Visst. Det går säkert att visa att en majoritet stöder monarkin. Konstigt vore det annars med tanke på det massiva stöd den under alla tider har uppburit från nära nog alla medier i landet. Men om demokrati är något mer än majoritetsvälde är monarki inte demokratisk och kan aldrig bli det – hur vanlig man än försöker göra den kungliga familjen. Själva idén strider mot tanken på alla människors lika värde. Somliga föds finare än andra, och förtjänar att stekta sparvar flyger rätt in i munnen i form av slott, privilegier, som ingen annan kan drömma om, och ett i största allmänhet bekymmersfritt liv.
Och det var till ett sånt liv som vår nuvarande kung motvilligt, om man får tro boken om den motvillige monarken, ställde sig till förfogande. Han har under hela sitt liv som monark haft möjligheter att hoppa av, att abdikera, att säga, stopp, det här strider mot alla demokratiska värderingar,som nästan alla amdra svenskar står för. Jag ställer inte upp längre. Men det har han inte gjort. Han har velat behålla klassamhället.
Kungafamiljen är inte vanlig, utan en symbol för klassamhället, ett både lockande och avskräckande exemplet på hur ett privilegierat överklassliv ser ut. Ibland hör man argumentet att vi måste avskaffa monarkin för att det är synd om den kungliga familjen som tvingas leva instängd i en gyllene bur. En sån tanke är naturligtvis alldeles befängd. Det är inte synd om människor som aldrig behöver stå i vårdkö eller bostadskö, aldrig ett ögonblick behöver oroa sig för om pengarna skall räcka, som kan köra sin Ferrari när man inte i ett anfall av folklighet istället väljer Porschen.
Själva tanken att landets högsta ämbete skall gå i arv är inte bara föråldrad den är dessutom stötande. Godtar man tanken på att höga ämbeten skall gå i arv, varför då inte fortsätta på den inslagna vägen? Man kunde i så fall göra överbefälhavarens, ärkebiskopens och landshövdingarnas poster ärftliga – alltså poster som i dagens Sverige är väldigt fina men inte längre särskilt viktiga. Kungahuset och hovet däremot har en betydande reell makt; när kungen och drottningen talar lyssnar menigheten och tillskriver varje yttrande en djup betydelse. Titta bara på intresset för den nu aktuella boken!
I själva verket talar alla argument emot monarkin som statsskick. Ekonomiska sådana förs ofta fram. Monarkin sägs vara bra för landet. Trots det till vansinne upphaussade intresset för kronprinsessans bröllop med den stackars Daniel Westling återstår detta att bevisa.
Sammma med turistargumentet, Det är lika dumt som det ekonomiska. Stämde det – att kungar och drottningar attraherar turister – skulle Belgien dra till sig fler turister än Frankrike. Turisterna skulle ha övergivit Grekland när landet skickade kungen i landsflykt. Ingen vettig människa väljer mål för sin semesterresa för ett statsskicks skull.
Sedan får man också höra att monarkin skänker lite guldglans åt allas vår tillvaro. Ärligt talat tror jag att det är väldigt få som finner sin tillvaro ljuvare och ljusare bara för att kungen och hans anhang går på nattklubb.
Att monarkin fortfarande har ett starkt folkligt stöd går inte att förneka. Den har blivit en dokusåpa, om en fullkomligt bisarr verklighet. Ett folkligt stöd, som dessvärre inte torde bli mindre trots att kungen så öppet visade sitt förakt för folket genom att inte tillåta en enda fråga efter sitt makabra beteende vid pressträffen i går. Han uttalade sig, vände på klacken och gick. Tänk om Fredrik Reinfeldt skulle bete sig så.....
Så snälla Ni alla! Tyck inte synd om kungen, inte ens efter boken om hans påstådda eskapader med vackra damar och andra..... Det är inte ett dugg synd om honom och hans hus. Det är möjligen alla oss andra det är synd om, alla vi som tvngas betala för detta spektakel.
fredag 5 november 2010
tisdag 2 november 2010
De, som släpper igenom ljuset
I söndags knackade två spöken på vår dörr. "Bus eller godis" frågade dom, och lite godis fick dom av oss. Ja visst ja, det är ju Halloween, konstaterade vi, när spökena drog vidare, Baldersvägen fram.
Den kristna kyrkan har firat minnet av kyrkans helgon alltsedan 800-talet. Alla själars dag började firas på 1100-talet till minne av de döda. Det är den dag man skulle minnas alla nära och kära som gått bort, och som väntar på uppståndelsen på kyrkogården.
Alla Helgons dag återinfördes 1954, som en kombination av båda, men främst som en dag att minnas anhöriga som gått bort. Och som ett sätt att minnas, så tänder vi ljus på kyrkogårdarna, och vi gör det mer och mer för varje år. Och hos oss är synen från Jungfruberget mot kyrkogården på andra sidan viken med alla de tända ljuslyktorna magnifik i novembermörkret.
Allhelgonahelgen har utvecklats till att bli en folklig högtid, som lever sitt eget liv också utan någon egentlig uppbackning från kyrkans sida, som ett uttryck för en folkets religiositet.Men naturligtvis har allhelgonahelgen även ett djupt kristet innehåll, som handlar om det eviga liv, i ljuset av Guds närhet, som erbjuds alla människor.
Men spökena, som knackade på vår dörr då? Vad representerade dom då? Spöken och mörker mitt i ljusets och hoppets högtid. Halloween. Vad är det som händer?
Agneta Lilja skriver i sin bok Sockrade hjärtan och godissugna spöken, Alla Hjärtans Dag och Halloween – två nya festseder i Sverige att Halloween anses ha sitt ursprung i den uråldriga keltiska festen Samhain som betecknade början på det nya året. Den natt som Samhain firades på ansågs vara en speciell övergångsnatt då kaotiska och märkliga förhållanden rådde. Bland annat trodde man att de döda kunde komma tillbaka till de levandes värld, då portarna, som skilde de båda åt, var öppna denna natt. För att vägleda de döda tände man eldar, som även skulle skrämma de häxor som man trodde var i rörelse.
