Bibeln säger en hel del om tid, och en av adventssöndagarna, den andra, har i själva verket tid, som ett av sina teman. Tid, och att tiden ska ta slut! Och vi är snart där, i adventstiden, menar jag. Jag gruvar mig redan för stressen med allt som skall fixas under den månad som snart börjar.
Med tanke på att tiden är det som pågår oavbrutet, oavsett om vi vill det eller inte, måste bibeltexterna om tid, mitt i årets värsta stressperiod och tidsbrist, ha något att meddela oss.
Grekiskan har två ord för tid: chronos och kairos. När Jesus säger att tiden är inne menar han inte samma sak som om jag säger:”Klockan är 10.00 och bussen går snart. Det är chronos, samma ord som i kronometer, ett stoppur för att mäta tiden.
Jesus använder ordet kairos och menar: Tiden är inne. Guds tid är inne. Omständigheterna sådana att det är rätt tid för Gud att handla. Guds rike är nära!
När tiden är inne för Gud handlar det inte om att han står med en stor klocka och säger nu har det gått 30 år – nu är det dags att göra något.
När tiden är inne för Gud är det mera fråga om att tiden är mogen. Omständigheterna är sådana att tiden är inne.
En sak som bibeltexterna vill säga oss om tid är att det, som Bibelns Predikaren uttrycker det, finns en tid för allting (Pred 3:1-8). Det som texterna talar om, att det finns en tid för, är Guds rike. Det finns en tid då det som är Guds rike, ska komma. Det tycks alltså som att närvaron av Guds rike både varit, är och ska komma. Och precis så är det, om Guds rike kan sägas samma sak som om Jesus, den som personifierar Guds rike: Jesus Kristus är densamme i går, i dag och i evighet. (Heb 13:8).
Det finns alltså en möjlighet för Guds rike och därmed Guds vilja att bli synlig; det är Guds tid. Det finns också möjlighet att både lyssna till och följa det som är Guds vilja och därmed vara med i det som är Guds rike. Följden blir att Guds rike är nära den som låter det komma nära.
Hur ser det Guds rike ut som Han vill plantera i den här tiden? Guds rike kan inte ritas in på kartan. Det finns inte i de länder där kristendom är nån sorts religion. Det handlar om något mycket djupare: Guds herravälde i människors liv. Guds rike finns där Gud får påverka människors handlande och livsstil.
I Bibeln är Guds rike också något som hör framtiden till: Gud ska en gång återta sitt herravälde. Historien går mot ett klimax då Jesus ska komma tillbaka för att upprätta Guds rike totalt. En dag ska tiden vara inne. Och jag ber och längtar: Låt ditt rike komma!
Men i Bibelns tal om tid inns också ett nutidsperspektiv. Guds rike är nära genom Jesus här och nu! Guds herravälde vill beröra oss I dag. Tiden är inne! Och jag får be då också: Låt ditt rike komma.
Nu är det snart ett år sedan FN:s fiaskoartade klimatmöte i Köpenhamn. Det annonserades som det viktigaste möte, som världsorganisationen anordnat. 192 ledare från nästan alla världens länder samlades i Bella Center för att besluta vilka steg man vill ta för att rädda den här världen. Steg som måste tas, för att världen ska ha en framtid.Och det blev inte ens en tumme.... Jordens uppvärmning fortsätter. Om grönlandsisen fortsätter att smälta, som den gjorde redan före FN:s viktigaste möte, och som den fortsätter att göra, kommer havsytan att stiga med sju meter.
Kyrkan borde fråga världens ledare varför det gick så förhållandevis snabbt att lösa världens ekonomiska kris medan det inte finns ens några förslag till lösning av den här för jordens fortbestånd långt viktigare krisen. Malin 17 år säger: "Farfar, jag kanske tillhör den sista generationen." Vi kristna behöver bli både förebedjare och förebilder. Förebedjare för jordens framtid, och förebilder för ett resurssnålare samhälle som inte tär på klimat och miljö. Vi behöver åka mer kommunalt, vi behöver använda lågenergilampor, återvinna mer och ha rätt lufttryck i däcken, nu när vi byter till vinterdäck. Koldioxidutsläppen skulle minska med 200000 ton om bara alla bilar hade rätt lufttryck i däcken. Och jag skulle ha använt mindre varmvatten när jag duschade nyss. Konkreta åtgärder för att bli Guds rikes representanter i vår vardag.
Det handlar alltså inte i första hand som kristen om att vara allmänt snäll, hygglig och from. Vi måste i handling visa medkänsla och solidaritet med en värld som håller på att gå under. Se dej om i din omgivning. Hur ska Guds rike kunna bli synligt där: Betyder Guds rike nå’t för människor som kämpar med arbete som stressar och pressar? Betyder det nå’t för människor som är långtidssjukskrivna,arbetslösa? Betyder det nå’t för människor som har svårigheter med relationer? Betyder det nå’t för föräldrar som vill sina barns bästa, men inte alltid orkar? Betyder det nå’t för barn och ungdomar? Jag skulle kunna fortsätta att ställa frågor! Betyder det nå’t i min närmiljö att Guds rike är nära? Och vad betyder det I så fall?
