I dag ska vi skriva julkort, hustrun och jag. Det är sista dagen för att att Posten Norden ska hinna leverera i tid till jul. Och hustrun ska koka knäck och karameller. Och så ska vi på fest i kväll. Och sen så.....Hur mycket stress är jufriden värd egentligen? Och ändå är ju jag som pensionär mycket privilegierad. Alla som jobbar måste ju hinna med att göra det också. Mitt i julstressen. De allra flesta av oss jobbar nog på rejält nu, för att uppnå den efterlängtade julfriden.
Och så har vi julstöket. Hur mycket behövs för att julstämningens skull? Jag har aldrig riktigt förstått att det inte skulle räcka med en vanlig veckostädning för att julfriden ska infinna sig. Det blir ju ändå så barrigt av julgranen. Ja, visst, ja! Den måste man ju också hinna ut och köpa.Eller borde man övergå till plastgran? För miljöns skull inte minst. Den tanken stressar också....
Och resestressen? Själva åker vi bort i jul. Men annars? Hur många orkar vi hälsa på och hur många orkar vi bjuda hem? Vad måste vi och vad vill vi? Vad är realistiskt och vad är romantiska drömmar om en släktjul där alla trivs tillsammans?
Jakten på julklapparna då? Enligt en undersökning är det just julklapparna som stressar mest.Det är inte enkelt att göra varandra nöjda. Hur får man till det lilla extra till den som har allt? Typiskt i-landsproblem kan man tycka. Det finns säkert många anledningar till julklappsstress - tidsbrist, penningbrist, högt uppskruvade förväntningar, dåligt samvete. Det måste gå att rationalisera bort juklapparna till de vuxna och ger bara till barnen, som får desto mer..... Men är det så klokt. När Bibeln säger att Gud älskar en glad givare, så finns det nog en hemlighet med att ge. Kanske är det helt enkelt så, att man blir glad av att ge. Den glädjen ska vi väl inte missunna barnen. Vi ska inte utarma dem med att bara ösa på med julklappar utan att ge dem chansen att själva ge. Och troligen är de mer uppfinningsrika i att komma på bra julklappar som passar deras kassa än vad vi vuxna är.
Att pliktskyldigast klämma in julevangeliet mellan Kalle Anka och maten ger förmodligen inte heller den rätta julfriden. Inte heller att rationlisera bort julevangeliet till förmån för Karl-Bertil Jonsson. Även om han tillhör julens höjdpunkter för mig. Man kanske hinner med både och...? Kanske bäst att fly allt och åka till Florida eller soliga Thailand. Men jul i 35 graders värme? Nej, det ger nog varken frid eller stämning.
Förresten så borde man också hinna med att engagera sig i något julfirande för ensamma och utslagna. Stress, stress...
Har det alltid varit så här? Eller hur blev det så? Hur vill vi egentligen ha det? Så här skrev Zacharias Topelis i slutet av 1800-talet, och nog andas väl det julfrid? Men vägen dit var säkert lång då också.
Giv mig ej glans, ej guld, ej prakt
i signad juletid.
Giv mig Guds ära, änglavakt
och över jorden frid.
Giv mig en fest, som gläder mest
den Konung jag har bett till gäst.
Giv mig ej glans, ej guld, ej prakt,
giv mig en änglavakt.
Giv mig ett hem på fosterjord,
en gran med barn i ring.
En kväll i ljus med Herrens ord
och mörker däromkring.
Giv mig ett bo med samvetsro,
med glad förtröstan, hopp och tro.
Giv mig ett hem på fosterjord:
och ljus av Herrens ord.
Till hög, till låg, till rik, till arm
kom, helga julefrid.
Kom barnaglad, kom hjärtevarm
i världens vintertid.
Du ende, som ej skiftar om,
min Herre och min Konung, kom.
Till hög, till låg, till rik,till arm
kom glad och hjärtevarm.
Så lite, eller mycket julstress, är kanske en förutsättning för julfrid. Så: God och Fridfull Jul mitt i stressen!
torsdag 16 december 2010
tisdag 14 december 2010
Såna är dom inte, muslimerna
Detta blogginlägg, som faktiskt är det 250:e i ordningen, var tänkt som nåt sorts jubileumsnummer, med tillbakablickar på smått och stort, som förevarit i spalten. Men så blev det inte.
Och anledningen? Jag kan höra mumlet i folkdjupet: Var det inte det vi trodde? Såna är dom, muslimerna… Det är då tryggt att veta att t.o.m sverigedomokraterna, åtminstone Jimmy Åkesson och hans kamrater i riksdagen, faktiskt gått ut och sagt att det vore fel att fördöma en hel grupp, för vad en vettvilling ställt till med. Men för säkerhets skull, för att kunna behålla de bruna skjortorna på, lägger Åkesson till, att just det här har han varnat för länge….
Men såna är dom inte, muslimerna. Låt oss slå fast det. Kanske får vi nån gång veta vem han var, självmordsbombaren Taimour Abdulwahab, och vilka motiv, som drev honom att begå det självmord, som hade kunnat bli en långt värre katastrof. Var han ensam eller hade han medhjälpare? Vart var han på väg? Frågorna är många, men det viktiga är ändå hur vi nu hanterar den rädsla som har drabbat oss alla. Det är med stor tveksamhet, som jag ser i bladen hur politiker av alla kulörer, påhejade av journalister och myndigheter, nu ropar på mer kontroll och hårdare tag.
Istället för att öppna upp samhället, slå in på på en väg med en politik som leder till minskad arbetslöshet och minskad segregation så föreslås nu, att man ska slå in på en politik för ökade spänningar i samhället, mer övervakning, mer kontroll och mer repression. Det enda undantag jag hittat är Jan Guillou, och jag måste medge att det känns ovant att säga nåt positivt om honom. Han konstaterar i Aftonbladet, att det är sådant som kan skapa fler självmordsbombare. Hårdare tag skapar inte mindre missnöje, utan mer. Det skapar ett samhälle som blir som Storbritannien, med övervakningskameror och avlyssning överallt. Men det skapar inte ett samhälle där självmordsbombare blir ovanligare.
