Det kan inte hjälpas, men det måste bli lite OS även i dagens blogginlägg. ( Det heter ju så, och inte blogg, bestämde jag mig ju för i går...) Det är ju ändå OS som dominerar tankarna hos en nörd, på området. Jag har några nära vänner som betraktar mig som en sportnörd, vilket jag härmed å det bestämdaste vill dementera. Nörd kommer från engelskans slangord nerd och är en stereotypisk, oftast negativ benämning på en person som har ett fixerat intresse eller intresseområde. Allt enl. Wikipedia. Och det stämmer inte på mig alls. På min blogg ( där är ordet rätt använt, väl?) står det att jag är allätare, och när det gäller intressen så stämmer det bra. När det gäller mat så stämmer det bara nästan. Avstår gärna från spagetti och makaroner. Matvanor kan förresten vara värt ett eget inlägg på bloggen vid tillfälle.
Det har väl inte gått så där lysande för Sverige under de första dagarna borta i Kanada. Skidskyttarna har haft fel valla. Till skillnad från andra länders deltagare då, kan man förmoda. Och Johan Röjler kanske hade vallat sina skridskor inför 5000 metersloppet. I stället för att slipa dem i så fall. På tal om skridsko så läste jag om letten, som först åkte 5000 m på ungefär samma tid som Röjler. Bara för att sen direkt förflytta sig till andra änden av Vancouver för att tävla i short-track. Men jag är van att tävla med tunga ben, sa han i en intervju. Skidskyttarna kanske hade smygtävlat i nåt annat strax före starten.....
Och det gick inte alls för Jesper Björlund heller i puckelpist. Långt efter segraren, som var kandadensare, vilket tydligt märkes på publiken.Unga tjejer grät,och stora karlar slet av sig kläderna och blottade välmående lönnlövsmålade magar.Allt för mästaren Alexandre Bilodeau, 22.
Men i kväll tar vi dom..... Marcus Hellner åker ifrån Petter Northug och Charlotte Kalla sopar banan, eller kanske spåren, med Marit Björgen. Vilken härlig måndag kväll det ska bli. Två guld! Vad sägs om det?
Inte bara men mycket..... Jag ska ju också göra come-back i undervisningsbranschen. Om än tillfälligt med en dag för nyanställda i Frälsningsarmén. För att ge dom lite inblick i vilket sammanhang dom har hamnat. Det ska bli spännade, men kräver lite förberedelser. Och så måste jag anmäla studiecirkeln till Bilda. Och så måste jag naturligtvis skotta snö. Livet går ju vidare här medan dom sover i Vancouver, i alla fall
Och så var det tävlingen på Facebook. I dag kan det kanske bli lite klurigt. Men jag säger som travexperten Uno Hedin: Lyyycka till!
måndag 15 februari 2010
söndag 14 februari 2010
Smått och gott
…..om stort och smått. Klas Lindblad, lärare i svenska och historia vid Högre Allmänna Läroverket i Örnsköldsvik i början på 60-talet, och bland oss elever allmänt kallad Lill-Klas, delade med sig av flera goda råd. Ett var att inte skriva så långa meningar ( se ovan!) och ett annat var att vid uppsatsskrivning vänta med rubriken till sist. För att se vad det blev, som han sa. En randanmärkning bara innan jag går vidare. Nog låter det väl finare med Högre Allmänna Läroverket än med Nolaskolan, som den allmänna nivelleringen döpt den ståtliga institutionen till? Men nog om det....
I dag har jag följt rådet från Lill-Klas och infogat rubriken sist av allt i mitt alster.Smått och gott om smått och stort är ju presentationsmeningen vid mitt inträde i bloggosfären. Och i dag kändes det fint att vila i det. Saknade nämligen helt uppslag till bloggande. Men det kändes stort att i kårgemenskapen i dag lyssna till kårledarens predikan om Kärlekens Väg. Hon är duktig att predika, vår kårledare. Tänk, att det mitt i vår ofta kärlekslösa värld, finns en kärlekens väg, som Jesus själv gick, och som jag får försöka vandra på. Och stort kändes det också att vi i dag fick välkomna en ny soldat i kårgemenskapen. Och varje söndag känns det stort att få möta vänner i olika åldrar, som samlats till gudstjänst. I dag fanns Vilgot där, och han är väl två, kanske. Liksom Britta, som väl är.... Nej man talar inte om damers ålder.
Smått är det väl egentligen, men ändå; Jag hade större förhoppningar på Helena och ACO i skidskyttesprinten. Ja, nu talar jag om OS, och Helena Jonsson blev tolva och är 47 sekunder efter täten inför jaktstarten. ACO har mer än minuten upp till slovakiskan, som vann, och som leder inför jaktstarten. Oceaner av tid, och omöjligt att hämta in. Eller? Och alla resultat i det som ju i grunden är en lek, blir små i jämförelse med den tragiska olyckan i rodelbanan, och som kostade den georgiske rodelåkaren Nodar Kumaritasjvili livet. Undras förresten om alla georgier har namn som slutar på – asjvili? Stalin var ju georgier och hette Djugasjvili. Innan han tog sig namnet Stålmannen. Och Micheil Saakasjvili är väl president i Georgien. Ingen jämförelse mellan dess båda f.ö. Och Saakasjvili stavar ju sitt namn მიხეილ სააკაშვილი. Titta på det! Det vore väl inte så smått att kunna åtminstone lite georgiska. Men hur smått det än är med OS och resultaten där så tittar man ( man=jag) ändå. Man, fortfarande jag, har nytta av de tidiga morgonvanorna, men börjar ändå redan bli lite trött på dagarna. Och ändå har det bara börjat. Och jag gör en paarafras på Göran Perssons uttalande om jobben i förra valrörelsen och säger: Medaljerna kommer! Men han hade ju bara så fel om jobben. Tänk om jag får lika fel om medaljerna också......
