Bara ett vulkanutbrott

Jag har bara väntat på det. På att någon bloggare skulle se Eyjafjallajökull och det som sker där som ett tidens tecken. Ett tecken på att domedagen kommer och att Jesus kan väntas på skyarna. Självklart har vulkanutbrottet lite domedag över sig och mycket riktigt; domedagsbloggarna har börjat dyka upp. Och också bloggar där kristna hoppar på varann om huruvida vulkanutbrotten finns förutsagda i Bibeln eller inte. Problemet är nog allvarligare än så.

Själv tror jag inte att det är domedagen, utan det är ett vulkanutbrott, men vi behöver naturligtvis ändå vara redo när Jesus kommer. Jag tror också att det många gånger är okunskap om vad Bibeln egentligen säger, när folk pratar om domedagen hit och dit. Inte minst i tider som dessa är det viktigt att komma ihåg att Jesus inte kom för att döma, utan för att rädda en hel värld. Han kom för vår frälsnings skull. Och frälsta, räddade, blir vi när vi tar emot honom. Och än finns det faktiskt tid.

Det här är alltså ”bara” ett vulkanutbrott, varken mer eller mindre. Och inte nödvändigtvis något tidens tecken. Men ordet BARA känns lite malplacerat och är därför satt inom citationstecken. Och det pågår med oförminskad kraft. Ingen vet hur lång tid det kan ta innan vulkanen lugnar ner sig, säger Reynir Eyvindur Böðvarsson , seismolog i Uppsala, och lite av en kändis i svenska media numera. Jag kan förresten aldrig upphöra att fascineras över islänningarnas namn. Hördur Hilmarsson och Gudfinna Johannisdottir är två andra. Men det är en annan historia.

Utbrottet kan pågå i dagar eller också i veckor eller månader, säger Bödvarsson ,och påminner om Eyjafjallajökulls senaste utbrott 1821. Då pågick aktiviteten i över ett år. Ett år med flygstopp i hela Europa!!! Då går min semesterresa till Barecelona om en månad upp i rök. Eller snarare i aska….. Men det är väl ett mindre problem i så fall. Det som pågår just nu beräknas kosta en miljard om dagen, bara för svenskt näringsliv. För Island, som redan står på randen till konkurs, är det stora problemet just nu förutom hotande översvämningar, att askmolnens giftiga ämnen fluor och svavel sprids. Boskap som får i sig de giftiga ämnena med gräset på marken och vattnet de dricker. Och de förgiftas och kvävs. I molnen finns också mikroskopiska glaspartiklar och det är enligt Bödvarsson dessa glaspartiklar, som är farliga för flygplanens jetmotorer. Fluor förresten? Det är väl det jag borstar tänderna i…..

Jag slås av hur oerhört sårbart vårt samhälle är. Och hur lätt vi tvingas stå handfallna när själva naturen tar ton. Och då påminns även jag om Bibelns ord om rådlösheten vid tidens slut… Men jag tror att det nu borde handla mer om sammanhållning, hjälpsamhet och kreativt tänkande än om rådlöshet. Kanske kommer det,som vi uppfattar som katastrof, att hjälpa oss till nya uppfinningar och nya sätt att sköta kommunikationen mellan människor än genom dyra och sårbara flygresor. Och klimatet kan komma att påverkas om molnet ligger kvar länge. Är inte det ytterligare ett skäl att att påskynda ansträngningarna mot ett mer klimatsmart samhälle?

Men framför allt får vi kristna inte ta det inträffade till intäkt för nån sorts skrämselpropaganda om att Eyjafjallajökull ska sätta punkt för tiden. Bibeln igen: Ingen vet dagen eller stunden, säger Jesus i Matteusevangeliet. Men håll er vakna!!!

En bordemänniskas självdeklartion

Man borde nog bekänna på en gång. Speciellt om man är jag, så är det en massa saker som denne man borde....Motionera mer,jobba mer i trädgården nu när man blivit pensionär och har tid,ta kontakt med vänner som man inte träffat på länge. Och göra det irl och inte bara på facebook. Listan kunde bli lång på sånt som man, dvs. jag borde.....

