Det gör fortfarande ont

25 år har gått, och det gör fortfarande ont att komma ihåg det. På måndag är det precis 25 år sedan statsminister Olof Palme (s) sköts till döds i korsningen Tunnelgatan/Sveavägen i Stockholm. Ett kvarts sekel, och tipsen fortsätter att strömma in till det som numera heter Palmegruppen inom polisen. Personligen tror jag dock inte att mordet någonsin kommer att klaras upp. Det begicks för många misstag i inledningsskedet av utredningen, och för många spår kunde sopas igen. För många misstag fick begås och för många spår fick sopas igen under de första timmarna och dagarna, därför att inflytelserika krafter ville att spår skulle sopas igen.....

Jag har aldrig trott att Christer Pettersson var gärningsmannen. Men han,en nedgången snedseglare, var lätt att ge sig på så att gärningsmannen eller -männen skulle hinna sätta sig i säkerhet. Hatet mot Olof Palme var utbrett inom stora delar av såväl den politiska borgerligheten som inom polis- och militärledning. Och ändå har detta hat aldrig analyserats av de olika kommissioner och grupper som under de gångna 25 åren granskat mordet. Ingen vet om det är sant att det skålades i champagne på en polisstation i Stockholm eller att det applåderades på en kadettbal när beskedet om mordet kom, men bara misstankar om att så skedde speglar en känsla.

De allra flesta svenskar över 35 år minns precis vad vi gjorde, när vi nåddes av beskedet. Själv var jag med familjen hemma på sportlov hos mina föräldrar, och min mamma väckte oss med beskedet, som just lämnats i en extra nyhetsutsändning. Vi minns, och hos många av oss gör minnet fortfarande ont. Det var den kväll när Sverige miste sin oskuld. Sånt händer inte! Inte i Sverige, var min första tanke minns jag. Men jag minns också, att jag dagen därpå kunde höra en alldeles vanlig svensk pappa, som liksom jag var åskådare på en ungdomstävling på skidor, säga, att "den djäveln skulle dom ha knäppt för länge sen...." Palmehatet i det svenska folkhemmet.

25 år har gått och fortfarande skulle Palmes politik behövas i Sverige. Där fanns visionerna, där nu kamrererna tagit över. "Underbara dagar framför oss" där det i dag handlar om stabilitiet i statens finanser. Klarspråk när det gäller diktaturer både till höger och vänster, där vi i dag har en utrikesminister, som anser att stabilitet är det viktigaste ordet när det gäller framtiden för Libyen i dag.... Jag skäms!!!!

Det finns naturligtvis inget enkelt eftermäle till vårt lands störste statsman. Henrik Berggren har beskrivit motsägelserna i Palmes liv och gärning i sin utmärkta bok, som just heter "Underbara dagar framför oss". Palme vågade teckna bilden av ett möjligt samhälle. Ett samhälle där solidaritet och jämlikhet inte bara var ord. I dag används förresten inte ens orden. Inte ens inom hans eget parti, som i dag är fullt upptagna med frågan om vilken av de tänkbara, eller otänkbara, kamrererna som ska ta över partiledarposten.

Det gör fortfarande ont att minnas och o, vad jag saknar Olof Palme!

Bekämpa sjukdomen inte dom sjuka

"Det dånar uti rättens krater" Så sjunger en del av oss på första maj.Och nu dånar det verkligen. Ett upprop mot utförsäkringarna i eller snarare ur försäkringssystemet håller på att växa fram. Och precis som förra gången, när det gällde de omänskliga asylreglerna, är det kyrkan som går före.

