Som jag berättat tidigare, försöker jag att sälja Ropet en dag i veckan på Centralen. Eller Stridsropet, som ju är namnet på Frälsningsarméns tidning sedan mer än 100 år. Men den moderna layout, som tidningen numera har fått, presenterar det gamla ärevördiga bladet som stridsROPET, så visst är det Ropet jag försöker sälja. Dom som är lagda åt det konspiratoriska hållet säger att ”nu tonar dom ner STRIDEN i Frälsningsarmén”, men jag tror snarare att det är en anpassning till verkligheten. Tidningen har alltid kallats Ropet, åtminstone internt, så det är inget märkvärdigt med det. Alltnog; det var ett löfte till mig själv, när jag skulle gå i pension, att jag skulle börja att en gång/vecka sälja den tidning, som jag ju varit chefredaktör för i några år. Och så har det blivit. Nja, inte varje vecka kanske, men tidningen har ju blivit en månadstidning numera så.... Och Jehovas Vittnen, som också står på Centralen, behöver konkurrens. Mycket konkurrens!
Och så kul det är! Och intressant med alla människor, som blir glada över att se Frälsningsarmén i vimlet. Som i går. En dam kom fram till mig och berättade, att hon alltid stoppar en slant i Frälsningsarméns bössa, eftersom ” mina föräldrar kom som judiska flyktingar från Danmark till Malmö 1946, och dom första som mötte på kajen var två frälsningssoldater. Sen dess står Frälsningsarmén högt i kurs i mitt hem” Och så var det han, som tittade på mig, medan han grävde i plånboken. När han fått fram en ganska stor sedel sa han: ”Juste firma, det här!” Vad säger man till sånt? Tack, fick jag väl fram. Och så han, närsynt var han nog, eftersom han kom väldigt nära, kisade på texten i min mössa och sa: ”Ja det var Inte Bengt Westerbergs gäng. Tur det”! Detta apropå det generöst tilltagna arvodet till Röda Korsets ordförande. 12-åringen var inne på samma spår. Han stoppade 1 kr i bössan ( det fick han ingen tidning för) och frågade: "kan jag vara säker på att hela kronan går till såna som behöver"? Sen gick han, och jag hann aldrig förklara att inte riktigt hela kronan går till hjälpverksamheten. Men gott och väl 75 öre. Och trots att försäljaren inte får något, så kostar det pengar att samla in pengar också.
Och så mycket man får se, medan man står där. Kramen som dom två väninnorna gav varann mitt framför mig, var så varm och såg så goo ut, att dom gärna hade fått hålla på längre. Det var nog länge sen dom sågs..... Bakom min rygg började plötsligt två män att bråka och slåss. Både verbalt och handgripligt. Vad gör man då, som representant för ”den justa firman”? Går emellan, försöker mäkla fred och erbjuder en tidning eller rent av ett gudsord? Kallar på ordningsmakten? Något annat? Dessbättre(?) behövde jag inte göra något alls, eftersom dom högljutt försvann ut på Vasagatan. Och majoren i signaltrupperna ( jo, jag kommer fortfarande ihåg både gradbeteckningar och truppslag) som gjorde honnör för min uniform. Stiligt!!! Men som militär i uniform påminde han mig också både om dom nyss dödats i Afghanistan, och om dom 18 soldater, som köpt sex på en tjänsteresa till Tyskland. Så fruktansvärt dåligt! Heluselt! Dom borde ha läst Ropet. Där står det faktiskt hur man ska leva... Och så bråttom folk har. De flesta springer nästan och har inte tid att varken köpa en tidning eller byta ett ord med försäljaren. Jag får försöka fundera ut nåt knep för att få dom att ta nästa tåg.
Tidigare generationers ropförsäljare talade ofta om vilken evangelisation och vilket vittnesbörd det är att stå ute med tidningen. Fast det undrar jag... Vi har nog varit borta från scenen för länge för att folk ska uppfatta att vi har en hälsning till dom från Jesus själv. Dom ser oss nog mera som kollegor,eller kanske som konkurrenter, till Röda Korset, Rädda Barnen, Läkare utan Gränser eller någon annan hjälporgansaition. Som kyrka och kristen gerillarörelse kommer dom nog inte att uppfatta oss, förrän vi på allvar är tillbaka på scenen och har blivit gatans kyrka igen. Och då är ropförsäljning på Centralen en bra metod. Men pionjärernas frälsningsarmé var oerhört uppfinningsrika när det gällde att komma i kontakt med folk. I väntan på att en ny våg av uppfinngsrikedom och kreativitet ska dra genom Frälsningsarmén, så att vi på nytt uppfattas som ett himlens sändebud, nöjer jag mig med att representera en juste fima på Centralen. Det är bra nog det, tycker jag.
torsdag 11 februari 2010
tisdag 9 februari 2010
Det handlar om krig!
Min blogg ska, enl. varudeklarationen, behandla både smått och stort. Om vinter-OS är smått, så är händelserna i Afghanistan stort. För i söndags kom så beskedet, som måste komma förr eller senare. Två svenska officerare, dödade i ett bakhåll i Afghanistan. Beskedet måste komma förr eller senare därför att det är ett krig, vi skickar ut våra svenska soldater i. Och i krig dödas människor, oavsett vilken uppfattning vi får av krigsfilmerna i TV och av krigsspelen på internet. Där dödas bara den lede fienden, men så är det inte i verkliga krig. Där dödas både vän och fiende. Och det som pågår i Afghanistan är ett verkligt krig, ett irl-krig och ingen svensk militärövning eller något datakrig. När beskedet kom, tänkte jag naturligtvis först på de dödas anhöriga, hur de nåtts av ett bud, som raserat hela deras värld. Tänk om det hade varit Henke eller Magda.....