Men karaktäristiskt för oss bordemänniskor är att när någon handlingskraftig person träffar oss efter någon tid, och hurtfriskt ställer frågan om vi gjort något av allt det där som vi borde, så blir svaret bara alltför ofta: "Nej---- men det borde man...."

Man, och man är fortfarande jag, borde också glädjas åt hur rik man är. Och då tänker jag inte på de tillgångar som just i dessa dagar ska redovisas i den allmänna självdeklarationen. Som åtminstone förr skulle undertecknas med "på heder och samvete" Men hedern och samvetet är kanske bortrationaliserat.Det räcker ju för de flesta med ett sms eller med ett knapptryck på datorn så har man gjort det som tidigare tog minst en kväll att få till med köksbordet fullt av bankböcker, skuldebrev, inkomstsammanställningar mm mm i en lång rad. I dag vet ju skattmasen redan allt om mig, och då är det kanske inte så noga med hedern och samvetet heller. Det är det ju inte i många andra sammanhang heller. Fråga t.ex. de direktörer, som frejdigt höjer sina bonusar, oavsett hur dåligt företaget gått under året. Heder och samvete?? Och vart har alla diskussioner om integriteten tagit vägen, nu när inte bara skattmasen utan också många andra vet allt om oss. Men nu väljer jag att på heder och samvete intyga, att jag inte har något att dölja. Och det kanske inte gör något. Så; På heder och samvete är det inte så mycket bevänt med den rikedom som nu ska redovisas till skatteverket. Så det så!

Skatter är ju annars sånt som vi bidrar med till det allmänna bästa, och om man får tro finansminster Borg, så går det ju bra för AB Sverige nu. Och då gör det kanske inte så mycket om lilla jag inte kan bidra med mer än vad det blev... Men det är nog inte så mycket Sverige som det går bra för, som för den rikaste procenten av landets invånare. Den som redan har har fått ännu mer under de senaste fyra åren, och från den som inte har, har tagits också det han har. En rent biblisk profetia. Men den orättvisan kan vi ändra på i september.

Nej min rikedom finns på andra håll. Jag upplevde den t.ex starkt i går tillsammans med den bönegrupp som jag tillhör. Rikedomen att få tro på Gud och få uttrycka den rikedomen tillsammans med vänner i en positiv gemenskap. Den rikedomen finns både i bönegruppen och i den större gemenskap, som min församling utgör. Och rikedomen i ett mer än fyrtioårigt äktenskap ( det går fort när man har roligt) och en fin familj. Och rikedomen i att vara tämligen frisk trots inträdet i pensionsåldern. Immateriella tillgångar kallas visst sånt, och Kronofodemyndigheten har redan 2002 utfärdat anvisningar för hur sådan skall redovisas. Men dom menar säkert nåt annat, så på heder och samvete hoppar jag nog över just den bilagan i deklarationen.

Och sen får man, och man är alltså fortfarande jag, väl gratulera Djurgården Hockey till den första finalsegern. Men riktigt på heder och samvete är det nog inte.

Leg.magister

Major Björklund har pekat med hela handen igen.I riktning mot en yrkeslegitimation för lärare. Och till skillnad från de flesta av Jan Björklunds regeringskollegor känner jag en viss respekt för de av hans förslag som har koppling till skola och undervisning. Han har som skol- och utbildningsminister bidragit till ett antal viktiga förändringar i den svenska skolan under den senaste mandatperioden. Detta var onekligen på tiden och helt nödvändigt eftersom svenska elevers kunskaper har halkat efter resten av Europa under de senaste årtiondena.

Som jag ser det är en höjning av lärarnas status en nödvändighet. Läraryrket ska inte vara något som man hoppar på i brist på annat efter att man har läst enstaka kurser på något av Sveriges universitet. Läraryrket ska ha samma status som andra yrken med lika lång utbildning och framför allt måste lönerna höjas.