Men Bibeln säger att det finns hopp. Det finns befrielse och räddning!
tisdag 9 november 2010
måndag 8 november 2010
Nu ska Norrlandsfönstret upp!!!.....
Nu handlar det om Norrlandsfönstret igen. För den fåkunnige handlar det alltså om huruvda det riktiga Norrland ska få ett lag i fotbollsallsvenskan igen, eller om vi, som har vårt hjärta från Medelpad och norrut, motvilligt ska få stötta låtsasnorrland ännu en säsong. Det handlar alltså om GIF Sundsvall eller Gefle IF och nu har avgörandets stund kommit. Personligen har jag aldrig fått mitt hjärta att klappa för Gefle, och inte ens när dom mirakulöst räddade kvalplatsen i går gjorde jag några krumpsprång av glädje. Gästrikland hör visserligen till Norrland både geografiskt och meteorologiskt, men ändå... Gefle eller Åtvidaberg i Allsvenskan? För mig kvittar det, och Åtvidaberg smakar t.o.m. lite mer Rekord-Magasinet än vad Gefle gör Annat är det med giffarna....
GIF Sundsvall är förresten erfarna fönsteröppnare. Inget annat lag från det riktiga Norrland, och nu talar jag geografi och meterologi, har skött uppgiften att öppna ( och tyvärr även stänga) fönstret lika plikttroget som giffarna. Dom har spelat 13 säsonger i högsta serien, och nu är dags igen!!!! Men, och nu är det några ord till den fåkunninge igen: Även andra lag från det riktiga Norrland har tjänstgjort som öppnare av fönstret. IFK Sundsvall har gjort fem säsonger i högsta serien, Umeaå FC, IFK Luleå och Holmsund var sin. Från gränsnorrland har förutom Gefle IF både Sandviken ( såväl IF som AIK) varit på besök i finrummet. Och dessutom Brynäs.I fotboll!!!! Jag får säkert någon tabellnörd på mig om jag inte påpekar, att Sandvikens IF är det lag från hela Norrland, som tillbringat flest säsonger i Allsvenskan. 21 stycken närmare bestämt. För att inte bli beskylld för att vara en fotbollsnörd avstår jag från att nämna vilka lag från Norrland, som kvalat till högsta serien, men som snubblat på tröskeln. Men Lycksele och Marma och.... Ett av mina mest fantastiska fotbollsminnen har jag förresten, när jag fick följa med goda vänner till mina föräldrar för att se kvalmatchen mellan GIF Sundsvall och Eskilstuna 1957. Och giffarna har fostrat spelare som Tomas Brolin och Anders Grönhagen för att nämna några ur högen
Varför är nu det här viktigt och värt att blogga om? Det är viktigt främst för att alla småkillar och småtjejer från Medelpad och norrut behöver förebilder. Några att se upp till och försöka bli som. I Ångermanland fanns förebilderna inom ishockeyn och därför tog den död på t.ex. backhoppningen, där förebilderna tagit slut. I Örnsköldsvik finns numera MODo Hockey men inga backhoppare, bara tomma, ödsliga hoppbackar mitt i stan. Jag tror nämligen på idrotten som fostrare,förebild och ett oöverträffat redskap för integration. Sundsvallsgiffarna har ju specialiserat sig på att integrera islänningar!! En uppgift sdom ingen annan har velat ta på sig
Hur det går? Seger hemma och oavgjort borta. Och då är Norrlandsfönstret öppet på vid gavel igen!!!
GIF Sundsvall är förresten erfarna fönsteröppnare. Inget annat lag från det riktiga Norrland, och nu talar jag geografi och meterologi, har skött uppgiften att öppna ( och tyvärr även stänga) fönstret lika plikttroget som giffarna. Dom har spelat 13 säsonger i högsta serien, och nu är dags igen!!!! Men, och nu är det några ord till den fåkunninge igen: Även andra lag från det riktiga Norrland har tjänstgjort som öppnare av fönstret. IFK Sundsvall har gjort fem säsonger i högsta serien, Umeaå FC, IFK Luleå och Holmsund var sin. Från gränsnorrland har förutom Gefle IF både Sandviken ( såväl IF som AIK) varit på besök i finrummet. Och dessutom Brynäs.I fotboll!!!! Jag får säkert någon tabellnörd på mig om jag inte påpekar, att Sandvikens IF är det lag från hela Norrland, som tillbringat flest säsonger i Allsvenskan. 21 stycken närmare bestämt. För att inte bli beskylld för att vara en fotbollsnörd avstår jag från att nämna vilka lag från Norrland, som kvalat till högsta serien, men som snubblat på tröskeln. Men Lycksele och Marma och.... Ett av mina mest fantastiska fotbollsminnen har jag förresten, när jag fick följa med goda vänner till mina föräldrar för att se kvalmatchen mellan GIF Sundsvall och Eskilstuna 1957. Och giffarna har fostrat spelare som Tomas Brolin och Anders Grönhagen för att nämna några ur högen
Varför är nu det här viktigt och värt att blogga om? Det är viktigt främst för att alla småkillar och småtjejer från Medelpad och norrut behöver förebilder. Några att se upp till och försöka bli som. I Ångermanland fanns förebilderna inom ishockeyn och därför tog den död på t.ex. backhoppningen, där förebilderna tagit slut. I Örnsköldsvik finns numera MODo Hockey men inga backhoppare, bara tomma, ödsliga hoppbackar mitt i stan. Jag tror nämligen på idrotten som fostrare,förebild och ett oöverträffat redskap för integration. Sundsvallsgiffarna har ju specialiserat sig på att integrera islänningar!! En uppgift sdom ingen annan har velat ta på sig
Hur det går? Seger hemma och oavgjort borta. Och då är Norrlandsfönstret öppet på vid gavel igen!!!
