemokrater i de minneshögtider, som hålls på olika håll just i dag. Det partiet har ju sina rötter i en fascistisk jordmån, vad Jimmy Åkesson än säger. Och i Israel högtidlighåller man säkert dagen, men detta samtidigt som man bygger en mur i Gaza. Det fanns en hög mur runt Auschwitz också……
.
Nazisterna etablerade ett koncentrationsläger i förorterna till Oswiecim som - som liksom resten av västra Polen - var ockuperat av Tyskland under större delen av andra världskriget (1939 - 1945). Namnet Oswiecim ändrades som sagt till det mer tyskklingande Auschwitz, vilket även blev namnet på lägret.
Lägret byggdes ständigt ut och när det var som störst bestod det av tre delar: Auschwitz I, Auschwitz II-Birkenau och Auschwitz III-Monowitz. Auschwitz hade även över 40 "grannläger" i de närliggande städerna och det omkringliggande området. I början fängslades och dödades enbart judar och polacker i lägret. Senare kom även sovjetiska krigsfångar, zigenare, homosexuella och fångar från andra länder och minoriteter att sättas där.
Från 1942 och framåt blev lägret skådeplatsen för ett av de största massmorden i mänsklighetens historia. Massmorden ingick som en del av Hitlers slutliga lösning av judefrågan. Majoriteten av de judiska män, kvinnor och barn som deporterades från sina hem över hela det tyskockuperade Europa till Auschwitz sändes genast vid ankomsten (oftast ihopträngda i boskapsvagnar) mot sin död i Birkenaus gaskamrar. Kropparna brändes därefter i ugnar i krematoriet. Framför en sån ugn har jag alltså stått...
I slutet av kriget, i ett försök att dölja de brott de hade begått, började SS montera ner och förstöra gaskamrarna, krematorierna och andra byggnader, samt bevisdokument. Fångar som ansågs kapabla att gå sändes in i Tyskland. De som var kvar befriades av Röda armén den 27 januari 1945. Lägrets grundare Rudolf Höss, vittnade under Nürnbergrättegångarna om att så många som 2.5 miljoner människor hade dött i Auschwitz. Det var många tårfyllda ögon i bussen på väg tillbaka till Krakow den där eftermiddagen i september. Och ändå hade vi bara sett med turistögon, inte upplevt....
Några av de överlevande uppmanade efter kriget eftervärlden med orden: "Om detta må ni berätta!" Och i dag på årsdagen av Auschwitz' befrielse minns vi! Ja det vill säga inte alla av oss. Det torde inte bli många sverigedemokrater i de minneshögtider, som hålls på olika håll just i dag. Det partiet har ju sina rötter i en fascistisk jordmån, vad Jimmy Åkesson än säger. Och i Israel högtidlighåller man säkert dagen, men detta samtidigt som man bygger en mur i Gaza. Det fanns en hög mur runt Auschwitz också……
.
onsdag 26 januari 2011
Varför blogga?
Min blogg består just nu av 270 inlägg. Och det här är alltså det tvåhundra sjuttioförsta. Inlägg om allt möjligt. Men till vilken nytta då, undrar jag ibland. I synnerhet när jag ser och läser i media hur bloggare spelat en avgörande roll för de senaste veckornas utveckling i Tunisien. Eller hur bloggare fått tiotusentals egyptier på fötter i protestdemonstationer mot Mubaraks regim. Och även i Sverige har bloggar och upprop på Facebook lett till demonstationer mot våld och rasism. Bloggar som politiskt slagträ, alltså…..
Jag hade inga som helst såna tankar när jag inledde bloggandet. Och har inte det nu heller. Det här är mera ett sätt att rensa tankarna och att sätta ord på funderingar av olika slag. Möjligen var det också ett sätt att inte behöva vara så politiskt korrekt, som jag tvingades vara, när jag jobbade som informationschef i Frälsningarmén. Att kunna tycka lite friare om sånt, som rör sig i tiden. Smått och gott om smått och stort, skulle det ju bli, enl. varudeklarationen. Tankar om Gud, kärlek, Frälsningsarmén, klimat-och miljöfrågor, fotboll, elitserien i hockey, min underbara familj, varför man lägger ned alltfler bibliotek i landet, politik ( även parti sådan). Och om hur det är att sälja stridsrop på Centralen. Mm, mm i en osalig blandning. Inte alltför seriöst alltid, men inte störande oseriöst heller. Hoppas jag!
