Per Abraham Örnsköld,född 18 november 1720, död 16 april 1791 var en svensk friherre och landshövding, som fått staden Örnsköldsvik uppkallad efter sig.
Per Abraham Örnsköld föddes till adelsätten Löth-Örnsköld som son till majoren Johan Löth-Örnsköld och Sara Helena Schönström. Han var familjens äldste son, och föddes i Södermanland. Året innan han föddes hade fadern adlats. Efter studier vid Uppsala universitet, blev Örnsköld auskultant vid Bergskollegium samt i Svea hovrätt. Han blev först extra ordinarie notarie vid båda institutionerna, och fick 1747 en bergmästares namn och heder samt sedermera tjänst som assessor vid Bergskollegium. 1759 utsågs han till bergsråd.
1762-1769 var Örnsköld landshövding i Västernorrlands län, som då innefattade Ångermanland, Medelpad och Jämtland. 1769 - 1791 var han landshövding i Södermanlands län. Han är känd för att ha byggt Södermanlands första lasarett, för att ha förbättrat vägarna – ett antal milstenar bär hans initialer, för att ha befrämjat linodlingen och för att han försökte introducera potatisodling. Därför kallades han även för "Potatispelle".
Han upphöjdes 1771 till friherre tillsammans med sina bröder, och var kommendör av Nordstjärneorden. Han var gift med Ulrika Eleonora von Berchner. Hon var statsfru hos drottningen och den sista av ätten von Berchner. Paret fick inga barn.
Örnskölds gravvård återfinns i Allhelgonakyrkan i Nyköping.
Allt detta står att läsa i Wikipedia, om honom, han som gav Örnsköldsvik dess namn. Och därifrån kommer jag. Och jag säger det alltså inte för att skryta utan jag säger bara som det är. Och vad vet du om Örnsköldsvik? Inte så mycket kan jag väl tro. Stan har en skidbacke mitt i stan. Det brukar folk veta. Backen bär dessutom det vackra namnet Paradiskullen. Men man har inga backhoppare längre. Inga som skär några lagrar i alla fall. Annat var det förr. Diman Lindström, Bror Östman ( nej vi är inte släkt) Siver-Bengt Erksson, Kjell Söberg, som en tid hade varldsrekordet i skidflygning, bara för att ta några ur högen. Alla represnterade dom Friska Viljor, klubben med kanske det vackraste namnet i idottssverige. Dom har dessutom det största antalet svenska mästerkap, alla grenar inräknat. Det handlar nog inte om hundra sm-guld, men näst intill.
Friska Viljor har även ett fotbollslag. Eller hade, är jag nästan beredd att säga. Alldeles obegripligt för en gammal FV-are ligger laget numera på nedflyttningsplats i division tre. Och detta är ett lag som faktiskt har legat i landets näst högsta serie. Hur illa kan det bli?
Annars är det ju MoDo Hockey för hela pengen i stan. Men dom skrivs det ju spaltkilometer om, så jag har väl inget att tillägga. Säger bara FOPPA. Och kanske också Sedinarna. Om dom skrivs det två sidor i DN i dag förresten.
Om jag lämnar idrottsarenorna så lever folk i nolaskogsmetropolen av Hägglund&Söner och av Mo och Domsjö. Men det var också bättre förr. Eller åtmintone lättare att förstå. Bägge dessa företagsjättar är nu uppdelade i flera olika bolag och sålda både till höger och vänster. Nolaskogs förresten. Det är ett ord, som Du bör lära dej. Det betyder norr om skogen. Och skogen är Skuleskogen i det här fallet.
Och folk är mer kristna i stan än på andra håll. Pingstvänner, baptister, och efs-are i skaror. Och några frälsningssoldater. Fast vi var fler förr. Allt var ju bättre då. Förr.......
Och Totta Näslund kom från Ö-vik. Visserligen var han född i Sandviken, men växte upp i Köpmanholmen, strax utanför "stan" som vi säger. Vi var jämnåriga, jag kände honom, och vi upplevde honom som lite "eljest" Men Sveriges blueskung blev han.En kung till. Vid sidan av Foppa.
Får jag jobb som ambassadör för Ö-vik nu tro? Nej, knappast. Dom har ju Foppa.....
lördag 21 augusti 2010
torsdag 19 augusti 2010
Elitsatsning och snögeneral
Eftersom jag tagit bilen till åklagaren i tidig morgontimme, så har jag ägnat bilresan åt radiolyssnande. Fp-ledaren Jan Björklund var dagens partiledare i radioutfrågningen. Jag har redan tidigare uttalat ett visst stöd för Björklunds satsningar på skola och utbildning.Det är också det enda stöd för borgarna som jag kan uppamma, och jag tyckte nog också att han skötte utfrågningen långt bättre än sina allianskollegor. Maud Olofsson var en ren katstrof som vanligt, och de sista kristna väljarna måste väl ha lämnat KD efter Göran Hägglunds insats. Inte ett ideologiskt färgat svar, så långt örat kunde nå......
Och jag stöder, hur konstigt det än kan låta, även Björklunds idéer om elitklasser i t.ex.matematik eller språk. Sådana klasser finns redan i musik och idrott, och min erfarenhet från folkhögskolan är den, att elever som kom till oss från musikgymnasier eller musikklasser nästan utan undantag var mycket duktiga även i andra ämnen. Det ena tycks ge det andra, och kan en satsning på matematik eller engelska ge bättre kunskap även i fysik, historia och religion så inte mig emot. Så långt jag förstår så skulle inte en sån elitsatsning heller bli dyrare och alltså inte gå ut över en satsning på handikappade och svagpresterande elever.