Är vårt deltagande i detta krig, som pågår på andra sidan jordklotet, värt såna offer? Under hela hösten var debatten om vår närvaro i Afghanistan hård och intensiv. Både i media och i riksdagen. Och beslutet blev att svensk militär fortsätter och förstärker sin närvaro där, utan något bestämt slutdatum. Här ansåg då den politiska oppositionen ( med undantag av vänterpartiet, som är uttalade motståndare till hela operationen) att en utvärdering av vår insats bör göras 2011. Klokt! Främmande trupper brukar inte vinna krig i länder av Afghanistans typ. Sovjetunionen misslyckades där, och före dom USA i Vietnam.
Man kan ställa många frågor om det som pågår i Afghanistan. Och som man frågar får man svar. Man får ett svar om man frågar om Sverige ska använda sina militära resurser för att bekämpa talibaner. Man får ett annat svar om man frågar om svenska skattemedel ska användas i ett land där vi tidigare inte haft några intressen. Och ett tredje svar får man, om man frågar om det rimliga i att svenska soldater dör i ett krig utan synligt slut på andra sidan jordklotet.
Jag tycker att vi ska stanna kvar där. Och jag tycker det, därför att det afghanska folket, via FN, bett oss komma dit och hjälpa dem. Och styrkan är NATO-ledd därför att NATO är dom, som är bäst skickade att klara en sån uppgift just nu. Detta är det för mig avgörande argumentet. Vi är önskade där både av landet och av FN. Men vi måste hela tiden vara medvetna om vad det handlar om. Det pågår ett krig i Afghanistan, och av dem vi skickar dit, kommer inte alla att återvända hem levande.
Och vi gör nytta med vår insats där. Fler barn, och framförallt fler flickor, får gå i skola, sjukhus och kliniker byggs, framför allt på landsbygden, och det påbörjas ett visserligen tafatt, men dock, försök till demokratisk uppbyggnad av landet. Men vägen är lång och svår. Mycket svår. Kvinnors rättigheter står inte högt i kurs, barnadödligheten är mycket hög, och många kvinnor dör under graviditet och förlossning. I många områden saknas dessutom all hälsovård. Därför ska vi koncentrera våra insatser till det civila området. Vi borde bygga fler skolor, fler hälsocentraler, vi borde utbilda poliser och fångvårdspersonal så att fängelser och domstolar fungerar rättvist och humant. Och då måste man ha civilbefolkningen med sig och inte mot sig. Det får man genom personliga kontakter med civilbefolkningen, precis som skedde i söndags, när skotten föll......
Är vårt deltagande i detta krig, som pågår på andra sidan jordklotet, värt såna offer? Under hela hösten var debatten om vår närvaro i Afghanistan hård och intensiv. Både i media och i riksdagen. Och beslutet blev att svensk militär fortsätter och förstärker sin närvaro där, utan något bestämt slutdatum. Här ansåg då den politiska oppositionen ( med undantag av vänterpartiet, som är uttalade motståndare till hela operationen) att en utvärdering av vår insats bör göras 2011. Klokt! Främmande trupper brukar inte vinna krig i länder av Afghanistans typ. Sovjetunionen misslyckades där, och före dom USA i Vietnam.
Man kan ställa många frågor om det som pågår i Afghanistan. Och som man frågar får man svar. Man får ett svar om man frågar om Sverige ska använda sina militära resurser för att bekämpa talibaner. Man får ett annat svar om man frågar om svenska skattemedel ska användas i ett land där vi tidigare inte haft några intressen. Och ett tredje svar får man, om man frågar om det rimliga i att svenska soldater dör i ett krig utan synligt slut på andra sidan jordklotet.
Jag tycker att vi ska stanna kvar där. Och jag tycker det, därför att det afghanska folket, via FN, bett oss komma dit och hjälpa dem. Och styrkan är NATO-ledd därför att NATO är dom, som är bäst skickade att klara en sån uppgift just nu. Detta är det för mig avgörande argumentet. Vi är önskade där både av landet och av FN. Men vi måste hela tiden vara medvetna om vad det handlar om. Det pågår ett krig i Afghanistan, och av dem vi skickar dit, kommer inte alla att återvända hem levande.
Och vi gör nytta med vår insats där. Fler barn, och framförallt fler flickor, får gå i skola, sjukhus och kliniker byggs, framför allt på landsbygden, och det påbörjas ett visserligen tafatt, men dock, försök till demokratisk uppbyggnad av landet. Men vägen är lång och svår. Mycket svår. Kvinnors rättigheter står inte högt i kurs, barnadödligheten är mycket hög, och många kvinnor dör under graviditet och förlossning. I många områden saknas dessutom all hälsovård. Därför ska vi koncentrera våra insatser till det civila området. Vi borde bygga fler skolor, fler hälsocentraler, vi borde utbilda poliser och fångvårdspersonal så att fängelser och domstolar fungerar rättvist och humant. Och då måste man ha civilbefolkningen med sig och inte mot sig. Det får man genom personliga kontakter med civilbefolkningen, precis som skedde i söndags, när skotten föll......
måndag 8 februari 2010
Nu är det dags!
Ska han, som ändå är en sån idrottsnörd, verkligen inte börja blogga om vinter-OS snart. Jag har liksom känt hur frågan hängt i luften. Jo då,det ska han, och han börjar nu.
