Att plundra eller inte plundra

Vart har alla julgransplundringar tagit vägen? Julgransplundring var ju en fin gammal tradition, som innebar att man "klädde av" och "kastade ut" advents- och julsakerna på tjugondag Knut, som infaller just i dag, den 13 januari. Den traditionella julgranen "kastas ut", medan plastgranen, julgransfoten, adventsljusstaken och mycket annat av julpyntet ställs undan till följande jul.

Julgransplundringen brukar ses som en avslutning på den över en månad långa period av julfirande som inleds med första advent. Perioden omfattar advent, Lucia, jul, nyår och trettonhelgen. I samband med julgransplundringen ordnades i min barndom, särskilt för mindre barn, dans kring granen, olika lekar, rivning/uppätande av pepparkakshus, lotteri, fiskdamm och öppnande av fyllda smällkarameller. Detta skedde både i hemmen och i offentliga sammanhang som Folkets hus, förskolor, skolor, sportklubbar och kyrkor. För mig spelade den kommunala julgransplundringen på torget en alldeles speciell roll, ett alldeles speciellt år, förresten, Men det har jag ju redan nämnt om i något annat sammanhang.....

Traditionen har sitt ursprung i att man ursprungligen hängde bland annat äpplen i granen. Man plundrade alltså granen på godsaker och åt upp dessa. Ett annat ord för julgransplundring är julgransskakning. Och barren efter en skakning brukar finnas kvar i skrymslen och vrår under lång tid, hur väl man än städar.

En riktig julgransplundring kunde dessutom, och kan väl fortfarande, ge lite kraft inför oxveckorna. För dom är över oss nu. Och i år är dom fler än vanligt. Det är ungefär 100 dagar kvar till nästa sammanhängande ledighet, Hundra dagar eller 15 veckor. Och det får vi kanske ge kyrkomötet i Nicea 325 skulden för. Ofta hänvisar man nämligen till, att det vid det första konciliet i Nicaea år 325, skulle ha beslutats om att påskdagen skall infalla första söndagen efter första fullmånen efter vårdagjämningen. Men något sådant beslut finns inte bevararat i de protokoll som finns efter det kyrkomötet. Men så räknar man, och det tidigaste möjliga datumet som påskdagen kan infalla på är den 22 mars och det senaste är den 25 april. Mitt emellan dessa båda datum ligger den 8 april, som på sätt och vis alltså kan sägas vara det mest typiska påskdagsdatumet. I år infaller påskdagen den 24 april, så i år är oxveckorna nästan så många och så långa, som dom kan vara!!! 15 veckor av gråslaskigt vinterväder innan det blir sol, ägg, påskris och påskkäringar – och en längre ledighet. Då är det ganska skönt att vara pensionär, faktiskt.

Men mörkret, snön och vintern drabbar oss alla lika, och därför gäller det nu att göra allt för att förgylla vardagen och hålla humöret uppe. Så varför inte börja med att plundra.....

Du måste inte, men Du får!

De svenska folkrörelserna, av vilka de klassiska frikyrkorna var en viktig del, växte fram under 1800-talets senare del, som en upprorsrörelse mot tvång och förtryck. I Folkets Hus skallade sången: ” Båd stat och lagar oss förtrycka” och på Frälsningsarmén och i bönhuset sjöng man ”Du som tyngs av sorg och smärta, sök din tröst i Jesu famn.” Väckelsefolket kalldes sig också tidigt frikyrkor för att markera både friheten i Kristus och friheten från en dömande och fördömande statskyrka.

Men vart har friheten i Kristus tagit vägen? Betraktar folk i dag oss kristna som befriade människor? Och ser vi på oss själva som befriade människor? Jag är inte så säker på varken det ena eller det andra. Folk utanför kyrkan ser på oss som medlemmar i en kristen förening, där folk med religiösa intressen kommer samman. Och i det föreningstäta Sverige vet man att i varje förening är det mycket som måste ”göras” Och på kåren vet vi att det är många ”måsten” som måste klaras av. Vem ska ta hand om barnen under mötet? Vem ska ta det finansiella ansvaret som skattmästare? Har du skrivit upp dej på kaffelistan? Vem kan vara mötesvärd på söndag? Måste, måste… Och jag borde naturligtvis, men jag orkar inte…..

