Måste ett blogginlägg som börjar med det nattsvarta ordet SYND verkligen bli mörkt och svart? Kanske inte. Låt oss se!
Det var ju synd att MoDo inte gick till slutspel. Nej det var möjligen trist, men inte alls SYND. Och inte heller är det SYND att våren dröjer. Det är kanske tråkigt, men inte SYND. Men ska vara aktsam med orden.
Ordet SYND är bibliskt och är en översättning av ett hebreiskt ord, som närmast betyder ” att missa målet”. Ordet användes under antiken som en bågskytteterm. I bibliska sammanhang används ordet första gången i samband med syndafallet, dvs. det tillfälle när mänskligheten beslöt sig för att överge Guds plan med skapelsen för att i stället försöka på egen hand. Med känt resultat…. SYND är alltså att hamna någon annanstans med sitt liv än där Gud hade planerat.
Då är miljö-och klimatmissarna SYND. Vi misshushållar med resurser, som är ändliga, och vi lämnar över en sargad och i stora stycken blödande planet till barn och barnbarn. SYND! Då är naturligtvis alla krig i alla tider SYND. Gud hade planlagt en värld, där syskon skulle leva tillsammans i fred och frid. Men hur blev det? SYND… Förtryck och utsugning av andra människor är SYND, liksom det faktum att klyftorna mellan dem som har, och dem som saknar, ökar hela tiden. SYND! Men också förtal, skvaller och baktaleri är SYND, eftersom det är oförenligt med Guds plan om kärlek och sammanhållning.
Jag är kristen. Det framgår av presentationen av mig och min blogg på den här sidan. Och det torde också ha framgått av flera blogginlägg. Åtminstone har det varit avsikten. Men i mitt frikyrkliga arv bär jag också med mig spår av den s.k. syndkatalogen. I en tid när det var viktigt för väckelsens pionjärer att på olika sätt visa det nya liv man levde tillsammans med Frälsaren, stämplades allt som hade att göra med det gamla liv, som man lämnat, som just synd. Därför blev det synd att dricka vin, något som man gjort innan man blev frälst. Det blev synd att dansa, av samma skäl. Men det har också inneburit att flera generationer frikyrkoungdomar aldrig lärde sig att dansa. Och jag hör till den gruppen. Inte SYND, men väldigt trist. Under en tid var det också synd för flickorna att ha högklackade skor, som väl möjligen är synd om fötterna. Det var synd att måla sig, att anlägga vissa typer av frisyrer mm.mm. Undrar förresten varför syndkalaogen var längre för kvinnor än för män…..
I dag talar man inte om syndkatalog, och väl är väl det. Men vi är många, som bär med oss alldeles onödiga skuld- och skamkänslor, därför att begreppet SYND feltolkades för oss.
I dag har kyrkan lämnat syndkatalogen bakom sig, men frågan är då i stället hur det märks på en människa att han eller hon är en Jesu efterföljare i dag. Det borde naturligtvis vara så att ett rättvisepatos, en vilja att i alla lägen stå upp för sanning och rätt, att stå på de svagas och utstöttas sida och att se världen i ett både globalt och lokalt perspektiv borde utmärka dagens kyrkfolk. Om det är så, är världen att gratulera. Den kommer då att förändras i den riktning Gud vill och förväntar sig. Och om inte--- så är det SYND.
onsdag 24 mars 2010
tisdag 23 mars 2010
Om Nattens Drottning och hur jag vanhelgade Jehova
Om man slår upp synonymer till ordet vanhelga finner man bl.a kränka, skända, ohelga, orena, häda. Så nu har du en del att välja emellan;
Jag stod där på Stockholms Central, som vanligt, är jag nästen beredd att säga nu, med kläder, som tydligt visade att jag representerade Frälsningsarmén, där jag stod. Dessutom med en insamlingsbössa i handen, och tre Stridsrop över armen. Tre, därför att det var allt jag hade kvar av de fyrtio, som jag sålt av tidningens marsnummer. Jodå, lite stolt är jag allt för det…. Då kom hon plötsligt fram till och stack fram en liten broschyr som hon ville ge mig.
Hon representerade den grupp av Vittnen för Jehova, som stått en bit längre bort och delat ut sina tidningar Vakttornet och Vakna till förbipasserande. Faktiskt delat ut. Jag undrar var dom får pengar ifrån... Dom har dessutom tidningarna på flera olika språk, en idé som jag kanske borde sno av dem… Alltnog; Hon inledde konversationen med att fråga om jag var kristen. En ovanlig fråga till en uniformerad frälsningssoldat, men ok för den! Jag besvarade frågan jakande, samtidigt som jag tyckte att hon nog borde ge sin broschyr till någon annan. När hon inte fick ge mig sin boschyr härsknade hon till och menade, efter en kort samtal om min och hennes bibel, Nya Världens upplaga, som den heter, att jag vanhelgar, kränker, skändar, ohelgar, orenar, hädar Jehovas namn. Genom min blotta närvaro, får man förmoda…. Eller därför att jag dristade mig att ha synpunkter på att deras bibelöversättning på väsentliga punkter skiljer sig från grundtexterna. Hon blev allt argare, vilket förvånade mig. Det brukar inte vara Vittnenas strategi…… Och till slut drog hon till med att ” Du kommer att få med Jehova att göra” En straffande gud, precis som israeliterna uppfattade Gamla Testamentets gud. Innan Jesus kom. Och kanske är det skillnaden mellan henne och mig. Ett personligt möte med en kärleksfull Gud. Men hon gick i alla fall, kanske för att ge broschyren till någon annan, precis som jag föreslog.