Du behöver säkert ingen uppdatering om den fruktansvärda situation, som uppstått i vårt land, framför allt för sjuka människor, med utförsäkringar och nya stelbenta inhumana regler som inte tar någon individuell eller medicinsk hänsyn. Så vitt jag vet så har sjukdomar aldrig botats genom att man inför tidsgränser för när de ska ta slut, det är helt absurt. Från årsskiftet är det dessutom så att det är handläggarna på Försäkringskassan som ensamma beslutar om ifall det föreligger någon arbetsförmåga - läkarintyg och hälsotillstånd spelar ingen direkt roll längre för bedömningen. Så om man så ligger på dödsbädden eller på operationsbordet så kan det tänkas finnas en teoretisk arbetsförmåga... Bedömningen sker dessutom numera gentemot fiktiva jobb som inte ens finns i verkligheten. Vi har fått ett rättsosäkert och nyckfullt system istället för den hyfsat trygga sjukförsäkring vi hade tidigare, som dessutom gick med rejäl vinst.

Det enda felet med det nya påskuppropet är väl att det inte säger någonting om att det är den förra regeringen Reinfeldt, som beslutat detta, framför allt dåvarande ministern Husmark-Persson. Och hur kommer det sig att den nya ministern,Ulf Kristersson, när han konfronteras med de utförsäkrades öden, har tagit för vana att alltid skylla ifrån sig på Försäkringskassan och läkarna? Som om det vore dessas fel att tiotusentals personer utsätts för det pågående gigantiska utförsäkringsexperimentet. Det är ju han själv som i dagsläget är ytterst ansvarig för hur sjukförsäkringsreglerna ser ut, om än han har ärvt Christina Husmark Pehrssons tungt belastade utförsäkringsskrivbord. Varför tar han då inte sitt fulla ansvar som ny socialförsäkringsminister och gör något åt den uppenbara katastrofen?

Vad som nu behövs är en helt ny försäkring - ett nytt sammanhållet trygghetssystem med ökad helhetssyn, minskad risk att människor faller mellan stolarna, och bättre anpassning till människors verkliga förhållanden. Ett klokt förslag från Miljöpartiet är att människor ska kunna vända sig till ett och samma ställe vid arbetslöshet eller sjukdom och för att söka försörjningsstöd. Sjukförsäkring och arbetslöshetsförsäkring slås ihop och ersättningsnivån föreslås vara densamma.Fler ska omfattas än i dag och regelverk förenklas. Till exempel ska studenter få rätt till ersättning vid sjukdom och arbetslöshet. Möjlighet till flexibel sjukpenning och inte bara fasta procentsatser som idag. De som behöver ska få individanpassad hjälp och coachning.

Och i väntan på detta går kyrkan nu före med krav på stopp för utförsäkringarna.Och Bob Hansson, Maria Küchen och Henrik Rydström med flera har redan skrivit under på att dom stöder kraven. Och jag också. Och när trodde man att man skulle få spela på samma planhalva som Kalmar FF:s lagkapten.....

Alla är lika, men en del likare än andra

Jämlikhet har varit ett politiskt slagträ i Sverige under nära nog hela efterkrigstiden. Det gäller för de politiska partiernas företrädare att framstå som mest jämlik.Jämlikhet är målet. Åtminstone i teorin. I praktiken visar oberoende undersökningar gång på gång att medborgarrätt fortfarande heter pengar. Så har t.ex organisationen Sveriges kommuner och landsting (SKL)i en undersökning visat på stora brister på lämlkhet när det gäller hälsa och vård mellan dem som har och dem som saknar.

SKL har granskat jämlikheten i vården och konstaterar utifrån de studier som finns att de socialt utsatta ofta får en sämre vård. Och även om det inte är någon nyhet, så är sammanställningen en skrämmande läsning.Konkret innebär det till exempel att lågutbildade personer med lungsjukdomen kol ofta får en mer omodern behandling. De får exempelvis kortverkande luftrörsvidgande medel i tablettform, som inte längre rekommenderas, medan människor med högre utbildning oftare får långverkande nyare mediciner.Även när det gäller cancervården finns stora brister i jämlikheten.Överlevnaden för dem med högsta inkomster ligger på 76 procent tio år efter konstaterad cancer, medan av dem med lägsta inkomster ligger överlevnaden på 35 procent ungefär efter tio år. Det är en väldigt stor skillnad, och det kan man ju fundera på vad det beror på och varför det blir så. Min teori är att vi har nu två val i rad röstat fram politiker som torgför idén om att du får skylla dej själv. Det märks på en mängd områden. Avgifter i stället för gemensam finansiering, bostadsplanering och här alltså; är du sjuk och fattig så skyll dej själv!