Halloweenfirandet kom till Sverige på 1990-talet och har blivit en starkt kommersialiserad konkurrent till allhelgonafirandet. Försäljningen av fest- och skämtartiklar är mycket lönsam, och hos festspecialisten Buttericks inbringar Halloween numera mer pengar än julförsäljningen.
Från olika kristna håll har man nu sett satansdyrkan och andra ockulta inslag i Halloweenfirandet som en allvarlig konkurrent till Allhelgonahelgens kristna budskap. Det tycker jag är att slåss mot väderkvarnar, en kamp som vi inte behöver utkämpa. Låt dom hålla på!! Som kristen vet jag ju, att Kristus besegrat dödsmakterna och Halloweenfirandet är nog främst ett uttryck för en fascination inför döden, att leka med det, som man innerst inne är rädd för. Vi behöver inte göra ett större teologiskt nummer av detta än av tomten eller påskkäringarna. Dom bekämpar vi ju inte heller. Man måste välja sina strider.
Varför inte försöka bli ett helgon själv i stället förresten? Vid sidan av alla S:t och S:ta är det ju ändå vardagshelgonen, som är dom verkligt viktiga. Det är dom, som kanske mer än den kristna historiens alla stora helgon, gör mörkret i vår tid lite mindre mörkt. Och hur var det hon sa, Anna, som följt mormor till kyrkan och som svar på frågan vilka det var som avbildades på kyrkfönstren där solen sken in, av mormor fick svaret, att det var helgon. I skolan frågade sedan fröken om någon visste vad helgon var. Och Anna visste. Det är dom, som släpper igenom ljuset!
Den kristna kyrkan har firat minnet av kyrkans helgon alltsedan 800-talet. Alla själars dag började firas på 1100-talet till minne av de döda. Det är den dag man skulle minnas alla nära och kära som gått bort, och som väntar på uppståndelsen på kyrkogården.
Alla Helgons dag återinfördes 1954, som en kombination av båda, men främst som en dag att minnas anhöriga som gått bort. Och som ett sätt att minnas, så tänder vi ljus på kyrkogårdarna, och vi gör det mer och mer för varje år. Och hos oss är synen från Jungfruberget mot kyrkogården på andra sidan viken med alla de tända ljuslyktorna magnifik i novembermörkret.
Allhelgonahelgen har utvecklats till att bli en folklig högtid, som lever sitt eget liv också utan någon egentlig uppbackning från kyrkans sida, som ett uttryck för en folkets religiositet.Men naturligtvis har allhelgonahelgen även ett djupt kristet innehåll, som handlar om det eviga liv, i ljuset av Guds närhet, som erbjuds alla människor.
Men spökena, som knackade på vår dörr då? Vad representerade dom då? Spöken och mörker mitt i ljusets och hoppets högtid. Halloween. Vad är det som händer?
Agneta Lilja skriver i sin bok Sockrade hjärtan och godissugna spöken, Alla Hjärtans Dag och Halloween – två nya festseder i Sverige att Halloween anses ha sitt ursprung i den uråldriga keltiska festen Samhain som betecknade början på det nya året. Den natt som Samhain firades på ansågs vara en speciell övergångsnatt då kaotiska och märkliga förhållanden rådde. Bland annat trodde man att de döda kunde komma tillbaka till de levandes värld, då portarna, som skilde de båda åt, var öppna denna natt. För att vägleda de döda tände man eldar, som även skulle skrämma de häxor som man trodde var i rörelse.
Halloweenfirandet kom till Sverige på 1990-talet och har blivit en starkt kommersialiserad konkurrent till allhelgonafirandet. Försäljningen av fest- och skämtartiklar är mycket lönsam, och hos festspecialisten Buttericks inbringar Halloween numera mer pengar än julförsäljningen.
Från olika kristna håll har man nu sett satansdyrkan och andra ockulta inslag i Halloweenfirandet som en allvarlig konkurrent till Allhelgonahelgens kristna budskap. Det tycker jag är att slåss mot väderkvarnar, en kamp som vi inte behöver utkämpa. Låt dom hålla på!! Som kristen vet jag ju, att Kristus besegrat dödsmakterna och Halloweenfirandet är nog främst ett uttryck för en fascination inför döden, att leka med det, som man innerst inne är rädd för. Vi behöver inte göra ett större teologiskt nummer av detta än av tomten eller påskkäringarna. Dom bekämpar vi ju inte heller. Man måste välja sina strider.
Varför inte försöka bli ett helgon själv i stället förresten? Vid sidan av alla S:t och S:ta är det ju ändå vardagshelgonen, som är dom verkligt viktiga. Det är dom, som kanske mer än den kristna historiens alla stora helgon, gör mörkret i vår tid lite mindre mörkt. Och hur var det hon sa, Anna, som följt mormor till kyrkan och som svar på frågan vilka det var som avbildades på kyrkfönstren där solen sken in, av mormor fick svaret, att det var helgon. I skolan frågade sedan fröken om någon visste vad helgon var. Och Anna visste. Det är dom, som släpper igenom ljuset!
måndag 1 november 2010
Fatta varje morgon följande beslut….
Det sägs ibland att det är kvinnorna, som hållit folkrörelserna vid liv. Och i synnerhet gäller det kanske frikyrkan, där det i mer än hundra år stickats, stoppats, bakats och sålts för att skapa förutsättningar för evangeliets spridning. I Frälsningsarmén har i mer än hundra år dessa föutsättningar skapats av Hemförbundet, och grundläggaren William Booth sa ju också vid något tillfälle att "många av mina bästa män är kvinnor". Det har redan bedrivits viss genderforskning om Frälsningsarmén och Hemförbundet, men mycket mer borde göras på det området.