Betoning har jag kanske velat lägga på den rasism och den främlingsfientlighet, som blivit rumsren i och med Sverigedemokraternas inträde i riksdagen. Dessa idéer är utomordentligt farliga ( titta bara på utvecklingen i Danmark) och i många garderober är jag rädd att stövlarna redan står putsade och att de bruna skjortorna hänger nystrukna. När jag ändå är inne på den politiska avdelningen så är jag också bekymrad över vilken väg socialdemokraterna skall välja. Jag är ju sedan en tid partimedlem, något som jag också meddelat i bloggen, och därför känner jag det kommande vägvalet som helt avgörande också för mitt eget engagemang. Men främst ett vägval både för partiet och för Sverige. Den kommande partiledaren är inte det viktiga utan riktningen. Och då måste det också bli en ledare, som förmår att hålla riktningen framåt. Mot barnbarnens värld.
Jag har också i bloggens form funderat över och oroat mig för vilken väg den kristna kyrkan i allmänhet och Frälsningsarmén i synnerhet ska välja. Jag oroar mig för att kyrkan marginaliseras alltmer, att vi inte vågar nämna saker vid deras rätta namn, och att kristenheten blir alltmer introvert. Jag tror inte på en utveckling som gör Frälsningsarmén till en kopia av alla andra kyrkor i landet. Kyrkor, som också dom förlorar både medlemmar och i inflytande. Vi var en gång gatans kyrka och det är helt avgörande att vi blir det igen. Gatans och de uppkavlade skjortärmarnas kyrka. Det är där, på gator och torg, som de kyrklösa, dom som inte känner Jesus, finns. Och så har jag svårt för lovsången! Nej, inte för lovsången i sig, utan för att vi gör lovsången till en programpunkt i gudstjänsten. Lovsång är ju den kristnes hela livsinställning, och då förstår jag inte riktigt varför ett speciellt lovsångsteam under några minuter ska leda församlingen i ”lovsång” Och varför de speciella lovsångerna skall behöva vara så svårsjungna. Och det som hände tidigare i gudstjänsten, och det som kommer sedan, är inte det lovsång? Nej, amerikanisering, kallar jag det! Där borta, där dom sjunger ”lovsång” och bär vapen, samtidigt.
Men det är ganska kul att blogga, och jag fortsätter nog med ungefär samma inriktning ett tag till. Lite mer blir det nog nu också om hur det är att rycka upp rötter. Hur det känns att flytta från Dalarö efter nästan exakt fyrtio år. Men det återkommer jag till!
Jag hade inga som helst såna tankar när jag inledde bloggandet. Och har inte det nu heller. Det här är mera ett sätt att rensa tankarna och att sätta ord på funderingar av olika slag. Möjligen var det också ett sätt att inte behöva vara så politiskt korrekt, som jag tvingades vara, när jag jobbade som informationschef i Frälsningarmén. Att kunna tycka lite friare om sånt, som rör sig i tiden. Smått och gott om smått och stort, skulle det ju bli, enl. varudeklarationen. Tankar om Gud, kärlek, Frälsningsarmén, klimat-och miljöfrågor, fotboll, elitserien i hockey, min underbara familj, varför man lägger ned alltfler bibliotek i landet, politik ( även parti sådan). Och om hur det är att sälja stridsrop på Centralen. Mm, mm i en osalig blandning. Inte alltför seriöst alltid, men inte störande oseriöst heller. Hoppas jag!
Betoning har jag kanske velat lägga på den rasism och den främlingsfientlighet, som blivit rumsren i och med Sverigedemokraternas inträde i riksdagen. Dessa idéer är utomordentligt farliga ( titta bara på utvecklingen i Danmark) och i många garderober är jag rädd att stövlarna redan står putsade och att de bruna skjortorna hänger nystrukna. När jag ändå är inne på den politiska avdelningen så är jag också bekymrad över vilken väg socialdemokraterna skall välja. Jag är ju sedan en tid partimedlem, något som jag också meddelat i bloggen, och därför känner jag det kommande vägvalet som helt avgörande också för mitt eget engagemang. Men främst ett vägval både för partiet och för Sverige. Den kommande partiledaren är inte det viktiga utan riktningen. Och då måste det också bli en ledare, som förmår att hålla riktningen framåt. Mot barnbarnens värld.
Jag har också i bloggens form funderat över och oroat mig för vilken väg den kristna kyrkan i allmänhet och Frälsningsarmén i synnerhet ska välja. Jag oroar mig för att kyrkan marginaliseras alltmer, att vi inte vågar nämna saker vid deras rätta namn, och att kristenheten blir alltmer introvert. Jag tror inte på en utveckling som gör Frälsningsarmén till en kopia av alla andra kyrkor i landet. Kyrkor, som också dom förlorar både medlemmar och i inflytande. Vi var en gång gatans kyrka och det är helt avgörande att vi blir det igen. Gatans och de uppkavlade skjortärmarnas kyrka. Det är där, på gator och torg, som de kyrklösa, dom som inte känner Jesus, finns. Och så har jag svårt för lovsången! Nej, inte för lovsången i sig, utan för att vi gör lovsången till en programpunkt i gudstjänsten. Lovsång är ju den kristnes hela livsinställning, och då förstår jag inte riktigt varför ett speciellt lovsångsteam under några minuter ska leda församlingen i ”lovsång” Och varför de speciella lovsångerna skall behöva vara så svårsjungna. Och det som hände tidigare i gudstjänsten, och det som kommer sedan, är inte det lovsång? Nej, amerikanisering, kallar jag det! Där borta, där dom sjunger ”lovsång” och bär vapen, samtidigt.