På fredag börjar vinter-OS i kanadensiska Vancouver – med omnejd – och festen pågår till den 28 februari.
I Vancouver tävlar man i konståkning, ishockey, curling, hastighetsåkning på skridsko och short track. Short track är skridskoåkning i hög fart på en hockeyrink. En ganska löjlig gren egentligen, men det finns väl pengar i den också....
I Whistler går tävlingarna i bob, rodel, skeleton, alpin skidåkning, längdskidåkning, skidskytte, nordisk kombination och backhoppning.
Skeleton är en sport där den utförande ligger på mage på en kälke, och åker nerför en isbana. Deltagarna kan nå en hastighet upp till 130 km/h.Med huvudet före!!! 1928 och 1948, båda gångerna när olympiska vinterspelen hölls i Sankt Moritz i Schweiz, var skeleton med i programmet. Sedan 2002 tillhör denna idrott åter de olympiska vinterspelen, och det torde vara den enda gren möjligen där Storbrittanien har chans till en medalj. Nåja, engelsmännen är ju ganska bra i curling också..... Skeleton är f.ö. den enda OS-gren, som aldrig haft någon svensk deltagare.Och det är ju närmast synd och skam, att man ska tvingas förklara vad nordisk kombination är. Det är en tävling där det sammanlagda resultatet i backhoppning och längdåkning,på skidor,15 km, räknas. Och ändå har Sverige två olympiska medaljer i den grenen. Sven Israelsson tog brons 1948 och Bengt,"Silver-Bengt" Eriksson,tog silver i Cortina 1956. Jag minns vilken fest det var i Ö-vik, när hela stan mötte honom på Västra stationen, när han kom hem med medaljen. Men numera tror jag inte att vi har en enda utövare av den sporten i landet. Ingen av olympisk klass har vi heller i den gamla svenska paradgrenen backhoppning, där ändå min egen bror varit olympier. Det har vi väl inte heller i hastighetsåkning på skridsko, också en gammal svensk paradgren
I Cypress Mountains tävlar man i freestyle- och snowboardåkning, popgrenar, som man borde lära sig något om!.
På SVT:s olika sajter pågår diskussionen för fullt om de svenska medaljchanserna.Liksom i slott och koja runt om i landet. Själv sällar jag mig till dem som tror på fem medaljer. Charlotte Kalla och Emil Jönsson tar medalj i längdåkning ( det är med lite tveksamhet jag räknar sprint till längdåkning, men ok då!)Helena Jonsson tar två medaljer, varav ett guld, i skidskytte, och Tre Kronor tar silver i hockey. Kanada har satsat nationens hela prestige på att ta hem guldet i nationalsporten, och lyckas också på hemmaplan. Damkronorna då? Nja.... Kanske sex medaljer då. Men Anja Pärsson, Anders Södergren och curlinglagen då? Nej, blir mitt tips. Anders Södergren borde ha stannat hemma förresten. Snowboard,freestyle, puckelpist och andra nya grenar har jag ingen koll på, så där tippar jag inte. Den stora medaljnationen blir väl annars förståss Norge. I vinter-OS brukar ju dom nästan ta fler medaljer än det finns att dela ut...
Sen är det fint att vara pensionär och ledig när det kör igång på fredag. Mina morgonvanor gör det möjligt att hänga med på det mesta. Möjligen kroknar jag lite när det gäller sena kvällssändningar, men Slovakiens damlag i hockey klarar jag mig nog utan... Dessutom finns det ju reprissändningar.
Men kul ska det bli när det rullar igång. Och jag återkommer.....
På fredag börjar vinter-OS i kanadensiska Vancouver – med omnejd – och festen pågår till den 28 februari.
I Vancouver tävlar man i konståkning, ishockey, curling, hastighetsåkning på skridsko och short track. Short track är skridskoåkning i hög fart på en hockeyrink. En ganska löjlig gren egentligen, men det finns väl pengar i den också....
I Whistler går tävlingarna i bob, rodel, skeleton, alpin skidåkning, längdskidåkning, skidskytte, nordisk kombination och backhoppning.
Skeleton är en sport där den utförande ligger på mage på en kälke, och åker nerför en isbana. Deltagarna kan nå en hastighet upp till 130 km/h.Med huvudet före!!! 1928 och 1948, båda gångerna när olympiska vinterspelen hölls i Sankt Moritz i Schweiz, var skeleton med i programmet. Sedan 2002 tillhör denna idrott åter de olympiska vinterspelen, och det torde vara den enda gren möjligen där Storbrittanien har chans till en medalj. Nåja, engelsmännen är ju ganska bra i curling också..... Skeleton är f.ö. den enda OS-gren, som aldrig haft någon svensk deltagare.Och det är ju närmast synd och skam, att man ska tvingas förklara vad nordisk kombination är. Det är en tävling där det sammanlagda resultatet i backhoppning och längdåkning,på skidor,15 km, räknas. Och ändå har Sverige två olympiska medaljer i den grenen. Sven Israelsson tog brons 1948 och Bengt,"Silver-Bengt" Eriksson,tog silver i Cortina 1956. Jag minns vilken fest det var i Ö-vik, när hela stan mötte honom på Västra stationen, när han kom hem med medaljen. Men numera tror jag inte att vi har en enda utövare av den sporten i landet. Ingen av olympisk klass har vi heller i den gamla svenska paradgrenen backhoppning, där ändå min egen bror varit olympier. Det har vi väl inte heller i hastighetsåkning på skridsko, också en gammal svensk paradgren
I Cypress Mountains tävlar man i freestyle- och snowboardåkning, popgrenar, som man borde lära sig något om!.