När man ruckar på dygnsrytmen är det allt bra gott att vara pensionär också. OS hela nätterna och sova hela dagarna. Nej,bort med sådana tankar! Föräldrars lutherska uppfostran har gjort plikt och strävsamhet till en dygd och "längre än till tio sover vi inte i det här huset". En regel som vi i vår tur fört vidare till barn och barnbarn.Fast när det gäller barnbarnen kan vi bara försöka påverka...
Så blev det en blogg i dag också. Även om den är försenad i jämförelse med vad jag åstadkommit tidigare dagar. Eller heter det kanske blogginlägg? Bloggen är väl hela paketet liksom. Alltså ett blogginägg i serien Smått och gott om smått och stort
I dag har jag följt rådet från Lill-Klas och infogat rubriken sist av allt i mitt alster.Smått och gott om smått och stort är ju presentationsmeningen vid mitt inträde i bloggosfären. Och i dag kändes det fint att vila i det. Saknade nämligen helt uppslag till bloggande. Men det kändes stort att i kårgemenskapen i dag lyssna till kårledarens predikan om Kärlekens Väg. Hon är duktig att predika, vår kårledare. Tänk, att det mitt i vår ofta kärlekslösa värld, finns en kärlekens väg, som Jesus själv gick, och som jag får försöka vandra på. Och stort kändes det också att vi i dag fick välkomna en ny soldat i kårgemenskapen. Och varje söndag känns det stort att få möta vänner i olika åldrar, som samlats till gudstjänst. I dag fanns Vilgot där, och han är väl två, kanske. Liksom Britta, som väl är.... Nej man talar inte om damers ålder.
Smått är det väl egentligen, men ändå; Jag hade större förhoppningar på Helena och ACO i skidskyttesprinten. Ja, nu talar jag om OS, och Helena Jonsson blev tolva och är 47 sekunder efter täten inför jaktstarten. ACO har mer än minuten upp till slovakiskan, som vann, och som leder inför jaktstarten. Oceaner av tid, och omöjligt att hämta in. Eller? Och alla resultat i det som ju i grunden är en lek, blir små i jämförelse med den tragiska olyckan i rodelbanan, och som kostade den georgiske rodelåkaren Nodar Kumaritasjvili livet. Undras förresten om alla georgier har namn som slutar på – asjvili? Stalin var ju georgier och hette Djugasjvili. Innan han tog sig namnet Stålmannen. Och Micheil Saakasjvili är väl president i Georgien. Ingen jämförelse mellan dess båda f.ö. Och Saakasjvili stavar ju sitt namn მიხეილ სააკაშვილი. Titta på det! Det vore väl inte så smått att kunna åtminstone lite georgiska. Men hur smått det än är med OS och resultaten där så tittar man ( man=jag) ändå. Man, fortfarande jag, har nytta av de tidiga morgonvanorna, men börjar ändå redan bli lite trött på dagarna. Och ändå har det bara börjat. Och jag gör en paarafras på Göran Perssons uttalande om jobben i förra valrörelsen och säger: Medaljerna kommer! Men han hade ju bara så fel om jobben. Tänk om jag får lika fel om medaljerna också......
När man ruckar på dygnsrytmen är det allt bra gott att vara pensionär också. OS hela nätterna och sova hela dagarna. Nej,bort med sådana tankar! Föräldrars lutherska uppfostran har gjort plikt och strävsamhet till en dygd och "längre än till tio sover vi inte i det här huset". En regel som vi i vår tur fört vidare till barn och barnbarn.Fast när det gäller barnbarnen kan vi bara försöka påverka...
Så blev det en blogg i dag också. Även om den är försenad i jämförelse med vad jag åstadkommit tidigare dagar. Eller heter det kanske blogginlägg? Bloggen är väl hela paketet liksom. Alltså ett blogginägg i serien Smått och gott om smått och stort
lördag 13 februari 2010
Vem blir späckhuggaren?
Så är dom då igång, dom 21:a olympiska vinterspelen. Denna gång i Vancouver. Och vilken fest det skall bli! Invigningen, den första inomhus f.ö., hade alla dom beståndsdelar som en OS-invigning ska ha. Hötidstal med en nästan religiös framtoning, inmarchen av de deltagande nationerna och strulet när den olympiska elden skulle tändas.T.ex.
Högtidstalen hölls på en blandning av engelska och lite knagglig franska. Kanada har ju en franskspråkig minoritet, ungefär som den svenska minoriteten i Finland. Ja, knagglig av alla talare utom av IHK-presidenten Rogge, som ju var på sin mammas gata i den franska delen av sitt tal, belgare som han är. Jag har förresten alltid undrat varför denne Rogge alltid ser så sur ut! Har aldrig sett karl'n le. Men det är klart. Med alla bekymmer han har med dopade ryssar t.ex, så har han kanske inre så mycket att le åt. Under den här invigningscermonin vajade f.ö. både den kanadensiska flaggan och OS-flaggan på halv stång till minne av den georgiske rodelåkare, som just på invigningsdagen omkom under träning inför sin OS-start.
Och inmarchen av de deltagande nationerna; Bermuda i shorts, naturligtvis, Caymanöarna ( hur kan nån där komma på tanken att ägna sig åt vinstersport)Etiopien, med en skidåkare och Indien med en backhoppare t.ex. Hörde och såg ni det, svenska skidförbundet! Indien skickar en backhoppare, medan den gamla fina backhopparnationen Sverige inte kan få fram någon sån!!!! Och flera länder hade, inte helt oväntat i hockeyns hemland på jorden, hockeyspelare som fanbärare för sina trupper. Tjeckien, Ryssland och Finland t.ex. Och Norge, som bytt ut skidåkaren mot en hockeyspelare. Men inte Kanada! Och Foppa bar den svenska fanan! Alla vi från Ö-vik ställde oss nog upp runt tv-apparaterna för att hylla Foppa, den störste svenska hockeyspelaren någonsin. Nu kanske han blir staty i hemstaden i alla fall. Och jag har faktiskt spelat fotboll med Foppas pappa. Bara så att Ni vet.....
