Vad händer en vanlig torsdag i februari? Säkert en massa intressanta saker från olika horisonter. Men sånt som kan vara värt att fästa på pränt i bloggarens 281:a blogginlägg? En titt ut genom fönstret säger mig, att detta är dagen när vintern tog ny fart. En till två dm nysnö till i morgon lovar, eller snarare hotar, SMHI med över denna nejd. Och jag som trodde att jag skulle kunna ställa in snöskyffeln för gott. På Getporsvägen i Handen blir det ju andra, som sköter snöröjningen. Men än är det alltså inte färdigskottat.
Getporsvägen, förresten. Det blir alltså den nya adressen när flytten går i vår. Och med lite kännedom om Handen, så hade det definitivt varit bättre med något med Folkpark eller Folkets Hus. Det område dit vi flyttar, ligger nämligen i det område i Handen där Folkets Park och gamla Folkets Hus låg. Men Posten Norden, hade andra planer. Getporsvägen skall det heta, och getpors är förresten en buskartad växt,1/2 - 1 m hög, med rostbruna grenar och stark kåd- eller kryddlukt. Blommorna är vita och blommar i flocklika klasar. Den kallas också lusris i Värmland och skvattram i Uppland och Östergötland. Den är dessutom landskapsblomma i Norra Österbotten. Det är alltså dit vi ska flytta. Ja, inte till Norra Österbotten utan till Getporsvägen i Handen. Och i dag, för att lite anknyta till rubriken, så tömmar vi en del skåp inför flytten. Skåp, där vissa saker nog legat större delen av de 40 år vi bott på Baldersvägen.
Men detta är också dagen när man i Danmark hade folkomröstning om Sönderjylland 1920.Då blev det mesta tyskt där, och Danmark fick bara behålla en mindre del. Iris har namnsdag i dag, men Scholastica hade den platsen fram till 1812. Undrar om vi har någon Scholastica kvar. 1940 inledde Stalin deportationen av 220000 polacker till Sibirien just i dag. 1990 gick Michail Gorbatjov med på att de båda tyska staterna fick förenas. Och han gick med på det just i dag. Och just i dag 1996 vann en dator första gången ett schackparti mot en människa. Det var Deep Blue som vann matchen mot Garry Kasparov. Och norska Åsne Seierstad har födelsedag i dag. Vart har hon tagit vägen, förresten?. Varför är inte hon i Kairo?
Och Ingegärd, dotter till Olof Skötkonung, dog den här dagen 1050. Bör detta sorteras in under avdelningen värdelöst vetande. Kanske......Och den tyska fysikern Wilhelm Röntgen dog i dag 1923. Absolut inget värdelöst vetande. Tänk på alla röntgenundersökningar vi gått igenom.
Men framför allt: "Detta är dagen som Herren gjort. Låt oss på den fröjdas och vara glada". Det har man gjort sedan Psaltarens tid. Och det får vi göra också. Trots blåst och snö....
torsdag 10 februari 2011
onsdag 9 februari 2011
Är det sant?
Ja det kan man verkligen undra? Allt möjligt troligt, otroligt, sannolikt och osannolikt sköljer över oss i en strid ström hela dagarna från ett ständigt ökande antal media. Både dom vanliga, dom som man försökte lära eleverna när mediakunskap stod på schemat, och dom nya, social medierna, som dom kallas och som man inte begriper hälften av själv. Åtminstone om man är jag. Apropå dom vanliga, så hörde jag häromdagen, att det fortfarande finns 147 dagstidningar i Sverige. Det betyder, att den så omtalade tidningsdöden har en del jobb kvar. Om den uppgiften nu är sann… För hur ska man veta att det som sköljer över oss är sant?
Min gamla farmor sa ofta att ”det har stått i tidningen, så det måste vara sant”. Nu verkar det nästan som om det är det omvända som gäller. Victoria väntar barn! Sant eller falskt? Foppa tjänar miljoner på sitt nya kontrakt med Colorado. Sant eller falskt? Antalet demonstranter på torget i Kairo ökar. Eller minskar. Sant eller falskt? Osv.! Osv.! Och problemet har ju inte blivit mindre genom allt facebookande, twittrande och bloggande som vi ju själva medverkar i. Åtminstone många av oss. Jag t. ex. Är det som sägs där sant? En del säkert, men annat inte. Hur ska man veta?
Den kristna tron gör anspråk på att vara sann. Vi kristna påstår ju t.o.m. att Jesus själv sa att Han personifierade sanningen. ” Jag är vägen, sanningen…..” Men hur ska man veta? Det kan man naturligtvis inte göra, om man med veta menar något i vetenskaplig mening verifierbart. Tron hör inte hemma där, och kan därför inte vara sann i den meningen. I en gammal kör, som man sjöng på Frälsningsarmén förr sjöng man att” Jag har prövat att tro på Jesus och jag har funnit att det går an….” Man hade testat helt enkelt och funnit att det fungerade. Så: Pröva tron och testa om den håller vad den lovar, alltså! Glädje, frid, trygghet, framtidstro, mod, mm mm. Sant eller falskt? Omöjligt att avgöra om jag inte testar och ger Gud en chans.
