Vad vet du om Örnsköldsvik? Kanske ingenting. Eller en hel del. Stan med en hoppbacke mitt i stan. En hoppbacke som går rakt under järnvägsstationen. Eller resecentrum, som det numera heter. Detta trots att det går mycket färre tåg från detta centrum än det gjorde från den gamla järnvägsstationen, där åtskilliga rälsbussar avgick dagligen till Mellansel. Och stan med MoDo, både företaget, som utgjort ett av de två ben,som stan alltid vilat på, och hockeylaget, med två SM-guld. Men också det enda lag som under en säsong i högsta serien inte tagit en enda poäng. Men då hette dom ju Alfredshems IK. Det andra benet, som stan vilar på, hette då, när stan verkligen gjorde det, Hägglunds,och tillverkade praktiskt taget alla bussar, som rullade på landets vägar. Nu har företaget bytt både namn och inriktning. Fast de pansarfordon som man skulle tillverka för den svenska staten, har samma svenska stat nu bett ett finländskt företag tillverka i stället.Och tvingat den svenska arbetslöshetskön att förlängas med 150 personer.
Där, i den stan, finns stenarna där barn jag lekt. Och dessa stenar har jag besett under några dagar. Eller snarare beser, eftersom jag fortfarande är kvar i stan. En del känner man igen, men mycket har naturligtvis förändrats under de 46 år som gått sen jag slutade leka med stenarna...Statyn med sörkörarna fanns inte på torget då. Vilka var sörkörarna? Det kan du säkert läsa om på Wikipedia. Wikipedia fanns inte då heller, förresten. Och inte fanns hoppbackar i plast, som det finns nu. Men då fanns det i stället backhoppare,och det finns det inte nu. Och då fanns en utomhusrink för hockey, ungefär på samma plats arenan nu ligger. Om den här bloggen varit en ljudfilm hade du kunnat höra hur man uttalar t.ex. ordet arena. Med betoning på en helt annan stavelse än i resten av landet... Fast det heter inte arena heller nu längre utan Center, Fjällräven Center. Den ligger i stadsdelen Framnäs, säger Wikipedia. Undras just när Framnäs blev en " stadsdel"....Där fanns tidigare bara ett träsliperi och några hallonbuskar.
Kyrkor fanns det gott bland stenarna där barn jag lekte. Stora och små. Svenska kyrkor och pingstkyrkor. Och allt däremellan. Frälsningsarmén fanns, inte bara geografiskt, mitt emellan. Också den var ganska stor. Då. I dag finns det inte så mycket kvar av frälsningsarmékåren, och visst fylls jag av lite vemod, när jag undrar vart alla tagit vägen. En del är naturligtvis döda, befordrade till härligheten på frälsningsarméspråk, och andra, t.ex jag och hustrun, har flyttat från stan.Men dom andra? Vart har dom tagit vägen?
Men Elimkyrkan lever. Då tillhörde den ÖM, Örebromissionen, och dag har alla dom baptisterna blivit medlemmar i EFK, Evangeliska Frikyrkan. Men kyrkan ligger kvar på samma ställe, mitt i stan, och jag besökte den i går. Det var nog femtio år sen sist, men kändes varmt, gott och välkommet.Och budskapet om frälsning och nytt liv i Jesus Kristus var detsamma, nu som då.Och stan är säkert fortfarande en av de kyrkotätatste i landet.
Och besöket bland stenarna där barn jag lekt föranleddes av ett födelsedagskalas, där en svägerska till hustrun fyllde år. Blir hon förresten min svägerska då också? Tänk att jag aldrig kan lära mig hur släkten hänger ihop....Men alla fanns där. Barn, barnbarn, kusiner,kusinbarn och gammelfastrar. Trevligt och gott. Kalvsylta och fatost äter man numera nästan bara hos födelsedagsbarnet, men så gott det var, alltihop.
Och mitt emot festlokalen låg det som en gång var en fotbollsplan. Hemmaplan för ett lag, som inte längre finns. Målnäten hängde i revor, och målribborna hade kroknat och blivit lägre än dom 2,44 meter, som reglerna föreskriver.Och gräset var högt och planen inte kalkad och linjerad. Då, om inte förr, förstod jag, att, trots allt, har åren gått sedan jag lekte bland stenarna Nolaskogs.
söndag 5 september 2010
torsdag 2 september 2010
Lägg ner Hammarby!
Det var väl byggmästare Percy Nilsson i Malmö, som tyckte att det var för mycket sport inom idotten. Varpå han bolagiserade först fotbollen och sen ishockeyn i stan. Med resultatet att det blev mindre, eller åtminstone sämre sport inom hans idrottsaffärsimperium. Inget guld till fotbollslaget MFF och hockeylaget, MIF, förvandlades till ett medelmåttigt allsvenskt lag. Det hade nog varit bra med mer sport och mindre buisness där, kanske.
Jag sticker ut hakan och vågar påstå, att knappast någon bolagisering med åtföljande aktieförsäljning inom idrotten i Sverige har blivit någon framgång. Och där framgångarna kommit, har det handlat om sådana på det sportsliga området och inte på det ekonomiska. Och om man tittar på svensk idrott överlag idag så är det snarare för lite sport och för mycket annat.