Alldeles utan stöd av Guillou, påstår jag nu, att det är så ovanligt med terrorister och självmordsbombare i Sverige att det inte finns anledning att vidta några som helst åtgärder med anledning av bomberna i Stockholm. Och absolut inte mer övervakning. För det hjälper ju inte. Abdulwahab har levt större delen av sitt vuxna liv i Storbritannien, ett land med mycket mer övervakning, avlyssning och kontroll än i Sverige. Det var också där, som hans samhällsyn radikaliserads så till den milda grad, att han blev självmordsbombare. Varför ska vi skapa den typen av samhälle också i Sverige? Muslimsk terrorism i Sverige är inget problem. Muslimerna är inte såna.....
I Storbritannien genomför man hundratals gånger varje år den typ av angrep mot helt oskyldiga människor, som vi såg i Göteborg nyligen hela tiden. Som en konsekvens av det kontroll och övervakningssamhälle man skapat där.. Men mot terrorism hjälper det uppenbarligen inte. Snarare tvärtom, det skapar fler hatiska människor.
Och kyrkans roll då? Jag brukar ju försöka att fläta in den i kanske de flesta av mina blogginlägg och här handlar det nog mest om att bidra till en större förståelse i ett mångkulturellt samhälle. Det är inte så att allt muslimskt är fel och allt västerländskt är rätt. Men inte heller tvärtom. Och Frälsningsarmén med verksamhet i mer än 120 länder i alla världsdelar borde kanske kunna spela en särskild roll i skapandet av denna förståelse. Vid återuppbyggnaden av samhället efter tsunamin fick Frälsningsarmén mycket kritik för att man vid återuppbyggnaden av städer och byar i Acheprovinsen i Indonesien även byggde upp de raserade moskéerna. Kritik, men även tack och beundran från den muslimska lokalbefolkningen. Kanske kan man på nytt bli en brobyggare mellan kulturer.
För dom är inte såna, muslimerna.
Och anledningen? Jag kan höra mumlet i folkdjupet: Var det inte det vi trodde? Såna är dom, muslimerna… Det är då tryggt att veta att t.o.m sverigedomokraterna, åtminstone Jimmy Åkesson och hans kamrater i riksdagen, faktiskt gått ut och sagt att det vore fel att fördöma en hel grupp, för vad en vettvilling ställt till med. Men för säkerhets skull, för att kunna behålla de bruna skjortorna på, lägger Åkesson till, att just det här har han varnat för länge….
Men såna är dom inte, muslimerna. Låt oss slå fast det. Kanske får vi nån gång veta vem han var, självmordsbombaren Taimour Abdulwahab, och vilka motiv, som drev honom att begå det självmord, som hade kunnat bli en långt värre katastrof. Var han ensam eller hade han medhjälpare? Vart var han på väg? Frågorna är många, men det viktiga är ändå hur vi nu hanterar den rädsla som har drabbat oss alla. Det är med stor tveksamhet, som jag ser i bladen hur politiker av alla kulörer, påhejade av journalister och myndigheter, nu ropar på mer kontroll och hårdare tag.
Istället för att öppna upp samhället, slå in på på en väg med en politik som leder till minskad arbetslöshet och minskad segregation så föreslås nu, att man ska slå in på en politik för ökade spänningar i samhället, mer övervakning, mer kontroll och mer repression. Det enda undantag jag hittat är Jan Guillou, och jag måste medge att det känns ovant att säga nåt positivt om honom. Han konstaterar i Aftonbladet, att det är sådant som kan skapa fler självmordsbombare. Hårdare tag skapar inte mindre missnöje, utan mer. Det skapar ett samhälle som blir som Storbritannien, med övervakningskameror och avlyssning överallt. Men det skapar inte ett samhälle där självmordsbombare blir ovanligare.
Alldeles utan stöd av Guillou, påstår jag nu, att det är så ovanligt med terrorister och självmordsbombare i Sverige att det inte finns anledning att vidta några som helst åtgärder med anledning av bomberna i Stockholm. Och absolut inte mer övervakning. För det hjälper ju inte. Abdulwahab har levt större delen av sitt vuxna liv i Storbritannien, ett land med mycket mer övervakning, avlyssning och kontroll än i Sverige. Det var också där, som hans samhällsyn radikaliserads så till den milda grad, att han blev självmordsbombare. Varför ska vi skapa den typen av samhälle också i Sverige? Muslimsk terrorism i Sverige är inget problem. Muslimerna är inte såna.....
I Storbritannien genomför man hundratals gånger varje år den typ av angrep mot helt oskyldiga människor, som vi såg i Göteborg nyligen hela tiden. Som en konsekvens av det kontroll och övervakningssamhälle man skapat där.. Men mot terrorism hjälper det uppenbarligen inte. Snarare tvärtom, det skapar fler hatiska människor.
Och kyrkans roll då? Jag brukar ju försöka att fläta in den i kanske de flesta av mina blogginlägg och här handlar det nog mest om att bidra till en större förståelse i ett mångkulturellt samhälle. Det är inte så att allt muslimskt är fel och allt västerländskt är rätt. Men inte heller tvärtom. Och Frälsningsarmén med verksamhet i mer än 120 länder i alla världsdelar borde kanske kunna spela en särskild roll i skapandet av denna förståelse. Vid återuppbyggnaden av samhället efter tsunamin fick Frälsningsarmén mycket kritik för att man vid återuppbyggnaden av städer och byar i Acheprovinsen i Indonesien även byggde upp de raserade moskéerna. Kritik, men även tack och beundran från den muslimska lokalbefolkningen. Kanske kan man på nytt bli en brobyggare mellan kulturer.