Läsarna frågade också: ”Är det sant att Jesus är min broder?” Och gav också svaret: ” O det broderskapet, se det gäller mer än allt vad här man nämna kan, ty i bredd med Jesus det mej ställer, ger mej rätt till samma arv som han” Betänk då att dom som sjöng det var enkla, fattiga, outbildade människor, som utnyttjades svårt i det framväxande industrisamhället. Ställda i bredd med Jesus själv och med rätt till samma arv som Han! En sanning som gjorde att dessa människor växte och såg sitt och sina bröders människovärde. Växte så att dom tog på sej uppdrag i församling, fack och kommunalpolitik. Dom var ju bror med Jesus!
Vilka sanningar har den betydelsen i dag? Vilka sanningar får människor att resa sig och förändra både sin egen och sina medmänniskors situation? Den kristna tron gör det forfarande, ”Jag har prövat att tro på Jesus….” Men vilka andra? Vi kanske tar fjärrkontrollen och klickar oss vidare till nästa ”sanning….”
Min gamla farmor sa ofta att ”det har stått i tidningen, så det måste vara sant”. Nu verkar det nästan som om det är det omvända som gäller. Victoria väntar barn! Sant eller falskt? Foppa tjänar miljoner på sitt nya kontrakt med Colorado. Sant eller falskt? Antalet demonstranter på torget i Kairo ökar. Eller minskar. Sant eller falskt? Osv.! Osv.! Och problemet har ju inte blivit mindre genom allt facebookande, twittrande och bloggande som vi ju själva medverkar i. Åtminstone många av oss. Jag t. ex. Är det som sägs där sant? En del säkert, men annat inte. Hur ska man veta?
Den kristna tron gör anspråk på att vara sann. Vi kristna påstår ju t.o.m. att Jesus själv sa att Han personifierade sanningen. ” Jag är vägen, sanningen…..” Men hur ska man veta? Det kan man naturligtvis inte göra, om man med veta menar något i vetenskaplig mening verifierbart. Tron hör inte hemma där, och kan därför inte vara sann i den meningen. I en gammal kör, som man sjöng på Frälsningsarmén förr sjöng man att” Jag har prövat att tro på Jesus och jag har funnit att det går an….” Man hade testat helt enkelt och funnit att det fungerade. Så: Pröva tron och testa om den håller vad den lovar, alltså! Glädje, frid, trygghet, framtidstro, mod, mm mm. Sant eller falskt? Omöjligt att avgöra om jag inte testar och ger Gud en chans.
Läsarna frågade också: ”Är det sant att Jesus är min broder?” Och gav också svaret: ” O det broderskapet, se det gäller mer än allt vad här man nämna kan, ty i bredd med Jesus det mej ställer, ger mej rätt till samma arv som han” Betänk då att dom som sjöng det var enkla, fattiga, outbildade människor, som utnyttjades svårt i det framväxande industrisamhället. Ställda i bredd med Jesus själv och med rätt till samma arv som Han! En sanning som gjorde att dessa människor växte och såg sitt och sina bröders människovärde. Växte så att dom tog på sej uppdrag i församling, fack och kommunalpolitik. Dom var ju bror med Jesus!
Vilka sanningar har den betydelsen i dag? Vilka sanningar får människor att resa sig och förändra både sin egen och sina medmänniskors situation? Den kristna tron gör det forfarande, ”Jag har prövat att tro på Jesus….” Men vilka andra? Vi kanske tar fjärrkontrollen och klickar oss vidare till nästa ”sanning….”
måndag 7 februari 2011
Anders Östman, socialnämnden, politiker
Jag har fått mitt passerkort till Haninge kommuns kommunhus i dag. En kommunfotograf tog ett kort av mig. Ett kort som fick mig att se lite småkriminell ut. Och vips fick jag snabbt och lätt ett kort som öppnar åtmionstone en del dörrar till kommunens inre.Det är nämligen lite Fort Knox över Haninge kommuns kommunhus.Och säkert är det likadant i andra kommuners kommunhus. Stängda och låsta dörrar överallt. Varför är det så? Kommunhusen ska väl vara kommuninvånarnas förlängda arm och då borde det väl vara öppet och stora famnen mot kommuninvånarna. Men det handlar kanske både om arbetsro och terrorhot, vad vet jag?
På mitt kort står det nu Anders Östman, socialnämnden, politiker. Alltså namn, var i den kommunala apparaten jag hör hemma och funktion. Jag tycker nog att det borde ha stått fritidspolitiker på raden med funktion, och det föreslog jag också. Men kommunfotografen hade ingen sån text i sin manual så det fick bli politiker då.
Och som jag redan bekänt på min facebookstatus så nog kändes det lite stort att stå där med politikerkortet i handen. Lite stort och ansvarsfullt. Det kommunala självstyret är ju längre gånget i Sverige än förmodligen i något annat land, och där sitter nu jag. Partiet tyckte att min folkhögskoleerfarenhet gjode mig mera lämpad för socialnämnden än för t.ex byggnadsnämnden. Säkert en alldeles riktig partibedömning. Jag har förresten fått sällskap av en gammmal elev i den socialdemokratiska nämndgruppen. Jag hade henne i samhällskunskap och kanske satte det några spår hos henne. Även om det var präst hon blev så småningom. Men präster behöver ju också kunna lite samhällskunskap.
