Frälsningsarmén har mer än en miljon medlemmar i mer än 100 länder i alla världsdelar och jag är en av dem. Jag blev medlem 1964 och då blev rött min färg. Frälsningssoldater i hela världen marscherar nämligen under en fana där rött är den dominerande färgen. Fanan är även blå och gul men främst röd! Det finns en religiös symbolik i färgerna, och den röda färgen finns där som en påminnelse om det som hände på Golgata. Kristi försoning! En ny chans för varje människa!
Den ursprungliga färgen på frälsningssoldatens uniform, var också röd. Av samma skäl som den röda färgen i fanan. Nu finns den i svart, marinblå, vit och diverse andra kulörer också på olika håll i världen. Om den nu finns alls!!! Åtminstone i vårt land blir frälsningssoldatens uniform alltmer sällsynt, och inte jag heller bär den lika ofta som förr. En del av mina kamrater i Frälsningsarmén, ofta såna som är ännu äldre än vad jag är, beklagar detta, men jag stämmer inte in i klagoropen riktigt. Rött blev vår färg, eftersom vi med den ville visa att Kristi försoning innebär en chans till ett nytt liv i gemenskap med Gud, och att vi var beredda att gå i närkamp mot synden i alla dess former. Att dela Guds hållning mot allt djävulskap i världen. En bok med den titeln publicerades förresten 1972, men den finns numera bara på antikvariat. Ett tidens tecken eller? Tyvärr är det inte så många längre som ser oss frälsningssoldater som den Guds gerillarörelse, som vi en gång kallades av Gud att vara. Och tills vi växt i uniformen igen gör det kanske inte så mycket att den inte syns så ofta. Och då, när vi går i krig igen, ska nog våra kännetecken se annorlunda ut. Ty då blir det inte marscher och parader som krävs, utan uppkavlade skjortärmar mitt i striden! Skjortärmar i rött!
Häromdagen fick jag ett brev med en hälsning från min partikamrat Ibrahim Baylan. Han är ju socialdemokraternas partisekreterare och han, jag och Mona är numera just partikamrater. Förutom en hälsning från Ibrahim och en från Mona så innehöll kuvertet också partiets medlemsmärke. En stiliserad ros. Röd till färgen. Jag kommer att bära den, absolut, men även här är det andra saker än röda medlemsmärken som behövs för att ge folket makten tillbaka. Mona skriver att "möjligheternas land bygger vi tillsammans" men då måste det till mer än ord. Alltsedan förra valet pågår en utveckling av vårt samhälle där dom som har får alltmer, och dom som saknar allt mindre. Det kan vi ändra på i valet i september. Men inte heller i den kampen är det marscher, möten och parader som krävs, utan uppkavlade skjortärmar mitt i striden! Men då behövs absolut ett igenkänningstecken, som visar vem som är vän och vem som är fiende. Och rött är min färg!
onsdag 20 januari 2010
tisdag 19 januari 2010
OS igen! Och mera snö....
Om bara några få veckor invigs vinter OS i Vancouver. Där har man de senaste dagarna kunnat se joggare i kortbyxor på gatorna. Varma vindar från Stilla havet har svept in Vancouver i våta vårvindar, och det finns inte många tecken på att vinterfesten närmar sej. En titt på några kanadensiska sajter visar t.ex att: I Cypress Mountain, 12 kilometer norr om Vancouver, där freestyle och snowboard ska avgöras, har man samlat reservsnö på högre höjd än där tävlingarna ska avgöras, för att kunna användas vid behov. I Whistler Mountain, 125 kilometer norr om Vancouver, där de gamla vanliga skidsporterna håller till, har det fallit ett stilla vårregn under flera dagar. Osv,Osv. Det finns över huvud taget inte många tecken på att Vancouver ska stå som värd för ett OS för vintersporter. Detta alltså enl. kanadensiska media. Men flera av grenarna har ju slutat att vara vintersporter för länge sen. Hockey, skridsko och konståkning t.ex
Men visst blir det OS. Och kul ska det bli! Och hur kommer det då att gå för Sverige? Flest medaljer blir det för längdskidåkarna. Jag tror på tre medaljer för skidskyttarna, Helena Jonsson och Anna-Carin Olofsson Zidek tar dessa. Sen tar sprintåkarna ett par medaljer. Emil Jönsson tar guld t.ex. Däremot blir det inga guldmedaljer för de, vad ska jag kalla dom, "vanliga"skidåkarna. Där blir det Norge för (nästan) hela pengen. Charlotte Kalla då? Njaa... Inga medaljer alls i utförsåkning blir det, medan däremot Tre Kronor tar silver.Eftert Kanada som vinner på hemmaplan. Silver utan Foppa dock, som fortsätter att vara skadad. Kan nån begripa varför karln inte slutar.....? I backhoppning, som varit med som OS-gren sedan vinter-OS startade i Chamonix 1924, deltar vi sedan länge inte alls. Och detsamma gäller nordisk kombination, en gren som är nästan bortglömd. Och ända tog Bengt Eriksson silver just i den grenen i Cortina 1956, och blev Silver-Bengt med hela svenska folket. Men kanske finns det hopp för dom grenarna också. Titta bara på konståkningen t.ex. Där har det varit tyst länge. Men nu är vi med igen, men hopp om en ganska framskjuten placering. Sen har vi curling då. Där har jag faktiskt ingen aning,men Kanada vinner nog antingen för herrar eller för damer. Eller varför inte både och. I curling är det f.ö.kul att Skottland och andra blåbärsnationer i såna här sammanhang brukar placera sig ganska högt.
