Först en efterlysning; Ett bra substantiv till arg, tack! Ilska? Vrede? Förtörnelse? Nja, jag vet inte, men kör för ilska då. Och till besviken? Det är lättare och får bli besvikelse. Alltså; Ett blogginlägg om ilska och besvikelse.
Jag börjar med besvikelse. För det är det jag känner över att Sundsvallsgiffarna inte förmådde öppna det så viktiga Norrlandsfönstret till Allsvenskan i fotboll. Viktigt därför att unga fotbollsspelande killar i Matfors, Bjärtrå, Kusmark och Muodoslompolo behöver förebilder att efterlikna och försöka bli som. Och då hjälps det inte att Gävle rent geografiskt ligger i Norrland. Det känns liksom inte så. Gränsen till det som vårdslöst kallas Norrland går vid Medelpads södra gräns. Hälsingland och Gästrikland har aldrig hört dit liksom. Utom i bandy, då, möjligen. Då kan vi sträcka på oss av stolthet både när Edsbyn och Sandviken sopar banan med sina motståndare, Motståndarna kan förresten snart komma från Göteborg. GAIS satsar på att bli nåt stort i bandy, men det får vi återkomma till. När Haparanda-Tornio börjar sopa banan med dom….. Men i fotboll hjälps det alltså inte med Gävle. Norrlandsfönstret förblir bara halv-eller gränsnorrlandsöppet och giffarna måste ta nya tag. Dom behöver ett par snabba forwards till nästa år. Om det lyckas, då ska ni få se på gnistor till nästa säsong…..
Så bot mot besvikelse heter två snabba forwards!
Så var det ilskan då. Den känner jag mot mitt eget politiska parti, socialdemokraterna, där ledningen i går tvingade fram Mona Sahlins avgång. För naturligtvis var det vad som skedde när distriktsordförandena och medlemmarna i det verkställande utskottet hade krismöte i partihögkvarteret i går. Mona fick bära hela skulden till valresultatet och till partiets kris. Hon hade ju sagt att hela partistyrelsen ska ställa sina platser till förfogande för att undersöka om dom fortfarande har gräsrötternas förtroende. Det är väl självklart att en styrelse gör det i en sån krisartad situation. ABC i föreningsteknik. Men icke på Sveavägen! Felet är Monas och därför måste hon bort.Och sen är det bara att trava på som vanligt igen. Så talar politiska betonghäckar. Och då följer Mona föreningsteknikens ABC. Utan stöd och förtroende lämnar man över till någon annan som har detta. Stöd och förtroende, alltså. Men problemet är två- eller flerfaldigt. Felet är inte Monas ensamt, och det finns ingen annan, som har stöd och förtroende att leda partiet. Felet är att partiet saknar politik, och det måste partistyrelsen kollektivt ta ansvaret för. Inte bara Mona. Det faktum att bara 22% av dom som har arbete, röstade på Arbetarpartiet Socialdemokraterna i valet talar naturligtvis sitt tydliga språk….
Felet är att partistrategerna både på Sveavägen och ute i landet låtit borgarna rita kartan och förklara var det politiska mittfältet ligger och hur viktigt det är att vinna medelklassen. I stället för att presentera en arbetarklassens spelplan har partiet spelat med på borgarnas villkor. Och utan att på något sätt attrahera medelklassen. Ingen förmögenhetsskatt, men väl en skatt på förmögna. Inget RUT-avdrag, men kanske en butler i tunnelbanan. Att följa borgarnas förslag och bara putsa lite på dom vinner inga val, och att hänvisa till att det var bättre förr, då när partiet var ett 45%-parti, lockar inte andra än en krympande grupp av sistagångsväljare. Men det är mina barnbarn det gäller och dom röstar hellre på Feministiskt initiativ eller på Miljöpartiet . Och för såna strategiska misstag måste hela partistyrelsen bära ansvaret, inte bara Mona.
Jag är övertygad om att Mona, med sin erfarenhet och omgiven av en nytänkande partistyrelse hade kunnat förnya partiet och få det att ta i tu med dom stora överlevnadsfrågorna. Det är nämligen det som behövs, och det kommer borgarna inte att göra. Där är det nämligen samma höger nu som då, och för högern har det alltid bara handlat om plånboksfrågorna. Titta bara på hur Anders Borg räddade Alliansen den här gången. Så bevare oss oss för Thomas Östros eller Per Nuder som ny partiledare.
Vem ska det bli då? Jag har ingen klar favorit i nuläget, men lägger min röst på Ylva Johansson.Lite i brist på annat men ändå….. Om nya strateger inte kan plocka hem Margot Wallström.
Så bot mot ilska kanske heter Margot Wallström. Och en framsynt och kreativ valberedning. Och definitivt en ny politik med rättning vänster som utgångspunkt.
måndag 15 november 2010
lördag 13 november 2010
Hvad hvilja socialdemokraterna?
När skräddaren August Palm ställde frågan om "hvad socialdemokraterna vilja" på Hotell Stockholm i Malmö en höstafton 1881 var den retorisk. Han visste vad socialdemokratin ville, och vad som skilde den från andra politiska inriktningar. Det var publiken som kunde ha ställt frågan. Socialdemokratin var vid den tiden omgärdad av rykten och mytbildningar. Den var något okänt och hotfullt. Mäster Palm ville besvara deras frågor, lugna några och elda andra.
Sedan dess har Palms rubrik använts otaliga gånger när socialdemokratin ska diskutera idépolitik. Och ofta har det varit fruktbara diskussioner som lett till en nytänkande och progressiv politik. Men om man skulle ställa samma fråga idag, vad vilja socialdemokraterna 2010, vilka är då svaren? Är det något som gör mitt parti till en progressiv kraft i samhället i dag? NEJ! I dag säger alltför många av oss att det var bättre förr.
Alla media är just nu uppfyllda av spekulationer kring det parti, som mer än något annat skapat välfärdssverige. Men i dag tycks partiet inte ha någon politik. Detta trots att partikongressen 2009 i fyra punkter antog viktiga politiska riktlinjer. Full sysselsättning ska råda, det vill säga alla ska ha rätt till jobb. Samhället ska investera i kunskap, eftersom behovet av livslångt lärande är oändligt. Klyftorna i samhället ska minska , inte öka, och målet är ett jämlikt Sverige. Och vi vill utveckla och kvalitetssäkra välfärden, det vill säga att de gemensamma tjänsterna, som vi alla någon gång i livet har behov av, ska vara av världsklass. Så långt partikongressens riktlinjer.