Frihet i Kristus innebar då, för länge sen, att människor fick uppleva frid och ro i Jesu närhet. Frid och ro samtidigt som Han fick göra något påtagligt, något fysiskt och konkret i deras liv. Om han endast hade gett ett exempel och talat i teoretiska termer om människans frihet och upprättelse hade han kanske inte varit så provocerande i den religiösa maktens ögon? Om han enbart var en andlig filosof och inte gjort alla underverk i människors kroppar, förmerat bröd och fisk, gått på vattnet och stillat stormen, kanske dialogen och relationen till världen varit bättre?

Den "religiösa" människan önskar ofta att Jesus vore andligare. Och att kyrkan vore andligare. Dom talar t.o.m. ibland om "den andliga verkligheten". Som om det fanns flera verkligheter. Jesus är andlig, men han är mer än andlig. Jesus är Gud som blev människa. ”Han blev i allt som vi, för att vi i allt skulle bli som han”, brukade de gamla fäderna säga. Jesus Kristus blev kropp med blod, svett, hår, skägg och till och med avföring. Han blev människa (Joh 1:14). Och därför att han blev människa blir friheten i Kristus mer än en andlig fråga. Det blir en fråga för hela människan. Gud inbjuder oss att leva i friheten i Kristus. I hans gemenskap blir vi allt det Gud vill vi ska vara, och det är precis detsamma som det vi själva egentligen vill vara. Och då måste vi ingenting men vi får. Får dela med oss, får kasta alla masker och förklädnader, får både ge och ta emot, och stöd och hjälp. Vi blir allt det Gud vill att vi ska vara. Vi får göra som Gud. Bli människa. Människa på riktigt.

Är det fult att tjäna pengar?

När jag jobbade på Stridsropets redaktion var en av mina uppgifter att skriva två olika tidningsledare var fjortonde dag. En utåtriktad och gärna lite evangelisk, och en lite mera intern, för att elda massorna. Inte vet jag hur väl jag lyckades med varken det ena eller det andra, och en del av dessa alster blev heller aldrig publicerade. Av olika anledningar. När jag nu har börjat städningen, för att så småningom flytta från det hus, där vi bott i mer än fyrtio år, upptäcker jag då också en del av dessa icke-publicerade artiklar. Och nu, när jag inte har ansvar för något annat än för mig själv och mina egna tankar tilllåter jag mig att blogga fram ett och annat sånt alster.

Här kommer ett om pengar och hurvida det är fult att tjäna sådana..... Och när jag hänvisar till Frälsningsarmén beror det främst på att jag som sagt jobbade där när det begav sej.

"I Sverige lär några få procent av befolkningen äga 30% av rikedomen. Visst låter det mycket. Ingvar Kamprad är en av de rikaste personerna inte bara i vårt land, utan i världen nu och vi ser honom ofta i TV när han åker och öppnar nya IKEA- varuhus i världen. Jag gillar Kamprad, han har slavat ihop sin förmögenhet. Hans platta paket har blivit utskrattade och han har kämpat. Nu är han rik och nästan varje hem har minst en sak från IKEA. Är det då fult att tjäna pengar?
Man skall då komma ihåg, att det inte är så att Kamprad har madrassen full av pengar. Han investerar sina pengar i nya varuhus och säkerligen i andra företag. Dessa företag sysselsätter flera tusen personer. Personer som får chansen att tjäna egna pengar och kanske en dag uppfylla någon av sina drömmar. Kanske är det inte drömmar om en ny Ferrari ståendes i garaget. Kanske är det bara drömmen att en dag få göra den där resan till Thailand man drömt om, eller kanske bara en helg i Köpenhamn. Heder åt Kamprad och andra i hans ställning!

