Min blogg består just nu av 270 inlägg. Och det här är alltså det tvåhundra sjuttioförsta. Inlägg om allt möjligt. Men till vilken nytta då, undrar jag ibland. I synnerhet när jag ser och läser i media hur bloggare spelat en avgörande roll för de senaste veckornas utveckling i Tunisien. Eller hur bloggare fått tiotusentals egyptier på fötter i protestdemonstationer mot Mubaraks regim. Och även i Sverige har bloggar och upprop på Facebook lett till demonstationer mot våld och rasism. Bloggar som politiskt slagträ, alltså…..
Jag hade inga som helst såna tankar när jag inledde bloggandet. Och har inte det nu heller. Det här är mera ett sätt att rensa tankarna och att sätta ord på funderingar av olika slag. Möjligen var det också ett sätt att inte behöva vara så politiskt korrekt, som jag tvingades vara, när jag jobbade som informationschef i Frälsningarmén. Att kunna tycka lite friare om sånt, som rör sig i tiden. Smått och gott om smått och stort, skulle det ju bli, enl. varudeklarationen. Tankar om Gud, kärlek, Frälsningsarmén, klimat-och miljöfrågor, fotboll, elitserien i hockey, min underbara familj, varför man lägger ned alltfler bibliotek i landet, politik ( även parti sådan). Och om hur det är att sälja stridsrop på Centralen. Mm, mm i en osalig blandning. Inte alltför seriöst alltid, men inte störande oseriöst heller. Hoppas jag!
Betoning har jag kanske velat lägga på den rasism och den främlingsfientlighet, som blivit rumsren i och med Sverigedemokraternas inträde i riksdagen. Dessa idéer är utomordentligt farliga ( titta bara på utvecklingen i Danmark) och i många garderober är jag rädd att stövlarna redan står putsade och att de bruna skjortorna hänger nystrukna. När jag ändå är inne på den politiska avdelningen så är jag också bekymrad över vilken väg socialdemokraterna skall välja. Jag är ju sedan en tid partimedlem, något som jag också meddelat i bloggen, och därför känner jag det kommande vägvalet som helt avgörande också för mitt eget engagemang. Men främst ett vägval både för partiet och för Sverige. Den kommande partiledaren är inte det viktiga utan riktningen. Och då måste det också bli en ledare, som förmår att hålla riktningen framåt. Mot barnbarnens värld.
Jag har också i bloggens form funderat över och oroat mig för vilken väg den kristna kyrkan i allmänhet och Frälsningsarmén i synnerhet ska välja. Jag oroar mig för att kyrkan marginaliseras alltmer, att vi inte vågar nämna saker vid deras rätta namn, och att kristenheten blir alltmer introvert. Jag tror inte på en utveckling som gör Frälsningsarmén till en kopia av alla andra kyrkor i landet. Kyrkor, som också dom förlorar både medlemmar och i inflytande. Vi var en gång gatans kyrka och det är helt avgörande att vi blir det igen. Gatans och de uppkavlade skjortärmarnas kyrka. Det är där, på gator och torg, som de kyrklösa, dom som inte känner Jesus, finns. Och så har jag svårt för lovsången! Nej, inte för lovsången i sig, utan för att vi gör lovsången till en programpunkt i gudstjänsten. Lovsång är ju den kristnes hela livsinställning, och då förstår jag inte riktigt varför ett speciellt lovsångsteam under några minuter ska leda församlingen i ”lovsång” Och varför de speciella lovsångerna skall behöva vara så svårsjungna. Och det som hände tidigare i gudstjänsten, och det som kommer sedan, är inte det lovsång? Nej, amerikanisering, kallar jag det! Där borta, där dom sjunger ”lovsång” och bär vapen, samtidigt.
Men det är ganska kul att blogga, och jag fortsätter nog med ungefär samma inriktning ett tag till. Lite mer blir det nog nu också om hur det är att rycka upp rötter. Hur det känns att flytta från Dalarö efter nästan exakt fyrtio år. Men det återkommer jag till!
onsdag 26 januari 2011
tisdag 25 januari 2011
Jag är socialdemokrat--trots allt
Per Nuder vill inte bli socialdemokraternas nya partiledare. Och lika bra är väl det! Partiet behöver tänka nytt och tänka framåt, och här och nu vill jag lansera Veronica Palm, som den som kan leda det nya framtidstänket!! Hon står till vänster inom partiet, och har dessutom studerat vid folkhögskola. En merit bara det!!!!
Men i väntan på att valberedningen ska komma fram till samma slutsats som jag, och att den viktiga kriskommissionen ska redovisa vad som gick så fel i valet ( och långt dessförinnan också) kan det vara bra att konstatera varför det finns anledning att vara socialdemokrat- trots allt.
Jag är socialdemokrat därför att: Det blir allt färre jobb i välfärden.I regeringens budget framgår att antalet jobb i den offentligt finansierade välfärden blir allt färre. Så har det varit under hela den senaste mandatperioden och i år kommer ytterligare ca 15000 jobb i den sektorn att försvinna.
Jag är socialdemokrat därför att; 400 000 personer är arbetslösa. Det är ca åtta procent av arbetskraften. Under förra mandatperioden ökade antalet arbetslösa med nästan 100 000 personer. Och kom då ihåg att Anders Borg kallade sex procents arbetslöshet ”massarbetslöshet” hösten år 2006.Var tredje arbetslös finns dessutom i kategorin långtidsarbetslösa, vilket är en historiskt hög andel. Vice Riksbankschef Svante Öberg menar t.ex.att ”bristen på arbetskraft stiger nu snabbare än vad arbetslösheten faller. Det tyder på att matchningsproblemen på arbetsmarknaden kan bli påtagliga långt innan arbetslösheten har kommit ner på en normal nivå.”
Jag är socialdemokrat därför att; Klyftorna växer.Regeringens ekonomiska politik har gett lika mycket till den procentenhet som tjänar mest, som 25 procent av svenska folket har fått tillsammans.