Plats för några svenska överraskningar då? Kanske i hastighetsåkning på skridsko. En gammal svensk paradgren med namn som Åke Seyfarth, Sigge Eriksson, Johnny Nilsson, Johnny Höglin, Tomas Gustafsson m.fl har fått fram några sprinters som kanske kan skrälla. Men annars vet jag inte.. Snowboard? Puckelpist? Vet inte alls.
Sen kostar naturligtvis OS på tok för mycket pengar. Och arenor byggs, som sen nästan aldrig mer kommer att användas. Ett tips: Lägg alla sommar-OS i Aten och alla vinter-OS i Falun/Åre. Med ekonomisk satsning från hela världen. Men i väntan på det ska det bli kul och spännande att slå sig ned i TV-soffan och vara med i Vancouver. Synd bara att tv-tiderna blir så osvenska....
Och till skillnad från i Vancouver är det fortfarande snö i Dalarö. Så nu ska jag ut och skotta.....
Men visst blir det OS. Och kul ska det bli! Och hur kommer det då att gå för Sverige? Flest medaljer blir det för längdskidåkarna. Jag tror på tre medaljer för skidskyttarna, Helena Jonsson och Anna-Carin Olofsson Zidek tar dessa. Sen tar sprintåkarna ett par medaljer. Emil Jönsson tar guld t.ex. Däremot blir det inga guldmedaljer för de, vad ska jag kalla dom, "vanliga"skidåkarna. Där blir det Norge för (nästan) hela pengen. Charlotte Kalla då? Njaa... Inga medaljer alls i utförsåkning blir det, medan däremot Tre Kronor tar silver.Eftert Kanada som vinner på hemmaplan. Silver utan Foppa dock, som fortsätter att vara skadad. Kan nån begripa varför karln inte slutar.....? I backhoppning, som varit med som OS-gren sedan vinter-OS startade i Chamonix 1924, deltar vi sedan länge inte alls. Och detsamma gäller nordisk kombination, en gren som är nästan bortglömd. Och ända tog Bengt Eriksson silver just i den grenen i Cortina 1956, och blev Silver-Bengt med hela svenska folket. Men kanske finns det hopp för dom grenarna också. Titta bara på konståkningen t.ex. Där har det varit tyst länge. Men nu är vi med igen, men hopp om en ganska framskjuten placering. Sen har vi curling då. Där har jag faktiskt ingen aning,men Kanada vinner nog antingen för herrar eller för damer. Eller varför inte både och. I curling är det f.ö.kul att Skottland och andra blåbärsnationer i såna här sammanhang brukar placera sig ganska högt.
Plats för några svenska överraskningar då? Kanske i hastighetsåkning på skridsko. En gammal svensk paradgren med namn som Åke Seyfarth, Sigge Eriksson, Johnny Nilsson, Johnny Höglin, Tomas Gustafsson m.fl har fått fram några sprinters som kanske kan skrälla. Men annars vet jag inte.. Snowboard? Puckelpist? Vet inte alls.
Sen kostar naturligtvis OS på tok för mycket pengar. Och arenor byggs, som sen nästan aldrig mer kommer att användas. Ett tips: Lägg alla sommar-OS i Aten och alla vinter-OS i Falun/Åre. Med ekonomisk satsning från hela världen. Men i väntan på det ska det bli kul och spännande att slå sig ned i TV-soffan och vara med i Vancouver. Synd bara att tv-tiderna blir så osvenska....
Och till skillnad från i Vancouver är det fortfarande snö i Dalarö. Så nu ska jag ut och skotta.....
måndag 18 januari 2010
Om Extas, ryska smällar, eufori och lite annat
Motion är bra, och simning är alldeles särskilt bra motion. Därför har jag beslutat mig för att återuppta min karriär som motionssimmare. Och jag väljer Extasbadet som plats för övningarna. Är det glädjen över simövningarna som givit badet dess namn tro? Eller heter det möjligen Eriksdalsbadet. Prova med uttalet och välj! Namns stavning och uttal är f.ö. en intressant exercis. Fråga dom som kommer från SÖtälje t.ex! Och vem, med lite lokalkännedom om Stockholm, har inte varit på Medbaplassen?