Nu föreslår alltså regeringen en legitimation för lärare. Endast de som är legitimerade lärare ska få rätt att sätta betyg, och endast legitimerade ska kunna få fasta tjänster. Utmärkt! Vem skulle vilja gå till en läkare som inte hade legitimation? Och vem skulle anlita en advokat som inte var utbildad advokat? Och det här handlar ju om människor, till vilka vi lämnar det bästa och viktigaste vi har. Våra barn.

Förslaget kan få flera positiva effekter. Det blir mindre intressant för skolor och inte minst friskolor att anställa obehöriga för att hålla nere lönekostnaderna. Det leder till en sanering av yrket, där obehöriga och/eller olämpliga personer inte får legitimation. Och det tydliggör vilka som har relevant utbildning och kunskaper. Något som i sin tur leder till en statushöjning av yrket. Slutligen kommer rättssäkerheten för elever att öka, när endast utbildade, legitimerade lärare får sätta betyg.

Men vilka skall då kunna få legitimation? Björklunds förslag är här en smula otydligt. Naturligtvis ska legitimationen grunda sig på lärarhögskola eller motsvarande meriter. Men då måste det som lärarhögskolorna levererar bli av högre kvalitet än vad fallet är i dag. Och jag tror inte heller att de akademiska meriterna i sig ska vara helt avgörande. Det viktigaste är dokumenterad pedagogisk fallenhet, men den kan i sanning dokumenteras på flera olika sätt.Under mina år som skolledare var många av de bästa lärarna förträffliga pedagoger, men med meriter från helt andra fält än lärarhögskolan. Så Björklund! Tryck mer på dokumenterad pedagogisk fallenhet och mindre på lärarhögskola i propositionen! Mångårig erfarenhet från olika delar av arbetslivet tillsammans med akademiska betyg i såväl pedagogik som i de ämnen som ingår i undervisningsskyldigheten kanske.... Ett viktigt problem för skolan är ju att många lärare inte har någon annan erfarenhet av verkligheten än just skolan. Som elev, som student vid lärarhögskolan och som lärare.

En from förhoppning kan väl också vara att Björklunds förslag kan leda till en sundare diskussion om läraryrkets status och villkor än hur lärarnas arbetstider ska räknas...... Och att den röd-gröna oppositionen är villig att ta en förbehållslös diskussion. Socialdemokraterna bär ju själva ett tungt ansvar för att den svenska skolan hamnat där den är i dag.

Men därifrån till att rösta på Björklund och hans kompisar i höst? ALDRIG!!!

Vårstädning

Våren är tiden för städning och löften om nya tag. Själv ska jag vårstäda bilen i dag. Efter däckbyte så känns det naturligt med både dammsugare och trasa.... Men städning behövs och genomförs också på andra områden. Gatukontoren sopar bort sand från gatorna i en omfattning som aldrig förr. Eller har i alla fall lovat att göra det. På Baldersvägen har vi inte sett till mycket av det, men det kommer nog.... Kanske. Gatsopare var annars ett lågstatusjobb i min ungdom, men då handlade det ju också om att sopa undan undan och plocka upp hästskit från gatorna. Ja, så långt tillbaka ligger min ungdom faktiskt.

På tal om att sopa upp skit, förresten, så presenterade landshövdingen i Stockholm, Per Unckel, i går ett program, som syftar just till det. Att sopa upp, eller kanske rent av förhindra fotbollshuliganernas framfart.Bra förresten att man i handlingsprogrammet talar just om huliganer och inte om fans. 17 olika myndigheter och organisationer har ställt sig bakom handlingsprogrammet. Alltifrån idrottsminister Lena Adelsohn-Liljeroth till supportrarnas representant, Victor Capel från AIK:s Black Army.Målsättningen är att det ska vara tryggt och roligt att gå fotboll. Måtte gruppen lyckas!! Då ska jag börja gå på fotboll igen! För fotboll är alldeles ljuvligt så länge det är fotbollen och inte idioterna på läktarna som får regera. Klubbarna tar i överenskommelsen på sig ett stort ansvar när det gäller att hålla koll på sina egna supporters, SL lovar att sköta transporterna till och från arenorna effektivare, och åklagarna lovar att öka tempot när det gäller att fälla överträdare och utdöma tillträdesförbud redan till nästa hemmamatch.

