Rättsröta är ett begrepp som myntades 1950 och snabbt vann stor spridning i den svenska pressdebatten där rättsskandaler, korruption och maktmissbruk på hög nivå i samhället kritiserades. Debatterna om Kejneaffären (1950-51) och Haijbyaffären (1952-53) gavs mycket stor uppmärksamhet, främst i storstadspressen. I samband med dem riktades beskyllningar mot främst polisen för att på otillbörligt sätt ha påverkat rättvisans gång av hänsyn till önskemål från höga statstjänstemän, ministrar och det kungliga hovet. Speciellt blev Haijbyaffären mycket uppmärksammad. Affären kretsade kring påstådda rättsövergrepp initierade av överståthållaren Torsten Nothin till följd av en påstådd homosexuell relation mellan Gustaf V och restaurangdirektören Kurt Haijby som slutligen kom att dömas för utpressning. I 50-talets rättsrötedebatt framträdde särskilt Vilhelm Moberg som frän samhällskritiker.
Detta som en bakgrund till mitt påstående att anklagelserna mot Wikileaks grundare Julian Assange om begångna våldtäkter under hans besök i Sverige är en ny rättsröteskandal. För mig är det uppenbart,att USA utsätter svenskt rättsväsende för påtryckningar för att hitta något att anklaga Assange för. Något som skulle kunna sätta stopp för Wikileaks angrepp på inte minst USA. Jag tror alltså inte ett ögonblick på att Assange har begått några våldtäkter under sitt besök i Sverige. Rättsröta!
Och vad är det faktum att mordet på Olof Palme aldrig kommer att klaras upp,om inte en annan rätteröteskandal. Det begicks allldeles för många fel av polisen under de första timmarna efter mordet,för att jag inte skall tro,att polisen var inblandad. I högsta grad och på hög nivå.
Och blir Ekmanaffären en ny rättsskandal? Ekmanaffären? Jag talar om djurgårdsspelaren Nils Ekmans dråpförsök på Brynäs Jakob Silferberg mitt under pågående elitseriematch. En slashing, som om den bara hade tagit lite annorlunda, hade kunnat leda till döden. Det värsta jag sett i den vägen, säger erfarna matchfunktionärer. Ekman, som i sina bästa stunder, är en riktigt hyfsad ishockeyspelare, fick matchstraff, och nu talas det om en relativt lång avstängning. För försök till dråp?
Jag är klart medveten om svårigheterna att tillämpa allmänna rättsprinciper i samband med matcher och tävlingar. Rakt av så att säga. Men här passerades en gräns. När man höjer klubban långt över huvudet, siktar och slår så hårt man nånsin orkar, måste andra instanser än domare och disciplinnämnder ingripa. Skillnaden mellan mord och dråp är att att dråp begås i hastigt mod, medan mord är planerat i förväg. Ekman utdelade ett slag, som kunnat vara dödande, i hastigt mod, och bör dömas därefter. Idrotten, och i det här fallet hockeyn, vimlar av liknande exempel. MoDo:s buse Anton Hedman misshandlade exempelvis Djurgårdens Andreas Holmqvist så illa att näsbenet knäcktes. För detta straffas han med en avstängning från tre matcher. Utanför rinken hade staffsatsen blivit en helt annan. Jan-Axel Alavaara,också han i MoDo på den tiden, körde avsiktigt på domaren i en SM-slutspelsmatch mot Djurgården 1998 och stängdes av i åtta månader, sammanlagt 22 matcher.
Men Nils Ekmans tilltag var av ett helt annat slag. Han bör självklart stängas av på livstid, och en brottsutredning bör inledas. Annars är en ny rättsröteskandal under uppsegling.
tisdag 30 november 2010
söndag 28 november 2010
Adventsljus
Jag är lite barnsligt förtjust i advent. Kanske är det därför att alla ljus. både ute och inne bryter det hemska novembermörkret. Eller kanske är det det faktum att julen närmar sig. Nu är i alla fall både adventstjärnor och elljusstakar på plats i de flesta rum i huset. Fast nån utebelysning har det inte blivit än i år. Jag hade ju knappt krattat ihop alla löv och då tänker man ju inte på att sätta upp ljusslingorna än på länge. Åtminstone inte om man är jag. Och sen kom snön. Och den bara fortsätter att komma. Men plogbilen räddade i alla fall både adventsgudstjänst och konsert i går. Och det verkar som om vi fått en ny snöplogsentreprenör i vinter. Det lovar gott i så fall.
Det var när kriget närmade sig på 1930-talet, som adventsstjärnorna för första gången tändes i vårt land. Sedan dess har ljusen i fönstren bara blivit fler och fler. Adventsstjärnorna har fått sällskap av alla sorters belysning i alla sorters färger. En del vackert och stämningshöjande och annat hemskt och smaklöst. Gröna tomtar t.ex!! Vi har numera råd att lysa upp nästan alla fönster i våra hem. Och som sagt, gärna också ljusslingor i träd och buskar. Vad visar detta om inte att jag inte är ensam längtande efter ljus i mörkret. och har inte denna längtan hos fler än hos mig rent av blivit större och större?
Och jag längtar inte bara efter adventsljuset. Jag längtar efter positiva nyheter, efter ljus i tillvaron? Jag längtar efter avbrott, efter att livet ska ha en annan sida. Efter ljuspunkter, någonting annat än det vardagliga. Jag längtar efter stillhet och skönhet, stämning och högtid. Kanske också efter något ögonblick av inre samling. Se där; Lite av mig i adventstid.
