Major Björklund har pekat med hela handen igen.I riktning mot en yrkeslegitimation för lärare. Och till skillnad från de flesta av Jan Björklunds regeringskollegor känner jag en viss respekt för de av hans förslag som har koppling till skola och undervisning. Han har som skol- och utbildningsminister bidragit till ett antal viktiga förändringar i den svenska skolan under den senaste mandatperioden. Detta var onekligen på tiden och helt nödvändigt eftersom svenska elevers kunskaper har halkat efter resten av Europa under de senaste årtiondena.
Som jag ser det är en höjning av lärarnas status en nödvändighet. Läraryrket ska inte vara något som man hoppar på i brist på annat efter att man har läst enstaka kurser på något av Sveriges universitet. Läraryrket ska ha samma status som andra yrken med lika lång utbildning och framför allt måste lönerna höjas.
Nu föreslår alltså regeringen en legitimation för lärare. Endast de som är legitimerade lärare ska få rätt att sätta betyg, och endast legitimerade ska kunna få fasta tjänster. Utmärkt! Vem skulle vilja gå till en läkare som inte hade legitimation? Och vem skulle anlita en advokat som inte var utbildad advokat? Och det här handlar ju om människor, till vilka vi lämnar det bästa och viktigaste vi har. Våra barn.
Förslaget kan få flera positiva effekter. Det blir mindre intressant för skolor och inte minst friskolor att anställa obehöriga för att hålla nere lönekostnaderna. Det leder till en sanering av yrket, där obehöriga och/eller olämpliga personer inte får legitimation. Och det tydliggör vilka som har relevant utbildning och kunskaper. Något som i sin tur leder till en statushöjning av yrket. Slutligen kommer rättssäkerheten för elever att öka, när endast utbildade, legitimerade lärare får sätta betyg.
Men vilka skall då kunna få legitimation? Björklunds förslag är här en smula otydligt. Naturligtvis ska legitimationen grunda sig på lärarhögskola eller motsvarande meriter. Men då måste det som lärarhögskolorna levererar bli av högre kvalitet än vad fallet är i dag. Och jag tror inte heller att de akademiska meriterna i sig ska vara helt avgörande. Det viktigaste är dokumenterad pedagogisk fallenhet, men den kan i sanning dokumenteras på flera olika sätt.Under mina år som skolledare var många av de bästa lärarna förträffliga pedagoger, men med meriter från helt andra fält än lärarhögskolan. Så Björklund! Tryck mer på dokumenterad pedagogisk fallenhet och mindre på lärarhögskola i propositionen! Mångårig erfarenhet från olika delar av arbetslivet tillsammans med akademiska betyg i såväl pedagogik som i de ämnen som ingår i undervisningsskyldigheten kanske.... Ett viktigt problem för skolan är ju att många lärare inte har någon annan erfarenhet av verkligheten än just skolan. Som elev, som student vid lärarhögskolan och som lärare.
En from förhoppning kan väl också vara att Björklunds förslag kan leda till en sundare diskussion om läraryrkets status och villkor än hur lärarnas arbetstider ska räknas...... Och att den röd-gröna oppositionen är villig att ta en förbehållslös diskussion. Socialdemokraterna bär ju själva ett tungt ansvar för att den svenska skolan hamnat där den är i dag.
Men därifrån till att rösta på Björklund och hans kompisar i höst? ALDRIG!!!
torsdag 15 april 2010
onsdag 14 april 2010
Vårstädning
Våren är tiden för städning och löften om nya tag. Själv ska jag vårstäda bilen i dag. Efter däckbyte så känns det naturligt med både dammsugare och trasa.... Men städning behövs och genomförs också på andra områden. Gatukontoren sopar bort sand från gatorna i en omfattning som aldrig förr. Eller har i alla fall lovat att göra det. På Baldersvägen har vi inte sett till mycket av det, men det kommer nog.... Kanske. Gatsopare var annars ett lågstatusjobb i min ungdom, men då handlade det ju också om att sopa undan undan och plocka upp hästskit från gatorna. Ja, så långt tillbaka ligger min ungdom faktiskt.
På tal om att sopa upp skit, förresten, så presenterade landshövdingen i Stockholm, Per Unckel, i går ett program, som syftar just till det. Att sopa upp, eller kanske rent av förhindra fotbollshuliganernas framfart.Bra förresten att man i handlingsprogrammet talar just om huliganer och inte om fans. 17 olika myndigheter och organisationer har ställt sig bakom handlingsprogrammet. Alltifrån idrottsminister Lena Adelsohn-Liljeroth till supportrarnas representant, Victor Capel från AIK:s Black Army.Målsättningen är att det ska vara tryggt och roligt att gå fotboll. Måtte gruppen lyckas!! Då ska jag börja gå på fotboll igen! För fotboll är alldeles ljuvligt så länge det är fotbollen och inte idioterna på läktarna som får regera. Klubbarna tar i överenskommelsen på sig ett stort ansvar när det gäller att hålla koll på sina egna supporters, SL lovar att sköta transporterna till och från arenorna effektivare, och åklagarna lovar att öka tempot när det gäller att fälla överträdare och utdöma tillträdesförbud redan till nästa hemmamatch.
Men huligansmen är inget renodlat fotbollsproblem. Polisen måste ingripa tidigare. Redan i parker långt från arenorna där s.k. fans, som f.ö. inte vet nåt om fotboll, samlas för att "göra upp", måste polisen finnas med. Under 2009 skedde nämligen de flesta fotbollsbråken utanför arenorna. Före och efter matcherna.Det är ett allmänt ordningsproblem, och alltså något för polisen i första hand.
Bra också att städlistan kom upp samma dag som Hammarby förlorade sin premiärmatch i Superettan. Hammarby är nämligen värst när det gäller huliganismen, och där hotas ju även det egna lagets både spelare och styrelse när det inte passar. I fjol förstörde ju de s.k. fansen flera matcher i allsvenskan, men rättvisa skipades och laget åkte ur. Hoopas nu bara att handlingsprogrammet från "de sjutton" får omedelbar effekt. Annars hotas ju Supperettan i år. En superetta som annars ser ut att kunna bli mer spännande och intressant än på länge. Med GIF Sundsvall som min favorit.