Jag är socialdemokrat därför att;Svensk skola halkar efter.Den nya PISA-undersökningen visar att svenska elevernas kunskaper i matematik, naturvetenskap och läsförståelse försämrats. Och allt färre färre elever klarar grundskolan. Skolverket rapporterar att andelen elever som inte klarar grundskolan är den högsta sedan Skolverket började mäta 1998. Under det senaste året blev det 3 000 färre lärare i den svenska skolan. Detta medan skolklasserna blev allt större.
Jag är socialdemokrat därför att; Sjuka människor lämnas utan försörjning.Enligt Försäkringskassan kommer cirka 75 000 personer att utförsäkras fram till år 2014. Inte för att de är friska utanför att de nått en tidsgräns.Och redan nu är 5000 personer helt utan försörjning. Då är det tur att Frälsningsarmén och andra organisationer, som sätter den enskilda människan i centrum finns. Alltmer av det som är samhällets ansvar lämnas över till frivilligsektorn.
Jag är socaildemokrat därför att;Regeringen slösar med skattebetalarnas pengar. Bland annat så ökade kostnaderna för själva regeringskansliet under den förra mandatperioden med cirka en miljard kronor.
Så visst finns det anledning att vara socialdemokrat--trots allt.
Men i väntan på att valberedningen ska komma fram till samma slutsats som jag, och att den viktiga kriskommissionen ska redovisa vad som gick så fel i valet ( och långt dessförinnan också) kan det vara bra att konstatera varför det finns anledning att vara socialdemokrat- trots allt.
Jag är socialdemokrat därför att: Det blir allt färre jobb i välfärden.I regeringens budget framgår att antalet jobb i den offentligt finansierade välfärden blir allt färre. Så har det varit under hela den senaste mandatperioden och i år kommer ytterligare ca 15000 jobb i den sektorn att försvinna.
Jag är socialdemokrat därför att; 400 000 personer är arbetslösa. Det är ca åtta procent av arbetskraften. Under förra mandatperioden ökade antalet arbetslösa med nästan 100 000 personer. Och kom då ihåg att Anders Borg kallade sex procents arbetslöshet ”massarbetslöshet” hösten år 2006.Var tredje arbetslös finns dessutom i kategorin långtidsarbetslösa, vilket är en historiskt hög andel. Vice Riksbankschef Svante Öberg menar t.ex.att ”bristen på arbetskraft stiger nu snabbare än vad arbetslösheten faller. Det tyder på att matchningsproblemen på arbetsmarknaden kan bli påtagliga långt innan arbetslösheten har kommit ner på en normal nivå.”
Jag är socialdemokrat därför att; Klyftorna växer.Regeringens ekonomiska politik har gett lika mycket till den procentenhet som tjänar mest, som 25 procent av svenska folket har fått tillsammans.
Jag är socialdemokrat därför att;Svensk skola halkar efter.Den nya PISA-undersökningen visar att svenska elevernas kunskaper i matematik, naturvetenskap och läsförståelse försämrats. Och allt färre färre elever klarar grundskolan. Skolverket rapporterar att andelen elever som inte klarar grundskolan är den högsta sedan Skolverket började mäta 1998. Under det senaste året blev det 3 000 färre lärare i den svenska skolan. Detta medan skolklasserna blev allt större.
Jag är socialdemokrat därför att; Sjuka människor lämnas utan försörjning.Enligt Försäkringskassan kommer cirka 75 000 personer att utförsäkras fram till år 2014. Inte för att de är friska utanför att de nått en tidsgräns.Och redan nu är 5000 personer helt utan försörjning. Då är det tur att Frälsningsarmén och andra organisationer, som sätter den enskilda människan i centrum finns. Alltmer av det som är samhällets ansvar lämnas över till frivilligsektorn.
Jag är socaildemokrat därför att;Regeringen slösar med skattebetalarnas pengar. Bland annat så ökade kostnaderna för själva regeringskansliet under den förra mandatperioden med cirka en miljard kronor.
Så visst finns det anledning att vara socialdemokrat--trots allt.
lördag 22 januari 2011
Julen är inte riktigt slut än!
Jag trodde att julen var slut för länge sen. Men en titt i schemat för i dag, lördag (varför måste man egentligen ha ett veckoschema när man är pensionär??) säger mig, att det är jul- och nyårsfest i eftermiddag. Så kör för det då!
Men annars är julen definitivt över på Baldersvägen. Elljusstakarna försvann häromdagen, och så mycket julpynt i övrigt har vi inte haft. Detta eftersom vi firade julen på annat håll. Ett håll, som i det här fallet är Ålsgårde, Danmark.
Men förresten är det nog inte riktigt slut än. Julgardinerna hänger nog uppe än. Jag säger NOG, eftersom jag är dålig på att lägga märke till gardinbyten och sånt. Men visst hängde hustrun upp andra gardiner strax före jul, och nog är det dom som hänger uppe fortfarande. Och vackra är dom. Hon är bra på sånt också, hustrun!
Så var det dagens jul-och nyårsfest då. En av kårens soldater, tyckte att vi nog behövde en sån, nu när alla kommit tillbaka igen efter jul-och nyårshelgernas förskingring. Vilket märkligt ord, förresten, men i det här fallet menas bara att många av kårens medlemmar bor i Stockholm bara tillfälligt, och har Vasakåren bara som ett tillfälligt andligt hem. Under storhelger så skingras man alltså, och åker till sitt riktiga hem. Men nu är alla alltså tillbaka och då tyckte den handlingskraftige brodern att det behövdes en jul-och nyårs-välkommen tillbakafest. Sagt och gjort! En gång i tiden var folkrörelsesverige fullt av den handlingskraften. Inga arbetsgrupper, inga långdragna diskussioner, inga styrelsebeslut. Här behövs en jul-och nyårs-välkommen tillbakafest. Då ordnar vi en sån då! Mera sånt!!!