Jag är en av dem som anser att det är viktigt med ett skyddsnät. Både ett ekonomiskt och ett socialt. Frälsningsarmén möter många människor, där allt gått sönder i livet. Och då har generationer av svenskar kunnat lita på ett fungerande skyddsnät. Det har varit oerhört viktigt för många människor. Men man skall inte kunna "leva" på bidrag under en längre tid. Ett tag kan det vara nödvändigt, och kanske till och med bra för den enskilda individen. Men förr eller senare så behöver man ändå tjäna sina egna pengar. Men måste detta innebära att man skall kunna göra ekonomisk vinst på alla områden? Det behöver inte nödvändigtvis vara så.

Klyftorna har ökat de senaste åren. Men vad är det som har ökat? Förmågan till lyx? Sättet att få mat på bordet? Frälsningsarmén ser, att den klyfta som ökar, är förmågan att klara sin vardag. Klyftan mellan dem som har och dem som inte har. Ensamstående föräldrar får svårare att klara sig liksom studenter. Och pensionerna har inte följt prisutvecklingen i övrigt, något som politikerna snarast behöver se över. ( detta skrev jag innan jag själv blev pensionär!)Nu har möjligheter öppnats för privata ägare att driva sjukhus och skolor. Att driva en verksamhet kräver idéer om hur man kan förbättra den. Människor med idéer om en bättre sjukvård eller skola tillåts att pröva dem. Om de privata alternativen faller patienter och elever i smaken kan de utöka sin verksamhet, annars får de lägga ned.
Utvecklandet av en verksamhet kräver dock kunskap. Om det torde de flesta vara överens. Men är det bara vinstintresset som gör att människor vågar skaffa sig kunskap och pröva en idé. Jag tror inte det. Jag tror att samhället på nytt måste ta sitt ansvar för det som är samhällets kärnverksamheter. Och dit hör t.ex. vård och omsorg. De som jobbar i kärnverksamheterna måste få bättre betalt, bestämmelser måste förenklas och större frihet måste tillåtas. Alternativa idéer måste ges rum även i den offentliga sektorn. Och för mig är det inte främst en ägarfråga utan en fråga om inflytande."

Och nu undrar jag varför dessa tankar aldrig publicerades? Minnet sviker......

Var dag en sällsam gåva

Efter alla aftnar, dagar och mellandagar har du nu äntligen blivit vardag igen.Bussar och tåg är tänkta att gå enl. normala tidtabeller igen. Är tänkta att, alltså…. Affärerna återgår till normalt öppethållande. Om det nu är nån skillnad? Mellandagsreorna började ju redan klockan sju på juldagens morgon på en del ställen. Och skolorna börjar igen. Där märks i alla fall skillnaden, och inga samhällsförändringar i världen torde kunna ändra på längden på sommalov, jullov, sportlov och andra lov. Det vore intressant att veta vilken roll de olika lärarfacken spelar för detta förrestan Jag ska dock aldrig glömma reaktionerna när jag under min rektorstid råkade jämföra lärarnas arbetsvillkor med snabbköpskassörskornas stress i jultid. Och jag som trodde att vi var vänner och kollegor, lärarna och jag…..

Men nu är det alltså vardag igen. Och vad ser vi då fram emot efter alla aftnar, dagar och mellandagar.Vad är det jag ser fram emot? Frågan ställdes i en tidning nyligen, inför det nya året. Och svaren? En hoppades komma in på en utbildning, medan de övriga fem inte direkt kunde komma på någonting som man såg fram emot. Ibland kan jag känna igen mig i de fem, och säkert är det många som nu inför det nya året har svårt att komma på något att se fram emot. Det blir den vanliga lunken med dom vanliga rutinerna.

Men det är ju helt oacceptabelt. Alla människor borde ha någonting att se fram emot.
Det är ju själva drivkraften och glädjen i vardagen. Det kan vara små enkla saker
eller vilda drömmar, men har man ingenting att se fram emot får man ju heller inte kraften att klara av det som är jobbigt. Har man inget att se fram emot, är det risk att jag fyller mitt liv bara med problem.

