Vilket mörker!!

Vi går mot ljusare tider och dagarna blir längre och längre, och bara det är en källa till både glädje och tacksamhet. Lite märkligt då att rubricera ett blogginlägg, det 295:e i ordningen förresten, med ett utrop om mörkret. Kanske!! Men kanske inte heller, om inlägget skall handla om att att MoDo Hockey för första gången sedan 1990 måste spela kvalserie för att försöka säkra sin elitseriestatus. Vilket mörker!! Och hur kunde det gå så illa?

Jag drar mig till minnes ett uttalande av den gamle landslagsmålvakten i hockey, och sedermera hockeytränaren, Christer Abrahamsson. Han tränade Leksand när dom degraderades ur elitserien och hade orsaken klar: För många för dåliga spelare! Och det gäller säkert i MoDo:s fall den här säsongen. En trupp, som var för tunn redan från start. Och en för stor tro på gamla trotjänare, som borde lagt skridskorna på hyllan för länge sen. Och en fåfäng längtan under flera år att frälsaren Foppa skulle lyckas åtminstone med något av sina många come-backförsök och komma och rädda situationen. Men inget av det har inträffat, och nu är det som det är! Och vem ska nu bära hundhuvudet för det?

En mig närstående son och den mest hängivna modosupporter jag känner, har lösningen klar: Avgå alla! utropade han redan för flera omgångar sen. Och det är klart att en tränarduo, som inte lyckats få laget att prestera på toppen mer än fem gånger under hela säsongen ( enl. egen utsago) måste väl dra några konsekvenser av det. Och en sportchef, själv mångårig kompis med de gamla trotjänarna, dom som borde ha slutat för länge sen, och ansvarig för de värvningar, som visade sig inte hålla måttet måste väl dra konsekvenserna av det. Eller ?? Och vad har den general manager, som kom in mitt under säsongen, och som skulle ställa allt till rätta, uträttat? Men att ställa den frågan, när denne general manager heter Markus Näslund, är nog nästan som att svära i kyrkan. Åtminstone i Örnsköldsvik...... Så avgå alla! Om laget nu inte klarar kvalet och blir kvar i finrummet. Då är nog risken stor att allt är förlåtet och att man fortsätter som förut. Trotjänarna kan nog övertalas att fortsätta en säsong till, liksom staben. Och tänk om man kunde övertala Foppa......

Den viktigaste frågan är, enl. min uppfattning att ta reda på vart plantskolan MoDo tagit vägen. Dom, som år efter år producerade de mest fantastiska stjärnskott svensk hockey har upplevt. Gör MoDo till en tillväxtmiljö igen! Det kommer att ta några år, men vara mycket lönsamt på sikt. Men det måste bli ett tvåfrontskrig, för samtidigt är det oerhört viktigt att elitseriestatusen räddas NU! Om ett lag från en liten plats som Ö-vik åker ur elitserien, är risken överhängande att man får mycket svårt att nånsin komma tillbaka. Titta bara på Leksand! Dom har försökt komma tillbaka gång på gång utan att lyckas. Men även då, eller just då, är satsningen på plantskolan helt avgörande på sikt.

Jag har en god vän som är en nästan lika inbiten södertäljesupporter, som den ovan nämnde sonen är modosupporter. Hon upplever det kommande kvalet för vilken gång i ordningen är det svårt att hålla reda på. Och har alltså en viss vana, men en tanke går ändå till henne...... Och jag tror också att Södertälje med sin närhet till Stockholm skulle ha större möjligheter att klara en djupdykning än MoDo.

Så det är bara att bita ihop och hålla tummarna. Hårt dessutom, eftersom cupmatcher inte är MoDo:s grej....heller. Titta bara på serieavslutningen mot AIK eller sista måste-matchen hemma mot Luleå. Inte ens ett mål fast det handlade om överlevnad. Vilket mörker!!

Låt oss.....