Själv ser jag också det politiska uppdraget som ett naturligt utflöde av min kristna tro. Kyrkor och samfund ska naturligtvis var partipolitiskt neutrala. En självklarhet, som Frälsningsarmén både lever upp till och ständigt betonar. Betonar så ofta att frälsningssoldaterna tenderar att bli ointresserade av det politiska livet. Och ändå tar vi ju, som enskilda människor, politisk ställning många gånger varje dag. Vi tycker att något är bättre än annat och förresten; att inte ta ställning är också att ta ställning. För det bestående och mot förändring! Lite märkligt är det också att aktiva kristna så ofta tycks hamna till höger, när de nån gång tar ställning. I USA är ju den kristna högern ett politiskt begrepp. En kristen höger som vill riva upp Obamas sjukförsäkringsreform därför att den ger staten för stor makt. Och en höger som vill liberalisera de redan ytterst liberala vapenlagarna där borta ytterligare. Exemplen skulle kunna mångfaldigas. Och här hemma läser vi dag i den borgerliga Dagens Nyheter om hur barnfattigdomen ökar snabbt. Och att de verkställande direktörerna i de största börsbolagen var och en tjänar ca fyrtio gånger mer än en industriarbetare. Därför bestämde jag mig tidigt att ställa mig på den politiska vänsterkanten. Men det är inte förrän nu efter pensioneringen som jag har kunnat engagera mig i partipolitiken. Det ska också ur det perspektivet bli intressant att flytta till Handen, Arbetarkommunen där är betydligt livligare än den ganska tynande socialdemokratiska föreningen i Dalarö.
Socialnämnden i Haninge kommun har väl inte fattat några särskilt omvälvande beslut under min ganska korta tid, och det mesta av de ca hundra sidor som jag får plöja igenom är väl förberett av skickliga kommunaltjänstemän. Dessutom är mitt lag i minoritet och opposition i nämnden. Men i några frågor har jag höjt en kristen röst. Det har handlat om ett bättre samarbete i drogfrågor med kyrkorna och övrigt föreningsliv i kommunen. Och det har handlat om vilka principer som bör gälla både när det gäller utskänkningstillstånd och när det t.ex gäller vilka krav man bör ställa t.ex på vårdnadshavare för ensamkommande flyktingbarn.
En kristen vänster! Det vill jag medverka till, både som partimedlem och som fritidspolitiker. Så jag får kanske beställa ett nytt passerkort med den texten..... Och som ny partiledare vill jag se... Nej jag väntar med det ett tag.
På mitt kort står det nu Anders Östman, socialnämnden, politiker. Alltså namn, var i den kommunala apparaten jag hör hemma och funktion. Jag tycker nog att det borde ha stått fritidspolitiker på raden med funktion, och det föreslog jag också. Men kommunfotografen hade ingen sån text i sin manual så det fick bli politiker då.
Och som jag redan bekänt på min facebookstatus så nog kändes det lite stort att stå där med politikerkortet i handen. Lite stort och ansvarsfullt. Det kommunala självstyret är ju längre gånget i Sverige än förmodligen i något annat land, och där sitter nu jag. Partiet tyckte att min folkhögskoleerfarenhet gjode mig mera lämpad för socialnämnden än för t.ex byggnadsnämnden. Säkert en alldeles riktig partibedömning. Jag har förresten fått sällskap av en gammmal elev i den socialdemokratiska nämndgruppen. Jag hade henne i samhällskunskap och kanske satte det några spår hos henne. Även om det var präst hon blev så småningom. Men präster behöver ju också kunna lite samhällskunskap.
Själv ser jag också det politiska uppdraget som ett naturligt utflöde av min kristna tro. Kyrkor och samfund ska naturligtvis var partipolitiskt neutrala. En självklarhet, som Frälsningsarmén både lever upp till och ständigt betonar. Betonar så ofta att frälsningssoldaterna tenderar att bli ointresserade av det politiska livet. Och ändå tar vi ju, som enskilda människor, politisk ställning många gånger varje dag. Vi tycker att något är bättre än annat och förresten; att inte ta ställning är också att ta ställning. För det bestående och mot förändring! Lite märkligt är det också att aktiva kristna så ofta tycks hamna till höger, när de nån gång tar ställning. I USA är ju den kristna högern ett politiskt begrepp. En kristen höger som vill riva upp Obamas sjukförsäkringsreform därför att den ger staten för stor makt. Och en höger som vill liberalisera de redan ytterst liberala vapenlagarna där borta ytterligare. Exemplen skulle kunna mångfaldigas. Och här hemma läser vi dag i den borgerliga Dagens Nyheter om hur barnfattigdomen ökar snabbt. Och att de verkställande direktörerna i de största börsbolagen var och en tjänar ca fyrtio gånger mer än en industriarbetare. Därför bestämde jag mig tidigt att ställa mig på den politiska vänsterkanten. Men det är inte förrän nu efter pensioneringen som jag har kunnat engagera mig i partipolitiken. Det ska också ur det perspektivet bli intressant att flytta till Handen, Arbetarkommunen där är betydligt livligare än den ganska tynande socialdemokratiska föreningen i Dalarö.
Socialnämnden i Haninge kommun har väl inte fattat några särskilt omvälvande beslut under min ganska korta tid, och det mesta av de ca hundra sidor som jag får plöja igenom är väl förberett av skickliga kommunaltjänstemän. Dessutom är mitt lag i minoritet och opposition i nämnden. Men i några frågor har jag höjt en kristen röst. Det har handlat om ett bättre samarbete i drogfrågor med kyrkorna och övrigt föreningsliv i kommunen. Och det har handlat om vilka principer som bör gälla både när det gäller utskänkningstillstånd och när det t.ex gäller vilka krav man bör ställa t.ex på vårdnadshavare för ensamkommande flyktingbarn.