Området runt Extasbadet, eller vad det nu heter, är f.ö. riktigt intressant.Den 22 februari 1944 föll från ett snedseglat och felnavigerat sovjetiskt bombflyg tre bomber i detta fredliga område. Två föll mitt i parken och den tredje förstörde den nyuppföra teatern vid Årstavikens vatten. Det föll även bomber på andra platser i södra Stockholm och i Strängnäs. Sen dess heter det på sommaren så gröna och lummiga området kvarteret "Ryska Smällen" på stadsbyggnadskartor och annat lantmäterimaterial.
Inga människor skadades av den ryska smällen, men många fönsterrutor gick sönder och smällen hördes över stora delar av Stockholm. Hade bomberna fällts några sekunder senare hade de träffat det nyuppförda Södersjukhuset. Snedseglatoch felnavigerat, förresten...Om bomberna föll av misstag eller med avsikt är höljt i dunkel, men de utlöste i alla fall en förhöjd diplomatisk aktivitet mellan Stockholm och Moskva. Det var enda gången som bomber föll över Stockholm under andra världskriget
Men i dag är området fredligt, lugnt och platsen för diverse motionsaktivteter. Förutom att simma, inomhus på vintern och i utomhusbassäng på sommaren, är det utgångspunkt för både motionslöpning och stilla promenader runt Årstaviken.Om man då, som jag, nu befinner mig alldeles i början av motionerandet, och då det ännu känns ganska tungt och motigt, kan det vara lite knäckande att möta dem som frustande ger sig ut på motionsrundan.... Men snart infinner sig lyckokänslan även för mig, det vet jag. Jag har upplevt den förr. Eufori, är det så det heter? Det är enl. Nationalencyklopedin en förhöjd grundstämning, upprymdhet, känsla av allmänt välbefinnande, avspändhet och sorglöshet; en normal eller patologisk reaktion. Jag ska absolut se till att min upprymdhetsnivå inte på något sätt blir patologisk, det lovar jag.
Extasbadet har även ett gym, och även det har jag provat. Jag har sprungit på löpband, rott i roddmaskiner. cyklat i cykelmaskiner ( heter det så?) lyft skrot och provat på div. andra galenskaper. Jag fick ett årskort i present av mina välmenande barn. Farsan höll ju på att gubba till sig.... Men det var inte riktigt min grej, så den här gången nöjer jag mej med simningen. Den kommer på lite sikt att ge mig både eufori och Extas.
Området runt Extasbadet, eller vad det nu heter, är f.ö. riktigt intressant.Den 22 februari 1944 föll från ett snedseglat och felnavigerat sovjetiskt bombflyg tre bomber i detta fredliga område. Två föll mitt i parken och den tredje förstörde den nyuppföra teatern vid Årstavikens vatten. Det föll även bomber på andra platser i södra Stockholm och i Strängnäs. Sen dess heter det på sommaren så gröna och lummiga området kvarteret "Ryska Smällen" på stadsbyggnadskartor och annat lantmäterimaterial.
Inga människor skadades av den ryska smällen, men många fönsterrutor gick sönder och smällen hördes över stora delar av Stockholm. Hade bomberna fällts några sekunder senare hade de träffat det nyuppförda Södersjukhuset. Snedseglatoch felnavigerat, förresten...Om bomberna föll av misstag eller med avsikt är höljt i dunkel, men de utlöste i alla fall en förhöjd diplomatisk aktivitet mellan Stockholm och Moskva. Det var enda gången som bomber föll över Stockholm under andra världskriget
Men i dag är området fredligt, lugnt och platsen för diverse motionsaktivteter. Förutom att simma, inomhus på vintern och i utomhusbassäng på sommaren, är det utgångspunkt för både motionslöpning och stilla promenader runt Årstaviken.Om man då, som jag, nu befinner mig alldeles i början av motionerandet, och då det ännu känns ganska tungt och motigt, kan det vara lite knäckande att möta dem som frustande ger sig ut på motionsrundan.... Men snart infinner sig lyckokänslan även för mig, det vet jag. Jag har upplevt den förr. Eufori, är det så det heter? Det är enl. Nationalencyklopedin en förhöjd grundstämning, upprymdhet, känsla av allmänt välbefinnande, avspändhet och sorglöshet; en normal eller patologisk reaktion. Jag ska absolut se till att min upprymdhetsnivå inte på något sätt blir patologisk, det lovar jag.
Extasbadet har även ett gym, och även det har jag provat. Jag har sprungit på löpband, rott i roddmaskiner. cyklat i cykelmaskiner ( heter det så?) lyft skrot och provat på div. andra galenskaper. Jag fick ett årskort i present av mina välmenande barn. Farsan höll ju på att gubba till sig.... Men det var inte riktigt min grej, så den här gången nöjer jag mej med simningen. Den kommer på lite sikt att ge mig både eufori och Extas.
söndag 17 januari 2010
Arbetslinje och bajstorkande
Jag hade tänkt avhålla mig från att kommentera högeralliansens senaste stolpskott, men kan nu inte hålla mig längre......