När jag sen sålt mitt fyrtionde Rop gick jag fram till de övriga i gruppen Vittnen för att berätta för dem om tant Domeij, men dom var måttligt intresserade, trots att tant Domeij själv vittnade om, att hon tillhörde de 144.000, som enl. Jehovas Vittnen, intar en särställning och skall befolka himlen.
Tant Domeij? Ja vi kallade henne så, när jag var barn. Fast hon hette Erika. Hon bodde i mina föräldrars hus i en liten lägenhet, som hon fyllde med krukväxter, som var hennes stora passion. Hon firade inte jul, som alla vi andra, minns jag. Och hon arbetade som hemsömmerska. Det var ett fint jobb i lilla Örnsköldsvik på den tiden. Hon gick hem till grosshandlarfruarna och sydde deras kläder. Och så älskade hon som sagt blommor. En gång knackade hon på hos oss sent en kväll bara för att visa oss hur Nattens Drottning blommade. Det gör den bara under en enda natt! Därav namnet. Och väldigt sällan, dessutom.
Under en period var hon Jehovas enda Vittne i Ö-vik. Och jag minns att jag tillsammans med mina föräldrar var med om hennes begravning, som var en mycket märklig tillställning.Men tydligen lite extra för Vittnena, eftersom tant Domeij var en av de utvalda 144.000
Om allt det där hade jag velat berätta för Vittnena på Centralen. Men dom var inte intresserade. Dom fortsatte bara att sprida sina irrläror.
Och, han som gav en stor slant, bara för att han gått förbi mig förra förra gången utan att ge något alls, och därför fått dåligt samvete….. Han kanske såg nåt annat än en som stod där och vanhelgade. Jag tror faktiskt det och tänker fortsätta
Jag stod där på Stockholms Central, som vanligt, är jag nästen beredd att säga nu, med kläder, som tydligt visade att jag representerade Frälsningsarmén, där jag stod. Dessutom med en insamlingsbössa i handen, och tre Stridsrop över armen. Tre, därför att det var allt jag hade kvar av de fyrtio, som jag sålt av tidningens marsnummer. Jodå, lite stolt är jag allt för det…. Då kom hon plötsligt fram till och stack fram en liten broschyr som hon ville ge mig.
Hon representerade den grupp av Vittnen för Jehova, som stått en bit längre bort och delat ut sina tidningar Vakttornet och Vakna till förbipasserande. Faktiskt delat ut. Jag undrar var dom får pengar ifrån... Dom har dessutom tidningarna på flera olika språk, en idé som jag kanske borde sno av dem… Alltnog; Hon inledde konversationen med att fråga om jag var kristen. En ovanlig fråga till en uniformerad frälsningssoldat, men ok för den! Jag besvarade frågan jakande, samtidigt som jag tyckte att hon nog borde ge sin broschyr till någon annan. När hon inte fick ge mig sin boschyr härsknade hon till och menade, efter en kort samtal om min och hennes bibel, Nya Världens upplaga, som den heter, att jag vanhelgar, kränker, skändar, ohelgar, orenar, hädar Jehovas namn. Genom min blotta närvaro, får man förmoda…. Eller därför att jag dristade mig att ha synpunkter på att deras bibelöversättning på väsentliga punkter skiljer sig från grundtexterna. Hon blev allt argare, vilket förvånade mig. Det brukar inte vara Vittnenas strategi…… Och till slut drog hon till med att ” Du kommer att få med Jehova att göra” En straffande gud, precis som israeliterna uppfattade Gamla Testamentets gud. Innan Jesus kom. Och kanske är det skillnaden mellan henne och mig. Ett personligt möte med en kärleksfull Gud. Men hon gick i alla fall, kanske för att ge broschyren till någon annan, precis som jag föreslog.
När jag sen sålt mitt fyrtionde Rop gick jag fram till de övriga i gruppen Vittnen för att berätta för dem om tant Domeij, men dom var måttligt intresserade, trots att tant Domeij själv vittnade om, att hon tillhörde de 144.000, som enl. Jehovas Vittnen, intar en särställning och skall befolka himlen.
Tant Domeij? Ja vi kallade henne så, när jag var barn. Fast hon hette Erika. Hon bodde i mina föräldrars hus i en liten lägenhet, som hon fyllde med krukväxter, som var hennes stora passion. Hon firade inte jul, som alla vi andra, minns jag. Och hon arbetade som hemsömmerska. Det var ett fint jobb i lilla Örnsköldsvik på den tiden. Hon gick hem till grosshandlarfruarna och sydde deras kläder. Och så älskade hon som sagt blommor. En gång knackade hon på hos oss sent en kväll bara för att visa oss hur Nattens Drottning blommade. Det gör den bara under en enda natt! Därav namnet. Och väldigt sällan, dessutom.