En kristen vänster! Det vill jag medverka till, både som partimedlem och som fritidspolitiker. Så jag får kanske beställa ett nytt passerkort med den texten..... Och som ny partiledare vill jag se... Nej jag väntar med det ett tag.
lördag 5 februari 2011
Egypten ytterligare en gång
Behövs det en ytterligare kommentar om Egypten och händelserna där? Media är ju fyllda av kommentarer hela dagarna, och bloggvärlden svämmar över av tankar om vad som pågår på Tahrirtorget i Kairo. Om du därför väntar på några sensationella nyheter från min utsiktspunkt kan du sluta läsa här. Men jag utlovar ju smått och gott om smått och stort i min blogg, så varför inte. Särskilt gott är det ju inte, det som sker där på torget, men stort, och större kan det komma att bli. Undrar just varför alla har börjat säga Tahrir ( med ach-laut) förresten. När dramat började för nu snart två veckor sedan sa vi alla, utom möjligen Sveriges Radios Cecilia Uddén, Befrielsetorget, men nu har vi lärt oss ett arbiskt ord. Torget heter f.ö. Midan Tahrir (ميدان التحرير, [meˈdæːn el-, ettæħˈɾiːɾ) på arabiska.
Det stora i det som sker är naturligtvis att folket i arabvärldens folkrikaste land reser sig mot ett förtryck, som varat i decennier. Fast än så är det nog mest fråga om en stor del av "folk" i mångmiljonstaden Kairo. Jag undrar om "folk" i de enkla bostäder, som vi passerade längs vägen när jag besökte Egypten, är med i kampen. Och hur mycket dom vet, om vad som sker. Där har vi då ett av problemen i den demokrati som man kämpar för på torget. Att sprida tankar och idéer om allas lika värde och om fri-och rättigheter till massorna. Folkbildning kallas det och är en hörnpelare i varje demokrati. Ett annat problem är sen vad man kämpar för där på torget. Vilken uppfattning har man om demokrati i ett land som levt med diktatur åtminstone sedan 50-talets statskupp. Kung Farouk, som blev kung redan 1936 var för övrigt ingen förkämpe för vanligt folks rättigheter han heller. En tradition, som egyptierna ju levt med sedan faraonernas tid Och sen kom Nasser, Sadat och nu Mubarak. Hosni Mubarak var f.ö tänkt som nån sort övergångslösning när Anwar Sadat mördades 1981 av sina egna militärer. En övergångslösning, som varat sen dess....
Kampen på Befrielsetorget kommer naturligtvis att avgöras av hur USA ställer sig. Mubarak har under alla år var en stabil bundsförvant till USA, och därför har Obama och Hilary Clinton tassat mycket försiktigt i torgets utmarker. Stabila allierade och bundsförvanter är ju viktigare för USA än hur dessa skaffar sig sin stabilitet. Så kanske behöver vi påminna oss om, att USA alltid främjar sina egna intressen, inte fred och demokrati i nån sort allmän mening. Men nu tycks i alla fall USA ha höjt tonläget en aning. Det skulle nog EU och Sverige beöva göra också. Carl Bildt har ju varit närmast löjeväckande de senaste dagarna med sina till intet förpliktande utttalanden. Men han ingår kanske i samma klubb, som Italiens premiärminister Silvio Berlusconi, som i ett uttalande från Bryssel i går menar att president Mubarak är en ”vis man”. Fredrik Reinfeldt höjde i alla fall tonen i går när det visade sig att ett stort antal journalister angripits på torget. "Journalisterna är ju vara ögon och öron på plats för att vi ska kunna känna engagemang" sa han. Ganska välfunnet, faktiskt.....
Hur kommer kampen att sluta? Mitt tips är att när USA en gång bestämt sig, så kommer Mubarak att tvingas beställa fram en helikopter. Och detta långt innan valet i september. Det val som Carl Bildt ser som lösningen på problemen. Och vilka som sen ska ta över? Ja, där har nog Egypten lång väg att gå. Men det är i alla fall löftesrikt när människor börjat tro på sin egen skaparkraft och förmåga. Även om det är sorgligt och skamligt att det måste till blodspillan innan det får ske.....
Det stora i det som sker är naturligtvis att folket i arabvärldens folkrikaste land reser sig mot ett förtryck, som varat i decennier. Fast än så är det nog mest fråga om en stor del av "folk" i mångmiljonstaden Kairo. Jag undrar om "folk" i de enkla bostäder, som vi passerade längs vägen när jag besökte Egypten, är med i kampen. Och hur mycket dom vet, om vad som sker. Där har vi då ett av problemen i den demokrati som man kämpar för på torget. Att sprida tankar och idéer om allas lika värde och om fri-och rättigheter till massorna. Folkbildning kallas det och är en hörnpelare i varje demokrati. Ett annat problem är sen vad man kämpar för där på torget. Vilken uppfattning har man om demokrati i ett land som levt med diktatur åtminstone sedan 50-talets statskupp. Kung Farouk, som blev kung redan 1936 var för övrigt ingen förkämpe för vanligt folks rättigheter han heller. En tradition, som egyptierna ju levt med sedan faraonernas tid Och sen kom Nasser, Sadat och nu Mubarak. Hosni Mubarak var f.ö tänkt som nån sort övergångslösning när Anwar Sadat mördades 1981 av sina egna militärer. En övergångslösning, som varat sen dess....