Häromdagen var jag gäst på Hemförbundet, som numera officiellt bytt namn till Hem- och Familj, och både medlemskap och veckoträffar har numera också öppnats för män. Men på samma sätt som i mer än hundra år samlas fortfarande varje vecka hundratals kvinnor och alltså numera också alltfler män i vårt land till intressanta samlingar med andakt, kaffe och ett mer eller mindre lärorikt programinslag av något slag.Medelåldern är hög, men stämningen inte mindre god för det. Och det är i programavsnittet, som jag kom in i sammanhanget häromdagen.
På vissa håll, bl.a där jag var gäst, avger man fortfarande Hemförbundets gamla motto och medlemmarna säger till sig själva och åtminstone en gång i veckan även till varandra: "Jag vill i dag försöka att leva i enkelhet, uppriktighet och lugn; övervinna varje böjelse till missnöje, oro, missmod, orenhet och själviskhet; öva mig i glädje, i storsinthet, barmhärtighet och vanan av helig tystnad; vinnlägga mig om sparsamhet i mina utgifter, noggrannhet i mitt samtal, nit i tjänsten, trohet i det som anförtros mig och en barnslig förtröstan på Gud"?
Mottot är ett lysande exempel på hur vanliga, enkla vardagsmänniskor, på ett vardagsnära sätt tar i tu med frågor som politiker och beslutsfattare aldrig tycks kunna lösa: Leva i enkelhet; Ett löfte om att leva resurssnålt, energisnålt och med skölden uppe mot kommersialismens olika angreppsförsök. Och detta i en tid när resursslöseri hotar hela planeten. Övervinna varje böjelse till själviskhet; En uppmaning till solidaritet och gemenskap i en värld där egoismen, och ensam-är-stark-tänkandet breder ut sig alltmer och allt snabbare. Öva mig i vanan av helig tystnad; Tystnaden blir allt viktigare i en tid där alltfler budskap försöker överrösta varandra och där så mycket sägs, som aldrig blir gjort. En tystnad som tränar oss i att lyssna inåt, där Guds röst vill göra sig hörd. Vinnlägga mig om sparsamhet i mina utgifter; Klyftan mellan dem som har och dem som saknar blir allt större, och det även i vårt land. Och då behöver sparsamhet på nytt bli en dygd hos dem som har. Trohet i det som anförtros mig; Aktiespekulationer, försäkringsbedrägerier, svindel på hög nivå. Vi känner igen rubrikerna, och vad är då viktigare än trohet och tillit i det som anförtros mig. En barnslig förtröstan på Gud; För Frälsningsarmén som Hem- och Familj är en viktig del av, är det viktigt att uthålligt, modigt och kreativt presentera en gudstro, som i vårt land länge förlöjligats och ansetts gammalmodig och förlegad, som den kraftkälla som gör det möjligt för människor att leva framsynt i en svår tid.
Och även om mottot tillhör Hem och Familj, så vill jag också försöka göra det till mitt, och försöka visa min tro på Gud genom en enkel livsstil i gemenskap med Gud och med andra. En livsstil som utmanar pryltänkande och överflöd, och en livsstil som utstrålar tillit och förtroende. Så; Fatta varje morgon följande beslut…….
Jag gillar Hemförbundet!
Häromdagen var jag gäst på Hemförbundet, som numera officiellt bytt namn till Hem- och Familj, och både medlemskap och veckoträffar har numera också öppnats för män. Men på samma sätt som i mer än hundra år samlas fortfarande varje vecka hundratals kvinnor och alltså numera också alltfler män i vårt land till intressanta samlingar med andakt, kaffe och ett mer eller mindre lärorikt programinslag av något slag.Medelåldern är hög, men stämningen inte mindre god för det. Och det är i programavsnittet, som jag kom in i sammanhanget häromdagen.
På vissa håll, bl.a där jag var gäst, avger man fortfarande Hemförbundets gamla motto och medlemmarna säger till sig själva och åtminstone en gång i veckan även till varandra: "Jag vill i dag försöka att leva i enkelhet, uppriktighet och lugn; övervinna varje böjelse till missnöje, oro, missmod, orenhet och själviskhet; öva mig i glädje, i storsinthet, barmhärtighet och vanan av helig tystnad; vinnlägga mig om sparsamhet i mina utgifter, noggrannhet i mitt samtal, nit i tjänsten, trohet i det som anförtros mig och en barnslig förtröstan på Gud"?
Mottot är ett lysande exempel på hur vanliga, enkla vardagsmänniskor, på ett vardagsnära sätt tar i tu med frågor som politiker och beslutsfattare aldrig tycks kunna lösa: Leva i enkelhet; Ett löfte om att leva resurssnålt, energisnålt och med skölden uppe mot kommersialismens olika angreppsförsök. Och detta i en tid när resursslöseri hotar hela planeten. Övervinna varje böjelse till själviskhet; En uppmaning till solidaritet och gemenskap i en värld där egoismen, och ensam-är-stark-tänkandet breder ut sig alltmer och allt snabbare. Öva mig i vanan av helig tystnad; Tystnaden blir allt viktigare i en tid där alltfler budskap försöker överrösta varandra och där så mycket sägs, som aldrig blir gjort. En tystnad som tränar oss i att lyssna inåt, där Guds röst vill göra sig hörd. Vinnlägga mig om sparsamhet i mina utgifter; Klyftan mellan dem som har och dem som saknar blir allt större, och det även i vårt land. Och då behöver sparsamhet på nytt bli en dygd hos dem som har. Trohet i det som anförtros mig; Aktiespekulationer, försäkringsbedrägerier, svindel på hög nivå. Vi känner igen rubrikerna, och vad är då viktigare än trohet och tillit i det som anförtros mig. En barnslig förtröstan på Gud; För Frälsningsarmén som Hem- och Familj är en viktig del av, är det viktigt att uthålligt, modigt och kreativt presentera en gudstro, som i vårt land länge förlöjligats och ansetts gammalmodig och förlegad, som den kraftkälla som gör det möjligt för människor att leva framsynt i en svår tid.