Riktlinjerna finns alltså, men vi gick inte till val på dom. Åtminstone begrep inte folk att vi gjorde det. Vi har inte varit tillräckligt tydliga när det gäller åt vilket håll vi vill gå. I stället för att säga nej till privatiseringar och avregleringar, så har vi sagt: Visst, men inte så mycket. Gärna vinster i friskolorna, men inte så höga vinster. Ingen förmögenhetsskatt, men väl en skatt på förmögna. Inget RUT, men gärna nåt liknande, kanske en butler i tunnelbanan. Detta och mer av samma slag i stället för att fundera på varför friskolor, privatiserade apotek och avreglerad bilprovning över huvud taget.Och hur ska politiken på bästa sätt stödja och hjälpa dubbelarbetande småbarnsföräldrar? Och vad är det för fel på tanken att ta från dom som har och ge till dom som saknar?
Det är klart att vi måste fundera över vad som gått fel när vi två val i rad har minskat kraftigt, och nu presterat vårt sämsta valresultat på hundra år. Och då tycker jag att det är självklart att partistyrelsen, som ju är ytterst ansvarig, ställer sina platser till förfogande och frågar partifolket om dom fortfarande har gräsrötternas förtroende.
Sedan måste vi sluta att försvara systemen och hur det alltid har varit. Den extra partikongress, som nu kommer, blir förmodligen den viktigaste i partiets historia, och inför den, och under den, måste vi våga tänka nytt. Och på det sättet är sakpolitik och personfrågor intimt förknippade. Gamla, erfarna nytänkare, ja tack, men systemförsvarare, nej tack!. Inte ens om dom ät unga. Vi måste söka verktyg, som hjälper oss att nå målen och våga förkasta sånt, som vi själva byggt upp, men som inte längre leder Sverige i riktning mot mål och visioner.
Är Mona Sahlin rätt person att leda den utvecklingen? Ja, jag tror det, om hon får hjälp av modiga nytänkare. Och jag bidrar gärna med några namnförslag. Jag tror på Ardalan Shekarabi och jag tror på Jytte Guteland, tidigare och nuvarande ordförande i SSU. Och jag tror också på Anna Sjödin, som väl någon gång måste få förlåtelse för att hon tog till knytnävarna på Crazy Horse. Och så tror jag på Ylva Johansson, som fortfarande står upp för idealen. Socialdemokratin är också det mest internationella av alla våra politiska partier, och därför måste Margot Wallström lockas hem igen.
Däremot tror jag inte på Morgan Johansson och inte på Sven-Erik Österberg, för att nämna några. Och när jag läser listan med tänkbara namn att ersätta Mona som partiordförande, då blir jag rädd: Både Jan Nygren, Anders Sundström och Per Nuder har ordet DÅ stämplat i pannan. DÅ men inte NU och aboslut inte i morgon.
Som kristen funderar jag också på vart Broderskapsrörelsen tagit vägen? Var finns dom i framtidsdebatten? Peter Weiderud bör vara kvar i partistyrelsen,gärna förstärkt med ytterligare en broderskapare, och han eller de bör även höja profilen minst ett snäpp.
Men det viktigaste är att vi, som tillhör fotfolket vågar bli lika framtidsinriktade. som våra pionjärer var. "Arbetare, i stad på landet,
en gång skall jorden bliva vår. När fast vi knyta brodersbandet, då lättingen ej råda får." Den devisen måste bli viktig och vägledande, och inte bara sjungas med knutna nävar på första maj.
Sedan dess har Palms rubrik använts otaliga gånger när socialdemokratin ska diskutera idépolitik. Och ofta har det varit fruktbara diskussioner som lett till en nytänkande och progressiv politik. Men om man skulle ställa samma fråga idag, vad vilja socialdemokraterna 2010, vilka är då svaren? Är det något som gör mitt parti till en progressiv kraft i samhället i dag? NEJ! I dag säger alltför många av oss att det var bättre förr.
Alla media är just nu uppfyllda av spekulationer kring det parti, som mer än något annat skapat välfärdssverige. Men i dag tycks partiet inte ha någon politik. Detta trots att partikongressen 2009 i fyra punkter antog viktiga politiska riktlinjer. Full sysselsättning ska råda, det vill säga alla ska ha rätt till jobb. Samhället ska investera i kunskap, eftersom behovet av livslångt lärande är oändligt. Klyftorna i samhället ska minska , inte öka, och målet är ett jämlikt Sverige. Och vi vill utveckla och kvalitetssäkra välfärden, det vill säga att de gemensamma tjänsterna, som vi alla någon gång i livet har behov av, ska vara av världsklass. Så långt partikongressens riktlinjer.
Riktlinjerna finns alltså, men vi gick inte till val på dom. Åtminstone begrep inte folk att vi gjorde det. Vi har inte varit tillräckligt tydliga när det gäller åt vilket håll vi vill gå. I stället för att säga nej till privatiseringar och avregleringar, så har vi sagt: Visst, men inte så mycket. Gärna vinster i friskolorna, men inte så höga vinster. Ingen förmögenhetsskatt, men väl en skatt på förmögna. Inget RUT, men gärna nåt liknande, kanske en butler i tunnelbanan. Detta och mer av samma slag i stället för att fundera på varför friskolor, privatiserade apotek och avreglerad bilprovning över huvud taget.Och hur ska politiken på bästa sätt stödja och hjälpa dubbelarbetande småbarnsföräldrar? Och vad är det för fel på tanken att ta från dom som har och ge till dom som saknar?
Det är klart att vi måste fundera över vad som gått fel när vi två val i rad har minskat kraftigt, och nu presterat vårt sämsta valresultat på hundra år. Och då tycker jag att det är självklart att partistyrelsen, som ju är ytterst ansvarig, ställer sina platser till förfogande och frågar partifolket om dom fortfarande har gräsrötternas förtroende.
Sedan måste vi sluta att försvara systemen och hur det alltid har varit. Den extra partikongress, som nu kommer, blir förmodligen den viktigaste i partiets historia, och inför den, och under den, måste vi våga tänka nytt. Och på det sättet är sakpolitik och personfrågor intimt förknippade. Gamla, erfarna nytänkare, ja tack, men systemförsvarare, nej tack!. Inte ens om dom ät unga. Vi måste söka verktyg, som hjälper oss att nå målen och våga förkasta sånt, som vi själva byggt upp, men som inte längre leder Sverige i riktning mot mål och visioner.