Du, som följer min blogg vet att Vasakåren är min församling. En frälsningsarmékår i vars gemenskap jag trivs utmärkt, och där jag på mitt sätt får bidra till att bygga upp Kristi kropp, som Bibeln beskriver församlingsgemenskapen. Jag säljer Stridsrop, det vet du redan, och jag leder ett bibelsamtal varje söndag morgon före helgelsemötet. Tiden förklaras av att det underlättar i en stad med Stockholms avstånd att inte behöva resa fler gånger än nödvändigt, och till helgelsemötet på söndag fm ska man ju ändå, så det är bara att stiga upp lite tidigare.....

Vi samtalar just nu om Hebréerbrevet, ett av Nya Testamentets många brev. En skolkompis till mig sa en gång, apropå det, att det är fult att läsa andras brev. Men Nya Testamentets brev får du läsa, så gör det!

Hebreerbrevets grundtema är att det gäller att hålla ut i tron, att inte låta sig tröttas och bli ljum. Författaren till Hebreerbrevet är okänd. Att Paulus skulle ha varit författare, vilket ibland sägs, är inte troligt. Brevet skiljer sig i språk och stil alltför mycket från de brev vi har kvar, där vi med säkerhet vet att Paulus hållit i pennan.När brevet kom till är inte heller känt, men någon gång under 80-talet e Kr är troligt.Brevets författare var mycket kunnig i grekiska och när han citerar Gamla testamentet gör han det från Septuaginta, den grekiska versionen av Gamla testamentet.

Hebreerbrevet är skrivet till en okänd församling där tron inte längre är brinnande. Författaren försöker stärka och uppmuntra medlemmarna i församlingen till att hålla ut och bli väckta i sin tro. Förmodligen hade församlingen funnits i ett par generationer och efter den första tidens trosvisshet nu hamnat i ett tillstånd av ljumhet. Man hade också upplevt en av de tidigaste förföljelserna av den kristna församlingen, och många hade dragit sig tillbaka från församlingens gemenskap.
För Hebreerbrevets författare är det viktigt att framhäva Jesus Kristus som Guds son. Jesus är den som uppfyller Gamla testamentets profetior om en kommande Messias, större än änglarna och Mose. Jesus är också, säger författaren till brevet, på samma gång profet, överstepräst och kung. Han var alltså allt, som folket sökte hos en ledare.

Förra söndagen stötte vi för första gången på uttrycket "Låt oss" i brevet. Det är ett uttryck, som kommer att återkomma flera gånger, och som betonar något centralt i den kristna tron. Detta att kristen är man i gemenskap. I gemenskap med Gud och med andra, som delar samma tro. Det har kristna i alla tider upplevt som något centralt i sina liv. Att dela det viktigaste i livet med andra!Men kanske är det viktigare än nånsin i dag. Att betona det gemensamma i en tid där individualism och därmed också ensamhet breder ut sig. Ensam är inte stark och sköt dej själv och skit i andra gäller inte!!!! Nej låt oss dela glädjen och bekymren med varandra. Låt oss lära av av varandra mellan olika generationer. Låt oss hämta kraft hos varandra och låt oss inbjuda andra att bli en del av varandra.Låt oss tillsammans leva i en gemenskap där Gud själv finns med. Det är det den kristna tron handlar om och inte krav och måsten...

Om du har möjlighet på söndag morgon kl halv tio så är du också välkommen. Låt oss!!

Snart går flyttlasset

Jag funderade på att rubricera det här inlägget med nåt i stil med "att rycka upp rötterna" eller " en flyttfågel har ordet" eller nåt sånt. Men vid närmare eftertanke inser jag ju, att rötterna ryckte jag ju upp redan i mitten av 1960-talet, när jag lämnade Örnsköldsvik för militärtjänst och sedan studier i Uppsala. Och flyttfågel? Nej det är ju såna, som ger sig i väg varje höst för att sen återkomma varje ny vår, och att nu flytta för första gången efter fyrtio år på samma plats är ju knappast nåt fyttfågelbeteende... Så det får bli det prosaiska att "snart går flyttlasset".