Och friskolor, som missköter sig och bara strävar efter vinst, ska kunna förbjudas enl. Björklund. Tack för det, men varför slogs du för friskolor överhuvudtaget? Hur dom än sköter eller missköter sig, så går deras blotta existenx ut över de kommunala skolorna.
Och jag har också svårt när major Björklund pekar med hela handen och kräver förbud not burka och nikab och speciella krav av olika slag för svenskt medborgarskap. Jag tycker inte heller att Björklund har profilerat sig i integrationsfrågor av olika slag på samma tydliga sätt som hans företrädare Bengt Westerberg gjorde. Så; om något av de borgerliga småpartierna åker ur riksdagen och om Sverigedemokraterna kommer in...... Tala klarspråk där också Björklund!!
Och så ska Trafikverket utse en snögeneral. Generaldirektören i sagda verk sa det i min bilradio i morse. Jag trodde inte mina öron. Visserligen ville han ha fler snöskottare och fler uppvärmda järnvägsväxlar också för att möta nästa snövinter. Men också en snögeneral! En byråkrat som ska samordna alla insatser. Lägg dom pengarna på ännu bättre utrustning i stället! Men lite orolig blir man när man tänker på att det är Åsa Torstensson, infrastrukturminister, som ska hålla i dom problemen även nästa vinter. Om nu olyckan är framme den 19 september.Hon tillhör dem, som Reinfeldt måste byta ut om sagda olycka händer. Tillsammans med Husmark-Pehrsson och flera andra.
Bilen till åklagaren förresten. Varför det? Åk-lagaren....
Och jag stöder, hur konstigt det än kan låta, även Björklunds idéer om elitklasser i t.ex.matematik eller språk. Sådana klasser finns redan i musik och idrott, och min erfarenhet från folkhögskolan är den, att elever som kom till oss från musikgymnasier eller musikklasser nästan utan undantag var mycket duktiga även i andra ämnen. Det ena tycks ge det andra, och kan en satsning på matematik eller engelska ge bättre kunskap även i fysik, historia och religion så inte mig emot. Så långt jag förstår så skulle inte en sån elitsatsning heller bli dyrare och alltså inte gå ut över en satsning på handikappade och svagpresterande elever.
Och friskolor, som missköter sig och bara strävar efter vinst, ska kunna förbjudas enl. Björklund. Tack för det, men varför slogs du för friskolor överhuvudtaget? Hur dom än sköter eller missköter sig, så går deras blotta existenx ut över de kommunala skolorna.
Och jag har också svårt när major Björklund pekar med hela handen och kräver förbud not burka och nikab och speciella krav av olika slag för svenskt medborgarskap. Jag tycker inte heller att Björklund har profilerat sig i integrationsfrågor av olika slag på samma tydliga sätt som hans företrädare Bengt Westerberg gjorde. Så; om något av de borgerliga småpartierna åker ur riksdagen och om Sverigedemokraterna kommer in...... Tala klarspråk där också Björklund!!
Och så ska Trafikverket utse en snögeneral. Generaldirektören i sagda verk sa det i min bilradio i morse. Jag trodde inte mina öron. Visserligen ville han ha fler snöskottare och fler uppvärmda järnvägsväxlar också för att möta nästa snövinter. Men också en snögeneral! En byråkrat som ska samordna alla insatser. Lägg dom pengarna på ännu bättre utrustning i stället! Men lite orolig blir man när man tänker på att det är Åsa Torstensson, infrastrukturminister, som ska hålla i dom problemen även nästa vinter. Om nu olyckan är framme den 19 september.Hon tillhör dem, som Reinfeldt måste byta ut om sagda olycka händer. Tillsammans med Husmark-Pehrsson och flera andra.
Bilen till åklagaren förresten. Varför det? Åk-lagaren....
onsdag 18 augusti 2010
Oj vilken dag!
Det började som en alldeles vanlig dag. Om min mor hade levt skulle det ha varit hennes födelsedag. Den 86:e. En vanlig tisdag mitt i augusti. Men sen....
Hela min Facebook var försvunnen. Bara borta och ersatt av en amerikansk upplaga, som inte var min. För dej, som inte är face-bookare, låter det inte som nån katastrof, och det är det naturligtvis inte heller. Inte i jämförelse med torkan i Ryssland eller översvämningarna i Pakistan, menar jag. Men ett antal fotografialbum och en korrepsondens med ett hundratal facebookvänner var ändå borta. Ända till det visade sig, att en av dessa vänner fann mig ute i cyberrymden. Via henne kunde jag få adressen och den vägen kunde jag hitta igen mig själv. Bara för att finna att jag blivit vän med mig själv! Onekligen ett intressant både psykologiskt och filosofiskt problem. Vän med sig själv. Det är viktigt, men kanske inte på det här sättet... Det återsod därför inget annat än att börja om från början. En ny Facebook, med ny profilsida och nya vämförfrågningar. Och på den vägen är det alltså. För den som ev. undrar....
Och som om det inte var nog, tog en chiropraktorvän ( det är inte klokt så många olika sorts vänner det finns!)hand om min onda rygg just den här olycksaliga tisdagen mitt i augusti. Allt facebookande och övrigt dataarbetande i fel ställning på en för låg stol hade fått ryggen att säga ifrån. Men chiropraktormats tog sig an problemet med kraft. Ja just kraft var rätta ordet. Han bröt och bände. Och det knakade och small. Och ont gjorde det. Men som den utomordentlige pedagog, som chiropraktormats är, så förklarade han hela tiden vad han gjorde och varför. Och det slutade, inte med nödslakt, utan med en försäkran om att det nu skulle bli bättre. Inte minst med hjälp av några övningar, som jag fick med mig hem. Bl.a blottargreppet. Ja, lugn bara!! Det är bara ett grepp, snarlikt det blottare använder, inget annat. Och jag tycker, att det redan nu, i skrivande stund, känns bättre.