Men huligansmen är inget renodlat fotbollsproblem. Polisen måste ingripa tidigare. Redan i parker långt från arenorna där s.k. fans, som f.ö. inte vet nåt om fotboll, samlas för att "göra upp", måste polisen finnas med. Under 2009 skedde nämligen de flesta fotbollsbråken utanför arenorna. Före och efter matcherna.Det är ett allmänt ordningsproblem, och alltså något för polisen i första hand.

Bra också att städlistan kom upp samma dag som Hammarby förlorade sin premiärmatch i Superettan. Hammarby är nämligen värst när det gäller huliganismen, och där hotas ju även det egna lagets både spelare och styrelse när det inte passar. I fjol förstörde ju de s.k. fansen flera matcher i allsvenskan, men rättvisa skipades och laget åkte ur. Hoopas nu bara att handlingsprogrammet från "de sjutton" får omedelbar effekt. Annars hotas ju Supperettan i år. En superetta som annars ser ut att kunna bli mer spännande och intressant än på länge. Med GIF Sundsvall som min favorit.

En viktigare vårstädning står väl annars den katolska kyrkan inför. Och kanske andra kyrkor och samfund också. Nu har sammanlagt tre fall av sexuella övergrepp på barn avslöjats inom den katolska kyrkan i Sverige. Är det skedda resultatet av ett systemfel, där avskaffande av celibatet är lösningen, eller är övergreppen begångna av enskilda perverterade individer, som kanske sökt sig till kyrkan i hopp om att där kunna få hjälp? Kyrkan måste lyfta frågan och den katolska kyrkan i Sverige borde kunna gå före.

Och dom som ska vara Mona Sahlins sopkvastar i valrörelsen är idel ministrar från Göran Perssons tid. Och även städprogrammet ser ut som om Göran Persson själv hade skrivit ut det. Lite fantasilöst och tunt.....

Att dela Guds hållning mot Djävulskapet

Författaren Per-Olof Enqvist skrev för nu rätt länge sedan en novellsamling med namnet ”Berättelser från de inställda upprorens tid” och 1968 proklamerade revolutionära studenter överallt i Europa att ”det är rätt att göra uppror”.

Frågorna infinner sig; Har det funnit tider då det varit mer rätt än nu att göra uppror? Är det kanske så att vi nu befinner oss i de inställda upprorens tid? Nedskärningar och besparingar river stora revor i det allmänna välfärdsnätet, i såväl kommunhus, riksdagshus som i Bryssel fattas politiska beslut helt ovanför huvudet på medborgarna och klimatförändringar skapar vädersituationer som ingen känner igen. Och allt detta medan vi på sin höjd skäller och gnäller under fikapausen på jobbet eller möjligen skriver en insändare eller en debattartikel (ett försvinnande fåtal av oss!!). Men varför är inte riksdagshus, landstingshus och kommunhus fyllda av uppretade medborgare, som inte flyttar sig förrän de fått bindande löften om förbättringar i vården, skolan och omsorgerna och varför tvingar vi inte fram mer och effektivare forskning om människans nedbrytande inverkan på klimatet? Tånk bara på hur tyst det blivit efter klimatfiaskot i Köpenhamn för mindre än ett halvår sen. Är det möjligen därför att en tystnadens och accepterandets kultur breder ut sig över vårt land? De inställda upprorens tid.

Den situation som under 1800-talets senare hälft skapade våra folkrörelser påminde i hög grad om dagens situation. Maktmissbruk, utarmning av en maktlös underklass, och moralupplösning hotade att passivisera ett helt folk. Brännvinet och supandet blev den enda trösten. Men väckelserörelsen, arbetarrörelsen och nykterhetsrörelsen tog upp kampen, Vanliga människor fick kraft och mod att höja blicken, att formulera visioner om en bättre tingens ordning och att identifiera fienden. Man tog strid mot alkoholistdjävulen, kapitalistdjävulen och mot ”själva” Djävulen!