Under en period var hon Jehovas enda Vittne i Ö-vik. Och jag minns att jag tillsammans med mina föräldrar var med om hennes begravning, som var en mycket märklig tillställning.Men tydligen lite extra för Vittnena, eftersom tant Domeij var en av de utvalda 144.000
Om allt det där hade jag velat berätta för Vittnena på Centralen. Men dom var inte intresserade. Dom fortsatte bara att sprida sina irrläror.
Och, han som gav en stor slant, bara för att han gått förbi mig förra förra gången utan att ge något alls, och därför fått dåligt samvete….. Han kanske såg nåt annat än en som stod där och vanhelgade. Jag tror faktiskt det och tänker fortsätta
måndag 22 mars 2010
Arbetsseger för ljuset
Ibland när jag åker tunnelbana funderar jag över varför jag hamnat i en vagn där alla har legat hemma i svår förkylning den senaste månaden. Ansiktena är likbleka om det så är mitt i sommaren. Och hur kommer det sig att alla som promenerar eller åker buss ser så fräscha och friska ut även mitt i vintern, att man undrar om dom nånsin haft med försäkringskassan att göra.
Ja hur kan det komma sig? Varför är det så stor skillnad mellan tunnelbanefolket under jord och bussmänniskorna ovan jord? Båda är ju lydiga och följer SL:s uppmaningar att åka kollektivt. Men jag har kommit på det! Jag upptäckte lösningen när jag såg hur tunnelbanefolket fick färg och rosiga kinder bara dom kom ut i dagsljuset. Det var ljuset som gjorde skillnaden. Det blåaktiga lysrörsljuset gör människor bleka i ansiktet. Så var det!
Det var förresten vårdagjämning i lördags och på lördag kommer sommartiden tillbaka. Vet du vad sommartid heter på engelska? Daylight saving time!!! En tid som sparar ljus åt oss!! Och när jag går ut för att hämta morgontidningen, så skymtar i alla fall gryningsljuset. Så det är ingen tvekan längre. Ljuset har vunnit en arbetsseger igen. Och just i år tycker jag att det känns som att matchen varit extra lång och att mörkret länge lett matchen. Men snart får vi stämma in i påskdagens segersång: ”Här var mellan ljuset och mörkret en strid, dock segrade ljuset till evig tid”. Ljuset har segrat TILL EVIG TID.
I vilket ljus ser vi på på oss själva och på varandra då? Och då tänker jag inte på om det är lysrör eller stearinljus och inte heller på om det är 25 eller 100W i lamporna. Och vi talar väl om energilampor? Jag tänker i stället på, att den som jag tycker om, ser jag på i ett speciellt ljus. Skavanker och brister förvandlas till charmiga egenheter, medan hos den, jag tycker illa om eller är rädd för, blir t.o.m. det vackraste leende ett odrägligt flin. Att vara rädd förvandlar lätt människors både ord och utseende. Rädslan för varandra är en effektiv förvrängare av både ord och avsikter.
Men vi behöver inte vara rädda. Det var jungfru Marie bebådelsedag i går. Och i evangelietexten försäkrar ängeln, detta ljusets sändebud, att Maria behöver inte vara rädd. Detta trots att 15-åringen just fått veta, att hon ska bli mor till Jesus, Gud i människogestalt. Och ända sen juldagsmorgonen, mitt i det mörkaste mörka, bara några dagar efter vintersolståndet, då solen står som allra lägst, har evangeliet försäkrat, att vi behöver inte vara rädda. Herdarna på ängen fick ju också veta att dom inte behövde vara rädda. Och jag behöver inte vara rädd, och inte du heller. Inte rädd för att inte vara som andra, att inte orka eller inte räcka till. Och inte rädd för något annat heller.
”Här var mellan ljuset och mörkret en strid, dock segrade ljuset till evig tid.” Arbetsseger för ljuset!
Ja hur kan det komma sig? Varför är det så stor skillnad mellan tunnelbanefolket under jord och bussmänniskorna ovan jord? Båda är ju lydiga och följer SL:s uppmaningar att åka kollektivt. Men jag har kommit på det! Jag upptäckte lösningen när jag såg hur tunnelbanefolket fick färg och rosiga kinder bara dom kom ut i dagsljuset. Det var ljuset som gjorde skillnaden. Det blåaktiga lysrörsljuset gör människor bleka i ansiktet. Så var det!
Det var förresten vårdagjämning i lördags och på lördag kommer sommartiden tillbaka. Vet du vad sommartid heter på engelska? Daylight saving time!!! En tid som sparar ljus åt oss!! Och när jag går ut för att hämta morgontidningen, så skymtar i alla fall gryningsljuset. Så det är ingen tvekan längre. Ljuset har vunnit en arbetsseger igen. Och just i år tycker jag att det känns som att matchen varit extra lång och att mörkret länge lett matchen. Men snart får vi stämma in i påskdagens segersång: ”Här var mellan ljuset och mörkret en strid, dock segrade ljuset till evig tid”. Ljuset har segrat TILL EVIG TID.