Men tro inte, att det var nog med det. Nej, jag fick avsluta dagen med att att jaga myggor och flugor i det fönsteröppna sovrummet. Dom var inte många, kanske, men ettriga och högljudda. Men med en nyreparerad rygg avgick jag efter en stund med segern.
Men allt detta är ändå ingenting i jämförelse med det huvudlösa förslag som mina partikamrater i Stockholm snickrat ihop, och som publicerades och kommenterades i går. Man vill, att eftersom stockholmarna reser mer än andra i landet, restiden ska kunna användas mer effektivt. Stockholms stad bör kunna använda SL:s lokaler på ett radikalt annorlunda sätt än i dag. Det är ett resursslöseri när lokalerna inte används, säger Ilja Batljan, oppositionsråd i landstinget, och en person, som när han var stark man i Nynäshamn verkade både klok och modig. Men detta!!. Tillsammans med Karin Jämtin, som jag däremot aldrig trott särskilt mycket om, vill han nu, att stockholmarna ska kunna få en allt-i-allo, som utför butlerliknande tjänster i tunnelbanan. Dessutom ska stockholmarna slippa shoppa eller tvätta själv. Enligt förslaget är det bara att lämna in tvätten eller inköpslistan på väg ner i tunnelbanan. Sen är allt fixat när man kommer hem. En allt-i-allo skulle också så småningom kunna byta sommardäck och också utföra andra servicetjänster. Det är bara fantasin som sätter gränser.
Åker Ilja Batljan och Karin Jämtin aldrig kommunalt? Tänk dig att en mörk och vindpinad höstmorgon släpa inte bara på två morgontrötta och griniga barn, utan även på en överfull korg med smutstvätt på en överfull buss. Bara för att sen lämna barnen på dagis och släpa ner korgen till den överfulla t-banestationen. För att där mötas av en leende butler, som tar hand om den och dessutom handlar åt dig under dagen.. VÄLKOMNA TILL VERKLIGHETEN. Vi vinner inga val på det sättet.
Ja, oj vilken dag! Men i dag är det en ny dag med nya möjligheter......
Hela min Facebook var försvunnen. Bara borta och ersatt av en amerikansk upplaga, som inte var min. För dej, som inte är face-bookare, låter det inte som nån katastrof, och det är det naturligtvis inte heller. Inte i jämförelse med torkan i Ryssland eller översvämningarna i Pakistan, menar jag. Men ett antal fotografialbum och en korrepsondens med ett hundratal facebookvänner var ändå borta. Ända till det visade sig, att en av dessa vänner fann mig ute i cyberrymden. Via henne kunde jag få adressen och den vägen kunde jag hitta igen mig själv. Bara för att finna att jag blivit vän med mig själv! Onekligen ett intressant både psykologiskt och filosofiskt problem. Vän med sig själv. Det är viktigt, men kanske inte på det här sättet... Det återsod därför inget annat än att börja om från början. En ny Facebook, med ny profilsida och nya vämförfrågningar. Och på den vägen är det alltså. För den som ev. undrar....
Och som om det inte var nog, tog en chiropraktorvän ( det är inte klokt så många olika sorts vänner det finns!)hand om min onda rygg just den här olycksaliga tisdagen mitt i augusti. Allt facebookande och övrigt dataarbetande i fel ställning på en för låg stol hade fått ryggen att säga ifrån. Men chiropraktormats tog sig an problemet med kraft. Ja just kraft var rätta ordet. Han bröt och bände. Och det knakade och small. Och ont gjorde det. Men som den utomordentlige pedagog, som chiropraktormats är, så förklarade han hela tiden vad han gjorde och varför. Och det slutade, inte med nödslakt, utan med en försäkran om att det nu skulle bli bättre. Inte minst med hjälp av några övningar, som jag fick med mig hem. Bl.a blottargreppet. Ja, lugn bara!! Det är bara ett grepp, snarlikt det blottare använder, inget annat. Och jag tycker, att det redan nu, i skrivande stund, känns bättre.
Men tro inte, att det var nog med det. Nej, jag fick avsluta dagen med att att jaga myggor och flugor i det fönsteröppna sovrummet. Dom var inte många, kanske, men ettriga och högljudda. Men med en nyreparerad rygg avgick jag efter en stund med segern.
Men allt detta är ändå ingenting i jämförelse med det huvudlösa förslag som mina partikamrater i Stockholm snickrat ihop, och som publicerades och kommenterades i går. Man vill, att eftersom stockholmarna reser mer än andra i landet, restiden ska kunna användas mer effektivt. Stockholms stad bör kunna använda SL:s lokaler på ett radikalt annorlunda sätt än i dag. Det är ett resursslöseri när lokalerna inte används, säger Ilja Batljan, oppositionsråd i landstinget, och en person, som när han var stark man i Nynäshamn verkade både klok och modig. Men detta!!. Tillsammans med Karin Jämtin, som jag däremot aldrig trott särskilt mycket om, vill han nu, att stockholmarna ska kunna få en allt-i-allo, som utför butlerliknande tjänster i tunnelbanan. Dessutom ska stockholmarna slippa shoppa eller tvätta själv. Enligt förslaget är det bara att lämna in tvätten eller inköpslistan på väg ner i tunnelbanan. Sen är allt fixat när man kommer hem. En allt-i-allo skulle också så småningom kunna byta sommardäck och också utföra andra servicetjänster. Det är bara fantasin som sätter gränser.