Och nog behöver vi även i dag påminna varann om Fredsfursten, julens huvudfigur. Jag tänker på Afghanistan och jag tänker på Tunisien. Och så tänker jag på migrationsminister Tobias Billström. Han som hjärtlöst skickar tillbaka förföljda kristna till Irak. Trots att FN och andra organ sagt att det bör han inte göra. Utan att på något sätt förfalla till att på minsta vis sympatisera med Sverigedemokraterna så behöver vi en ny och annan invandrings-och migrationspolitik. Hur många skall vi ta emot och varför? Och hur många ska få stanna här även när deras omedelbara skyddsbehov har upphört? Och varför? Och Karl-Bertil Jonssons julevangelium behöver läsas i dag också, en månad efter jul. Ta från dom rika och ge till dom fattiga…. Eller som Bibeln uttrycker det:En utjämning ska ske. Trycket från dom riktigt fattiga i vårt land på Frälsningsarmén och andra hjälporganisationer har den här julen varit större än kanske någonsin. Allt fler blir allt fattigare också i vårt land. Men givmildheten hos svenska folket har också ökat. Flera hjälporganisationer redovisar nära nog all-time-high när det gäller julinsamlingsresultatet. Allt medan Billströms chef, Fredrik Reinfeldt fortätter att tala om ytterligare skattesänkningar. Mindre offentligt stöd till dom riktigt fattiga alltså! Men han är snart ensam om det! Även Reinfeldts allianskollegor har börjat sätta ned fötterna nu. Kanske en regeringskris under uppsegling. Och detta medan socialdemokraterna fortfarande inte vet på vilket ben dom ska stå….
Men först alltså en jul-och nyårs-välkommen tillbakafest. Med både tomte, trollkarl och dukade bord. Så trevligt det låter. Julen kanske borde vara intill påska ändå…
Men annars är julen definitivt över på Baldersvägen. Elljusstakarna försvann häromdagen, och så mycket julpynt i övrigt har vi inte haft. Detta eftersom vi firade julen på annat håll. Ett håll, som i det här fallet är Ålsgårde, Danmark.
Men förresten är det nog inte riktigt slut än. Julgardinerna hänger nog uppe än. Jag säger NOG, eftersom jag är dålig på att lägga märke till gardinbyten och sånt. Men visst hängde hustrun upp andra gardiner strax före jul, och nog är det dom som hänger uppe fortfarande. Och vackra är dom. Hon är bra på sånt också, hustrun!
Så var det dagens jul-och nyårsfest då. En av kårens soldater, tyckte att vi nog behövde en sån, nu när alla kommit tillbaka igen efter jul-och nyårshelgernas förskingring. Vilket märkligt ord, förresten, men i det här fallet menas bara att många av kårens medlemmar bor i Stockholm bara tillfälligt, och har Vasakåren bara som ett tillfälligt andligt hem. Under storhelger så skingras man alltså, och åker till sitt riktiga hem. Men nu är alla alltså tillbaka och då tyckte den handlingskraftige brodern att det behövdes en jul-och nyårs-välkommen tillbakafest. Sagt och gjort! En gång i tiden var folkrörelsesverige fullt av den handlingskraften. Inga arbetsgrupper, inga långdragna diskussioner, inga styrelsebeslut. Här behövs en jul-och nyårs-välkommen tillbakafest. Då ordnar vi en sån då! Mera sånt!!!
Och nog behöver vi även i dag påminna varann om Fredsfursten, julens huvudfigur. Jag tänker på Afghanistan och jag tänker på Tunisien. Och så tänker jag på migrationsminister Tobias Billström. Han som hjärtlöst skickar tillbaka förföljda kristna till Irak. Trots att FN och andra organ sagt att det bör han inte göra. Utan att på något sätt förfalla till att på minsta vis sympatisera med Sverigedemokraterna så behöver vi en ny och annan invandrings-och migrationspolitik. Hur många skall vi ta emot och varför? Och hur många ska få stanna här även när deras omedelbara skyddsbehov har upphört? Och varför? Och Karl-Bertil Jonssons julevangelium behöver läsas i dag också, en månad efter jul. Ta från dom rika och ge till dom fattiga…. Eller som Bibeln uttrycker det:En utjämning ska ske. Trycket från dom riktigt fattiga i vårt land på Frälsningsarmén och andra hjälporganisationer har den här julen varit större än kanske någonsin. Allt fler blir allt fattigare också i vårt land. Men givmildheten hos svenska folket har också ökat. Flera hjälporganisationer redovisar nära nog all-time-high när det gäller julinsamlingsresultatet. Allt medan Billströms chef, Fredrik Reinfeldt fortätter att tala om ytterligare skattesänkningar. Mindre offentligt stöd till dom riktigt fattiga alltså! Men han är snart ensam om det! Även Reinfeldts allianskollegor har börjat sätta ned fötterna nu. Kanske en regeringskris under uppsegling. Och detta medan socialdemokraterna fortfarande inte vet på vilket ben dom ska stå….
Men först alltså en jul-och nyårs-välkommen tillbakafest. Med både tomte, trollkarl och dukade bord. Så trevligt det låter. Julen kanske borde vara intill påska ändå…
fredag 21 januari 2011
Jag är en bordemänniska
Du har säkert träffat någon av oss. Förresten kanske du är en sån själv. En bordemänniska. Du vet en sån där, som alltid säger att ”man borde flytta till nåt varmare ställe”. Eller ”man borde byta jobb”. Eller ” till Australien borde man verkligen åka en gång till i livet” Eller kanske ”man borde nog byta bil snart” Sen när du träffar oss bordemänniskor långt senare och frågar oss hur det gick med allt det där som vi borde. Blev det av nånsin? Nej, men det borde man verkligen…..
Google har femton sidor om vad folk sagt om sånt som man borde. Och sen finns det säkert minst lika många sidor som borde ha funnits där….