Ingen sport alls, praktiskt taget, är det inom Hammarby Fotboll, t.ex. Vilken soppa!!! Den enda stjärnan i laget, Linus Hallenius, värvad från Sundsvall med hjälp av externa finansiärer, säljs till italienska Genua, för att rädda ekonomin. De okända, externa mellanhänderna dyker upp igen och vill ta pengarna, ordföranden blir avsatt och vd:n avgår. Allt medan laget fortsätter sin kräftgång i Superettan. Var finns nu Finansinspektionens motsvarighet på fotbollsplanen? Det var ju denna inspektion som förbjöd HQ-bank att fortsätta sin spekulationsverksamhet. Vem har mod att förbjuda Hammarby? Det europeiska fotbollsförbundet, UEFA, klev ju härom dagen fram som nån sorts fotbollspolis, och förbjöd vuvuzelan, det sydafrikanska oljudet, vid en massa internationella matcher. Vilket jönseri!!! Nej, att förbjuda Hammarby Fotboll, vore en mycket kraftfullare och effektivare åtgärd. Hammarby Hockey la ju också ner, eller tvingades till konkurs, och några Bajenentusiaster har där börjat om från början långt ner i seriesystemet. Där sport och idrott är samma sak..... Om det finns några riktiga Bajenentusiaster kvar på Söderstadions läktare, och inte bara huliganer och slagskämpar, så blir mitt råd: Gör som hockeyn! Börja om! Utan både Antschutz Entertainment Group och AEG Sweden. Spela fotboll!!!!
Det är för övrigt för lite sport inom idrotten på fler håll. Men jag slutar nu, innan jag hetsar upp mig ännu mer. Sånt är inte bra för blodtrycket.På tal om blodtrycket, så är det för mycket privatiseringar inom vård och läkemedel också! Så jag ber att få återkomma. När man lagt ner Hammarby Fotboll....
Jag sticker ut hakan och vågar påstå, att knappast någon bolagisering med åtföljande aktieförsäljning inom idrotten i Sverige har blivit någon framgång. Och där framgångarna kommit, har det handlat om sådana på det sportsliga området och inte på det ekonomiska. Och om man tittar på svensk idrott överlag idag så är det snarare för lite sport och för mycket annat.
Ingen sport alls, praktiskt taget, är det inom Hammarby Fotboll, t.ex. Vilken soppa!!! Den enda stjärnan i laget, Linus Hallenius, värvad från Sundsvall med hjälp av externa finansiärer, säljs till italienska Genua, för att rädda ekonomin. De okända, externa mellanhänderna dyker upp igen och vill ta pengarna, ordföranden blir avsatt och vd:n avgår. Allt medan laget fortsätter sin kräftgång i Superettan. Var finns nu Finansinspektionens motsvarighet på fotbollsplanen? Det var ju denna inspektion som förbjöd HQ-bank att fortsätta sin spekulationsverksamhet. Vem har mod att förbjuda Hammarby? Det europeiska fotbollsförbundet, UEFA, klev ju härom dagen fram som nån sorts fotbollspolis, och förbjöd vuvuzelan, det sydafrikanska oljudet, vid en massa internationella matcher. Vilket jönseri!!! Nej, att förbjuda Hammarby Fotboll, vore en mycket kraftfullare och effektivare åtgärd. Hammarby Hockey la ju också ner, eller tvingades till konkurs, och några Bajenentusiaster har där börjat om från början långt ner i seriesystemet. Där sport och idrott är samma sak..... Om det finns några riktiga Bajenentusiaster kvar på Söderstadions läktare, och inte bara huliganer och slagskämpar, så blir mitt råd: Gör som hockeyn! Börja om! Utan både Antschutz Entertainment Group och AEG Sweden. Spela fotboll!!!!
Det är för övrigt för lite sport inom idrotten på fler håll. Men jag slutar nu, innan jag hetsar upp mig ännu mer. Sånt är inte bra för blodtrycket.På tal om blodtrycket, så är det för mycket privatiseringar inom vård och läkemedel också! Så jag ber att få återkomma. När man lagt ner Hammarby Fotboll....
onsdag 1 september 2010
Var det bättre förr?
Jag var på fest i går! Alla tidigare rektorer och biträdande såna vid det som under nästan 50 år hette Dalarö folkhögskola och som nu heter Ågesta folkhögskola hade samlats för att fira av ytterligare en av oss, som nu når det magiska åldersstrecket. Ja skolans grundare och förste rektor var förståss inte med, hon är död sedan några år. Men annars var skaran nästan man-och kvinngrann. Och så trevligt vi hade!! Och inte ägnade vi heller särskilt mycket tid åt att ondgöra oss över gamla elever, som passerat revy under åren. Bara ett och annat gott skratt åt glada minnen..
Vi hade ett mer än femtioårigt perspektiv på svenskt samhälle och svensk skola, vi som satt där. Och var det då bättre förr? Nej det var det inte. Det var nog vi som var bättre förr. Yngre, friskare och piggare på kreativa, modiga lösningar på svåra problem. Folkhögskolan är säkert Sveriges mest både okända och undervärderade skolform. Med sin nästan totala frånvaro av central styrning i form av byråkratiskt fastställda kurs- och läroplaner är folkhögskolan bättre skickad än någon annan skolform att fånga upp behov hos både kursdeltagare och samhälle. Och har vi då lyckats med det på vår skola? Rektorer kallar det alltid "sin" skola eller "vår"skola. Oavsett hur längesen det var sedan skolan var "deras". Omkring det kretsade en hel del av samtalet runt bordet, och vi mindes många lyckade arbetslöshetsprojekt och speciella satsningar på olika handikappgrupper. Och vi mindes, hur människor, som för första gången betraktades som vuxna just på folkhögskolan växte under tiden hos oss. Och hur dom la grunden till ett fungerande vuxenliv. Och så mindes vi all den kärlek som spirade på folkhögskolan, hur par fann varann och hur man i många fall har hållit ihop sedan dess.