En viktigare vårstädning står väl annars den katolska kyrkan inför. Och kanske andra kyrkor och samfund också. Nu har sammanlagt tre fall av sexuella övergrepp på barn avslöjats inom den katolska kyrkan i Sverige. Är det skedda resultatet av ett systemfel, där avskaffande av celibatet är lösningen, eller är övergreppen begångna av enskilda perverterade individer, som kanske sökt sig till kyrkan i hopp om att där kunna få hjälp? Kyrkan måste lyfta frågan och den katolska kyrkan i Sverige borde kunna gå före.
Och dom som ska vara Mona Sahlins sopkvastar i valrörelsen är idel ministrar från Göran Perssons tid. Och även städprogrammet ser ut som om Göran Persson själv hade skrivit ut det. Lite fantasilöst och tunt.....
På tal om att sopa upp skit, förresten, så presenterade landshövdingen i Stockholm, Per Unckel, i går ett program, som syftar just till det. Att sopa upp, eller kanske rent av förhindra fotbollshuliganernas framfart.Bra förresten att man i handlingsprogrammet talar just om huliganer och inte om fans. 17 olika myndigheter och organisationer har ställt sig bakom handlingsprogrammet. Alltifrån idrottsminister Lena Adelsohn-Liljeroth till supportrarnas representant, Victor Capel från AIK:s Black Army.Målsättningen är att det ska vara tryggt och roligt att gå fotboll. Måtte gruppen lyckas!! Då ska jag börja gå på fotboll igen! För fotboll är alldeles ljuvligt så länge det är fotbollen och inte idioterna på läktarna som får regera. Klubbarna tar i överenskommelsen på sig ett stort ansvar när det gäller att hålla koll på sina egna supporters, SL lovar att sköta transporterna till och från arenorna effektivare, och åklagarna lovar att öka tempot när det gäller att fälla överträdare och utdöma tillträdesförbud redan till nästa hemmamatch.
Men huligansmen är inget renodlat fotbollsproblem. Polisen måste ingripa tidigare. Redan i parker långt från arenorna där s.k. fans, som f.ö. inte vet nåt om fotboll, samlas för att "göra upp", måste polisen finnas med. Under 2009 skedde nämligen de flesta fotbollsbråken utanför arenorna. Före och efter matcherna.Det är ett allmänt ordningsproblem, och alltså något för polisen i första hand.
Bra också att städlistan kom upp samma dag som Hammarby förlorade sin premiärmatch i Superettan. Hammarby är nämligen värst när det gäller huliganismen, och där hotas ju även det egna lagets både spelare och styrelse när det inte passar. I fjol förstörde ju de s.k. fansen flera matcher i allsvenskan, men rättvisa skipades och laget åkte ur. Hoopas nu bara att handlingsprogrammet från "de sjutton" får omedelbar effekt. Annars hotas ju Supperettan i år. En superetta som annars ser ut att kunna bli mer spännande och intressant än på länge. Med GIF Sundsvall som min favorit.
En viktigare vårstädning står väl annars den katolska kyrkan inför. Och kanske andra kyrkor och samfund också. Nu har sammanlagt tre fall av sexuella övergrepp på barn avslöjats inom den katolska kyrkan i Sverige. Är det skedda resultatet av ett systemfel, där avskaffande av celibatet är lösningen, eller är övergreppen begångna av enskilda perverterade individer, som kanske sökt sig till kyrkan i hopp om att där kunna få hjälp? Kyrkan måste lyfta frågan och den katolska kyrkan i Sverige borde kunna gå före.
Och dom som ska vara Mona Sahlins sopkvastar i valrörelsen är idel ministrar från Göran Perssons tid. Och även städprogrammet ser ut som om Göran Persson själv hade skrivit ut det. Lite fantasilöst och tunt.....
tisdag 13 april 2010
Att dela Guds hållning mot Djävulskapet
Författaren Per-Olof Enqvist skrev för nu rätt länge sedan en novellsamling med namnet ”Berättelser från de inställda upprorens tid” och 1968 proklamerade revolutionära studenter överallt i Europa att ”det är rätt att göra uppror”.
Frågorna infinner sig; Har det funnit tider då det varit mer rätt än nu att göra uppror? Är det kanske så att vi nu befinner oss i de inställda upprorens tid? Nedskärningar och besparingar river stora revor i det allmänna välfärdsnätet, i såväl kommunhus, riksdagshus som i Bryssel fattas politiska beslut helt ovanför huvudet på medborgarna och klimatförändringar skapar vädersituationer som ingen känner igen. Och allt detta medan vi på sin höjd skäller och gnäller under fikapausen på jobbet eller möjligen skriver en insändare eller en debattartikel (ett försvinnande fåtal av oss!!). Men varför är inte riksdagshus, landstingshus och kommunhus fyllda av uppretade medborgare, som inte flyttar sig förrän de fått bindande löften om förbättringar i vården, skolan och omsorgerna och varför tvingar vi inte fram mer och effektivare forskning om människans nedbrytande inverkan på klimatet? Tånk bara på hur tyst det blivit efter klimatfiaskot i Köpenhamn för mindre än ett halvår sen. Är det möjligen därför att en tystnadens och accepterandets kultur breder ut sig över vårt land? De inställda upprorens tid.
Den situation som under 1800-talets senare hälft skapade våra folkrörelser påminde i hög grad om dagens situation. Maktmissbruk, utarmning av en maktlös underklass, och moralupplösning hotade att passivisera ett helt folk. Brännvinet och supandet blev den enda trösten. Men väckelserörelsen, arbetarrörelsen och nykterhetsrörelsen tog upp kampen, Vanliga människor fick kraft och mod att höja blicken, att formulera visioner om en bättre tingens ordning och att identifiera fienden. Man tog strid mot alkoholistdjävulen, kapitalistdjävulen och mot ”själva” Djävulen!
Hur förvaltar vi det arvet i dag? Var utkämpas kampen i dag? Är folkrörelserna fortfarande vägen till en samhällsgemenskap där vårdköerna är avskaffade, där skolan får tillräckligt med resurser,där försäkringstagarna fått tillbaka de pengar som kriminella direktörer bestulit dem på och där kärlek, solidaritet och sammanhållning blivit nåt annat än vackra ord utan innehåll?