Syftet med rapporten har varit att ta reda på om vården i Sverige ges på lika villkor, till dem som har hög lön och är välutbildade, och till dem som kanske är arbetslösa, födda utomlands eller saknar utbildning. Och vårdens villkor varierar alltså! Hur kan situationen förändras? Enligt Sveriges kommuner och landsting måste vårdpersonalen börja diskutera, analysera och kanske prioritera på nya sätt. Det säger Anders Andersson i SKL:s styrelse.

Jämlikhet och allas lika värde är en central tanke i det kristna evangeliet. Dags kanske för kristna politiker och kristen vårdpersonal att gå före och visa vägen i sådana diskussioner och analyser.

Heja GAIS och grattis!

Det här blogginlägget är jag inte säker på att jag ska skriva, så det är kanske lika bra att jag slutar här…. Jag har ju faktiskt inte sett en enda bandymatch live på fyrtio år....

Nej förresten; visst ska jag gratulera GAIS till att ha tagit steget upp i elitserien i bandy. Och visst behöver rikets andra stad ett elitlag också i bandy. Och visst behöver bandyn ett elitlag i Göteborg. Så grattis!!

Men likafullt är jag tveksam. Jag minns hur illa jag tyckte om när pollenkungen Gösta Carlsson inte bara byggde en ishall i Ängelholm utan även köpte ihop ett helt lag, som under namnet Rögle BK gick upp i högsta hockeyserien i mitten på 1960-talet. Och ännu mera tveksam blev jag när pollenkungen påstod, att bakom alla hans ekonomiska framgångar låg hans möte med varelser från ett UFO som landat i en glänta utanför Ängelholm den 18 maj 1946. UFO-monumentet i Ängelholm uppfördes senare på platsen, hockeyladan byggdes och Rögle blev med tiden ett riktigt bra hockeylag. Och nu har några kapitalstarka gaisare gjort likadant. Byggt en arena och köpt ihop ett lag.....

Men jag är född i en tid när fotbollslag, liksom bandy- och hockeydito representerade en ort, en bygd eller åtminstone ett landskap. Och fortfarande är det ju så, att lokalderbyn samlar mer folk än andra matcher. Det var inte bara MoDo som mötte Wifsta/Östrand utan det var även en kamp mellan Örnsköldsvik och Sundsvall. För att inte tala om när Djurgården mötte Hammarby. Då var det Östermalm mot Söder. Två skilda kulturer.

Men invänder du, eller åtminstone en mig närstående son, som jag diskuterat detta med åtskilliga gånger, så är det ju fortfarande. Derbymatcherna samlar fortfarande mest folk, och förresten är idrott på högsta nivå en del av den internationella upplevelseindustrin. Det viktiga är underhållningsvärdet, inte att grannens son är med och spelar. Men, och det är där tveksamheten till det här inlägget ligger; jag har svårt att att känna någon patriotisk kärlek eller ens känsla för ett lag, som är ett internationellt hopplock av högavlönade artister från tre, fyra, fem olika länder och där resten av laget kommer från alla väderstreck i Sverige, Inte en grannpojke så lång ögat når. Nej, han har värvats till något annat lag någon annanstans. Om han inte tröttnat och slutat redan innan han nådde a-lagsnivån. Och i det lag som nu under namnet Göteborgs Atlet och IdottsSällskap kliver in i bandyns finrum finns inte en enda göteborgare!! Gör det nåt och i så fall vad?