Och så mindes vi alla glada fester och upptåg. Vi var ju med på den tid då alla elever bodde i skolans internat och bara fick resa hem var tredje helg. Och då gick man också i skola på lördagarna. Så inte var det bättre förr..... Då fördrevs helgkvällarna med s.k. samkväm, då vi roade varann med allehanda upptåg. Man måste nog ha varit med för stt förstå..... Men efter att ha varit med om dessa fester i 15-20 år hände det att man kunde tröttna på skämten och upptågen. Ja, en kollega till mig, skriver i sina memoarer, att han ibland föreställer sig helvetet som ett i evighet pågående folkhögskolesamkväm. Och rektorn var det alltid speciellt roligt att göra sig rolig åt....
Skolans nuvarande rektor, Magnus, var också med, och vi andra kunde med glädje förstå, att skolan håller stilen. För några år sen flyttade man verksamheten från Dalarö till Ågesta, men skolans inriktning består. Man når fortfarande människor, som behöver folkhögskolans speciella pedagogik och såna som behöver en ny start. Folkhögskolans själ!!
Ågesta folkhögskola är Frälsningsarméns folkhögskola, och inriktningen märks främst i satsningen på en speciell bibelskola. Den är fulltecknad varje år, och det känns riktigt bra. Inte minst för mig, som var med och kläckte idén på 80-talet. Annars har väl det varit en av skolans hårdast nötter att knäcka. Att ge skolan den plats i Frälsningsarmén som man hade tänkt på 50-talet, när dom första tankarna tänktes.
Men Ågesta folkhögskola hänger fortfarande med väl i utvecklingen. Man har i år fler kursdeltagare än på länge, så inte var det bättre förr, inte. Möjligen var vi bättre förr, åtminstone några av oss runt det festligt dukade bordet.....
Vi hade ett mer än femtioårigt perspektiv på svenskt samhälle och svensk skola, vi som satt där. Och var det då bättre förr? Nej det var det inte. Det var nog vi som var bättre förr. Yngre, friskare och piggare på kreativa, modiga lösningar på svåra problem. Folkhögskolan är säkert Sveriges mest både okända och undervärderade skolform. Med sin nästan totala frånvaro av central styrning i form av byråkratiskt fastställda kurs- och läroplaner är folkhögskolan bättre skickad än någon annan skolform att fånga upp behov hos både kursdeltagare och samhälle. Och har vi då lyckats med det på vår skola? Rektorer kallar det alltid "sin" skola eller "vår"skola. Oavsett hur längesen det var sedan skolan var "deras". Omkring det kretsade en hel del av samtalet runt bordet, och vi mindes många lyckade arbetslöshetsprojekt och speciella satsningar på olika handikappgrupper. Och vi mindes, hur människor, som för första gången betraktades som vuxna just på folkhögskolan växte under tiden hos oss. Och hur dom la grunden till ett fungerande vuxenliv. Och så mindes vi all den kärlek som spirade på folkhögskolan, hur par fann varann och hur man i många fall har hållit ihop sedan dess.
Och så mindes vi alla glada fester och upptåg. Vi var ju med på den tid då alla elever bodde i skolans internat och bara fick resa hem var tredje helg. Och då gick man också i skola på lördagarna. Så inte var det bättre förr..... Då fördrevs helgkvällarna med s.k. samkväm, då vi roade varann med allehanda upptåg. Man måste nog ha varit med för stt förstå..... Men efter att ha varit med om dessa fester i 15-20 år hände det att man kunde tröttna på skämten och upptågen. Ja, en kollega till mig, skriver i sina memoarer, att han ibland föreställer sig helvetet som ett i evighet pågående folkhögskolesamkväm. Och rektorn var det alltid speciellt roligt att göra sig rolig åt....
Skolans nuvarande rektor, Magnus, var också med, och vi andra kunde med glädje förstå, att skolan håller stilen. För några år sen flyttade man verksamheten från Dalarö till Ågesta, men skolans inriktning består. Man når fortfarande människor, som behöver folkhögskolans speciella pedagogik och såna som behöver en ny start. Folkhögskolans själ!!
Ågesta folkhögskola är Frälsningsarméns folkhögskola, och inriktningen märks främst i satsningen på en speciell bibelskola. Den är fulltecknad varje år, och det känns riktigt bra. Inte minst för mig, som var med och kläckte idén på 80-talet. Annars har väl det varit en av skolans hårdast nötter att knäcka. Att ge skolan den plats i Frälsningsarmén som man hade tänkt på 50-talet, när dom första tankarna tänktes.
Men Ågesta folkhögskola hänger fortfarande med väl i utvecklingen. Man har i år fler kursdeltagare än på länge, så inte var det bättre förr, inte. Möjligen var vi bättre förr, åtminstone några av oss runt det festligt dukade bordet.....
tisdag 31 augusti 2010
2010-09-19
Sifferkombinationen ovan ska utläsas den 19 september 2010. Säger det dej något? Jag hoppas det. Det är valdagen, och det är en viktig dag. Jag brukar sällan citera vänsterpartiledaren Lars Ohly, men när han säger att du ska rösta främst därför att att du får göra det får han medhåll av mig. Det är nämligen ingen självklarhet för majoriteten av världens befolkning att i allmänna val fritt få uttrycka sin mening om hur samhället ska styras. Så rösta den 19 september. Eller rösta i förtid om det passar dej bättre. Det kan du börja göra i morgon. Jag ska förtidsrösta själv, eftersom jag är i Polen på valdagen. Där har man förresten inte kunnat rösta fritt och efter sin övertgelse så länge..... Så gå och rösta!