Hur förvaltar vi det arvet i dag? Var utkämpas kampen i dag? Är folkrörelserna fortfarande vägen till en samhällsgemenskap där vårdköerna är avskaffade, där skolan får tillräckligt med resurser,där försäkringstagarna fått tillbaka de pengar som kriminella direktörer bestulit dem på och där kärlek, solidaritet och sammanhållning blivit nåt annat än vackra ord utan innehåll?

Men; är inte kyrkan och därmed också Frälsningsarmén opolitisk, och bör då inte såna frågor ligga utanför vår intressesfär? Nej! Den kristna kyrkan har aldrig varit och får aldrig bli opolitisk i den meningen att den inte tar ställning mot maktmissbruk och förtryck. Kyrkan är kallad att dela Guds hållning mot Djävulskapet. Frälsningsarméns tradition är stolt när det gäller att göra synden konkret och synlig och på våra tidiga soldatmöten slipade man svärden för att rustas för uppror mot ondskan i alla dess former!

I ljuset av detta är det dags att göra uppror nu!! Det är dags att med de gammaltestamentliga profeternas tydlighet ta ställning för de svaga och förtrampade. Alla samhällssystem och alla politiska lösningar är inte lika bra!! Att nämna saker och ting vid deras rätta namn och att göra synden konkret är dessutom förmodligen det säkraste sättet att återskapa kyrkans trovärdighet.

Det är dags att göra uppror och att dela Guds hållning mot djävulskapet!!

Bara bröst, Hanna och Bibeln

Malin är mitt äldsta barnbarn. Hon är 17 år och en glödande feminist. Jag blir glad när unga människor glöder för viktiga principer. Det visar att det, trots allt, finns hopp om en annan och bättre tingens ordning än den min generation lyckats producera. Hopp för framtiden alltså. Jag är nämligen mycket intresserad av framtiden också. Det är där jag ska tillbringa resten av mitt liv.

Vi pratar ibland, Malin och jag, om hur vi definierar begreppet feminism. Ofta är vi överens, men kanske inte alltid. Det är inte alls konstigt. Det är ändå två generationers skillnad mellan Malin och farfar.För mig är feminism en tanke om allas lika värde. Om samma möjligheter för män och kvinnor. Lika självklart som att svenskar och invandrare eller kristna och muslimer ska vara lika mycket värda, lika självklart borde det vara att män och kvinnor är det. Det blir självklart för mig eftersom Bibeln säger så. Men knappast någon rörelse har så många egna s.k. aktivister som förstör och förlöjligar den egna saken som feminismen.

Ta nätverket "Bara Bröst, t.ex! Jag såg ett inslag i Aktuellt för en tid sedan, där två unga tjejer fnittrande berättade att dom sagt till badvakten att "killar har minsann också bröst". De anmäler också saken till JämO och skriver en glödande debattartikel i Expressen. . Det är vad jag kallar frihetskamp, det!!!! Med sådana vänner behöver man knappast några fiender. Undrar om inte alla kvinnor med underbetalda jobb inom t ex vården, tycker att det finns viktigare frågor att ta strid för än rätten för några unga tjejer att visa brösten i badhuset. Hur mycket kan en medelålders kvinna med ett tungt och underbetalt jobb, eller en ung studerande ensamstående mamma med karriärambitioner, identifiera sig med Bara-bröst-nätverket? Och hur mycket känner dom sig för den delen hemma i det goda poltiska nätverket "Feministiskt Initiativ" som till en början satsade stort och konstruktivt på jämlikhetsfrågorna bara för att få se en samling lesbiska aktivister göra nätverket till sin egen lekstuga? Fast Malin är ett Gudrun-fan, så uppenbarligen gjorde partiledare Gudrun ett gott intryck vid sitt skolbesök!!

Män och kvinnor betraktas inte som lika mycket värda år 2010. Däri ligger problemet. Prestationer värderas olika. Frälsningsarmén har själv en ganska stolt tradition på jämställdhetsområdet. En del hos oss skulle visserligen betona ordet "ganska" mer än andra, men män och kvinnor har i mer än 150 år kunnat vara officerare på samma villkor, Frälsningsarmén kom till Sverige genom en kvinnas försorg och hon, Hanna Ouchterlony, blev rörelsens första ledare i en tid, då kvinnans roll i organisationslivet normalt var att ingå i kaffekommittén. Och en majoritet av samfundets officerare (pastorer) är fortfarande kvinnor. Men utåt mot samhället då? Inte heller vi har gjort allt vi kunnat för att den bristande jämlikheten mellan man och kvinna skall suddas ut därute.