Men; är inte kyrkan och därmed också Frälsningsarmén opolitisk, och bör då inte såna frågor ligga utanför vår intressesfär? Nej! Den kristna kyrkan har aldrig varit och får aldrig bli opolitisk i den meningen att den inte tar ställning mot maktmissbruk och förtryck. Kyrkan är kallad att dela Guds hållning mot Djävulskapet. Frälsningsarméns tradition är stolt när det gäller att göra synden konkret och synlig och på våra tidiga soldatmöten slipade man svärden för att rustas för uppror mot ondskan i alla dess former!
I ljuset av detta är det dags att göra uppror nu!! Det är dags att med de gammaltestamentliga profeternas tydlighet ta ställning för de svaga och förtrampade. Alla samhällssystem och alla politiska lösningar är inte lika bra!! Att nämna saker och ting vid deras rätta namn och att göra synden konkret är dessutom förmodligen det säkraste sättet att återskapa kyrkans trovärdighet.
Det är dags att göra uppror och att dela Guds hållning mot djävulskapet!!
Frågorna infinner sig; Har det funnit tider då det varit mer rätt än nu att göra uppror? Är det kanske så att vi nu befinner oss i de inställda upprorens tid? Nedskärningar och besparingar river stora revor i det allmänna välfärdsnätet, i såväl kommunhus, riksdagshus som i Bryssel fattas politiska beslut helt ovanför huvudet på medborgarna och klimatförändringar skapar vädersituationer som ingen känner igen. Och allt detta medan vi på sin höjd skäller och gnäller under fikapausen på jobbet eller möjligen skriver en insändare eller en debattartikel (ett försvinnande fåtal av oss!!). Men varför är inte riksdagshus, landstingshus och kommunhus fyllda av uppretade medborgare, som inte flyttar sig förrän de fått bindande löften om förbättringar i vården, skolan och omsorgerna och varför tvingar vi inte fram mer och effektivare forskning om människans nedbrytande inverkan på klimatet? Tånk bara på hur tyst det blivit efter klimatfiaskot i Köpenhamn för mindre än ett halvår sen. Är det möjligen därför att en tystnadens och accepterandets kultur breder ut sig över vårt land? De inställda upprorens tid.
Den situation som under 1800-talets senare hälft skapade våra folkrörelser påminde i hög grad om dagens situation. Maktmissbruk, utarmning av en maktlös underklass, och moralupplösning hotade att passivisera ett helt folk. Brännvinet och supandet blev den enda trösten. Men väckelserörelsen, arbetarrörelsen och nykterhetsrörelsen tog upp kampen, Vanliga människor fick kraft och mod att höja blicken, att formulera visioner om en bättre tingens ordning och att identifiera fienden. Man tog strid mot alkoholistdjävulen, kapitalistdjävulen och mot ”själva” Djävulen!
Hur förvaltar vi det arvet i dag? Var utkämpas kampen i dag? Är folkrörelserna fortfarande vägen till en samhällsgemenskap där vårdköerna är avskaffade, där skolan får tillräckligt med resurser,där försäkringstagarna fått tillbaka de pengar som kriminella direktörer bestulit dem på och där kärlek, solidaritet och sammanhållning blivit nåt annat än vackra ord utan innehåll?
Men; är inte kyrkan och därmed också Frälsningsarmén opolitisk, och bör då inte såna frågor ligga utanför vår intressesfär? Nej! Den kristna kyrkan har aldrig varit och får aldrig bli opolitisk i den meningen att den inte tar ställning mot maktmissbruk och förtryck. Kyrkan är kallad att dela Guds hållning mot Djävulskapet. Frälsningsarméns tradition är stolt när det gäller att göra synden konkret och synlig och på våra tidiga soldatmöten slipade man svärden för att rustas för uppror mot ondskan i alla dess former!
I ljuset av detta är det dags att göra uppror nu!! Det är dags att med de gammaltestamentliga profeternas tydlighet ta ställning för de svaga och förtrampade. Alla samhällssystem och alla politiska lösningar är inte lika bra!! Att nämna saker och ting vid deras rätta namn och att göra synden konkret är dessutom förmodligen det säkraste sättet att återskapa kyrkans trovärdighet.
Det är dags att göra uppror och att dela Guds hållning mot djävulskapet!!
söndag 11 april 2010
Bara bröst, Hanna och Bibeln
Malin är mitt äldsta barnbarn. Hon är 17 år och en glödande feminist. Jag blir glad när unga människor glöder för viktiga principer. Det visar att det, trots allt, finns hopp om en annan och bättre tingens ordning än den min generation lyckats producera. Hopp för framtiden alltså. Jag är nämligen mycket intresserad av framtiden också. Det är där jag ska tillbringa resten av mitt liv.
Vi pratar ibland, Malin och jag, om hur vi definierar begreppet feminism. Ofta är vi överens, men kanske inte alltid. Det är inte alls konstigt. Det är ändå två generationers skillnad mellan Malin och farfar.För mig är feminism en tanke om allas lika värde. Om samma möjligheter för män och kvinnor. Lika självklart som att svenskar och invandrare eller kristna och muslimer ska vara lika mycket värda, lika självklart borde det vara att män och kvinnor är det. Det blir självklart för mig eftersom Bibeln säger så. Men knappast någon rörelse har så många egna s.k. aktivister som förstör och förlöjligar den egna saken som feminismen.
Ta nätverket "Bara Bröst, t.ex! Jag såg ett inslag i Aktuellt för en tid sedan, där två unga tjejer fnittrande berättade att dom sagt till badvakten att "killar har minsann också bröst". De anmäler också saken till JämO och skriver en glödande debattartikel i Expressen. . Det är vad jag kallar frihetskamp, det!!!! Med sådana vänner behöver man knappast några fiender. Undrar om inte alla kvinnor med underbetalda jobb inom t ex vården, tycker att det finns viktigare frågor att ta strid för än rätten för några unga tjejer att visa brösten i badhuset. Hur mycket kan en medelålders kvinna med ett tungt och underbetalt jobb, eller en ung studerande ensamstående mamma med karriärambitioner, identifiera sig med Bara-bröst-nätverket? Och hur mycket känner dom sig för den delen hemma i det goda poltiska nätverket "Feministiskt Initiativ" som till en början satsade stort och konstruktivt på jämlikhetsfrågorna bara för att få se en samling lesbiska aktivister göra nätverket till sin egen lekstuga? Fast Malin är ett Gudrun-fan, så uppenbarligen gjorde partiledare Gudrun ett gott intryck vid sitt skolbesök!!