För precis så är det. I mitten av april lämnar vi Dalarö efter nästan exakt fyrtio år för att bosätta oss i Handen. Dalarö, dit vi kom med en ett-årig son för att jag skulle få möjlighet att på allvar leva folkhögskoleliv efter två års pendlande. Dalarö, där jag fick ge min bästa kraft i folkbildningen under många år. Och Dalarö, som blev utgångspunkten för många års pendlande till och från huvudstaden. Och som också fick bli den plats där pensionärslivet tog sin början. Dalarö--- nästan ett liv. Och ändå känns det lite som att jag aldrig blev dalaröbo på riktigt. Det lokala sociala samspelet, som är så viktigt i ett liv, utspelade sig för mig dels på folkhögskolan, som blev ett samhälle i samhället. Och dels i Frälsningsarmén, som ju, vilket alla vet, som engagerat sig i nån form av folkrörelsearbete, gärna tar all tid och all kraft, som blir över, när jobbet tagit sitt. Och om man då dessutom jobbar i Frälsningsarmén.... Vi skaffade aldrig båt, t.ex, det blev det aldrig tid till. När andra åkte ut med båten åkte vi in med bilen till kåren. Till ett annat liv... Och det lokala föreningslivet på orten fick jag tid att engagera mig i först som pensionär, då jag gick med i DUO, Dalarö-Utö-Ornö socialdemokratiska förening.

Och nu går alltså flyttlasset. Från villan på Dalarö till en sprillans ny lägenhet i Handen. Hur det känns? Kluvet är väl ett ord, som brukar användas som svar på en sån fråga, och visst, så känns det! Mycket av det som fanns, när livet var som bäst, kommer jag att lämna kvar på Baldersvägen. Men mycket av det var ju förknippat med folkhögskolan, och den är ju borta sen några år, och det är tomt och tyst på Lyngsåsa. Gräsklippning och snöskottning kommer jag inte att sakna en enda sekund, och det kanske är åldern.... Men naturen!! Den kommer jag att sakna. Dalarö är ju så nästan överjordiskt vackert vid alla årstider, och sjön Rudan i Handen är ju inte havet precis. Men gott om promenad- och cykelvägar lär det finnas. Och en simhall, som öppnar klockan sju på morgonen. Man kanske får bli träningskompis med världsmästaren Sarah Sjöström..... Hon lär ju börja dagarna med att simma i just den simhallen. Och så blir det närmare till stan. Pendeltåg i tjugofem minter varje kvart i stället för pendeltåg och buss i en dryg timme en gång varje timme. Det kommer att göra skillnad det. Och mindre bilåkande blir det säkert också.

Ett byggföretag, som förresten också bygger i Handen, säljer sig med frasen: Bo passivt, lev aktivt. Och så får det bli på Getporsvägen 5 i Handen. Välkommen att hälsa på!

Om jag vore..... Lite om konditionalis och konjunktiv

Verbformen i ovanstående rubrik uttrycker något som skulle inträffa under vissa förutsättningar och innehåller ofta den konditionala konjunktionen om. Så; när nu detta är klarlagt:

Om jag vore dagstidningsjournalist så skulle jag i dag naturligtvis skriva om situationen i Nordafrika och speciellt då i Libyen. I min ledarartikel. som jag skulle kalla "Efter Khadaffi" skulle jag skriva om svårigheterna att forma en demokrati där själva ordet nästan är okänt, och där man helt saknar demokratiska traditioner och jag skulle varna för det kaos som hotar när Khadaffi har fallit. Trots detta skulle jag inte på något sätt stämma in i Carl Bildts tal om att stabilitet är det som nu behövs i Libyen. Jag såg förresten att Björn Elmbrandt i en krönika kallade Bildt för oljminister. Och Libyen har mycket olja. En tanke bara, som jag nog skulle försöka få med på ett hörn.

I en krönika skulle jag fråga om vem som behöver en Iphone. Jag har t.ex. själv ingen och har klarat mig bra ändå hittills. Men om jag vore dagstidningsjournlist kanske jag inte skulle klara mig utan, så alltså en krönika om vem som behöver....

På sportsidan skulle jag fråga om hur man bär sig åt för att bryta den norska dominansen i skidspåren. Men det kanske inte går nu när VM går på hemmaplan. Då blir det kanske fler norska medaljer än det finns att dela ut, innan det hela är färdigt. Det skulle jag skriva lite om, om jag vore.... Fast man kan kanske inte vara både ledarskribent och sportjournalist på en och samma gång. Men så här i dagspressens kristid så kanske det vore en modell. Men jag undrar också om inte talet om dagspressens kris är lite överdrivet. Det lär finnas 147 dagstidningar kvar i Sverige, så det är nog en bit till kris.