Är Mona Sahlin rätt person att leda den utvecklingen? Ja, jag tror det, om hon får hjälp av modiga nytänkare. Och jag bidrar gärna med några namnförslag. Jag tror på Ardalan Shekarabi och jag tror på Jytte Guteland, tidigare och nuvarande ordförande i SSU. Och jag tror också på Anna Sjödin, som väl någon gång måste få förlåtelse för att hon tog till knytnävarna på Crazy Horse. Och så tror jag på Ylva Johansson, som fortfarande står upp för idealen. Socialdemokratin är också det mest internationella av alla våra politiska partier, och därför måste Margot Wallström lockas hem igen.
Däremot tror jag inte på Morgan Johansson och inte på Sven-Erik Österberg, för att nämna några. Och när jag läser listan med tänkbara namn att ersätta Mona som partiordförande, då blir jag rädd: Både Jan Nygren, Anders Sundström och Per Nuder har ordet DÅ stämplat i pannan. DÅ men inte NU och aboslut inte i morgon.
Som kristen funderar jag också på vart Broderskapsrörelsen tagit vägen? Var finns dom i framtidsdebatten? Peter Weiderud bör vara kvar i partistyrelsen,gärna förstärkt med ytterligare en broderskapare, och han eller de bör även höja profilen minst ett snäpp.
Men det viktigaste är att vi, som tillhör fotfolket vågar bli lika framtidsinriktade. som våra pionjärer var. "Arbetare, i stad på landet,
en gång skall jorden bliva vår. När fast vi knyta brodersbandet, då lättingen ej råda får." Den devisen måste bli viktig och vägledande, och inte bara sjungas med knutna nävar på första maj.
onsdag 10 november 2010
Ung och bortskämd
Jag borde egentligen ha bloggat direkt efter programmet. Men någon klok person lärde mig en gång, att man ska inte handla i affekt, och därför har jag nu lugnat mig en smula. I SVT:s nya serie ”Ung & bortskämd” får vi följa tio unga vuxna, som aldrig lyft ett finger för att hjälpa till hemma. Tvärtom – de blir uppassade av sina föräldrar,som gör precis allt för dem, och vars pengar de också spenderar på kläder och nöjen. Jag trodde inte mina ögon och öron när det första avsnittet visades.
Det värsta med programmet var ju inte barnen, Ja, dom är ju barn, trots att dom är i 20-årsåldern. Helt hjälplösa när det handlar om att göra nån som helst nytta. Men de rår faktiskt inte för att de är som de är. Det är föräldrarna som rår för det!! Föräldrar, som gör allt för sina barn utom det viktigaste, att göra dem till självständiga individer som klarar sig i ett samhälle, med ett allt hårdare klimat.
Nån gång har ju även jag mött s.k.curligföräldrar. En curlingförälder är en mamma eller pappa som vill sitt barns absolut bästa, och är beredd att gå långt för att se till att det blir så. Barnet ska ha det bra. Roliga aktiviteter, pedagogiskt dagis, bra skola, stimulerande kompisar, utvecklande fritidsaktiviteter och så vidare. Inget ska hindra framskridandet, och om det ser ut att finnas hinder i vägen, så rycker curlingföräldern ut med sopborsten på isen. Den kommer in och röjer på dagis, i skolan, bland kompisarna, i idrottsklubben. Eller så flyttar föräldrarna helt sonika sitt barn till en annan skola. Men det här programmet gick utanpå allt! Vi fick se curlingens slutresultat. Bortskämda, okunniga, inkompetenta snorungar!
Fembarnsmamman och författaren Katerina Janouch skräder inte orden när det gäller tv-seriens första avsnitt. På sin blogg går hon hårt åt de bortskämda barnens föräldrar. ”Dysfunktionellt och sjukligt är det, vad dessa föräldrar utsätter sina barn för”, skriver Janouch. ”Vad de egentligen håller på med är att ge näring åt egna egon. Inte är de snälla mot sina barn. Nej, de är mycket, mycket elaka”. Det är bara att hålla med.
Själv har jag funderat ungefär så här efter programmet. Jag orkade faktiskt inte se hela heller, för den delen. Det är fantastiskt att intresset för bortskämda överklassmänniskor med mycket pengar aldrig tycks sina, det har ju hållit stadigt och kanske till och med ökat sedan Svenska hollywoodfruar. Nästan 1,5 miljon tittare såg det första avsnittet. Vad handlar det om egentligen, vad gör det så spännande? Och varför sysslar SVT med detta egentligen? Dom har väl ett avtal med staten där dom förinder sig att leverera "god underhållning". Jag tycker inte att det känns som god underhållning att hela tiden kopiera alla tänkbara dåliga reklamkanaler. Public Service måste väl i allsin dar kunna vara nåt annat. Sen har jag också tänkt att vi nog inte varit så dåliga föräldrar, hustrun och jag. Barnen, två till antalet, gjorde väl inte alltid som mor och far sa, och ibland var det väl lite si och så med städningen. Men dom har växt upp till självständiga och ansvarskännande individer, och det är väl ändå det som är meningen med uppfostran och föräldraskap.
Och åtta avsnitt ska det visst bli av "Ung och boortskämd". Jag vet inte om jag orkar se dom övriga. Men man är ju nyfiken också, precis som dom andra 1,5 miljonerna....
Det värsta med programmet var ju inte barnen, Ja, dom är ju barn, trots att dom är i 20-årsåldern. Helt hjälplösa när det handlar om att göra nån som helst nytta. Men de rår faktiskt inte för att de är som de är. Det är föräldrarna som rår för det!! Föräldrar, som gör allt för sina barn utom det viktigaste, att göra dem till självständiga individer som klarar sig i ett samhälle, med ett allt hårdare klimat.
Nån gång har ju även jag mött s.k.curligföräldrar. En curlingförälder är en mamma eller pappa som vill sitt barns absolut bästa, och är beredd att gå långt för att se till att det blir så. Barnet ska ha det bra. Roliga aktiviteter, pedagogiskt dagis, bra skola, stimulerande kompisar, utvecklande fritidsaktiviteter och så vidare. Inget ska hindra framskridandet, och om det ser ut att finnas hinder i vägen, så rycker curlingföräldern ut med sopborsten på isen. Den kommer in och röjer på dagis, i skolan, bland kompisarna, i idrottsklubben. Eller så flyttar föräldrarna helt sonika sitt barn till en annan skola. Men det här programmet gick utanpå allt! Vi fick se curlingens slutresultat. Bortskämda, okunniga, inkompetenta snorungar!
Fembarnsmamman och författaren Katerina Janouch skräder inte orden när det gäller tv-seriens första avsnitt. På sin blogg går hon hårt åt de bortskämda barnens föräldrar. ”Dysfunktionellt och sjukligt är det, vad dessa föräldrar utsätter sina barn för”, skriver Janouch. ”Vad de egentligen håller på med är att ge näring åt egna egon. Inte är de snälla mot sina barn. Nej, de är mycket, mycket elaka”. Det är bara att hålla med.