I vilket ljus ser vi på på oss själva och på varandra då? Och då tänker jag inte på om det är lysrör eller stearinljus och inte heller på om det är 25 eller 100W i lamporna. Och vi talar väl om energilampor? Jag tänker i stället på, att den som jag tycker om, ser jag på i ett speciellt ljus. Skavanker och brister förvandlas till charmiga egenheter, medan hos den, jag tycker illa om eller är rädd för, blir t.o.m. det vackraste leende ett odrägligt flin. Att vara rädd förvandlar lätt människors både ord och utseende. Rädslan för varandra är en effektiv förvrängare av både ord och avsikter.
Men vi behöver inte vara rädda. Det var jungfru Marie bebådelsedag i går. Och i evangelietexten försäkrar ängeln, detta ljusets sändebud, att Maria behöver inte vara rädd. Detta trots att 15-åringen just fått veta, att hon ska bli mor till Jesus, Gud i människogestalt. Och ända sen juldagsmorgonen, mitt i det mörkaste mörka, bara några dagar efter vintersolståndet, då solen står som allra lägst, har evangeliet försäkrat, att vi behöver inte vara rädda. Herdarna på ängen fick ju också veta att dom inte behövde vara rädda. Och jag behöver inte vara rädd, och inte du heller. Inte rädd för att inte vara som andra, att inte orka eller inte räcka till. Och inte rädd för något annat heller.
”Här var mellan ljuset och mörkret en strid, dock segrade ljuset till evig tid.” Arbetsseger för ljuset!
söndag 21 mars 2010
Änglavakt och tigande stenar
Filmen Änglavakt hade premiär i fredags. I filmen lever det välbärgade paret Ernst (Mikael Nyqvist) och Cecilia (Izabella Scorupco) ett perfekt och välordnat liv. Men paret råkar ut för alla föräldrars mardröm: att se sitt barn ligga hjärnskadat på en intensivvårdsavdelning med små utsikter att klara sig. Deras olika sätt att se på livet - han är rationell och jobbar på försäkringsbolag, medan hon är lite flummigare och tror på ödet - blir plötsligt, när katastrofen inträffar, ett stort problem. Men när allt ser som mörkast ut dyker främlingen Walter upp, absurt nog spelad av franske Tchéky Karyo. Med dans, sång och altruism vill han hjälpa paret till ökad självkännedom. Han kommer som änglavakt från högre makter…… Tänk om änglarna talar franska!! Detta apropå ett blogginlägg härom dagen.....
Är det kanske nu så, att högre makter, änglar och gudasända väsen ska ersätta demoner och blodsugande vampyrer på vita duken? Låt oss hoppas det i alla fall. Recensenterna är tämligen överens om att filmen har ett religiöst eller åtminstone kvasireligiöst budskap - Ängeln Walter uppmanar det förtvivlade paret att se framåt och tappa aldrig hoppet. I övrigt har väl recensionerna varit ganska svala. Men några recensenter vågar alltså t.o.m ta begreppet högre makter i sin mun eller var nu recensenter tar ord någonstans. Högre makter är väl f.ö. det närmaste svenska journalister vågar komma ordet Gud. När karibiska sprinters och brasilianska fotbollsspelare knäfaller och tackar sin Gud för segern, så rapporteras det i svenska media i bästa fall som att dom tackar ”högre makter”
Jag har inte sett filmen än, men ok för recensionerna ändå! Bättre med en halvskral film om änglar än massor om vampyrer som tonårstjejer förälskar sig i. Och kanske är det dessutom så att kyrkan och den kristna tron kan få draghjälp. Igen i så fall. Det är nämligen långt ifrån första gången, som konsten, och ibland vetenskapen också förresten, har öppnat dörren för det kristna evangeliet. Men tyvärr har kyrkan nästan alltid missat chansen. Kristna människor har gått och sett filmen, eller besökt teater eller vetenskapliga debatter, där frågor om liv och död, himmel och helvete aktualiserats, men utan att sen föra upp dessa livsfrågor på kyrkans egen dagordning. Minns Du filmen Änglar- finns dom? Det var med Jarl Kulle och Christina Schollin, alltså för hundra år sen….. Där ägnade sig kyrkan åt att förfasa sig över samlag och porrscener i stället för att försöka ge ett kristet svar på frågan om änglar finns. Och de flesta av Ingemar Bergmans filmer lyfter ju fram existentiella livsåskådningfrågor hela tiden. Liksom Jonas Gardell och många andra. Men kyrkans svar har i stort sett uteblivit. På sin höjd har man kunnat samla kyrkfolk till demonstationer utanför biografen om budskapet inte passat.
Och nu har kyrkan chansen igen. Finns det verkligen skyddsänglar? Vad säger Bibeln? Vilken roll spelar dom i så fall? Är Gud bara god? Och har Han all makt, verkligen? Var kommer i så fall ondska, olyckor och annat elände ifrån? Blir det tyst från kyrkans håll igen, blir det demonstrationer mot att skyddsängeln både använder svordomar och dricker rödvin, eller ska kyrkan den här gången ta en seriös diskussion om filmens budskap?