Fredrik Reinfeldts pressekreterare, Edvard Unsgaard, kommenterade nyligen regeringens s.k. arbetslinje ( ni vet den politik, som nu från årsskiftet ställt många tusen människor utan både sjukförsäkring och arbete) och vad den betyder för välbärgade bostadsrättsägare och hur den bidrar till integration:
”.....tycker invandrare och invandrarföretagare är otroliga. Någon idiot hade i natt gjort det lite större behovet i vårt trapphus (och lagt sin halsduk där...). Jag ringde vårt städbolag som drivs av invandrare som på en halvtimme skickade över en ryska som städade och sanerade trappen. Det är arbetslinjen det, att på en halvtimme en söndag få fram en duktig städerska som gör ett fantastiskt jobb!”
I en efterföljande intervju preciserar Unsgaard att bajstorkande är ”en bra väg in i det svenska samhället” för ryskor.
Arbetslinjen innebär alltså, att det sitter invandrare på helspänn någonstans och väntar på att skickas ut på sådant de antas vara bäst på: snabbutryckningar till förmögna servicebehövande. Det är det som är själva kärnan i den här historien. Högeralliansen anser att invandrare ska vara reservarbetskraft, beredda att utföra skitjobb för nästan inga löner.
Regeringen har haft märkbart svårt att förklara sitt nyckelbegrepp, arbetslinjen. När en av statsministerna närmaste medarbetare fick möjlighet att beskriva sin syn på arbetslinjen så blir det: Duktig invandrarföretagare som till och med en söndag skickar en invandrarkvinna att städa hos mig. Och varför torkade du inte trappuppgången, själv, Unsgaard?
Med andra ord;samma höger nu som då! Och det är ju valår i år och då är det bra att vi vet!
I övrigt så är det den första söndagen med plusgrader i luften på en månad. Och efter Edvard Unsgaards unkna tankar, höjer jag blicken och tror att det blir vår snart igen. Min mamma hade en punkt på en skåpdörr, som, när solen nått dit, markerade att det var vår. Vi är inte riktigt där än, men snart...
Fredrik Reinfeldts pressekreterare, Edvard Unsgaard, kommenterade nyligen regeringens s.k. arbetslinje ( ni vet den politik, som nu från årsskiftet ställt många tusen människor utan både sjukförsäkring och arbete) och vad den betyder för välbärgade bostadsrättsägare och hur den bidrar till integration:
”.....tycker invandrare och invandrarföretagare är otroliga. Någon idiot hade i natt gjort det lite större behovet i vårt trapphus (och lagt sin halsduk där...). Jag ringde vårt städbolag som drivs av invandrare som på en halvtimme skickade över en ryska som städade och sanerade trappen. Det är arbetslinjen det, att på en halvtimme en söndag få fram en duktig städerska som gör ett fantastiskt jobb!”
I en efterföljande intervju preciserar Unsgaard att bajstorkande är ”en bra väg in i det svenska samhället” för ryskor.
Arbetslinjen innebär alltså, att det sitter invandrare på helspänn någonstans och väntar på att skickas ut på sådant de antas vara bäst på: snabbutryckningar till förmögna servicebehövande. Det är det som är själva kärnan i den här historien. Högeralliansen anser att invandrare ska vara reservarbetskraft, beredda att utföra skitjobb för nästan inga löner.
Regeringen har haft märkbart svårt att förklara sitt nyckelbegrepp, arbetslinjen. När en av statsministerna närmaste medarbetare fick möjlighet att beskriva sin syn på arbetslinjen så blir det: Duktig invandrarföretagare som till och med en söndag skickar en invandrarkvinna att städa hos mig. Och varför torkade du inte trappuppgången, själv, Unsgaard?
Med andra ord;samma höger nu som då! Och det är ju valår i år och då är det bra att vi vet!
I övrigt så är det den första söndagen med plusgrader i luften på en månad. Och efter Edvard Unsgaards unkna tankar, höjer jag blicken och tror att det blir vår snart igen. Min mamma hade en punkt på en skåpdörr, som, när solen nått dit, markerade att det var vår. Vi är inte riktigt där än, men snart...
lördag 16 januari 2010
"Och nu ska vi sjunga lovsång"......