Men det är ganska kul att blogga, och jag fortsätter nog med ungefär samma inriktning ett tag till. Lite mer blir det nog nu också om hur det är att rycka upp rötter. Hur det känns att flytta från Dalarö efter nästan exakt fyrtio år. Men det återkommer jag till!
tisdag 25 januari 2011
Jag är socialdemokrat--trots allt
Per Nuder vill inte bli socialdemokraternas nya partiledare. Och lika bra är väl det! Partiet behöver tänka nytt och tänka framåt, och här och nu vill jag lansera Veronica Palm, som den som kan leda det nya framtidstänket!! Hon står till vänster inom partiet, och har dessutom studerat vid folkhögskola. En merit bara det!!!!
Men i väntan på att valberedningen ska komma fram till samma slutsats som jag, och att den viktiga kriskommissionen ska redovisa vad som gick så fel i valet ( och långt dessförinnan också) kan det vara bra att konstatera varför det finns anledning att vara socialdemokrat- trots allt.
Jag är socialdemokrat därför att: Det blir allt färre jobb i välfärden.I regeringens budget framgår att antalet jobb i den offentligt finansierade välfärden blir allt färre. Så har det varit under hela den senaste mandatperioden och i år kommer ytterligare ca 15000 jobb i den sektorn att försvinna.
Jag är socialdemokrat därför att; 400 000 personer är arbetslösa. Det är ca åtta procent av arbetskraften. Under förra mandatperioden ökade antalet arbetslösa med nästan 100 000 personer. Och kom då ihåg att Anders Borg kallade sex procents arbetslöshet ”massarbetslöshet” hösten år 2006.Var tredje arbetslös finns dessutom i kategorin långtidsarbetslösa, vilket är en historiskt hög andel. Vice Riksbankschef Svante Öberg menar t.ex.att ”bristen på arbetskraft stiger nu snabbare än vad arbetslösheten faller. Det tyder på att matchningsproblemen på arbetsmarknaden kan bli påtagliga långt innan arbetslösheten har kommit ner på en normal nivå.”
Jag är socialdemokrat därför att; Klyftorna växer.Regeringens ekonomiska politik har gett lika mycket till den procentenhet som tjänar mest, som 25 procent av svenska folket har fått tillsammans.
Jag är socialdemokrat därför att;Svensk skola halkar efter.Den nya PISA-undersökningen visar att svenska elevernas kunskaper i matematik, naturvetenskap och läsförståelse försämrats. Och allt färre färre elever klarar grundskolan. Skolverket rapporterar att andelen elever som inte klarar grundskolan är den högsta sedan Skolverket började mäta 1998. Under det senaste året blev det 3 000 färre lärare i den svenska skolan. Detta medan skolklasserna blev allt större.
Jag är socialdemokrat därför att; Sjuka människor lämnas utan försörjning.Enligt Försäkringskassan kommer cirka 75 000 personer att utförsäkras fram till år 2014. Inte för att de är friska utanför att de nått en tidsgräns.Och redan nu är 5000 personer helt utan försörjning. Då är det tur att Frälsningsarmén och andra organisationer, som sätter den enskilda människan i centrum finns. Alltmer av det som är samhällets ansvar lämnas över till frivilligsektorn.
Jag är socaildemokrat därför att;Regeringen slösar med skattebetalarnas pengar. Bland annat så ökade kostnaderna för själva regeringskansliet under den förra mandatperioden med cirka en miljard kronor.
Så visst finns det anledning att vara socialdemokrat--trots allt.
Men i väntan på att valberedningen ska komma fram till samma slutsats som jag, och att den viktiga kriskommissionen ska redovisa vad som gick så fel i valet ( och långt dessförinnan också) kan det vara bra att konstatera varför det finns anledning att vara socialdemokrat- trots allt.
Jag är socialdemokrat därför att: Det blir allt färre jobb i välfärden.I regeringens budget framgår att antalet jobb i den offentligt finansierade välfärden blir allt färre. Så har det varit under hela den senaste mandatperioden och i år kommer ytterligare ca 15000 jobb i den sektorn att försvinna.