Frågan har faktiskt också en teologisk infallsvinkel. Det handlar inte om man eller kvinna, säger Bibeln. Alla är ett i Kristus Jesus. Det finns mycket mer att göra på jämställdhetsområdet, och Bibeln säger att det är vi kristna som borde gå före. I skolan tillåts killar fortfarande ta mer plats än tjejer, och där borde vi som kristna höja vår röst. På jobbet råder inte lika lön för lika arbete och runt fikaborden florerar fortfarande sexskämten. Även där borde den kristna rösten höras. Liksom på de politiska mötena, där förutsättningarna för jämställdheten skapas.

Så Heja Malin! Jag är på Ditt lag.

För sjusovare och andra

Kan man blogga en predikan? Är inte predikan en del av en gudstjänst, som i sig är en del av festen för församlingen….? Kanske, men det finns ju predikosamlingar av alla slag, så kanske ändå? Så kanske ett blogginlägg för dej som inte kan, inte vill eller inte orkar gå på gudstjänst i dag. Men också för andra.

Så här kommer en bloggad predikan. Jag ber dej först att läsa Joh 21:1-14

"Den här händelsen äger rum under en period av stor osäkerhet för lärjungarna. Dom hade vandrat tillsammans med Jesus i ett par år i Palestina, och dom hade just varit med om påskens dramatik. Just nu visste dom varken in eller ut. Dom var fortfarande omtumlade och vilsna. De kom ihåg närheten till Jesus i den sista måltiden. Sedan fruktan och sorg vid avrättningen – och efter högtiden surrade svårtolkade rykten om att han levde, trots allt. Vad betydde allt detta, egentligen? Skulle det nu bli som vanligt igen? Vad önskade lärjungarna och vad trodde de? Vi får egentligen inte reda på så mycket.

Men jag tror att vi, så kallade moderna människor, har väldigt mycket gemensamt med lärjungarna i den här situationen. De upplevde något viktigt, efter en hel natt av misslyckat fiske. Och det som hände på stranden knöt samman det som varit med det som skulle komma: de får hjälp att förstå vad de varit med om under några år – och en särskilt dramatisk vecka – och hur det har med deras framtid att göra. Samma slags ledtrådar som de fick av Jesus den här morgonen kan vara livsavgörande också för oss.

Vi har alla varit med om någon dramatisk period i våra liv. Det kan handla om liv eller död, stora känslor för en annan människa eller överväldigande upplevelser av något annat slag. Men någon gång tar den slut. Intensiteten släpper och allt återgår till det normala. Eller gör det verkligen det? Vi människor är väldigt olika. En del finner lust i förändring och häftiga händelser, och blir oroliga och rastlösa när det inte händer något. Lärjungen Petrus var ju en sån. Han är den ivrige, aktivisten bland lärjungarna. Den här morgonen hoppar han i vattnet för att komma först fram till Jesus. I andra berättelser får vi reda på hur Petrus ständigt är på hugget: Om nu Jesus skall tvätta hans fötter så borde han tvätta händerna och huvudet också. Det är han som hoppar fram och vill försvara Jesus med svärd i Getsemane. Men det är samme Petrus som på Pilatus’ gård lika snabbt blir ynklig och livrädd och utan att tänka sig för förnekar att han någonsin känt Jesus. Jesus har en hel del besvär med allt strul som denne överivrige följeslagare ställer till med.

Men det finns gott om andra slags människor: Både där på stranden och hos oss. Några av lärjungarna hade redan, säkert med tungt hjärta, återvänt till dagliga sysslor. Jakob och Johannes med sin bakgrund hade kanske redan försökt nystarta ett familjeföretag i fiskeribranschen. Tillsammans med pappa som dom lämnat i sticket tre år tidigare. Och Tomas, tvivlaren, var på något sätt Petrus raka motsats: han tänkte inte lättvindigt acceptera något som han inte hade goda skäl för. Dom finns där allihop. Och dom var Jesu lärjungar och efterföljare allihop.