Varför är vi nu såna, vi bordemänniskor? Det handlar säkert om en massa olika saker. Sånt som man inte kan förverkliga, men som man skulle vilja göra, om bara tiden och framförallt ekonomin tillät. Resa jorden runt t.ex. Det borde man. Och sånt som man inte prioriterar tillräckligt högt. Åtminstone om man är jag. Jag borde ha köpt mig en snöslunga i vinter. Eller åtminstone borde jag ha skaffat en ny snöskyffel, som är lättare än den jag har. Men det har inte blivit av liksom….. Väldigt mycket av mina borden finns i den gruppen, om jag tänker efter. Jag kommer mig liksom inte för. Det går ju bra ändå. Men visst borde man.....
Sen kan man nog dela in sitt personliga beslutsfattande i måsten och borden. Och då kommer alla måsten först. Sånt utan vilket varken vardagen eller nåt annat skulle fungera. Även vi, som inte är medvetna lutheraner, ( Frälsningsarmén är ju ett metodistiskt samfund!!!) har alldeles väldigt mycket av den lutherska pliktmoralen i oss. Men det kanske inte alls är Luthers fel, förresten. Birgitta Stolt skriver i sin bok, Luther själv — Hjärtats och glädjens teolog att det mera är den andre reformatorn, Calvin, som var den hårdföre, som ville låta oss drabbas av helvetet om vi inte gjorde rätt för oss. Hur som helst med det, men en massa måsten driver oss. Heter det förresten måsten och borden i pluralis? Ett borde och flera borden?
Nu är jag ju en självstyrande pensionär sedan en tid, och då borde ( där kom det igen) väl det har blivit färre måsten. Och alltså utrymme för annat. För borden. Men det där andra blir väldigt mycket borde, och inget annat. Och tänk om det är så att pliktmoral inte är något annat än maktens usla sätt att ge vanliga människor dåligt samvete och inget annat. Om det är så, då borde man verkligen ta i tu med det……
Så nu ska jag lista allt sånt som jag ska göra. Om inte Australien så åtminstone Kroatien en gång till i livet. En ny snöskyffel. Nej, förresten ser det ut som om just det behöver jag inte göra, men mer om det senare. En ny bil. Slänga bort en massa bra-att-hasaker, som inte kommit till användning de senaste femton åren. Plus en massa annat.
Och när vi ses igen om fem år då har jag gjort allt det där. Nej, men det borde man verkligen......
Google har femton sidor om vad folk sagt om sånt som man borde. Och sen finns det säkert minst lika många sidor som borde ha funnits där….
Varför är vi nu såna, vi bordemänniskor? Det handlar säkert om en massa olika saker. Sånt som man inte kan förverkliga, men som man skulle vilja göra, om bara tiden och framförallt ekonomin tillät. Resa jorden runt t.ex. Det borde man. Och sånt som man inte prioriterar tillräckligt högt. Åtminstone om man är jag. Jag borde ha köpt mig en snöslunga i vinter. Eller åtminstone borde jag ha skaffat en ny snöskyffel, som är lättare än den jag har. Men det har inte blivit av liksom….. Väldigt mycket av mina borden finns i den gruppen, om jag tänker efter. Jag kommer mig liksom inte för. Det går ju bra ändå. Men visst borde man.....
Sen kan man nog dela in sitt personliga beslutsfattande i måsten och borden. Och då kommer alla måsten först. Sånt utan vilket varken vardagen eller nåt annat skulle fungera. Även vi, som inte är medvetna lutheraner, ( Frälsningsarmén är ju ett metodistiskt samfund!!!) har alldeles väldigt mycket av den lutherska pliktmoralen i oss. Men det kanske inte alls är Luthers fel, förresten. Birgitta Stolt skriver i sin bok, Luther själv — Hjärtats och glädjens teolog att det mera är den andre reformatorn, Calvin, som var den hårdföre, som ville låta oss drabbas av helvetet om vi inte gjorde rätt för oss. Hur som helst med det, men en massa måsten driver oss. Heter det förresten måsten och borden i pluralis? Ett borde och flera borden?
Nu är jag ju en självstyrande pensionär sedan en tid, och då borde ( där kom det igen) väl det har blivit färre måsten. Och alltså utrymme för annat. För borden. Men det där andra blir väldigt mycket borde, och inget annat. Och tänk om det är så att pliktmoral inte är något annat än maktens usla sätt att ge vanliga människor dåligt samvete och inget annat. Om det är så, då borde man verkligen ta i tu med det……
Så nu ska jag lista allt sånt som jag ska göra. Om inte Australien så åtminstone Kroatien en gång till i livet. En ny snöskyffel. Nej, förresten ser det ut som om just det behöver jag inte göra, men mer om det senare. En ny bil. Slänga bort en massa bra-att-hasaker, som inte kommit till användning de senaste femton åren. Plus en massa annat.
Och när vi ses igen om fem år då har jag gjort allt det där. Nej, men det borde man verkligen......
torsdag 20 januari 2011
Lite stort i dag
I portalen ( oj vad fint det lät!) till min blogg står att bloggen ska handla om både smått och stort. Och det tycker jag nog att jag lever upp till ganska väl. Smått och gott om smått och stort. Och i dag blir det lite stort då;
Klimatet hotas och därmed också Guds skapelse. Flera FN-rapporter har talat om för oss, att människans påverkan på den globala uppvärmningen är den helt avgörande orsaken till klimatförändringar, som i sin tur är orsak till bl.a de svåra översvämningar vi sett den senaste tiden. Liksom till naturkatastrofer av andra slag. Sent omsider tycks alla vara överens om att vår livsstil här i västvärlden måste förändras. Och åtminstone experterna är överens om att det måste ske snabbt.
Kan världen då räkna med kyrkan som en pådrivande aktör i de uppoffringar som ligger framför oss? Vilken roll kommer Guds församling som ett globalt nätverk att kunna och vilja spela?