Så tänder vi våra ljus, men den som stirrar in i ljuset upptäcker ingenting. Ljusets mening finns inte i ljuset utan i det som blir belyst. Adventsljusets mening finns ute i den värld som ljuset lyser på. Gud finns sällan i det högtidliga. Det gudomliga har valt att bo bland människors sorg, ensamhet, bland mödor och misslyckanden,och bland folk som är ute på gatorna och demonstrerar för fred, frihet och rättvisa. I dag är det en åsna som drar in i kyrkan. Åsnan som var symbolen för vardagen på Jesu tid. Det är om den vardagen adventsevangeliet handlar.
I adventstid är det kallt och mörkt ute, liksom det kan vara i vårt inre. Men så kommer jubelropet: Någon kommer! Någon kommer med hopp och med ljus. NÅGON som älskar kommer som ett ljus i mörkret.
Ordet ADVENT betyder ju ankomst. Vem är då Han som kommer? Bibeln kallar honom för Världens Ljus. Det är ett bra namn för Honom, Adventets konung.
Genom hela Gamla Testamentet finns en Adventslängtan efter frid och fred. Fredsfursten ska komma. Det är lätt att känna igen sig i denna fredslängtan. Blir det någonsin fred i t.ex. Mellanöstern? Eller i Afgahnistan. När ska de plågade folken i dom länderna få se Ljuset i mörkret? Och de fattiga barn i vårt eget land, som bara blir fler och fler. När ska ljuset börja lysa för dem?
Jesus lånade en åsna att rida på. Och nu vill han låna mig också. Han vill, att jag, och du också för den delen,ska hjälpa till att sprida Hans ljus i världen. Han vill låna våra händer för att stödja och bära. Han vill att vi ska hjälpa till att peka på allt gott som också händer i en värld som inte är helt mörk. Han vill att vi ska peka på Ljuset. Han vill varje dag finnas med i våra liv. Känner vi igen Honom då, så kan också vi säga: ”Välsignad vare du kommer till oss”. Då blir vi också välsignade och blir fyllda av glädje och lovsång.
Så i mitt fönster är det ett längtans ljus som är tänt.En påminnelse om att Han som är Världens Ljus aldrig ger upp. Han är segraren över död och mörker. Ja, välsignad vare Du som har kommit, som skall komma och som nu kommer till oss i Advent.
Det var när kriget närmade sig på 1930-talet, som adventsstjärnorna för första gången tändes i vårt land. Sedan dess har ljusen i fönstren bara blivit fler och fler. Adventsstjärnorna har fått sällskap av alla sorters belysning i alla sorters färger. En del vackert och stämningshöjande och annat hemskt och smaklöst. Gröna tomtar t.ex!! Vi har numera råd att lysa upp nästan alla fönster i våra hem. Och som sagt, gärna också ljusslingor i träd och buskar. Vad visar detta om inte att jag inte är ensam längtande efter ljus i mörkret. och har inte denna längtan hos fler än hos mig rent av blivit större och större?
Och jag längtar inte bara efter adventsljuset. Jag längtar efter positiva nyheter, efter ljus i tillvaron? Jag längtar efter avbrott, efter att livet ska ha en annan sida. Efter ljuspunkter, någonting annat än det vardagliga. Jag längtar efter stillhet och skönhet, stämning och högtid. Kanske också efter något ögonblick av inre samling. Se där; Lite av mig i adventstid.
Så tänder vi våra ljus, men den som stirrar in i ljuset upptäcker ingenting. Ljusets mening finns inte i ljuset utan i det som blir belyst. Adventsljusets mening finns ute i den värld som ljuset lyser på. Gud finns sällan i det högtidliga. Det gudomliga har valt att bo bland människors sorg, ensamhet, bland mödor och misslyckanden,och bland folk som är ute på gatorna och demonstrerar för fred, frihet och rättvisa. I dag är det en åsna som drar in i kyrkan. Åsnan som var symbolen för vardagen på Jesu tid. Det är om den vardagen adventsevangeliet handlar.
I adventstid är det kallt och mörkt ute, liksom det kan vara i vårt inre. Men så kommer jubelropet: Någon kommer! Någon kommer med hopp och med ljus. NÅGON som älskar kommer som ett ljus i mörkret.
Ordet ADVENT betyder ju ankomst. Vem är då Han som kommer? Bibeln kallar honom för Världens Ljus. Det är ett bra namn för Honom, Adventets konung.
Genom hela Gamla Testamentet finns en Adventslängtan efter frid och fred. Fredsfursten ska komma. Det är lätt att känna igen sig i denna fredslängtan. Blir det någonsin fred i t.ex. Mellanöstern? Eller i Afgahnistan. När ska de plågade folken i dom länderna få se Ljuset i mörkret? Och de fattiga barn i vårt eget land, som bara blir fler och fler. När ska ljuset börja lysa för dem?
Jesus lånade en åsna att rida på. Och nu vill han låna mig också. Han vill, att jag, och du också för den delen,ska hjälpa till att sprida Hans ljus i världen. Han vill låna våra händer för att stödja och bära. Han vill att vi ska hjälpa till att peka på allt gott som också händer i en värld som inte är helt mörk. Han vill att vi ska peka på Ljuset. Han vill varje dag finnas med i våra liv. Känner vi igen Honom då, så kan också vi säga: ”Välsignad vare du kommer till oss”. Då blir vi också välsignade och blir fyllda av glädje och lovsång.
Så i mitt fönster är det ett längtans ljus som är tänt.En påminnelse om att Han som är Världens Ljus aldrig ger upp. Han är segraren över död och mörker. Ja, välsignad vare Du som har kommit, som skall komma och som nu kommer till oss i Advent.
fredag 26 november 2010
Det värsta är över nu!
Som jag påpekat tidigare förstår jag inte vad Gud tänkte på när han skapade oktober, åtminstone den senare delen, och november. Mörkt, mörkare, mörkast. Dagar korta, kortare, kortast och nätter långa, längre, längst.