söndag 7 november 2010
Kalle Svensson och Gustav Adolf
Det sägs ibland att det är ett tecken på tilltagande gammeldom att man gärna återvänder till det som var. Då håller jag nog på att drabbas av denna gammeldom, dock utan att nödvändigtvis påstå att det var bättre då, förr alltså.
I dag, en söndag i november med minusgrader över hela Sverige, avgörs allsvenskan i fotboll. Jag har redan tidigare uttryckt vad jag tycker om den ordningen, men nu är det så i alla fall. Och det blir Malmö FF eller Helsingborg som vinner, och får lyfta Lennart Johanssons pokal. En pokal som förresten i hemlighet och löndom fått inskriptionen "Bajen forever" Jag vet inte riktigt vad jag tycker om det tilltaget, men....
Ganska logiskt att det blir ett lag vid Öresund som vinner, eftersom, det måste jag om än motvilligt, med tanke på familjeförhållandena, medge, det just nu spelas bätrre fotboll på andra sidan Sundet. Minns bara FC Köpenhamns match mot Barcelona, härom veckan.... Jag bryr mig egentligen inte om vem av dom som vinner, tycker att det är viktigare att Sundsvallsgiffarna går upp i Allsvenskan nästa vecka, men mitt hjärta klappar kanske lite mer för Helsingborg ändå. Och orsaken? Under hela min uppväxt vaktades HIF-målet av Kalle Svensson, och han var min stora fotbollsidol och förebild. Kalle Svensson är den ende svenske fotbollsspelare som deltagit i fyra stora mästerskap (två världsmästerskap och två olympiska spel) och tagit medalj i samtliga. Han spelade 73 landskamper, vilket var nästan otroligt många under en tid när länderna var färre och landskamper inte alls lika vanliga som nu. Jag var själv målvakt, skaffade mig en keps och ett par knäskydd av samma stuk som Kalle Svensson hade och hade fler Alfabilder av honom än av nån annan spelare.
Alfabilderna kunde förresten vara värda ett eget blogginlägg, och det kanske kommer. Vi som var knattar på 50-talet minns Alfa-tabletterna med nostalgisk förtjusning. Fast det är förstås inte tabletterna som får nostalgin att frodas, det är samlarbilderna som låg i Alfa-askarna, som gör askarna så minnesrika, så oförglömliga. I varje ask låg en liten porträttbild med någon av den tidens idrottshjältar. På bildens baksida kunde man läsa några rader om den avbildade; om ålder, klubb, yrke och idrottsliga talanger.Mer behövdes inte för att de avbildade skulle bli avgudade.Alla idrottsintresserade grabbar samlade Alfa-bilder. På skolrasterna gjorde vi vårt bästa för att byta bort våra dubletter – tjejerna i klassen hade vi inte tid med. De stod i ett annat hörn av skolgården och bytte filmisar med varandra. Och jag hade alltså flest bilder av Rio-Kalle. Så heja HIF i eftermiddag....
I går var det också Gustav Adolfdagen. Ja, den kallades så under min uppväxt. Då sjöng vi "vår Gud är oss en väldig borg" som morgonpsalm och någon lärare höll ett högstämt tal om Gustaf II Adolf på morgonbönen. Han var ju ändå den lutherska trons försvarare och därmed värd all uppskattning..... Fast några Gustaf Adolf-bakelser minns jag inte att vi åt. Inte jag i alla fall. Men det gjorde inget, dom är inte särskilt goda, det hörde jag i TV i går, och dessutom var det ingen protestantisk tro han försvarade då i 30-åriga kriget. Det var ett alldeles vanligt, smutsigt anfallskrig för att göra Östersjön till ett evenskt innanhav. Men SL:s bussar flaggar ändå på sina bussar för honom än i dag. Eller snarare i går. Men jag har i alla fall varit i Lützen, där han stupade i dimman just i går, fast redan 1632. Där har jag varit, men inte på Olympia i Helsingborg där Kalle Svensson står staty.....
Och Gustaf II Adolf hade nog inte varit det han var, om inte rikets angelägenheter under hans krigseskapader skötts av hans kansler Axel Oxenstierna. Det var föreesten Oxenstierna som i ett brev till sin son skrev: Min son, om du bara visste med hur lite vishet världen styres." Tala om profetisk klarsyn.....
Men det får kanske bli en annan historia.
I dag, en söndag i november med minusgrader över hela Sverige, avgörs allsvenskan i fotboll. Jag har redan tidigare uttryckt vad jag tycker om den ordningen, men nu är det så i alla fall. Och det blir Malmö FF eller Helsingborg som vinner, och får lyfta Lennart Johanssons pokal. En pokal som förresten i hemlighet och löndom fått inskriptionen "Bajen forever" Jag vet inte riktigt vad jag tycker om det tilltaget, men....