Män och kvinnor betraktas inte som lika mycket värda år 2010. Däri ligger problemet. Prestationer värderas olika. Frälsningsarmén har själv en ganska stolt tradition på jämställdhetsområdet. En del hos oss skulle visserligen betona ordet "ganska" mer än andra, men män och kvinnor har i mer än 150 år kunnat vara officerare på samma villkor, Frälsningsarmén kom till Sverige genom en kvinnas försorg och hon, Hanna Ouchterlony, blev rörelsens första ledare i en tid, då kvinnans roll i organisationslivet normalt var att ingå i kaffekommittén. Och en majoritet av samfundets officerare (pastorer) är fortfarande kvinnor. Men utåt mot samhället då? Inte heller vi har gjort allt vi kunnat för att den bristande jämlikheten mellan man och kvinna skall suddas ut därute.
Frågan har faktiskt också en teologisk infallsvinkel. Det handlar inte om man eller kvinna, säger Bibeln. Alla är ett i Kristus Jesus. Det finns mycket mer att göra på jämställdhetsområdet, och Bibeln säger att det är vi kristna som borde gå före. I skolan tillåts killar fortfarande ta mer plats än tjejer, och där borde vi som kristna höja vår röst. På jobbet råder inte lika lön för lika arbete och runt fikaborden florerar fortfarande sexskämten. Även där borde den kristna rösten höras. Liksom på de politiska mötena, där förutsättningarna för jämställdheten skapas.
Så Heja Malin! Jag är på Ditt lag.
Vi pratar ibland, Malin och jag, om hur vi definierar begreppet feminism. Ofta är vi överens, men kanske inte alltid. Det är inte alls konstigt. Det är ändå två generationers skillnad mellan Malin och farfar.För mig är feminism en tanke om allas lika värde. Om samma möjligheter för män och kvinnor. Lika självklart som att svenskar och invandrare eller kristna och muslimer ska vara lika mycket värda, lika självklart borde det vara att män och kvinnor är det. Det blir självklart för mig eftersom Bibeln säger så. Men knappast någon rörelse har så många egna s.k. aktivister som förstör och förlöjligar den egna saken som feminismen.
Ta nätverket "Bara Bröst, t.ex! Jag såg ett inslag i Aktuellt för en tid sedan, där två unga tjejer fnittrande berättade att dom sagt till badvakten att "killar har minsann också bröst". De anmäler också saken till JämO och skriver en glödande debattartikel i Expressen. . Det är vad jag kallar frihetskamp, det!!!! Med sådana vänner behöver man knappast några fiender. Undrar om inte alla kvinnor med underbetalda jobb inom t ex vården, tycker att det finns viktigare frågor att ta strid för än rätten för några unga tjejer att visa brösten i badhuset. Hur mycket kan en medelålders kvinna med ett tungt och underbetalt jobb, eller en ung studerande ensamstående mamma med karriärambitioner, identifiera sig med Bara-bröst-nätverket? Och hur mycket känner dom sig för den delen hemma i det goda poltiska nätverket "Feministiskt Initiativ" som till en början satsade stort och konstruktivt på jämlikhetsfrågorna bara för att få se en samling lesbiska aktivister göra nätverket till sin egen lekstuga? Fast Malin är ett Gudrun-fan, så uppenbarligen gjorde partiledare Gudrun ett gott intryck vid sitt skolbesök!!
Män och kvinnor betraktas inte som lika mycket värda år 2010. Däri ligger problemet. Prestationer värderas olika. Frälsningsarmén har själv en ganska stolt tradition på jämställdhetsområdet. En del hos oss skulle visserligen betona ordet "ganska" mer än andra, men män och kvinnor har i mer än 150 år kunnat vara officerare på samma villkor, Frälsningsarmén kom till Sverige genom en kvinnas försorg och hon, Hanna Ouchterlony, blev rörelsens första ledare i en tid, då kvinnans roll i organisationslivet normalt var att ingå i kaffekommittén. Och en majoritet av samfundets officerare (pastorer) är fortfarande kvinnor. Men utåt mot samhället då? Inte heller vi har gjort allt vi kunnat för att den bristande jämlikheten mellan man och kvinna skall suddas ut därute.
Frågan har faktiskt också en teologisk infallsvinkel. Det handlar inte om man eller kvinna, säger Bibeln. Alla är ett i Kristus Jesus. Det finns mycket mer att göra på jämställdhetsområdet, och Bibeln säger att det är vi kristna som borde gå före. I skolan tillåts killar fortfarande ta mer plats än tjejer, och där borde vi som kristna höja vår röst. På jobbet råder inte lika lön för lika arbete och runt fikaborden florerar fortfarande sexskämten. Även där borde den kristna rösten höras. Liksom på de politiska mötena, där förutsättningarna för jämställdheten skapas.
Så Heja Malin! Jag är på Ditt lag.
För sjusovare och andra
Kan man blogga en predikan? Är inte predikan en del av en gudstjänst, som i sig är en del av festen för församlingen….? Kanske, men det finns ju predikosamlingar av alla slag, så kanske ändå? Så kanske ett blogginlägg för dej som inte kan, inte vill eller inte orkar gå på gudstjänst i dag. Men också för andra.
Så här kommer en bloggad predikan. Jag ber dej först att läsa Joh 21:1-14
"Den här händelsen äger rum under en period av stor osäkerhet för lärjungarna. Dom hade vandrat tillsammans med Jesus i ett par år i Palestina, och dom hade just varit med om påskens dramatik. Just nu visste dom varken in eller ut. Dom var fortfarande omtumlade och vilsna. De kom ihåg närheten till Jesus i den sista måltiden. Sedan fruktan och sorg vid avrättningen – och efter högtiden surrade svårtolkade rykten om att han levde, trots allt. Vad betydde allt detta, egentligen? Skulle det nu bli som vanligt igen? Vad önskade lärjungarna och vad trodde de? Vi får egentligen inte reda på så mycket.