Ett val är alltid ett antingen eller. Så också den 19 september. För mig är det ett val mellan skattesänkningar och mer välfärd och fler möjligheter för fler. Högerregeringen har under mandatperioden genomfört skattesänkningar för 100 miljarder och avser en kommande period – om man får makten- enligt ett policydokument publicerat i Expressen – sänka skatterna med ytterligare 100 miljarder. Att största delen går till dem som redan har det bra är ingen hemlighet. Samtidigt tänker dom också ge mer välfärd åt fler. En välfärd som man alltså tänker finansiera genom att undanhålla det allmänna ytterligare 100 miljarder.Är det någon som tror att den ekvationen går ihop? Nej naturligtvis inte. Men det vill varken Reinfeldt, Borg eller de andra i gänget stå för. Istället talar man om att man ”värnar välfärdens kärna”. Vanligen är kärnan det man spottar ut sedan man njutit av frukten. Här har du alltså valet i ett nötskal. Valet handlar om välfärdsfrukt eller en utspottad kärna. Vad borgarna menar med kärnan vill de inte berätta av lätt insedda skäl. Men återigen; om man sänker skatterna med sådana belopp som är aktuella, så finns inga pengar för annat än just en utspottad kärna. För de mer rika är detta inget problem eftersom de har råd att genom försäkringar garantera sig en hygglig välfärd. Detta är ett systemskifte och vi går in i det system som man har i USA och på andra ställen där t.ex den privata sjukvården sörjer för överklassen medan köerna av fattiga växer framför de allmänna sjukhusen.
Man måste inse att fundamentet för välfärdens frukt är de skatter som tas ut och självklart skall dessa tas ut efter vars och ens förmåga. Först då kan välfärdens frukt ges till var och en efter behov. Det är utifrån detta som Mona Sahlin en gång som partisekreterare sa att hon älskar att betala skatt. Hon vill att alla skulle få del av välfärdens frukt på samma villkor. Det är helt uppenbart att Högeralliansen inte delar denna uppfattning. Det som är sjukt är att man inte talar om vad följderna blir av skattesänkarpolitiken.
Nytt i årets val är att valet står mellan två ganska jämnstarka block. Vad händer då om inget av dessa block får majoritet i valet? Då har både Fredrik Reinfeldt och Mona Sahlin sagt att uppdraget att bilda regering skall gå till den starkaste minoriteten. Miljöpartiet har dock sagt att i ett sånt läge bör de rödgröna inbjuda något av de mindre allianspartierna för att om möjligt skapa en majoritetsregering. Jag tror då att folkpartiet skulle kunna gå att samtala med. Min magkänsla säger mig att Jan Björklund egentligen har svårt för Fredrik Reinfeldt och vice versa. Jag har redan tidigare uttryckt mitt stöd för folkpartiets skolpolitik, medan jag har mycket svårt för deras integrationspolitik.Så det blir som alltid en fråga om kompromisser
Naturskyddsföreningen visar förresten att blockpolitiken fungerar särskilt dåligt i miljö-och klimatfrågor och att det i dessa frågor är miljöpartiet och kristdemokraterna som har mest gemensamt. Vem kunde tro det?
Det viktigaste är dock att du röstar, och att du röstar efter din övertygelse om vad som blir bäst för landet och för din kommun. Och det blir det om du lägger din röst på socialdemokraterna, möjligheternas parti. Och gör också allt du kan för att föhindra att Sverigedemkraterna får något som helst inflytande. I någon enda fråga på någon som helst nivå.
Ett val är alltid ett antingen eller. Så också den 19 september. För mig är det ett val mellan skattesänkningar och mer välfärd och fler möjligheter för fler. Högerregeringen har under mandatperioden genomfört skattesänkningar för 100 miljarder och avser en kommande period – om man får makten- enligt ett policydokument publicerat i Expressen – sänka skatterna med ytterligare 100 miljarder. Att största delen går till dem som redan har det bra är ingen hemlighet. Samtidigt tänker dom också ge mer välfärd åt fler. En välfärd som man alltså tänker finansiera genom att undanhålla det allmänna ytterligare 100 miljarder.Är det någon som tror att den ekvationen går ihop? Nej naturligtvis inte. Men det vill varken Reinfeldt, Borg eller de andra i gänget stå för. Istället talar man om att man ”värnar välfärdens kärna”. Vanligen är kärnan det man spottar ut sedan man njutit av frukten. Här har du alltså valet i ett nötskal. Valet handlar om välfärdsfrukt eller en utspottad kärna. Vad borgarna menar med kärnan vill de inte berätta av lätt insedda skäl. Men återigen; om man sänker skatterna med sådana belopp som är aktuella, så finns inga pengar för annat än just en utspottad kärna. För de mer rika är detta inget problem eftersom de har råd att genom försäkringar garantera sig en hygglig välfärd. Detta är ett systemskifte och vi går in i det system som man har i USA och på andra ställen där t.ex den privata sjukvården sörjer för överklassen medan köerna av fattiga växer framför de allmänna sjukhusen.