Åker Ilja Batljan och Karin Jämtin aldrig kommunalt? Tänk dig att en mörk och vindpinad höstmorgon släpa inte bara på två morgontrötta och griniga barn, utan även på en överfull korg med smutstvätt på en överfull buss. Bara för att sen lämna barnen på dagis och släpa ner korgen till den överfulla t-banestationen. För att där mötas av en leende butler, som tar hand om den och dessutom handlar åt dig under dagen.. VÄLKOMNA TILL VERKLIGHETEN. Vi vinner inga val på det sättet.
Ja, oj vilken dag! Men i dag är det en ny dag med nya möjligheter......
måndag 16 augusti 2010
Om att vara personlig
"Du är bäst när du är personlig!" Ett gott råd från en blogg-kompis. Och hon, för det är en hon, borde veta. Hon har skrivit flera hundra blogginlägg, där de flesta är både personliga och bra. Mycket bra till och med! Så det blir bäst när man delar med sig av smått och stort. Bä'ttre än när man bara kräver regeringens avgång, även om det också har sin givna plats i den här bloggen. Eller när man bara kommenterar matpriser eller hur det har gått med landet sedan den stora privatiseringsvågen svepte bort både SJ och bilprovningen. Och apoteket också för den delen.Och varför skärper sig inte monopolen när konkurrenterna dyker upp? Det ska jag blogga om nån gång också.
Jag har alltså varit på läger på Öland. Tillsammans med 170 kamrater fick jag den här gången uppleva ett Öland i sol. Jag har nämligen varit på Öland en gång tidigare. Det skulle bli en vecka, men eftersom det regnade oavbrutet, natt som dag, avbröt vi det äventyret redan efter fyra dagar. Men den här gången lyste alltså solen under större delen av veckan. Lyste över oss, som kom från, ja, jag vet inte hur många länder. Men kåren har ett fint invandrararbete i Akalla, så tio olika länder räcker säkert inte. Om det tänkte jag blogga och bli personlig, men så hände det sig, att jag stannade hemma från gudstjänsten för att packa upp efter veckan och för att hjälpa till med tvätt och annat som hör till när man varit borta en vecka. Passade då på att lyssna till radiogudstjänsten, och ärkebiskop emeritus K-G Hammar. Det är bara präster och professorer som blir emeriti, när dom pensioneras. Undras just varför. Titeln härrör från latinets emeritus, vilket betyder "den som har tjänat ut", "veteran". Det var ursprungligen beteckning för avdankad soldat i romerska hären. Rektor emeritus vore väl inte så dumt annars....
Alltnog; jag gillar K-G Hammar. Tycker om predikningar som också utmanar intellektet och inte bara känslan. Tron är ju nämligen inte bara en känsla.... Och K-G Hammar utmanar verkligen intellektet. Men det här gången var det inte så mycket det. Utan mera den trosbekännelse han ledde församlingen i efter sin predikan. Lyssna! Eller Läs! blir det väl snarare.
Jag tror på en Gud, som är helig och varm,
som ger kampglöd och identitet,
en helande Gud som gör trasigt till helt,
som stärker till medvetenhet.
Jag tror på en Gud, som gråter med mig,
när jag gråter så allting är gråt,
en tröstande Gud som kan trösta likt den,
som väntar tills gråten gått åt.
Jag tror på en Gud, som bor inom mig
och som bor i allt utanför,
en skrattande Gud som vill skratta med mig,
som lever med mig när jag dör.
Och jag kände direkt att så tror jag. Precis så! Vi brukar i kristna kretsar ibland tala om personliga tilltal. Och där, framför radioapparaten, fick jag ett sånt personligt tilltal. Från en "helande Gud, som gör trasigt till helt, som stärker till medvetenhet, som tröstar och som skrattar med mig. Och som lever med mig när jag dör."
Personligare än så kan det väl inte bli. Eller hur, min personliga bloggkompis? Och till Öland och lägret ska jag återkomma.
Jag har alltså varit på läger på Öland. Tillsammans med 170 kamrater fick jag den här gången uppleva ett Öland i sol. Jag har nämligen varit på Öland en gång tidigare. Det skulle bli en vecka, men eftersom det regnade oavbrutet, natt som dag, avbröt vi det äventyret redan efter fyra dagar. Men den här gången lyste alltså solen under större delen av veckan. Lyste över oss, som kom från, ja, jag vet inte hur många länder. Men kåren har ett fint invandrararbete i Akalla, så tio olika länder räcker säkert inte. Om det tänkte jag blogga och bli personlig, men så hände det sig, att jag stannade hemma från gudstjänsten för att packa upp efter veckan och för att hjälpa till med tvätt och annat som hör till när man varit borta en vecka. Passade då på att lyssna till radiogudstjänsten, och ärkebiskop emeritus K-G Hammar. Det är bara präster och professorer som blir emeriti, när dom pensioneras. Undras just varför. Titeln härrör från latinets emeritus, vilket betyder "den som har tjänat ut", "veteran". Det var ursprungligen beteckning för avdankad soldat i romerska hären. Rektor emeritus vore väl inte så dumt annars....
Alltnog; jag gillar K-G Hammar. Tycker om predikningar som också utmanar intellektet och inte bara känslan. Tron är ju nämligen inte bara en känsla.... Och K-G Hammar utmanar verkligen intellektet. Men det här gången var det inte så mycket det. Utan mera den trosbekännelse han ledde församlingen i efter sin predikan. Lyssna! Eller Läs! blir det väl snarare.