Och även om mottot tillhör Hem och Familj, så vill jag också försöka göra det till mitt, och försöka visa min tro på Gud genom en enkel livsstil i gemenskap med Gud och med andra. En livsstil som utmanar pryltänkande och överflöd, och en livsstil som utstrålar tillit och förtroende. Så; Fatta varje morgon följande beslut…….
Jag gillar Hemförbundet!
Jag avskyr november
I dag inleds årets värsta månad och det är lika bra att jag säger som det är: Jag avskyr november. Jag har alltid ogillat denna månad, men det blir allt värre med åren. Så från att inte tycka om har det gått via ogilla till att avsky. Blir nästa steg hata? Nej, min uppfostran säger mig, att man inte ska hata, så... Fast egentligen så vet man inte. Jag kan förresten bunta ihop den senare delen av oktober också och lägga i samma avskykorg. Och vad tänkte egentligen Herren på när han skapade den perioden? Kanske tänkte Han på stearinljus-och värmeljusfabrikanter och anställda. Så att dom ska ha jobb, menar jag. För det går åt mycket stearin den här tiden för att härda ut. Eller tänkte Han kanske på att vi ska kunna njuta så mycket mer sedan åt alla ljus, både stearin och andra i december, men framför allt åt våren när ljuset så sakteliga börjar komma tillbaka?
Och vad tänkte jag på, när jag lovade att komma till sjätte kåren på Kungsholmen för att dela med mig av något så befängt som "Ljusa tankar i november". Idén till rubriksättning var dessutom alldeles min egen så jag har ingen att skylla på- Så;
Glada tankar i november: Kanarieöarna och Egypten är de populäraste enveckasresmålen med hyfsat säker värme och sol i november. Ett annat alternativ kan vara Marocko som är ett vinterresmål för charterbolagen, men där det blir lite väl kallt senare på året. I november är chansen stor att det är varmt och skönt. Så låt oss packa väskorna och dra i väg! Nej naturligtvis så går inte det. Men SMHI påminner på sin hemsida om att i fjol fick vi faktiskt en novembermånad med temperaturöverskott i hela landet. På många håll i både norr och söder var det den varmaste november sedan rekordmånaden år 2000.En kuriositet är att många stationer hade högre medeltemperatur i november än i oktober, i Värmland var skillnaden nästan två grader. Detta är mycket sällsynt, men inte helt unikt. Senast november var varmare än oktober i vissa delar av landet var år 2003. En rekordvarm november alltså. Men det var i fjol det.....
Men Lars-åke Lagrell och hans kompisar i fotbollsförbundets styrelse, dom älskar säkert november. Eller också tänker dom inte alls. Varför låter dom annars både allsvenskan och svenska cupen avgöras avgöras i november månad. Visserligen står i år guldstriden i allsvenskan mellan Malmö FF och Helsingborg, och då är vi ju nästan i Danmark. Men även i Danmark kan november vara riktigt grisig, det vet jag. Och att spela final i svenska cupen den 13 november!! Hur kul låter det? Och med Hammarby som ena parten dessutom... Nej, min bäste Lagrell, eller hur man nu tilltalar en pensionerad landshövding, Lägg om spelåret snarast! Låt oss börja spela höst- vår i ställer för som nu vår-höst. Som alla civiliserade fotbollsländer. Då kan både allsvenskan och svenska cupen avgöras en varm och ljus försommarkväll. Vad är det för fel på en sån tanke?
"Den vår de svage kallar höst" skaldade poeten Erik Axel Karlfeldt. Och visst finns det mycket att uppskatta med hösten– friska men lite kalla molnfria soliga dagar,trädens bladverk färgas i varm färgprakt,trattkantarellerna och andra sena svampar att plocka, och våra små sjöar och ängar som sveps in i lätt dimma. Så här skaldade Karlfeldt:
Men knappast i november. Han skrev säkert sin dikt i september eller tidig oktober, för då tycker även jag att hösten går an. Men november. Blöta, tunga löv, som ska krattas, vinterdäck som ska på, medan allting i naturen dör runt omkring. Och Lasse Löndahl, uppmanade oss med sin sammetsröst att
Men nej, det går inte: Det är bara att bita ihop. Jag avskyr november, men snart är det jul, och vår och sommar och värme......
Och vad tänkte jag på, när jag lovade att komma till sjätte kåren på Kungsholmen för att dela med mig av något så befängt som "Ljusa tankar i november". Idén till rubriksättning var dessutom alldeles min egen så jag har ingen att skylla på- Så;
Glada tankar i november: Kanarieöarna och Egypten är de populäraste enveckasresmålen med hyfsat säker värme och sol i november. Ett annat alternativ kan vara Marocko som är ett vinterresmål för charterbolagen, men där det blir lite väl kallt senare på året. I november är chansen stor att det är varmt och skönt. Så låt oss packa väskorna och dra i väg! Nej naturligtvis så går inte det. Men SMHI påminner på sin hemsida om att i fjol fick vi faktiskt en novembermånad med temperaturöverskott i hela landet. På många håll i både norr och söder var det den varmaste november sedan rekordmånaden år 2000.En kuriositet är att många stationer hade högre medeltemperatur i november än i oktober, i Värmland var skillnaden nästan två grader. Detta är mycket sällsynt, men inte helt unikt. Senast november var varmare än oktober i vissa delar av landet var år 2003. En rekordvarm november alltså. Men det var i fjol det.....
Men Lars-åke Lagrell och hans kompisar i fotbollsförbundets styrelse, dom älskar säkert november. Eller också tänker dom inte alls. Varför låter dom annars både allsvenskan och svenska cupen avgöras avgöras i november månad. Visserligen står i år guldstriden i allsvenskan mellan Malmö FF och Helsingborg, och då är vi ju nästan i Danmark. Men även i Danmark kan november vara riktigt grisig, det vet jag. Och att spela final i svenska cupen den 13 november!! Hur kul låter det? Och med Hammarby som ena parten dessutom... Nej, min bäste Lagrell, eller hur man nu tilltalar en pensionerad landshövding, Lägg om spelåret snarast! Låt oss börja spela höst- vår i ställer för som nu vår-höst. Som alla civiliserade fotbollsländer. Då kan både allsvenskan och svenska cupen avgöras en varm och ljus försommarkväll. Vad är det för fel på en sån tanke?