Jag är socialdemokrat därför att; 400 000 personer är arbetslösa. Det är ca åtta procent av arbetskraften. Under förra mandatperioden ökade antalet arbetslösa med nästan 100 000 personer. Och kom då ihåg att Anders Borg kallade sex procents arbetslöshet ”massarbetslöshet” hösten år 2006.Var tredje arbetslös finns dessutom i kategorin långtidsarbetslösa, vilket är en historiskt hög andel. Vice Riksbankschef Svante Öberg menar t.ex.att ”bristen på arbetskraft stiger nu snabbare än vad arbetslösheten faller. Det tyder på att matchningsproblemen på arbetsmarknaden kan bli påtagliga långt innan arbetslösheten har kommit ner på en normal nivå.”
Jag är socialdemokrat därför att; Klyftorna växer.Regeringens ekonomiska politik har gett lika mycket till den procentenhet som tjänar mest, som 25 procent av svenska folket har fått tillsammans.
Jag är socialdemokrat därför att;Svensk skola halkar efter.Den nya PISA-undersökningen visar att svenska elevernas kunskaper i matematik, naturvetenskap och läsförståelse försämrats. Och allt färre färre elever klarar grundskolan. Skolverket rapporterar att andelen elever som inte klarar grundskolan är den högsta sedan Skolverket började mäta 1998. Under det senaste året blev det 3 000 färre lärare i den svenska skolan. Detta medan skolklasserna blev allt större.
Jag är socialdemokrat därför att; Sjuka människor lämnas utan försörjning.Enligt Försäkringskassan kommer cirka 75 000 personer att utförsäkras fram till år 2014. Inte för att de är friska utanför att de nått en tidsgräns.Och redan nu är 5000 personer helt utan försörjning. Då är det tur att Frälsningsarmén och andra organisationer, som sätter den enskilda människan i centrum finns. Alltmer av det som är samhällets ansvar lämnas över till frivilligsektorn.
Jag är socaildemokrat därför att;Regeringen slösar med skattebetalarnas pengar. Bland annat så ökade kostnaderna för själva regeringskansliet under den förra mandatperioden med cirka en miljard kronor.
Så visst finns det anledning att vara socialdemokrat--trots allt.
lördag 22 januari 2011
Julen är inte riktigt slut än!
Jag trodde att julen var slut för länge sen. Men en titt i schemat för i dag, lördag (varför måste man egentligen ha ett veckoschema när man är pensionär??) säger mig, att det är jul- och nyårsfest i eftermiddag. Så kör för det då!
Men annars är julen definitivt över på Baldersvägen. Elljusstakarna försvann häromdagen, och så mycket julpynt i övrigt har vi inte haft. Detta eftersom vi firade julen på annat håll. Ett håll, som i det här fallet är Ålsgårde, Danmark.
Men förresten är det nog inte riktigt slut än. Julgardinerna hänger nog uppe än. Jag säger NOG, eftersom jag är dålig på att lägga märke till gardinbyten och sånt. Men visst hängde hustrun upp andra gardiner strax före jul, och nog är det dom som hänger uppe fortfarande. Och vackra är dom. Hon är bra på sånt också, hustrun!
Så var det dagens jul-och nyårsfest då. En av kårens soldater, tyckte att vi nog behövde en sån, nu när alla kommit tillbaka igen efter jul-och nyårshelgernas förskingring. Vilket märkligt ord, förresten, men i det här fallet menas bara att många av kårens medlemmar bor i Stockholm bara tillfälligt, och har Vasakåren bara som ett tillfälligt andligt hem. Under storhelger så skingras man alltså, och åker till sitt riktiga hem. Men nu är alla alltså tillbaka och då tyckte den handlingskraftige brodern att det behövdes en jul-och nyårs-välkommen tillbakafest. Sagt och gjort! En gång i tiden var folkrörelsesverige fullt av den handlingskraften. Inga arbetsgrupper, inga långdragna diskussioner, inga styrelsebeslut. Här behövs en jul-och nyårs-välkommen tillbakafest. Då ordnar vi en sån då! Mera sånt!!!