För dom är inte såna, muslimerna.
måndag 13 december 2010
Dags för Karl-Bertil Jonsson igen
"Detta tilldrog sig på den tiden då man firade julen till minne av Jesu födelse...." Och snart ska Karl-Bertil Jonssons julvengelium komma till oss igen. "Att ta från dom rika och ge åt dom fattiga"
I ett rättvist samhälle har alla del av exakt samma mängd av exakt samma saker. Det finns inga egentliga skillnader, alla är egentligen en likformig massa. Varenda olyckshändelse är något orättvist, varenda depression, varenda jobb, varenda händelse - positiv eller negativ - är orättvisa om inte alla får ta del av dem. Lika mycket saft i glasen åt alla, oavsett hur törstiga dom är.
Eller: Alla människor föds med olika genetiska attribut Dålig syn, dyslexi, autism eller ADHD - vad det är, är irelevant i sammanhnaget, men att det finns och att det skapar olika förutsättningar är högst relevant. Dessa genetiska attribut ger sedan personliga för- eller nackdelar - något orättvist.
Vissa s.k. rättvisefilosofier menar att de som föds med personliga handikapp har bara rätt till lika mycket som de som föds utan personliga handikapp. Saftglasen igen! Andra menar att de är värda att få det stöd och den hjälp de behöver för att kunna leva ett fullvärdigt liv. En del är rika, och andra är fattiga, och en del, oftast dom rika, hävdar då att rikedom skapas genom hårt arbete och stora uppoffringar. Dom som underkastar sig detta är alltså värda rikedomen. Åter andra menar att rika föräldrar, att tillhöra den rika minoriteten i världen, att ha dom rätta kontakterna, som ger mig ett välavlönat jobb, osv, skapar en orättvis rikedomsfördelning. Och med de globala glasögonen på, är det, åtminstone för mig, lätt att hålla med.....
Och Karl-Bertil Jonsson drivs, med Robin Hood som förebild, att förkunna sitt evangelium: Att ta från dom rika och ge åt dom fattiga. Eller som Bibeln uttrycker det: En utjämning skall ske. Och pappa Tyko, som menade, att alla som delade med sig av något, är kommunister. "Jag har närt en kommunist vid min barm"! Och är det inte intressant, att det efter varje jul dyker upp diskussionstrådar på nätet om huruvida den gode socialdemokraten Tage Danielsson egentligen var kommunist och varför Svt sänder sån kommunistproganda. Det finns många Tyko Jonsson där ute.
Och Frälsningsarmén, vars kokande grytor ju också förekommer i sagan, märker från år till år hur klyftan mellan dom som som har och dom saknar ökar från år till år. Men att ta från dom rika och ge åt dom fattiga? Kristna är ju inte kommunister, så....Nej hellre då kristdemokrater, vars vårdnadsbidrag låser in kvinnorna i hemmet.
Och byrådirektören H.K. Bergdahl, han som slapp Bodens fästning, hade ju aldrig hört nåt så vackert sen han konfirmerades, som att Karl Bertil givit Bodens fästning till en fattig. Och under konfirmationen talar man om skillander mellan rik och fattig och om behovet av utjämning: "Att ta från dom rika och ge till dom fattiga" Är alla konfirmandgrupper då förtäckta kommunistceller? Det tänkte jag inte på under dom 26 år jag höll på i branschen. Snarare tänkte jag mig väl det som evangelium. Evangelium enl. Karl-Bertil Jonsson.
I ett rättvist samhälle har alla del av exakt samma mängd av exakt samma saker. Det finns inga egentliga skillnader, alla är egentligen en likformig massa. Varenda olyckshändelse är något orättvist, varenda depression, varenda jobb, varenda händelse - positiv eller negativ - är orättvisa om inte alla får ta del av dem. Lika mycket saft i glasen åt alla, oavsett hur törstiga dom är.
Eller: Alla människor föds med olika genetiska attribut Dålig syn, dyslexi, autism eller ADHD - vad det är, är irelevant i sammanhnaget, men att det finns och att det skapar olika förutsättningar är högst relevant. Dessa genetiska attribut ger sedan personliga för- eller nackdelar - något orättvist.
Vissa s.k. rättvisefilosofier menar att de som föds med personliga handikapp har bara rätt till lika mycket som de som föds utan personliga handikapp. Saftglasen igen! Andra menar att de är värda att få det stöd och den hjälp de behöver för att kunna leva ett fullvärdigt liv. En del är rika, och andra är fattiga, och en del, oftast dom rika, hävdar då att rikedom skapas genom hårt arbete och stora uppoffringar. Dom som underkastar sig detta är alltså värda rikedomen. Åter andra menar att rika föräldrar, att tillhöra den rika minoriteten i världen, att ha dom rätta kontakterna, som ger mig ett välavlönat jobb, osv, skapar en orättvis rikedomsfördelning. Och med de globala glasögonen på, är det, åtminstone för mig, lätt att hålla med.....
Och Karl-Bertil Jonsson drivs, med Robin Hood som förebild, att förkunna sitt evangelium: Att ta från dom rika och ge åt dom fattiga. Eller som Bibeln uttrycker det: En utjämning skall ske. Och pappa Tyko, som menade, att alla som delade med sig av något, är kommunister. "Jag har närt en kommunist vid min barm"! Och är det inte intressant, att det efter varje jul dyker upp diskussionstrådar på nätet om huruvida den gode socialdemokraten Tage Danielsson egentligen var kommunist och varför Svt sänder sån kommunistproganda. Det finns många Tyko Jonsson där ute.