"Den vår de svage kallar höst" skaldade poeten Erik Axel Karlfeldt. Och visst finns det mycket att uppskatta med hösten– friska men lite kalla molnfria soliga dagar,trädens bladverk färgas i varm färgprakt,trattkantarellerna och andra sena svampar att plocka, och våra små sjöar och ängar som sveps in i lätt dimma. Så här skaldade Karlfeldt:
Nu är den stolta vår utsprungen,
den vår de svaga kalla höst.
Nu blommar heden röd av ljungen
och hvitt av liljor älvens bröst.
Nu är den sista visan sjungen
av sommarens kvinnligt veka röst;
nu stiger uppför bergens trappa
trumpetarn storm i dunkel kappa.
Men knappast i november. Han skrev säkert sin dikt i september eller tidig oktober, för då tycker även jag att hösten går an. Men november. Blöta, tunga löv, som ska krattas, vinterdäck som ska på, medan allting i naturen dör runt omkring. Och Lasse Löndahl, uppmanade oss med sin sammetsröst att
Minns i november
den ljuva september,
den tid då äpplet fallet moget.
Grå är november
men ljus är september
Men nej, det går inte: Det är bara att bita ihop. Jag avskyr november, men snart är det jul, och vår och sommar och värme......
lördag 30 oktober 2010
En inte alldeles vanlig dag
I dag år 1735 föddes John Adams. Bara det gör ju den här dagen till en inte alldeles vanlig dag. Han var ju dessutom USA:s president 1797-1801, och amerikanska presidenter föds ju inte varje dag. Och Glenn Hysén har födelsedag i dag. Då vet jag åtminstone en som gärna vill gratulera..... Dessutom återgår vi i natt till svensk normaltid. Hur var det nu man skulle göra för att bli normal igen? Jo visst ja; man ställer tillbaka utemöblerna på hösten, och alltså ställer vi tillbaka klockan i natt. Klockan tre blir klockan två helt plötsligt.Varför är förresten vintertiden mer normal än sommartiden? Det är kanske det lutherska arvet som gör sig påmint.Mörkt och lite jobbigt ska det vara, inte alltför ljust och lustfyllt.
I dag tar också MoDo:s måltorka i elitserien slut. Så alldeles vanlig är inte dagen på det sättet heller. Men det kanske blir den gamla vanliga visan i stället; Femte matchen utan mål. Då vet jag åtminstone en som blir glad.... Väl inne på sportavdelningen så har ju bandysäsongen dragit igång. När jag flyttade till Uppsala på 60-talet, såg jag mitt livs första bandymatcher, och blev om inte frälst så i alla fall lite förtjust. Då var det Sirius och i dag är nog Haparanda/Tornio, som är favoritlaget. Varför vet jag inte, men det är nog mina norrländska rötter, som gör sig påminda. Varken Sundsvallsgiffarna eller Haparanda/Tornio är ju Sveriges bästa lag i sina respektive sporter än, men mitt hjärta klappar ändå för dem. Så nu ska vi bara ha upp giffarna i högsta serien också så.....
Om den här dagen hade varit en vanlig dag hade jag nog börjat med lövkrattningen i dag. men nu är det inte en alldeles vanlig dag så det får anstå. Barnbarnen ska ju ha nåt att göra i nästa vecka också. Barnabete? Inte alls, men ett fint tillfälle att umgås.
I dag får man också veta att Zlatan är en en populär fjärde vis man i italienska julkrubbor!!! Det är tydligen sed i det katolska Italien att man förser sina jukrubbor med en fjärde vis man, en personlig favorit. Men Zlatan i en julkrubba?? Så en inte alldeles vanlig dag minsann.... Alldeles vanligt är det väl inte heller att pölsa och korv från Bastuträsk får pris. Men i dag får dessa läckerheter nån sorts utmärkelse. När jag läste det blev jag plötsligt alldeles våldsamt sugen på pölsa. Varför äter man inte såna läckerheter nu för tiden. Pölsa, rotmos med fläsklägg och levergryta. Vart har sånt tagit vägen?
En ganska vanlig dag är det ju numera när drevet på moderaternas nya partisekreterare går vidare. Jag vet inte om jag tycker att hon ska avgå, men lite aningslöst var det väl att som miljöpolitisk talesperson låta sig bjudas av Shell. Men Reinfeldt har väl ingen riktig näsa för utnämningar, och korruption är ju nåt som bara förekommer i andra länder.
I dag är det +10 grader. Den 30 oktober. Så en alldeles vanlig dag är det väl inte. Men en vanlig promenad ska det bli denna inte alldeles vanliga dag.
I dag tar också MoDo:s måltorka i elitserien slut. Så alldeles vanlig är inte dagen på det sättet heller. Men det kanske blir den gamla vanliga visan i stället; Femte matchen utan mål. Då vet jag åtminstone en som blir glad.... Väl inne på sportavdelningen så har ju bandysäsongen dragit igång. När jag flyttade till Uppsala på 60-talet, såg jag mitt livs första bandymatcher, och blev om inte frälst så i alla fall lite förtjust. Då var det Sirius och i dag är nog Haparanda/Tornio, som är favoritlaget. Varför vet jag inte, men det är nog mina norrländska rötter, som gör sig påminda. Varken Sundsvallsgiffarna eller Haparanda/Tornio är ju Sveriges bästa lag i sina respektive sporter än, men mitt hjärta klappar ändå för dem. Så nu ska vi bara ha upp giffarna i högsta serien också så.....