Men det är över nu! Visserligen blir det inte kortast och längst förrän den 21 dec kl.23.38, då vintersolståndet inträffar. Men det känns med hjälp av ljus, stjärnor och adventsmys att vi har klarat det ytterligare ett år. Men till nästa år måste jag göra något åt det.....
Jag gillar adventstiden. Ljus och stjärnor både ute och inne. Fast i år får utebelysningen på Baldersvägen vänta. Hann liksom inte med innan snön tog oss med häpnad. Men snön sprider ju ljus i sig själv. Och inne bl.a "God Lul-staken" vars hemlighet bara de riktigt invigda känner till. Förr hade vi också ett datumljus på bordet för att kunna se hur jultiden närmade sig, ett snäpp för varje dag. Tror att jag ska skaffa ett sånt igen. Men det påminner ju också om att tiden för julklappsraseriet närmar sig. Undrar om det finns någon face-bookgrupp eller nåt sånt för oss som vill skära ned på julklappsköpandet. Man kan säkert nätverka om det. Det kan man ju nästan om allt, såg jag i tidningen härom dagen, och jag är ju själv med i några olika nätverk. Fast jag såg också nån som hade över 1500 vänner på Facebook. Nätverkar dom med varann på nåt sätt eller är det bara en ny hobby att samla på sig vänner på Facebook?
Och varför har man ingen skyltsöndag nu för tiden? Affärerna dolde sina skyltfönster och skyltade om för att precis på skyltsöndagen presentera julens alla lockelser. Stämning skapade sånt i alla fall. Men nu börjar ju affärerna att locka i oktober och man ortkar ju inte vara julstämd i flera månader. Inte jag i alla fall.
Men advent är inte bara ljus och förväntan. Redan på söndag talar bibeltexterna om Fredsfursten, som kom för att stifta fred. "Och skon som krigaren bar i stridslarmet,och manteln som sölades i blod, allt sådant skall brännas upp och förtäras av eld. Ty ett barn blir oss fött, en son blir oss given,och på hans skuldror skall herradömet vila;" Och det handlar inte bara om Afghanistan. Hur behandlar vi de ensamkommande flyktingbarnen? Och hur ställer vi oss till att allt fler barn i Sverige föds i fattiga familjer? För vi fortfarande krig mot fattigdom och förnedring? Gör jag? Det var ju en frälsningsARMÈ vi blev.
Och nästa söndag talar texterna om att Jesus ska komma tillbaka. När jag var ung hade vi en pastor i stan, som alltid annonserade kommande möten med tillägget: "Om Herren dröjer." Ibland har jag en känsla av att jag slagit ned mina tältpinnar så djupt att jag har svårt att dra vidare. Det gäller att fortsätta att vara pilgrim. På väg!
Men hur hamnade jag här? Rubriken över inlägget var ju att det värsta är över. Och det kan faktiskt vara det. Med ett folk som i Jesu efteröljd mäklar fred, där dom går fram, och ett folk som aktivt väntar på att Jesus ska komma tillbaka, ljusnar det! Och under tiden tänder vi det första ljuset och sjunger "Bereden väg för Herran" och "Gå Sion, Din Konung att möta". Det värsta är över ytterligare en gång.
Men det är över nu! Visserligen blir det inte kortast och längst förrän den 21 dec kl.23.38, då vintersolståndet inträffar. Men det känns med hjälp av ljus, stjärnor och adventsmys att vi har klarat det ytterligare ett år. Men till nästa år måste jag göra något åt det.....
Jag gillar adventstiden. Ljus och stjärnor både ute och inne. Fast i år får utebelysningen på Baldersvägen vänta. Hann liksom inte med innan snön tog oss med häpnad. Men snön sprider ju ljus i sig själv. Och inne bl.a "God Lul-staken" vars hemlighet bara de riktigt invigda känner till. Förr hade vi också ett datumljus på bordet för att kunna se hur jultiden närmade sig, ett snäpp för varje dag. Tror att jag ska skaffa ett sånt igen. Men det påminner ju också om att tiden för julklappsraseriet närmar sig. Undrar om det finns någon face-bookgrupp eller nåt sånt för oss som vill skära ned på julklappsköpandet. Man kan säkert nätverka om det. Det kan man ju nästan om allt, såg jag i tidningen härom dagen, och jag är ju själv med i några olika nätverk. Fast jag såg också nån som hade över 1500 vänner på Facebook. Nätverkar dom med varann på nåt sätt eller är det bara en ny hobby att samla på sig vänner på Facebook?
Och varför har man ingen skyltsöndag nu för tiden? Affärerna dolde sina skyltfönster och skyltade om för att precis på skyltsöndagen presentera julens alla lockelser. Stämning skapade sånt i alla fall. Men nu börjar ju affärerna att locka i oktober och man ortkar ju inte vara julstämd i flera månader. Inte jag i alla fall.
Men advent är inte bara ljus och förväntan. Redan på söndag talar bibeltexterna om Fredsfursten, som kom för att stifta fred. "Och skon som krigaren bar i stridslarmet,och manteln som sölades i blod, allt sådant skall brännas upp och förtäras av eld. Ty ett barn blir oss fött, en son blir oss given,och på hans skuldror skall herradömet vila;" Och det handlar inte bara om Afghanistan. Hur behandlar vi de ensamkommande flyktingbarnen? Och hur ställer vi oss till att allt fler barn i Sverige föds i fattiga familjer? För vi fortfarande krig mot fattigdom och förnedring? Gör jag? Det var ju en frälsningsARMÈ vi blev.