Och nog behöver vi även i dag påminna varann om Fredsfursten, julens huvudfigur. Jag tänker på Afghanistan och jag tänker på Tunisien. Och så tänker jag på migrationsminister Tobias Billström. Han som hjärtlöst skickar tillbaka förföljda kristna till Irak. Trots att FN och andra organ sagt att det bör han inte göra. Utan att på något sätt förfalla till att på minsta vis sympatisera med Sverigedemokraterna så behöver vi en ny och annan invandrings-och migrationspolitik. Hur många skall vi ta emot och varför? Och hur många ska få stanna här även när deras omedelbara skyddsbehov har upphört? Och varför? Och Karl-Bertil Jonssons julevangelium behöver läsas i dag också, en månad efter jul. Ta från dom rika och ge till dom fattiga…. Eller som Bibeln uttrycker det:En utjämning ska ske. Trycket från dom riktigt fattiga i vårt land på Frälsningsarmén och andra hjälporganisationer har den här julen varit större än kanske någonsin. Allt fler blir allt fattigare också i vårt land. Men givmildheten hos svenska folket har också ökat. Flera hjälporganisationer redovisar nära nog all-time-high när det gäller julinsamlingsresultatet. Allt medan Billströms chef, Fredrik Reinfeldt fortätter att tala om ytterligare skattesänkningar. Mindre offentligt stöd till dom riktigt fattiga alltså! Men han är snart ensam om det! Även Reinfeldts allianskollegor har börjat sätta ned fötterna nu. Kanske en regeringskris under uppsegling. Och detta medan socialdemokraterna fortfarande inte vet på vilket ben dom ska stå….
Men först alltså en jul-och nyårs-välkommen tillbakafest. Med både tomte, trollkarl och dukade bord. Så trevligt det låter. Julen kanske borde vara intill påska ändå…
Men annars är julen definitivt över på Baldersvägen. Elljusstakarna försvann häromdagen, och så mycket julpynt i övrigt har vi inte haft. Detta eftersom vi firade julen på annat håll. Ett håll, som i det här fallet är Ålsgårde, Danmark.
Men förresten är det nog inte riktigt slut än. Julgardinerna hänger nog uppe än. Jag säger NOG, eftersom jag är dålig på att lägga märke till gardinbyten och sånt. Men visst hängde hustrun upp andra gardiner strax före jul, och nog är det dom som hänger uppe fortfarande. Och vackra är dom. Hon är bra på sånt också, hustrun!
Så var det dagens jul-och nyårsfest då. En av kårens soldater, tyckte att vi nog behövde en sån, nu när alla kommit tillbaka igen efter jul-och nyårshelgernas förskingring. Vilket märkligt ord, förresten, men i det här fallet menas bara att många av kårens medlemmar bor i Stockholm bara tillfälligt, och har Vasakåren bara som ett tillfälligt andligt hem. Under storhelger så skingras man alltså, och åker till sitt riktiga hem. Men nu är alla alltså tillbaka och då tyckte den handlingskraftige brodern att det behövdes en jul-och nyårs-välkommen tillbakafest. Sagt och gjort! En gång i tiden var folkrörelsesverige fullt av den handlingskraften. Inga arbetsgrupper, inga långdragna diskussioner, inga styrelsebeslut. Här behövs en jul-och nyårs-välkommen tillbakafest. Då ordnar vi en sån då! Mera sånt!!!
Och nog behöver vi även i dag påminna varann om Fredsfursten, julens huvudfigur. Jag tänker på Afghanistan och jag tänker på Tunisien. Och så tänker jag på migrationsminister Tobias Billström. Han som hjärtlöst skickar tillbaka förföljda kristna till Irak. Trots att FN och andra organ sagt att det bör han inte göra. Utan att på något sätt förfalla till att på minsta vis sympatisera med Sverigedemokraterna så behöver vi en ny och annan invandrings-och migrationspolitik. Hur många skall vi ta emot och varför? Och hur många ska få stanna här även när deras omedelbara skyddsbehov har upphört? Och varför? Och Karl-Bertil Jonssons julevangelium behöver läsas i dag också, en månad efter jul. Ta från dom rika och ge till dom fattiga…. Eller som Bibeln uttrycker det:En utjämning ska ske. Trycket från dom riktigt fattiga i vårt land på Frälsningsarmén och andra hjälporganisationer har den här julen varit större än kanske någonsin. Allt fler blir allt fattigare också i vårt land. Men givmildheten hos svenska folket har också ökat. Flera hjälporganisationer redovisar nära nog all-time-high när det gäller julinsamlingsresultatet. Allt medan Billströms chef, Fredrik Reinfeldt fortätter att tala om ytterligare skattesänkningar. Mindre offentligt stöd till dom riktigt fattiga alltså! Men han är snart ensam om det! Även Reinfeldts allianskollegor har börjat sätta ned fötterna nu. Kanske en regeringskris under uppsegling. Och detta medan socialdemokraterna fortfarande inte vet på vilket ben dom ska stå….
Men först alltså en jul-och nyårs-välkommen tillbakafest. Med både tomte, trollkarl och dukade bord. Så trevligt det låter. Julen kanske borde vara intill påska ändå…
fredag 21 januari 2011
Jag är en bordemänniska
Du har säkert träffat någon av oss. Förresten kanske du är en sån själv. En bordemänniska. Du vet en sån där, som alltid säger att ”man borde flytta till nåt varmare ställe”. Eller ”man borde byta jobb”. Eller ” till Australien borde man verkligen åka en gång till i livet” Eller kanske ”man borde nog byta bil snart” Sen när du träffar oss bordemänniskor långt senare och frågar oss hur det gick med allt det där som vi borde. Blev det av nånsin? Nej, men det borde man verkligen…..