Själv har jag funderat ungefär så här efter programmet. Jag orkade faktiskt inte se hela heller, för den delen. Det är fantastiskt att intresset för bortskämda överklassmänniskor med mycket pengar aldrig tycks sina, det har ju hållit stadigt och kanske till och med ökat sedan Svenska hollywoodfruar. Nästan 1,5 miljon tittare såg det första avsnittet. Vad handlar det om egentligen, vad gör det så spännande? Och varför sysslar SVT med detta egentligen? Dom har väl ett avtal med staten där dom förinder sig att leverera "god underhållning". Jag tycker inte att det känns som god underhållning att hela tiden kopiera alla tänkbara dåliga reklamkanaler. Public Service måste väl i allsin dar kunna vara nåt annat. Sen har jag också tänkt att vi nog inte varit så dåliga föräldrar, hustrun och jag. Barnen, två till antalet, gjorde väl inte alltid som mor och far sa, och ibland var det väl lite si och så med städningen. Men dom har växt upp till självständiga och ansvarskännande individer, och det är väl ändå det som är meningen med uppfostran och föräldraskap.
Och åtta avsnitt ska det visst bli av "Ung och boortskämd". Jag vet inte om jag orkar se dom övriga. Men man är ju nyfiken också, precis som dom andra 1,5 miljonerna....
tisdag 9 november 2010
Guds tid---och min
Bibeln säger en hel del om tid, och en av adventssöndagarna, den andra, har i själva verket tid, som ett av sina teman. Tid, och att tiden ska ta slut! Och vi är snart där, i adventstiden, menar jag. Jag gruvar mig redan för stressen med allt som skall fixas under den månad som snart börjar.
Med tanke på att tiden är det som pågår oavbrutet, oavsett om vi vill det eller inte, måste bibeltexterna om tid, mitt i årets värsta stressperiod och tidsbrist, ha något att meddela oss.
Grekiskan har två ord för tid: chronos och kairos. När Jesus säger att tiden är inne menar han inte samma sak som om jag säger:”Klockan är 10.00 och bussen går snart. Det är chronos, samma ord som i kronometer, ett stoppur för att mäta tiden.
Jesus använder ordet kairos och menar: Tiden är inne. Guds tid är inne. Omständigheterna sådana att det är rätt tid för Gud att handla. Guds rike är nära!
När tiden är inne för Gud handlar det inte om att han står med en stor klocka och säger nu har det gått 30 år – nu är det dags att göra något.
När tiden är inne för Gud är det mera fråga om att tiden är mogen. Omständigheterna är sådana att tiden är inne.
En sak som bibeltexterna vill säga oss om tid är att det, som Bibelns Predikaren uttrycker det, finns en tid för allting (Pred 3:1-8). Det som texterna talar om, att det finns en tid för, är Guds rike. Det finns en tid då det som är Guds rike, ska komma. Det tycks alltså som att närvaron av Guds rike både varit, är och ska komma. Och precis så är det, om Guds rike kan sägas samma sak som om Jesus, den som personifierar Guds rike: Jesus Kristus är densamme i går, i dag och i evighet. (Heb 13:8).
Det finns alltså en möjlighet för Guds rike och därmed Guds vilja att bli synlig; det är Guds tid. Det finns också möjlighet att både lyssna till och följa det som är Guds vilja och därmed vara med i det som är Guds rike. Följden blir att Guds rike är nära den som låter det komma nära.
Hur ser det Guds rike ut som Han vill plantera i den här tiden? Guds rike kan inte ritas in på kartan. Det finns inte i de länder där kristendom är nån sorts religion. Det handlar om något mycket djupare: Guds herravälde i människors liv. Guds rike finns där Gud får påverka människors handlande och livsstil.
I Bibeln är Guds rike också något som hör framtiden till: Gud ska en gång återta sitt herravälde. Historien går mot ett klimax då Jesus ska komma tillbaka för att upprätta Guds rike totalt. En dag ska tiden vara inne. Och jag ber och längtar: Låt ditt rike komma!
Men i Bibelns tal om tid inns också ett nutidsperspektiv. Guds rike är nära genom Jesus här och nu! Guds herravälde vill beröra oss I dag. Tiden är inne! Och jag får be då också: Låt ditt rike komma.
Nu är det snart ett år sedan FN:s fiaskoartade klimatmöte i Köpenhamn. Det annonserades som det viktigaste möte, som världsorganisationen anordnat. 192 ledare från nästan alla världens länder samlades i Bella Center för att besluta vilka steg man vill ta för att rädda den här världen. Steg som måste tas, för att världen ska ha en framtid.Och det blev inte ens en tumme.... Jordens uppvärmning fortsätter. Om grönlandsisen fortsätter att smälta, som den gjorde redan före FN:s viktigaste möte, och som den fortsätter att göra, kommer havsytan att stiga med sju meter.
Kyrkan borde fråga världens ledare varför det gick så förhållandevis snabbt att lösa världens ekonomiska kris medan det inte finns ens några förslag till lösning av den här för jordens fortbestånd långt viktigare krisen. Malin 17 år säger: "Farfar, jag kanske tillhör den sista generationen." Vi kristna behöver bli både förebedjare och förebilder. Förebedjare för jordens framtid, och förebilder för ett resurssnålare samhälle som inte tär på klimat och miljö. Vi behöver åka mer kommunalt, vi behöver använda lågenergilampor, återvinna mer och ha rätt lufttryck i däcken, nu när vi byter till vinterdäck. Koldioxidutsläppen skulle minska med 200000 ton om bara alla bilar hade rätt lufttryck i däcken. Och jag skulle ha använt mindre varmvatten när jag duschade nyss. Konkreta åtgärder för att bli Guds rikes representanter i vår vardag.
Det handlar alltså inte i första hand som kristen om att vara allmänt snäll, hygglig och from. Vi måste i handling visa medkänsla och solidaritet med en värld som håller på att gå under. Se dej om i din omgivning. Hur ska Guds rike kunna bli synligt där: Betyder Guds rike nå’t för människor som kämpar med arbete som stressar och pressar? Betyder det nå’t för människor som är långtidssjukskrivna,arbetslösa? Betyder det nå’t för människor som har svårigheter med relationer? Betyder det nå’t för föräldrar som vill sina barns bästa, men inte alltid orkar? Betyder det nå’t för barn och ungdomar? Jag skulle kunna fortsätta att ställa frågor! Betyder det nå’t i min närmiljö att Guds rike är nära? Och vad betyder det I så fall?