”Om dessa tiger ska stenarna ropa”, sa Jesus själv….
Är det kanske nu så, att högre makter, änglar och gudasända väsen ska ersätta demoner och blodsugande vampyrer på vita duken? Låt oss hoppas det i alla fall. Recensenterna är tämligen överens om att filmen har ett religiöst eller åtminstone kvasireligiöst budskap - Ängeln Walter uppmanar det förtvivlade paret att se framåt och tappa aldrig hoppet. I övrigt har väl recensionerna varit ganska svala. Men några recensenter vågar alltså t.o.m ta begreppet högre makter i sin mun eller var nu recensenter tar ord någonstans. Högre makter är väl f.ö. det närmaste svenska journalister vågar komma ordet Gud. När karibiska sprinters och brasilianska fotbollsspelare knäfaller och tackar sin Gud för segern, så rapporteras det i svenska media i bästa fall som att dom tackar ”högre makter”
Jag har inte sett filmen än, men ok för recensionerna ändå! Bättre med en halvskral film om änglar än massor om vampyrer som tonårstjejer förälskar sig i. Och kanske är det dessutom så att kyrkan och den kristna tron kan få draghjälp. Igen i så fall. Det är nämligen långt ifrån första gången, som konsten, och ibland vetenskapen också förresten, har öppnat dörren för det kristna evangeliet. Men tyvärr har kyrkan nästan alltid missat chansen. Kristna människor har gått och sett filmen, eller besökt teater eller vetenskapliga debatter, där frågor om liv och död, himmel och helvete aktualiserats, men utan att sen föra upp dessa livsfrågor på kyrkans egen dagordning. Minns Du filmen Änglar- finns dom? Det var med Jarl Kulle och Christina Schollin, alltså för hundra år sen….. Där ägnade sig kyrkan åt att förfasa sig över samlag och porrscener i stället för att försöka ge ett kristet svar på frågan om änglar finns. Och de flesta av Ingemar Bergmans filmer lyfter ju fram existentiella livsåskådningfrågor hela tiden. Liksom Jonas Gardell och många andra. Men kyrkans svar har i stort sett uteblivit. På sin höjd har man kunnat samla kyrkfolk till demonstationer utanför biografen om budskapet inte passat.
Och nu har kyrkan chansen igen. Finns det verkligen skyddsänglar? Vad säger Bibeln? Vilken roll spelar dom i så fall? Är Gud bara god? Och har Han all makt, verkligen? Var kommer i så fall ondska, olyckor och annat elände ifrån? Blir det tyst från kyrkans håll igen, blir det demonstrationer mot att skyddsängeln både använder svordomar och dricker rödvin, eller ska kyrkan den här gången ta en seriös diskussion om filmens budskap?
”Om dessa tiger ska stenarna ropa”, sa Jesus själv….
lördag 20 mars 2010
Så svårt—men ändå så självklart
Den 31-åriga kvinnan är totalförlamad. I ett brev vädjar hon nu till Socialstyrelsen om att få dö.”Det är min uttryckliga önskan att respiratorn stängs av efter det att jag har sövts”,skriver kvinnan.Sedan sex års ålder har hon varit bunden vid en respirator. Hon lider av en allvarlig,obotlig, neurologisk sjukdom och hennes tillstånd försämras gradvis. ” Jag kan inte andas själv. Inte ens ett enda andetag. Jag kan ej heller röra mig någonting”,skriver hon i brevet som dikterats för två kuratorer vid Danderyds sjukhus, enligt Svenska Dagbladet.
Kvinnan ber Socialstyrelsen om att få avsluta sitt liv på ett värdigt sätt "så länge jag ännu har kropp och hjärna i behåll".
Ingemar Engström, läkare och ordförande i Läkaresällskapets etiska delegation, ger kvinnan sitt stöd. Den här patientens önskemål om att få avbryta behandlingen måste tillgodoses. Allt annat är tvångsvård. Det här är enligt kolleger en fullt beslutskapabel person som under lång tid uttryckt en önskan om att få dö, säger han till SvD. Enligt honom har kvinnans ansvariga läkare vänt sig till Läkaresällskapet för råd. Delegationen har nu skrivit brev till Socialstyrelsen för att få ett klarläggande.
Så svårt—men ändå så självklart. Jag bad i går mina vänner på Facebook om deras åsikt i ärendet. Inte många hörde av sig, vilket inte alls är konstigt. Frågan är jättesvår. Har jag rätten till mitt eget liv? Är inte sjukvårdens uppgift att bota, lindra och trösta—i den ordningen? Och måste jag inte kunna lita på att det är just det sjukvården sysslar med, och ingenting annat?
Men den här kvinnan har inget liv. Hon existerar bara med hjälp av respiratorn och har så gjort i 25 av sina 31 levnadsår. Hon ber nu inte om någon form av aktiv dödshjälp utan bara om att slippa sin existensuppehållande ”vård”. Hon är vid sina sinnens fulla bruk, och har skrivit ( med hjälp av två kuratorer) ett klart och redigt brev med en anhållan om att få dö en värdig död.