Men jag tror att vi, så kallade moderna människor, har väldigt mycket gemensamt med lärjungarna i den här situationen. De upplevde något viktigt, efter en hel natt av misslyckat fiske. Och det som hände på stranden knöt samman det som varit med det som skulle komma: de får hjälp att förstå vad de varit med om under några år – och en särskilt dramatisk vecka – och hur det har med deras framtid att göra. Samma slags ledtrådar som de fick av Jesus den här morgonen kan vara livsavgörande också för oss.
Vi har alla varit med om någon dramatisk period i våra liv. Det kan handla om liv eller död, stora känslor för en annan människa eller överväldigande upplevelser av något annat slag. Men någon gång tar den slut. Intensiteten släpper och allt återgår till det normala. Eller gör det verkligen det? Vi människor är väldigt olika. En del finner lust i förändring och häftiga händelser, och blir oroliga och rastlösa när det inte händer något. Lärjungen Petrus var ju en sån. Han är den ivrige, aktivisten bland lärjungarna. Den här morgonen hoppar han i vattnet för att komma först fram till Jesus. I andra berättelser får vi reda på hur Petrus ständigt är på hugget: Om nu Jesus skall tvätta hans fötter så borde han tvätta händerna och huvudet också. Det är han som hoppar fram och vill försvara Jesus med svärd i Getsemane. Men det är samme Petrus som på Pilatus’ gård lika snabbt blir ynklig och livrädd och utan att tänka sig för förnekar att han någonsin känt Jesus. Jesus har en hel del besvär med allt strul som denne överivrige följeslagare ställer till med.
Men det finns gott om andra slags människor: Både där på stranden och hos oss. Några av lärjungarna hade redan, säkert med tungt hjärta, återvänt till dagliga sysslor. Jakob och Johannes med sin bakgrund hade kanske redan försökt nystarta ett familjeföretag i fiskeribranschen. Tillsammans med pappa som dom lämnat i sticket tre år tidigare. Och Tomas, tvivlaren, var på något sätt Petrus raka motsats: han tänkte inte lättvindigt acceptera något som han inte hade goda skäl för. Dom finns där allihop. Och dom var Jesu lärjungar och efterföljare allihop.
Jesus har bruk för alla sorters lärjungar. Och när Jesus nu visar sig för lärjungarna är det inte nya besked eller läror som han kommer med. Han ser dem i ögonen, och hans budskap är ”jag ser dig, och du duger.”
Och det som händer nu är att Jesus ger sina fiskande vänner lite professionell rådgivning. "Om ni kastar ut nätet på andra sidan båten skall ni få se att det går bättre." Och det gjorde det också. De fick grymt mycket fisk, men trots det gick näten inte sönder. Är det Jesus, den kvalificerade konsulten, som mot bra betalning i form av starkare och mer tro kommer att fortsätta att stötta även oss sentida lärjungar med kvalificerade konsulttjänster? Får vi räkna med goda råd om gymnasievalet, om gynnsamma aktieplaceringar, om bergvärme är bättre än pellets eller för den delen var det nappar bäst när vi är ute och fiskar? Den tanken kallas för framgångsteologi. Vi kan inte förbjuda någon att tänka så. Men precis som med andra märkliga gärningar som Jesus gjorde så finns nog här en lite djupare historia, men i förlängningen väldigt konkret, inte flummig alls.
Vi kan säkert alla erinra oss en håglös morgon. Vi skakar liv i oss efter en natt av oro och förvirrade tankar. Våra vänner på stranden hade inte heller haft någon lyckad natt. Morgonen var blek och lite småkall, de var trötta i kroppen och dessutom gruvade de sig för att berätta för dem där hemma att de inte fått någon fisk. Jesus dyker upp och fixar frukost. Han vänder stämningen. Det är kanske inte så konstigt. Men han säger inte: ”Skärp er nu grabbar och ge inte upp så lätt!”
Han ger dem ett sakligt råd, och de får nytt livsmod. Sedan, först efteråt, ser de att det är Herren som levererat det goda rådet.
Det är den ordningen som är rätt. Vi kan vara missmodiga och trötta. Rådet vi får är inte att rycka upp oss, utan att hålla utkik efter bättre alternativ, hitta gudomligt livsmod, ny kraft. Och det kan komma till oss den dystraste av morgnar, och från en Jesus som vi först inte känner igen. Den lilla killen på första bänk i skolsalen. Spärrvakten på tunnelbanan, som ler vackert med sina guldtänder från det inre av Turkiet. Eller en älskad livskamrat som ‐ bara genom att finnas där, en mulen morgon ‐ blir en budbärare om det gudomliga livsmodet. Jesus möter sina lärjungar. Han låter dem hitta krafter som de inte riktigt visste fanns där. Det finns ett modernt ord: empowerment, som ganska bra täcker detta. Vi kanske kan börja använda ordet bemyndigade på svenska; det markerar att Jesus vill se oss som vuxna, ansvariga och myndiga människor som skall vara medvetna om de resurser vi har fått. Det handlar i grunden inte om att rycka upp sig, inte om mental träning eller olika knep för att känna sig bra. Det handlar om att lära sig att vi får möta Jesus, livets Herre,genom andra människor. De ser på oss med Mästarens egna ögon och då blir vi starka.
Detta är att se på livet med samma perspektiv som lärjungarnas den där morgonen. Vi kan plötsligt skilja viktigt från oviktigt, vi hinner med det vi måste och kan lämna det andra ogjort.Vi orkar mer än vi tror och vi ser Herrens mening med vad vi har för oss. Vi kommer inte att kunna, eller ens vilja, sluta tampas med fyllda almanackor, förbereda lektioner, läsa läxor, skriva inköpslistor eller städa upp i våra hus och trädgårdar. Men vi behöver inte ta oss i kragen eller söka olika knep för att känna oss bra (feel‐good). Herren ger livsmodet och styrkan om vi bara vill öppna oss och känna igen Jesus‐ögonen. Hans blick möter oss när vi bäst behöver hjälp att leva."
Och som alla predikningar slutar även den här med AMEN.
Så här kommer en bloggad predikan. Jag ber dej först att läsa Joh 21:1-14
"Den här händelsen äger rum under en period av stor osäkerhet för lärjungarna. Dom hade vandrat tillsammans med Jesus i ett par år i Palestina, och dom hade just varit med om påskens dramatik. Just nu visste dom varken in eller ut. Dom var fortfarande omtumlade och vilsna. De kom ihåg närheten till Jesus i den sista måltiden. Sedan fruktan och sorg vid avrättningen – och efter högtiden surrade svårtolkade rykten om att han levde, trots allt. Vad betydde allt detta, egentligen? Skulle det nu bli som vanligt igen? Vad önskade lärjungarna och vad trodde de? Vi får egentligen inte reda på så mycket.