Men Bibeln säger att det finns hopp. Det finns befrielse och räddning!
Med tanke på att tiden är det som pågår oavbrutet, oavsett om vi vill det eller inte, måste bibeltexterna om tid, mitt i årets värsta stressperiod och tidsbrist, ha något att meddela oss.
Grekiskan har två ord för tid: chronos och kairos. När Jesus säger att tiden är inne menar han inte samma sak som om jag säger:”Klockan är 10.00 och bussen går snart. Det är chronos, samma ord som i kronometer, ett stoppur för att mäta tiden.
Jesus använder ordet kairos och menar: Tiden är inne. Guds tid är inne. Omständigheterna sådana att det är rätt tid för Gud att handla. Guds rike är nära!
När tiden är inne för Gud handlar det inte om att han står med en stor klocka och säger nu har det gått 30 år – nu är det dags att göra något.
När tiden är inne för Gud är det mera fråga om att tiden är mogen. Omständigheterna är sådana att tiden är inne.
En sak som bibeltexterna vill säga oss om tid är att det, som Bibelns Predikaren uttrycker det, finns en tid för allting (Pred 3:1-8). Det som texterna talar om, att det finns en tid för, är Guds rike. Det finns en tid då det som är Guds rike, ska komma. Det tycks alltså som att närvaron av Guds rike både varit, är och ska komma. Och precis så är det, om Guds rike kan sägas samma sak som om Jesus, den som personifierar Guds rike: Jesus Kristus är densamme i går, i dag och i evighet. (Heb 13:8).
Det finns alltså en möjlighet för Guds rike och därmed Guds vilja att bli synlig; det är Guds tid. Det finns också möjlighet att både lyssna till och följa det som är Guds vilja och därmed vara med i det som är Guds rike. Följden blir att Guds rike är nära den som låter det komma nära.
Hur ser det Guds rike ut som Han vill plantera i den här tiden? Guds rike kan inte ritas in på kartan. Det finns inte i de länder där kristendom är nån sorts religion. Det handlar om något mycket djupare: Guds herravälde i människors liv. Guds rike finns där Gud får påverka människors handlande och livsstil.
I Bibeln är Guds rike också något som hör framtiden till: Gud ska en gång återta sitt herravälde. Historien går mot ett klimax då Jesus ska komma tillbaka för att upprätta Guds rike totalt. En dag ska tiden vara inne. Och jag ber och längtar: Låt ditt rike komma!
Men i Bibelns tal om tid inns också ett nutidsperspektiv. Guds rike är nära genom Jesus här och nu! Guds herravälde vill beröra oss I dag. Tiden är inne! Och jag får be då också: Låt ditt rike komma.
Nu är det snart ett år sedan FN:s fiaskoartade klimatmöte i Köpenhamn. Det annonserades som det viktigaste möte, som världsorganisationen anordnat. 192 ledare från nästan alla världens länder samlades i Bella Center för att besluta vilka steg man vill ta för att rädda den här världen. Steg som måste tas, för att världen ska ha en framtid.Och det blev inte ens en tumme.... Jordens uppvärmning fortsätter. Om grönlandsisen fortsätter att smälta, som den gjorde redan före FN:s viktigaste möte, och som den fortsätter att göra, kommer havsytan att stiga med sju meter.
Kyrkan borde fråga världens ledare varför det gick så förhållandevis snabbt att lösa världens ekonomiska kris medan det inte finns ens några förslag till lösning av den här för jordens fortbestånd långt viktigare krisen. Malin 17 år säger: "Farfar, jag kanske tillhör den sista generationen." Vi kristna behöver bli både förebedjare och förebilder. Förebedjare för jordens framtid, och förebilder för ett resurssnålare samhälle som inte tär på klimat och miljö. Vi behöver åka mer kommunalt, vi behöver använda lågenergilampor, återvinna mer och ha rätt lufttryck i däcken, nu när vi byter till vinterdäck. Koldioxidutsläppen skulle minska med 200000 ton om bara alla bilar hade rätt lufttryck i däcken. Och jag skulle ha använt mindre varmvatten när jag duschade nyss. Konkreta åtgärder för att bli Guds rikes representanter i vår vardag.
Det handlar alltså inte i första hand som kristen om att vara allmänt snäll, hygglig och from. Vi måste i handling visa medkänsla och solidaritet med en värld som håller på att gå under. Se dej om i din omgivning. Hur ska Guds rike kunna bli synligt där: Betyder Guds rike nå’t för människor som kämpar med arbete som stressar och pressar? Betyder det nå’t för människor som är långtidssjukskrivna,arbetslösa? Betyder det nå’t för människor som har svårigheter med relationer? Betyder det nå’t för föräldrar som vill sina barns bästa, men inte alltid orkar? Betyder det nå’t för barn och ungdomar? Jag skulle kunna fortsätta att ställa frågor! Betyder det nå’t i min närmiljö att Guds rike är nära? Och vad betyder det I så fall?
Men Bibeln säger att det finns hopp. Det finns befrielse och räddning!
måndag 8 november 2010
Nu ska Norrlandsfönstret upp!!!.....
Nu handlar det om Norrlandsfönstret igen. För den fåkunnige handlar det alltså om huruvda det riktiga Norrland ska få ett lag i fotbollsallsvenskan igen, eller om vi, som har vårt hjärta från Medelpad och norrut, motvilligt ska få stötta låtsasnorrland ännu en säsong. Det handlar alltså om GIF Sundsvall eller Gefle IF och nu har avgörandets stund kommit. Personligen har jag aldrig fått mitt hjärta att klappa för Gefle, och inte ens när dom mirakulöst räddade kvalplatsen i går gjorde jag några krumpsprång av glädje. Gästrikland hör visserligen till Norrland både geografiskt och meteorologiskt, men ändå... Gefle eller Åtvidaberg i Allsvenskan? För mig kvittar det, och Åtvidaberg smakar t.o.m. lite mer Rekord-Magasinet än vad Gefle gör Annat är det med giffarna....