På SVT:s olika sajter pågår diskussionen för fullt om de svenska medaljchanserna.Liksom i slott och koja runt om i landet. Själv sällar jag mig till dem som tror på fem medaljer. Charlotte Kalla och Emil Jönsson tar medalj i längdåkning ( det är med lite tveksamhet jag räknar sprint till längdåkning, men ok då!)Helena Jonsson tar två medaljer, varav ett guld, i skidskytte, och Tre Kronor tar silver i hockey. Kanada har satsat nationens hela prestige på att ta hem guldet i nationalsporten, och lyckas också på hemmaplan. Damkronorna då? Nja.... Kanske sex medaljer då. Men Anja Pärsson, Anders Södergren och curlinglagen då? Nej, blir mitt tips. Anders Södergren borde ha stannat hemma förresten. Snowboard,freestyle, puckelpist och andra nya grenar har jag ingen koll på, så där tippar jag inte. Den stora medaljnationen blir väl annars förståss Norge. I vinter-OS brukar ju dom nästan ta fler medaljer än det finns att dela ut...
Sen är det fint att vara pensionär och ledig när det kör igång på fredag. Mina morgonvanor gör det möjligt att hänga med på det mesta. Möjligen kroknar jag lite när det gäller sena kvällssändningar, men Slovakiens damlag i hockey klarar jag mig nog utan... Dessutom finns det ju reprissändningar.
Men kul ska det bli när det rullar igång. Och jag återkommer.....
Latte som i mammor, liberal och vänster
Som gammal latinare har jag inga svårigheter med ordet latte. Det är italienska och betyder rätt och slätt mjölk (som heter lac på latin). Caffelatte är en försvenskad stavning av det italienska caffellatte, även stavat caffè latte. Det är en italiensk koffeindryck med kaffe (caffè) och mjölk (latte). Trots likheterna med café au lait och cappuccino, vilka också består av kaffe och mjölk, tillreds dessa drycker olika. En caffelatte består av ¼ espresso och ¾ varm mjölk med lite eller inget skum. Den innehåller således mer mjölk än cappuccino. Caffè latte är italienska för kaffe (med) mjölk.På svenska där ordet latte i sig inte betyder något alls förkortas vardagligt ofta caffelatte till bara latte, men på italienska betyder latte enbart mjölk. Allt detta enl. Wikipedia!
Med vadan nu detta? I går hörde jag ett intresssant inslag i radions P1 om lattemmmorna. Det är en en informell benämning på en modemedveten småbarnsmamma av övre medelklass i en storstad. Namnet har dom fått genom att man ser dem med sina barn på trendiga fik med en caffe latte i sin välmanikyrerade hand, medan den andra handen gungar en nyinköpt statusvagn. I vagnen det vackra barnet som en trendig accessoar....
Nu har den första generationens lattemammor lämnat mozzarellamackorna och gått tillbaka till jobbet. Som en naturlig följd är det istället lattepappornas tur. Iförda dyra jeans och t-tröja med ironiskt tryck - alternativt randig Polarn & Pyret-tröja - tar de över kaféet tillsammans med sina telningar. En lattepappa är inte en förälder som föredrar en viss kaffesort, utan ett begrepp som står för en hel livsstil. Han är ofta pappaledig länge, men ägnar en stor del av ledigheten till att utveckla sin stil och sig själv. Han har också alltid såväl iphone som lap-top vid sidan av lattekoppen och den trendiga barnvagnen.
Norska sjukgymnaster har förresten varnat för att latteföräldrarnas barn får sämre motorik och lär sig gå senare, och uppmanar därför föräldrarna att ses i hemmen istället för på caféer, så att barnen kan krypa omkring snarare än att ligga eller sitta i vagnar som utställningsföremål.
Och nu kommer också latteliberalerna. Dom återfinns i urbana miljöer, är välutbildande och arbetar i kreativa yrken. Dom har också ofta ett engagemang för social frihet – det kan handla om exempelvis integritet, hbt-frågor eller invandring. I fråga om ekonomisk frihet har en i grunden positiv syn på entreprenörskap. Partipolitiskt är dom borgerliga men med vissa drag av miljöparti också. Undras just om kristdemokraterna skulle klassificera dom som verklighetens folk eller.....
Och så lattevänstern då? En vänster med klara marknadsidéer. I stället för att organisera sig går man på stödfester och läser genusforskning. Vänster har blivit en accessoar, inte en ideologi. Lattevänstern vill egentligen inte smutsa ner sina händer i den verkliga världens smuts. Var finns lattedrickarna till vänster när sjukvården privatiseras och när vanliga löntagares livsvillkor utarmas alltmer. Och stöd-och solidaritetsfester avskaffar väl knappast klassamhället.... En vänster, som på allvar tycker att queer är viktigare än klass.
Och allt detta bara för en kopp kaffe på kafé....
Med vadan nu detta? I går hörde jag ett intresssant inslag i radions P1 om lattemmmorna. Det är en en informell benämning på en modemedveten småbarnsmamma av övre medelklass i en storstad. Namnet har dom fått genom att man ser dem med sina barn på trendiga fik med en caffe latte i sin välmanikyrerade hand, medan den andra handen gungar en nyinköpt statusvagn. I vagnen det vackra barnet som en trendig accessoar....