Och det obligatoriska strulet med tändandet av den olympiska elden. Det har blivit något av en tradition, åtminstone ända sedan OS i Cortina 1956, då skridskoåkaren som bar facklan den sista biten inne på isovalen snubblade på någon sladd av något slag ( knappast TV på den tiden, väl), och föll raklång. Sen har elden vägrat att tändas, ljudet har försvunnit och en massa annat strul minns vi. Den här gången skulle fyra stockar resa sig ur underjorden och bilda en lägereld, som skulle tändas av fyra fackelbärare och utgöra den olympiska elden. Men bara tre kom upp, och av de fyra sista fackelbärarna fick en bara stå och titta på. Vilken känsla inför miljarder tv-tittare!! Nåt att berätta för barnbarnen det också. Men den "riktiga" elden tändes sedan ute på stan, och då funkade det med Wayne Gretsky, the Great One, som tändare!
Att Wayne Gretsky skulle få tända den olympiska elden var väl f.ö. en av öppningsdagens lågoddsare. Men det fanns fler. Vi hade väntat oss musik av Leonhard Cohen, kanske den störste kandensiska poeten och kompositören. Och den kom. Och då låten Hallejujah, fylld av bibelcitat och bibliska referenser. Svenska versioner av sången heter t.ex Ta min vals och Decembernatt. Ett uttryck för den svenska sekulariseringen det också. Och dom insprängda franska fraserna i alla tal som sagt. Men den verkliga högoddsaren var väl anspelningen på indianerna och deras kultur. Kanada har ju annars inte gjort sig känt för någon särskilt varken demokratisk eller human behandling av sin ursprungsbefolkning. Men nu dög det att plocka fram dom. T.o.m några indianhövdingar, som fick sitta på hedersläktaren hade man hittat.
Och nu är spelen i gång. Utan fusk och doping, lovade en kanadensisk damhockeyspelare, när hon svor eden som representant för alla aktiva. Låt oss hoppas att hon får rätt. Och i den indianska folktron återvänder alla stora hövdingar efter döden som späckhuggare. Undras just vem som så småningom ska återvända som späckhuggare efter att ha varit hövding i OS 2010. Och drottning också för den delen.
Högtidstalen hölls på en blandning av engelska och lite knagglig franska. Kanada har ju en franskspråkig minoritet, ungefär som den svenska minoriteten i Finland. Ja, knagglig av alla talare utom av IHK-presidenten Rogge, som ju var på sin mammas gata i den franska delen av sitt tal, belgare som han är. Jag har förresten alltid undrat varför denne Rogge alltid ser så sur ut! Har aldrig sett karl'n le. Men det är klart. Med alla bekymmer han har med dopade ryssar t.ex, så har han kanske inre så mycket att le åt. Under den här invigningscermonin vajade f.ö. både den kanadensiska flaggan och OS-flaggan på halv stång till minne av den georgiske rodelåkare, som just på invigningsdagen omkom under träning inför sin OS-start.
Och inmarchen av de deltagande nationerna; Bermuda i shorts, naturligtvis, Caymanöarna ( hur kan nån där komma på tanken att ägna sig åt vinstersport)Etiopien, med en skidåkare och Indien med en backhoppare t.ex. Hörde och såg ni det, svenska skidförbundet! Indien skickar en backhoppare, medan den gamla fina backhopparnationen Sverige inte kan få fram någon sån!!!! Och flera länder hade, inte helt oväntat i hockeyns hemland på jorden, hockeyspelare som fanbärare för sina trupper. Tjeckien, Ryssland och Finland t.ex. Och Norge, som bytt ut skidåkaren mot en hockeyspelare. Men inte Kanada! Och Foppa bar den svenska fanan! Alla vi från Ö-vik ställde oss nog upp runt tv-apparaterna för att hylla Foppa, den störste svenska hockeyspelaren någonsin. Nu kanske han blir staty i hemstaden i alla fall. Och jag har faktiskt spelat fotboll med Foppas pappa. Bara så att Ni vet.....
Och det obligatoriska strulet med tändandet av den olympiska elden. Det har blivit något av en tradition, åtminstone ända sedan OS i Cortina 1956, då skridskoåkaren som bar facklan den sista biten inne på isovalen snubblade på någon sladd av något slag ( knappast TV på den tiden, väl), och föll raklång. Sen har elden vägrat att tändas, ljudet har försvunnit och en massa annat strul minns vi. Den här gången skulle fyra stockar resa sig ur underjorden och bilda en lägereld, som skulle tändas av fyra fackelbärare och utgöra den olympiska elden. Men bara tre kom upp, och av de fyra sista fackelbärarna fick en bara stå och titta på. Vilken känsla inför miljarder tv-tittare!! Nåt att berätta för barnbarnen det också. Men den "riktiga" elden tändes sedan ute på stan, och då funkade det med Wayne Gretsky, the Great One, som tändare!
Att Wayne Gretsky skulle få tända den olympiska elden var väl f.ö. en av öppningsdagens lågoddsare. Men det fanns fler. Vi hade väntat oss musik av Leonhard Cohen, kanske den störste kandensiska poeten och kompositören. Och den kom. Och då låten Hallejujah, fylld av bibelcitat och bibliska referenser. Svenska versioner av sången heter t.ex Ta min vals och Decembernatt. Ett uttryck för den svenska sekulariseringen det också. Och dom insprängda franska fraserna i alla tal som sagt. Men den verkliga högoddsaren var väl anspelningen på indianerna och deras kultur. Kanada har ju annars inte gjort sig känt för någon särskilt varken demokratisk eller human behandling av sin ursprungsbefolkning. Men nu dög det att plocka fram dom. T.o.m några indianhövdingar, som fick sitta på hedersläktaren hade man hittat.