Man måste inse att fundamentet för välfärdens frukt är de skatter som tas ut och självklart skall dessa tas ut efter vars och ens förmåga. Först då kan välfärdens frukt ges till var och en efter behov. Det är utifrån detta som Mona Sahlin en gång som partisekreterare sa att hon älskar att betala skatt. Hon vill att alla skulle få del av välfärdens frukt på samma villkor. Det är helt uppenbart att Högeralliansen inte delar denna uppfattning. Det som är sjukt är att man inte talar om vad följderna blir av skattesänkarpolitiken.
Nytt i årets val är att valet står mellan två ganska jämnstarka block. Vad händer då om inget av dessa block får majoritet i valet? Då har både Fredrik Reinfeldt och Mona Sahlin sagt att uppdraget att bilda regering skall gå till den starkaste minoriteten. Miljöpartiet har dock sagt att i ett sånt läge bör de rödgröna inbjuda något av de mindre allianspartierna för att om möjligt skapa en majoritetsregering. Jag tror då att folkpartiet skulle kunna gå att samtala med. Min magkänsla säger mig att Jan Björklund egentligen har svårt för Fredrik Reinfeldt och vice versa. Jag har redan tidigare uttryckt mitt stöd för folkpartiets skolpolitik, medan jag har mycket svårt för deras integrationspolitik.Så det blir som alltid en fråga om kompromisser
Naturskyddsföreningen visar förresten att blockpolitiken fungerar särskilt dåligt i miljö-och klimatfrågor och att det i dessa frågor är miljöpartiet och kristdemokraterna som har mest gemensamt. Vem kunde tro det?
Det viktigaste är dock att du röstar, och att du röstar efter din övertygelse om vad som blir bäst för landet och för din kommun. Och det blir det om du lägger din röst på socialdemokraterna, möjligheternas parti. Och gör också allt du kan för att föhindra att Sverigedemkraterna får något som helst inflytande. I någon enda fråga på någon som helst nivå.
måndag 30 augusti 2010
Något om förebilder
En bebis börjar lära sig om sin värld och omgivning av sina föräldrar. Senare under livet får vi andra förebilder: lärare, kollegor, ledare. På senare tid har jag lärt mig ordet mentor. Såna kan också vara förebilder. Liksom Zlatan eller Foppa. Kalle Svensson var min förebild när jag var tonårig fotbollsmålvakt. Han är nästan bortglömd i dag....
Oberoende på vilka förebilderna är och vilka vi är, så behövs förebilder för att få ut och nå 100%av att vara människa. Jag har lärt mig mycket av inte bara vad människor sagt eller gjort, utan främst hur dom har varit.
Det är likadant med det kristna livet. Vi behöver positiva förebilder om vi skall nå vår fulla potential som kristna, om vi skall kunna upptäcka vad livet som en del av Guds rike kan vara, istället för att nöja oss med trender och vad som är inne just nu. Även i kyrkan.
Det här är inget nytt. I ett brev som Paulus skrev till de kristna i staden Korint så skriver han: ”Följ mitt exempel, precis som jag följer Kristus. Imitera mig, precis som jag imiterar Kristus.” Den du!!! Vilken höjd på ribban!! Det är en sak att
imitera människor, men Kristus! Det vågar inte jag säga. Inte än i alla fall. Men jag vill försöka lära mig mer för varje dag av Jesus, min stora förebild.
Jag behöver bli bättre på:
- att förlåta. Jag behöver lära mig läxan att om inte vi förlåter, så blir det svårare att själv uppleva förlåtelse och andra gåvor Gud vill ge.
- att visa medkänsla. Evangelierna är fyllda av berättelser om hur Jesus mötte människor med behov. Det var mer än ord. Det var en demonstration av Guds kraft. Jag är ibland för trött eller för ointresserad för att visa medkänsla. Det var aldrig Jesus, min förebild.
- att vara ödmjuk. Om det har funnits någon som egentligen inte hade behövt vara ödmjuk, så var det Jesus.Men ändå levde Han ut den här kvalitén på ett trovärdigt, otvunget sätt. Det finns alldeles för många småpåvar i kyrkan i dag. Som ständigt talar om hur ödmjuka dom är. Ödmjukhet behöver man inte tala om. Den märks.
-att tjäna. Jesus visar att som kristna skall vi ständigt sträva efter att tjäna istället för att bli betjänade. Att tjäna på andra är annars den moderna människans lite "normala" tillstånd. Men det är också skillnad på att tjäna andra och att bli allas dörrmatta, som man kan trampa på. Stor skillnad!
Jesus vill vara min förebild på alla dessa områden. Men framför allt annat så visar Han oss hur vi skall älska. Jesus är kärlek i livslevande form. Hur vet vi det? I centrum för vår tro finns ett kors.Korset är inte bara en stark symbol på Jesus död för vår frälsning. Det är också det yttersta tecken på utgivande, självuppoffrande kärlek. Vad jag så ofta glömmer är kopplingen mellan korset och att vara en lärjunge. I predikan i går fick vi som lyssnade frågan " Vad gör vi med korset"? Ja det är just frågan det. Ibland så hör man folk säga: ”Alla har sitt kors att bära”… Jag -och du. Men tar jag korsbärandet på allvar? Gör Du?
Ibland tycker jag att det blir för mycket seger i den kristna förkunnelsen och i vittnesbördet. Visst segern finns och den väntar på oss, men det är vägen dit vi ska dela. I ett samhälle som uppskattar och värderar alla möjliga bekvämligheter och snabba genvägar för att få det man vill ha. Och i ett samhälle som strävar efter att lyfta fram hur duktig man själv är, och kräver att få sina personliga behov mött på direkten måste erbjudandet om att bära korset förefalla mycket märkligt. På gränsen till bisarrt!