Det blir kanske inte vi i vårt hörn av världen som drabbas först och värst. Det betyder att vår förändringsvilja måste bygga på solidaritet med dem som drabbas hårdare än vi, men har mindre möjligheter att förändra. Vi måste lägga om vår livsstil till förmån för dem som drabbas mycket hårdare än vi.
Som inom så många andra områden besitter den kristna kyrkan inte någon egen, unik kompetens eller uppenbarelsekunskap i klimatfrågan. Vi måste lita på samma forskningsresultat som alla andra. Men vilka slutsatser är vi beredda att dra och varför? Är kyrkans engagemang i klimatfrågan bara en form av släpvagnsteologi, dvs. sent omsider upptäcker kyrkan vad som rör sig i tiden och förser vid denna upptäckt frågan med någon sorts teologisk överbyggnad. Exemplen på sådan teologi är många.
Nej! Den kristna kyrkan och enskilda kristna borde med vetskapen om att ”jorden är Herrens och allt vad som finns på den” som plattform och grund känna en särskild kallelse att göra klimatfrågan till en hjärtefråga. Men så är det inte! En utredning har nyligen visat att kyrkorna i Sverige på intet sätt går före när det t.ex. gäller användande av miljövänliga bilar. Här, liksom i många andra frågor tycks vi kristna mer se till egenintresset än till den globala solidariteten. Kyrkan är ju på många håll den enda organisation som lever på landsbygden, och varför slåss vi då inte för en levande landsbygd. Nu när Centerpartiet givit upp den kampen och nu när Posten accepterar att det finns folk, som har flera kilometer till brevlådan. Vi borde t. ex säga nej till politiska propåer om sänkt bensinskatt under förevändning att det skulle vara ett sätt att värna om landsbygden. Och vi borde säga nej av omsorg om Guds skapelse. Landsbygden skulle gynnas mycket mer av samåkningspremier vid jobbpendling, samverkan med taxiföretag, anropsstyrda minibussar och annat sådant, som den kristne miljökämpen Stefan Edman presenterade vid ett seminarium under Almedalsveckan för ett par år sedan. Och det finns massor av andra saker, som är miljövänliga, och där kristna människor i vårt land skulle kunna gå före och visa vägen. Ekologiskt odlade produkter i våra kök t.ex. Både hemma och i församlingsköken.
Livsstilsförändringar kräver mod och uthållighet, egenskaper som evangeliet mycket tydligt förmedlar och undervisar om. Likaså skapar kunskap om och engagemang i den kristna missionen en förmåga till inlevelse med människor långt borta. En sådan förmåga kan komma att visa sig helt avgörande för ett långsiktigt kristet engagemang i klimatfrågan. Galor och kändisjippon i all ära, men det är det målmedvetna långsiktiga vardagsarbetet som ger resultat. Också i den här frågan!
Den kristna tron lär att människan lever inte endast av bröd. Det finns andra saker som är långt viktigare i livet än konsumtion och prylar. Tron är en relation både med Gud och med människor både hemma och långt borta. Det kristna evangeliet har alltid gestaltats av människor som förstått både att vi är kallade att vara förvaltare av en skapelse som Gud ensam äger, och att det alltid är saligare att ge. Och vad kan vi bättre ge till den fattiga världen och till kommande generationer än en skapelse, som fungerar enligt den plan som Gud själv lagt ner i den. Och vad skall vi säga till våra barnbarn om dom frågar oss kanske bara om bara tio år: Varför gjorde Ni ingenting medan Ni kunde och medan det fortfarande fanns tid?
Klimatet hotas och därmed också Guds skapelse. Flera FN-rapporter har talat om för oss, att människans påverkan på den globala uppvärmningen är den helt avgörande orsaken till klimatförändringar, som i sin tur är orsak till bl.a de svåra översvämningar vi sett den senaste tiden. Liksom till naturkatastrofer av andra slag. Sent omsider tycks alla vara överens om att vår livsstil här i västvärlden måste förändras. Och åtminstone experterna är överens om att det måste ske snabbt.
Kan världen då räkna med kyrkan som en pådrivande aktör i de uppoffringar som ligger framför oss? Vilken roll kommer Guds församling som ett globalt nätverk att kunna och vilja spela?
Det blir kanske inte vi i vårt hörn av världen som drabbas först och värst. Det betyder att vår förändringsvilja måste bygga på solidaritet med dem som drabbas hårdare än vi, men har mindre möjligheter att förändra. Vi måste lägga om vår livsstil till förmån för dem som drabbas mycket hårdare än vi.
Som inom så många andra områden besitter den kristna kyrkan inte någon egen, unik kompetens eller uppenbarelsekunskap i klimatfrågan. Vi måste lita på samma forskningsresultat som alla andra. Men vilka slutsatser är vi beredda att dra och varför? Är kyrkans engagemang i klimatfrågan bara en form av släpvagnsteologi, dvs. sent omsider upptäcker kyrkan vad som rör sig i tiden och förser vid denna upptäckt frågan med någon sorts teologisk överbyggnad. Exemplen på sådan teologi är många.
Nej! Den kristna kyrkan och enskilda kristna borde med vetskapen om att ”jorden är Herrens och allt vad som finns på den” som plattform och grund känna en särskild kallelse att göra klimatfrågan till en hjärtefråga. Men så är det inte! En utredning har nyligen visat att kyrkorna i Sverige på intet sätt går före när det t.ex. gäller användande av miljövänliga bilar. Här, liksom i många andra frågor tycks vi kristna mer se till egenintresset än till den globala solidariteten. Kyrkan är ju på många håll den enda organisation som lever på landsbygden, och varför slåss vi då inte för en levande landsbygd. Nu när Centerpartiet givit upp den kampen och nu när Posten accepterar att det finns folk, som har flera kilometer till brevlådan. Vi borde t. ex säga nej till politiska propåer om sänkt bensinskatt under förevändning att det skulle vara ett sätt att värna om landsbygden. Och vi borde säga nej av omsorg om Guds skapelse. Landsbygden skulle gynnas mycket mer av samåkningspremier vid jobbpendling, samverkan med taxiföretag, anropsstyrda minibussar och annat sådant, som den kristne miljökämpen Stefan Edman presenterade vid ett seminarium under Almedalsveckan för ett par år sedan. Och det finns massor av andra saker, som är miljövänliga, och där kristna människor i vårt land skulle kunna gå före och visa vägen. Ekologiskt odlade produkter i våra kök t.ex. Både hemma och i församlingsköken.