Om den här dagen hade varit en vanlig dag hade jag nog börjat med lövkrattningen i dag. men nu är det inte en alldeles vanlig dag så det får anstå. Barnbarnen ska ju ha nåt att göra i nästa vecka också. Barnabete? Inte alls, men ett fint tillfälle att umgås.
I dag får man också veta att Zlatan är en en populär fjärde vis man i italienska julkrubbor!!! Det är tydligen sed i det katolska Italien att man förser sina jukrubbor med en fjärde vis man, en personlig favorit. Men Zlatan i en julkrubba?? Så en inte alldeles vanlig dag minsann.... Alldeles vanligt är det väl inte heller att pölsa och korv från Bastuträsk får pris. Men i dag får dessa läckerheter nån sorts utmärkelse. När jag läste det blev jag plötsligt alldeles våldsamt sugen på pölsa. Varför äter man inte såna läckerheter nu för tiden. Pölsa, rotmos med fläsklägg och levergryta. Vart har sånt tagit vägen?
En ganska vanlig dag är det ju numera när drevet på moderaternas nya partisekreterare går vidare. Jag vet inte om jag tycker att hon ska avgå, men lite aningslöst var det väl att som miljöpolitisk talesperson låta sig bjudas av Shell. Men Reinfeldt har väl ingen riktig näsa för utnämningar, och korruption är ju nåt som bara förekommer i andra länder.
I dag är det +10 grader. Den 30 oktober. Så en alldeles vanlig dag är det väl inte. Men en vanlig promenad ska det bli denna inte alldeles vanliga dag.
torsdag 28 oktober 2010
Personligt
Du är bäst när du är personlig. Det var så hon sa, min bloggkompis. Och med tanke på art hon har flera års och flerahundra inläggs försprång i bloggandet, så vet hon vad hon talar om. Så efter några dagars utflykt till det allmängiltiga kåserandet, så återvänder jag härmed till det personliga.
Det sägs ibland att det kan vara svårt att dra gränsen mellan det personliga och det privata. Det har jag aldrig upplevt. Kanske är det därför att jag inte varit tillräckligt personlig, men mera troligt därför att magkänslan säger till om jag nån gång skulle närma mig den privata sfären. Så du som söker något östmanskt privat kan sluta läsa här. Det blir inget sånt. Varken nu eller sen.
Jag var i Uppsala och gästade torsdagsträffen på Frälsningsarmén härom veckan. En torsdag alltså. "Var det bättre förr?" var temat och vi landade nog i att det var det inte. Var det nåt som var bättre förr så var det möjligen vi. Yngre, friskare, starkare och vackrare också, åtminstone en del av oss. Men utöver det så är det många faktorer som styr, när vi vill sjunga att "Vår bästa tid är nu". För mig känns det nästan som om jag skulle kunna klämma i med den versen i dag. Jag bestämde mig tidigt för att göra den här dagen till en riktig pensionärsdag. En lång promenad, läsning, radiolyssnande, en stunds ögonvila efter lunch och nu lite bloggande. Så min bästa tid hittills är kanske nu. Man kan i alla fall inte ha det mycket bättre, och på Facebook har flera vänner anmält sin avundsjuka.
På måndag blir det inte torsdagsträff men väl måndags sådan på sjätte kåren på Kungsholmen. "Glada tankar i november" står det att jag ska tala om då. Men i en kombination av lättja och tillfredsställelse med resultatet från Uppsala ska jag nog köra tema med variationer. Alltså ska jag ställa frågan om det var bättre förr-- på Kungsholmen. Men lite måste jag stuva om i manuset så att det blir glada tankar i november också. Som programmet utlovar. Som jag känner Frälsningsarméns hemförbund så blir det nog en del äldre soldater bland publiken. Och då kanske dom vill ha lite mer Frälsningsarmén och lite mindre Nils Ferlin. Fast lite Ferlin ska det nog bli i alla fall. Jag kanske göra dikten På Arendorffs tid till ett stående inslag i mitt kåserande om förr och nu. "På Arendorffs tid då var himmelen vid då var stjärnorna nära att se." Ferlin menar att det i alla fall var roligare förr. Och så var det kanske. "Det var lustiga år, men med slätkammat hår nivelleringen gjorde entré. Och så blev det så här: vi är lika som bär. Kan ni se något särskilt i de'? Folk betalar sin skatt och är snälla fastän inte ett skvatt originella. Nu är tillvaron platt som en nedsutten hatt. Ja' ser ingenting särskilt i de'". Arendorff lär förresten ha varit en kuf, som till och från umgicks med Nils Ferlin i Klarakvarteren.
Kufar hade vi förresten gott om på Frälsningsarmén då, förr, när det kanske var bättre eller kanske inte. Varje kår kan berätta om orginalen som satt som mötesbesökare söndag efter söndag. En del blev frälsta och satte på sig sin röda tröja, andra bara satt där för att till slut försvinna. I nivelleringens spår, kanske. Det är förresten trist att alla orginal har försvunnit. Både från Frälsningsarmén och från samhällsbilden. Det kanske man skulle säga nåt om på sexan. Den kallas ju så i folkmun, Frälsningsarméns sjätte kår. Om nu folkmunnen talar om den alls längre..... Och om den, folkmunnen alltså, inte gör det längre då är det i så fall Frälsningsarméns eget fel, och då kanske Frälsningsarmén borde rätta till det. Bli gatans kyrka igen! Håller jag på att lämna det pesonliga nu? Nej jag är också en del av Frälsningsarmén, och som den delen kan jag vara med och bekämpa det förkyrkligande av Frälsningsarmén som redan William Booth såg som en fara och en risk.
Men lite privat vågar jag kanske bli ändå, även om jag inte hittar någon koppling till ovanstående. Min dotter har inlett en ny karriär som vinterbadare!! Ett par gånger i veckan lögar hon sig i Öresunds böljor. Och detta i slutet av oktober! Men det är nog varmare i det danska vattnet än i Jungfrufjärden..... Och när hon måste ta med yxan till Langebro för att hugga upp en vak då stannar hon nog inne i stugvärmen.