Men ändå är det det erbjudandet som Jesus, min stora förebild, kommer med i dag. Ta på korset och följ mej! Är jag villig att göra det i dag? Det är dagens stora fråga.
Oberoende på vilka förebilderna är och vilka vi är, så behövs förebilder för att få ut och nå 100%av att vara människa. Jag har lärt mig mycket av inte bara vad människor sagt eller gjort, utan främst hur dom har varit.
Det är likadant med det kristna livet. Vi behöver positiva förebilder om vi skall nå vår fulla potential som kristna, om vi skall kunna upptäcka vad livet som en del av Guds rike kan vara, istället för att nöja oss med trender och vad som är inne just nu. Även i kyrkan.
Det här är inget nytt. I ett brev som Paulus skrev till de kristna i staden Korint så skriver han: ”Följ mitt exempel, precis som jag följer Kristus. Imitera mig, precis som jag imiterar Kristus.” Den du!!! Vilken höjd på ribban!! Det är en sak att
imitera människor, men Kristus! Det vågar inte jag säga. Inte än i alla fall. Men jag vill försöka lära mig mer för varje dag av Jesus, min stora förebild.
Jag behöver bli bättre på:
- att förlåta. Jag behöver lära mig läxan att om inte vi förlåter, så blir det svårare att själv uppleva förlåtelse och andra gåvor Gud vill ge.
- att visa medkänsla. Evangelierna är fyllda av berättelser om hur Jesus mötte människor med behov. Det var mer än ord. Det var en demonstration av Guds kraft. Jag är ibland för trött eller för ointresserad för att visa medkänsla. Det var aldrig Jesus, min förebild.
- att vara ödmjuk. Om det har funnits någon som egentligen inte hade behövt vara ödmjuk, så var det Jesus.Men ändå levde Han ut den här kvalitén på ett trovärdigt, otvunget sätt. Det finns alldeles för många småpåvar i kyrkan i dag. Som ständigt talar om hur ödmjuka dom är. Ödmjukhet behöver man inte tala om. Den märks.
-att tjäna. Jesus visar att som kristna skall vi ständigt sträva efter att tjäna istället för att bli betjänade. Att tjäna på andra är annars den moderna människans lite "normala" tillstånd. Men det är också skillnad på att tjäna andra och att bli allas dörrmatta, som man kan trampa på. Stor skillnad!
Jesus vill vara min förebild på alla dessa områden. Men framför allt annat så visar Han oss hur vi skall älska. Jesus är kärlek i livslevande form. Hur vet vi det? I centrum för vår tro finns ett kors.Korset är inte bara en stark symbol på Jesus död för vår frälsning. Det är också det yttersta tecken på utgivande, självuppoffrande kärlek. Vad jag så ofta glömmer är kopplingen mellan korset och att vara en lärjunge. I predikan i går fick vi som lyssnade frågan " Vad gör vi med korset"? Ja det är just frågan det. Ibland så hör man folk säga: ”Alla har sitt kors att bära”… Jag -och du. Men tar jag korsbärandet på allvar? Gör Du?
Ibland tycker jag att det blir för mycket seger i den kristna förkunnelsen och i vittnesbördet. Visst segern finns och den väntar på oss, men det är vägen dit vi ska dela. I ett samhälle som uppskattar och värderar alla möjliga bekvämligheter och snabba genvägar för att få det man vill ha. Och i ett samhälle som strävar efter att lyfta fram hur duktig man själv är, och kräver att få sina personliga behov mött på direkten måste erbjudandet om att bära korset förefalla mycket märkligt. På gränsen till bisarrt!
Men ändå är det det erbjudandet som Jesus, min stora förebild, kommer med i dag. Ta på korset och följ mej! Är jag villig att göra det i dag? Det är dagens stora fråga.
söndag 29 augusti 2010
Zlatan, Hörnefors och Bottniabanan
Och möjligen Milano också, förresten. Man kan verkligen undra vad dessa storheter kan ha gemensamt. Om ens något.
Att Zlatan flyttat tillbaka till Milano torde väl vara bekant för alla bloggläsare. Tillbaka eftersom han ju bott där tidigare under de år han representerade Inter. Den här gången ska han representera Milan. Milano heter ju f.ö. Milan på flera olika språk. Och till Milano och Milan kom Gunnar Nordahl,som Sveriges allra första fotbollsproffs. Gunnar Nordahl var född i Hörnefors i landskapet Ångermanland fast i Västerbottens län, och blev en av våra största fotbollsspelare genom alla tider. Kanske då i konkurrens med Zlatan, och i så fall har vi där något som förenar. Förenar gör däremot inte de pengar som var/ är i omlopp.Övergångssumman för Gunnar Nordahls övergång till proffslivet 1949 var 75000 kr och Gunnar själv fick en månadslön på 1500 kr. Zlatan lär få ca 75 miljoner/år. Under sin första hela säsong i Italien vann Nordahl skytteligan med 35 gjorda mål - ett rekord som står sig än idag (2010). Det lär inte ens Zlatan överträffa i Serie A.Under sin proffskarriär i Italien 1949-1958, vann Nordahl f.ö. skytteligan fem gånger (rekord i Serie A) och blev oerhört populär i hela det fotbollstokiga landet. Nåt för Zlatan att sikta på. Fast popularitet är väl inte riktigt hans bästa gren.