Kris är annars ett ord som dagstidningsjournalister och i synnerhet kvällstidnings sådana älskar att använda, så en liten kris på något område någonstans skulle jag nog försöka få in också. Jag kunde ju kombinera och skriva om krisen i Malmös dyra hockeylag. Inget elitseriekval för detta hopköpta gäng. Men Percy Nilsson har väl tagit sin hand ifrån dom nu, tror jag. Nu när han blivit arenaägare. Något att skriva om kanske. Om jag vore....

Om jag satt på en lokaltidning skulle jag kanske skriva om att en brand i en stor trävilla i Norrvästansjö har gjort att en flerbarnsfamilj nu är hemlös. Eller om att Karlskrona kommun lägger ner två lägenheter vid motellet Rosenbom som hemlösa missbrukare har bott i. Eller också hade jag kunnat skriva om en man i en lägenhet på Sätra i Gävle, som på måndagskvällen stördesav att grannen spelade hög musik. Mannen gick över till grannen för att be honom sänka men det gjorde denne så upprörd att han förföljde honom tillbaks till hans lägenhet och hotade honom till livet. Polis tillkallades och patrullen fann den störande grannen, en man i 20-årsåldern, i hans lägenhet. Han var så berusad att han omhändertogs för fylleri för förhör under tisdagen när han nyktrat till. Det kunde jag ha skrivit om.

Men jag använder fortfarande konditionalis och det är sålunda vissa förutsättningar, som inte är uppfyllda. Men för att visa att jag vet och kan, så nämner jag, att det är själva satsformen som kalls konditionalis. Verbformen "vore" är konjunktiv och används väldigt sällan nu för tiden.

När Ordet blir kött.....

I går firades Sexagesima i Svenska Kyrkan, och kanske också i andra kyrkor, som följer det s.k. kyrkoåret. När jag tittade, fick jag lära mig att Sexagesima också är Reformationsdagen och att rubriken är ” Det levande ordet”. Det kunde ha fått mig att blogga om Grundtvig, den nordiska folkhögskolans fader. Han pedagogiska grundtes var ju just ”det levande ordet”, men i stället får det bli några morgontankar om Ordet som måste bli kött.

När man talar om att höja rösten när man ser något som inte är rätt, eller om poängen med att köpa rättvisemärkta produkter, eller om miljöansvar, eller om att engagera sig i min församling möts man ofta av likgiltighet. Varför skulle jag bry mig? Mina ord drunknar ju ändå i den ordkakafoni, som vi omges av varenda dag. Och även om jag bryr mig, och höjer rösten, så är ju jag bara en enda person. Det spelar väl ingen roll vad lilla jag säger eller gör? Och tänk om det jag säger eller gör skulle få konsekvenser för mitt eget eller min egen levnadsstandard.....

Tänk om Nelson Mandela hade tänkt så? Eller Moder Theresa? Eller Mahatma Gandhi? Tänk om Luther hade tänkt så? Han, reformatorn, som givit namn åt dagen. Att Martin Luther, när han på ett omvälvande sätt insett att allt är nåd. Nåd. Nåd! Att livet, Livet med stort L, fås i tro. Inga gärningar eller prestationer krävs, bara nåd, nåd, nåd. Tänk om han då hade suckat och tänkt ”va, underbart!” men inte berättat det för någon, inte protesterat mot de missförhållanden som han såg i kyrkan. Tänk om han hade behållit sin upptäckt, sin frid, sin himmelska lycka, för sig själv? Tänk om han inte sagt nåt. För varför skulle han kunna spela någon roll? Han var ju bara en enda person..

Reformation betyder förändring och behövs ständigt. Bland annat för att likgiltigheten inte ska få slå rot i våra hjärtan och i vårt samhälle. Gandhi har sagt : “You have to be the change you want”. Du måste vara den förändring du vill se. Om vi vill ha förändring i världen, om vi vill se rättvisa, försoning och fred, måste vi börja hos oss själva.