Nu har den första generationens lattemammor lämnat mozzarellamackorna och gått tillbaka till jobbet. Som en naturlig följd är det istället lattepappornas tur. Iförda dyra jeans och t-tröja med ironiskt tryck - alternativt randig Polarn & Pyret-tröja - tar de över kaféet tillsammans med sina telningar. En lattepappa är inte en förälder som föredrar en viss kaffesort, utan ett begrepp som står för en hel livsstil. Han är ofta pappaledig länge, men ägnar en stor del av ledigheten till att utveckla sin stil och sig själv. Han har också alltid såväl iphone som lap-top vid sidan av lattekoppen och den trendiga barnvagnen.
Norska sjukgymnaster har förresten varnat för att latteföräldrarnas barn får sämre motorik och lär sig gå senare, och uppmanar därför föräldrarna att ses i hemmen istället för på caféer, så att barnen kan krypa omkring snarare än att ligga eller sitta i vagnar som utställningsföremål.
Och nu kommer också latteliberalerna. Dom återfinns i urbana miljöer, är välutbildande och arbetar i kreativa yrken. Dom har också ofta ett engagemang för social frihet – det kan handla om exempelvis integritet, hbt-frågor eller invandring. I fråga om ekonomisk frihet har en i grunden positiv syn på entreprenörskap. Partipolitiskt är dom borgerliga men med vissa drag av miljöparti också. Undras just om kristdemokraterna skulle klassificera dom som verklighetens folk eller.....
Och så lattevänstern då? En vänster med klara marknadsidéer. I stället för att organisera sig går man på stödfester och läser genusforskning. Vänster har blivit en accessoar, inte en ideologi. Lattevänstern vill egentligen inte smutsa ner sina händer i den verkliga världens smuts. Var finns lattedrickarna till vänster när sjukvården privatiseras och när vanliga löntagares livsvillkor utarmas alltmer. Och stöd-och solidaritetsfester avskaffar väl knappast klassamhället.... En vänster, som på allvar tycker att queer är viktigare än klass.
Och allt detta bara för en kopp kaffe på kafé....
söndag 7 februari 2010
Himmelsfärd från Odenplan
Jag gjorde himmelsfärd i går! Vad nu då? Drabbad av en plötslig förkylning då kanske? Min kära hustru, sjuksköterska sedan mer än fyrtio år, brukar nämligen påstå, att en förkylning med en temperatur på 37,5 hos en man är en nära-döden-upplevelse. Om man kan skämta om nåt sånt, har man nog aldrig varit riktigt förkyld.... Möjligen bara fött två barn eller så..... Nej jag drabbades inte av någon förkylning som gav mig en nära-döden-upplevelse, men himmelsfärd gjorde jag inte dess mindre. Och från Odenplan dessutom!! Jag var på konsert! Lite skämtsamt brukar vi ju ibland tala om den himmelska kören eller änglakören om dom som gått före, och inte lever längre. Men den här kören, men än hundra röster stark, var högst levande. Och från Sundsvall dessutom! Tre körer och en kammarorkester, också från Sundsvall, bjöd under två timmar en fullsatt Gustav Vasa kyrka på en himmelsk upplevelse. Älskade Psalmer hette konserten, och ETT STORT TACK TILL KJELL LÖNNÅ OCH ALLA MEDVERKANDE. Det var verkligen en himmelsk upplevelse. Vanliga psalmer, som vi ofta sjunger unisont, fick här i flerstämmiga sättningar en helt ny färg och en ny klang. Och som Kjell Lönnå påpekade, psalmer har som nästan inget annat, förmågan att förflytta oss i tid och rum.
Morgon mellan fjällen,
Klara bäck och flod,
Sorlande mot hällen,
Sjungen: "Gud är god,
Gud är god."
Dagen ser jag bräckas,
fram går ljusets flod,
dalarna, som väckas,
svara: "Gud är god,
Gud är god."
Skogens fåglar sjunga
med ett glättigt mod,
där på kvist de gunga,
kvittra: "Gud är god,
Gud är god."
Själ, vak upp och svara
dem med nyfött mod!
Höj din lovsång klara:
"Gud, vår Gud är god,
Gud är god."
Och vips var det morgonbön med Anna Lundgren i klass 1 A i Örnsköldsvik 1952. Eller känslan i sommarpsalmen:
1. En vänlig grönskas rika dräkt har smyckat dal och ängar.
Nu smeker vindens ljumma fläkt de fagra örtes-ängar;
Och solens ljus och lundens sus och vågens sorl bland viden
förkunna sommartiden.
2. Sin lycka och sin sommar-ro de yra fåglar prisa;
Ur skogens snår, ur stilla bo framklingar deras visa.
En hymn går opp med fröjd och hopp från deras glada kväden
från blommorna och träden
3. Men Du, o Gud, som gör vår jord så skön i sommarns stunder,
Giv, att jag aktar främst ditt ord och dina nådesunder,
Allt kött är hö, och blomstren dö och tiden allt fördriver
blott Herrens ord förbliver.
Med höga snödrivor utanför kyrkan behövdes verkligen den sommarkänslan!! Och "O store Gud", som är den mest sjungna svenska sången,trots att den bara innehåller tre ackord! ( Abba får ursäkta!) Och vilken röst han har, Karl-Magnus Fredriksson, som var en av kvällens två solister!! Och i kyrkbänken kände jag verkligen att det är "saligt att få vandra hemåt vid vår Faders hand" Och så där höll det på i två himmelska timmar.