”Vad är det jag ser fram emot?” borde man kanske fråga sig själv ibland. Om det då blir alldeles tomt i huvudet är det kanske dags att börja fundera över vad jag skulle kunna göra i mitt liv så att jag har någonting att se fram emot. Man behöver både småsaker i vardagen att se fram emot, kanske äta lunch med en god vän. Men man behöver också stora drömmar. Alla stora drömmar och visioner blir säkert inte förverkligade, men det man har väntat och planerat länge för, fyller en också med livskraft, både när man planerar och drömmer, och om väl dagen kommer då man får göra det man längtat efter.

Jag undrar ibland varför vi har så svårt att hitta något att se fram emot. Är det för att vi aldrig hinner tänka och känna efter vad det är vi längtar efter? Livet går ju så fort och blir det tråkigt på den ena TV-kanalen så slår vi genast över till nästa kanal. Får vi tråkigt bara ett ögonblick så fortsätter vi genast med något annat som kan förströ oss en stund. Kanske är det så att vi aldrig lugnar ned oss så mycket att vi hinner känna efter vad vi längtar riktigt efter. Nu är julen över och med den ledigheten för de flesta. Och då blir frågan viktig. Det är viktigt att hitta något att se fram emot, för att man ska må bra.

Det kyrkan står för, handlar väldigt mycket om hopp, förväntan och framtidstro. Det finns alltid nya möjligheter, och även om jag själv har svårt att se fram emot något, så vet vi att livet ibland erbjuder oss nya och oväntade möjligheter, som vi själva inte har kunnat förutse. Vi har ett ansvar för att se till att vi har något att se fram emot. Vi kan själva vara med och skapa. Men sedan är livet så generöst att det hela tiden bjuder på nya möjligheter, som vi inte har kunnat förutse. Så till och med den mörkaste dagen kan helt plötsligt förvandlas till en ljus dag.Vi får alltså vara hoppfulla och ha kvar ett hopp och en förväntan på framtiden även när vi själva inte direkt har något som vi ser fram emot. Våga vara barnsligt nyfiken, som när man som barn kunde vakna och känna en spänning och förväntan över vad den här dagen ska innehålla.

Och så är ju också varje dag faktiskt en sällsam gåva, en skimrande möjlighet. Var dag är en nåd dej given, från himlen, besinna det. Precis som vi sjunger i den gamla psalmen

Allting är möjligt

Tänk om allt hade varit annorlunda. Tänk om Bibeln bara varit en sagobok. Och tänk om Jesus inte hade uppstått. Tänk om….. Då hade, som redan Paulus konstaterade, vi, som kallar oss kristna, varit de mest ömkansvärda av alla människor. Vi hade gått på världens blåsning, och världshistorien hade tagit en helt annan vändning. Människor med religiösa intressen hade visserligen kunnat fortsätta att samlas till sammankomster, men kraften, engagemanget och hänförelsen hade säkert ebbat ut med tiden.

Men redan innan gryningen den där speciella söndagsmorgonen ljöd ropet: KRISTUS ÄR UPPSTÅNDEN—JA, HAN ÄR SANNERLGEN UPPSTÅNDEN! Och graven var tom! Det var alltså inga sagor. Och inga fromma önskningar av några överspända drömmare. Kristus är uppstånden och därmed är allting möjligt!! Vänskap i stället för fiendskap, kärlek i stället för hat och solidariet och tolerans i stället för vassa armbågar. Frälsning för världen och ett återställande av skapelsen.

Solidaritet förresten! Det ordet används ju knappast längre. Inte ens i varken i kristna eller socialistiska kretsar. Det är mera sköt dej själv och skit i andra som gäller. Men i början var det inte så. Dom som hade mött den Uppståndne och dom som trodde att Han verkligen levde tog sig an svaga, utstötta och marginaliserade människor. Dom fick känna att dom räknades och fick tillbaka sitt människovärde.

Ett nytt år har just börjat. Nyårtslöften och nya tag. Tänk om vi kunde börja leva i vetskapen om att Jesus faktiskt lever. Inte bara ha det som en teori eller inlärd fras, utan verkligen leva med det varje dag. Jesus lever och därmed är allting möjligt. Freden kan återställas, sjuka människor kan bli friska, brustna relationer kan bli helade och hela skapelsen kan räddas. Precis som Han sa en gång!