Låt mig först som sist slå fast; Vi kristna ska vara ett lovsjungande folk. Bibeln är full av uppmaningar till lovsång, och i Psalt.33:1 sägs det t.ex. att "Lovsång höves oss". Höves är ett gammalt svenskt ord som väl närmast betyder att ”det är rätt att” ”vi ska” eller något liknande. Ett googlande på lovsång ger också snabbt 732 träffar. Så visst ska vi sjunga lovsång, och jag är en i den lovsjungande skaran, inget tvivel ska råda om det. Men ändå;
Varför har kyrkan ( det tycks vara likadant överallt och i alla kyrkliga traditioner) gjort lovsången till en särskild programpunkt i gudstjänsten? Särskilda lovsångsteam leder församlingen i lovsång en stund, då man ofta sjunger sånger, som väldigt få hört talas om, och som dessutom är både svårsjungna och byts så ofta, att man inte hinner lära sig dom. Varför är det lovsång, medan Grundtvigpsalmen 258 i vår gemensamma psalmskatt inte är det? ”O liv, som blev tänt i kristtrognas bröst....” Eller för den delen ”Du är ju nog för mig..” (791 i Frälsningsarméns sångbok) Bara för att ta några exempel på sånt som inte klassas som lovsång i dagens trendkänsliga kyrka.
Gammelmansgnäll? Naturligtvis finns det en risk, att mina rader kan stämplas som såna, speciellt då medelåldern på lovsångarna i våra kyrkor oftast är max 22 år, men jag sticker ut hakan och hävdar att det inte är det. Jag tror att det här finns en risk att vi kastar ut barnet med badvattnet. Naturligtvis behöver vi en kyrka i tiden, och ett av kyrkans stora problem är att den inte svarar på frågor som dagens människor ställer. Men kyrkan är också en av våra viktigaste traditionsbärare, och de gamla sånger och psalmer som de olika kyrkornas psalm-och sångböcker är fyllda av, har ju levt vidare just därför att de lyft fram trons eviga sanningar.Så en blandning av gammalt och nytt är bäst när det gäller sångvalet.
Men vad viktigare är; Lovsången ska ju inte vara begränsad till gudstjänsten, om man med gudstjänst menar en särskild aktivitet i kyrkans kalender. Lovsången ska prägla hela den kristna människans liv. Den synen har bl.a präglat Frälsningsarméns hållning till sakramenten, så varför inte lyfta fram den även när det gäller lovsången. Och dessutom är det ju så att lovsång höves oss kristna i en tid, som präglas både av faktiskt mörker och av mängder av tappade sugar.Och det var väl det gamla frikyrkoorginalet, pastor C-G. Hjälm, som en gång sa, att "det är för mycket hå-hå-ja-ja i kyrkan och för lite hallelu-ja". Pionjärerna sjöng också i bönhus och armélokaler? ”Sjungen, syskon, under vägen! Det ger fröjd åt resans lopp” Och vad var alla negro spirituals om inte lovsång mitt i en tung vardag i hettan och slitet på bomullsfälten? Så lovsång höves oss. Hela tiden! Jag ser också att det ordnas psalmskolor både på Fryshuset och på andra ställen. Det är hoppfullt.
Varför har kyrkan ( det tycks vara likadant överallt och i alla kyrkliga traditioner) gjort lovsången till en särskild programpunkt i gudstjänsten? Särskilda lovsångsteam leder församlingen i lovsång en stund, då man ofta sjunger sånger, som väldigt få hört talas om, och som dessutom är både svårsjungna och byts så ofta, att man inte hinner lära sig dom. Varför är det lovsång, medan Grundtvigpsalmen 258 i vår gemensamma psalmskatt inte är det? ”O liv, som blev tänt i kristtrognas bröst....” Eller för den delen ”Du är ju nog för mig..” (791 i Frälsningsarméns sångbok) Bara för att ta några exempel på sånt som inte klassas som lovsång i dagens trendkänsliga kyrka.
Gammelmansgnäll? Naturligtvis finns det en risk, att mina rader kan stämplas som såna, speciellt då medelåldern på lovsångarna i våra kyrkor oftast är max 22 år, men jag sticker ut hakan och hävdar att det inte är det. Jag tror att det här finns en risk att vi kastar ut barnet med badvattnet. Naturligtvis behöver vi en kyrka i tiden, och ett av kyrkans stora problem är att den inte svarar på frågor som dagens människor ställer. Men kyrkan är också en av våra viktigaste traditionsbärare, och de gamla sånger och psalmer som de olika kyrkornas psalm-och sångböcker är fyllda av, har ju levt vidare just därför att de lyft fram trons eviga sanningar.Så en blandning av gammalt och nytt är bäst när det gäller sångvalet.