Men jag tror att vi, så kallade moderna människor, har väldigt mycket gemensamt med lärjungarna i den här situationen. De upplevde något viktigt, efter en hel natt av misslyckat fiske. Och det som hände på stranden knöt samman det som varit med det som skulle komma: de får hjälp att förstå vad de varit med om under några år – och en särskilt dramatisk vecka – och hur det har med deras framtid att göra. Samma slags ledtrådar som de fick av Jesus den här morgonen kan vara livsavgörande också för oss.
Vi har alla varit med om någon dramatisk period i våra liv. Det kan handla om liv eller död, stora känslor för en annan människa eller överväldigande upplevelser av något annat slag. Men någon gång tar den slut. Intensiteten släpper och allt återgår till det normala. Eller gör det verkligen det? Vi människor är väldigt olika. En del finner lust i förändring och häftiga händelser, och blir oroliga och rastlösa när det inte händer något. Lärjungen Petrus var ju en sån. Han är den ivrige, aktivisten bland lärjungarna. Den här morgonen hoppar han i vattnet för att komma först fram till Jesus. I andra berättelser får vi reda på hur Petrus ständigt är på hugget: Om nu Jesus skall tvätta hans fötter så borde han tvätta händerna och huvudet också. Det är han som hoppar fram och vill försvara Jesus med svärd i Getsemane. Men det är samme Petrus som på Pilatus’ gård lika snabbt blir ynklig och livrädd och utan att tänka sig för förnekar att han någonsin känt Jesus. Jesus har en hel del besvär med allt strul som denne överivrige följeslagare ställer till med.
Men det finns gott om andra slags människor: Både där på stranden och hos oss. Några av lärjungarna hade redan, säkert med tungt hjärta, återvänt till dagliga sysslor. Jakob och Johannes med sin bakgrund hade kanske redan försökt nystarta ett familjeföretag i fiskeribranschen. Tillsammans med pappa som dom lämnat i sticket tre år tidigare. Och Tomas, tvivlaren, var på något sätt Petrus raka motsats: han tänkte inte lättvindigt acceptera något som han inte hade goda skäl för. Dom finns där allihop. Och dom var Jesu lärjungar och efterföljare allihop.
Jesus har bruk för alla sorters lärjungar. Och när Jesus nu visar sig för lärjungarna är det inte nya besked eller läror som han kommer med. Han ser dem i ögonen, och hans budskap är ”jag ser dig, och du duger.”
Och det som händer nu är att Jesus ger sina fiskande vänner lite professionell rådgivning. "Om ni kastar ut nätet på andra sidan båten skall ni få se att det går bättre." Och det gjorde det också. De fick grymt mycket fisk, men trots det gick näten inte sönder. Är det Jesus, den kvalificerade konsulten, som mot bra betalning i form av starkare och mer tro kommer att fortsätta att stötta även oss sentida lärjungar med kvalificerade konsulttjänster? Får vi räkna med goda råd om gymnasievalet, om gynnsamma aktieplaceringar, om bergvärme är bättre än pellets eller för den delen var det nappar bäst när vi är ute och fiskar? Den tanken kallas för framgångsteologi. Vi kan inte förbjuda någon att tänka så. Men precis som med andra märkliga gärningar som Jesus gjorde så finns nog här en lite djupare historia, men i förlängningen väldigt konkret, inte flummig alls.
Vi kan säkert alla erinra oss en håglös morgon. Vi skakar liv i oss efter en natt av oro och förvirrade tankar. Våra vänner på stranden hade inte heller haft någon lyckad natt. Morgonen var blek och lite småkall, de var trötta i kroppen och dessutom gruvade de sig för att berätta för dem där hemma att de inte fått någon fisk. Jesus dyker upp och fixar frukost. Han vänder stämningen. Det är kanske inte så konstigt. Men han säger inte: ”Skärp er nu grabbar och ge inte upp så lätt!”
Han ger dem ett sakligt råd, och de får nytt livsmod. Sedan, först efteråt, ser de att det är Herren som levererat det goda rådet.
Det är den ordningen som är rätt. Vi kan vara missmodiga och trötta. Rådet vi får är inte att rycka upp oss, utan att hålla utkik efter bättre alternativ, hitta gudomligt livsmod, ny kraft. Och det kan komma till oss den dystraste av morgnar, och från en Jesus som vi först inte känner igen. Den lilla killen på första bänk i skolsalen. Spärrvakten på tunnelbanan, som ler vackert med sina guldtänder från det inre av Turkiet. Eller en älskad livskamrat som ‐ bara genom att finnas där, en mulen morgon ‐ blir en budbärare om det gudomliga livsmodet. Jesus möter sina lärjungar. Han låter dem hitta krafter som de inte riktigt visste fanns där. Det finns ett modernt ord: empowerment, som ganska bra täcker detta. Vi kanske kan börja använda ordet bemyndigade på svenska; det markerar att Jesus vill se oss som vuxna, ansvariga och myndiga människor som skall vara medvetna om de resurser vi har fått. Det handlar i grunden inte om att rycka upp sig, inte om mental träning eller olika knep för att känna sig bra. Det handlar om att lära sig att vi får möta Jesus, livets Herre,genom andra människor. De ser på oss med Mästarens egna ögon och då blir vi starka.
Detta är att se på livet med samma perspektiv som lärjungarnas den där morgonen. Vi kan plötsligt skilja viktigt från oviktigt, vi hinner med det vi måste och kan lämna det andra ogjort.Vi orkar mer än vi tror och vi ser Herrens mening med vad vi har för oss. Vi kommer inte att kunna, eller ens vilja, sluta tampas med fyllda almanackor, förbereda lektioner, läsa läxor, skriva inköpslistor eller städa upp i våra hus och trädgårdar. Men vi behöver inte ta oss i kragen eller söka olika knep för att känna oss bra (feel‐good). Herren ger livsmodet och styrkan om vi bara vill öppna oss och känna igen Jesus‐ögonen. Hans blick möter oss när vi bäst behöver hjälp att leva."