För mig är det självklart att hennes önskan skall beviljas av Socialstyrelsen. Vi måste ha rätt att bestämma över vår egen kropp och välja bort smärta och ångest i livets slutskede. Vi måste ges rätten att själva bestämma om vården ska avslutas, om vi lider av en sjukdom som det inte finns någon bot för. I Socialstyrelsens riktlinjer från 1992 står bl. a att ”Alla människor har rätt att få bestämma över sitt eget liv , få bästa möjliga vård och att få dö under värdiga former”. Riktlinjerna är dessutom allmänna eftersom varje patient måste bedömas individuellt. Men det står också att "en grundläggande regel är att åtgärder, vars enda syfte är att orsaka en patients död, aldrig är tillåtna – inte ens om patienten själv begär det”.
Så svårt, men ändå för mig: så självklart
Kvinnan ber Socialstyrelsen om att få avsluta sitt liv på ett värdigt sätt "så länge jag ännu har kropp och hjärna i behåll".
Ingemar Engström, läkare och ordförande i Läkaresällskapets etiska delegation, ger kvinnan sitt stöd. Den här patientens önskemål om att få avbryta behandlingen måste tillgodoses. Allt annat är tvångsvård. Det här är enligt kolleger en fullt beslutskapabel person som under lång tid uttryckt en önskan om att få dö, säger han till SvD. Enligt honom har kvinnans ansvariga läkare vänt sig till Läkaresällskapet för råd. Delegationen har nu skrivit brev till Socialstyrelsen för att få ett klarläggande.
Så svårt—men ändå så självklart. Jag bad i går mina vänner på Facebook om deras åsikt i ärendet. Inte många hörde av sig, vilket inte alls är konstigt. Frågan är jättesvår. Har jag rätten till mitt eget liv? Är inte sjukvårdens uppgift att bota, lindra och trösta—i den ordningen? Och måste jag inte kunna lita på att det är just det sjukvården sysslar med, och ingenting annat?
Men den här kvinnan har inget liv. Hon existerar bara med hjälp av respiratorn och har så gjort i 25 av sina 31 levnadsår. Hon ber nu inte om någon form av aktiv dödshjälp utan bara om att slippa sin existensuppehållande ”vård”. Hon är vid sina sinnens fulla bruk, och har skrivit ( med hjälp av två kuratorer) ett klart och redigt brev med en anhållan om att få dö en värdig död.
För mig är det självklart att hennes önskan skall beviljas av Socialstyrelsen. Vi måste ha rätt att bestämma över vår egen kropp och välja bort smärta och ångest i livets slutskede. Vi måste ges rätten att själva bestämma om vården ska avslutas, om vi lider av en sjukdom som det inte finns någon bot för. I Socialstyrelsens riktlinjer från 1992 står bl. a att ”Alla människor har rätt att få bestämma över sitt eget liv , få bästa möjliga vård och att få dö under värdiga former”. Riktlinjerna är dessutom allmänna eftersom varje patient måste bedömas individuellt. Men det står också att "en grundläggande regel är att åtgärder, vars enda syfte är att orsaka en patients död, aldrig är tillåtna – inte ens om patienten själv begär det”.
Så svårt, men ändå för mig: så självklart
fredag 19 mars 2010
Bekymra dej inte! Det löser sig. Typ…
Jag var på bönemöte i går. Eller mötte min cellgrupp, som det heter på lite uppfräschat frikyrkospråk. Varje verksamhet har ju sitt eget fikonspråk. Frikyrkan har t.o.m ett eget namn på sitt fikonspråk, nämligen Kanaans tungomål. Och cellgrupp är möjligen en del av detta tungomål. Hur som helst så möttes vi, en grupp medlemmar av Vasakåren i går kväll för att be tillsammans. Vi gör det varannan torsdag och det känns stort och viktigt!
I går samlade vi våra tankar omkring vad som EGENTLIGEN är viktigt i livet. Vi gjorde det utifrån en bibeltext ur Jesu bergspredikan om blommorna och fåglarna, som inte bryr sig, men som Gud ändå förser, så att dom klarar sig. Se på blommorna på marken…… och se på fåglarna under himlen… Dom sliter inte och strävar, som vi. Men det löser sig ändå för dom. Och slutklämmen i Jesu undervisning: Gör er inga bekymmer! Mer om löser sig kommer sedan, förresten.
Tänk om jag vågade ta till mej lite mer av detta sorglöshetens evangelium. Det handlar inte om ansvarslöshet, absolut inte. Blommorna måste själva växa och fåglarna måste lyfta sina vingar själva. Men Gud förser hela tiden med resurserna för flygandet och växandet. Det handlar mer att våga lita så pass mycket på Gud, och på att ha vill ge mig allt vad jag behöver, att jag får tid och ork att fokusera mer på det verkligt viktiga i livet.När den kristna fösamlingen blir fylld av människor med den tillliten, då blir församlingen något annat än en förening för människor med religiösa intressen. Typ!