Men vad viktigare är; Lovsången ska ju inte vara begränsad till gudstjänsten, om man med gudstjänst menar en särskild aktivitet i kyrkans kalender. Lovsången ska prägla hela den kristna människans liv. Den synen har bl.a präglat Frälsningsarméns hållning till sakramenten, så varför inte lyfta fram den även när det gäller lovsången. Och dessutom är det ju så att lovsång höves oss kristna i en tid, som präglas både av faktiskt mörker och av mängder av tappade sugar.Och det var väl det gamla frikyrkoorginalet, pastor C-G. Hjälm, som en gång sa, att "det är för mycket hå-hå-ja-ja i kyrkan och för lite hallelu-ja". Pionjärerna sjöng också i bönhus och armélokaler? ”Sjungen, syskon, under vägen! Det ger fröjd åt resans lopp” Och vad var alla negro spirituals om inte lovsång mitt i en tung vardag i hettan och slitet på bomullsfälten? Så lovsång höves oss. Hela tiden! Jag ser också att det ordnas psalmskolor både på Fryshuset och på andra ställen. Det är hoppfullt.
fredag 15 januari 2010
Det beror på vad man jämför med
MoDo, mitt gamla favoritlag, och numera ett misskött elitserielag på dekis, förlorade igen. Den här gången med 2-5 mot Färjestad. Nu skiljer 11 poäng upp till slutspelsplats och bara tre poäng ner till Södertälje och kvalspel. Så till nästa säsong:Borås and Örebro, here we come..... Och då är risken stor att vi får ett nytt Leksand i allsvenskan. Överlägsen serieseger varje år, men inget avancemang till eliten. Då är det bättre att göra som Hammarby. Börja om från början. Det bjuder mig emot att skriva något positivt om Hammarby, vars numera f.d. allsvenska fotbollslag är en SKAM för idrottens idé. Idrott handlar faktiskt inte om att dricka så mycket öl som möjligt, att spöa så många motståndarfans som möjligt under matcherna, eller att riva så stor del av stan som möjligt efter matcherna.... Men i hockey är Bajen Fans Ishockeyförening absolut en ljusglimt och ett hopp. Hammarby Hockey, också ett gammalt elitserielag med åtta SM-guld, gick i konkurs och upphörde, och Bajen Fans kom i stället. En stabil förening med en ungdomsverksamhet som prioriteras, och är viktigare än i vilken division A-laget ligger. Vart har förresten MoDo:s så världsberömda ungdomsverksamhet tagit vägen? Bajen Fans a-lag består av ärrade veteraner med massor av både elitserie-och NHL-rutin. Backen Bruno Ohlzon, 52, har förresten spelat med MoDo. I fjol vann laget division fyra lekande lätt, och i år är man obesegrade i trean. Och allting, ungdomssatsningen likom A-laget, betalas med pengar som man har!! Jo, ni läste rätt: Pengar som man har!
Nu ska jag alldeles gratis bjuda MoDo på ett tips. Börja om från början! Skicka Foppa, Svartvadet, Salomonsson,Timander och Hans Jonsson till MoDo Veterans i division fyra, eller nån annanstans, skicka hem norrmännen och tränare Horava, placera Markus Näslund vid styrelsebordet igen, och satsa på ungdomsverksamheten! Men efter ett sånt förslag törs man väl aldrig hälsa på släkt och vänner i Ö-vik igen. Majestätsbrott finns det väl nåt som heter... Att angripa kungarna. Kan man fortfarande dömas för sånt, tro? Då ligger jag illa till.
Annars så njuter jag av att vintern har blivit lite mer normal. På min blogg kan man läsa hur många grader SMHI bjuder på varje dag. -2 grader i dag. Rimfrosten täcker träden t.o.m. i innerstan och allt ser ut som på ett julkort. Fantastiskt vackert!! I dagens tidning kommer meterolog Lisa Frost, lämpligt namn förresten, med en förklaring till fenomenet. Men den är så torr och vetenskapligt tråkig, att jag avstår från att förmedla den. Vackert är det i alla fall.
Men dom har mycket mer snö i S:t Petersburg. Så det beror alltid på vad man jämför med....
Nu ska jag alldeles gratis bjuda MoDo på ett tips. Börja om från början! Skicka Foppa, Svartvadet, Salomonsson,Timander och Hans Jonsson till MoDo Veterans i division fyra, eller nån annanstans, skicka hem norrmännen och tränare Horava, placera Markus Näslund vid styrelsebordet igen, och satsa på ungdomsverksamheten! Men efter ett sånt förslag törs man väl aldrig hälsa på släkt och vänner i Ö-vik igen. Majestätsbrott finns det väl nåt som heter... Att angripa kungarna. Kan man fortfarande dömas för sånt, tro? Då ligger jag illa till.
Annars så njuter jag av att vintern har blivit lite mer normal. På min blogg kan man läsa hur många grader SMHI bjuder på varje dag. -2 grader i dag. Rimfrosten täcker träden t.o.m. i innerstan och allt ser ut som på ett julkort. Fantastiskt vackert!! I dagens tidning kommer meterolog Lisa Frost, lämpligt namn förresten, med en förklaring till fenomenet. Men den är så torr och vetenskapligt tråkig, att jag avstår från att förmedla den. Vackert är det i alla fall.