Och nästa söndag talar texterna om att Jesus ska komma tillbaka. När jag var ung hade vi en pastor i stan, som alltid annonserade kommande möten med tillägget: "Om Herren dröjer." Ibland har jag en känsla av att jag slagit ned mina tältpinnar så djupt att jag har svårt att dra vidare. Det gäller att fortsätta att vara pilgrim. På väg!
Men hur hamnade jag här? Rubriken över inlägget var ju att det värsta är över. Och det kan faktiskt vara det. Med ett folk som i Jesu efteröljd mäklar fred, där dom går fram, och ett folk som aktivt väntar på att Jesus ska komma tillbaka, ljusnar det! Och under tiden tänder vi det första ljuset och sjunger "Bereden väg för Herran" och "Gå Sion, Din Konung att möta". Det värsta är över ytterligare en gång.
torsdag 25 november 2010
Tankar för dagen
För några år sedan, jag minns nu inte hur många, ersattes morgonandakten 06.50 i Sveriges Radio med programpunkten "Tankar för Dagen". Protester främst från kristet håll följde på förändringen. Avkristning! Sekularisering! Men så bra det har blivit!! Det tänks faktiskt många kloka tankar även utanför kyrkan. Och många okloka innanför kyrkans väggar också för den delen. En av fördelarna med mitt nya pensionärsliv är, att jag hinner lyssna till dessa tankar varje morgon.Dessutom går tankarna i repris 21.45 varje kväll.
Aase Berg är poet och litteraturkritiker. Hon har bland annat givit ut en trilogi om moderskap med diktsamlingarna Forsla fett, Uppland och Loss, och kom senast ut med essäsamlingen Uggla och ungdomsboken Människoätande människor i Märsta. Aase bor i Njutånger, Hälsingland. Det berättar SR på sin hemsida om den som tänkte för dagen i morse. Och du som sov, eller var på väg till jobbet, eller kokade kaffe eller något annat!! Lyssna i kväll. Det vara bara såååå bra.
Tankarna gick ungefär så här: Om man trots alla hundcoacher inte klarar av att uppfostra sin hund,vad gör man då? Och om man inte lyckas särskilt bra med barnuppfostran, trots alla familjekurser. Och om ingen ledarskapsutveckling i världen hjälper på jobbet.... Finns det inget hopp och ingen plats för mig då, om det nu är så, att det är ledarskapsgenerna som saknas? Och så gav hon svaret. Jo, skogen, naturen. Där lever växter och djur i ömsesidigt ointresse och respekt och där får också jag vara som jag är. Så långt Aase Berg.
Men kyrkan då? Det är väl också en sån plats. Fast med skillnaden att i församlingen lever vi i ömsidigt intresse för varann. Inte i ointresse. Ett ömsesidigt intresse och respekt, som gör att jag får vara som jag är och den jag är. Där uppskattas jag för just det. Jag räknas, jag finns. Precis som du. Med eller utan ledaregenskaper.
Jag har varit med i en kristen församling i snart femtio år, och vet att det kan vara så. Där Gud själv och den Bibel, som presenterar Honom, får vara i centrum som kompass för den gemensamma livsvandringen, blir församlingen den oas som ger både vila, kraft och inspiration. Men jag vet också, att det inte alltid är så. Församlingen kan också vara en plats där vi blir experter på att dölja konflikter i stället för att ta i tu med dem, och där vi säger elaka saker med snäll och from röst. Församlingen kan bli som Aases skog; en plats där jag är lika mycket värd som en snigel. En plats för ömsesidigt ointresse.
William Booth, Frälsningsarméns grundare, sa vid ett tillfälle att "våra liv är den enda Bibel,som människor läser" Och då blir min tanke för dagen i dag att försöka leva så, att människor kan läsa nåt fint och hållbart i mitt liv i dag. Och Du; Lyssna i kväll! 21.45 är tiden och P1 är kanalen.
Aase Berg är poet och litteraturkritiker. Hon har bland annat givit ut en trilogi om moderskap med diktsamlingarna Forsla fett, Uppland och Loss, och kom senast ut med essäsamlingen Uggla och ungdomsboken Människoätande människor i Märsta. Aase bor i Njutånger, Hälsingland. Det berättar SR på sin hemsida om den som tänkte för dagen i morse. Och du som sov, eller var på väg till jobbet, eller kokade kaffe eller något annat!! Lyssna i kväll. Det vara bara såååå bra.
Tankarna gick ungefär så här: Om man trots alla hundcoacher inte klarar av att uppfostra sin hund,vad gör man då? Och om man inte lyckas särskilt bra med barnuppfostran, trots alla familjekurser. Och om ingen ledarskapsutveckling i världen hjälper på jobbet.... Finns det inget hopp och ingen plats för mig då, om det nu är så, att det är ledarskapsgenerna som saknas? Och så gav hon svaret. Jo, skogen, naturen. Där lever växter och djur i ömsesidigt ointresse och respekt och där får också jag vara som jag är. Så långt Aase Berg.
Men kyrkan då? Det är väl också en sån plats. Fast med skillnaden att i församlingen lever vi i ömsidigt intresse för varann. Inte i ointresse. Ett ömsesidigt intresse och respekt, som gör att jag får vara som jag är och den jag är. Där uppskattas jag för just det. Jag räknas, jag finns. Precis som du. Med eller utan ledaregenskaper.
Jag har varit med i en kristen församling i snart femtio år, och vet att det kan vara så. Där Gud själv och den Bibel, som presenterar Honom, får vara i centrum som kompass för den gemensamma livsvandringen, blir församlingen den oas som ger både vila, kraft och inspiration. Men jag vet också, att det inte alltid är så. Församlingen kan också vara en plats där vi blir experter på att dölja konflikter i stället för att ta i tu med dem, och där vi säger elaka saker med snäll och from röst. Församlingen kan bli som Aases skog; en plats där jag är lika mycket värd som en snigel. En plats för ömsesidigt ointresse.