Ganska logiskt att det blir ett lag vid Öresund som vinner, eftersom, det måste jag om än motvilligt, med tanke på familjeförhållandena, medge, det just nu spelas bätrre fotboll på andra sidan Sundet. Minns bara FC Köpenhamns match mot Barcelona, härom veckan.... Jag bryr mig egentligen inte om vem av dom som vinner, tycker att det är viktigare att Sundsvallsgiffarna går upp i Allsvenskan nästa vecka, men mitt hjärta klappar kanske lite mer för Helsingborg ändå. Och orsaken? Under hela min uppväxt vaktades HIF-målet av Kalle Svensson, och han var min stora fotbollsidol och förebild. Kalle Svensson är den ende svenske fotbollsspelare som deltagit i fyra stora mästerskap (två världsmästerskap och två olympiska spel) och tagit medalj i samtliga. Han spelade 73 landskamper, vilket var nästan otroligt många under en tid när länderna var färre och landskamper inte alls lika vanliga som nu. Jag var själv målvakt, skaffade mig en keps och ett par knäskydd av samma stuk som Kalle Svensson hade och hade fler Alfabilder av honom än av nån annan spelare.
Alfabilderna kunde förresten vara värda ett eget blogginlägg, och det kanske kommer. Vi som var knattar på 50-talet minns Alfa-tabletterna med nostalgisk förtjusning. Fast det är förstås inte tabletterna som får nostalgin att frodas, det är samlarbilderna som låg i Alfa-askarna, som gör askarna så minnesrika, så oförglömliga. I varje ask låg en liten porträttbild med någon av den tidens idrottshjältar. På bildens baksida kunde man läsa några rader om den avbildade; om ålder, klubb, yrke och idrottsliga talanger.Mer behövdes inte för att de avbildade skulle bli avgudade.Alla idrottsintresserade grabbar samlade Alfa-bilder. På skolrasterna gjorde vi vårt bästa för att byta bort våra dubletter – tjejerna i klassen hade vi inte tid med. De stod i ett annat hörn av skolgården och bytte filmisar med varandra. Och jag hade alltså flest bilder av Rio-Kalle. Så heja HIF i eftermiddag....
I går var det också Gustav Adolfdagen. Ja, den kallades så under min uppväxt. Då sjöng vi "vår Gud är oss en väldig borg" som morgonpsalm och någon lärare höll ett högstämt tal om Gustaf II Adolf på morgonbönen. Han var ju ändå den lutherska trons försvarare och därmed värd all uppskattning..... Fast några Gustaf Adolf-bakelser minns jag inte att vi åt. Inte jag i alla fall. Men det gjorde inget, dom är inte särskilt goda, det hörde jag i TV i går, och dessutom var det ingen protestantisk tro han försvarade då i 30-åriga kriget. Det var ett alldeles vanligt, smutsigt anfallskrig för att göra Östersjön till ett evenskt innanhav. Men SL:s bussar flaggar ändå på sina bussar för honom än i dag. Eller snarare i går. Men jag har i alla fall varit i Lützen, där han stupade i dimman just i går, fast redan 1632. Där har jag varit, men inte på Olympia i Helsingborg där Kalle Svensson står staty.....
Och Gustaf II Adolf hade nog inte varit det han var, om inte rikets angelägenheter under hans krigseskapader skötts av hans kansler Axel Oxenstierna. Det var föreesten Oxenstierna som i ett brev till sin son skrev: Min son, om du bara visste med hur lite vishet världen styres." Tala om profetisk klarsyn.....
Men det får kanske bli en annan historia.
fredag 5 november 2010
Det är inte synd om kungen
Visst. Det går säkert att visa att en majoritet stöder monarkin. Konstigt vore det annars med tanke på det massiva stöd den under alla tider har uppburit från nära nog alla medier i landet. Men om demokrati är något mer än majoritetsvälde är monarki inte demokratisk och kan aldrig bli det – hur vanlig man än försöker göra den kungliga familjen. Själva idén strider mot tanken på alla människors lika värde. Somliga föds finare än andra, och förtjänar att stekta sparvar flyger rätt in i munnen i form av slott, privilegier, som ingen annan kan drömma om, och ett i största allmänhet bekymmersfritt liv.
Och det var till ett sånt liv som vår nuvarande kung motvilligt, om man får tro boken om den motvillige monarken, ställde sig till förfogande. Han har under hela sitt liv som monark haft möjligheter att hoppa av, att abdikera, att säga, stopp, det här strider mot alla demokratiska värderingar,som nästan alla amdra svenskar står för. Jag ställer inte upp längre. Men det har han inte gjort. Han har velat behålla klassamhället.
Kungafamiljen är inte vanlig, utan en symbol för klassamhället, ett både lockande och avskräckande exemplet på hur ett privilegierat överklassliv ser ut. Ibland hör man argumentet att vi måste avskaffa monarkin för att det är synd om den kungliga familjen som tvingas leva instängd i en gyllene bur. En sån tanke är naturligtvis alldeles befängd. Det är inte synd om människor som aldrig behöver stå i vårdkö eller bostadskö, aldrig ett ögonblick behöver oroa sig för om pengarna skall räcka, som kan köra sin Ferrari när man inte i ett anfall av folklighet istället väljer Porschen.