Och som alla predikningar slutar även den här med AMEN.
lördag 10 april 2010
04-10
Jag undrar vilken internationell standard som säger att vi måste skriva den 10 april på det sättet. 04-10!! I går högtidlighöll man i Danmark minnet av att det var exakt 70 år sedan den nazityska ockupationen inleddes, så då var det alltså den 9 april. Så alltså är det den 10 i dag! Och det vet jag dessutom därför att jag köpte mig en USB-kabel för 269 kr i går. Så nu har jag samma datum både i datorn och i min nya telefon. Den 10 april.
Det finns ingen dag i almanackan, där så många svenskar fyller år som just i dag. Så GRATTIS alla 10-aprilare. Mikael Wiehe och Malin Baryard t.ex. Och Andreas Andersson, den gamle AIK-aren. Vart tog han vägen förresten? Undras om han inte är sportchef i Degerfors.
Vilken elegant övergång till Superettan i fotboll då... Den inleds ju i helgen och Degerfors är tillbaka. Du kommer under året att mötas av lite bloggtankar om Superettan i allmänhet och om GIF Sundsvall, laget i mitt hjärta, i synnerhet. Men det är väl en risk att det blir Hammarby, som tar hem spelet till slut. Med all rutin från allsvenskan. Men det vore illa. Verkligt illa! Jag har redan tidigare i min blogg sagt att det inte finns något lag, som jag tycker så genuint illa om som Hammarby!!
Deb 10 april föddes även William Booth. 1829 i Nottingham. Och 1865 kom han att passera ett litet kristet friluftsmöte utanför puben The Blind Beggar i London. Han blev ledare för den lilla gruppen och resten är historia. Frälsningsarmén!Frälsningsarmén har förresten aldrig varit så stor som den är nu. Nära två miljoner medlemmar i 120 länder i alla världsdelar. Och 1000 ungdomar från 100 av dessa länder intar Stockholm i juli. Bra med lite internationella impulser i den svenska ankdammen.
Den 10 april vigdes också de första kvinnliga prästerna i Sverige. 1960 var det, så det är femtioårsjubileum just i dag.Har inte läst eller hört något om att Svenska kyrkan tänker manifestera det på något sätt. Men där har man ju fortfarande problem med den frågan. När det gäller den jämlikheten har Frälsningsarmén däremot haft en klar policy från början. Redan William Booth sa ju att "många av mina bästa män är kvinnor" Och två kvinnliga världsledare är inte så tokigt, tycker jag. I en så mansdominerad värld, som även den kristna kyrkan är.
Ludvig den stammande, som var fransk kung dog förresten den här dagen 879. Han som var son till Karl den skallige. Intressant med dessa tillnamn till dåtidens kungligheter. Vi hade ju Erik den läspe och halte också. Så historien kanske kan ge Daniel av Ockelbo något lämpligt tillnamn. Jag har några att föreslå.men avstår....
Och innan jag glömmer det: GRATTIS alla Ingvar och Ingvor som har namnsdag i dag Och Tryggve i Finland. Och synd för kvarvarande Hezekiel och Ingvald, som kunde äta namnsdagstårta tidigare. I dag, 04-10
Det finns ingen dag i almanackan, där så många svenskar fyller år som just i dag. Så GRATTIS alla 10-aprilare. Mikael Wiehe och Malin Baryard t.ex. Och Andreas Andersson, den gamle AIK-aren. Vart tog han vägen förresten? Undras om han inte är sportchef i Degerfors.
Vilken elegant övergång till Superettan i fotboll då... Den inleds ju i helgen och Degerfors är tillbaka. Du kommer under året att mötas av lite bloggtankar om Superettan i allmänhet och om GIF Sundsvall, laget i mitt hjärta, i synnerhet. Men det är väl en risk att det blir Hammarby, som tar hem spelet till slut. Med all rutin från allsvenskan. Men det vore illa. Verkligt illa! Jag har redan tidigare i min blogg sagt att det inte finns något lag, som jag tycker så genuint illa om som Hammarby!!
Deb 10 april föddes även William Booth. 1829 i Nottingham. Och 1865 kom han att passera ett litet kristet friluftsmöte utanför puben The Blind Beggar i London. Han blev ledare för den lilla gruppen och resten är historia. Frälsningsarmén!Frälsningsarmén har förresten aldrig varit så stor som den är nu. Nära två miljoner medlemmar i 120 länder i alla världsdelar. Och 1000 ungdomar från 100 av dessa länder intar Stockholm i juli. Bra med lite internationella impulser i den svenska ankdammen.
Den 10 april vigdes också de första kvinnliga prästerna i Sverige. 1960 var det, så det är femtioårsjubileum just i dag.Har inte läst eller hört något om att Svenska kyrkan tänker manifestera det på något sätt. Men där har man ju fortfarande problem med den frågan. När det gäller den jämlikheten har Frälsningsarmén däremot haft en klar policy från början. Redan William Booth sa ju att "många av mina bästa män är kvinnor" Och två kvinnliga världsledare är inte så tokigt, tycker jag. I en så mansdominerad värld, som även den kristna kyrkan är.
Ludvig den stammande, som var fransk kung dog förresten den här dagen 879. Han som var son till Karl den skallige. Intressant med dessa tillnamn till dåtidens kungligheter. Vi hade ju Erik den läspe och halte också. Så historien kanske kan ge Daniel av Ockelbo något lämpligt tillnamn. Jag har några att föreslå.men avstår....
Och innan jag glömmer det: GRATTIS alla Ingvar och Ingvor som har namnsdag i dag Och Tryggve i Finland. Och synd för kvarvarande Hezekiel och Ingvald, som kunde äta namnsdagstårta tidigare. I dag, 04-10
fredag 9 april 2010
Om sura kärringar och Guds välsignelse
Do You know the Salvation Army from home? Of course I do. Everyone does!!
Först då lite språkträning alltså… Och i översättning sa den prydlige unge mannen från Kenya i går på Centralen, att det är väl klart att han känner till Frälsningsarmén. Det gör ju alla!!! I Kenya alltså….. Det var dessvärre länge sen det var så i Sverige, och om du orkar läsa blogginlägget till slut skall jag i slutet våga mig på en teori om en orsak.