Kampen på Befrielsetorget kommer naturligtvis att avgöras av hur USA ställer sig. Mubarak har under alla år var en stabil bundsförvant till USA, och därför har Obama och Hilary Clinton tassat mycket försiktigt i torgets utmarker. Stabila allierade och bundsförvanter är ju viktigare för USA än hur dessa skaffar sig sin stabilitet. Så kanske behöver vi påminna oss om, att USA alltid främjar sina egna intressen, inte fred och demokrati i nån sort allmän mening. Men nu tycks i alla fall USA ha höjt tonläget en aning. Det skulle nog EU och Sverige beöva göra också. Carl Bildt har ju varit närmast löjeväckande de senaste dagarna med sina till intet förpliktande utttalanden. Men han ingår kanske i samma klubb, som Italiens premiärminister Silvio Berlusconi, som i ett uttalande från Bryssel i går menar att president Mubarak är en ”vis man”. Fredrik Reinfeldt höjde i alla fall tonen i går när det visade sig att ett stort antal journalister angripits på torget. "Journalisterna är ju vara ögon och öron på plats för att vi ska kunna känna engagemang" sa han. Ganska välfunnet, faktiskt.....
Hur kommer kampen att sluta? Mitt tips är att när USA en gång bestämt sig, så kommer Mubarak att tvingas beställa fram en helikopter. Och detta långt innan valet i september. Det val som Carl Bildt ser som lösningen på problemen. Och vilka som sen ska ta över? Ja, där har nog Egypten lång väg att gå. Men det är i alla fall löftesrikt när människor börjat tro på sin egen skaparkraft och förmåga. Även om det är sorgligt och skamligt att det måste till blodspillan innan det får ske.....
torsdag 3 februari 2011
9421 var numret
Jag minns inte riktigt när jag kom i kontakt med telefonen för första gången. Men det måste ha varit nån gång på 50-talet. En stor svart låda av bakelit och en petmoj, där man slog numret genom att vrida på en nummerskiva, istället för att trycka på knappar. Och med en klyka ovanpå för luren. Mitt tidsminne är nog ganska gott, efterom Wikipedia säger att ”Bakelittelefonen, officiellt även kallad DBH 1001, m33, N1020 eller DE 702, var en svensk standardtelefon av bakelit som tillverkades i över trettio år mellan 1931 och 1962” Vår telefon fick numret 9421 av Kungliga Telegrafverket. Telia hette så då, inte för att kungen hade nåt att göra med vår bakelitlåda utan mera för att markera att det handlade om en statlig institution. Kungliga Postverket var en annan sån institution, som också det fungerade riktigt bra, åtminstone i jämförelse med dagens sentida efterföljare. Inte heller minns jag varför vår telefon fick nummer 9421, men det kan knappast ha varit någon sorts turordning. Grannar och goda vänner, som fick sin svarta låda av bakelit långt senare, fick ibland lägre nummer. En kunglig slumpgenerator, kanske. Riktnummer, där vi fick nummer 0660 var nog också en senare uppfinning, eftersom man fick beställa alla samtal till det som sen skulle bli andra riktnummerområden, genom en växeltelefonist. Såna finns det faktiskt fortfarande, men nu kallas dom nog receptionister eller nåt annat sånt….
Bakelitlådan blev snabbt nån sorts centralpryl i vårt hem. Den stod på en väl synlig plats, och när den ringde för inkommande samtal avbröts alla andra aktiviteter i det östmanska hemmet. Det var aldrig tal om att inte svara, eller att ”jag hittade inte telefonen”. Stor, svart och glänsande stod den alltid där som vår kontakt med omvärlden….
Allt du kunnat läsa hittills, utspelade sig naturligtvis på en annan planet, det förstår du ju säkert. I dag har dom smarta telefonerna, smartphones,tagit över det som tidigare var en telefonmarknad, dvs. en plats där man kunde ringa och ta emot telefonsamtal. Och i dag finns det inte heller något kungligt telegrafverk, som håller i trådarna. Det behövs ju inte heller nån som håller i några trådar eftersom det mesta är trådlöst, och idag kan man göra i stort sett allt med sin smartphone. Facetime, Retina-skärm, Multitasking, Video i HD, 5-megapixelkamera med LED-blixt, Gamecenter, Safari och Airprint har blivit vardagsmat tillsammans med massor av andra funktioner. Sen kan man faktiskt också ringa med dom. Och skicka textmeddelanden. Även om det inte är så lätt att hitta dom funktionerna bland alla andra appar.
Och smartphoneägarna är inte heller lättare att få tag på, än det var att ringa 9421, så småningom med en etta före och ett riktnummer, som sagt. Dom har ju så mycket annat att göra på sin s.k. telefon än att snurra på nummerskivan. Och dessutom vet dom inte heller alltid vart dom lagt den. Den är ju svår att hitta, eftersom den hela tiden blir allt mindre och allt lättare. Eller också bryr man sig inte om att svara. Man ser ju vem som ringer, eller också känner man igen vem det är av ringsignalen. Såna finns det nämligen hur många som helst.