Och Frälsningsarmén, vars kokande grytor ju också förekommer i sagan, märker från år till år hur klyftan mellan dom som som har och dom saknar ökar från år till år. Men att ta från dom rika och ge åt dom fattiga? Kristna är ju inte kommunister, så....Nej hellre då kristdemokrater, vars vårdnadsbidrag låser in kvinnorna i hemmet.
Och byrådirektören H.K. Bergdahl, han som slapp Bodens fästning, hade ju aldrig hört nåt så vackert sen han konfirmerades, som att Karl Bertil givit Bodens fästning till en fattig. Och under konfirmationen talar man om skillander mellan rik och fattig och om behovet av utjämning: "Att ta från dom rika och ge till dom fattiga" Är alla konfirmandgrupper då förtäckta kommunistceller? Det tänkte jag inte på under dom 26 år jag höll på i branschen. Snarare tänkte jag mig väl det som evangelium. Evangelium enl. Karl-Bertil Jonsson.
söndag 12 december 2010
Adventsfasta
Wikipedia, detta förunderliga hjälpmedel, säger mig att tredje söndagen i advent infaller i adventsfastan. Jag hade ingen aning om att det ordet eller den företeelsen existerade. Adventsfasta!! Så bra. Det står inget om längden på den, bara att den utgör en förberedelsetid inför julen. Precis som den stora fastan förbereder påsken då, kan man tänka. Och aldrig hade jag väl kopplat ihop lussekatter med semlor. Fast det är väl inte riktigt det som är meningen med fastan heller..... Jag ska nog fråga mina vänner inom de ortodoxa kyrkorna vad dom gör av julfastan, dom är ju nämligen bäst av alla kristna kyrkor på det här med fasta.
Johannes Döparen är huvudperson i kyrkorna i dag på tredje söndagen i advent.Temat för dagens bibeltexter, för kyrkor som följer evangelieboken, är Bana väg för Herren, och en välkänd text är en text ur Matteusevangeliet där Johannes vill veta om Jesus är den som han predikat om, och några av Johannes lärjungar då får svaret:
Gå och berätta för Johannes vad ni hör och ser: att blinda ser och lama går, spetälska blir rena och döva hör, döda står upp och fattiga får ett glädjebud. Klara besked! Ibland tycker jag att det är synd att vi i Frälsningsarmén inte lite oftare sneglar på kyrkoårets texter.
Bana väg för Herren! Ett klart uppdrag till mig som kristen. Jag önskar att jag var en sån. Johannes döparen var ett mönster för kristna vägröjare. Han såg som sin uppgift att bana väg för Jesus och hans rike. Han kan visa hur angeläget det är för oss, att bereda väg för Gud i våra liv. I öknen stod han och ropade. Inte strategiskt rätt. Han var klädd i kamelhårsull och åt vildhonung och gräshoppor. Inte så attraktivt. Han kom med tilltal in i människors känsligaste områden. Talade om sex och tllrättavisade makthavarna. Inte så politiskt korrekt. Och till Abrahams barn talade han om omvändelse! Judarna var ju det utvalda folket, som hade omskärelsen som tecken. Och så kommer Johannes och talar om dop och omvändelse. Så även i det som vi upplever som fromt, var han en nagel i ögat för sina samtida fariséer. Men står det, han var sänd av Gud!
Jag undrar jag, hur många svenska församlingar i dag som skulle upplåta sin talarstol åt Johannes döparen. Vi skulle nog ha svårt med hans förkunnelse. Vi skulle nog kunna ha överseende med hans asketiska och bohemiska liv. Men hans sanningssägande skulle inte en välkammad svensk församling klara av. Vem ska komma här och döma vad jag gör och inte gör? Och historien visar förresten att Johannes förlorade huvudet. Så vi gör nog klokt i att ligga lite lågt och vara stämningshöjare i stället. Det behövs ju verkligen till jul..... Kanske han skulle lyssnat på Jesus ord om att vara listiga som ormar och fromma som duvor. Men Johannes ord hade framgång. Tusentals kom ut till honom i öknen. Vad var det då han hade?
Johannes predikade omvändelse och förlåtelse. Och många fick uppleva att deras liv fick en ny start. Men de frågar samtidigt ”Vad ska vi nu göra?”. Johannes tar upp två av människans grundproblem: makt och pengar. ”Roffa inte åt er. Utnyttja inte er position.” Och till kungen går han vidare med vårt tredje problemområde, sex. Äktenskapet är okränkbart. För detta får han sätta till huvudet.
Så lite renande julfasta kanske vore på sin plats. Nu under julbordens förklovade veckor.... Men ärkebiskop Anders Wejryd har som sitt valspråk valt Parate viam Domini (sv: Bana väg för Herren), ur Jes 40:3. Alltså samma ord som fått utgöra överskriften för tredje söndagen i advent. Så det kanske finns hopp.
Johannes Döparen är huvudperson i kyrkorna i dag på tredje söndagen i advent.Temat för dagens bibeltexter, för kyrkor som följer evangelieboken, är Bana väg för Herren, och en välkänd text är en text ur Matteusevangeliet där Johannes vill veta om Jesus är den som han predikat om, och några av Johannes lärjungar då får svaret:
Gå och berätta för Johannes vad ni hör och ser: att blinda ser och lama går, spetälska blir rena och döva hör, döda står upp och fattiga får ett glädjebud. Klara besked! Ibland tycker jag att det är synd att vi i Frälsningsarmén inte lite oftare sneglar på kyrkoårets texter.
Bana väg för Herren! Ett klart uppdrag till mig som kristen. Jag önskar att jag var en sån. Johannes döparen var ett mönster för kristna vägröjare. Han såg som sin uppgift att bana väg för Jesus och hans rike. Han kan visa hur angeläget det är för oss, att bereda väg för Gud i våra liv. I öknen stod han och ropade. Inte strategiskt rätt. Han var klädd i kamelhårsull och åt vildhonung och gräshoppor. Inte så attraktivt. Han kom med tilltal in i människors känsligaste områden. Talade om sex och tllrättavisade makthavarna. Inte så politiskt korrekt. Och till Abrahams barn talade han om omvändelse! Judarna var ju det utvalda folket, som hade omskärelsen som tecken. Och så kommer Johannes och talar om dop och omvändelse. Så även i det som vi upplever som fromt, var han en nagel i ögat för sina samtida fariséer. Men står det, han var sänd av Gud!