Men avslutningen med "Härlig är jorden" ville kanske påminna om, att det kan vara ganska underbart före himmelsfärden också. Fast i går var det ganska surt här nere. Zlatan har inte gjort ett enda mål efter jul och i går blev han utbytt också... Och MoDo försatte sin förmodligen sista chans att gå till slutspel. Men i Kånken tog sej Salem Al Fakir och Ola till finalen i Globen..... Alltid något. På tal om Globen och om himmelsfärd, förresten.Med Sky View kan en gondol numera ta dej på en hisnande resa 130 meter upp i luften längs Globens utsida. Nej tack, jag avstår. Kaknästornet finns ju redan om man vill ha den oslagbara utsikt, som Globen lockar med.
Morgon mellan fjällen,
Klara bäck och flod,
Sorlande mot hällen,
Sjungen: "Gud är god,
Gud är god."
Dagen ser jag bräckas,
fram går ljusets flod,
dalarna, som väckas,
svara: "Gud är god,
Gud är god."
Skogens fåglar sjunga
med ett glättigt mod,
där på kvist de gunga,
kvittra: "Gud är god,
Gud är god."
Själ, vak upp och svara
dem med nyfött mod!
Höj din lovsång klara:
"Gud, vår Gud är god,
Gud är god."
Och vips var det morgonbön med Anna Lundgren i klass 1 A i Örnsköldsvik 1952. Eller känslan i sommarpsalmen:
1. En vänlig grönskas rika dräkt har smyckat dal och ängar.
Nu smeker vindens ljumma fläkt de fagra örtes-ängar;
Och solens ljus och lundens sus och vågens sorl bland viden
förkunna sommartiden.
2. Sin lycka och sin sommar-ro de yra fåglar prisa;
Ur skogens snår, ur stilla bo framklingar deras visa.
En hymn går opp med fröjd och hopp från deras glada kväden
från blommorna och träden
3. Men Du, o Gud, som gör vår jord så skön i sommarns stunder,
Giv, att jag aktar främst ditt ord och dina nådesunder,
Allt kött är hö, och blomstren dö och tiden allt fördriver
blott Herrens ord förbliver.
Med höga snödrivor utanför kyrkan behövdes verkligen den sommarkänslan!! Och "O store Gud", som är den mest sjungna svenska sången,trots att den bara innehåller tre ackord! ( Abba får ursäkta!) Och vilken röst han har, Karl-Magnus Fredriksson, som var en av kvällens två solister!! Och i kyrkbänken kände jag verkligen att det är "saligt att få vandra hemåt vid vår Faders hand" Och så där höll det på i två himmelska timmar.
Men avslutningen med "Härlig är jorden" ville kanske påminna om, att det kan vara ganska underbart före himmelsfärden också. Fast i går var det ganska surt här nere. Zlatan har inte gjort ett enda mål efter jul och i går blev han utbytt också... Och MoDo försatte sin förmodligen sista chans att gå till slutspel. Men i Kånken tog sej Salem Al Fakir och Ola till finalen i Globen..... Alltid något. På tal om Globen och om himmelsfärd, förresten.Med Sky View kan en gondol numera ta dej på en hisnande resa 130 meter upp i luften längs Globens utsida. Nej tack, jag avstår. Kaknästornet finns ju redan om man vill ha den oslagbara utsikt, som Globen lockar med.
lördag 6 februari 2010
Vi var ju så många.....
"Jag tillhör Frälsningsarmén sedan ungdomen, och min kristna tro har alltid varit viktig för mig". Jag börjar i dag med ett citat ur min egen presentation av min blogg. Du kan själv läsa den i högerspalten på¨bloggsidan. Och det är sant. Jag kom tidigt med i ett kristet ungdomsarbete, som kom att forma min syn på livet och på världen. Och vi var ju så många som var med. Jag påminns ibland om det, när jag träffar gamla vänner från förr, eller ser nån av dem i TV. Jo, det förekommer det också. Men många av dem är inte med längre. Och då tänker jag inte främst på Frälsningsarmén eller på någon annan kyrka utan mera på att dom inte längre uttrycker något som helst intresse för kristen tro och kristen verksamhet. Varför valde dom en annan väg? Varför har vi utvecklats så olika? Såna frågor har säkert många svar, men ett är att Kyrkan, och sätten att uttrycka Det Eviga, blivit alltför trendkänslig under de år jag varit med. Och då kan man naturligtvis lika gärna falla för andra trender än den för tillfället rådande "kristna" trenden. Låt mig ta ett exempel:
På 70-talet gav Gud sin kyrka en ny chans genom den s.k.karismatiska förnyelsen. Den tredje trosartikeln-- Vi tro på Den Helige Ande--fick förnyad innebörd och Kyrkan blev påmind om Guds obegränsade möjligheter. Traditionella kyrkor och samfund upplevde en andlig vår som tog sig uttryck i en ny glädje, en ny frimodighet och en fantastisk enhet bland kristna från olika samfund. Och vi var många som sveptes med i vågen.... Men vi försummade ibland källans renhet. Bägarens blänkande utsida fick ibland kompensera dess inte alltid lika rena innehåll. Vi fascinerades av det som lite slarvigt kallades profeterande, demonutdrivningar, under och tecken. Och vi ville vara med i det "Gud gör i dag" ( ledarna uttryckte det ofta så...) Och inte många av oss studerade den kristna historien på den tiden. Hade vi gjort det, skulle vi också ha märkt, att inget är nytt under solen. Det "Gud gör i dag" och som unga, poppiga och ofta USA-inspirerade predikanter utan teologisk grund och skolning, förkunnade och undervisade, är ingenting annat än det Gud alltid har gjort.Fyllt sina efterföljare med gläde, vardagskraft och frimodighet. Men det gäller att leva "vid källsprången" för att upptäcka det. Den äldre generationen kristna, som vi unga så ofta ansåg vara traditionalister, som motarbetade Guds verk, kanske hade upptäckt detta, och alltid levt det djupa, andliga livet. Men de hade stannat kvar där Gud ställt dem, och kämpat hårt även i tider av andlig torka, medan många av oss, 40-och 50-talister de flesta av oss, kände oss "kallade" att bryta upp och starta nytt bland likasinnade, som var "öppna för Anden".( ytterligare ett citat från den tiden) Så fel det blev och så fel många av oss hade.