Jag tror på en Gud, som är helig och varm,
som ger kampglöd och identitet,
en helande Gud som gör trasigt till helt,
som stärker till medvetenhet.
Jag tror på en Gud, som gråter med mig,
när jag gråter så allting är gråt,
en tröstande Gud som kan trösta likt den,
som väntar tills gråten gått åt.
Jag tror på en Gud, som bor inom mig
och som bor i allt utanför,
en skrattande Gud som vill skratta med mig,
som lever med mig när jag dör.
Och jag kände direkt att så tror jag. Precis så! Vi brukar i kristna kretsar ibland tala om personliga tilltal. Och där, framför radioapparaten, fick jag ett sånt personligt tilltal. Från en "helande Gud, som gör trasigt till helt, som stärker till medvetenhet, som tröstar och som skrattar med mig. Och som lever med mig när jag dör."
Personligare än så kan det väl inte bli. Eller hur, min personliga bloggkompis? Och till Öland och lägret ska jag återkomma.
onsdag 4 augusti 2010
Hur känns det?
Jag har varit pensionär i ett år nu och folk är väldigt intresserade av hur det känns. Hur känns det? är faktiskt den vanligaste frågan jag får numera. Folk är mer intresserade av det än av hur det kändes att jobba. Hur känns det att vara pensionär? Ja, efter ett år i rollen finns det kanske anledning att fundera över det.
Jag ramlade in i pensionärsrollen helt plötsligt, kan man säga. En omorganisation på jobbet gav mig ett erbjudande att gå ett år i förtid, och det var ett erbjudande, som jag inte kunde motstå. Men samtidigt gav det mig bara ett par manader att tänka över hur det skulle kunna bli, detta nya liv. Ingen lång startsträcka med nedräkning, som andra 64-åringar brukar ha. Bara att tömma skrivbordet och gå. Nja, inte riktigt, men snabba ryck i alla fall.
Och det var inte alls så enkelt, som jag kanske hade förställt mig. Nya rutiner, och nya sysselsättningar skulle ju ersätta det gamla och invanda. Ett 41-årigt arbetsliv skulle ersättas av något helt nytt och oprövat. Inte åka buss 6.20 varje morgon, inte lunch på Sturegatan varje lunch, och inte hem med direktbussen 16.35. Och framförallt, ingen kontakt längre med kompisgänget på jobbet. Och inte heller med arbetsuppgifterna av vilka de flesta var ganska eller t.o.m. mycket stimulerande. Så hur känns det då?
Jo, tack, nu känns det bra, och det är ju egentligen först nu, som jag blivit pensionär på riktigt.65+. Men inkörningssträckan var bitvis lite knagglig, som sagt. Jag har dock upptäckt att nya uppgifter har dykt upp efter vägen, så nu leder jag både bibelstudier och säljer Stridsrop. Och dessutom har jag avancerat till suppleant i kommunens socialnämnd. Och så har jag tid!! Tid att träffa barnbarn och goda vänner.Och tid att resa! Barcelona och Nora har det blivit t.ex. Och Polen ska det bli. Jag har alltid velat resa, så det känns riktigt bra.Och tid att titta på TV på dagtid. Både fotbolls-VM och friidrotts-EM. Tack för det!
När jag gick i pension lovade jag också mig själv att försöka skriva en bok, om tankar och erfarenheter, som livet givit. Och försöka gäller fortfarande, även om inriktningen kanske har ändrats något under resans gång. Så vi får väl se....
Pensionärstiden ger också perspektiv åt arbetslivet.Om det skulle mycket mer än ett blogginlägg kunna skrivas, men i dag läser jag i tidningen att vi producerar fem gånger så mycket i dag som man gjorde på 30-talet. På i stort sett samma arbetstid. Vilka slutsatser drar vi av det? Om vi sammanträdde mindre skulle vi kanske t.o.m kunna förkorta arbetstiden. Tvärtemot vad Reinfeldt säger både om högre pensionsålder och längre arbetstid.
Så; jo, tack; det känns riktigt bra att vara pensionär.även om PRO får vänta ett tag...
Jag ramlade in i pensionärsrollen helt plötsligt, kan man säga. En omorganisation på jobbet gav mig ett erbjudande att gå ett år i förtid, och det var ett erbjudande, som jag inte kunde motstå. Men samtidigt gav det mig bara ett par manader att tänka över hur det skulle kunna bli, detta nya liv. Ingen lång startsträcka med nedräkning, som andra 64-åringar brukar ha. Bara att tömma skrivbordet och gå. Nja, inte riktigt, men snabba ryck i alla fall.
Och det var inte alls så enkelt, som jag kanske hade förställt mig. Nya rutiner, och nya sysselsättningar skulle ju ersätta det gamla och invanda. Ett 41-årigt arbetsliv skulle ersättas av något helt nytt och oprövat. Inte åka buss 6.20 varje morgon, inte lunch på Sturegatan varje lunch, och inte hem med direktbussen 16.35. Och framförallt, ingen kontakt längre med kompisgänget på jobbet. Och inte heller med arbetsuppgifterna av vilka de flesta var ganska eller t.o.m. mycket stimulerande. Så hur känns det då?
Jo, tack, nu känns det bra, och det är ju egentligen först nu, som jag blivit pensionär på riktigt.65+. Men inkörningssträckan var bitvis lite knagglig, som sagt. Jag har dock upptäckt att nya uppgifter har dykt upp efter vägen, så nu leder jag både bibelstudier och säljer Stridsrop. Och dessutom har jag avancerat till suppleant i kommunens socialnämnd. Och så har jag tid!! Tid att träffa barnbarn och goda vänner.Och tid att resa! Barcelona och Nora har det blivit t.ex. Och Polen ska det bli. Jag har alltid velat resa, så det känns riktigt bra.Och tid att titta på TV på dagtid. Både fotbolls-VM och friidrotts-EM. Tack för det!