Men dom har mycket mer snö i S:t Petersburg. Så det beror alltid på vad man jämför med....
torsdag 14 januari 2010
Kyrkan mitt i byn och Rop på Centralen
Kyrkan stod en gång mitt i byn. Både bokstavligt och bildligt. Byn bredde ut sig runt kyrkan och kyrkan var det nav, runt vilket det mesta i samhället kretsade. Där döpte man sina barn, där gifte man sig och där begravde man sina döda. Det var i kyrkan man träffades, och fick både lyssna till prästens predikan och fick del av skvallret på kyrkbacken efter gudstjänstens slut
I går kunde vi läsa att Svenska Kyrkan räknar med att förlora ca en miljon medlemmar under den närmaste tioårsperioden. Detta samtidigt som frikyrkorna omorganiserar, slår ihop och samverkar, allt för att försöka möta en kris både när det gäller medlemsantal, ekonomi och s.k. betjänade, dvs.gudstjänstbesökare, som pågått under många år. Om alla pastorer som i dag kör buss och taxi i stället för att leda en församling, skulle sluta med det, skulle det snabbt bli kris i våra kommunikationer....
Varför nu detta? Ja, ett enda, enkelt svar saknas naturligtvis. Men kyrkan, som en gång gjorde anspråk på att presentera vägen till Gud och som erbjöd frälsning, dvs. kontakt med en utomvärldslig, överjordisk verklighet, tycks i dag ha svar på frågor som ingen längre ställer. Människans behov av ett andligt djup i sitt liv är evigt och oföränderligt, men kyrkan tycks inte förstå, att detta behov i dag tar sig helt andra uttryck än när kyrkan stod mitt i byn. Undantag finns, där lokala kyrkor utför ett viktigt arbete både för enskilda människor och för samhället, men dessa verksamheter tycks vara just....undantag.
Kyrkorna finns i dag ofta på fel ställe. Det som var "mitt i byn" är i dag antingen en avfolkad glesbygd, eller ett affärscentrum, som är folktomt på kvällar och söndag förmiddagar, när gudstjänster och andra kyrkliga aktiviteter äger rum. Och kyrkan, som en gång medverkade till de mest genomgripande förändringar av människors liv, som tänkas kan, har i dag i stort sett förvandlats till samlingsplatser för folk med traditionellt religiösa intressen. Vittnebörden om att "Han har blivit frälst, han super inte längre, och inte slår han sin fru heller. Och dessutom har han slagit sönder fiolen" har tystnat på många orter. Och detta trots att alkholmissbruket är lika stort nu som då, och detta trots att män fortfarande misshandlar kvinnor nu som då. Hur det är med fiolen kan kanske kvitta i sammanhanget. Kyrkan har i vårt land förvandlats till en föreningskyrka. Man är antingen med i kyrkan eller aktiv i partiet eller facket. Om man nu är aktiv alls. Man spelar antingen på mittfältet i laget eller kornett i musikkåren. Sällan både och. Skillnaden mellan det religiösa livet i Sverige och t.ex i USA är på det området slående. Och så sent som i går kunde man höra en tv-kommentator säga, när en fotbollsspelare från Zambia gjorde korstecken och tackade Gud efter att ha gjort ett avgörande mål, att "det finns så mycket vidskepelse i Afrika". Att sen kyrkfolket i USA tillhör de starkaste försvarna av vanliga människors rätt att beväpna sig är en annan sak.....
Kan då kyrkan komma mitt i byn igen? ja, vi som tror på en Gud, som har all makt, tror naturligtvis det. Men då måste det bli ett slut på det andliga navelskådandet. Kyrkan måste kliva in på banan igen, och på nytt bli en aktiv del i samhället både lokalt och nationellt. Vad uträttar t.ex kristdemokraterna i dag i riksdagen? Annat än att stå längst till höger i de flesta frågor. Och på vilket sätt ställer den kristna, socialdemokratiska broderskapsrörelsen evangeliet i centrum i olika politiska diskussioner. Jag bara frågar....
Jag är själv aktiv i Frälsningsarmén, och borde naturligtvis inte kasta sten i glashus, kan man tycka. Men Frälsningsarmén skapades som en kyrka för dem, som övriga kyrkor hade glömt, och man blev horornas, alkoholisternas och de hemlösas kyrka. Och detta inte tack vare sina uniformer eller sin musik, utan därför att man fanns ute bland folk. Frälsningsarmén gjorde tidigt det offentliga rummet till sin kyrka. Och ord och handling gick hand i hand. Jag tycker om berättelsen om hur Frälsningsarméns grundläggare, William Booth, frågade sin son: " Min son, vet du inte om att folk sover under broarna i natt?" Jo, blev svaret. " Men varför gör du inget åt det då"? Ord och handling!! Och vi, liksom övriga kyrkor och samfund måste tillbaka dit. Barn far illa, folk vräks och blir hemlösa,alkohol-och drgmissbruket går allt längre ner i åldrarna, arbetslösheten antar groteska proportioner, och dom som redan har får mer, medan dom som saknar får mindre i ett allt mer orättfärdigt samhälle.