Men först lite annat. Jag tillbringade alltså några timmar på Stockholms Central i går, sysselsatt med att som vanligt nu kränga Stridsrop. Och plötsligt mindes jag vad tidigare generationers Rop-försäljare alltid påpekat: Man måste önska folk Guds välsignelse. Och det hade jag ju inte gjort…. Så sagt och gjort. Jag gjorde tre försök med att varje gång någon gav ett bidrag önska bidragsgivaren Guds välsignelse. Dessvärre med mycket nedslående resultat. Ingen av de tre försökspersonerna hade en aning om vad jag menade. En trodde t.o.m att den tidning jag försökte sälja hette ”Guds Välsignelse” Ett utslag av sekulariseringen, och jag återgick snabbt till att helt enkelt käckt tacka för den gåva man gav!
Men Guds välsignelse har inte upphört. Det är bara vi och marknadsföringen av välsignelsen som tagit inte bara ett utan flera steg tillbaka. Den Gud som kräver rättvisa välsignade t.ex. i går det socialdemokratiska kvinnoförbundets ordförande Malin Pekul. Och detta trots att hon är muslim. Fantastiskt eller hur? Hon välsignades med mod att sjunga ut med sanningen att främlingsfientligheten och nu senast antisemitismen frodas i alla partier. Och att partianslutna invandrare själva står för mycket av detta. Utom i folkpartiet då förståss…. Erik Ullenhag, partisekreterare i folkpartiet, såg helt oförstående ut i den debatt som följde påMalin Pekuls uttalande.Trots att han enl. egen utsago varit i kontakt med partikamrater i Malmö. Man undrar på vilken planet Ullenhag och hans kamrater vistats, medan hakkorsen åter blivit synliga i Malmö.
Och välsignade, om än inte av Gud utan av regeringen, har dom blivit, som redan har mest i plånboken. Siffror, som presenterades i går, visade med all önskvärd tydlighet att det är de redan välfyllda plånböckerna som gynnats av regeringens politik sedan förra valet. Så nu finns svart på vitt, om nån nu tvivlade….
Och så var det surkärringen då. Hon kom fram till mig där jag stod med mina Stridsrop, och sa: ”Jag tycker att Ni ska lägga ner Stridsropet. William var mycket bättre.” William var Frälsningsarméns interna medlemstidning, och den lades, främst av ekonomiska skäl, ned vid förra halvårsskiftet. Jag försökte mig då på att förklara att Stridsropet främst är till för att presentera både Gud och Frälsningsarmén för dem som inte är med ( än), varpå hon klämde till med att ”Jag är med och jag vet minsann!” Med såna vänner behöver vi inga fiender. Då har vi glömt vilka vi är till för, och då är det inte konstigt att uttryck som ”Gud välsigne dej” framstår som helt obegripliga.
Men jag tror ändå på Guds välsignelse, så ”Gud välsigne dej och din dag!”
Och kampen mot Jehovas Vittnen fortsätter på Centralen…..
Först då lite språkträning alltså… Och i översättning sa den prydlige unge mannen från Kenya i går på Centralen, att det är väl klart att han känner till Frälsningsarmén. Det gör ju alla!!! I Kenya alltså….. Det var dessvärre länge sen det var så i Sverige, och om du orkar läsa blogginlägget till slut skall jag i slutet våga mig på en teori om en orsak.
Men först lite annat. Jag tillbringade alltså några timmar på Stockholms Central i går, sysselsatt med att som vanligt nu kränga Stridsrop. Och plötsligt mindes jag vad tidigare generationers Rop-försäljare alltid påpekat: Man måste önska folk Guds välsignelse. Och det hade jag ju inte gjort…. Så sagt och gjort. Jag gjorde tre försök med att varje gång någon gav ett bidrag önska bidragsgivaren Guds välsignelse. Dessvärre med mycket nedslående resultat. Ingen av de tre försökspersonerna hade en aning om vad jag menade. En trodde t.o.m att den tidning jag försökte sälja hette ”Guds Välsignelse” Ett utslag av sekulariseringen, och jag återgick snabbt till att helt enkelt käckt tacka för den gåva man gav!
Men Guds välsignelse har inte upphört. Det är bara vi och marknadsföringen av välsignelsen som tagit inte bara ett utan flera steg tillbaka. Den Gud som kräver rättvisa välsignade t.ex. i går det socialdemokratiska kvinnoförbundets ordförande Malin Pekul. Och detta trots att hon är muslim. Fantastiskt eller hur? Hon välsignades med mod att sjunga ut med sanningen att främlingsfientligheten och nu senast antisemitismen frodas i alla partier. Och att partianslutna invandrare själva står för mycket av detta. Utom i folkpartiet då förståss…. Erik Ullenhag, partisekreterare i folkpartiet, såg helt oförstående ut i den debatt som följde påMalin Pekuls uttalande.Trots att han enl. egen utsago varit i kontakt med partikamrater i Malmö. Man undrar på vilken planet Ullenhag och hans kamrater vistats, medan hakkorsen åter blivit synliga i Malmö.
Och välsignade, om än inte av Gud utan av regeringen, har dom blivit, som redan har mest i plånboken. Siffror, som presenterades i går, visade med all önskvärd tydlighet att det är de redan välfyllda plånböckerna som gynnats av regeringens politik sedan förra valet. Så nu finns svart på vitt, om nån nu tvivlade….
Och så var det surkärringen då. Hon kom fram till mig där jag stod med mina Stridsrop, och sa: ”Jag tycker att Ni ska lägga ner Stridsropet. William var mycket bättre.” William var Frälsningsarméns interna medlemstidning, och den lades, främst av ekonomiska skäl, ned vid förra halvårsskiftet. Jag försökte mig då på att förklara att Stridsropet främst är till för att presentera både Gud och Frälsningsarmén för dem som inte är med ( än), varpå hon klämde till med att ”Jag är med och jag vet minsann!” Med såna vänner behöver vi inga fiender. Då har vi glömt vilka vi är till för, och då är det inte konstigt att uttryck som ”Gud välsigne dej” framstår som helt obegripliga.
Men jag tror ändå på Guds välsignelse, så ”Gud välsigne dej och din dag!”
Och kampen mot Jehovas Vittnen fortsätter på Centralen…..
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)