Själva tanken att landets högsta ämbete skall gå i arv är inte bara föråldrad den är dessutom stötande. Godtar man tanken på att höga ämbeten skall gå i arv, varför då inte fortsätta på den inslagna vägen? Man kunde i så fall göra överbefälhavarens, ärkebiskopens och landshövdingarnas poster ärftliga – alltså poster som i dagens Sverige är väldigt fina men inte längre särskilt viktiga. Kungahuset och hovet däremot har en betydande reell makt; när kungen och drottningen talar lyssnar menigheten och tillskriver varje yttrande en djup betydelse. Titta bara på intresset för den nu aktuella boken!
I själva verket talar alla argument emot monarkin som statsskick. Ekonomiska sådana förs ofta fram. Monarkin sägs vara bra för landet. Trots det till vansinne upphaussade intresset för kronprinsessans bröllop med den stackars Daniel Westling återstår detta att bevisa.
Sammma med turistargumentet, Det är lika dumt som det ekonomiska. Stämde det – att kungar och drottningar attraherar turister – skulle Belgien dra till sig fler turister än Frankrike. Turisterna skulle ha övergivit Grekland när landet skickade kungen i landsflykt. Ingen vettig människa väljer mål för sin semesterresa för ett statsskicks skull.
Sedan får man också höra att monarkin skänker lite guldglans åt allas vår tillvaro. Ärligt talat tror jag att det är väldigt få som finner sin tillvaro ljuvare och ljusare bara för att kungen och hans anhang går på nattklubb.
Att monarkin fortfarande har ett starkt folkligt stöd går inte att förneka. Den har blivit en dokusåpa, om en fullkomligt bisarr verklighet. Ett folkligt stöd, som dessvärre inte torde bli mindre trots att kungen så öppet visade sitt förakt för folket genom att inte tillåta en enda fråga efter sitt makabra beteende vid pressträffen i går. Han uttalade sig, vände på klacken och gick. Tänk om Fredrik Reinfeldt skulle bete sig så.....
Så snälla Ni alla! Tyck inte synd om kungen, inte ens efter boken om hans påstådda eskapader med vackra damar och andra..... Det är inte ett dugg synd om honom och hans hus. Det är möjligen alla oss andra det är synd om, alla vi som tvngas betala för detta spektakel.
Och det var till ett sånt liv som vår nuvarande kung motvilligt, om man får tro boken om den motvillige monarken, ställde sig till förfogande. Han har under hela sitt liv som monark haft möjligheter att hoppa av, att abdikera, att säga, stopp, det här strider mot alla demokratiska värderingar,som nästan alla amdra svenskar står för. Jag ställer inte upp längre. Men det har han inte gjort. Han har velat behålla klassamhället.
Kungafamiljen är inte vanlig, utan en symbol för klassamhället, ett både lockande och avskräckande exemplet på hur ett privilegierat överklassliv ser ut. Ibland hör man argumentet att vi måste avskaffa monarkin för att det är synd om den kungliga familjen som tvingas leva instängd i en gyllene bur. En sån tanke är naturligtvis alldeles befängd. Det är inte synd om människor som aldrig behöver stå i vårdkö eller bostadskö, aldrig ett ögonblick behöver oroa sig för om pengarna skall räcka, som kan köra sin Ferrari när man inte i ett anfall av folklighet istället väljer Porschen.
Själva tanken att landets högsta ämbete skall gå i arv är inte bara föråldrad den är dessutom stötande. Godtar man tanken på att höga ämbeten skall gå i arv, varför då inte fortsätta på den inslagna vägen? Man kunde i så fall göra överbefälhavarens, ärkebiskopens och landshövdingarnas poster ärftliga – alltså poster som i dagens Sverige är väldigt fina men inte längre särskilt viktiga. Kungahuset och hovet däremot har en betydande reell makt; när kungen och drottningen talar lyssnar menigheten och tillskriver varje yttrande en djup betydelse. Titta bara på intresset för den nu aktuella boken!
I själva verket talar alla argument emot monarkin som statsskick. Ekonomiska sådana förs ofta fram. Monarkin sägs vara bra för landet. Trots det till vansinne upphaussade intresset för kronprinsessans bröllop med den stackars Daniel Westling återstår detta att bevisa.
Sammma med turistargumentet, Det är lika dumt som det ekonomiska. Stämde det – att kungar och drottningar attraherar turister – skulle Belgien dra till sig fler turister än Frankrike. Turisterna skulle ha övergivit Grekland när landet skickade kungen i landsflykt. Ingen vettig människa väljer mål för sin semesterresa för ett statsskicks skull.
Sedan får man också höra att monarkin skänker lite guldglans åt allas vår tillvaro. Ärligt talat tror jag att det är väldigt få som finner sin tillvaro ljuvare och ljusare bara för att kungen och hans anhang går på nattklubb.