Men då måste vi kristna börja tro på HELA evangeliet igen. Nu samlas en del för att i karismatisk hänförelse, sluta ögonen ( möjligen för att stänga världens elände ute) lyfta händerna ( möjligen för att slippa smutsa ner dem) och jubla i det man kallar lovsång. Vän av ordning undrar då vad resten av gudstjänsten ska rubriceras som…. Detta medan andra predikar och lyssnar till nån sorts socialt evangelium, som handlar om orättvisor, bristande solidaritet och om vårt ansvar för skapelsen. Allt detta medan både människor och planeten jorden mår allt sämre.

Kraftsamling, mina kristna vänner, måste bli ordet nu! Låt oss göra det till ett gemensamt nyårslöfte! Jesus har uppstått för HELA människan i HELA skapelsen. Min kompis William Booth sa ju i slutet av 1800-talet att soppa, tvål och frälsning är vad som behövs för att rädda världen. Fast det låter mycket bättre på engelska: Soup-soap-salvation.Och inte var han först med det inte! Det hade Jesus ju själv sagt.
Och just därför är faktiskt allting möjligt. Precis ALLT

Ingen tidning

Min brevlåda är tom nu på morgonen. Din säkert också. För dej med prenumeration på en sexdagarstidning är det säkert väntat, det är ju helgdag i dag. Men för mig,som prenumererar sju dagar i veckan, är detta en av ganska få dagar utan utgivning. Mitt liv-och husorgan har elva såna dagar i år, och nu dröjer det till långfredagen, den 22 april, nästa gång. Och jag, med ett kort förflutet på en tidningsredaktion, unnar både den skrivande och all annan personal vila och sovmorgon i dag.

Men om tidningen nu hade kommit ut i dag. Vad hade vi då fått läsa? Vi hade säkert fått läsa om en person, som försökte kapa ett plan på väg från Oslo till Ankara, men som dessbättre misslyckades. Vi hade också fått läsa om ett spädbarn, som hittades i en resväska i Hamburg. Hon, det var nämligen en flicka, var en dag gammal, och det var minusgrader ute när hotellets portier blev uppmärksammad på väskan och först trodde han bara det låg tyger i den. Men två timmar senare hördes ljud, barnet upptäcktes och kunde snabbt föras till sjukhus. Hennes tillstånd uppges vara väl, men sjukhuset tror att mamman är i behov av vård, eftersom navelsträngen klippts av amatörmässigt.Och kanske hade tidningen hunnit få med nyheten om att chefen för Nordirlands största vattenbolag avgår i spåren av den stora vattenkrisen i december, då 40 000 människor blev utan vatten i veckor. Och då undrar man ju hur det blir i Östersund. Blir det några rullande huvuden där?

Sen beror det ju naturligtvis på vilken tidning som brukar ligga i brevlådan hos dej. I Umeå hade du säkert på första sidan fått läsa, att den gamle skidkungen Assar Rönnlund är död. Polisen har också gripit en man, misstänkt för misshandel på Ersboda. Det står faktiskt på, men varför heter det inte i.... Och i Gävle sätter flygande halm stopp för bockbränning. Det säger bockgeneralen Eje Berglund. Tänk att vara bockgeneral, förresten.Och en rymling från en rättspsykiatrisk avdelning i Sundsvall greps odramatiskt i Uppsala.Det kunde också ha stått i tidningen, om Du i Gävle fått någon.

Och i Växjö har sjutton personer, som inte vågat gå hem själva på mörka fredags-och lördagskvällar, tagit hjälp av medvandrarna, som sen i höstas finns i staden. Och du, som bor i Småland, och är nyfiken på vart blåljusen var på väg, kan läsa om det på Polisens Kronoberg hemsida. Det hade du fått veta om inte brevlådan varit tom. Och i Helsingborg angreps en busschaufför sent på onsdagskvällen av en knivbeväpnad rånare. Det var klockan 22.06 på Humlegårdsgatan i Ramlösa som busschauffören rånades på växelkassan. Kniven skall enbart ha använts för att hota chauffören. Rånarens byte blev en mindre summa pengar.Signalementet på gärningsmannen beskrivs som mycket ytligt men det finns en video från en övervakningskamera som polisen kommer att titta på. Det kommer ske tidigast under torsdagen. Men det fick Du inte veta, därför att brevlådan var tom. Inte heller att Rögle gjorde sin bästa match på länge när dom i hockeyallsvenskan slog Oskarshamn med 3-2 efter förlängning.