Google har femton sidor om vad folk sagt om sånt som man borde. Och sen finns det säkert minst lika många sidor som borde ha funnits där….
Varför är vi nu såna, vi bordemänniskor? Det handlar säkert om en massa olika saker. Sånt som man inte kan förverkliga, men som man skulle vilja göra, om bara tiden och framförallt ekonomin tillät. Resa jorden runt t.ex. Det borde man. Och sånt som man inte prioriterar tillräckligt högt. Åtminstone om man är jag. Jag borde ha köpt mig en snöslunga i vinter. Eller åtminstone borde jag ha skaffat en ny snöskyffel, som är lättare än den jag har. Men det har inte blivit av liksom….. Väldigt mycket av mina borden finns i den gruppen, om jag tänker efter. Jag kommer mig liksom inte för. Det går ju bra ändå. Men visst borde man.....
Sen kan man nog dela in sitt personliga beslutsfattande i måsten och borden. Och då kommer alla måsten först. Sånt utan vilket varken vardagen eller nåt annat skulle fungera. Även vi, som inte är medvetna lutheraner, ( Frälsningsarmén är ju ett metodistiskt samfund!!!) har alldeles väldigt mycket av den lutherska pliktmoralen i oss. Men det kanske inte alls är Luthers fel, förresten. Birgitta Stolt skriver i sin bok, Luther själv — Hjärtats och glädjens teolog att det mera är den andre reformatorn, Calvin, som var den hårdföre, som ville låta oss drabbas av helvetet om vi inte gjorde rätt för oss. Hur som helst med det, men en massa måsten driver oss. Heter det förresten måsten och borden i pluralis? Ett borde och flera borden?
Nu är jag ju en självstyrande pensionär sedan en tid, och då borde ( där kom det igen) väl det har blivit färre måsten. Och alltså utrymme för annat. För borden. Men det där andra blir väldigt mycket borde, och inget annat. Och tänk om det är så att pliktmoral inte är något annat än maktens usla sätt att ge vanliga människor dåligt samvete och inget annat. Om det är så, då borde man verkligen ta i tu med det……
Så nu ska jag lista allt sånt som jag ska göra. Om inte Australien så åtminstone Kroatien en gång till i livet. En ny snöskyffel. Nej, förresten ser det ut som om just det behöver jag inte göra, men mer om det senare. En ny bil. Slänga bort en massa bra-att-hasaker, som inte kommit till användning de senaste femton åren. Plus en massa annat.
Och när vi ses igen om fem år då har jag gjort allt det där. Nej, men det borde man verkligen......
Google har femton sidor om vad folk sagt om sånt som man borde. Och sen finns det säkert minst lika många sidor som borde ha funnits där….
Varför är vi nu såna, vi bordemänniskor? Det handlar säkert om en massa olika saker. Sånt som man inte kan förverkliga, men som man skulle vilja göra, om bara tiden och framförallt ekonomin tillät. Resa jorden runt t.ex. Det borde man. Och sånt som man inte prioriterar tillräckligt högt. Åtminstone om man är jag. Jag borde ha köpt mig en snöslunga i vinter. Eller åtminstone borde jag ha skaffat en ny snöskyffel, som är lättare än den jag har. Men det har inte blivit av liksom….. Väldigt mycket av mina borden finns i den gruppen, om jag tänker efter. Jag kommer mig liksom inte för. Det går ju bra ändå. Men visst borde man.....
Sen kan man nog dela in sitt personliga beslutsfattande i måsten och borden. Och då kommer alla måsten först. Sånt utan vilket varken vardagen eller nåt annat skulle fungera. Även vi, som inte är medvetna lutheraner, ( Frälsningsarmén är ju ett metodistiskt samfund!!!) har alldeles väldigt mycket av den lutherska pliktmoralen i oss. Men det kanske inte alls är Luthers fel, förresten. Birgitta Stolt skriver i sin bok, Luther själv — Hjärtats och glädjens teolog att det mera är den andre reformatorn, Calvin, som var den hårdföre, som ville låta oss drabbas av helvetet om vi inte gjorde rätt för oss. Hur som helst med det, men en massa måsten driver oss. Heter det förresten måsten och borden i pluralis? Ett borde och flera borden?