Livsstilsförändringar kräver mod och uthållighet, egenskaper som evangeliet mycket tydligt förmedlar och undervisar om. Likaså skapar kunskap om och engagemang i den kristna missionen en förmåga till inlevelse med människor långt borta. En sådan förmåga kan komma att visa sig helt avgörande för ett långsiktigt kristet engagemang i klimatfrågan. Galor och kändisjippon i all ära, men det är det målmedvetna långsiktiga vardagsarbetet som ger resultat. Också i den här frågan!
Den kristna tron lär att människan lever inte endast av bröd. Det finns andra saker som är långt viktigare i livet än konsumtion och prylar. Tron är en relation både med Gud och med människor både hemma och långt borta. Det kristna evangeliet har alltid gestaltats av människor som förstått både att vi är kallade att vara förvaltare av en skapelse som Gud ensam äger, och att det alltid är saligare att ge. Och vad kan vi bättre ge till den fattiga världen och till kommande generationer än en skapelse, som fungerar enligt den plan som Gud själv lagt ner i den. Och vad skall vi säga till våra barnbarn om dom frågar oss kanske bara om bara tio år: Varför gjorde Ni ingenting medan Ni kunde och medan det fortfarande fanns tid?
tisdag 18 januari 2011
Det är Priscas dag i dag
Jag har alltså köpt ett sånt där almanacksblock, där man river av ett blad för varje dag. Såna viktiga och stora nyheter meddelar jag på Facebook, så där kan du se det. Dagens avrivningsbara blad säger att det är den 18 januari i dag och att Hilda och Hildur har namnsdag. Jag hade en faster, som hette Hilda, men hon är död sen länge. Och så hade familjen en bekant som hette Hildur. Jag undrar om hon lever......
2006 fanns det 6210 Hilda och 3763 Hildur i Sverige, men bara fyra fick heta Hildur det året. 114 nya Hilda fick vi då. Men annars är det här Priscas dag. Prisca var en kristen tonårig romersk jungfru, som led martyrdöden då hon vägrade att offra till de hedniska romerska gudarna. Detta ägde sannolikt rum under kejsar Decius kristendomsförföljelse i mitten av 200-talet eller under kejsar Diocletianus förföljelse i början av 300-talet. En källa daterar hennes martyrium till Claudius II:s (268-270) regeringstid. Prisca vördas som helgon inom Romersk-katolska kyrkan.
Enligt legenden skall de romerska myndigheterna ha torterat henne för att tvinga henne att avsvära sig sin kristna tro. När detta inte gav något resultat skall man ha hetsat två lejon mot henne, men de tillfogade henne inte någon skada. Till slut avrättades Prisca genom halshuggning. Hennes kropp begravdes först i Priscillas katakomber i nordöstra Rom. Men sedan 300-talet vördas hennes reliker i kyrkan Santa Prisca på Aventinen.
Aventinen? Det vet väl alla, att det är en av Roms sju kullar. Åtminstone vet alla vi, som läst latin det. Eller åtminstone alla vi, som hade hade Sara Tekla Bergliot som latinlärare. Hon försökte lära oss allt bl.a om Rom och dess sju kullar. Så t.ex att Aventinen var den kulle där det bodde flest plebejer, dvs, vanligt folk. Och egentligen borde vi alltså fira Prisca i dag.
Det var fyra personer som bestämde över Priscas öde i almanackan.Eller rättare sagt en person från vardera Svenska Akademien, Vetenskapsakademien, Vitterhetsakademien, och Institutet för språk och folkminnen. Dom träffas med jämna mellanrum för att bestämma hur almanackan ska se ut - och man kan faktiskt kontakta dem om man har förslag på nya namnsdagar!Så ut med Prisca 1901 och in med Hildur 1896 och med Hilda 1901.
Annars är den här dagen känd för att Markus valdes till påve i dag år 336. Hans pontifikat blev dock kort, och han avled redan efter fem månader.
Det kunde också ha varit Janes dag i dag.Jane Horney, som egentligen hette Ebba Charlotte Horney och var gift Granberg, var född 8 juli 1918 i Stockholm. Hon försvann den 18 januari 1945 och mördades troligen av den danska motståndsrörelsen ombord på fiskebåten Tärnan utanför Höganäs. Hon misstänktes spela en underrättelseroll i det tyskockuperade Danmark under andra världskriget, oklart och omdebatterat exakt vilken roll. Sverige och Tyskland förnekar uppgifterna om att hon skulle bedrivit underättelseverksamhet. De danska uppgifterna om Jane Horney är hemligstämplade fram till 2015, så vi får vänta och se.