GIF Sundsvall är förresten erfarna fönsteröppnare. Inget annat lag från det riktiga Norrland, och nu talar jag geografi och meterologi, har skött uppgiften att öppna ( och tyvärr även stänga) fönstret lika plikttroget som giffarna. Dom har spelat 13 säsonger i högsta serien, och nu är dags igen!!!! Men, och nu är det några ord till den fåkunninge igen: Även andra lag från det riktiga Norrland har tjänstgjort som öppnare av fönstret. IFK Sundsvall har gjort fem säsonger i högsta serien, Umeaå FC, IFK Luleå och Holmsund var sin. Från gränsnorrland har förutom Gefle IF både Sandviken ( såväl IF som AIK) varit på besök i finrummet. Och dessutom Brynäs.I fotboll!!!! Jag får säkert någon tabellnörd på mig om jag inte påpekar, att Sandvikens IF är det lag från hela Norrland, som tillbringat flest säsonger i Allsvenskan. 21 stycken närmare bestämt. För att inte bli beskylld för att vara en fotbollsnörd avstår jag från att nämna vilka lag från Norrland, som kvalat till högsta serien, men som snubblat på tröskeln. Men Lycksele och Marma och.... Ett av mina mest fantastiska fotbollsminnen har jag förresten, när jag fick följa med goda vänner till mina föräldrar för att se kvalmatchen mellan GIF Sundsvall och Eskilstuna 1957. Och giffarna har fostrat spelare som Tomas Brolin och Anders Grönhagen för att nämna några ur högen
Varför är nu det här viktigt och värt att blogga om? Det är viktigt främst för att alla småkillar och småtjejer från Medelpad och norrut behöver förebilder. Några att se upp till och försöka bli som. I Ångermanland fanns förebilderna inom ishockeyn och därför tog den död på t.ex. backhoppningen, där förebilderna tagit slut. I Örnsköldsvik finns numera MODo Hockey men inga backhoppare, bara tomma, ödsliga hoppbackar mitt i stan. Jag tror nämligen på idrotten som fostrare,förebild och ett oöverträffat redskap för integration. Sundsvallsgiffarna har ju specialiserat sig på att integrera islänningar!! En uppgift sdom ingen annan har velat ta på sig
Hur det går? Seger hemma och oavgjort borta. Och då är Norrlandsfönstret öppet på vid gavel igen!!!
GIF Sundsvall är förresten erfarna fönsteröppnare. Inget annat lag från det riktiga Norrland, och nu talar jag geografi och meterologi, har skött uppgiften att öppna ( och tyvärr även stänga) fönstret lika plikttroget som giffarna. Dom har spelat 13 säsonger i högsta serien, och nu är dags igen!!!! Men, och nu är det några ord till den fåkunninge igen: Även andra lag från det riktiga Norrland har tjänstgjort som öppnare av fönstret. IFK Sundsvall har gjort fem säsonger i högsta serien, Umeaå FC, IFK Luleå och Holmsund var sin. Från gränsnorrland har förutom Gefle IF både Sandviken ( såväl IF som AIK) varit på besök i finrummet. Och dessutom Brynäs.I fotboll!!!! Jag får säkert någon tabellnörd på mig om jag inte påpekar, att Sandvikens IF är det lag från hela Norrland, som tillbringat flest säsonger i Allsvenskan. 21 stycken närmare bestämt. För att inte bli beskylld för att vara en fotbollsnörd avstår jag från att nämna vilka lag från Norrland, som kvalat till högsta serien, men som snubblat på tröskeln. Men Lycksele och Marma och.... Ett av mina mest fantastiska fotbollsminnen har jag förresten, när jag fick följa med goda vänner till mina föräldrar för att se kvalmatchen mellan GIF Sundsvall och Eskilstuna 1957. Och giffarna har fostrat spelare som Tomas Brolin och Anders Grönhagen för att nämna några ur högen
Varför är nu det här viktigt och värt att blogga om? Det är viktigt främst för att alla småkillar och småtjejer från Medelpad och norrut behöver förebilder. Några att se upp till och försöka bli som. I Ångermanland fanns förebilderna inom ishockeyn och därför tog den död på t.ex. backhoppningen, där förebilderna tagit slut. I Örnsköldsvik finns numera MODo Hockey men inga backhoppare, bara tomma, ödsliga hoppbackar mitt i stan. Jag tror nämligen på idrotten som fostrare,förebild och ett oöverträffat redskap för integration. Sundsvallsgiffarna har ju specialiserat sig på att integrera islänningar!! En uppgift sdom ingen annan har velat ta på sig
Hur det går? Seger hemma och oavgjort borta. Och då är Norrlandsfönstret öppet på vid gavel igen!!!
söndag 7 november 2010
Kalle Svensson och Gustav Adolf
Det sägs ibland att det är ett tecken på tilltagande gammeldom att man gärna återvänder till det som var. Då håller jag nog på att drabbas av denna gammeldom, dock utan att nödvändigtvis påstå att det var bättre då, förr alltså.
I dag, en söndag i november med minusgrader över hela Sverige, avgörs allsvenskan i fotboll. Jag har redan tidigare uttryckt vad jag tycker om den ordningen, men nu är det så i alla fall. Och det blir Malmö FF eller Helsingborg som vinner, och får lyfta Lennart Johanssons pokal. En pokal som förresten i hemlighet och löndom fått inskriptionen "Bajen forever" Jag vet inte riktigt vad jag tycker om det tilltaget, men....
Ganska logiskt att det blir ett lag vid Öresund som vinner, eftersom, det måste jag om än motvilligt, med tanke på familjeförhållandena, medge, det just nu spelas bätrre fotboll på andra sidan Sundet. Minns bara FC Köpenhamns match mot Barcelona, härom veckan.... Jag bryr mig egentligen inte om vem av dom som vinner, tycker att det är viktigare att Sundsvallsgiffarna går upp i Allsvenskan nästa vecka, men mitt hjärta klappar kanske lite mer för Helsingborg ändå. Och orsaken? Under hela min uppväxt vaktades HIF-målet av Kalle Svensson, och han var min stora fotbollsidol och förebild. Kalle Svensson är den ende svenske fotbollsspelare som deltagit i fyra stora mästerskap (två världsmästerskap och två olympiska spel) och tagit medalj i samtliga. Han spelade 73 landskamper, vilket var nästan otroligt många under en tid när länderna var färre och landskamper inte alls lika vanliga som nu. Jag var själv målvakt, skaffade mig en keps och ett par knäskydd av samma stuk som Kalle Svensson hade och hade fler Alfabilder av honom än av nån annan spelare.