När jag gick i pension lovade jag också mig själv att försöka skriva en bok, om tankar och erfarenheter, som livet givit. Och försöka gäller fortfarande, även om inriktningen kanske har ändrats något under resans gång. Så vi får väl se....
Pensionärstiden ger också perspektiv åt arbetslivet.Om det skulle mycket mer än ett blogginlägg kunna skrivas, men i dag läser jag i tidningen att vi producerar fem gånger så mycket i dag som man gjorde på 30-talet. På i stort sett samma arbetstid. Vilka slutsatser drar vi av det? Om vi sammanträdde mindre skulle vi kanske t.o.m kunna förkorta arbetstiden. Tvärtemot vad Reinfeldt säger både om högre pensionsålder och längre arbetstid.
Så; jo, tack; det känns riktigt bra att vara pensionär.även om PRO får vänta ett tag...
tisdag 3 augusti 2010
Om verklighetens folk och andra folk
Göran Hägglund och KD har hamnat i svårigheter. Med verklighetens folk. Dels har han hamnat i dåligt sällskap, eftersom Sverigedemokraterna redan mutat in verklighetens folk. Och dels har han inte lyckats förklara vilka som utgör detta verklighetens folk. Undrar om jag hör dit? Och du? Det enda jag förstått, är att kulturradikaler av olika slag på vänsterkanten inte räknas som verklighetens folk. Men sen då.... Men det är å andra sidan mycket hos KD som jag inte förstår.Men det är klart, att det är väl bra att det finns ett parti också för dom ärkereaktionära. Men varför reaktionär och kristen, Hägglund? Det förstår jag inte heller. Lika lite som ditt tal om verklighetens folk.
Ingår svenska fotbollsspelare i verklighetens folk tro? Utan att på något sätt vara rasist, snarare tvärtom, så har jag ändå lagt märke till att snart sagt alla fotbollsspelare i svenska lag långt ner i seriesystemet har latinamerikanska eller ännu oftare, östuropeiska namn. Stefan Selakovic var länge den ende spelaren som avvek från alla Svensson, Alexandersson, Gudmundsson och andra söner, men nu kan man hitta hela laguppställningar utan en enda Svensson. Kul, och intressant med hela invandrarlag, men varför? Spelar unga svenssöner inte fotboll längre? Har dataspelen slagit ut fotbollen? Att invandrartjejer inte är lika ofta förekommande i laguppställningarna har säkert en kulturell förklaring, men killarna? Och kommer utvecklingen att bli densamma i ishockey? Basket är väl annars den sport där invandrarna varit föregångare, och exilbalter var väl dom första stjärnorna i den sporten i Sverige.
Bor verklighetens folk också på Kuba, tro? Eller är det ett annat folk? Vi tror ju ofta det om folk från andra länder.President Castro, ja inte Fidel, utan brodern, Raul, annonserade häromdagen att en större del av det kubanska näringslivet skulle öppnas för marknadsekonomi och privat företagsamhet. Intressant. När Gorbatjev öppnade på kranarna i det slutna sovjetsystemet, rasade alltsammans som ett korthus. Blir det likadant på Kuba? I så fall återstår bara Nordkorea som planhushållningskommunismens sista bastion.
Tillbaka till Göran Hägglund och KD igen då. Tänk om dom hamnar under fyra procent i valet, samtidigt som Sverigedemokraterna klättrar över den gränsen. Vad gör Reinfeldt och alliansen då? Inget samarbete med Sverigedemokraterna, som man sagt, och därmed förlorad regeringsmakt, eller...... Men alliansen kanske förlorar ändå, utan detta förskräckande perspektiv.
Så; Göran Hägglund, andra kristdemokrater, fotbollsspelare med invandrarnamn och dito bakgrund, den vanlige strävsamme kubanen, som kanske ser ljus i tunneln, och sverigedemkraterna.Tillhör dom alla verklighetens folk eller?
Bara en fundering ur folkdjupet en mulen sommarmorgon.
Ingår svenska fotbollsspelare i verklighetens folk tro? Utan att på något sätt vara rasist, snarare tvärtom, så har jag ändå lagt märke till att snart sagt alla fotbollsspelare i svenska lag långt ner i seriesystemet har latinamerikanska eller ännu oftare, östuropeiska namn. Stefan Selakovic var länge den ende spelaren som avvek från alla Svensson, Alexandersson, Gudmundsson och andra söner, men nu kan man hitta hela laguppställningar utan en enda Svensson. Kul, och intressant med hela invandrarlag, men varför? Spelar unga svenssöner inte fotboll längre? Har dataspelen slagit ut fotbollen? Att invandrartjejer inte är lika ofta förekommande i laguppställningarna har säkert en kulturell förklaring, men killarna? Och kommer utvecklingen att bli densamma i ishockey? Basket är väl annars den sport där invandrarna varit föregångare, och exilbalter var väl dom första stjärnorna i den sporten i Sverige.
Bor verklighetens folk också på Kuba, tro? Eller är det ett annat folk? Vi tror ju ofta det om folk från andra länder.President Castro, ja inte Fidel, utan brodern, Raul, annonserade häromdagen att en större del av det kubanska näringslivet skulle öppnas för marknadsekonomi och privat företagsamhet. Intressant. När Gorbatjev öppnade på kranarna i det slutna sovjetsystemet, rasade alltsammans som ett korthus. Blir det likadant på Kuba? I så fall återstår bara Nordkorea som planhushållningskommunismens sista bastion.