Men på andra sidan sundet, i Helsingör, kan du läsa om att pölsemanden på Axeltorv har sin pölsevogn öppen mellan 22.00 och 05.00 på helgerna. Där är det nämligen vardag i dag, och tidningen kommer, precis som vanligt.

Men hellre en helgdag utan tidning än en vanlig vardag med liv-och husorganet i brevlådan. Eller?

Dröm och dröm stort!

Jag är skeptisk till att avge nyårslöften. Kanske främst för att mina egna ansträngningar i den vägen genom åren ofta varit ganska misslyckade. Lova stort på nyårsafton och bryta löftet på nyårsdagen har varit modellen. Dålig vilja eller dålig karaktär? Ofta förmodligen en kombination av båda.

Men i år ska det bli annorlunda! Mitt nyårslöfte den här gången är nämligen av en annan karaktär. Jag ska börja drömma stort. Jag ska bli en möjlighetstänkare. Bakgrunden är egentligen den predikan som vår kårledare hade i årets första gudstjänst på kåren. Jag tolkade honom ( han är amerikan, liksom sin fru, och vi är en grupp som hjälps åt med tolkningen) och som tolk brukar åtminstone jag inte lyssna så mycket utan mera höra. Och det är skillnad på att lyssna och att höra, och tolken hör mer än lyssnar. Men den här gången lyssnade jag verkligen också, samtidigt som jag hörde.

Major Cornell, han heter så, talade om att drömma och att våga ha visioner, och han gjorde det utifrån profeten Joel i Gamla Testamentet och utifrån Petrus och hans tal på den första pingstdagen. Och budskapet var klart: Våga drömma och våga drömma stort! Ett nyårslöfte från mig, som sällan drömmer medvetet alls, och som nästan aldrig kommer ihåg vad jag drömt Men tänk om vi har hemligheten här. Tänk om jag skulle våga drömma om vad Gud kan göra med mig, och vad Han kan göra med min församling. Då blir kåren något annat än en förening för människor med religiösa intressen. Om jag börjar drömma om att kåren kommer ut på gator och torg igen, att vår kår blir de kyrklösas kyrka, precis som Gud vill, och som William Booth hade tänkt sig meningen med sin frälsningsarmé, vad skulle inte kunna hända då?

Och Cornell angav också riktningen för drömmarna och visionerna. Låt oss drömma om en kår som längtar efter att studera Guds Ord och att be. En kår som samlas i små grupper för att dela både bördor och glädjeämnen med varandra och en kår som tar ansvar både här hemma och för utvecklingen i världen. Frälsningsarmén finns i mer än 120 länder i alla världsdelar och i de flesta av dessa länder har folk det mycket sämre än vad jag har det, Haiti, Bangladesh, Indien, men också Rumänien och Moldavien. T.ex! Men jag berörs inte så mycket av denna fantastiska internationalism.Inte så mycket som jag borde och kunde. Men bibelstudium, bön och kraften i små grupper, som delar livet med varandra, kan ändra på det. Drömmar om att mina ögon ska öppnas för andra människor både långt borta och väldigt nära…… Såna drömmar borde bli mina. William Booth angav ju ” others, dom andra” som vår målgrupp.

Och resultatet av Petrus vision på pingstdagen blev att tre tusen personer blev frälsta och anslöt sig till församlingen på en enda dag.Ett fantastiskt resultat av drömmar, visioner och möjlighetstänkande. Och sånt brukar inte riktigt ligga för en realist som mig. Men nu lovar jag. Eller lovar i alla fall att försöka. Försöka drömma och att drömma stort!

Och då kanske andra nyårslöften som att motionera mera, äta nyttigare, gå ner i vikt och annat sånt hänger med på köpet...