Alfabilderna kunde förresten vara värda ett eget blogginlägg, och det kanske kommer. Vi som var knattar på 50-talet minns Alfa-tabletterna med nostalgisk förtjusning. Fast det är förstås inte tabletterna som får nostalgin att frodas, det är samlarbilderna som låg i Alfa-askarna, som gör askarna så minnesrika, så oförglömliga. I varje ask låg en liten porträttbild med någon av den tidens idrottshjältar. På bildens baksida kunde man läsa några rader om den avbildade; om ålder, klubb, yrke och idrottsliga talanger.Mer behövdes inte för att de avbildade skulle bli avgudade.Alla idrottsintresserade grabbar samlade Alfa-bilder. På skolrasterna gjorde vi vårt bästa för att byta bort våra dubletter – tjejerna i klassen hade vi inte tid med. De stod i ett annat hörn av skolgården och bytte filmisar med varandra. Och jag hade alltså flest bilder av Rio-Kalle. Så heja HIF i eftermiddag....
I går var det också Gustav Adolfdagen. Ja, den kallades så under min uppväxt. Då sjöng vi "vår Gud är oss en väldig borg" som morgonpsalm och någon lärare höll ett högstämt tal om Gustaf II Adolf på morgonbönen. Han var ju ändå den lutherska trons försvarare och därmed värd all uppskattning..... Fast några Gustaf Adolf-bakelser minns jag inte att vi åt. Inte jag i alla fall. Men det gjorde inget, dom är inte särskilt goda, det hörde jag i TV i går, och dessutom var det ingen protestantisk tro han försvarade då i 30-åriga kriget. Det var ett alldeles vanligt, smutsigt anfallskrig för att göra Östersjön till ett evenskt innanhav. Men SL:s bussar flaggar ändå på sina bussar för honom än i dag. Eller snarare i går. Men jag har i alla fall varit i Lützen, där han stupade i dimman just i går, fast redan 1632. Där har jag varit, men inte på Olympia i Helsingborg där Kalle Svensson står staty.....
Och Gustaf II Adolf hade nog inte varit det han var, om inte rikets angelägenheter under hans krigseskapader skötts av hans kansler Axel Oxenstierna. Det var föreesten Oxenstierna som i ett brev till sin son skrev: Min son, om du bara visste med hur lite vishet världen styres." Tala om profetisk klarsyn.....
Men det får kanske bli en annan historia.
I dag, en söndag i november med minusgrader över hela Sverige, avgörs allsvenskan i fotboll. Jag har redan tidigare uttryckt vad jag tycker om den ordningen, men nu är det så i alla fall. Och det blir Malmö FF eller Helsingborg som vinner, och får lyfta Lennart Johanssons pokal. En pokal som förresten i hemlighet och löndom fått inskriptionen "Bajen forever" Jag vet inte riktigt vad jag tycker om det tilltaget, men....
Ganska logiskt att det blir ett lag vid Öresund som vinner, eftersom, det måste jag om än motvilligt, med tanke på familjeförhållandena, medge, det just nu spelas bätrre fotboll på andra sidan Sundet. Minns bara FC Köpenhamns match mot Barcelona, härom veckan.... Jag bryr mig egentligen inte om vem av dom som vinner, tycker att det är viktigare att Sundsvallsgiffarna går upp i Allsvenskan nästa vecka, men mitt hjärta klappar kanske lite mer för Helsingborg ändå. Och orsaken? Under hela min uppväxt vaktades HIF-målet av Kalle Svensson, och han var min stora fotbollsidol och förebild. Kalle Svensson är den ende svenske fotbollsspelare som deltagit i fyra stora mästerskap (två världsmästerskap och två olympiska spel) och tagit medalj i samtliga. Han spelade 73 landskamper, vilket var nästan otroligt många under en tid när länderna var färre och landskamper inte alls lika vanliga som nu. Jag var själv målvakt, skaffade mig en keps och ett par knäskydd av samma stuk som Kalle Svensson hade och hade fler Alfabilder av honom än av nån annan spelare.
Alfabilderna kunde förresten vara värda ett eget blogginlägg, och det kanske kommer. Vi som var knattar på 50-talet minns Alfa-tabletterna med nostalgisk förtjusning. Fast det är förstås inte tabletterna som får nostalgin att frodas, det är samlarbilderna som låg i Alfa-askarna, som gör askarna så minnesrika, så oförglömliga. I varje ask låg en liten porträttbild med någon av den tidens idrottshjältar. På bildens baksida kunde man läsa några rader om den avbildade; om ålder, klubb, yrke och idrottsliga talanger.Mer behövdes inte för att de avbildade skulle bli avgudade.Alla idrottsintresserade grabbar samlade Alfa-bilder. På skolrasterna gjorde vi vårt bästa för att byta bort våra dubletter – tjejerna i klassen hade vi inte tid med. De stod i ett annat hörn av skolgården och bytte filmisar med varandra. Och jag hade alltså flest bilder av Rio-Kalle. Så heja HIF i eftermiddag....
I går var det också Gustav Adolfdagen. Ja, den kallades så under min uppväxt. Då sjöng vi "vår Gud är oss en väldig borg" som morgonpsalm och någon lärare höll ett högstämt tal om Gustaf II Adolf på morgonbönen. Han var ju ändå den lutherska trons försvarare och därmed värd all uppskattning..... Fast några Gustaf Adolf-bakelser minns jag inte att vi åt. Inte jag i alla fall. Men det gjorde inget, dom är inte särskilt goda, det hörde jag i TV i går, och dessutom var det ingen protestantisk tro han försvarade då i 30-åriga kriget. Det var ett alldeles vanligt, smutsigt anfallskrig för att göra Östersjön till ett evenskt innanhav. Men SL:s bussar flaggar ändå på sina bussar för honom än i dag. Eller snarare i går. Men jag har i alla fall varit i Lützen, där han stupade i dimman just i går, fast redan 1632. Där har jag varit, men inte på Olympia i Helsingborg där Kalle Svensson står staty.....
Och Gustaf II Adolf hade nog inte varit det han var, om inte rikets angelägenheter under hans krigseskapader skötts av hans kansler Axel Oxenstierna. Det var föreesten Oxenstierna som i ett brev till sin son skrev: Min son, om du bara visste med hur lite vishet världen styres." Tala om profetisk klarsyn.....
Men det får kanske bli en annan historia.
fredag 5 november 2010
Det är inte synd om kungen
Visst. Det går säkert att visa att en majoritet stöder monarkin. Konstigt vore det annars med tanke på det massiva stöd den under alla tider har uppburit från nära nog alla medier i landet. Men om demokrati är något mer än majoritetsvälde är monarki inte demokratisk och kan aldrig bli det – hur vanlig man än försöker göra den kungliga familjen. Själva idén strider mot tanken på alla människors lika värde. Somliga föds finare än andra, och förtjänar att stekta sparvar flyger rätt in i munnen i form av slott, privilegier, som ingen annan kan drömma om, och ett i största allmänhet bekymmersfritt liv.