Kyrkan måste tillbaka mitt i byn och det måste säljas fler Rop på Centralen. Själv sålde jag 25 i går.....
I går kunde vi läsa att Svenska Kyrkan räknar med att förlora ca en miljon medlemmar under den närmaste tioårsperioden. Detta samtidigt som frikyrkorna omorganiserar, slår ihop och samverkar, allt för att försöka möta en kris både när det gäller medlemsantal, ekonomi och s.k. betjänade, dvs.gudstjänstbesökare, som pågått under många år. Om alla pastorer som i dag kör buss och taxi i stället för att leda en församling, skulle sluta med det, skulle det snabbt bli kris i våra kommunikationer....
Varför nu detta? Ja, ett enda, enkelt svar saknas naturligtvis. Men kyrkan, som en gång gjorde anspråk på att presentera vägen till Gud och som erbjöd frälsning, dvs. kontakt med en utomvärldslig, överjordisk verklighet, tycks i dag ha svar på frågor som ingen längre ställer. Människans behov av ett andligt djup i sitt liv är evigt och oföränderligt, men kyrkan tycks inte förstå, att detta behov i dag tar sig helt andra uttryck än när kyrkan stod mitt i byn. Undantag finns, där lokala kyrkor utför ett viktigt arbete både för enskilda människor och för samhället, men dessa verksamheter tycks vara just....undantag.
Kyrkorna finns i dag ofta på fel ställe. Det som var "mitt i byn" är i dag antingen en avfolkad glesbygd, eller ett affärscentrum, som är folktomt på kvällar och söndag förmiddagar, när gudstjänster och andra kyrkliga aktiviteter äger rum. Och kyrkan, som en gång medverkade till de mest genomgripande förändringar av människors liv, som tänkas kan, har i dag i stort sett förvandlats till samlingsplatser för folk med traditionellt religiösa intressen. Vittnebörden om att "Han har blivit frälst, han super inte längre, och inte slår han sin fru heller. Och dessutom har han slagit sönder fiolen" har tystnat på många orter. Och detta trots att alkholmissbruket är lika stort nu som då, och detta trots att män fortfarande misshandlar kvinnor nu som då. Hur det är med fiolen kan kanske kvitta i sammanhanget. Kyrkan har i vårt land förvandlats till en föreningskyrka. Man är antingen med i kyrkan eller aktiv i partiet eller facket. Om man nu är aktiv alls. Man spelar antingen på mittfältet i laget eller kornett i musikkåren. Sällan både och. Skillnaden mellan det religiösa livet i Sverige och t.ex i USA är på det området slående. Och så sent som i går kunde man höra en tv-kommentator säga, när en fotbollsspelare från Zambia gjorde korstecken och tackade Gud efter att ha gjort ett avgörande mål, att "det finns så mycket vidskepelse i Afrika". Att sen kyrkfolket i USA tillhör de starkaste försvarna av vanliga människors rätt att beväpna sig är en annan sak.....
Kan då kyrkan komma mitt i byn igen? ja, vi som tror på en Gud, som har all makt, tror naturligtvis det. Men då måste det bli ett slut på det andliga navelskådandet. Kyrkan måste kliva in på banan igen, och på nytt bli en aktiv del i samhället både lokalt och nationellt. Vad uträttar t.ex kristdemokraterna i dag i riksdagen? Annat än att stå längst till höger i de flesta frågor. Och på vilket sätt ställer den kristna, socialdemokratiska broderskapsrörelsen evangeliet i centrum i olika politiska diskussioner. Jag bara frågar....
Jag är själv aktiv i Frälsningsarmén, och borde naturligtvis inte kasta sten i glashus, kan man tycka. Men Frälsningsarmén skapades som en kyrka för dem, som övriga kyrkor hade glömt, och man blev horornas, alkoholisternas och de hemlösas kyrka. Och detta inte tack vare sina uniformer eller sin musik, utan därför att man fanns ute bland folk. Frälsningsarmén gjorde tidigt det offentliga rummet till sin kyrka. Och ord och handling gick hand i hand. Jag tycker om berättelsen om hur Frälsningsarméns grundläggare, William Booth, frågade sin son: " Min son, vet du inte om att folk sover under broarna i natt?" Jo, blev svaret. " Men varför gör du inget åt det då"? Ord och handling!! Och vi, liksom övriga kyrkor och samfund måste tillbaka dit. Barn far illa, folk vräks och blir hemlösa,alkohol-och drgmissbruket går allt längre ner i åldrarna, arbetslösheten antar groteska proportioner, och dom som redan har får mer, medan dom som saknar får mindre i ett allt mer orättfärdigt samhälle.
Kyrkan måste tillbaka mitt i byn och det måste säljas fler Rop på Centralen. Själv sålde jag 25 i går.....
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)