Och radioprogrammet Karlavagnen har födelsedag i dag. Det fyller nio år och har väl ventilerat de flesta tänkbara ämnen. Plus ett antal otänkbara.... Om jag hade varit monarkist hade jag också kommit ihåg att prinsessan Sibylla skulle ha fyllt 104 år i dag. Men fyller år i dag gör Challe Berglund, tränare för MoDo hockey. 47 stycken till och med,Grattis får man säga då. Liksom till Thor Hushovd, som är Nordens bästa cyklist just nu. Tänk att det inte är en dansk som är bäst för en gång skull!! Grattis till Thor också, liksom till alla som har nåt att fira i dag, på Priscas dag
2006 fanns det 6210 Hilda och 3763 Hildur i Sverige, men bara fyra fick heta Hildur det året. 114 nya Hilda fick vi då. Men annars är det här Priscas dag. Prisca var en kristen tonårig romersk jungfru, som led martyrdöden då hon vägrade att offra till de hedniska romerska gudarna. Detta ägde sannolikt rum under kejsar Decius kristendomsförföljelse i mitten av 200-talet eller under kejsar Diocletianus förföljelse i början av 300-talet. En källa daterar hennes martyrium till Claudius II:s (268-270) regeringstid. Prisca vördas som helgon inom Romersk-katolska kyrkan.
Enligt legenden skall de romerska myndigheterna ha torterat henne för att tvinga henne att avsvära sig sin kristna tro. När detta inte gav något resultat skall man ha hetsat två lejon mot henne, men de tillfogade henne inte någon skada. Till slut avrättades Prisca genom halshuggning. Hennes kropp begravdes först i Priscillas katakomber i nordöstra Rom. Men sedan 300-talet vördas hennes reliker i kyrkan Santa Prisca på Aventinen.
Aventinen? Det vet väl alla, att det är en av Roms sju kullar. Åtminstone vet alla vi, som läst latin det. Eller åtminstone alla vi, som hade hade Sara Tekla Bergliot som latinlärare. Hon försökte lära oss allt bl.a om Rom och dess sju kullar. Så t.ex att Aventinen var den kulle där det bodde flest plebejer, dvs, vanligt folk. Och egentligen borde vi alltså fira Prisca i dag.
Det var fyra personer som bestämde över Priscas öde i almanackan.Eller rättare sagt en person från vardera Svenska Akademien, Vetenskapsakademien, Vitterhetsakademien, och Institutet för språk och folkminnen. Dom träffas med jämna mellanrum för att bestämma hur almanackan ska se ut - och man kan faktiskt kontakta dem om man har förslag på nya namnsdagar!Så ut med Prisca 1901 och in med Hildur 1896 och med Hilda 1901.
Annars är den här dagen känd för att Markus valdes till påve i dag år 336. Hans pontifikat blev dock kort, och han avled redan efter fem månader.
Det kunde också ha varit Janes dag i dag.Jane Horney, som egentligen hette Ebba Charlotte Horney och var gift Granberg, var född 8 juli 1918 i Stockholm. Hon försvann den 18 januari 1945 och mördades troligen av den danska motståndsrörelsen ombord på fiskebåten Tärnan utanför Höganäs. Hon misstänktes spela en underrättelseroll i det tyskockuperade Danmark under andra världskriget, oklart och omdebatterat exakt vilken roll. Sverige och Tyskland förnekar uppgifterna om att hon skulle bedrivit underättelseverksamhet. De danska uppgifterna om Jane Horney är hemligstämplade fram till 2015, så vi får vänta och se.
Och radioprogrammet Karlavagnen har födelsedag i dag. Det fyller nio år och har väl ventilerat de flesta tänkbara ämnen. Plus ett antal otänkbara.... Om jag hade varit monarkist hade jag också kommit ihåg att prinsessan Sibylla skulle ha fyllt 104 år i dag. Men fyller år i dag gör Challe Berglund, tränare för MoDo hockey. 47 stycken till och med,Grattis får man säga då. Liksom till Thor Hushovd, som är Nordens bästa cyklist just nu. Tänk att det inte är en dansk som är bäst för en gång skull!! Grattis till Thor också, liksom till alla som har nåt att fira i dag, på Priscas dag
måndag 17 januari 2011
Ingen lek vara lekman
Jag var lekman i går. Lekmannapredikant till och med…. Jag vänder mig till Wikipedia, som förresten fyllde tio år i lördags, för att få reda på vad det var jag var. ” Lekman (av grek. laikos "som tillhör folket"). Lekmän är en sammanfattande benämning på alla kristna som inte har del i det kyrkliga ämbetet eller tillhör ett kloster eller en kyrklig orden.Ordet kan även användas inom andra religiösa traditioner för att beteckna dem som inte är officiella företrädare för religionen.I överförd bemärkelse används ordet även i andra sammanhang ibland som beteckning för en inom området oskolad person (engelskans "layman" med motsvarande bakgrund), ungefär som synonym till amatör." Jo, då var det lekman jag var i går.
Det händer ibland att jag inbjuds att predika på någon kår, och detta utan att jag har gått den minsta lilla utbildning i homiletik. Det heter så, när man lär sig den mycket svåra predikokonsten. För det är nämligen mycket svårt att predika.
Mina inhopp i predikobranschen var förr, innan jag pensionerades, ofta förknippade med besök för någon form av kurs- eller konferensverksamhet. Och då kunde jag lätt jämföra svårigheterna. Lektioner kräver förberedelser av ett slag, predikan av ett helt annat slag. Lektionsförberedelser innebär att jag sammanställer vad jag själv anser om just det aktuella avsnittet med vad forskare och läroboksförfattare anser om samma stoff. Detta försöker läraren sedan förpacka i en någorlunda begriplig pedagogisk förpackning. För att sedan förmedla det till elever eller kursdeltagare. Att förbereda en predikan innebär att på olika sätt försöka lyssna in vad Gud säger, och vad Han vill ha förmedlat just då till just dessa människor. Visserligen med hjälp av uppslagsverk ( t.o.m. Wikipedia ibland, faktiskt) predikosamlingar och annan god uppbyggelselitteratur, men ändå! Att förmedla Guds Ord till en grupp människor. Tala om stort ansvar!!!