William Booth, Frälsningsarméns grundare, sa vid ett tillfälle att "våra liv är den enda Bibel,som människor läser" Och då blir min tanke för dagen i dag att försöka leva så, att människor kan läsa nåt fint och hållbart i mitt liv i dag. Och Du; Lyssna i kväll! 21.45 är tiden och P1 är kanalen.
onsdag 24 november 2010
Är det någon som minns Marx?
Karl Marx är väl ungefär lika ute och lika bortglömd som tippex och manuella spritduplikatorer. Eller som blåstenciler. Och lika bra är kanske det. Men kanske är det också så, att den kris världsekonomin upplever nu, är en del av det kapitalismens sista stadium, som Marx kallade imperalism, och som skulle föregå världsrevolutionen. Och då är Marx kanske inte riktigt död ändå.
Tänk bara på Grekland, Irland och kanske Portugal och Spanien så förstår du vad jag menar. Ekonomiska kollapser och mångmiljardlån för att överleva. För att inte tala om Island, ett land, som lite i skymundan skulle ha gått i konkurs och lämnat världskartan, om nåt sånt varit möjligt.
Men Kina stämmer inte in på den marxistiska världsbilden. Kina skulle ju vara reolutionens draglok. Det var ju bl.a.därifrån som världsrevolutionen skulle komma. Detta även om Mao fick tolka om Marx och påstå att det var bönderna och inte arbetarna, som skulle vara revolutionens bärare och förtrupp. Men proletärer som proletärer tänkte kanske Mao.... Detta Kina, som nu är kapitalismens stöttepelare nummer ett och det land som leder den ekonomiska utvecklingen. Och nu är det väl bara Nordkorea, som tror på nån socialistisk världsrevolution. Där ska ju Kim Jung Un, ymgst av tre söner till diktatorn Kim Jung Il, ta över vid kärnvapenknapparna. Kim Jong Il har 160 i IQ. Han har skrivit sex operor, är en av världens främsta poeter och gjorde elva hole in one under sin första golfrunda.Det vet alla i Nordkorea. Men arvtagaren, vem är han då? Vem är denna tredje generationens diktator i världens mest slutna land? Få vet. Det enda kända fotografiet, togs när han var elva.
Men kanske är bilden klar ändå. Enligt samstämmiga källor ska Kim Jong Un vara pappas pojke: en stridbar excentriker med smak för livets goda.Liksom sina bröder fick han sin utbildning på en exklusiv privatskola i Schweiz. Kanske var det där han lärde sig uppskatta den amerikanske sångaren Eric Clapton. Han sägs också vara förtjust i vin, sushi (särskilt bläckfisk och tonfisk) och baseboll. Och kanske provsköt han mot Sydkorea i går förresten. Bäva månde världen. Hade det inte varit bättre med någon annan Ilbroder.
Storebror Kim Jong Nam, 37 (eller möjligen 38, uppgifterna går isär), pekades länge ut som den naturlige arvtagaren. Men han brände sina skepp när han greps med falskt pass i Japan för fem år sedan – på väg till Disneyland i Tokyo. Och mellanbrodern Kim Jong Chul, 28, uppges aldrig ha varit pappas favorit. Han anses för godhjärtad och feminin. Inga marxistiska revolutionsegenskaper.
Så den marxistiska världsrevolutionen lär nog utebli.I Lettland, som i alla fall smakat på förrätten, säger man att då, under sovjettiden,när världsrevolutionen förbereddes, var alla jämlika. Det var bara det att en del var mycket jämlikare än andra.....
Marx hade ingen plan B, men det måste vi ha. Socialdemokraterna håller på att vaska fram en ny ledare, och förhoppningsvis även en ny politik. Även om det än är ganska tyst om det senare. Får man föreslå rättning vänster och mer både av Robin Hood och Apostlagärningarna. Att ge till dom som saknar.....Och då blir det kanske revolution ändå. En kärlekens och solidaritetens världsrevolution. Ja tack!
Tänk bara på Grekland, Irland och kanske Portugal och Spanien så förstår du vad jag menar. Ekonomiska kollapser och mångmiljardlån för att överleva. För att inte tala om Island, ett land, som lite i skymundan skulle ha gått i konkurs och lämnat världskartan, om nåt sånt varit möjligt.
Men Kina stämmer inte in på den marxistiska världsbilden. Kina skulle ju vara reolutionens draglok. Det var ju bl.a.därifrån som världsrevolutionen skulle komma. Detta även om Mao fick tolka om Marx och påstå att det var bönderna och inte arbetarna, som skulle vara revolutionens bärare och förtrupp. Men proletärer som proletärer tänkte kanske Mao.... Detta Kina, som nu är kapitalismens stöttepelare nummer ett och det land som leder den ekonomiska utvecklingen. Och nu är det väl bara Nordkorea, som tror på nån socialistisk världsrevolution. Där ska ju Kim Jung Un, ymgst av tre söner till diktatorn Kim Jung Il, ta över vid kärnvapenknapparna. Kim Jong Il har 160 i IQ. Han har skrivit sex operor, är en av världens främsta poeter och gjorde elva hole in one under sin första golfrunda.Det vet alla i Nordkorea. Men arvtagaren, vem är han då? Vem är denna tredje generationens diktator i världens mest slutna land? Få vet. Det enda kända fotografiet, togs när han var elva.
Men kanske är bilden klar ändå. Enligt samstämmiga källor ska Kim Jong Un vara pappas pojke: en stridbar excentriker med smak för livets goda.Liksom sina bröder fick han sin utbildning på en exklusiv privatskola i Schweiz. Kanske var det där han lärde sig uppskatta den amerikanske sångaren Eric Clapton. Han sägs också vara förtjust i vin, sushi (särskilt bläckfisk och tonfisk) och baseboll. Och kanske provsköt han mot Sydkorea i går förresten. Bäva månde världen. Hade det inte varit bättre med någon annan Ilbroder.