Och nu är spelen i gång. Utan fusk och doping, lovade en kanadensisk damhockeyspelare, när hon svor eden som representant för alla aktiva. Låt oss hoppas att hon får rätt. Och i den indianska folktron återvänder alla stora hövdingar efter döden som späckhuggare. Undras just vem som så småningom ska återvända som späckhuggare efter att ha varit hövding i OS 2010. Och drottning också för den delen.
fredag 12 februari 2010
Nu vet jag varför.....
Nordea redovisar en vinst på 592 miljoner euro, motsvarande cirka 6 miljarder kronor, för fjolårets sista kvartal. Tågen går inte längre när dom ska.Om dom nu går alls. SAS ska göra sig av med ytterligare 650 anställda, varav 500 i Sverige. Dessutom ska man lägga ner ytterligare linjer. Men direktörerna lever fortfarande gott. Apotekets vd får gå efter elva år på posten, med motiveringen att han inte är tillräckligt marknadsanpassad. Dock får han fem miljoner för besväret. Det här är bara ett axplock från dom senaste dagarna.
Men nu vet jag varför..... Det stavas PENGAR. Med allt större... och större... och större bokstäver. Jag kom på det i går. Jag hade fått ett utbetalningskort på en del av min pension och jag har konto i Nordea. Trots tidsbrist och lite irriterad ställde jag mig lydigt i kön på ett Nordea-kontor för att få beloppet överfört till mitt konto. När det väl blev min tur, visade det sej att banken tar betalt för att sätta in MINA pengar på MITT konto. Numera ska jag stoppa såna utbetalningkort i ett kuvert, märka det med ”frisvar” och skicka det ofankerat till banken. Då behöver jag inte betala nåt för den tjänsten. Än i alla fall.... Men det är säkert bara en tidsfråga innan jag måste frankera kuvertet också. Banken vill ha mig som kund för att att tjäna PENGAR på att ha mig som kund.
SJ och SL drar in på på snöröjningen på och vid spåren. Det är klart. Snön smälter ju så småningom och på det sättet tjänar dom PENGAR. SJ som faktiskt för inte så länge sen var ”hela folkets järnväg”
Och SAS tjänar naturligtvis PENGAR på att göra sig av med folk och dra in linjer samt glesa ut tätheten på dom linjer som dom fortfarande trafikerar.
Men det är klart. Det måste ju finnas PENGAR till både bonusar och avgångsvederlag. Och till lyxresor. Några dagar efter nyårsfirandet samlade utbildningsminister Jan Björklund sina sju närmaste politiska medarbetare på departementet för studiebesök och en kick-off inför valrörelsen.
Han tog också med sig hustrun till New York och Washington.
Utbildningsministern beställde regeringens jetplan för resan som varade i åtta dygn.
Regeringskansliet får inom kort en faktura på 275 500 kronor för resan. PENGAR det också.
Och på tal om pengar så ska ju 50-öringen försvinna. Därmed försvinner också de sista örena efter nästan 500 år. Den första 1-öringen präglades under Gustav Vasa år 1522 och sedan dess har halvöringar, 2-öringar, 5-öringar, 10-öringar och 25-öringar kommit och gått. 1-öringen och 2-öringen försvann 1972, 5- och 25-öringen 1985 och 10-öringen 1992. 50-öringen var från början gjord av silver och alltså betydligt mera värd än dagens koppardito. Det första exemplaret såg dagens ljus 1875 men sällar sig alltså nu till de mynt som vi inte längre anser oss behöva.
Tvärtemot mot mina barnbarn tycker och anser så tycker jag inte själv att jag är så gammal. Men jag minns ju, när man kunde köpa ett-öres och två-öres kola. Ett litet paket Toy kostade visst 10 öre. Och för 50-öringen just kunde man köpa en mattinébiljett och se t.ex Lassie på bio. Men det var nog rätt länge sen i alla fall. Prisläget har förändrats.....När 50-öringen nu försvinner så kommer priser att avrundas nedåt om summan slutar på 1-49 öre och uppåt om den slutar på 50 till 99 öre. Enligt Riksbankens hemsida så räknar man inte med att detta ska påverka det allmänna prisläget. Fast det undrar jag allt. Det finns nog PENGAR att tjäna på att ta bort örena.....
Men som sagt: Nu vet jag varför. Jag är hemligheten på spåren. Och den stavas hela tiden PENGAR
Men nu vet jag varför..... Det stavas PENGAR. Med allt större... och större... och större bokstäver. Jag kom på det i går. Jag hade fått ett utbetalningskort på en del av min pension och jag har konto i Nordea. Trots tidsbrist och lite irriterad ställde jag mig lydigt i kön på ett Nordea-kontor för att få beloppet överfört till mitt konto. När det väl blev min tur, visade det sej att banken tar betalt för att sätta in MINA pengar på MITT konto. Numera ska jag stoppa såna utbetalningkort i ett kuvert, märka det med ”frisvar” och skicka det ofankerat till banken. Då behöver jag inte betala nåt för den tjänsten. Än i alla fall.... Men det är säkert bara en tidsfråga innan jag måste frankera kuvertet också. Banken vill ha mig som kund för att att tjäna PENGAR på att ha mig som kund.
SJ och SL drar in på på snöröjningen på och vid spåren. Det är klart. Snön smälter ju så småningom och på det sättet tjänar dom PENGAR. SJ som faktiskt för inte så länge sen var ”hela folkets järnväg”
Och SAS tjänar naturligtvis PENGAR på att göra sig av med folk och dra in linjer samt glesa ut tätheten på dom linjer som dom fortfarande trafikerar.
Men det är klart. Det måste ju finnas PENGAR till både bonusar och avgångsvederlag. Och till lyxresor. Några dagar efter nyårsfirandet samlade utbildningsminister Jan Björklund sina sju närmaste politiska medarbetare på departementet för studiebesök och en kick-off inför valrörelsen.