Att monarkin fortfarande har ett starkt folkligt stöd går inte att förneka. Den har blivit en dokusåpa, om en fullkomligt bisarr verklighet. Ett folkligt stöd, som dessvärre inte torde bli mindre trots att kungen så öppet visade sitt förakt för folket genom att inte tillåta en enda fråga efter sitt makabra beteende vid pressträffen i går. Han uttalade sig, vände på klacken och gick. Tänk om Fredrik Reinfeldt skulle bete sig så.....
Så snälla Ni alla! Tyck inte synd om kungen, inte ens efter boken om hans påstådda eskapader med vackra damar och andra..... Det är inte ett dugg synd om honom och hans hus. Det är möjligen alla oss andra det är synd om, alla vi som tvngas betala för detta spektakel.
tisdag 2 november 2010
De, som släpper igenom ljuset
I söndags knackade två spöken på vår dörr. "Bus eller godis" frågade dom, och lite godis fick dom av oss. Ja visst ja, det är ju Halloween, konstaterade vi, när spökena drog vidare, Baldersvägen fram.
Den kristna kyrkan har firat minnet av kyrkans helgon alltsedan 800-talet. Alla själars dag började firas på 1100-talet till minne av de döda. Det är den dag man skulle minnas alla nära och kära som gått bort, och som väntar på uppståndelsen på kyrkogården.
Alla Helgons dag återinfördes 1954, som en kombination av båda, men främst som en dag att minnas anhöriga som gått bort. Och som ett sätt att minnas, så tänder vi ljus på kyrkogårdarna, och vi gör det mer och mer för varje år. Och hos oss är synen från Jungfruberget mot kyrkogården på andra sidan viken med alla de tända ljuslyktorna magnifik i novembermörkret.
Allhelgonahelgen har utvecklats till att bli en folklig högtid, som lever sitt eget liv också utan någon egentlig uppbackning från kyrkans sida, som ett uttryck för en folkets religiositet.Men naturligtvis har allhelgonahelgen även ett djupt kristet innehåll, som handlar om det eviga liv, i ljuset av Guds närhet, som erbjuds alla människor.
Men spökena, som knackade på vår dörr då? Vad representerade dom då? Spöken och mörker mitt i ljusets och hoppets högtid. Halloween. Vad är det som händer?
Agneta Lilja skriver i sin bok Sockrade hjärtan och godissugna spöken, Alla Hjärtans Dag och Halloween – två nya festseder i Sverige att Halloween anses ha sitt ursprung i den uråldriga keltiska festen Samhain som betecknade början på det nya året. Den natt som Samhain firades på ansågs vara en speciell övergångsnatt då kaotiska och märkliga förhållanden rådde. Bland annat trodde man att de döda kunde komma tillbaka till de levandes värld, då portarna, som skilde de båda åt, var öppna denna natt. För att vägleda de döda tände man eldar, som även skulle skrämma de häxor som man trodde var i rörelse.
Halloweenfirandet kom till Sverige på 1990-talet och har blivit en starkt kommersialiserad konkurrent till allhelgonafirandet. Försäljningen av fest- och skämtartiklar är mycket lönsam, och hos festspecialisten Buttericks inbringar Halloween numera mer pengar än julförsäljningen.
Från olika kristna håll har man nu sett satansdyrkan och andra ockulta inslag i Halloweenfirandet som en allvarlig konkurrent till Allhelgonahelgens kristna budskap. Det tycker jag är att slåss mot väderkvarnar, en kamp som vi inte behöver utkämpa. Låt dom hålla på!! Som kristen vet jag ju, att Kristus besegrat dödsmakterna och Halloweenfirandet är nog främst ett uttryck för en fascination inför döden, att leka med det, som man innerst inne är rädd för. Vi behöver inte göra ett större teologiskt nummer av detta än av tomten eller påskkäringarna. Dom bekämpar vi ju inte heller. Man måste välja sina strider.
Varför inte försöka bli ett helgon själv i stället förresten? Vid sidan av alla S:t och S:ta är det ju ändå vardagshelgonen, som är dom verkligt viktiga. Det är dom, som kanske mer än den kristna historiens alla stora helgon, gör mörkret i vår tid lite mindre mörkt. Och hur var det hon sa, Anna, som följt mormor till kyrkan och som svar på frågan vilka det var som avbildades på kyrkfönstren där solen sken in, av mormor fick svaret, att det var helgon. I skolan frågade sedan fröken om någon visste vad helgon var. Och Anna visste. Det är dom, som släpper igenom ljuset!
Den kristna kyrkan har firat minnet av kyrkans helgon alltsedan 800-talet. Alla själars dag började firas på 1100-talet till minne av de döda. Det är den dag man skulle minnas alla nära och kära som gått bort, och som väntar på uppståndelsen på kyrkogården.
Alla Helgons dag återinfördes 1954, som en kombination av båda, men främst som en dag att minnas anhöriga som gått bort. Och som ett sätt att minnas, så tänder vi ljus på kyrkogårdarna, och vi gör det mer och mer för varje år. Och hos oss är synen från Jungfruberget mot kyrkogården på andra sidan viken med alla de tända ljuslyktorna magnifik i novembermörkret.
Allhelgonahelgen har utvecklats till att bli en folklig högtid, som lever sitt eget liv också utan någon egentlig uppbackning från kyrkans sida, som ett uttryck för en folkets religiositet.Men naturligtvis har allhelgonahelgen även ett djupt kristet innehåll, som handlar om det eviga liv, i ljuset av Guds närhet, som erbjuds alla människor.