I går var min predikan inte förknippad med någonting annat än att jag var inbjuden att predika. Som lekmannapredikant just! Och då handlar det ju först om att välja ett ämne som Gud och jag är någorlunda överens om. Jag behövde hjälp att välja, och så fick jag plötsligt klart för mig att välja just det som tema; Hjälp är på väg! Texten blev berättelsen om den lame mannen vid Betesdadammen i Johannes femte kapitel. Han, som aldrig fick nån hjälp att komma ned i dammen, när vattnet kom i rörelse. I 38 år hade han försökt, men aldrig lyckats. Utan hjälp! Men så kommer Jesus och helandeundret sker.
Hjälp är på väg! Jag tror att det är vad vi behöver höra i dag. Vi , som alltid skall delta, engagera oss. Vi, som ska göra och vi som ska hinna med. Orka! Och så alla frågor från media av alla slag: Vill du bli friskare? Vill du bli smalare? Vill du bli lyckligare? Vill du få bättre hy, friskare andedräkt, inte tappa håret, förbättra dina relationer och ditt sexliv, bli framgångsrik på jobbet, och samtidigt få harmoni i livet och ro i själen? Men tänk om det är det jag inte gör. Inte orkar! Och vad ska väl en predikan handla om om inte att det finns hjälp att få. Hjälp att orka! Kanske är det som en del samhällsforskare menat, att när vi inte tror oss kunna förändra det som är verkligt viktigt, så blir det som vi faktiskt kan förändra så mycket viktigare. Min vikt, mitt utseende, mitt aktieinnehav eller nånting annat.Medan det i själva verket borde handla om något helt annat. Men om det inte går att förändra världen, kanske jag i alla fall kan förändra mig själv.
Men Jesus såg, att det mannen vid dammen behövde, var inte hjälp att komma ned i dammen, när vattnet kom i rörelse utan hjälp att bli frisk. Att kunna gå igen. Det är förresten inte alls säkert att vattnet verkligen kom i rörelse och att det i så fall betydde nåt. Mannen kanske hade litat på en gammal skröna i alla år… Precis som vi så ofta gör. Litar på veckotidningsskrönor eller såpoperaskrönor....
Så kom Jesus och med honom hjälp att leva ett helt och ett riktigt liv.
Hur det gick med predikan? Folk är alltid så vänliga när dom tackar predikanten. Även om han är en lekmannasådan. Men förstod dom att hjälp är på väg? Rakt in i vardagen! Hoppas det, och ber om det.
Det händer ibland att jag inbjuds att predika på någon kår, och detta utan att jag har gått den minsta lilla utbildning i homiletik. Det heter så, när man lär sig den mycket svåra predikokonsten. För det är nämligen mycket svårt att predika.
Mina inhopp i predikobranschen var förr, innan jag pensionerades, ofta förknippade med besök för någon form av kurs- eller konferensverksamhet. Och då kunde jag lätt jämföra svårigheterna. Lektioner kräver förberedelser av ett slag, predikan av ett helt annat slag. Lektionsförberedelser innebär att jag sammanställer vad jag själv anser om just det aktuella avsnittet med vad forskare och läroboksförfattare anser om samma stoff. Detta försöker läraren sedan förpacka i en någorlunda begriplig pedagogisk förpackning. För att sedan förmedla det till elever eller kursdeltagare. Att förbereda en predikan innebär att på olika sätt försöka lyssna in vad Gud säger, och vad Han vill ha förmedlat just då till just dessa människor. Visserligen med hjälp av uppslagsverk ( t.o.m. Wikipedia ibland, faktiskt) predikosamlingar och annan god uppbyggelselitteratur, men ändå! Att förmedla Guds Ord till en grupp människor. Tala om stort ansvar!!!
I går var min predikan inte förknippad med någonting annat än att jag var inbjuden att predika. Som lekmannapredikant just! Och då handlar det ju först om att välja ett ämne som Gud och jag är någorlunda överens om. Jag behövde hjälp att välja, och så fick jag plötsligt klart för mig att välja just det som tema; Hjälp är på väg! Texten blev berättelsen om den lame mannen vid Betesdadammen i Johannes femte kapitel. Han, som aldrig fick nån hjälp att komma ned i dammen, när vattnet kom i rörelse. I 38 år hade han försökt, men aldrig lyckats. Utan hjälp! Men så kommer Jesus och helandeundret sker.
Hjälp är på väg! Jag tror att det är vad vi behöver höra i dag. Vi , som alltid skall delta, engagera oss. Vi, som ska göra och vi som ska hinna med. Orka! Och så alla frågor från media av alla slag: Vill du bli friskare? Vill du bli smalare? Vill du bli lyckligare? Vill du få bättre hy, friskare andedräkt, inte tappa håret, förbättra dina relationer och ditt sexliv, bli framgångsrik på jobbet, och samtidigt få harmoni i livet och ro i själen? Men tänk om det är det jag inte gör. Inte orkar! Och vad ska väl en predikan handla om om inte att det finns hjälp att få. Hjälp att orka! Kanske är det som en del samhällsforskare menat, att när vi inte tror oss kunna förändra det som är verkligt viktigt, så blir det som vi faktiskt kan förändra så mycket viktigare. Min vikt, mitt utseende, mitt aktieinnehav eller nånting annat.Medan det i själva verket borde handla om något helt annat. Men om det inte går att förändra världen, kanske jag i alla fall kan förändra mig själv.
Men Jesus såg, att det mannen vid dammen behövde, var inte hjälp att komma ned i dammen, när vattnet kom i rörelse utan hjälp att bli frisk. Att kunna gå igen. Det är förresten inte alls säkert att vattnet verkligen kom i rörelse och att det i så fall betydde nåt. Mannen kanske hade litat på en gammal skröna i alla år… Precis som vi så ofta gör. Litar på veckotidningsskrönor eller såpoperaskrönor....
Så kom Jesus och med honom hjälp att leva ett helt och ett riktigt liv.
Hur det gick med predikan? Folk är alltid så vänliga när dom tackar predikanten. Även om han är en lekmannasådan. Men förstod dom att hjälp är på väg? Rakt in i vardagen! Hoppas det, och ber om det.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)