Zlatan och Hörnefors då? Inget annat än att Gunnar Nordahl står staty utanför kommunhuset i Hörnefors, medan Zlatan inte kommit längre än till ett förslag om en Zlatanstaty i Malmö.Gunnar Nordahl står dessutom staty på Idrottsparken i Norrköping Inte heller har Zlatan några fotbollsspelande bröder, vad jag vet, medan Gunnar Nordahl började sin fotbollsbana tillsammans med bröderna Bertil, Knut, Gösta och Göran i västerbottniska Hörnefors IF. Skillnad alltså. Utan att skryta kan jag också berätta att jag spelat en match mot Gösta Nordahl. Jag säger bara som det är.
Så var det Bottniabanan då? Inget ihop med Zlatan och inte heller med Gunnar Nordahl egentligen. Men Zlatan har säkert pengar så att han kan skänka en slant till detta kolossala förlustprojekt. Om han vill. Men varför skulle han vilja det? Men Gunnar Nordahls Hörnefors har fått en järnvägsstation tack vare Bottniabanan. Det har dom aldrig haft förut. Och kanske en rulltrappa. Det har i alla fall grannkommunen Nordmaling fått tack vara samma Bottniabana. Dyr rulltrappa det!
Till slut en förhoppning att det kommer att gå bättre för Zlatan än för Bottniabanan. Det är förmodligen ett alldeles dödsdömt projekt. Till skillnad från Zlatan i Milan. Gunnar Nordahl blev sedan efter karriärens slut en populär tränare i flera svenska klubbar. Det kommer Zlatan aldrig att bli. Varken populär eller tränare.....
Att Zlatan flyttat tillbaka till Milano torde väl vara bekant för alla bloggläsare. Tillbaka eftersom han ju bott där tidigare under de år han representerade Inter. Den här gången ska han representera Milan. Milano heter ju f.ö. Milan på flera olika språk. Och till Milano och Milan kom Gunnar Nordahl,som Sveriges allra första fotbollsproffs. Gunnar Nordahl var född i Hörnefors i landskapet Ångermanland fast i Västerbottens län, och blev en av våra största fotbollsspelare genom alla tider. Kanske då i konkurrens med Zlatan, och i så fall har vi där något som förenar. Förenar gör däremot inte de pengar som var/ är i omlopp.Övergångssumman för Gunnar Nordahls övergång till proffslivet 1949 var 75000 kr och Gunnar själv fick en månadslön på 1500 kr. Zlatan lär få ca 75 miljoner/år. Under sin första hela säsong i Italien vann Nordahl skytteligan med 35 gjorda mål - ett rekord som står sig än idag (2010). Det lär inte ens Zlatan överträffa i Serie A.Under sin proffskarriär i Italien 1949-1958, vann Nordahl f.ö. skytteligan fem gånger (rekord i Serie A) och blev oerhört populär i hela det fotbollstokiga landet. Nåt för Zlatan att sikta på. Fast popularitet är väl inte riktigt hans bästa gren.
Zlatan och Hörnefors då? Inget annat än att Gunnar Nordahl står staty utanför kommunhuset i Hörnefors, medan Zlatan inte kommit längre än till ett förslag om en Zlatanstaty i Malmö.Gunnar Nordahl står dessutom staty på Idrottsparken i Norrköping Inte heller har Zlatan några fotbollsspelande bröder, vad jag vet, medan Gunnar Nordahl började sin fotbollsbana tillsammans med bröderna Bertil, Knut, Gösta och Göran i västerbottniska Hörnefors IF. Skillnad alltså. Utan att skryta kan jag också berätta att jag spelat en match mot Gösta Nordahl. Jag säger bara som det är.
Så var det Bottniabanan då? Inget ihop med Zlatan och inte heller med Gunnar Nordahl egentligen. Men Zlatan har säkert pengar så att han kan skänka en slant till detta kolossala förlustprojekt. Om han vill. Men varför skulle han vilja det? Men Gunnar Nordahls Hörnefors har fått en järnvägsstation tack vare Bottniabanan. Det har dom aldrig haft förut. Och kanske en rulltrappa. Det har i alla fall grannkommunen Nordmaling fått tack vara samma Bottniabana. Dyr rulltrappa det!
Till slut en förhoppning att det kommer att gå bättre för Zlatan än för Bottniabanan. Det är förmodligen ett alldeles dödsdömt projekt. Till skillnad från Zlatan i Milan. Gunnar Nordahl blev sedan efter karriärens slut en populär tränare i flera svenska klubbar. Det kommer Zlatan aldrig att bli. Varken populär eller tränare.....
fredag 27 augusti 2010
Sång och sång--- och lovsång
Jag måste erkänna att jag aldrig riktigt har förstått skillnaden på sång och sång. Så länge det handlar om den typ av sånger vi sjunger i våra gudstjänster, alltså. Annars kan jag förstå, att det är en viss skillnad mellan folkvisor och hårdrock. Även om det finns förståsigpåare, som menar att det finns ett drag av andlighet i all musik..... Men jag har alltså inte riktigt förstått att när vi i gudstjänsten sjungit ett par sånger ur vår alldeles utmärkta sångbok, så säger ofta mötesledaren att "nu ska vi sjunga lovsång". Och lovsången leds då nästan undantagslöst av ett s.k. lovsåmgsteam, som består av två eller tre ungdomar, som är nån sorts försångare i den s.k. lovsången. Och det är tur att dom är det, eftersom dessa s.k.lovsånger ofta är svårsjungna, och dessutom byts dom ut så ofta att åtminstone jag aldrig hinner lära mig dom ordentligt.