Han tog också med sig hustrun till New York och Washington.
Utbildningsministern beställde regeringens jetplan för resan som varade i åtta dygn.
Regeringskansliet får inom kort en faktura på 275 500 kronor för resan. PENGAR det också.
Och på tal om pengar så ska ju 50-öringen försvinna. Därmed försvinner också de sista örena efter nästan 500 år. Den första 1-öringen präglades under Gustav Vasa år 1522 och sedan dess har halvöringar, 2-öringar, 5-öringar, 10-öringar och 25-öringar kommit och gått. 1-öringen och 2-öringen försvann 1972, 5- och 25-öringen 1985 och 10-öringen 1992. 50-öringen var från början gjord av silver och alltså betydligt mera värd än dagens koppardito. Det första exemplaret såg dagens ljus 1875 men sällar sig alltså nu till de mynt som vi inte längre anser oss behöva.
Tvärtemot mot mina barnbarn tycker och anser så tycker jag inte själv att jag är så gammal. Men jag minns ju, när man kunde köpa ett-öres och två-öres kola. Ett litet paket Toy kostade visst 10 öre. Och för 50-öringen just kunde man köpa en mattinébiljett och se t.ex Lassie på bio. Men det var nog rätt länge sen i alla fall. Prisläget har förändrats.....När 50-öringen nu försvinner så kommer priser att avrundas nedåt om summan slutar på 1-49 öre och uppåt om den slutar på 50 till 99 öre. Enligt Riksbankens hemsida så räknar man inte med att detta ska påverka det allmänna prisläget. Fast det undrar jag allt. Det finns nog PENGAR att tjäna på att ta bort örena.....
Men som sagt: Nu vet jag varför. Jag är hemligheten på spåren. Och den stavas hela tiden PENGAR
torsdag 11 februari 2010
Juste firma, det här!
Som jag berättat tidigare, försöker jag att sälja Ropet en dag i veckan på Centralen. Eller Stridsropet, som ju är namnet på Frälsningsarméns tidning sedan mer än 100 år. Men den moderna layout, som tidningen numera har fått, presenterar det gamla ärevördiga bladet som stridsROPET, så visst är det Ropet jag försöker sälja. Dom som är lagda åt det konspiratoriska hållet säger att ”nu tonar dom ner STRIDEN i Frälsningsarmén”, men jag tror snarare att det är en anpassning till verkligheten. Tidningen har alltid kallats Ropet, åtminstone internt, så det är inget märkvärdigt med det. Alltnog; det var ett löfte till mig själv, när jag skulle gå i pension, att jag skulle börja att en gång/vecka sälja den tidning, som jag ju varit chefredaktör för i några år. Och så har det blivit. Nja, inte varje vecka kanske, men tidningen har ju blivit en månadstidning numera så.... Och Jehovas Vittnen, som också står på Centralen, behöver konkurrens. Mycket konkurrens!
Och så kul det är! Och intressant med alla människor, som blir glada över att se Frälsningsarmén i vimlet. Som i går. En dam kom fram till mig och berättade, att hon alltid stoppar en slant i Frälsningsarméns bössa, eftersom ” mina föräldrar kom som judiska flyktingar från Danmark till Malmö 1946, och dom första som mötte på kajen var två frälsningssoldater. Sen dess står Frälsningsarmén högt i kurs i mitt hem” Och så var det han, som tittade på mig, medan han grävde i plånboken. När han fått fram en ganska stor sedel sa han: ”Juste firma, det här!” Vad säger man till sånt? Tack, fick jag väl fram. Och så han, närsynt var han nog, eftersom han kom väldigt nära, kisade på texten i min mössa och sa: ”Ja det var Inte Bengt Westerbergs gäng. Tur det”! Detta apropå det generöst tilltagna arvodet till Röda Korsets ordförande. 12-åringen var inne på samma spår. Han stoppade 1 kr i bössan ( det fick han ingen tidning för) och frågade: "kan jag vara säker på att hela kronan går till såna som behöver"? Sen gick han, och jag hann aldrig förklara att inte riktigt hela kronan går till hjälpverksamheten. Men gott och väl 75 öre. Och trots att försäljaren inte får något, så kostar det pengar att samla in pengar också.
Och så mycket man får se, medan man står där. Kramen som dom två väninnorna gav varann mitt framför mig, var så varm och såg så goo ut, att dom gärna hade fått hålla på längre. Det var nog länge sen dom sågs..... Bakom min rygg började plötsligt två män att bråka och slåss. Både verbalt och handgripligt. Vad gör man då, som representant för ”den justa firman”? Går emellan, försöker mäkla fred och erbjuder en tidning eller rent av ett gudsord? Kallar på ordningsmakten? Något annat? Dessbättre(?) behövde jag inte göra något alls, eftersom dom högljutt försvann ut på Vasagatan. Och majoren i signaltrupperna ( jo, jag kommer fortfarande ihåg både gradbeteckningar och truppslag) som gjorde honnör för min uniform. Stiligt!!! Men som militär i uniform påminde han mig också både om dom nyss dödats i Afghanistan, och om dom 18 soldater, som köpt sex på en tjänsteresa till Tyskland. Så fruktansvärt dåligt! Heluselt! Dom borde ha läst Ropet. Där står det faktiskt hur man ska leva... Och så bråttom folk har. De flesta springer nästan och har inte tid att varken köpa en tidning eller byta ett ord med försäljaren. Jag får försöka fundera ut nåt knep för att få dom att ta nästa tåg.