Och det var till ett sånt liv som vår nuvarande kung motvilligt, om man får tro boken om den motvillige monarken, ställde sig till förfogande. Han har under hela sitt liv som monark haft möjligheter att hoppa av, att abdikera, att säga, stopp, det här strider mot alla demokratiska värderingar,som nästan alla amdra svenskar står för. Jag ställer inte upp längre. Men det har han inte gjort. Han har velat behålla klassamhället.
Kungafamiljen är inte vanlig, utan en symbol för klassamhället, ett både lockande och avskräckande exemplet på hur ett privilegierat överklassliv ser ut. Ibland hör man argumentet att vi måste avskaffa monarkin för att det är synd om den kungliga familjen som tvingas leva instängd i en gyllene bur. En sån tanke är naturligtvis alldeles befängd. Det är inte synd om människor som aldrig behöver stå i vårdkö eller bostadskö, aldrig ett ögonblick behöver oroa sig för om pengarna skall räcka, som kan köra sin Ferrari när man inte i ett anfall av folklighet istället väljer Porschen.
Själva tanken att landets högsta ämbete skall gå i arv är inte bara föråldrad den är dessutom stötande. Godtar man tanken på att höga ämbeten skall gå i arv, varför då inte fortsätta på den inslagna vägen? Man kunde i så fall göra överbefälhavarens, ärkebiskopens och landshövdingarnas poster ärftliga – alltså poster som i dagens Sverige är väldigt fina men inte längre särskilt viktiga. Kungahuset och hovet däremot har en betydande reell makt; när kungen och drottningen talar lyssnar menigheten och tillskriver varje yttrande en djup betydelse. Titta bara på intresset för den nu aktuella boken!
I själva verket talar alla argument emot monarkin som statsskick. Ekonomiska sådana förs ofta fram. Monarkin sägs vara bra för landet. Trots det till vansinne upphaussade intresset för kronprinsessans bröllop med den stackars Daniel Westling återstår detta att bevisa.
Sammma med turistargumentet, Det är lika dumt som det ekonomiska. Stämde det – att kungar och drottningar attraherar turister – skulle Belgien dra till sig fler turister än Frankrike. Turisterna skulle ha övergivit Grekland när landet skickade kungen i landsflykt. Ingen vettig människa väljer mål för sin semesterresa för ett statsskicks skull.
Sedan får man också höra att monarkin skänker lite guldglans åt allas vår tillvaro. Ärligt talat tror jag att det är väldigt få som finner sin tillvaro ljuvare och ljusare bara för att kungen och hans anhang går på nattklubb.
Att monarkin fortfarande har ett starkt folkligt stöd går inte att förneka. Den har blivit en dokusåpa, om en fullkomligt bisarr verklighet. Ett folkligt stöd, som dessvärre inte torde bli mindre trots att kungen så öppet visade sitt förakt för folket genom att inte tillåta en enda fråga efter sitt makabra beteende vid pressträffen i går. Han uttalade sig, vände på klacken och gick. Tänk om Fredrik Reinfeldt skulle bete sig så.....
Så snälla Ni alla! Tyck inte synd om kungen, inte ens efter boken om hans påstådda eskapader med vackra damar och andra..... Det är inte ett dugg synd om honom och hans hus. Det är möjligen alla oss andra det är synd om, alla vi som tvngas betala för detta spektakel.
Och det var till ett sånt liv som vår nuvarande kung motvilligt, om man får tro boken om den motvillige monarken, ställde sig till förfogande. Han har under hela sitt liv som monark haft möjligheter att hoppa av, att abdikera, att säga, stopp, det här strider mot alla demokratiska värderingar,som nästan alla amdra svenskar står för. Jag ställer inte upp längre. Men det har han inte gjort. Han har velat behålla klassamhället.
Kungafamiljen är inte vanlig, utan en symbol för klassamhället, ett både lockande och avskräckande exemplet på hur ett privilegierat överklassliv ser ut. Ibland hör man argumentet att vi måste avskaffa monarkin för att det är synd om den kungliga familjen som tvingas leva instängd i en gyllene bur. En sån tanke är naturligtvis alldeles befängd. Det är inte synd om människor som aldrig behöver stå i vårdkö eller bostadskö, aldrig ett ögonblick behöver oroa sig för om pengarna skall räcka, som kan köra sin Ferrari när man inte i ett anfall av folklighet istället väljer Porschen.
Själva tanken att landets högsta ämbete skall gå i arv är inte bara föråldrad den är dessutom stötande. Godtar man tanken på att höga ämbeten skall gå i arv, varför då inte fortsätta på den inslagna vägen? Man kunde i så fall göra överbefälhavarens, ärkebiskopens och landshövdingarnas poster ärftliga – alltså poster som i dagens Sverige är väldigt fina men inte längre särskilt viktiga. Kungahuset och hovet däremot har en betydande reell makt; när kungen och drottningen talar lyssnar menigheten och tillskriver varje yttrande en djup betydelse. Titta bara på intresset för den nu aktuella boken!
I själva verket talar alla argument emot monarkin som statsskick. Ekonomiska sådana förs ofta fram. Monarkin sägs vara bra för landet. Trots det till vansinne upphaussade intresset för kronprinsessans bröllop med den stackars Daniel Westling återstår detta att bevisa.
Sammma med turistargumentet, Det är lika dumt som det ekonomiska. Stämde det – att kungar och drottningar attraherar turister – skulle Belgien dra till sig fler turister än Frankrike. Turisterna skulle ha övergivit Grekland när landet skickade kungen i landsflykt. Ingen vettig människa väljer mål för sin semesterresa för ett statsskicks skull.
Sedan får man också höra att monarkin skänker lite guldglans åt allas vår tillvaro. Ärligt talat tror jag att det är väldigt få som finner sin tillvaro ljuvare och ljusare bara för att kungen och hans anhang går på nattklubb.
Att monarkin fortfarande har ett starkt folkligt stöd går inte att förneka. Den har blivit en dokusåpa, om en fullkomligt bisarr verklighet. Ett folkligt stöd, som dessvärre inte torde bli mindre trots att kungen så öppet visade sitt förakt för folket genom att inte tillåta en enda fråga efter sitt makabra beteende vid pressträffen i går. Han uttalade sig, vände på klacken och gick. Tänk om Fredrik Reinfeldt skulle bete sig så.....
Så snälla Ni alla! Tyck inte synd om kungen, inte ens efter boken om hans påstådda eskapader med vackra damar och andra..... Det är inte ett dugg synd om honom och hans hus. Det är möjligen alla oss andra det är synd om, alla vi som tvngas betala för detta spektakel.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)