Vi behöver, var och en av oss, klä på oss Guds rustning, som vi läser om i Efesierbrevet, och gå ut i strid. Gå ut i strid och kämpa mot härskarna, mot makterna, mot herrarna över denna mörkrets värld, mot ondskans andekrafter i himlarymderna. Vägra acceptera våld i relationer och mot barn. Vägra acceptera intolerans och förtryck av människor som är olika. Vägra acceptera ojämlikhet och maktmissbruk, hemma och på jobbet. Vägra acceptera konsumtionshysteri och miljölikgiltighet. Vägra acceptera stress och ekorrhjul som tar bort glädjen och livslusten.

Den vapenrustning som vi behöver för att gå ut i strid mot det onda i världen, finns i Guds levande Ord! Och den består av sanningens bälte, rättfärdighetens pansar, beredvillighetens skor, trons sköld, frälsningens hjälm samt andens svärd som är Guds ord. Kanske vi framförallt behöver knyta på oss beredvillighetens skor. Villigheten att gå ut med fredens budskap. Villigheten att förändra världen genom att börja med oss själva. Utan villighet sker ingen förändring.

Guds vapenrustning Är alltså Guds levande ord. Och Bönen! Kanske vi kan inleda vår dag genom att på morgonen be om Guds hjälp att vara fredens och evangeliets budbärare och på kvällen avsluta vår dag genom att reflektera, bekänna och överlämna allt tillbaka till Gud.

Luther, Moder Theresa, Gandhi och Nelson Mandela har gjort sitt. Nu uppmanas vi att göra vårt. Att snöra på oss beredvillighetens skor och vara den förändring vi vill se. Att låta våra Ord bli mer än bara ord. Låta dom bli handling, eller kött som Bibeln kallar det.

Tänk om Jesus skulle ha tänkt: Vad spelar det för roll vad jag säger och gör? Jag är ju bara en enda person.

Det gör fortfarande ont

25 år har gått, och det gör fortfarande ont att komma ihåg det. På måndag är det precis 25 år sedan statsminister Olof Palme (s) sköts till döds i korsningen Tunnelgatan/Sveavägen i Stockholm. Ett kvarts sekel, och tipsen fortsätter att strömma in till det som numera heter Palmegruppen inom polisen. Personligen tror jag dock inte att mordet någonsin kommer att klaras upp. Det begicks för många misstag i inledningsskedet av utredningen, och för många spår kunde sopas igen. För många misstag fick begås och för många spår fick sopas igen under de första timmarna och dagarna, därför att inflytelserika krafter ville att spår skulle sopas igen.....

Jag har aldrig trott att Christer Pettersson var gärningsmannen. Men han,en nedgången snedseglare, var lätt att ge sig på så att gärningsmannen eller -männen skulle hinna sätta sig i säkerhet. Hatet mot Olof Palme var utbrett inom stora delar av såväl den politiska borgerligheten som inom polis- och militärledning. Och ändå har detta hat aldrig analyserats av de olika kommissioner och grupper som under de gångna 25 åren granskat mordet. Ingen vet om det är sant att det skålades i champagne på en polisstation i Stockholm eller att det applåderades på en kadettbal när beskedet om mordet kom, men bara misstankar om att så skedde speglar en känsla.

De allra flesta svenskar över 35 år minns precis vad vi gjorde, när vi nåddes av beskedet. Själv var jag med familjen hemma på sportlov hos mina föräldrar, och min mamma väckte oss med beskedet, som just lämnats i en extra nyhetsutsändning. Vi minns, och hos många av oss gör minnet fortfarande ont. Det var den kväll när Sverige miste sin oskuld. Sånt händer inte! Inte i Sverige, var min första tanke minns jag. Men jag minns också, att jag dagen därpå kunde höra en alldeles vanlig svensk pappa, som liksom jag var åskådare på en ungdomstävling på skidor, säga, att "den djäveln skulle dom ha knäppt för länge sen...." Palmehatet i det svenska folkhemmet.

25 år har gått och fortfarande skulle Palmes politik behövas i Sverige. Där fanns visionerna, där nu kamrererna tagit över. "Underbara dagar framför oss" där det i dag handlar om stabilitiet i statens finanser. Klarspråk när det gäller diktaturer både till höger och vänster, där vi i dag har en utrikesminister, som anser att stabilitet är det viktigaste ordet när det gäller framtiden för Libyen i dag.... Jag skäms!!!!