Tidigare generationers ropförsäljare talade ofta om vilken evangelisation och vilket vittnesbörd det är att stå ute med tidningen. Fast det undrar jag... Vi har nog varit borta från scenen för länge för att folk ska uppfatta att vi har en hälsning till dom från Jesus själv. Dom ser oss nog mera som kollegor,eller kanske som konkurrenter, till Röda Korset, Rädda Barnen, Läkare utan Gränser eller någon annan hjälporgansaition. Som kyrka och kristen gerillarörelse kommer dom nog inte att uppfatta oss, förrän vi på allvar är tillbaka på scenen och har blivit gatans kyrka igen. Och då är ropförsäljning på Centralen en bra metod. Men pionjärernas frälsningsarmé var oerhört uppfinningsrika när det gällde att komma i kontakt med folk. I väntan på att en ny våg av uppfinngsrikedom och kreativitet ska dra genom Frälsningsarmén, så att vi på nytt uppfattas som ett himlens sändebud, nöjer jag mig med att representera en juste fima på Centralen. Det är bra nog det, tycker jag.
Och så kul det är! Och intressant med alla människor, som blir glada över att se Frälsningsarmén i vimlet. Som i går. En dam kom fram till mig och berättade, att hon alltid stoppar en slant i Frälsningsarméns bössa, eftersom ” mina föräldrar kom som judiska flyktingar från Danmark till Malmö 1946, och dom första som mötte på kajen var två frälsningssoldater. Sen dess står Frälsningsarmén högt i kurs i mitt hem” Och så var det han, som tittade på mig, medan han grävde i plånboken. När han fått fram en ganska stor sedel sa han: ”Juste firma, det här!” Vad säger man till sånt? Tack, fick jag väl fram. Och så han, närsynt var han nog, eftersom han kom väldigt nära, kisade på texten i min mössa och sa: ”Ja det var Inte Bengt Westerbergs gäng. Tur det”! Detta apropå det generöst tilltagna arvodet till Röda Korsets ordförande. 12-åringen var inne på samma spår. Han stoppade 1 kr i bössan ( det fick han ingen tidning för) och frågade: "kan jag vara säker på att hela kronan går till såna som behöver"? Sen gick han, och jag hann aldrig förklara att inte riktigt hela kronan går till hjälpverksamheten. Men gott och väl 75 öre. Och trots att försäljaren inte får något, så kostar det pengar att samla in pengar också.
Och så mycket man får se, medan man står där. Kramen som dom två väninnorna gav varann mitt framför mig, var så varm och såg så goo ut, att dom gärna hade fått hålla på längre. Det var nog länge sen dom sågs..... Bakom min rygg började plötsligt två män att bråka och slåss. Både verbalt och handgripligt. Vad gör man då, som representant för ”den justa firman”? Går emellan, försöker mäkla fred och erbjuder en tidning eller rent av ett gudsord? Kallar på ordningsmakten? Något annat? Dessbättre(?) behövde jag inte göra något alls, eftersom dom högljutt försvann ut på Vasagatan. Och majoren i signaltrupperna ( jo, jag kommer fortfarande ihåg både gradbeteckningar och truppslag) som gjorde honnör för min uniform. Stiligt!!! Men som militär i uniform påminde han mig också både om dom nyss dödats i Afghanistan, och om dom 18 soldater, som köpt sex på en tjänsteresa till Tyskland. Så fruktansvärt dåligt! Heluselt! Dom borde ha läst Ropet. Där står det faktiskt hur man ska leva... Och så bråttom folk har. De flesta springer nästan och har inte tid att varken köpa en tidning eller byta ett ord med försäljaren. Jag får försöka fundera ut nåt knep för att få dom att ta nästa tåg.
Tidigare generationers ropförsäljare talade ofta om vilken evangelisation och vilket vittnesbörd det är att stå ute med tidningen. Fast det undrar jag... Vi har nog varit borta från scenen för länge för att folk ska uppfatta att vi har en hälsning till dom från Jesus själv. Dom ser oss nog mera som kollegor,eller kanske som konkurrenter, till Röda Korset, Rädda Barnen, Läkare utan Gränser eller någon annan hjälporgansaition. Som kyrka och kristen gerillarörelse kommer dom nog inte att uppfatta oss, förrän vi på allvar är tillbaka på scenen och har blivit gatans kyrka igen. Och då är ropförsäljning på Centralen en bra metod. Men pionjärernas frälsningsarmé var oerhört uppfinningsrika när det gällde att komma i kontakt med folk. I väntan på att en ny våg av uppfinngsrikedom och kreativitet ska dra genom Frälsningsarmén, så att vi på nytt uppfattas som ett himlens sändebud, nöjer jag mig med att representera en juste fima på Centralen. Det är bra nog det, tycker jag.
tisdag 9 februari 2010
Det handlar om krig!
Min blogg ska, enl. varudeklarationen, behandla både smått och stort. Om vinter-OS är smått, så är händelserna i Afghanistan stort. För i söndags kom så beskedet, som måste komma förr eller senare. Två svenska officerare, dödade i ett bakhåll i Afghanistan. Beskedet måste komma förr eller senare därför att det är ett krig, vi skickar ut våra svenska soldater i. Och i krig dödas människor, oavsett vilken uppfattning vi får av krigsfilmerna i TV och av krigsspelen på internet. Där dödas bara den lede fienden, men så är det inte i verkliga krig. Där dödas både vän och fiende. Och det som pågår i Afghanistan är ett verkligt krig, ett irl-krig och ingen svensk militärövning eller något datakrig. När beskedet kom, tänkte jag naturligtvis först på de dödas anhöriga, hur de nåtts av ett bud, som raserat hela deras värld. Tänk om det hade varit Henke eller Magda.....
Är vårt deltagande i detta krig, som pågår på andra sidan jordklotet, värt såna offer? Under hela hösten var debatten om vår närvaro i Afghanistan hård och intensiv. Både i media och i riksdagen. Och beslutet blev att svensk militär fortsätter och förstärker sin närvaro där, utan något bestämt slutdatum. Här ansåg då den politiska oppositionen ( med undantag av vänterpartiet, som är uttalade motståndare till hela operationen) att en utvärdering av vår insats bör göras 2011. Klokt! Främmande trupper brukar inte vinna krig i länder av Afghanistans typ. Sovjetunionen misslyckades där, och före dom USA i Vietnam.