Storebror Kim Jong Nam, 37 (eller möjligen 38, uppgifterna går isär), pekades länge ut som den naturlige arvtagaren. Men han brände sina skepp när han greps med falskt pass i Japan för fem år sedan – på väg till Disneyland i Tokyo. Och mellanbrodern Kim Jong Chul, 28, uppges aldrig ha varit pappas favorit. Han anses för godhjärtad och feminin. Inga marxistiska revolutionsegenskaper.
Så den marxistiska världsrevolutionen lär nog utebli.I Lettland, som i alla fall smakat på förrätten, säger man att då, under sovjettiden,när världsrevolutionen förbereddes, var alla jämlika. Det var bara det att en del var mycket jämlikare än andra.....
Marx hade ingen plan B, men det måste vi ha. Socialdemokraterna håller på att vaska fram en ny ledare, och förhoppningsvis även en ny politik. Även om det än är ganska tyst om det senare. Får man föreslå rättning vänster och mer både av Robin Hood och Apostlagärningarna. Att ge till dom som saknar.....Och då blir det kanske revolution ändå. En kärlekens och solidaritetens världsrevolution. Ja tack!
tisdag 23 november 2010
Carpe Diem
Använder Du Wikipedia som uppslagsverk? Om inte så gör det! Det är en av många fina uppslagsmöjligheter på nätet. Om uttrycket "Carpe Diem" säger Wikipedia: Carpe diem är latin och betyder fånga dagen men bör snarare tolkas ta vara på dagen, njut av dagen eller njut av den flyende dagen. Uttrycket återfinns i "Odes" (I,11.8) av den romerske poeten Horatius : "Carpe diem quam minimum credula postero" (fånga dagen, lita ej på morgondagen). Det är ett motiv i konst och litteratur, som innebär att uttrycka en maning till att snabbt börja ägna sig åt jordisk njutning. Det är till skillnad från det kristna vanitasmotivet, som också påminner om den stundande döden och jordelivets förgänglighet, ett epikureiskt och hedniskt motto. Motivet har historiskt varit vanligt under tider av pest och krig.
Så trots den hedniska bakgrunden, som Luther med kraft skulle ha tagit avstånd ifrån; ta vara på dagen! I dag är det den 23 november, och min hustru, fyller år om en månad. Liksom drottning Silvia. Lika många förretsen! Det är årets 327:e dag och vi har 38 dagar kvar av året. Klemens har namnsdag, och det har såväl Clarence som Kitty och Ketty också haft. Men dom namnen har utgått, och jag undrar varför. Flera Klemensar har ju visserligen varit påvar men.... Och den enda Ketty jag känt, var en fin gammal tant, så man undrar vad kalenderansvariga går efter.
Den sista avrättningen i Sverige verkställdes i dag för precis hundra år sedan då Alfred Ander (dömd den 17 augusti) avrättas med giljotin, (det var den enda gången en sådan användes i Sverige) på Långholmen i Stockholm. Avrättningen utfördes av Albert Gustaf Dahlman, Sveriges siste skarprättare. Ska man högtidlighålla sånt på något sätt? Ja möjligen att det var sista gången då. Men tänk att vi höll på med att avrätta fiolk i Sverige så länge. Barbariskt! Dahlman var förresten skarprättare för hela landet och reste runt för att avrätta sex personer. I tjänsten så att säga....
Hjalmar Branting föddes i dag 1860, och jag undrar vad han hade sagt om Partiet, om han levt i dag. Och Gösta "Fåglum" Pettersson fyller 70 år i dag. Vem han är? Det tänker jag inte förklara, då det hör till allmänbildningen. Upplysningsvis fick han i alla fall Svenska Dagbladets guldmedalj 1967. Och grattis, Nicklas Bäckström, därborta i Washington!! Och stava rätt, du som vill veta mer om födelsedagsbarnet. Om Du glömmer c-et får du veta saker om en finländsk hockeymålvakt i stället.
Och Edred, som var kung av England sedan 946 dog i dag år 955. Undrar hur det uppmärksammas i England. Jag kan kanske fråga min gode vän Royston, han brukar ha koll på sånt. Och 2006 dog Anita O'Day, 87 år gammal. Hon var en amerikansk jazzsångerska, som jag faktiskt har lyssnat till live en gång. En gång när Rikskonserter tog såna som henne och Ella Fizgerald till Örnsköldsvik. Och Rikskonserter, som dom ska lägga ned! Kulturskymning!
Och på tal om död, fick jag just reda på att en av mina gamla vänner och tidigare kollegor, dog häromdagen. Han var knappt tio år äldre än jag, och vid såna besked blir livet viktigt. Carpe Diem, fånga dagen! Gör det bästa du kan av den också i dag, Solen går upp i dag också. Visserligen inte förrän 7.58, men ändå. Och den går ned 15.09 i Stockholm, så jag kan fånga dagen i sju timmar och elva minuter.Och är jag där jag vill vara i dag? Gör jag det jag vill göra i dag. Om inte; vad är det som hindrar mig att fånga dagen?
Så trots den hedniska bakgrunden, som Luther med kraft skulle ha tagit avstånd ifrån; ta vara på dagen! I dag är det den 23 november, och min hustru, fyller år om en månad. Liksom drottning Silvia. Lika många förretsen! Det är årets 327:e dag och vi har 38 dagar kvar av året. Klemens har namnsdag, och det har såväl Clarence som Kitty och Ketty också haft. Men dom namnen har utgått, och jag undrar varför. Flera Klemensar har ju visserligen varit påvar men.... Och den enda Ketty jag känt, var en fin gammal tant, så man undrar vad kalenderansvariga går efter.