Jag ser mig mig inte som någon teknikhatare eller bakåtsträvare, men jag har ingen smartphone. Jag ringer i stället eller skickar ett sms. Om jag nu hittar min telefon. Den är nämligen inte heller stor, svart och glänsande med en petmoj till nummerskiva. Och mitt nummer har många fler siffror än 9421......
Bakelitlådan blev snabbt nån sorts centralpryl i vårt hem. Den stod på en väl synlig plats, och när den ringde för inkommande samtal avbröts alla andra aktiviteter i det östmanska hemmet. Det var aldrig tal om att inte svara, eller att ”jag hittade inte telefonen”. Stor, svart och glänsande stod den alltid där som vår kontakt med omvärlden….
Allt du kunnat läsa hittills, utspelade sig naturligtvis på en annan planet, det förstår du ju säkert. I dag har dom smarta telefonerna, smartphones,tagit över det som tidigare var en telefonmarknad, dvs. en plats där man kunde ringa och ta emot telefonsamtal. Och i dag finns det inte heller något kungligt telegrafverk, som håller i trådarna. Det behövs ju inte heller nån som håller i några trådar eftersom det mesta är trådlöst, och idag kan man göra i stort sett allt med sin smartphone. Facetime, Retina-skärm, Multitasking, Video i HD, 5-megapixelkamera med LED-blixt, Gamecenter, Safari och Airprint har blivit vardagsmat tillsammans med massor av andra funktioner. Sen kan man faktiskt också ringa med dom. Och skicka textmeddelanden. Även om det inte är så lätt att hitta dom funktionerna bland alla andra appar.
Och smartphoneägarna är inte heller lättare att få tag på, än det var att ringa 9421, så småningom med en etta före och ett riktnummer, som sagt. Dom har ju så mycket annat att göra på sin s.k. telefon än att snurra på nummerskivan. Och dessutom vet dom inte heller alltid vart dom lagt den. Den är ju svår att hitta, eftersom den hela tiden blir allt mindre och allt lättare. Eller också bryr man sig inte om att svara. Man ser ju vem som ringer, eller också känner man igen vem det är av ringsignalen. Såna finns det nämligen hur många som helst.
Jag ser mig mig inte som någon teknikhatare eller bakåtsträvare, men jag har ingen smartphone. Jag ringer i stället eller skickar ett sms. Om jag nu hittar min telefon. Den är nämligen inte heller stor, svart och glänsande med en petmoj till nummerskiva. Och mitt nummer har många fler siffror än 9421......
onsdag 2 februari 2011
Kyndelsmässodagen
Det är kyndelsmässodagen i dag. Det upptäckte jag när jag rev av bladet från mitt almanacksblock. Och inte visste jag så mycket om kyndelsmässodagen inte, trots att det är en av de äldsta kristna högtiderna. Hur mycket visste du själv förresten? Så lite forskning har det alltså blivit i tidig morgontimma.
Dagen, som också kallas Jungfru Marie kyrkogångsdag, är en festdag i kyrkoåret ägnad minnet av hur jungfru Maria 40 dagar efter födelsen bar fram Jesus i templet. Detta gjorde Maria enl. en judisk tradition, som säger att ett nyfött barn skulle bäras fram i synagogan på den 40:e dagen efter barnets födelse. Fyrtio dagar efter den 25 december, Jesu födelsedag, blir den 2 februari, som alltså bär namnet kyndelsmässodagen i den svenska almanackan. Sedan 1772 firas kyndelsmässodagen i Sverige på söndagen närmast före eller efter 2 februari. Kyndelsmässodagen avslutar jultiden på kyrkoåret och kallas därför ibland för lilla julafton. I länder som följer den gregorianska kalendern och där dagen inte är en förpliktad helgdag firas den alltjämt den 2 februari. Gammelkalendariska ortodoxa firar den i stället den 15 februari, och en del kyrkor firar dagen den på 2 februari närmaste söndagen.
Om du behöver repetera bibeltexten så finns den hos Lukas. (Luk 2:22-35). Enligt Moses lag skulle allt förstfött av manskön helgas åt Herren. De förstfödda bland boskapen skulle offras, medan de förstfödda sönerna skulle lösas ut vid en månads ålder med ersättningsoffer bestående av silvermynt (2 Mos 13:2, 13, 4 Mos 18:15f). Detta sammanföll också med moderns rening. En kvinna som fött barn ansågs rituellt oren. Om kvinnan fött en son ansågs hon oren i 8 dagar fram till dess sonen omskars på den åttonde dagen. Sedan skulle hon vänta 33 dagar under sin "blödning- och reningstid" (3 Mos 12). När den tiden passerat skulle familjen offra ett lamm, eller om familjen var fattig två duvor, sedan var kvinnan rituellt ren igen.
Evangelietexterna berättar att den heliga familjen i Templet mötte en man vid namn Symeon, som där "väntade på Israels tröst". Den helige Ande hade berättat för honom att han inte skulle dö förrän han sett Messias. När han fick se Jesus uttalade han de ord som finns i Lukasevangeliet 2:29 ff, som ligger till grund för bönen Nunc dimittis.( Nu låter du Din tjänare....) Evangelietexten fortsätter berätta att i Templet mötte den heliga familjen också en profet vid namn Hanna.