Min blogg innehåller smått och gott om smått och stort. Dagens inlägg hör troligen till avdelningen smått. Fast kanske inte förresten. Idrotten är landets största folkrörelse och i synnerhet lagidrotterna är oslagbara när det gäller möjlighter att fostra fram laganda och sammanhållnimg. Om man nu väljer att satsa på det. Det kan nämligen också hända att såna egenskaper får stå tillbaka för krav på resultat och ekonomisk avkastning. Men idrotten skapar också förebilder. Och där är det kanske inte så viktigt om förebilden kommer från Tjeckien eller är grannens pojke. Målvaktslejonet Kalle Svensson var ju min ungdomsidol, och detta långt innan jag någonsin varit i Helsingborg. Så visst; Heja GAIS och Grattis!

Den internationella brigaden och om att ha varit med på ett litet hörn

Utrikesdepartementet släppte på torsdagen tidigare hemligstämplade diplomatrapporter från åren 1989—1991. Rapporterna handlar om situationen i Baltikum i samband med Sovjetunionens kollaps och baltstaternas väg till frihet. Om detta finns mycket att säga. T.ex om dåvarande utrikesministern Sten Anderssons påstående att Baltikum inte var ockuperat. Ett påstående, som i de tre länderna väckte mycket vrede. En vrede som nådde långt utanför den aktiva politikens krets. Ty det var där jag befann mig! Långt ute i periferin, men ändå mitt i utvecklingen.....

Frälsningsarmén i Sverige hade vid tiden för andra världskriget och den sovjetiska ockupationen ( för en sån var det ju, oavsett vad Sten Andersson påstod) haft ansvar för arbetet i Lettland, och vid frigörelsen i början av 90-talet tog man på nytt ansvar för återuppbyggnaden av arbetet. För mig är det oklart hur mycket av det beslutet som var en följd av centrala beslut och hur mycket som kom sig av enskilda medarbetares initiativ. När det gäller folkhögskolans roll och den "internationella brigad", som upprättades där, så handlade det dock om helt egna initiativ. Brigaden blev en folkhögskolekurs, och brigadisterna skickades, efter en kort introduktion på skolan, iväg till det yrvaket självständiga Lettland.

Mycket har sagts och skrivits om Frälsningsarméns första tid i Lettland efter självständigheten. Om stora framgångar. Om hur människor blev frälsta och upprättade, om hur fattiga letter fick konkret hjälp med det nödvändiga för att överleva. Man kan nämligen inte äta frihet! Folket fick friheten, men inte hjälp med att överleva. Annat än av kyrkor och andra hjälporganisationer. Och i det hjälparbetet fick folhögskolans internationella brigad plats. Man startade ett kristet barn-och ungdomsarbete, och man delade ut mat och kläder till människor, som skulle ha frusit och svultit ihjäl utan den insatsen.

Mindre har dock sagts och skrivits om det samhälle, som mötte Frälsningsarmén och andra kyrkor. Om den dubbelmoral, som varit människors sätt att överleva under femtio års förtryck, om de stora klasskillnader som fanns i ett samhälle, som under dessa femtio år varit "klasslöst", och om vad som händer med människor, som får hela sin varldsbild rubbad. Allt som varit sant under femtio år blev plötsligt falskt, och allt som varit rätt blev plötsligt fel. Det värsta, sa en kvinna till mig vid ett tillfälle, var när jag förstod att man ljugit för mig under hela mitt liv! Och inte förstod jag, innan jag började arbeta med den internationella brigaden, vilka sår den s.k. baltutlämningen satt i den lettiska folksjälen. Baltutlämningen kallas den händelse efter andra världskrigets slut 1945, då Sovjetunionen begärde att Sverige skulle lämna ut bl.a 167 baltiska soldater som stridit på axelmakternas sida. Sverige sa ja till Sovjetuionens begäran, och sammanlagt utlämnades 2 518 personer till Sovjetunionen, därav 146 balter. De flesta av dem som skickades tillbaka, avrättades med säkerhet, och jag träffade själv ett par gamla letter, som hade haft syskon som ingått i baltutlämningen. Båda vände ryggen till mig när dom fick veta att jag var svensk, och en spottade efter mig.Och då hade det ändå gått 45 år!