Nu är det inte så, att jag har något att invända mot innehållet i dom s.k. lovsångerna, åtminstone inte mot dom flesta. Dom är bibliska och bra på allt sätt, men det är också innehållet i sångerna i vår sångbok, åtminstone dom flesta. Det är mera själva titulaturen jag inte riktigt förstår. Varför en del är lovsånger och andra bara är sånger. Ibland har jag trott att det blir lovsång om man visar texten via powerpoint eller stordia på väggen, medan sånger är såna, som vi sjunger ur sångboken från 1989.Men så kan det naturligtvis inte vara... När jag var tonårsledare på kåren för länge sen, och tonårsgruppen, som då kallades kårkadetter, hade möten runt om i bygderna, använde ungdomarna alltid sångboken. Inte bara att sjunga ur. Den dög även som citatsamling när det gällde att avge personliga vittnesbörd. Ibland passade citaten, som grund för det personliga, ibland inte..... Men det var sångboken man använde, den dög bra.....
Jag är inte på något sätt motståndare till nya grepp i gudstjänsten, men tror så här: Allt vi företar oss i gudstjänsten ska vara en lovsång till Gud. Det är också därför som vi hos oss har lagt mötesannonseringem sist, egentligen efter gudstjänstens slut. Den hör liksom inte till lovsången. Fast egentligen ska ju hela livet vara en lovsång, inte bara gudstjänsten utan också mötesannonseringen och allt annat.
Och nu ska vi sjunga, nej förlåt, läsa en sång ur Frälsningsarméns sångbok. Den är vald med tanke på den sensommardag, som just i dag ser ut att bli så vacker:
" O jag ser Min Faders hand i naturens under,
hör i vågens skvalp mot strand och i åskans dunder
samma röst, vars allmaktsord
bragte himmel hav och jord
fram ur tomma intet.
Varje kryp i jordens stoft,
himlens stjärneskara,
skogens susning, blommans doft
rymderna de klara
alla vittnar:Gud är stor
Ja, i skapelsen han bor,
stor som ingen annan.
Skyar, stjärnor, blommors prakt
kan dock inte frälsa
Jord och hav har inte makt
att med frid oss hälsa.
Gud tog människogestalt,
dog på korset, löste allt,
som av synden bundits.
Att förlåtelse ha fått,
fri från synden tvagits,
att från död till liv ha gått
till Guds hjärta dragits.
Det är störst av allt vi sport
som av nåd oss blivit gjort
och det blir det största"
Nog är väl det en lovsång? Och den står i sångboken. Som nummer 747. Men jag har aldrig sett den som power-point eller stordia...... Så det är väl bara en sång då.Eller?
Nu är det inte så, att jag har något att invända mot innehållet i dom s.k. lovsångerna, åtminstone inte mot dom flesta. Dom är bibliska och bra på allt sätt, men det är också innehållet i sångerna i vår sångbok, åtminstone dom flesta. Det är mera själva titulaturen jag inte riktigt förstår. Varför en del är lovsånger och andra bara är sånger. Ibland har jag trott att det blir lovsång om man visar texten via powerpoint eller stordia på väggen, medan sånger är såna, som vi sjunger ur sångboken från 1989.Men så kan det naturligtvis inte vara... När jag var tonårsledare på kåren för länge sen, och tonårsgruppen, som då kallades kårkadetter, hade möten runt om i bygderna, använde ungdomarna alltid sångboken. Inte bara att sjunga ur. Den dög även som citatsamling när det gällde att avge personliga vittnesbörd. Ibland passade citaten, som grund för det personliga, ibland inte..... Men det var sångboken man använde, den dög bra.....
Jag är inte på något sätt motståndare till nya grepp i gudstjänsten, men tror så här: Allt vi företar oss i gudstjänsten ska vara en lovsång till Gud. Det är också därför som vi hos oss har lagt mötesannonseringem sist, egentligen efter gudstjänstens slut. Den hör liksom inte till lovsången. Fast egentligen ska ju hela livet vara en lovsång, inte bara gudstjänsten utan också mötesannonseringen och allt annat.
Och nu ska vi sjunga, nej förlåt, läsa en sång ur Frälsningsarméns sångbok. Den är vald med tanke på den sensommardag, som just i dag ser ut att bli så vacker:
" O jag ser Min Faders hand i naturens under,
hör i vågens skvalp mot strand och i åskans dunder
samma röst, vars allmaktsord
bragte himmel hav och jord
fram ur tomma intet.
Varje kryp i jordens stoft,
himlens stjärneskara,
skogens susning, blommans doft
rymderna de klara
alla vittnar:Gud är stor
Ja, i skapelsen han bor,
stor som ingen annan.
Skyar, stjärnor, blommors prakt
kan dock inte frälsa
Jord och hav har inte makt
att med frid oss hälsa.
Gud tog människogestalt,
dog på korset, löste allt,
som av synden bundits.
Att förlåtelse ha fått,
fri från synden tvagits,
att från död till liv ha gått
till Guds hjärta dragits.
Det är störst av allt vi sport
som av nåd oss blivit gjort
och det blir det största"
Nog är väl det en lovsång? Och den står i sångboken. Som nummer 747. Men jag har aldrig sett den som power-point eller stordia...... Så det är väl bara en sång då.Eller?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)