Jag undrar jag, hur många svenska församlingar i dag som skulle upplåta sin talarstol åt Johannes döparen. Vi skulle nog ha svårt med hans förkunnelse. Vi skulle nog kunna ha överseende med hans asketiska och bohemiska liv. Men hans sanningssägande skulle inte en välkammad svensk församling klara av. Vem ska komma här och döma vad jag gör och inte gör? Och historien visar förresten att Johannes förlorade huvudet. Så vi gör nog klokt i att ligga lite lågt och vara stämningshöjare i stället. Det behövs ju verkligen till jul..... Kanske han skulle lyssnat på Jesus ord om att vara listiga som ormar och fromma som duvor. Men Johannes ord hade framgång. Tusentals kom ut till honom i öknen. Vad var det då han hade?
Johannes predikade omvändelse och förlåtelse. Och många fick uppleva att deras liv fick en ny start. Men de frågar samtidigt ”Vad ska vi nu göra?”. Johannes tar upp två av människans grundproblem: makt och pengar. ”Roffa inte åt er. Utnyttja inte er position.” Och till kungen går han vidare med vårt tredje problemområde, sex. Äktenskapet är okränkbart. För detta får han sätta till huvudet.
Så lite renande julfasta kanske vore på sin plats. Nu under julbordens förklovade veckor.... Men ärkebiskop Anders Wejryd har som sitt valspråk valt Parate viam Domini (sv: Bana väg för Herren), ur Jes 40:3. Alltså samma ord som fått utgöra överskriften för tredje söndagen i advent. Så det kanske finns hopp.
fredag 10 december 2010
Det Gustaf Svensson missat
Julen är traditionernas tid. Det börjar redan före första advent och sen blir det bara mer och mer. Bättre och bättre eller värre och värre, beroende på hur man ser det. Adventskonserter, som ungefär innan tredje advent förvandlas till juldito.Förr skulle fisken lutas i går, på Annadagen, fast nu har vi ingen aning om när den maskinellt lutade långan eller stören blev lutfisk. Sen blir det lucia med lussekatter med saffran, pepparkaksbak, julklappsinköp, julkortsskrivning och, ja du känner till allt det där..... Och slutligen blir det då jul med alla julens traditioner och beståndsdelar, där ingenting skall saknas. Allt skall stå på sin vanliga plats. Fråga bara Gustaf Svensson!
Tradition är ju en form av förförståelse. Det har alltid varit så, och därför skall det fortsätta så. I vår familj har vi alltid haft en levande julgran, och brottas just nu med om vi skall övergå till plastgran i stället. Ett problem därför att traditionen säger .....
På söndag är det tredje advent, och då är det inte alls lika många som går till kyrkan som på första advent, då man ju enl. traditionen ska gå dit. Men vi som går dit även nu på söndag, för troligen möta Johannes Döparen, en råbarkad och oslipad predikant, som levde i öknen. Vem var han egentligen? Traditionen placerade honom i ett av två tänkbara fack. Antingen var den efterlängtade Messias, eller också var har Elia, som kommit tillbaka. Elia hade ju inte dött, utan hämtats till himlen av en vagn. Och enl. traditionen skulle han komma tillbaka strax innan jorden gick under. Tänk om det var han!!
Men Johannes Döparen var ingen traditionsbärare.Han presnterade sig som vägröjare för Livet självt. Den som kommer efter mig, sa Johannes, ska spränga alla traditioner. Han, den som kommer, är ju LIVET självt. Och jämfört med det livet är alla våra julkrubbor, fåraherdar, änglasånger, vise män, marior och jesusbarn bara små snyggt inslgana julklappar, som vill påminna om Livet självt.
Traditioner är förutsägabara. Det har alltid varit så. Fråga Gustaf Svensson! Men livet är inte förutsägbart. Traditioner är mysiga och vackra, det är inte alltid livet. Häromdagen dog min morbror, den äldsta i vår släkt. Inte helt oväntat, men alls inte enl traditionen. Livet kan vara obehagligt, det är inte traditionen. Min svägerska har opererats för bröstcancer och det är dessbättre ingen tradition. Traditionen bekräftar sånt vi gillar, medan livet hela tiden vill förändra oss och vår förståelse av detta liv.
Jultraditionerna hyllar familjen, och det är inte bara Topelius som vill ha ett hem med barn i ring. Men Maria födde sitt barn i ett land som var ockuperat, och den heliga familjen befann sig, med henne höggravid, i Betlehem därför att ockupationsmakten bestämt det.Och hur ofta påminner flykten till Egypen oss om alla de miljoner människor, som just den här julen är på flykt?
Livet är mycket mer komplicerat än vad traditionen vill säga oss. Det oväntade händer alltid mitt i livet. Men julen är mysig och varm också. Kanske för att ge oss tid att fylla på, för att på allvar orka möta det oväntade när det kommer. För det kommer, och det hade Gustaf Svensson missat, han som ju själv är en tradition.
Tradition är ju en form av förförståelse. Det har alltid varit så, och därför skall det fortsätta så. I vår familj har vi alltid haft en levande julgran, och brottas just nu med om vi skall övergå till plastgran i stället. Ett problem därför att traditionen säger .....