Kyndelsmässodagen uppkom på 300-talet i östra Europa, och kom till väst på 600-talet tillsammans med flera andra mariadagar. Kyndelsmässodagen har fått sitt svenska namn av den gamla traditionen att fira ljusfest denna dag (lat. festum candelabrum eller missa candelarum). Kyndel är ett gammalt svenskt ord för ljus, bloss och har omvandlats till den svenska benämningen kyndelsmässa. Dess engelska namn är likaså Candlemas, och även på andra språk förekommer ordet "ljus" i namnet på dagen, till exempel på polska. I de katolska delarna av Tyskland kallas dagen för Mariae Lichtmess, vilket betyder Marias ljusmässa. Det finns många bondepraktikor omkring dagen.
Under medeltiden var det vanligt att man kom med sina nystöpta ljus till kyrkan för att få dem välsignade just den här dagen. Att ljus förknippas med kyndelsmässodagen hänger samman med att i dagens evangelietext beskrivs Jesusbarnet som "ett ljus med uppenbarelse" (Luk 2:32).Kyndelsmässosöndagen har temat "Uppenbarelsens ljus" i evangelieboken. Kyndelsmässosöndagen har på senare år i Sverige också blivit kyrkomusikens särskilda gudstjänsttillfälle.
Lite om dagen i dag. Man lär så länge man lever...
Dagen, som också kallas Jungfru Marie kyrkogångsdag, är en festdag i kyrkoåret ägnad minnet av hur jungfru Maria 40 dagar efter födelsen bar fram Jesus i templet. Detta gjorde Maria enl. en judisk tradition, som säger att ett nyfött barn skulle bäras fram i synagogan på den 40:e dagen efter barnets födelse. Fyrtio dagar efter den 25 december, Jesu födelsedag, blir den 2 februari, som alltså bär namnet kyndelsmässodagen i den svenska almanackan. Sedan 1772 firas kyndelsmässodagen i Sverige på söndagen närmast före eller efter 2 februari. Kyndelsmässodagen avslutar jultiden på kyrkoåret och kallas därför ibland för lilla julafton. I länder som följer den gregorianska kalendern och där dagen inte är en förpliktad helgdag firas den alltjämt den 2 februari. Gammelkalendariska ortodoxa firar den i stället den 15 februari, och en del kyrkor firar dagen den på 2 februari närmaste söndagen.
Om du behöver repetera bibeltexten så finns den hos Lukas. (Luk 2:22-35). Enligt Moses lag skulle allt förstfött av manskön helgas åt Herren. De förstfödda bland boskapen skulle offras, medan de förstfödda sönerna skulle lösas ut vid en månads ålder med ersättningsoffer bestående av silvermynt (2 Mos 13:2, 13, 4 Mos 18:15f). Detta sammanföll också med moderns rening. En kvinna som fött barn ansågs rituellt oren. Om kvinnan fött en son ansågs hon oren i 8 dagar fram till dess sonen omskars på den åttonde dagen. Sedan skulle hon vänta 33 dagar under sin "blödning- och reningstid" (3 Mos 12). När den tiden passerat skulle familjen offra ett lamm, eller om familjen var fattig två duvor, sedan var kvinnan rituellt ren igen.
Evangelietexterna berättar att den heliga familjen i Templet mötte en man vid namn Symeon, som där "väntade på Israels tröst". Den helige Ande hade berättat för honom att han inte skulle dö förrän han sett Messias. När han fick se Jesus uttalade han de ord som finns i Lukasevangeliet 2:29 ff, som ligger till grund för bönen Nunc dimittis.( Nu låter du Din tjänare....) Evangelietexten fortsätter berätta att i Templet mötte den heliga familjen också en profet vid namn Hanna.
Kyndelsmässodagen uppkom på 300-talet i östra Europa, och kom till väst på 600-talet tillsammans med flera andra mariadagar. Kyndelsmässodagen har fått sitt svenska namn av den gamla traditionen att fira ljusfest denna dag (lat. festum candelabrum eller missa candelarum). Kyndel är ett gammalt svenskt ord för ljus, bloss och har omvandlats till den svenska benämningen kyndelsmässa. Dess engelska namn är likaså Candlemas, och även på andra språk förekommer ordet "ljus" i namnet på dagen, till exempel på polska. I de katolska delarna av Tyskland kallas dagen för Mariae Lichtmess, vilket betyder Marias ljusmässa. Det finns många bondepraktikor omkring dagen.
Under medeltiden var det vanligt att man kom med sina nystöpta ljus till kyrkan för att få dem välsignade just den här dagen. Att ljus förknippas med kyndelsmässodagen hänger samman med att i dagens evangelietext beskrivs Jesusbarnet som "ett ljus med uppenbarelse" (Luk 2:32).Kyndelsmässosöndagen har temat "Uppenbarelsens ljus" i evangelieboken. Kyndelsmässosöndagen har på senare år i Sverige också blivit kyrkomusikens särskilda gudstjänsttillfälle.