Frälsningsarmén lärde sig också efter hand att bli mer och mer lettisk och anpassad efter lettiska förhållanden. En god vän till mig, själv inte med i Frälsningsarmén, sa till mig vid ett tillfälle att, " vad ni än gör, börja inte marschera på gatorna med röda fanor och blåsorkestrar. Det har vi haft alldeles nog av i det här landet...." Det har man inte heller gjort!

Nu har 20 år gått, och den internationella brigaden är sedan länge upplöst. Jag vet att erfarenheterna från tiden i Lettland satt djupa spår hos dem som var med i de olika grupper, som fick tillfälle att hjälpa till under den första svåra tiden. Och Frälsningsarméns arbete i Baltikum fortsätter. Det är det stora med Frälsningsarméns arbete. Vi fortsätter.....och fortätter......och fortsätter så länge behovet finns.

Ett välsignat barn

Vi planerar barnvälsignelse i familjen. Vårt senaste barnbarn ska bli välsignat och barnets faster ska sköta om själva akten. Fast egentligen är alla barn redan välsignade och det utan någon särkild akt. Men Frälsningsarmén har en särskild välsignelseakt, som nog mer är till för familj, anhöriga och vänner än för barnet. Och eftersom såväl far, som den välsignande fastern tillhör Frälsningsarmén så blir det så. En cermoni,jämförbar med dopet alltså.

Annars har ju Frälsningsarmén varken dop eller nattvard bland sina cermonier. Det andra samfund kallar sakrament ser Frälsningsarmén just som cermonier, och inte som särskilt heliga handlingar, som själva ordet sakrament ju betyder. Såväl dopet som nattvarden är urgamla ritualer, som fanns långt före kristendomen, och som kristendomen tog över och gjorde till sina. Dopet är en urgammal reningscermoni, känd i många religioner, något som bättre förklaras i vuxendopet än i barndopet, och nattvardens bröd och vin är ju delar, som ingår i den gamla judiska påskmåltiden tillsammans med andra delar, som kristendomen inte har tagit över. Och som Jesus säkert syftade på när han uppmanade sina lärjungar att minnas hur han förklarade innebörden just vid det här tillfället. Liksom vi inte heller tagit över seden att tvätta varandras fötter t.ex. Eller egendomsgemenskapen.

Frälsningsarmén beslöt tidigt, dock inte omedelbart vid tillkomsten, att avstå från dessa cermonella ritualer, och man gjorde det i ett försök att se till verkligheten bakom cermonierna. Hela livet ska vara ett sakrament, en helig handling, sa t.ex den kloka Catherine Booth, maka till William, grundläggaren. Hur vi lyckats i detta försök? Inte särskilt bra, enl.min uppfattning. Vi ägnar inte sakramentsfrågan tillräckligt intresse, och vi försöker sällan hitta bibliska motiveringar för vårt ställningstagande. Såna finns nämligen. Vi bryr oss ofta inte ens själva om att förklara vårt ställningstagande i denna, för våra trosssyskon i andra kyrkor så ytterst centrala fråga.

Och naturligtvis har vi i Frälsningsarmén också en massa ritualer och cermonier. Minst lika många som andra trossyskon. Såna är nämligen bra att ha, i synnerhet i en sekulariserad tid som vår. Därför är både fanan och botbänken bra att ha. Inte alls nödvändiga, men bra att ha i en tid när ord lätt drunknar i en störtflod av andra ord.