På söndag är det tredje advent, och då är det inte alls lika många som går till kyrkan som på första advent, då man ju enl. traditionen ska gå dit. Men vi som går dit även nu på söndag, för troligen möta Johannes Döparen, en råbarkad och oslipad predikant, som levde i öknen. Vem var han egentligen? Traditionen placerade honom i ett av två tänkbara fack. Antingen var den efterlängtade Messias, eller också var har Elia, som kommit tillbaka. Elia hade ju inte dött, utan hämtats till himlen av en vagn. Och enl. traditionen skulle han komma tillbaka strax innan jorden gick under. Tänk om det var han!!
Men Johannes Döparen var ingen traditionsbärare.Han presnterade sig som vägröjare för Livet självt. Den som kommer efter mig, sa Johannes, ska spränga alla traditioner. Han, den som kommer, är ju LIVET självt. Och jämfört med det livet är alla våra julkrubbor, fåraherdar, änglasånger, vise män, marior och jesusbarn bara små snyggt inslgana julklappar, som vill påminna om Livet självt.
Traditioner är förutsägabara. Det har alltid varit så. Fråga Gustaf Svensson! Men livet är inte förutsägbart. Traditioner är mysiga och vackra, det är inte alltid livet. Häromdagen dog min morbror, den äldsta i vår släkt. Inte helt oväntat, men alls inte enl traditionen. Livet kan vara obehagligt, det är inte traditionen. Min svägerska har opererats för bröstcancer och det är dessbättre ingen tradition. Traditionen bekräftar sånt vi gillar, medan livet hela tiden vill förändra oss och vår förståelse av detta liv.
Jultraditionerna hyllar familjen, och det är inte bara Topelius som vill ha ett hem med barn i ring. Men Maria födde sitt barn i ett land som var ockuperat, och den heliga familjen befann sig, med henne höggravid, i Betlehem därför att ockupationsmakten bestämt det.Och hur ofta påminner flykten till Egypen oss om alla de miljoner människor, som just den här julen är på flykt?
Livet är mycket mer komplicerat än vad traditionen vill säga oss. Det oväntade händer alltid mitt i livet. Men julen är mysig och varm också. Kanske för att ge oss tid att fylla på, för att på allvar orka möta det oväntade när det kommer. För det kommer, och det hade Gustaf Svensson missat, han som ju själv är en tradition.
onsdag 8 december 2010
Om att vara kluven
Jag finns i två versioner. Ja, det vill säga inte jag personligen, men jag på Facebook. Det kanske är det som på psykiatrispråk kallas dissociativ identitetsstörning och som är ett tillstånd där en enskild individ uppvisar distinkta multipla personligheter (kallade alteregon), där varje alterego har olika mönster vad gäller uppfattningar och interaktion med sin omgivning. Nja, jag vet inte, jag. Så komplicerat och allvarligt är det nog inte. Det är nog bara så att jag upprättat konton på Facebook med två olika epostadresser. Lätt gjort, kan man tycka, och det var det också. Men så mycket svårare det är att bli av med den ena personligheten. Jag har t.o.m.fått frågan om jag vill bli vän med mig själv. Vad svarar man på en sån fråga? Alltnog så finns jag alltså i två versioner, och nu har jag slutligen meddelat på facebook vilken av versionerna som är jag....... Så så nu vet Ni det, alla ni som är vän med mig på Facebook och även ni, som tänker bli det.
Det var väl annars Folkpartiet, som gav kluvenheten ett ansikte. Gunnar Heléns ansikte närmare bestämt. Han var fp-ledare under första hälften av 70-talet, och i ett ganska berömt tal myntade han detta uttryck. Och det kanske är därför som inte så många är folkpartister. Det kostar på att vara kluven.
Och Werner Aspenström gjorde ett poetiskt ideal av att vara kluven. Han såg en ära i att vara både bondsk och österländskt vis. Enkelheten i hans dikter är försåtlig. Han var en mycket klipsk diktare som var skeptisk mot intellektualismen. "Sardinen vill att burken öppnas mot havet" – det är en av hans många minnesvärda formuleringar, vad han nu menade med det. Kluvet i alla fall.
Och på 80-talet försökte jag, utan att lyckas, att ta mig igenom en essäbok av Hans-Magnus Enzensberger med titeln "Ack Europa”. Det var när debatten om för eller emot EU ännu rasade i Sverige och Enzenberger menar i den boken att detta att vara europé är att vara kluven. Längre än så kom jag nog inte i boken, vill jag minnas.
Och att vara ansvarig för Systembolaget och kanske också att jobba där, måste väl också vara kluvet. Det handlar ju om att sälja men ändå inte sälja. Anitra Steen brukade på sin tid argumentera för sänkta alkoholskatter. Då rasade nykterhetsrörelsen mot Steens självpåtgna politikerroll. Hennes efterträdare Magdalena Gerger ser det nu som sin uppgift att propagera för ett fortsatt förbud mot gårdsförsäljning av vin. Men den politikerrollen kommer ingen nykterhetskämpe att ifrågasätta.
Och så har vi det här med Julian Assange och Wikileaks. I den frågan är mina åsikter kluvna, och det utan att jag på minsta sätt är folkpartist. Att en vildsint datanörd, som Assange var i början, och delvis säkert är fortfarande, lyckas knäcka nästan all världens diplomatkoder är imponerande. Och även om han drivits av att bara visa, att det har varit möjligt att ta sig in både här och där, så har vi ju som en sorts bieffekt fått veta vilka samtal som pågår mellan skål och vägg när politiker på hög nivå träffas. T.ex. har vi fått veta att Carl Bildt gläfser som om han vore en stor hund fast han i själva verket är av högst medelmåttig storlek. Ett intressant bidrag till historieskrivningen, även om vi väl är många som haft det på känn länge. Detta å ena sidan. Men å andra sidan skall Assange naturligtvis ställas till svars om det nu är så att han våldfört sig på kvinnor i Sverige. Men mitt stalltips i den frågan ser ut så här: Assange kommer att utlämnas till Sverige, där åtalet mot honom läggs ned, varpå han utlämnas till USA. Han är ju inte ens en medelstor hund, som gläfst...