Och då kanske jag också kan låta bli att irritera mig över sånt som är alldeles oviktigt. Typ. Men det var just det där ordet typ, typ. Jag försöker, liksom , att låta bli, va, att irritera mig på det, liksom, men kan inte låta bli, typ! Jag ba blir så irriterad, liksom, när folk, va, måste lägga till, liksom, en massa onödiga ord, typ. Och han ba, och dom, ba, och vi ba och ni, liksom. Typ! Och man kan rada upp fler ord. Pucko t.ex. Som dessutom har genererat verbet puckat. Åtminstone i den verbformen. Men medge att det låter puckat, liksom. Här krävs ett språkligt renhållningsarbete, liksom. Och man undrar vad skolorna gör åt det, typ? Och Språkrådet, vad gör dom, va?
Men med tiden kanske allt löser sig. Både koncentration på det som är viktigt i livet, och nån sorts språklig renhållning. Löser sig, förresten. Är inte det också ett sånt där onödigt tillägg, typ? Åtminstone ibland. Fast flera hip-hopartister har riktigt bra texter som innehåller en försäkran om att det ska lösa sig.Jag gillar t.ex Timbuktu, och hans lyrik. Är det inte det, förresten, som är evangelium? Att det löser sig, om jag bara vågar lita på Gud.
Typ, liksom!
I går samlade vi våra tankar omkring vad som EGENTLIGEN är viktigt i livet. Vi gjorde det utifrån en bibeltext ur Jesu bergspredikan om blommorna och fåglarna, som inte bryr sig, men som Gud ändå förser, så att dom klarar sig. Se på blommorna på marken…… och se på fåglarna under himlen… Dom sliter inte och strävar, som vi. Men det löser sig ändå för dom. Och slutklämmen i Jesu undervisning: Gör er inga bekymmer! Mer om löser sig kommer sedan, förresten.
Tänk om jag vågade ta till mej lite mer av detta sorglöshetens evangelium. Det handlar inte om ansvarslöshet, absolut inte. Blommorna måste själva växa och fåglarna måste lyfta sina vingar själva. Men Gud förser hela tiden med resurserna för flygandet och växandet. Det handlar mer att våga lita så pass mycket på Gud, och på att ha vill ge mig allt vad jag behöver, att jag får tid och ork att fokusera mer på det verkligt viktiga i livet.När den kristna fösamlingen blir fylld av människor med den tillliten, då blir församlingen något annat än en förening för människor med religiösa intressen. Typ!
Och då kanske jag också kan låta bli att irritera mig över sånt som är alldeles oviktigt. Typ. Men det var just det där ordet typ, typ. Jag försöker, liksom , att låta bli, va, att irritera mig på det, liksom, men kan inte låta bli, typ! Jag ba blir så irriterad, liksom, när folk, va, måste lägga till, liksom, en massa onödiga ord, typ. Och han ba, och dom, ba, och vi ba och ni, liksom. Typ! Och man kan rada upp fler ord. Pucko t.ex. Som dessutom har genererat verbet puckat. Åtminstone i den verbformen. Men medge att det låter puckat, liksom. Här krävs ett språkligt renhållningsarbete, liksom. Och man undrar vad skolorna gör åt det, typ? Och Språkrådet, vad gör dom, va?
Men med tiden kanske allt löser sig. Både koncentration på det som är viktigt i livet, och nån sorts språklig renhållning. Löser sig, förresten. Är inte det också ett sånt där onödigt tillägg, typ? Åtminstone ibland. Fast flera hip-hopartister har riktigt bra texter som innehåller en försäkran om att det ska lösa sig.Jag gillar t.ex Timbuktu, och hans lyrik. Är det inte det, förresten, som är evangelium? Att det löser sig, om jag bara vågar lita på Gud.
Typ, liksom!
torsdag 18 mars 2010
Candace och Cornell, Lisen och Jehovas Vittnen
Candace och Cornell. Det är så dom heter, mina nya kårledare, själasörjare och herdar. Och Voeller i efternamn. Dom kommer till Sverige och Vasakåren den 19 juli från USA. Ett ganska ovanligt grepp med kårledare från ett annat land, trots att ju Frälsningsarmén är en jättestor internationell familjegemenskap. Jag har nära två miljoner syskon i drygt 100 länder i alla världsdelar. Det är stort i en värld, som trots allt tal om internationalisering och globalisering är så trångt nationalistisk på så många områden. Vi har ju inte glömt klimatmötet i Köpenhamn. Där var dom stora inte så globala minsann… Men nu ska alltså globaliseringen flytta in på Vasakåren, och det känns spännande...
Jag vet inget alls om dem, men har i alla fall blivit vän med dem på Facebook, och det är ju alltid en bra början. Från många års kontakter med Frälsningsarmén i USA vet jag i alla fall, att det kan bli en intressant mix av olika frälsningsarmékulturer. Men det är väl det som är globalisering, eller åtminstone en del av den. Spännande ska det i alla fall bli att välkomna dem in i vår gemenskap. Trots att språket säkert kommer att sätta upp lite hinder, åtminstone i början. Detta trots att hon, Candace , tycks ha nån form av svensk eller åtminstone skandinavisk bakgrund.