I dag,ett 30-tal år senare, har den karismatiska rörelsen stelnat, enhet har blivit splittring och sekterism, vi har fått minst ett Knutby på vägen,och i övrigt fått se och uppleva vad Ylva Eggehorn så träffande beskrivit som "amerikanska piratkopior med fascistoida drag". Och många av oss ville inte vara med längre. Vi var ju så många.... Och vi som är kvar, trots en ofta osund ledarkult på den tiden, och trots allt tal om "bibliska principer" "andliga ämbeten" ( fler 70-talscitat) är förmodligen det därför att vi nånstans på vägen upptäckte att det som som sker, har skett förr, och genom Guds nåd återvände vi till de djupa andliga källor, som alltid flödat för Guds folk. Men vi var ju så många... Många fler än i dag. Och det kontaterar jag med sorg varje gång jag ser eller möter nån av dom.....
Och så undrar jag stillsamt ibland om den lovsångsväckelse, som i dag går genom kyrkor och samfund, också bara är en trend, som bärs upp av människor som är lika unga, lika trendiga och lika hänförda som vi var den gången......
På 70-talet gav Gud sin kyrka en ny chans genom den s.k.karismatiska förnyelsen. Den tredje trosartikeln-- Vi tro på Den Helige Ande--fick förnyad innebörd och Kyrkan blev påmind om Guds obegränsade möjligheter. Traditionella kyrkor och samfund upplevde en andlig vår som tog sig uttryck i en ny glädje, en ny frimodighet och en fantastisk enhet bland kristna från olika samfund. Och vi var många som sveptes med i vågen.... Men vi försummade ibland källans renhet. Bägarens blänkande utsida fick ibland kompensera dess inte alltid lika rena innehåll. Vi fascinerades av det som lite slarvigt kallades profeterande, demonutdrivningar, under och tecken. Och vi ville vara med i det "Gud gör i dag" ( ledarna uttryckte det ofta så...) Och inte många av oss studerade den kristna historien på den tiden. Hade vi gjort det, skulle vi också ha märkt, att inget är nytt under solen. Det "Gud gör i dag" och som unga, poppiga och ofta USA-inspirerade predikanter utan teologisk grund och skolning, förkunnade och undervisade, är ingenting annat än det Gud alltid har gjort.Fyllt sina efterföljare med gläde, vardagskraft och frimodighet. Men det gäller att leva "vid källsprången" för att upptäcka det. Den äldre generationen kristna, som vi unga så ofta ansåg vara traditionalister, som motarbetade Guds verk, kanske hade upptäckt detta, och alltid levt det djupa, andliga livet. Men de hade stannat kvar där Gud ställt dem, och kämpat hårt även i tider av andlig torka, medan många av oss, 40-och 50-talister de flesta av oss, kände oss "kallade" att bryta upp och starta nytt bland likasinnade, som var "öppna för Anden".( ytterligare ett citat från den tiden) Så fel det blev och så fel många av oss hade.
I dag,ett 30-tal år senare, har den karismatiska rörelsen stelnat, enhet har blivit splittring och sekterism, vi har fått minst ett Knutby på vägen,och i övrigt fått se och uppleva vad Ylva Eggehorn så träffande beskrivit som "amerikanska piratkopior med fascistoida drag". Och många av oss ville inte vara med längre. Vi var ju så många.... Och vi som är kvar, trots en ofta osund ledarkult på den tiden, och trots allt tal om "bibliska principer" "andliga ämbeten" ( fler 70-talscitat) är förmodligen det därför att vi nånstans på vägen upptäckte att det som som sker, har skett förr, och genom Guds nåd återvände vi till de djupa andliga källor, som alltid flödat för Guds folk. Men vi var ju så många... Många fler än i dag. Och det kontaterar jag med sorg varje gång jag ser eller möter nån av dom.....
Och så undrar jag stillsamt ibland om den lovsångsväckelse, som i dag går genom kyrkor och samfund, också bara är en trend, som bärs upp av människor som är lika unga, lika trendiga och lika hänförda som vi var den gången......
fredag 5 februari 2010
Tappa inte sugen! Världen är redan full av tappade sugar.
Härom dagen ringde min dotter, som bor i Helsingör, och meddelade att ”Helsingör har givit upp nu”, Vägsaltet var slut och man hade ställt in de få snöplogar, som kommunen förfogar över, i garaget. Man hade givit upp kampen mot en för danska förhållanden ovanligt hård vinter. Hur det gick sen? Ja jag har inte hört nåt, och det skulle man väl ha gjort, om en hel dansk stad hade snöat över..... Man kom väl på bättre tankar. Tappa inte sugen! Världen är redan full av tappade sugar. Och åtgminstone om man titta på snöröjningen i huvudstaden, och då främst på trottoarer, kan man ju lätt få intrycket att även Stockholms Renhållning tappat sugen. Liksom dom som ansvarar för takskottningen. Fråga Monica Janzon, som fick en stor istapp i huvudet i går, eller dom som har hamnat under rasade tak de senaste dagarna. Tappade sugar, som ställt in sina snöskyfflar. Eller aldrig ens brytt sig om att ta fram dom...