Men nu var det det här med mig och Facebook. Jag är en, även om jag finns på två ställen. Och med olika profilbilder. Hängde Ni med? Man kan bli kluven för mindre...
Det var väl annars Folkpartiet, som gav kluvenheten ett ansikte. Gunnar Heléns ansikte närmare bestämt. Han var fp-ledare under första hälften av 70-talet, och i ett ganska berömt tal myntade han detta uttryck. Och det kanske är därför som inte så många är folkpartister. Det kostar på att vara kluven.
Och Werner Aspenström gjorde ett poetiskt ideal av att vara kluven. Han såg en ära i att vara både bondsk och österländskt vis. Enkelheten i hans dikter är försåtlig. Han var en mycket klipsk diktare som var skeptisk mot intellektualismen. "Sardinen vill att burken öppnas mot havet" – det är en av hans många minnesvärda formuleringar, vad han nu menade med det. Kluvet i alla fall.
Och på 80-talet försökte jag, utan att lyckas, att ta mig igenom en essäbok av Hans-Magnus Enzensberger med titeln "Ack Europa”. Det var när debatten om för eller emot EU ännu rasade i Sverige och Enzenberger menar i den boken att detta att vara europé är att vara kluven. Längre än så kom jag nog inte i boken, vill jag minnas.
Och att vara ansvarig för Systembolaget och kanske också att jobba där, måste väl också vara kluvet. Det handlar ju om att sälja men ändå inte sälja. Anitra Steen brukade på sin tid argumentera för sänkta alkoholskatter. Då rasade nykterhetsrörelsen mot Steens självpåtgna politikerroll. Hennes efterträdare Magdalena Gerger ser det nu som sin uppgift att propagera för ett fortsatt förbud mot gårdsförsäljning av vin. Men den politikerrollen kommer ingen nykterhetskämpe att ifrågasätta.
Och så har vi det här med Julian Assange och Wikileaks. I den frågan är mina åsikter kluvna, och det utan att jag på minsta sätt är folkpartist. Att en vildsint datanörd, som Assange var i början, och delvis säkert är fortfarande, lyckas knäcka nästan all världens diplomatkoder är imponerande. Och även om han drivits av att bara visa, att det har varit möjligt att ta sig in både här och där, så har vi ju som en sorts bieffekt fått veta vilka samtal som pågår mellan skål och vägg när politiker på hög nivå träffas. T.ex. har vi fått veta att Carl Bildt gläfser som om han vore en stor hund fast han i själva verket är av högst medelmåttig storlek. Ett intressant bidrag till historieskrivningen, även om vi väl är många som haft det på känn länge. Detta å ena sidan. Men å andra sidan skall Assange naturligtvis ställas till svars om det nu är så att han våldfört sig på kvinnor i Sverige. Men mitt stalltips i den frågan ser ut så här: Assange kommer att utlämnas till Sverige, där åtalet mot honom läggs ned, varpå han utlämnas till USA. Han är ju inte ens en medelstor hund, som gläfst...
Men nu var det det här med mig och Facebook. Jag är en, även om jag finns på två ställen. Och med olika profilbilder. Hängde Ni med? Man kan bli kluven för mindre...
tisdag 7 december 2010
Som bålverk mot otron
Nog låter det väl lite pampigt eller hur? Bålverk mot villolärare och otro. Enl. Wikipedia ( inte att förväxla med Wikileaks) så är bålverk ursprungligen beteckning på en yttre försvarsanordning bestående av en spärr av pålar eller timmerstockar, avsedd att hindra fienden från att komma fram till den egentliga försvarsanläggningen (borg eller liknande). Senare kom ordet att användas också för blockhusliknande konstruktioner och fick en mer allmän betydelse av en försvarsanläggning utanför murarna.
Och nog kände jag mig lite som ett sånt bålverk i måndags på Centralen, hur pampigt och storvulet det än kan låta. Det blev 7-1 till Jehovas vittnen i kampen mot dom kristna . Åtminstone om man ser till antalet skriftspridare. Dom var alltså sju och jag var en.
Dessbättre såg jag inte fler än två, kanske tre personer, som gratis tog emot ett ex av endera Vakttornet eller Vakna. Själv sålde jag 14 ex av Stridsropet under några timmar. Plus alla som gav pengar utan att ta emot nån tidning. Men det allvarliga är att folk i allmänhet ser ingen annan skillnad på dom och oss annat än att vi i allmänhet betraktas som bättre i åtminstone något avseende än Jehovas Vittnen. Men vi tror väl ungefär på samma sak, eller? NEJ och åter NEJ. Det finns mycket små likheter mellan vad kristna människor tror på och vad ett jehovavittne tror på. Lägg märke till att jag inte ens betraktar Jehovas Vittnen som kristna. Så stora och avgörande är skillnaderna.
Jehovas Vittnen sysslar nästan uteslutande med spekulationer om tidens slut och vad som sedan följer, och rörelsen utvecklades ur adventismen. Gruppen kallades i början av andra för "russellianer" efter grundaren Charles Taze Russell. Själva antog de namnet Bibelforskarna men bytte år 1931 till Jehovas vittnen. Namnet Jehovas vittnen, grundar de på ett avsnitt från Jesaja 43:10: "Ni är mina vittnen', säger Herrren."
Läran karakteriseras alltså av sin eskatologi som förutsäger en ny världsordning där Jehova Gud genom sin son Jesus Kristus, kommer att styra världen. Budskapet har utvecklats från att först ange ett antal exakta tider för Jesu återkomst, bland annat 1914, att lova att Jesus skulle tala i radio vid sin återkomst, till en mer modern bild där miljöförstörelse spelar en viktig roll. Återkomsten 1914 skall ha skett osynligt, och Jesus blir synlig först vid slaget vid Harmageddon. Den senare tidens förutsägelser daterade Harmageddonslaget till 1975, och numera påstås det gälla 6000 år efter att Eva skapades.