Utan att påstå att barnvälsignelsen är något sakrament, eller att handlingen i sig skulle vara heligare än att jag ber för lilla Love i min aftonbön, så känns det gott och rätt att föräldrarna valt att låta faster välsigna honom. En hel församling uppmanas att be för honom och på det sättet blir han en del i den lokala församlingsgemenskapen. Och dessutom får ju såväl församling, som släkt och vänner tillfälle att mötas till fest. Och sånt kan man inte få för mycket av!!

Gud är med dej, du redan välsignade barn!

Vägs ände

I dag är bloggrubriken given! Foppa har kommit till vägs ände, och härom dagen meddelades på en presskonferens att världens kanske främsta ishockeykarriär är slut! Tröja nr 21 ska hängas upp i taket på Pepsi Center i Denver, som den andra 21:an i ett ishockeytak. En likadan hänger nämligen redan i taket på Fjällräven Arena i Örnsköldsvik. F.ö tillsammans med tröjorna fyra och fem. Fyran tillhör Nicke Johansson och femman satt på Kabben Berglund. Idel ädel hockeyadel, minsann!

Naturligtvis skulle Foppa ha slutat för länge sen. Han nådde vägs ände redan när det visade sig att det inte gick att få ordning på hockeyfoten, och de många come-backförsöken fick så småningom närmast ett löjets skimmer över sig. Men han ville ju så gärna, och hockeyn var ju hela hans liv. Men nu fick han ju själv avgöra när han skulle pensionera sig och det är bara att gratulera till att han tagit beslutet. Och vilken stab MoDo Hockey kan få med Markus Näslund och Foppa i spetsen!! Men lite synd är det ändå, att jag aldrig mer får tillfälle att säga till världen att jag har i alla fall spelat fotboll med Foppas pappa!

Till vägs ände kom även det socialdemokratiska partiet i samband med valet i september. En mångårig kräftgång ledde till det sämsta valresultatet någonsin! Nu har den haverikommission, som tillsattes efter haveriet, kommit med sina förslag till hur återgåget bör ske. Nja, säger jag.... Somliga förslag är bra, som en helt ny skatteöverenskommelse, som grundar sig på skatt efter bärkraft.Stora inkomster eller förmögenheter-- mycket skatt,små inkomster--- lite skatt. Liksom en lagstadgad gräns för vinster i privatskolor och privata vårdföretag. Men var finns visionerna och drömmarna om ett helt annat samhälle? "Arbetare, i stad på landet,en gång skall jorden bliva vår. När fast vi knyta brodersbandet,då lättingen ej råda får." Är det bara på första maj som vi tror det? Det smakar alltför mycket kamrer över kriskommissionens förslag för min smak. Det är bara att hoppas att partikongressen och sedan en ny partiledning orkar höja blicken över den horisont som Reinfeldt och Alliansen blickar ut över.

Till vägs ande har även vi kommit på det privata planet. Efter 40 år går nu flyttlasset från Dalarö. Villan byts mot en lägenhet och Dalarö byts mot Handen. Någon annan får skotta snö och klippa gräs, och bostadsföretagets slogan "Bo passivt, lev aktivt" känns nu rätt och bra. Vi får bara hälften så lång väg till stan med alla stadens möjligheter, och ändå bara fem minuters promenad till bad och natur.. Men man samlar på sig en del under 40 år, och både avfallsstationen och Myrorna får sitt innan flyttlasset går.....

Apropå vägs ände så hade vi i i min ungdoms hemstad en pastor som alltid annonserade kommande tillfällen i kyrkan med tillägget "om Herren dröjer". En påminnelse om att vår tid och vår värld är på väg mot sitt slut. Jesus ska komma tillbaka! En gräns är satt. Det finns ingen anledning att spekulera i detta, men heller ingen anledning att förminska det eskatologiska perspektivet. Vi behöver påminna varann om vägs ände och om det kristna hoppet.

Men det vore värt ett alldeles eget blogginlägg.....