Det finns naturligtvis inget enkelt eftermäle till vårt lands störste statsman. Henrik Berggren har beskrivit motsägelserna i Palmes liv och gärning i sin utmärkta bok, som just heter "Underbara dagar framför oss". Palme vågade teckna bilden av ett möjligt samhälle. Ett samhälle där solidaritet och jämlikhet inte bara var ord. I dag används förresten inte ens orden. Inte ens inom hans eget parti, som i dag är fullt upptagna med frågan om vilken av de tänkbara, eller otänkbara, kamrererna som ska ta över partiledarposten.

Det gör fortfarande ont att minnas och o, vad jag saknar Olof Palme!

Bekämpa sjukdomen inte dom sjuka

"Det dånar uti rättens krater" Så sjunger en del av oss på första maj.Och nu dånar det verkligen. Ett upprop mot utförsäkringarna i eller snarare ur försäkringssystemet håller på att växa fram. Och precis som förra gången, när det gällde de omänskliga asylreglerna, är det kyrkan som går före.

Du behöver säkert ingen uppdatering om den fruktansvärda situation, som uppstått i vårt land, framför allt för sjuka människor, med utförsäkringar och nya stelbenta inhumana regler som inte tar någon individuell eller medicinsk hänsyn. Så vitt jag vet så har sjukdomar aldrig botats genom att man inför tidsgränser för när de ska ta slut, det är helt absurt. Från årsskiftet är det dessutom så att det är handläggarna på Försäkringskassan som ensamma beslutar om ifall det föreligger någon arbetsförmåga - läkarintyg och hälsotillstånd spelar ingen direkt roll längre för bedömningen. Så om man så ligger på dödsbädden eller på operationsbordet så kan det tänkas finnas en teoretisk arbetsförmåga... Bedömningen sker dessutom numera gentemot fiktiva jobb som inte ens finns i verkligheten. Vi har fått ett rättsosäkert och nyckfullt system istället för den hyfsat trygga sjukförsäkring vi hade tidigare, som dessutom gick med rejäl vinst.

Det enda felet med det nya påskuppropet är väl att det inte säger någonting om att det är den förra regeringen Reinfeldt, som beslutat detta, framför allt dåvarande ministern Husmark-Persson. Och hur kommer det sig att den nya ministern,Ulf Kristersson, när han konfronteras med de utförsäkrades öden, har tagit för vana att alltid skylla ifrån sig på Försäkringskassan och läkarna? Som om det vore dessas fel att tiotusentals personer utsätts för det pågående gigantiska utförsäkringsexperimentet. Det är ju han själv som i dagsläget är ytterst ansvarig för hur sjukförsäkringsreglerna ser ut, om än han har ärvt Christina Husmark Pehrssons tungt belastade utförsäkringsskrivbord. Varför tar han då inte sitt fulla ansvar som ny socialförsäkringsminister och gör något åt den uppenbara katastrofen?

Vad som nu behövs är en helt ny försäkring - ett nytt sammanhållet trygghetssystem med ökad helhetssyn, minskad risk att människor faller mellan stolarna, och bättre anpassning till människors verkliga förhållanden. Ett klokt förslag från Miljöpartiet är att människor ska kunna vända sig till ett och samma ställe vid arbetslöshet eller sjukdom och för att söka försörjningsstöd. Sjukförsäkring och arbetslöshetsförsäkring slås ihop och ersättningsnivån föreslås vara densamma.Fler ska omfattas än i dag och regelverk förenklas. Till exempel ska studenter få rätt till ersättning vid sjukdom och arbetslöshet. Möjlighet till flexibel sjukpenning och inte bara fasta procentsatser som idag. De som behöver ska få individanpassad hjälp och coachning.

Och i väntan på detta går kyrkan nu före med krav på stopp för utförsäkringarna.Och Bob Hansson, Maria Küchen och Henrik Rydström med flera har redan skrivit under på att dom stöder kraven. Och jag också. Och när trodde man att man skulle få spela på samma planhalva som Kalmar FF:s lagkapten.....