Lite om dagen i dag. Man lär så länge man lever...
tisdag 1 februari 2011
Her name is Bond, Linda Bond
Frälsningsarmén har valt en ny general och världsledare. Normalt väljer inte organisationen sina ledare, utan som en följd av den militära hierarki, som redan 1878 blev rörelsens modell, utses ledare och beordras till sina uppgifter. Men när det gäller den allra högsta ledarfunktionen, generalen, ( man håller sig med bara en sådan) så väljs den. Visserligen inte i nån sorts allmänna val bland alla medlemmar, utan av Höga Rådet, men ändå ett val. Höga Rådet består av organisationens toppledare från olika håll i världen , den här gången 109 personer, 57 kvinnor och 52män. Och valet föll alltså på en kvinna, kommendör Linda Bond. Att en internationell organisation med mer än en miljon medlemmar och med verksamhet på alla kontinenter, leds av en kvinna är naturligtvis mycket ovanligt, men redan grundläggaren, William Booth sa ju för 150 år sedan att ”många av mina bästa män är kvinnor” Det är också tredje gången rörelsen leds av en kvinna.
Men, och ett sådant finns det naturligtvis. Man skall ju inte tala om kvinnors ålder, men Linda Bond är 64 år när hon tillträder sitt ämbete, och det är för gammalt, när en överlevnadsfråga för rörelsen är att rekrytera unga människor. Då behöver man också satsa på ett ungt ledarskap, och det har man inte gjort den här gången. Heller!! Linda Bond var dock i gott (?) sällskap. Av de nio kandidater, som Höga Rådet valde emellan, var två (2) födda på 50-talet medan de övriga sju var fyrtiotalister.
Frälsningsarmén har aldrig varit så stor som i dag och räknar mer än en miljon medlemmar i 123 länder i alla världsdelar. Tillväxten sker i Afrika och delar av Asien, men ingen av de generalskandidater, som Höga Rådet valde emellan, kom därifrån. Den nyvalda generalen , är själv kanadensare, och har ingen personlig erfarenhet av arbete i den del av världen där Frälsningsarmén växer. Som ledare för Fräsningsarmén i den del av Australien, som nyligen drabbats av svåra översvämningar, har hon däremot färsk erfarenhet av att leda det hjälp- och biståndsarbete, som blivit ett av rörelsens främst kännetecken på många håll i världen. Hur var det Winston Churchill sa? "Där det finns ett behov, där finns Frälsningsarmén….."
Den nyvalda generalens första uppgift brukar vara att utse sin stabschef, som då blir rörelsens nummer två. En förhoppning är då, att Linda Bond utser en yngre ledare från ett land i Afrika eller Asien. Det skulle vara en kraftfull signal om i vilken riktning utvecklingen måste gå.
Frälsningsarmén i Sverige leds också, sedan i dag faktiskt, av en kvinna, kommendör Marie Willermark. Hur kommer det att märkas att det är två kvinnor i ledningen av organisationen? Spännande både för feminister och andra. Kyrkorna har ju annars inte varit mer kända än andra organisationer när det gäller att satsa på kvinnligt ledarskap.
Kvinnor i toppen. Nu väntar vi bara på 70-talsgenerationen. Ledarskap kräver nämligen också erfarenhet. Och sånt skaffar man sig med tiden som redskap.Så 80-talisterna får ge sig till tåls och vänta. Och i väntan på nödvändiga reformer: Congratulations to the general-elect! And God bless You!
Men, och ett sådant finns det naturligtvis. Man skall ju inte tala om kvinnors ålder, men Linda Bond är 64 år när hon tillträder sitt ämbete, och det är för gammalt, när en överlevnadsfråga för rörelsen är att rekrytera unga människor. Då behöver man också satsa på ett ungt ledarskap, och det har man inte gjort den här gången. Heller!! Linda Bond var dock i gott (?) sällskap. Av de nio kandidater, som Höga Rådet valde emellan, var två (2) födda på 50-talet medan de övriga sju var fyrtiotalister.
Frälsningsarmén har aldrig varit så stor som i dag och räknar mer än en miljon medlemmar i 123 länder i alla världsdelar. Tillväxten sker i Afrika och delar av Asien, men ingen av de generalskandidater, som Höga Rådet valde emellan, kom därifrån. Den nyvalda generalen , är själv kanadensare, och har ingen personlig erfarenhet av arbete i den del av världen där Frälsningsarmén växer. Som ledare för Fräsningsarmén i den del av Australien, som nyligen drabbats av svåra översvämningar, har hon däremot färsk erfarenhet av att leda det hjälp- och biståndsarbete, som blivit ett av rörelsens främst kännetecken på många håll i världen. Hur var det Winston Churchill sa? "Där det finns ett behov, där finns Frälsningsarmén….."
Den nyvalda generalens första uppgift brukar vara att utse sin stabschef, som då blir rörelsens nummer två. En förhoppning är då, att Linda Bond utser en yngre ledare från ett land i Afrika eller Asien. Det skulle vara en kraftfull signal om i vilken riktning utvecklingen måste gå.
Frälsningsarmén i Sverige leds också, sedan i dag faktiskt, av en kvinna, kommendör Marie Willermark. Hur kommer det att märkas att det är två kvinnor i ledningen av organisationen? Spännande både för feminister och andra. Kyrkorna har ju annars inte varit mer kända än andra organisationer när det gäller att satsa på kvinnligt ledarskap.
Kvinnor i toppen. Nu väntar vi bara på 70-talsgenerationen. Ledarskap kräver nämligen också erfarenhet. Och sånt skaffar man sig med tiden som redskap.Så 80-talisterna får ge sig till tåls och vänta. Och i väntan på nödvändiga reformer: Congratulations to the general-elect! And God bless You!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)