Jesus har bruk för alla sorters lärjungar. Och när Jesus nu visar sig för lärjungarna är det inte nya besked eller läror som han kommer med. Han ser dem i ögonen, och hans budskap är ”jag ser dig, och du duger.”

Och det som händer nu är att Jesus ger sina fiskande vänner lite professionell rådgivning. "Om ni kastar ut nätet på andra sidan båten skall ni få se att det går bättre." Och det gjorde det också. De fick grymt mycket fisk, men trots det gick näten inte sönder. Är det Jesus, den kvalificerade konsulten, som mot bra betalning i form av starkare och mer tro kommer att fortsätta att stötta även oss sentida lärjungar med kvalificerade konsulttjänster? Får vi räkna med goda råd om gymnasievalet, om gynnsamma aktieplaceringar, om bergvärme är bättre än pellets eller för den delen var det nappar bäst när vi är ute och fiskar? Den tanken kallas för framgångsteologi. Vi kan inte förbjuda någon att tänka så. Men precis som med andra märkliga gärningar som Jesus gjorde så finns nog här en lite djupare historia, men i förlängningen väldigt konkret, inte flummig alls.

Vi kan säkert alla erinra oss en håglös morgon. Vi skakar liv i oss efter en natt av oro och förvirrade tankar. Våra vänner på stranden hade inte heller haft någon lyckad natt. Morgonen var blek och lite småkall, de var trötta i kroppen och dessutom gruvade de sig för att berätta för dem där hemma att de inte fått någon fisk. Jesus dyker upp och fixar frukost. Han vänder stämningen. Det är kanske inte så konstigt. Men han säger inte: ”Skärp er nu grabbar och ge inte upp så lätt!”
Han ger dem ett sakligt råd, och de får nytt livsmod. Sedan, först efteråt, ser de att det är Herren som levererat det goda rådet.

Det är den ordningen som är rätt. Vi kan vara missmodiga och trötta. Rådet vi får är inte att rycka upp oss, utan att hålla utkik efter bättre alternativ, hitta gudomligt livsmod, ny kraft. Och det kan komma till oss den dystraste av morgnar, och från en Jesus som vi först inte känner igen. Den lilla killen på första bänk i skolsalen. Spärrvakten på tunnelbanan, som ler vackert med sina guldtänder från det inre av Turkiet. Eller en älskad livskamrat som ‐ bara genom att finnas där, en mulen morgon ‐ blir en budbärare om det gudomliga livsmodet. Jesus möter sina lärjungar. Han låter dem hitta krafter som de inte riktigt visste fanns där. Det finns ett modernt ord: empowerment, som ganska bra täcker detta. Vi kanske kan börja använda ordet bemyndigade på svenska; det markerar att Jesus vill se oss som vuxna, ansvariga och myndiga människor som skall vara medvetna om de resurser vi har fått. Det handlar i grunden inte om att rycka upp sig, inte om mental träning eller olika knep för att känna sig bra. Det handlar om att lära sig att vi får möta Jesus, livets Herre,genom andra människor. De ser på oss med Mästarens egna ögon och då blir vi starka.

Detta är att se på livet med samma perspektiv som lärjungarnas den där morgonen. Vi kan plötsligt skilja viktigt från oviktigt, vi hinner med det vi måste och kan lämna det andra ogjort.Vi orkar mer än vi tror och vi ser Herrens mening med vad vi har för oss. Vi kommer inte att kunna, eller ens vilja, sluta tampas med fyllda almanackor, förbereda lektioner, läsa läxor, skriva inköpslistor eller städa upp i våra hus och trädgårdar. Men vi behöver inte ta oss i kragen eller söka olika knep för att känna oss bra (feel‐good). Herren ger livsmodet och styrkan om vi bara vill öppna oss och känna igen Jesus‐ögonen. Hans blick möter oss när vi bäst behöver hjälp att leva."

Och som alla predikningar slutar även den här med AMEN.