Om jag nån gång skulle få för mig att skriva mina memoarer skulle naturligtvis mina många år på folkhögskolan få stor plats. Så intressant och så berikande i en massa olika avseenden! Och vilka spännande människor man träffat!! Som han som gick omkring i flera veckor med en lapp fastsatt på ryggen. På lappen kunde man läsa upplysningen: Jag är en tappad sug. Så här var det; Vi hade det året en ovanligt aktiv amatörteatergrupp på skolan. Just vid den här tiden övade man in en komedi, som gruppens medlemmar själva skrivit. Pjäsens röda tråd var just att inte ge upp och inte tappa sugen, och Lasse ( vi kan kalla honom så) var just en tappad sug.
Bandy har jag varit inne på tidigare, både på elitserien liksom på bandy-VM. I elitserien var Katrineholm redan från början en tappad sug. Och nu har även Falun tappat sugen. Eller kanske tvingats till det. Dom har i alla fall försökt.
Vi spelade inte bara teater på folkhögskolan, inte ens huvudsakligen. På en rörelsefolkhögskola hade ( och har säkert fortfarande) folkrörelsernas historia och utveckling stor plats. Och just folkrörelserna har väl, mer än dom flesta, hjälpt och peppat människor att inte tappa sugen, inte ge upp. Kampen mot en nedbytande djävul har hållit mod och kamplust uppe, Nykterhetsrörelsen har haft alkoholistdjävulen att bekämpa, arbetarrörelsen kapitalistdjävulen och frikyrkorörelsen, ja där är det väl själva Djävulen, som varit huvudmotståndare. Och kampen har varit framgångsrik. I föreningsmöten, många gånger med knappa eller inga resurser, har människor fått nytt mod och ny ork att ta i tu med både sitt liv och sina levnadsvillkor. Och människor har blivit både nyktra, frälsta och solidariska.
Och i dag då? Jag känner frikyrkan bäst, och inte är det väl kampen mot djävulen, som är det första man kommer att tänka på. när man begrundar dagens frikyrka. Snarare en föreningsverksanhet för människor med religiösa intressen. Och nykterhetsrörelsen och arbetarrörelsen då? … Nej jag avstår... Och ändå är världen full av tappade sugar.
Men kampen förs dess bärre fortfarande. Miljögrupper, utomparlamentariska påtryckningsgrupper, Reclaim the Streets, och andra grupper vägrar att tappa sugen. Ger inte upp. Och många såna grupper behövs. Motståndaren, Djävulen om du vill, är nämligen stark och välorganiserad. Och vapnen heter bl.a konsumtion, individualism, egoism, tron på att ensam är stark. Och där behövs alternativen. Är jag ett alternativ för min omgivning? Är du? Och du: Tappa inte sugen! Världen är redan full av tappade sugar.
Om jag nån gång skulle få för mig att skriva mina memoarer skulle naturligtvis mina många år på folkhögskolan få stor plats. Så intressant och så berikande i en massa olika avseenden! Och vilka spännande människor man träffat!! Som han som gick omkring i flera veckor med en lapp fastsatt på ryggen. På lappen kunde man läsa upplysningen: Jag är en tappad sug. Så här var det; Vi hade det året en ovanligt aktiv amatörteatergrupp på skolan. Just vid den här tiden övade man in en komedi, som gruppens medlemmar själva skrivit. Pjäsens röda tråd var just att inte ge upp och inte tappa sugen, och Lasse ( vi kan kalla honom så) var just en tappad sug.
Bandy har jag varit inne på tidigare, både på elitserien liksom på bandy-VM. I elitserien var Katrineholm redan från början en tappad sug. Och nu har även Falun tappat sugen. Eller kanske tvingats till det. Dom har i alla fall försökt.
Vi spelade inte bara teater på folkhögskolan, inte ens huvudsakligen. På en rörelsefolkhögskola hade ( och har säkert fortfarande) folkrörelsernas historia och utveckling stor plats. Och just folkrörelserna har väl, mer än dom flesta, hjälpt och peppat människor att inte tappa sugen, inte ge upp. Kampen mot en nedbytande djävul har hållit mod och kamplust uppe, Nykterhetsrörelsen har haft alkoholistdjävulen att bekämpa, arbetarrörelsen kapitalistdjävulen och frikyrkorörelsen, ja där är det väl själva Djävulen, som varit huvudmotståndare. Och kampen har varit framgångsrik. I föreningsmöten, många gånger med knappa eller inga resurser, har människor fått nytt mod och ny ork att ta i tu med både sitt liv och sina levnadsvillkor. Och människor har blivit både nyktra, frälsta och solidariska.
Och i dag då? Jag känner frikyrkan bäst, och inte är det väl kampen mot djävulen, som är det första man kommer att tänka på. när man begrundar dagens frikyrka. Snarare en föreningsverksanhet för människor med religiösa intressen. Och nykterhetsrörelsen och arbetarrörelsen då? … Nej jag avstår... Och ändå är världen full av tappade sugar.
Men kampen förs dess bärre fortfarande. Miljögrupper, utomparlamentariska påtryckningsgrupper, Reclaim the Streets, och andra grupper vägrar att tappa sugen. Ger inte upp. Och många såna grupper behövs. Motståndaren, Djävulen om du vill, är nämligen stark och välorganiserad. Och vapnen heter bl.a konsumtion, individualism, egoism, tron på att ensam är stark. Och där behövs alternativen. Är jag ett alternativ för min omgivning? Är du? Och du: Tappa inte sugen! Världen är redan full av tappade sugar.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)