Tillbaka till Göran Hägglund och KD igen då. Tänk om dom hamnar under fyra procent i valet, samtidigt som Sverigedemokraterna klättrar över den gränsen. Vad gör Reinfeldt och alliansen då? Inget samarbete med Sverigedemokraterna, som man sagt, och därmed förlorad regeringsmakt, eller...... Men alliansen kanske förlorar ändå, utan detta förskräckande perspektiv.
Så; Göran Hägglund, andra kristdemokrater, fotbollsspelare med invandrarnamn och dito bakgrund, den vanlige strävsamme kubanen, som kanske ser ljus i tunneln, och sverigedemkraterna.Tillhör dom alla verklighetens folk eller?
Bara en fundering ur folkdjupet en mulen sommarmorgon.
söndag 1 augusti 2010
Talar Gud? En söndagspredikan
Jag predikade i går. Såsom varandes allt annat än predikant tycker jag att det är svårt. Men så här blev det den här gången:
"I Jes.30:21 säger profeten att våra öron skall höra en röst som hjälper oss att gå den rätta vägen. Inte vika av vare sig åt höger eller åt vänster. Höra en röst? Guds röst, kanske. Men kan man höra Gud tala?
I 1.Sam.3:1-11. blir svaret ett tydligt och klart ja! Man kan höra Guds röst. Gud talar.
Gud talar i Bibeln hela tiden till människan. Och Gud fortsätter att tala och nu till oss. Och fortfarande genom sitt Ord - Bibeln. Men han talar också till oss genom den Helige Ande. Hur går det till? Och hur hör vi hans röst? Om det ska predikan handla i dag.
Samuel gjorde tjänst inför Herren. Att tjäna Gud är alltså grunden till att kunna höra Guds röst. Om du inte tjänar Herren kommer du aldrig att kunna höra Guds röst klart. Genom att tjäna Herren så gör du dig alltså tillgänglig för honom.Det handlar alltså om att ge sig helt till Gud. Jesus säger "Mina får hör min röst". Vi som tillhör Jesus kan alltså höra hans röst. Det hör t.o.m. till vanligheten för en kristen att kunna höra Guds röst. Det är det normala. Med andra ord är det onormalt för en kristen att inte kunna höra.
Jag vill påstå att Gud talar till oss hela tiden. Men lyssnar vi på honom? Gud talade till Samuel inte bara en utan tre gånger. Alla tre gångerna missade han Gud. Han förstod inte att det var Gud som talade eller ropade till honom. Han trodde att det var Eli.
Ibland hör man en förkunnelse att om vi missar Guds röst så talar han inte till oss mer. Det är fel. Samuel misssade Gud tre gånger, men Gud slutade inte att tala till honom. Han gav inte upp. Gud tänkte inte "Det är ingen idé att tala till honom. Jag får tala till någon annan".Det är också likadant när vi missuppfattar Gud. Som Samuel. Han trodde att det var Eli, men Gud fortsatte ändå.
Hör vi Guds röst "otydligt" och missförstår honom, så slutar han ändå inte att tala.Den största anledningen till att Samuel inte kunde höra Guds tilltal var att han ännu inte kände Herren. Du måste känna honom. Hur? På samma sätt som du lär känna en person här på jorden. Genom att umgås, tala till honom och lyssna på vad han har att säga till dig.
I v.7 står det "lärt". Du kan lära känna Herren. Du kan lära känna igen hans röst. !Han talar till dig hela tiden. En del tror att det bara faller över en utan vår egen påverkan. Så är det inte. Vi måste lyssna. Hur ska vi annars kunna höra honom?
Det är inte heller fel fel att lyssna på andras erfarenheter och råd. Samuel fick ett tips av Eli. Det var att han skulle gå tillbaka och lägga sig igen.Lägga sig igen? Är det då inte risk att missa något då? Nej, han behövde lugna ner sig. Och en sak till: Om det är Gud så talar han igen! Missar jag ett telefonsamtal så behöver jag inte oroar mig. Var det viktigt ringer personen upp igen.
Lär dig av andra! Lyssna på vad de har att säga. Fråga ut dem. Be dem att förklara. Nu vet jag att man inte ska gå på personlig erfarenhet, utan alltid på vad Bibeln säger. Men om erfarenheten stämmer med Bibeln, varför inte ta till sig en del då?
Samuel fick också ett viktigt råd av Eli om Gud ropade igen. Han skulle säga "Tala Herre, din tjänare hör". Detta betyder att man gör sig tillgänglig. Då blir du uppmärksam vad Gud har att säga till dig. Du lyssnar då uppmärksamt.
Det är ju likadant om en människa talar till dig. Om du inte gör dig tillgänglig och koncentrerad och lyssnar till vad han har att säga, kommer du ingenting att höra.
Om radion är på i bakgrunden men jag inte lyssnar på den, utan är upptagen av någonting annat, så kommer jag inte kunna återge ett enda ord.
Efter att Samuel hade sagt "Tala, din tjänare hör" står det "Då sade Herren till Samuel...". Först då kunde Gud tala till honom. Först då kunde Samuel lyssna. Han gjorde sig tillgänglig för Herren.
Samuel misslyckades flera gånger. Och det kommer både du och jag också att göra. Många gånger. Men du ska inte ge upp. Försök igen. Kom ihåg att övning ger färdighet!