Det sägs ibland att det kan vara svårt att dra gränsen mellan det personliga och det privata. Det har jag aldrig upplevt. Kanske är det därför att jag inte varit tillräckligt personlig, men mera troligt därför att magkänslan säger till om jag nån gång skulle närma mig den privata sfären. Så du som söker något östmanskt privat kan sluta läsa här. Det blir inget sånt. Varken nu eller sen.
Jag var i Uppsala och gästade torsdagsträffen på Frälsningsarmén härom veckan. En torsdag alltså. "Var det bättre förr?" var temat och vi landade nog i att det var det inte. Var det nåt som var bättre förr så var det möjligen vi. Yngre, friskare, starkare och vackrare också, åtminstone en del av oss. Men utöver det så är det många faktorer som styr, när vi vill sjunga att "Vår bästa tid är nu". För mig känns det nästan som om jag skulle kunna klämma i med den versen i dag. Jag bestämde mig tidigt för att göra den här dagen till en riktig pensionärsdag. En lång promenad, läsning, radiolyssnande, en stunds ögonvila efter lunch och nu lite bloggande. Så min bästa tid hittills är kanske nu. Man kan i alla fall inte ha det mycket bättre, och på Facebook har flera vänner anmält sin avundsjuka.
På måndag blir det inte torsdagsträff men väl måndags sådan på sjätte kåren på Kungsholmen. "Glada tankar i november" står det att jag ska tala om då. Men i en kombination av lättja och tillfredsställelse med resultatet från Uppsala ska jag nog köra tema med variationer. Alltså ska jag ställa frågan om det var bättre förr-- på Kungsholmen. Men lite måste jag stuva om i manuset så att det blir glada tankar i november också. Som programmet utlovar. Som jag känner Frälsningsarméns hemförbund så blir det nog en del äldre soldater bland publiken. Och då kanske dom vill ha lite mer Frälsningsarmén och lite mindre Nils Ferlin. Fast lite Ferlin ska det nog bli i alla fall. Jag kanske göra dikten På Arendorffs tid till ett stående inslag i mitt kåserande om förr och nu. "På Arendorffs tid då var himmelen vid då var stjärnorna nära att se." Ferlin menar att det i alla fall var roligare förr. Och så var det kanske. "Det var lustiga år, men med slätkammat hår nivelleringen gjorde entré. Och så blev det så här: vi är lika som bär. Kan ni se något särskilt i de'? Folk betalar sin skatt och är snälla fastän inte ett skvatt originella. Nu är tillvaron platt som en nedsutten hatt. Ja' ser ingenting särskilt i de'". Arendorff lär förresten ha varit en kuf, som till och från umgicks med Nils Ferlin i Klarakvarteren.
Kufar hade vi förresten gott om på Frälsningsarmén då, förr, när det kanske var bättre eller kanske inte. Varje kår kan berätta om orginalen som satt som mötesbesökare söndag efter söndag. En del blev frälsta och satte på sig sin röda tröja, andra bara satt där för att till slut försvinna. I nivelleringens spår, kanske. Det är förresten trist att alla orginal har försvunnit. Både från Frälsningsarmén och från samhällsbilden. Det kanske man skulle säga nåt om på sexan. Den kallas ju så i folkmun, Frälsningsarméns sjätte kår. Om nu folkmunnen talar om den alls längre..... Och om den, folkmunnen alltså, inte gör det längre då är det i så fall Frälsningsarméns eget fel, och då kanske Frälsningsarmén borde rätta till det. Bli gatans kyrka igen! Håller jag på att lämna det pesonliga nu? Nej jag är också en del av Frälsningsarmén, och som den delen kan jag vara med och bekämpa det förkyrkligande av Frälsningsarmén som redan William Booth såg som en fara och en risk.
Men lite privat vågar jag kanske bli ändå, även om jag inte hittar någon koppling till ovanstående. Min dotter har inlett en ny karriär som vinterbadare!! Ett par gånger i veckan lögar hon sig i Öresunds böljor. Och detta i slutet av oktober! Men det är nog varmare i det danska vattnet än i Jungfrufjärden..... Och när hon måste ta med yxan till Langebro för att hugga upp en vak då stannar hon nog inne i stugvärmen.
onsdag 27 oktober 2010
Är det sant?
Vi lever i eftervalstider, och nu ska de olika politiska majoriteterna upp till bevis. Är det sant det dom lovade i valet? Kommer skatten att sänkas, kommunikationerna att förbättras och jobben att komma fram? Erfarenheterna från tidigare säger väl att politiker lovar runt och håller ganska tunt. För inte hade väl alliansen inför valet 2006 lovat en nedmontering av välfärden på det sätt som skett i snabb takt under de fyra år som gått? Plus en massa annat.
Och vad är egentligen sant av allt det vi får i oss via massmedia? Min gamla farmor sa ofta att "det måste vara sant, eftersom det har stått i tidningen." I dag är det väl ofta tvärtom. Det kan inte vara sant eftersom det har stått i Svensk Damtidning eller rent av i Aftonbladet. Därför gillar jag grävande journalistik av typen Uppdrag granskning i SVT. Journalister som försöker få fram sanningen bakom rubrikena. Om det nu är sant det som Janne Josefsson och hans kompisar påstår. Man kan aldrig veta....