Apropå språk förresten. Jag försökte mig på en konversation på franska i går på Centralen. Det gick inte så bra, och Lisen Lovén, som lärt mig all franska jag kan, eller snarare har kunnat, skulle nog ha gråtit över hur resultatet av hennes ansträngningar lät….. Jag hade denna Lisen som lärare i franska under ett år på gymnasiet för hundra år sen, och under det året hörde vi henne aldrig säga ett enda ord på svenska. En utsökt metod för språkinlärning, och inte blev det sämre av att hon skrev svarta tavlan, som faktiskt var svart och en krittavla på den tiden, överfull med text minst ett par, tre, gånger varje lektion. Men det hjälpte föga i går på Centralen, och jag undrar, om den franska damen förstod varifrån tåget till Uppsala skulle gå. En uniformerad frälsningssoldat på Stockholms central tas annars ibland som en SJ-anställd. Så långt har anonymiteten gått, även om jag sluppit glåpord om vinterns tågkaos.
Annars är ropförsäljningen på Centralen en av veckans höjdpunkter. Frälsningsarmén syns, och jag träffar mängder av trevliga människor, som tycker om att vi finns där i vimlet. Och sen säljer jag ju lite tidningar också. I går fick jag också tillfälle att rätta ut frågetecknen ( eller åtminstone några) hos den unga tjejen, som undrade vad det är för skillnad mellan oss och Jehovas Vittnen, som ju också står där med Vakna och Vakttornet. All skillnad i världen, förklarade jag. Och främst då synen på Jesus och frälsningen. Jehovas vittnen anser inte att Jesus är identisk med guden Jehova, men att han är sin fars avbild. Han är skapad direkt av Jehova och fanns med vid universums skapelse, i form av ärkeängeln Mikael. Den klassiska kristna treenighetsläran, att Fadern, Sonen och den helige Ande är tre i en, avvisas helt. I sin egen bibelöversättning har man infört namnet Jehova 137 gånger, trots att namnet inte finns med någonstans i de bevarade grundtexterna. Fast allt det där hann jag ju inte berätta för tjejen på Centralen. Men hon fick med sig ett Stridsrop....
Smått och gott om smått och stort. Det ska ju min blogg handla om enl. varudeklarationen. Och det handlar väl även det här blogginlägget, det etthundraförsta i ordningen, om…
Jag vet inget alls om dem, men har i alla fall blivit vän med dem på Facebook, och det är ju alltid en bra början. Från många års kontakter med Frälsningsarmén i USA vet jag i alla fall, att det kan bli en intressant mix av olika frälsningsarmékulturer. Men det är väl det som är globalisering, eller åtminstone en del av den. Spännande ska det i alla fall bli att välkomna dem in i vår gemenskap. Trots att språket säkert kommer att sätta upp lite hinder, åtminstone i början. Detta trots att hon, Candace , tycks ha nån form av svensk eller åtminstone skandinavisk bakgrund.
Apropå språk förresten. Jag försökte mig på en konversation på franska i går på Centralen. Det gick inte så bra, och Lisen Lovén, som lärt mig all franska jag kan, eller snarare har kunnat, skulle nog ha gråtit över hur resultatet av hennes ansträngningar lät….. Jag hade denna Lisen som lärare i franska under ett år på gymnasiet för hundra år sen, och under det året hörde vi henne aldrig säga ett enda ord på svenska. En utsökt metod för språkinlärning, och inte blev det sämre av att hon skrev svarta tavlan, som faktiskt var svart och en krittavla på den tiden, överfull med text minst ett par, tre, gånger varje lektion. Men det hjälpte föga i går på Centralen, och jag undrar, om den franska damen förstod varifrån tåget till Uppsala skulle gå. En uniformerad frälsningssoldat på Stockholms central tas annars ibland som en SJ-anställd. Så långt har anonymiteten gått, även om jag sluppit glåpord om vinterns tågkaos.
Annars är ropförsäljningen på Centralen en av veckans höjdpunkter. Frälsningsarmén syns, och jag träffar mängder av trevliga människor, som tycker om att vi finns där i vimlet. Och sen säljer jag ju lite tidningar också. I går fick jag också tillfälle att rätta ut frågetecknen ( eller åtminstone några) hos den unga tjejen, som undrade vad det är för skillnad mellan oss och Jehovas Vittnen, som ju också står där med Vakna och Vakttornet. All skillnad i världen, förklarade jag. Och främst då synen på Jesus och frälsningen. Jehovas vittnen anser inte att Jesus är identisk med guden Jehova, men att han är sin fars avbild. Han är skapad direkt av Jehova och fanns med vid universums skapelse, i form av ärkeängeln Mikael. Den klassiska kristna treenighetsläran, att Fadern, Sonen och den helige Ande är tre i en, avvisas helt. I sin egen bibelöversättning har man infört namnet Jehova 137 gånger, trots att namnet inte finns med någonstans i de bevarade grundtexterna. Fast allt det där hann jag ju inte berätta för tjejen på Centralen. Men hon fick med sig ett Stridsrop....
Smått och gott om smått och stort. Det ska ju min blogg handla om enl. varudeklarationen. Och det handlar väl även det här blogginlägget, det etthundraförsta i ordningen, om…
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)