Den sista avrättningen i Sverige verkställdes i dag för precis hundra år sedan då Alfred Ander (dömd den 17 augusti) avrättas med giljotin, (det var den enda gången en sådan användes i Sverige) på Långholmen i Stockholm. Avrättningen utfördes av Albert Gustaf Dahlman, Sveriges siste skarprättare. Ska man högtidlighålla sånt på något sätt? Ja möjligen att det var sista gången då. Men tänk att vi höll på med att avrätta fiolk i Sverige så länge. Barbariskt! Dahlman var förresten skarprättare för hela landet och reste runt för att avrätta sex personer. I tjänsten så att säga....
Hjalmar Branting föddes i dag 1860, och jag undrar vad han hade sagt om Partiet, om han levt i dag. Och Gösta "Fåglum" Pettersson fyller 70 år i dag. Vem han är? Det tänker jag inte förklara, då det hör till allmänbildningen. Upplysningsvis fick han i alla fall Svenska Dagbladets guldmedalj 1967. Och grattis, Nicklas Bäckström, därborta i Washington!! Och stava rätt, du som vill veta mer om födelsedagsbarnet. Om Du glömmer c-et får du veta saker om en finländsk hockeymålvakt i stället.
Och Edred, som var kung av England sedan 946 dog i dag år 955. Undrar hur det uppmärksammas i England. Jag kan kanske fråga min gode vän Royston, han brukar ha koll på sånt. Och 2006 dog Anita O'Day, 87 år gammal. Hon var en amerikansk jazzsångerska, som jag faktiskt har lyssnat till live en gång. En gång när Rikskonserter tog såna som henne och Ella Fizgerald till Örnsköldsvik. Och Rikskonserter, som dom ska lägga ned! Kulturskymning!
Och på tal om död, fick jag just reda på att en av mina gamla vänner och tidigare kollegor, dog häromdagen. Han var knappt tio år äldre än jag, och vid såna besked blir livet viktigt. Carpe Diem, fånga dagen! Gör det bästa du kan av den också i dag, Solen går upp i dag också. Visserligen inte förrän 7.58, men ändå. Och den går ned 15.09 i Stockholm, så jag kan fånga dagen i sju timmar och elva minuter.Och är jag där jag vill vara i dag? Gör jag det jag vill göra i dag. Om inte; vad är det som hindrar mig att fånga dagen?
måndag 22 november 2010
700 kakor i Lusasken
Den som lever eller levt i Föreningssverige vet, att vi nu lever i julmässornas tid. Det vet förresten alla, som tar en helgpromenad i en vanlig svensk stad den här årstiden också. Julmässor och dito marknader överallt.PRO har, Frälsningsarmén har och idrottsföreningen har. Liksom baptisterna och IOGT. Och alla andra. Och ofta samtidigt.
Detta sagt som en introduktion till dagens blogginlägg, som handlar om ett mycket trevligt besök hos goda vänner i Karlskoga. God mat, fin gemenskap och ett besök i grannstaden. Med 700 kakor i Lusasken. Lusasken är den säregna sparbössa, som givit Kristinehamn dess smeknamn. Lusasken har alltså inget med små otrevliga kryp att göra, utan det är en bössa där stadens invånare i hundratals år lagt pengar. Från början var bössan och pengarna avsedda för fattiga sjömän, och bössan tömdes varje år vid tiden kring lucia. När sjömännen styrde kosan hemåt, sade de ofta, att de skulle hem till Lusseasken. Därav namnet. Bössan töms fortfarande på luciadagen och pengarna tillfaller sjöräddningen. Där, i eller vid lusasken, bjöds invanare och tillfälliga besökare förliden lördag på åtminstone fyra julmarknader. Undrar förresten vad det är för skillnad för julmässa och julmarknad. En gissning är att en julmässa också bjuder på olika programinslag som sång och musik, medan en julmarknad är just det; en marknad. Då var nog det här mera en julmarknad. På Frälsningsarmén i Kristinehamn.
Om Frälsningsarmén i Kristinehamn finns åtskilligt att säga. Som att man håller sig med en utmärkt hornmusikkår, eller blåsorkester, som den fåkunninge skulle säga. En hornmusikkår, som haft samma ledare i mer än 50 år! Det är såna män, och kvinnor också för den delen, som håller föreningsssverige vid liv. Så heder åt Palle! Man kan också säga, även om det ligger lite utanför ämnet, att Frälsningsarmén i Kristinehamn nog är den kår, som skickat flest ungdomar till Frälsningsarméns konfirmationsläger på Dalarö genom åren. Åtminstone under dom 26 år som jag kan överblicka. Gunnar, Anders, Anette, Elisabeth,Tomas, Anders igen,Per,Lars, Ann-Christine, Anna-Lena, Karin, Liselotte. Och många, många fler. Nej, föresten; det ligger inte alls utanför ämnet. Flera av dom fanns där den här lördagen för att sälja lotter, koka kaffe, bära fram lotterivinster och allt annat som hör till en julmarknad. Så återseendet blev kärt för mig!!