Religion i allmänhet och kanske kristendom i synnerhet gör ju anspråk på att stå för sanningen. Att vara kristen innebär då för mig att sätta tro till vad Bibeln säger. Väckelsens pionjärer ställde i en av sina sånger frågan: ”Är det sant att Jesus är min broder?” Och sången gav själv svaret: ” O, det broderskapet, se det gäller mer än allt vad här man nämna kan, ty i bredd med Jesus det mig ställer, ger mig rätt till samma arv som han." Vi sena tiders barn har säkert svårt att föreställa oss vad det betydde för synen på både sitt eget och andras människovärde att sjunga dessa strofer. Ty de som sjöng att man hade rätt att stå i bredd med Jesus var fattiga statare, torpare, tjänstekvinnor och exploaterade bruksarbetare. Människor som stod så nära slaveriet, som vi kommit i Sverige. I bredd med Jesus själv! På det sättet blev frälsningsupplevelse och medlemskap i kår och församling inte endast en religiös erfarenhet. Man blev också någon! Och i bredd med Jesus vågade man söka till folkhögskola, men fick sina kamraters förtroende på jobbet och man blev kommunalpolitiker. Väckelsens betydelse för att ge vanliga människor människovärde och självförtroende kan knappast överskattas. Det var sant det som förkunnades!
Men människovärdet är fortfarande i fara! Ett besök i en invandrartät förort, på en skola eller ett äldreboende i en fattig avfolkningskommun eller i en tättbefolkad förort med för den delen, övertygar snabbt den som eventuellt tvivlar på det. Och för övrigt räcker med att ta till sig reklambudskapen i TV eller i brevlådan. Det är den som har, som räknas. Rikedom, ungdom och skönhet ger människovärde. Men är det verkligen sant? Sekulariseringen har naturligtvis inneburit, att det inte längre räcker med att sjunga om Jesus som broder och om arvet däruppe i det höga för att övertyga om att sanningen och människovärdet finns nån annanstans. Men det man inte kan tala om, därför att ord förlorat sin betydelse, kan man visa i praktisk handling. Visa att det är sant...
Bibelns budskap, som den gamla sången av Lina Sandell från 1863 bygger på, gäller oförändrat. Som kristna har vi budskapet om ”samma himmel, samme Gud och Far” och vi har också att ansvar att förmedla det budskapet till de människor som i dag utnyttjas och exploateras på olika sätt. Det är sant också för dom. Arvet är också deras! Och precis som väckelsens pionjärer vann människors förtroende måste vi också förtjäna människors förtroende. Dagens kristna och dagens församlingar kan bara göra det genom att visa att vi litar på människor. De talar kanske ett annat språk, de kanske beter sig annorlunda, de är helt enkelt inte som vi. Men församlingens unika funktion skulle ju vara att olika barn leka bäst. Och detta därför att vi har samma rätt till arvet! Ett arv, som både ger vila i en hård livssituation och även kreativitet och framtidstro.
Och det är faktiskt sant. Jesus är min broder!!
Och vad är egentligen sant av allt det vi får i oss via massmedia? Min gamla farmor sa ofta att "det måste vara sant, eftersom det har stått i tidningen." I dag är det väl ofta tvärtom. Det kan inte vara sant eftersom det har stått i Svensk Damtidning eller rent av i Aftonbladet. Därför gillar jag grävande journalistik av typen Uppdrag granskning i SVT. Journalister som försöker få fram sanningen bakom rubrikena. Om det nu är sant det som Janne Josefsson och hans kompisar påstår. Man kan aldrig veta....
Religion i allmänhet och kanske kristendom i synnerhet gör ju anspråk på att stå för sanningen. Att vara kristen innebär då för mig att sätta tro till vad Bibeln säger. Väckelsens pionjärer ställde i en av sina sånger frågan: ”Är det sant att Jesus är min broder?” Och sången gav själv svaret: ” O, det broderskapet, se det gäller mer än allt vad här man nämna kan, ty i bredd med Jesus det mig ställer, ger mig rätt till samma arv som han." Vi sena tiders barn har säkert svårt att föreställa oss vad det betydde för synen på både sitt eget och andras människovärde att sjunga dessa strofer. Ty de som sjöng att man hade rätt att stå i bredd med Jesus var fattiga statare, torpare, tjänstekvinnor och exploaterade bruksarbetare. Människor som stod så nära slaveriet, som vi kommit i Sverige. I bredd med Jesus själv! På det sättet blev frälsningsupplevelse och medlemskap i kår och församling inte endast en religiös erfarenhet. Man blev också någon! Och i bredd med Jesus vågade man söka till folkhögskola, men fick sina kamraters förtroende på jobbet och man blev kommunalpolitiker. Väckelsens betydelse för att ge vanliga människor människovärde och självförtroende kan knappast överskattas. Det var sant det som förkunnades!
Men människovärdet är fortfarande i fara! Ett besök i en invandrartät förort, på en skola eller ett äldreboende i en fattig avfolkningskommun eller i en tättbefolkad förort med för den delen, övertygar snabbt den som eventuellt tvivlar på det. Och för övrigt räcker med att ta till sig reklambudskapen i TV eller i brevlådan. Det är den som har, som räknas. Rikedom, ungdom och skönhet ger människovärde. Men är det verkligen sant? Sekulariseringen har naturligtvis inneburit, att det inte längre räcker med att sjunga om Jesus som broder och om arvet däruppe i det höga för att övertyga om att sanningen och människovärdet finns nån annanstans. Men det man inte kan tala om, därför att ord förlorat sin betydelse, kan man visa i praktisk handling. Visa att det är sant...
Bibelns budskap, som den gamla sången av Lina Sandell från 1863 bygger på, gäller oförändrat. Som kristna har vi budskapet om ”samma himmel, samme Gud och Far” och vi har också att ansvar att förmedla det budskapet till de människor som i dag utnyttjas och exploateras på olika sätt. Det är sant också för dom. Arvet är också deras! Och precis som väckelsens pionjärer vann människors förtroende måste vi också förtjäna människors förtroende. Dagens kristna och dagens församlingar kan bara göra det genom att visa att vi litar på människor. De talar kanske ett annat språk, de kanske beter sig annorlunda, de är helt enkelt inte som vi. Men församlingens unika funktion skulle ju vara att olika barn leka bäst. Och detta därför att vi har samma rätt till arvet! Ett arv, som både ger vila i en hård livssituation och även kreativitet och framtidstro.
Och det är faktiskt sant. Jesus är min broder!!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)