Jehovas vittnen anser själva att de är den enda sanna kristna församlingen och avvisar allt samarbete med andra kyrkor som de ser som Satans verk. I princip har inte andra kristna samfund erkänt Jehovas Vittnen som ett kristet samfund, eftersom de inte tror på treenighetsläran, och har en avvikande syn på Jesu gudom. Denna avvikande syn diskvalificerar Jehovas vittnen från att betraktas som kristna. De tror att Jesus Kristus är av gudomlig natur men att han är skapad av den högste guden JEHOVA. Likaså betraktas organisationens lära om de 144 000 utvalda som skall komma till himlen, av de övriga kristna samfunden som elitistisk och avvikande från både den protestantiska läran om nåden och katolska frälsningsläran.
Men sju ”förkunnare”( dom benämner sina anhängare så) på Centralen är också ett bevis på att rörelsen är mycket aktiv och evangeliserande. Och det lönar sig! I den senaste statistiken från Svenska kyrkans forskningsråd är antalet aktiva medlemmar 23393. Det är en ökning med 7 procent sedan 1990. Bara mormonerna och katolska kyrkan slår den ökningstakten (plus 18 procent för båda). Som en jämförelse kan nämnas att Frälsningsarmén minskat med 30 procent och Svenska missionskyrkan med 10 procent under motsvarande period. Jehovas vittnen uppger själva att i dag är ungefär 39 000 personer "knutna" till rörelsen.
Det var bl.a. därför jag stod på Centralen den här dagen.. Som ett litet men dock bålverk mot otron. Och inte firar dom jul heller. Undrar just vad förkunnarna på Centralen sa till dom som gick förbi och önskade ”God Jul”. För det var ganska många.
Och nog kände jag mig lite som ett sånt bålverk i måndags på Centralen, hur pampigt och storvulet det än kan låta. Det blev 7-1 till Jehovas vittnen i kampen mot dom kristna . Åtminstone om man ser till antalet skriftspridare. Dom var alltså sju och jag var en.
Dessbättre såg jag inte fler än två, kanske tre personer, som gratis tog emot ett ex av endera Vakttornet eller Vakna. Själv sålde jag 14 ex av Stridsropet under några timmar. Plus alla som gav pengar utan att ta emot nån tidning. Men det allvarliga är att folk i allmänhet ser ingen annan skillnad på dom och oss annat än att vi i allmänhet betraktas som bättre i åtminstone något avseende än Jehovas Vittnen. Men vi tror väl ungefär på samma sak, eller? NEJ och åter NEJ. Det finns mycket små likheter mellan vad kristna människor tror på och vad ett jehovavittne tror på. Lägg märke till att jag inte ens betraktar Jehovas Vittnen som kristna. Så stora och avgörande är skillnaderna.
Jehovas Vittnen sysslar nästan uteslutande med spekulationer om tidens slut och vad som sedan följer, och rörelsen utvecklades ur adventismen. Gruppen kallades i början av andra för "russellianer" efter grundaren Charles Taze Russell. Själva antog de namnet Bibelforskarna men bytte år 1931 till Jehovas vittnen. Namnet Jehovas vittnen, grundar de på ett avsnitt från Jesaja 43:10: "Ni är mina vittnen', säger Herrren."
Läran karakteriseras alltså av sin eskatologi som förutsäger en ny världsordning där Jehova Gud genom sin son Jesus Kristus, kommer att styra världen. Budskapet har utvecklats från att först ange ett antal exakta tider för Jesu återkomst, bland annat 1914, att lova att Jesus skulle tala i radio vid sin återkomst, till en mer modern bild där miljöförstörelse spelar en viktig roll. Återkomsten 1914 skall ha skett osynligt, och Jesus blir synlig först vid slaget vid Harmageddon. Den senare tidens förutsägelser daterade Harmageddonslaget till 1975, och numera påstås det gälla 6000 år efter att Eva skapades.
Jehovas vittnen anser själva att de är den enda sanna kristna församlingen och avvisar allt samarbete med andra kyrkor som de ser som Satans verk. I princip har inte andra kristna samfund erkänt Jehovas Vittnen som ett kristet samfund, eftersom de inte tror på treenighetsläran, och har en avvikande syn på Jesu gudom. Denna avvikande syn diskvalificerar Jehovas vittnen från att betraktas som kristna. De tror att Jesus Kristus är av gudomlig natur men att han är skapad av den högste guden JEHOVA. Likaså betraktas organisationens lära om de 144 000 utvalda som skall komma till himlen, av de övriga kristna samfunden som elitistisk och avvikande från både den protestantiska läran om nåden och katolska frälsningsläran.
Men sju ”förkunnare”( dom benämner sina anhängare så) på Centralen är också ett bevis på att rörelsen är mycket aktiv och evangeliserande. Och det lönar sig! I den senaste statistiken från Svenska kyrkans forskningsråd är antalet aktiva medlemmar 23393. Det är en ökning med 7 procent sedan 1990. Bara mormonerna och katolska kyrkan slår den ökningstakten (plus 18 procent för båda). Som en jämförelse kan nämnas att Frälsningsarmén minskat med 30 procent och Svenska missionskyrkan med 10 procent under motsvarande period. Jehovas vittnen uppger själva att i dag är ungefär 39 000 personer "knutna" till rörelsen.
Det var bl.a. därför jag stod på Centralen den här dagen.. Som ett litet men dock bålverk mot otron. Och inte firar dom jul heller. Undrar just vad förkunnarna på Centralen sa till dom som gick förbi och önskade ”God Jul”. För det var ganska många.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)