Och så tillbaka till versen ur Jes. som jag inledde med. Här är vägen, vandra på den. Det är alltså alldeles nödvändigt att lyssna till Gud, om vi ska hitta vägen. Mitt i en värld, där antalet vägar är nära nog oändligt och där vägvalen är många och svåra, finns det en VÄG som är viktigare än alla andra. De första kristna kallades, redan innan dom kallades kristna: ”dom som hörde till Vägen”. I dag kanske det är frågan om ett samtal mellan Gud och dej om vägval. Små och stora vägval. Men viktiga eftersom Gud vill vara med, när du gör valet. Välkommen att lyssna och att välja väg!"
"I Jes.30:21 säger profeten att våra öron skall höra en röst som hjälper oss att gå den rätta vägen. Inte vika av vare sig åt höger eller åt vänster. Höra en röst? Guds röst, kanske. Men kan man höra Gud tala?
I 1.Sam.3:1-11. blir svaret ett tydligt och klart ja! Man kan höra Guds röst. Gud talar.
Gud talar i Bibeln hela tiden till människan. Och Gud fortsätter att tala och nu till oss. Och fortfarande genom sitt Ord - Bibeln. Men han talar också till oss genom den Helige Ande. Hur går det till? Och hur hör vi hans röst? Om det ska predikan handla i dag.
Samuel gjorde tjänst inför Herren. Att tjäna Gud är alltså grunden till att kunna höra Guds röst. Om du inte tjänar Herren kommer du aldrig att kunna höra Guds röst klart. Genom att tjäna Herren så gör du dig alltså tillgänglig för honom.Det handlar alltså om att ge sig helt till Gud. Jesus säger "Mina får hör min röst". Vi som tillhör Jesus kan alltså höra hans röst. Det hör t.o.m. till vanligheten för en kristen att kunna höra Guds röst. Det är det normala. Med andra ord är det onormalt för en kristen att inte kunna höra.
Jag vill påstå att Gud talar till oss hela tiden. Men lyssnar vi på honom? Gud talade till Samuel inte bara en utan tre gånger. Alla tre gångerna missade han Gud. Han förstod inte att det var Gud som talade eller ropade till honom. Han trodde att det var Eli.
Ibland hör man en förkunnelse att om vi missar Guds röst så talar han inte till oss mer. Det är fel. Samuel misssade Gud tre gånger, men Gud slutade inte att tala till honom. Han gav inte upp. Gud tänkte inte "Det är ingen idé att tala till honom. Jag får tala till någon annan".Det är också likadant när vi missuppfattar Gud. Som Samuel. Han trodde att det var Eli, men Gud fortsatte ändå.
Hör vi Guds röst "otydligt" och missförstår honom, så slutar han ändå inte att tala.Den största anledningen till att Samuel inte kunde höra Guds tilltal var att han ännu inte kände Herren. Du måste känna honom. Hur? På samma sätt som du lär känna en person här på jorden. Genom att umgås, tala till honom och lyssna på vad han har att säga till dig.
I v.7 står det "lärt". Du kan lära känna Herren. Du kan lära känna igen hans röst. !Han talar till dig hela tiden. En del tror att det bara faller över en utan vår egen påverkan. Så är det inte. Vi måste lyssna. Hur ska vi annars kunna höra honom?
Det är inte heller fel fel att lyssna på andras erfarenheter och råd. Samuel fick ett tips av Eli. Det var att han skulle gå tillbaka och lägga sig igen.Lägga sig igen? Är det då inte risk att missa något då? Nej, han behövde lugna ner sig. Och en sak till: Om det är Gud så talar han igen! Missar jag ett telefonsamtal så behöver jag inte oroar mig. Var det viktigt ringer personen upp igen.
Lär dig av andra! Lyssna på vad de har att säga. Fråga ut dem. Be dem att förklara. Nu vet jag att man inte ska gå på personlig erfarenhet, utan alltid på vad Bibeln säger. Men om erfarenheten stämmer med Bibeln, varför inte ta till sig en del då?
Samuel fick också ett viktigt råd av Eli om Gud ropade igen. Han skulle säga "Tala Herre, din tjänare hör". Detta betyder att man gör sig tillgänglig. Då blir du uppmärksam vad Gud har att säga till dig. Du lyssnar då uppmärksamt.
Det är ju likadant om en människa talar till dig. Om du inte gör dig tillgänglig och koncentrerad och lyssnar till vad han har att säga, kommer du ingenting att höra.
Om radion är på i bakgrunden men jag inte lyssnar på den, utan är upptagen av någonting annat, så kommer jag inte kunna återge ett enda ord.
Efter att Samuel hade sagt "Tala, din tjänare hör" står det "Då sade Herren till Samuel...". Först då kunde Gud tala till honom. Först då kunde Samuel lyssna. Han gjorde sig tillgänglig för Herren.
Samuel misslyckades flera gånger. Och det kommer både du och jag också att göra. Många gånger. Men du ska inte ge upp. Försök igen. Kom ihåg att övning ger färdighet!
Och så tillbaka till versen ur Jes. som jag inledde med. Här är vägen, vandra på den. Det är alltså alldeles nödvändigt att lyssna till Gud, om vi ska hitta vägen. Mitt i en värld, där antalet vägar är nära nog oändligt och där vägvalen är många och svåra, finns det en VÄG som är viktigare än alla andra. De första kristna kallades, redan innan dom kallades kristna: ”dom som hörde till Vägen”. I dag kanske det är frågan om ett samtal mellan Gud och dej om vägval. Små och stora vägval. Men viktiga eftersom Gud vill vara med, när du gör valet. Välkommen att lyssna och att välja väg!"
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)