Men att sälja lotter, koka kaffe och bära fram lotterivinster är bara en bråkdel av allt som hör samman med en julmarknad. Den består av förarbete, genomförande och efterarbete. Och det är samma människor, som gör allt det jobbet. Och på många håll handlar det om en krympande skara. Kanske underlag för ett annat blogginlägg om föreningslivets kris. Men den här lördagen var det ingen kris. Det hade bakats, sytts, stickats, tiggts ihop och burits och hämtats i veckor. Där fanns t.ex hon, konfirmandmamman, som bakat 700 kakor som skulle både ätas och säljas den här dagen. 700 kakor för att stödja Frälsningsarméns arbete. Och när man bakat, stickat, sytt, tiggt ihop och burit lättar man själv på plånboken och är med och köper. Och sen städar man undan, och bär hem det blivit över. Det kan ju vara bra att sälja på en vårmarknad eller en syföreningsförsäljning till våren. Och allt detta naturligtvis helt ideellt och utan en tanke på ersättning. Kärlek till Verket kallas sånt. Ett arbete som läggs ned för att skaffa medel till sånt som i frälsningsarmésammanhang brukar kallas frälsningskriget.
Och folk kommer. Julmarknader hör till sånt, som fortfarande lockar folk till kyrkor och föreningslokaler av olika slag. Dom som kom till Frälsningsarmén i Kristinehamnn dem här lördagen, bidrog med över 40 tusen kronor till verksamheten. 40 tusen plus alla dom timmar i förarbete och efterarbete som man lade ner, omräknat i pengar. Det blir minst...... Nej, föreningsfolket räknar inte så. Dom bara gör det arbetet ändå. Och dom minst tre andra marknader i stan samma dag gav säkert åtskilliga tusen till andra lika behjärtansvärda verksamheter dom också. Liksom alla hundratals andra likande aktiviteter överallt i Föreningssverige. Och nästa helg blir det likadant på hundratals andra håll..... 700 kakor i en annan ask nån annanstans. Så gör ett besök, du också!
Detta sagt som en introduktion till dagens blogginlägg, som handlar om ett mycket trevligt besök hos goda vänner i Karlskoga. God mat, fin gemenskap och ett besök i grannstaden. Med 700 kakor i Lusasken. Lusasken är den säregna sparbössa, som givit Kristinehamn dess smeknamn. Lusasken har alltså inget med små otrevliga kryp att göra, utan det är en bössa där stadens invånare i hundratals år lagt pengar. Från början var bössan och pengarna avsedda för fattiga sjömän, och bössan tömdes varje år vid tiden kring lucia. När sjömännen styrde kosan hemåt, sade de ofta, att de skulle hem till Lusseasken. Därav namnet. Bössan töms fortfarande på luciadagen och pengarna tillfaller sjöräddningen. Där, i eller vid lusasken, bjöds invanare och tillfälliga besökare förliden lördag på åtminstone fyra julmarknader. Undrar förresten vad det är för skillnad för julmässa och julmarknad. En gissning är att en julmässa också bjuder på olika programinslag som sång och musik, medan en julmarknad är just det; en marknad. Då var nog det här mera en julmarknad. På Frälsningsarmén i Kristinehamn.
Om Frälsningsarmén i Kristinehamn finns åtskilligt att säga. Som att man håller sig med en utmärkt hornmusikkår, eller blåsorkester, som den fåkunninge skulle säga. En hornmusikkår, som haft samma ledare i mer än 50 år! Det är såna män, och kvinnor också för den delen, som håller föreningsssverige vid liv. Så heder åt Palle! Man kan också säga, även om det ligger lite utanför ämnet, att Frälsningsarmén i Kristinehamn nog är den kår, som skickat flest ungdomar till Frälsningsarméns konfirmationsläger på Dalarö genom åren. Åtminstone under dom 26 år som jag kan överblicka. Gunnar, Anders, Anette, Elisabeth,Tomas, Anders igen,Per,Lars, Ann-Christine, Anna-Lena, Karin, Liselotte. Och många, många fler. Nej, föresten; det ligger inte alls utanför ämnet. Flera av dom fanns där den här lördagen för att sälja lotter, koka kaffe, bära fram lotterivinster och allt annat som hör till en julmarknad. Så återseendet blev kärt för mig!!
Men att sälja lotter, koka kaffe och bära fram lotterivinster är bara en bråkdel av allt som hör samman med en julmarknad. Den består av förarbete, genomförande och efterarbete. Och det är samma människor, som gör allt det jobbet. Och på många håll handlar det om en krympande skara. Kanske underlag för ett annat blogginlägg om föreningslivets kris. Men den här lördagen var det ingen kris. Det hade bakats, sytts, stickats, tiggts ihop och burits och hämtats i veckor. Där fanns t.ex hon, konfirmandmamman, som bakat 700 kakor som skulle både ätas och säljas den här dagen. 700 kakor för att stödja Frälsningsarméns arbete. Och när man bakat, stickat, sytt, tiggt ihop och burit lättar man själv på plånboken och är med och köper. Och sen städar man undan, och bär hem det blivit över. Det kan ju vara bra att sälja på en vårmarknad eller en syföreningsförsäljning till våren. Och allt detta naturligtvis helt ideellt och utan en tanke på ersättning. Kärlek till Verket kallas sånt. Ett arbete som läggs ned för att skaffa medel till sånt som i frälsningsarmésammanhang brukar kallas frälsningskriget.
Och folk kommer. Julmarknader hör till sånt, som fortfarande lockar folk till kyrkor och föreningslokaler av olika slag. Dom som kom till Frälsningsarmén i Kristinehamnn dem här lördagen, bidrog med över 40 tusen kronor till verksamheten. 40 tusen plus alla dom timmar i förarbete och efterarbete som man lade ner, omräknat i pengar. Det blir minst...... Nej, föreningsfolket räknar inte så. Dom bara gör det arbetet ändå. Och dom minst tre andra marknader i stan samma dag gav säkert åtskilliga tusen till andra lika behjärtansvärda verksamheter dom också. Liksom alla hundratals andra likande aktiviteter överallt i Föreningssverige. Och nästa helg blir det likadant på hundratals andra håll..... 700 kakor i en annan ask nån annanstans. Så gör ett besök, du också!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)