Man kan ställa många frågor om det som pågår i Afghanistan. Och som man frågar får man svar. Man får ett svar om man frågar om Sverige ska använda sina militära resurser för att bekämpa talibaner. Man får ett annat svar om man frågar om svenska skattemedel ska användas i ett land där vi tidigare inte haft några intressen. Och ett tredje svar får man, om man frågar om det rimliga i att svenska soldater dör i ett krig utan synligt slut på andra sidan jordklotet.
Jag tycker att vi ska stanna kvar där. Och jag tycker det, därför att det afghanska folket, via FN, bett oss komma dit och hjälpa dem. Och styrkan är NATO-ledd därför att NATO är dom, som är bäst skickade att klara en sån uppgift just nu. Detta är det för mig avgörande argumentet. Vi är önskade där både av landet och av FN. Men vi måste hela tiden vara medvetna om vad det handlar om. Det pågår ett krig i Afghanistan, och av dem vi skickar dit, kommer inte alla att återvända hem levande.
Och vi gör nytta med vår insats där. Fler barn, och framförallt fler flickor, får gå i skola, sjukhus och kliniker byggs, framför allt på landsbygden, och det påbörjas ett visserligen tafatt, men dock, försök till demokratisk uppbyggnad av landet. Men vägen är lång och svår. Mycket svår. Kvinnors rättigheter står inte högt i kurs, barnadödligheten är mycket hög, och många kvinnor dör under graviditet och förlossning. I många områden saknas dessutom all hälsovård. Därför ska vi koncentrera våra insatser till det civila området. Vi borde bygga fler skolor, fler hälsocentraler, vi borde utbilda poliser och fångvårdspersonal så att fängelser och domstolar fungerar rättvist och humant. Och då måste man ha civilbefolkningen med sig och inte mot sig. Det får man genom personliga kontakter med civilbefolkningen, precis som skedde i söndags, när skotten föll......
Är vårt deltagande i detta krig, som pågår på andra sidan jordklotet, värt såna offer? Under hela hösten var debatten om vår närvaro i Afghanistan hård och intensiv. Både i media och i riksdagen. Och beslutet blev att svensk militär fortsätter och förstärker sin närvaro där, utan något bestämt slutdatum. Här ansåg då den politiska oppositionen ( med undantag av vänterpartiet, som är uttalade motståndare till hela operationen) att en utvärdering av vår insats bör göras 2011. Klokt! Främmande trupper brukar inte vinna krig i länder av Afghanistans typ. Sovjetunionen misslyckades där, och före dom USA i Vietnam.
Man kan ställa många frågor om det som pågår i Afghanistan. Och som man frågar får man svar. Man får ett svar om man frågar om Sverige ska använda sina militära resurser för att bekämpa talibaner. Man får ett annat svar om man frågar om svenska skattemedel ska användas i ett land där vi tidigare inte haft några intressen. Och ett tredje svar får man, om man frågar om det rimliga i att svenska soldater dör i ett krig utan synligt slut på andra sidan jordklotet.
Jag tycker att vi ska stanna kvar där. Och jag tycker det, därför att det afghanska folket, via FN, bett oss komma dit och hjälpa dem. Och styrkan är NATO-ledd därför att NATO är dom, som är bäst skickade att klara en sån uppgift just nu. Detta är det för mig avgörande argumentet. Vi är önskade där både av landet och av FN. Men vi måste hela tiden vara medvetna om vad det handlar om. Det pågår ett krig i Afghanistan, och av dem vi skickar dit, kommer inte alla att återvända hem levande.
Och vi gör nytta med vår insats där. Fler barn, och framförallt fler flickor, får gå i skola, sjukhus och kliniker byggs, framför allt på landsbygden, och det påbörjas ett visserligen tafatt, men dock, försök till demokratisk uppbyggnad av landet. Men vägen är lång och svår. Mycket svår. Kvinnors rättigheter står inte högt i kurs, barnadödligheten är mycket hög, och många kvinnor dör under graviditet och förlossning. I många områden saknas dessutom all hälsovård. Därför ska vi koncentrera våra insatser till det civila området. Vi borde bygga fler skolor, fler hälsocentraler, vi borde utbilda poliser och fångvårdspersonal så att fängelser och domstolar fungerar rättvist och humant. Och då måste man ha civilbefolkningen med sig och inte mot sig. Det får man genom personliga kontakter med civilbefolkningen, precis som skedde i söndags, när skotten föll......
måndag 8 februari 2010
Nu är det dags!
Ska han, som ändå är en sån idrottsnörd, verkligen inte börja blogga om vinter-OS snart. Jag har liksom känt hur frågan hängt i luften. Jo då,det ska han, och han börjar nu.
På fredag börjar vinter-OS i kanadensiska Vancouver – med omnejd – och festen pågår till den 28 februari.
I Vancouver tävlar man i konståkning, ishockey, curling, hastighetsåkning på skridsko och short track. Short track är skridskoåkning i hög fart på en hockeyrink. En ganska löjlig gren egentligen, men det finns väl pengar i den också....
I Whistler går tävlingarna i bob, rodel, skeleton, alpin skidåkning, längdskidåkning, skidskytte, nordisk kombination och backhoppning.