Men spökena, som knackade på vår dörr då? Vad representerade dom då? Spöken och mörker mitt i ljusets och hoppets högtid. Halloween. Vad är det som händer?
Agneta Lilja skriver i sin bok Sockrade hjärtan och godissugna spöken, Alla Hjärtans Dag och Halloween – två nya festseder i Sverige att Halloween anses ha sitt ursprung i den uråldriga keltiska festen Samhain som betecknade början på det nya året. Den natt som Samhain firades på ansågs vara en speciell övergångsnatt då kaotiska och märkliga förhållanden rådde. Bland annat trodde man att de döda kunde komma tillbaka till de levandes värld, då portarna, som skilde de båda åt, var öppna denna natt. För att vägleda de döda tände man eldar, som även skulle skrämma de häxor som man trodde var i rörelse.
Halloweenfirandet kom till Sverige på 1990-talet och har blivit en starkt kommersialiserad konkurrent till allhelgonafirandet. Försäljningen av fest- och skämtartiklar är mycket lönsam, och hos festspecialisten Buttericks inbringar Halloween numera mer pengar än julförsäljningen.
Från olika kristna håll har man nu sett satansdyrkan och andra ockulta inslag i Halloweenfirandet som en allvarlig konkurrent till Allhelgonahelgens kristna budskap. Det tycker jag är att slåss mot väderkvarnar, en kamp som vi inte behöver utkämpa. Låt dom hålla på!! Som kristen vet jag ju, att Kristus besegrat dödsmakterna och Halloweenfirandet är nog främst ett uttryck för en fascination inför döden, att leka med det, som man innerst inne är rädd för. Vi behöver inte göra ett större teologiskt nummer av detta än av tomten eller påskkäringarna. Dom bekämpar vi ju inte heller. Man måste välja sina strider.
Varför inte försöka bli ett helgon själv i stället förresten? Vid sidan av alla S:t och S:ta är det ju ändå vardagshelgonen, som är dom verkligt viktiga. Det är dom, som kanske mer än den kristna historiens alla stora helgon, gör mörkret i vår tid lite mindre mörkt. Och hur var det hon sa, Anna, som följt mormor till kyrkan och som svar på frågan vilka det var som avbildades på kyrkfönstren där solen sken in, av mormor fick svaret, att det var helgon. I skolan frågade sedan fröken om någon visste vad helgon var. Och Anna visste. Det är dom, som släpper igenom ljuset!
måndag 1 november 2010
Fatta varje morgon följande beslut….
Det sägs ibland att det är kvinnorna, som hållit folkrörelserna vid liv. Och i synnerhet gäller det kanske frikyrkan, där det i mer än hundra år stickats, stoppats, bakats och sålts för att skapa förutsättningar för evangeliets spridning. I Frälsningsarmén har i mer än hundra år dessa föutsättningar skapats av Hemförbundet, och grundläggaren William Booth sa ju också vid något tillfälle att "många av mina bästa män är kvinnor". Det har redan bedrivits viss genderforskning om Frälsningsarmén och Hemförbundet, men mycket mer borde göras på det området.
Häromdagen var jag gäst på Hemförbundet, som numera officiellt bytt namn till Hem- och Familj, och både medlemskap och veckoträffar har numera också öppnats för män. Men på samma sätt som i mer än hundra år samlas fortfarande varje vecka hundratals kvinnor och alltså numera också alltfler män i vårt land till intressanta samlingar med andakt, kaffe och ett mer eller mindre lärorikt programinslag av något slag.Medelåldern är hög, men stämningen inte mindre god för det. Och det är i programavsnittet, som jag kom in i sammanhanget häromdagen.
På vissa håll, bl.a där jag var gäst, avger man fortfarande Hemförbundets gamla motto och medlemmarna säger till sig själva och åtminstone en gång i veckan även till varandra: "Jag vill i dag försöka att leva i enkelhet, uppriktighet och lugn; övervinna varje böjelse till missnöje, oro, missmod, orenhet och själviskhet; öva mig i glädje, i storsinthet, barmhärtighet och vanan av helig tystnad; vinnlägga mig om sparsamhet i mina utgifter, noggrannhet i mitt samtal, nit i tjänsten, trohet i det som anförtros mig och en barnslig förtröstan på Gud"?
Mottot är ett lysande exempel på hur vanliga, enkla vardagsmänniskor, på ett vardagsnära sätt tar i tu med frågor som politiker och beslutsfattare aldrig tycks kunna lösa: Leva i enkelhet; Ett löfte om att leva resurssnålt, energisnålt och med skölden uppe mot kommersialismens olika angreppsförsök. Och detta i en tid när resursslöseri hotar hela planeten. Övervinna varje böjelse till själviskhet; En uppmaning till solidaritet och gemenskap i en värld där egoismen, och ensam-är-stark-tänkandet breder ut sig alltmer och allt snabbare. Öva mig i vanan av helig tystnad; Tystnaden blir allt viktigare i en tid där alltfler budskap försöker överrösta varandra och där så mycket sägs, som aldrig blir gjort. En tystnad som tränar oss i att lyssna inåt, där Guds röst vill göra sig hörd. Vinnlägga mig om sparsamhet i mina utgifter; Klyftan mellan dem som har och dem som saknar blir allt större, och det även i vårt land. Och då behöver sparsamhet på nytt bli en dygd hos dem som har. Trohet i det som anförtros mig; Aktiespekulationer, försäkringsbedrägerier, svindel på hög nivå. Vi känner igen rubrikerna, och vad är då viktigare än trohet och tillit i det som anförtros mig. En barnslig förtröstan på Gud; För Frälsningsarmén som Hem- och Familj är en viktig del av, är det viktigt att uthålligt, modigt och kreativt presentera en gudstro, som i vårt land länge förlöjligats och ansetts gammalmodig och förlegad, som den kraftkälla som gör det möjligt för människor att leva framsynt i en svår tid.