Nu är jag ju en självstyrande pensionär sedan en tid, och då borde ( där kom det igen) väl det har blivit färre måsten. Och alltså utrymme för annat. För borden. Men det där andra blir väldigt mycket borde, och inget annat. Och tänk om det är så att pliktmoral inte är något annat än maktens usla sätt att ge vanliga människor dåligt samvete och inget annat. Om det är så, då borde man verkligen ta i tu med det……
Så nu ska jag lista allt sånt som jag ska göra. Om inte Australien så åtminstone Kroatien en gång till i livet. En ny snöskyffel. Nej, förresten ser det ut som om just det behöver jag inte göra, men mer om det senare. En ny bil. Slänga bort en massa bra-att-hasaker, som inte kommit till användning de senaste femton åren. Plus en massa annat.
Och när vi ses igen om fem år då har jag gjort allt det där. Nej, men det borde man verkligen......
torsdag 20 januari 2011
Lite stort i dag
I portalen ( oj vad fint det lät!) till min blogg står att bloggen ska handla om både smått och stort. Och det tycker jag nog att jag lever upp till ganska väl. Smått och gott om smått och stort. Och i dag blir det lite stort då;
Klimatet hotas och därmed också Guds skapelse. Flera FN-rapporter har talat om för oss, att människans påverkan på den globala uppvärmningen är den helt avgörande orsaken till klimatförändringar, som i sin tur är orsak till bl.a de svåra översvämningar vi sett den senaste tiden. Liksom till naturkatastrofer av andra slag. Sent omsider tycks alla vara överens om att vår livsstil här i västvärlden måste förändras. Och åtminstone experterna är överens om att det måste ske snabbt.
Kan världen då räkna med kyrkan som en pådrivande aktör i de uppoffringar som ligger framför oss? Vilken roll kommer Guds församling som ett globalt nätverk att kunna och vilja spela?
Det blir kanske inte vi i vårt hörn av världen som drabbas först och värst. Det betyder att vår förändringsvilja måste bygga på solidaritet med dem som drabbas hårdare än vi, men har mindre möjligheter att förändra. Vi måste lägga om vår livsstil till förmån för dem som drabbas mycket hårdare än vi.
Som inom så många andra områden besitter den kristna kyrkan inte någon egen, unik kompetens eller uppenbarelsekunskap i klimatfrågan. Vi måste lita på samma forskningsresultat som alla andra. Men vilka slutsatser är vi beredda att dra och varför? Är kyrkans engagemang i klimatfrågan bara en form av släpvagnsteologi, dvs. sent omsider upptäcker kyrkan vad som rör sig i tiden och förser vid denna upptäckt frågan med någon sorts teologisk överbyggnad. Exemplen på sådan teologi är många.
Nej! Den kristna kyrkan och enskilda kristna borde med vetskapen om att ”jorden är Herrens och allt vad som finns på den” som plattform och grund känna en särskild kallelse att göra klimatfrågan till en hjärtefråga. Men så är det inte! En utredning har nyligen visat att kyrkorna i Sverige på intet sätt går före när det t.ex. gäller användande av miljövänliga bilar. Här, liksom i många andra frågor tycks vi kristna mer se till egenintresset än till den globala solidariteten. Kyrkan är ju på många håll den enda organisation som lever på landsbygden, och varför slåss vi då inte för en levande landsbygd. Nu när Centerpartiet givit upp den kampen och nu när Posten accepterar att det finns folk, som har flera kilometer till brevlådan. Vi borde t. ex säga nej till politiska propåer om sänkt bensinskatt under förevändning att det skulle vara ett sätt att värna om landsbygden. Och vi borde säga nej av omsorg om Guds skapelse. Landsbygden skulle gynnas mycket mer av samåkningspremier vid jobbpendling, samverkan med taxiföretag, anropsstyrda minibussar och annat sådant, som den kristne miljökämpen Stefan Edman presenterade vid ett seminarium under Almedalsveckan för ett par år sedan. Och det finns massor av andra saker, som är miljövänliga, och där kristna människor i vårt land skulle kunna gå före och visa vägen. Ekologiskt odlade produkter i våra kök t.ex. Både hemma och i församlingsköken.
Livsstilsförändringar kräver mod och uthållighet, egenskaper som evangeliet mycket tydligt förmedlar och undervisar om. Likaså skapar kunskap om och engagemang i den kristna missionen en förmåga till inlevelse med människor långt borta. En sådan förmåga kan komma att visa sig helt avgörande för ett långsiktigt kristet engagemang i klimatfrågan. Galor och kändisjippon i all ära, men det är det målmedvetna långsiktiga vardagsarbetet som ger resultat. Också i den här frågan!