Skeleton är en sport där den utförande ligger på mage på en kälke, och åker nerför en isbana. Deltagarna kan nå en hastighet upp till 130 km/h.Med huvudet före!!! 1928 och 1948, båda gångerna när olympiska vinterspelen hölls i Sankt Moritz i Schweiz, var skeleton med i programmet. Sedan 2002 tillhör denna idrott åter de olympiska vinterspelen, och det torde vara den enda gren möjligen där Storbrittanien har chans till en medalj. Nåja, engelsmännen är ju ganska bra i curling också..... Skeleton är f.ö. den enda OS-gren, som aldrig haft någon svensk deltagare.Och det är ju närmast synd och skam, att man ska tvingas förklara vad nordisk kombination är. Det är en tävling där det sammanlagda resultatet i backhoppning och längdåkning,på skidor,15 km, räknas. Och ändå har Sverige två olympiska medaljer i den grenen. Sven Israelsson tog brons 1948 och Bengt,"Silver-Bengt" Eriksson,tog silver i Cortina 1956. Jag minns vilken fest det var i Ö-vik, när hela stan mötte honom på Västra stationen, när han kom hem med medaljen. Men numera tror jag inte att vi har en enda utövare av den sporten i landet. Ingen av olympisk klass har vi heller i den gamla svenska paradgrenen backhoppning, där ändå min egen bror varit olympier. Det har vi väl inte heller i hastighetsåkning på skridsko, också en gammal svensk paradgren
I Cypress Mountains tävlar man i freestyle- och snowboardåkning, popgrenar, som man borde lära sig något om!.
På SVT:s olika sajter pågår diskussionen för fullt om de svenska medaljchanserna.Liksom i slott och koja runt om i landet. Själv sällar jag mig till dem som tror på fem medaljer. Charlotte Kalla och Emil Jönsson tar medalj i längdåkning ( det är med lite tveksamhet jag räknar sprint till längdåkning, men ok då!)Helena Jonsson tar två medaljer, varav ett guld, i skidskytte, och Tre Kronor tar silver i hockey. Kanada har satsat nationens hela prestige på att ta hem guldet i nationalsporten, och lyckas också på hemmaplan. Damkronorna då? Nja.... Kanske sex medaljer då. Men Anja Pärsson, Anders Södergren och curlinglagen då? Nej, blir mitt tips. Anders Södergren borde ha stannat hemma förresten. Snowboard,freestyle, puckelpist och andra nya grenar har jag ingen koll på, så där tippar jag inte. Den stora medaljnationen blir väl annars förståss Norge. I vinter-OS brukar ju dom nästan ta fler medaljer än det finns att dela ut...
Sen är det fint att vara pensionär och ledig när det kör igång på fredag. Mina morgonvanor gör det möjligt att hänga med på det mesta. Möjligen kroknar jag lite när det gäller sena kvällssändningar, men Slovakiens damlag i hockey klarar jag mig nog utan... Dessutom finns det ju reprissändningar.
Men kul ska det bli när det rullar igång. Och jag återkommer.....
På fredag börjar vinter-OS i kanadensiska Vancouver – med omnejd – och festen pågår till den 28 februari.
I Vancouver tävlar man i konståkning, ishockey, curling, hastighetsåkning på skridsko och short track. Short track är skridskoåkning i hög fart på en hockeyrink. En ganska löjlig gren egentligen, men det finns väl pengar i den också....
I Whistler går tävlingarna i bob, rodel, skeleton, alpin skidåkning, längdskidåkning, skidskytte, nordisk kombination och backhoppning.
Skeleton är en sport där den utförande ligger på mage på en kälke, och åker nerför en isbana. Deltagarna kan nå en hastighet upp till 130 km/h.Med huvudet före!!! 1928 och 1948, båda gångerna när olympiska vinterspelen hölls i Sankt Moritz i Schweiz, var skeleton med i programmet. Sedan 2002 tillhör denna idrott åter de olympiska vinterspelen, och det torde vara den enda gren möjligen där Storbrittanien har chans till en medalj. Nåja, engelsmännen är ju ganska bra i curling också..... Skeleton är f.ö. den enda OS-gren, som aldrig haft någon svensk deltagare.Och det är ju närmast synd och skam, att man ska tvingas förklara vad nordisk kombination är. Det är en tävling där det sammanlagda resultatet i backhoppning och längdåkning,på skidor,15 km, räknas. Och ändå har Sverige två olympiska medaljer i den grenen. Sven Israelsson tog brons 1948 och Bengt,"Silver-Bengt" Eriksson,tog silver i Cortina 1956. Jag minns vilken fest det var i Ö-vik, när hela stan mötte honom på Västra stationen, när han kom hem med medaljen. Men numera tror jag inte att vi har en enda utövare av den sporten i landet. Ingen av olympisk klass har vi heller i den gamla svenska paradgrenen backhoppning, där ändå min egen bror varit olympier. Det har vi väl inte heller i hastighetsåkning på skridsko, också en gammal svensk paradgren
I Cypress Mountains tävlar man i freestyle- och snowboardåkning, popgrenar, som man borde lära sig något om!.
På SVT:s olika sajter pågår diskussionen för fullt om de svenska medaljchanserna.Liksom i slott och koja runt om i landet. Själv sällar jag mig till dem som tror på fem medaljer. Charlotte Kalla och Emil Jönsson tar medalj i längdåkning ( det är med lite tveksamhet jag räknar sprint till längdåkning, men ok då!)Helena Jonsson tar två medaljer, varav ett guld, i skidskytte, och Tre Kronor tar silver i hockey. Kanada har satsat nationens hela prestige på att ta hem guldet i nationalsporten, och lyckas också på hemmaplan. Damkronorna då? Nja.... Kanske sex medaljer då. Men Anja Pärsson, Anders Södergren och curlinglagen då? Nej, blir mitt tips. Anders Södergren borde ha stannat hemma förresten. Snowboard,freestyle, puckelpist och andra nya grenar har jag ingen koll på, så där tippar jag inte. Den stora medaljnationen blir väl annars förståss Norge. I vinter-OS brukar ju dom nästan ta fler medaljer än det finns att dela ut...
Sen är det fint att vara pensionär och ledig när det kör igång på fredag. Mina morgonvanor gör det möjligt att hänga med på det mesta. Möjligen kroknar jag lite när det gäller sena kvällssändningar, men Slovakiens damlag i hockey klarar jag mig nog utan... Dessutom finns det ju reprissändningar.
Men kul ska det bli när det rullar igång. Och jag återkommer.....
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)