Den kristna tron lär att människan lever inte endast av bröd. Det finns andra saker som är långt viktigare i livet än konsumtion och prylar. Tron är en relation både med Gud och med människor både hemma och långt borta. Det kristna evangeliet har alltid gestaltats av människor som förstått både att vi är kallade att vara förvaltare av en skapelse som Gud ensam äger, och att det alltid är saligare att ge. Och vad kan vi bättre ge till den fattiga världen och till kommande generationer än en skapelse, som fungerar enligt den plan som Gud själv lagt ner i den. Och vad skall vi säga till våra barnbarn om dom frågar oss kanske bara om bara tio år: Varför gjorde Ni ingenting medan Ni kunde och medan det fortfarande fanns tid?
Klimatet hotas och därmed också Guds skapelse. Flera FN-rapporter har talat om för oss, att människans påverkan på den globala uppvärmningen är den helt avgörande orsaken till klimatförändringar, som i sin tur är orsak till bl.a de svåra översvämningar vi sett den senaste tiden. Liksom till naturkatastrofer av andra slag. Sent omsider tycks alla vara överens om att vår livsstil här i västvärlden måste förändras. Och åtminstone experterna är överens om att det måste ske snabbt.
Kan världen då räkna med kyrkan som en pådrivande aktör i de uppoffringar som ligger framför oss? Vilken roll kommer Guds församling som ett globalt nätverk att kunna och vilja spela?
Det blir kanske inte vi i vårt hörn av världen som drabbas först och värst. Det betyder att vår förändringsvilja måste bygga på solidaritet med dem som drabbas hårdare än vi, men har mindre möjligheter att förändra. Vi måste lägga om vår livsstil till förmån för dem som drabbas mycket hårdare än vi.
Som inom så många andra områden besitter den kristna kyrkan inte någon egen, unik kompetens eller uppenbarelsekunskap i klimatfrågan. Vi måste lita på samma forskningsresultat som alla andra. Men vilka slutsatser är vi beredda att dra och varför? Är kyrkans engagemang i klimatfrågan bara en form av släpvagnsteologi, dvs. sent omsider upptäcker kyrkan vad som rör sig i tiden och förser vid denna upptäckt frågan med någon sorts teologisk överbyggnad. Exemplen på sådan teologi är många.
Nej! Den kristna kyrkan och enskilda kristna borde med vetskapen om att ”jorden är Herrens och allt vad som finns på den” som plattform och grund känna en särskild kallelse att göra klimatfrågan till en hjärtefråga. Men så är det inte! En utredning har nyligen visat att kyrkorna i Sverige på intet sätt går före när det t.ex. gäller användande av miljövänliga bilar. Här, liksom i många andra frågor tycks vi kristna mer se till egenintresset än till den globala solidariteten. Kyrkan är ju på många håll den enda organisation som lever på landsbygden, och varför slåss vi då inte för en levande landsbygd. Nu när Centerpartiet givit upp den kampen och nu när Posten accepterar att det finns folk, som har flera kilometer till brevlådan. Vi borde t. ex säga nej till politiska propåer om sänkt bensinskatt under förevändning att det skulle vara ett sätt att värna om landsbygden. Och vi borde säga nej av omsorg om Guds skapelse. Landsbygden skulle gynnas mycket mer av samåkningspremier vid jobbpendling, samverkan med taxiföretag, anropsstyrda minibussar och annat sådant, som den kristne miljökämpen Stefan Edman presenterade vid ett seminarium under Almedalsveckan för ett par år sedan. Och det finns massor av andra saker, som är miljövänliga, och där kristna människor i vårt land skulle kunna gå före och visa vägen. Ekologiskt odlade produkter i våra kök t.ex. Både hemma och i församlingsköken.
Livsstilsförändringar kräver mod och uthållighet, egenskaper som evangeliet mycket tydligt förmedlar och undervisar om. Likaså skapar kunskap om och engagemang i den kristna missionen en förmåga till inlevelse med människor långt borta. En sådan förmåga kan komma att visa sig helt avgörande för ett långsiktigt kristet engagemang i klimatfrågan. Galor och kändisjippon i all ära, men det är det målmedvetna långsiktiga vardagsarbetet som ger resultat. Också i den här frågan!
Den kristna tron lär att människan lever inte endast av bröd. Det finns andra saker som är långt viktigare i livet än konsumtion och prylar. Tron är en relation både med Gud och med människor både hemma och långt borta. Det kristna evangeliet har alltid gestaltats av människor som förstått både att vi är kallade att vara förvaltare av en skapelse som Gud ensam äger, och att det alltid är saligare att ge. Och vad kan vi bättre ge till den fattiga världen och till kommande generationer än en skapelse, som fungerar enligt den plan som Gud själv lagt ner i den. Och vad skall vi säga till våra barnbarn om dom frågar oss kanske bara om bara tio år: Varför gjorde Ni ingenting medan Ni kunde och medan det fortfarande fanns tid?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)