Och även om mottot tillhör Hem och Familj, så vill jag också försöka göra det till mitt, och försöka visa min tro på Gud genom en enkel livsstil i gemenskap med Gud och med andra. En livsstil som utmanar pryltänkande och överflöd, och en livsstil som utstrålar tillit och förtroende. Så; Fatta varje morgon följande beslut…….
Jag gillar Hemförbundet!
Häromdagen var jag gäst på Hemförbundet, som numera officiellt bytt namn till Hem- och Familj, och både medlemskap och veckoträffar har numera också öppnats för män. Men på samma sätt som i mer än hundra år samlas fortfarande varje vecka hundratals kvinnor och alltså numera också alltfler män i vårt land till intressanta samlingar med andakt, kaffe och ett mer eller mindre lärorikt programinslag av något slag.Medelåldern är hög, men stämningen inte mindre god för det. Och det är i programavsnittet, som jag kom in i sammanhanget häromdagen.
På vissa håll, bl.a där jag var gäst, avger man fortfarande Hemförbundets gamla motto och medlemmarna säger till sig själva och åtminstone en gång i veckan även till varandra: "Jag vill i dag försöka att leva i enkelhet, uppriktighet och lugn; övervinna varje böjelse till missnöje, oro, missmod, orenhet och själviskhet; öva mig i glädje, i storsinthet, barmhärtighet och vanan av helig tystnad; vinnlägga mig om sparsamhet i mina utgifter, noggrannhet i mitt samtal, nit i tjänsten, trohet i det som anförtros mig och en barnslig förtröstan på Gud"?
Mottot är ett lysande exempel på hur vanliga, enkla vardagsmänniskor, på ett vardagsnära sätt tar i tu med frågor som politiker och beslutsfattare aldrig tycks kunna lösa: Leva i enkelhet; Ett löfte om att leva resurssnålt, energisnålt och med skölden uppe mot kommersialismens olika angreppsförsök. Och detta i en tid när resursslöseri hotar hela planeten. Övervinna varje böjelse till själviskhet; En uppmaning till solidaritet och gemenskap i en värld där egoismen, och ensam-är-stark-tänkandet breder ut sig alltmer och allt snabbare. Öva mig i vanan av helig tystnad; Tystnaden blir allt viktigare i en tid där alltfler budskap försöker överrösta varandra och där så mycket sägs, som aldrig blir gjort. En tystnad som tränar oss i att lyssna inåt, där Guds röst vill göra sig hörd. Vinnlägga mig om sparsamhet i mina utgifter; Klyftan mellan dem som har och dem som saknar blir allt större, och det även i vårt land. Och då behöver sparsamhet på nytt bli en dygd hos dem som har. Trohet i det som anförtros mig; Aktiespekulationer, försäkringsbedrägerier, svindel på hög nivå. Vi känner igen rubrikerna, och vad är då viktigare än trohet och tillit i det som anförtros mig. En barnslig förtröstan på Gud; För Frälsningsarmén som Hem- och Familj är en viktig del av, är det viktigt att uthålligt, modigt och kreativt presentera en gudstro, som i vårt land länge förlöjligats och ansetts gammalmodig och förlegad, som den kraftkälla som gör det möjligt för människor att leva framsynt i en svår tid.
Och även om mottot tillhör Hem och Familj, så vill jag också försöka göra det till mitt, och försöka visa min tro på Gud genom en enkel livsstil i gemenskap med Gud och med andra. En livsstil som utmanar pryltänkande och överflöd, och en livsstil som utstrålar tillit och förtroende. Så; Fatta varje morgon följande beslut…….
Jag gillar Hemförbundet!
Jag avskyr november
I dag inleds årets värsta månad och det är lika bra att jag säger som det är: Jag avskyr november. Jag har alltid ogillat denna månad, men det blir allt värre med åren. Så från att inte tycka om har det gått via ogilla till att avsky. Blir nästa steg hata? Nej, min uppfostran säger mig, att man inte ska hata, så... Fast egentligen så vet man inte. Jag kan förresten bunta ihop den senare delen av oktober också och lägga i samma avskykorg. Och vad tänkte egentligen Herren på när han skapade den perioden? Kanske tänkte Han på stearinljus-och värmeljusfabrikanter och anställda. Så att dom ska ha jobb, menar jag. För det går åt mycket stearin den här tiden för att härda ut. Eller tänkte Han kanske på att vi ska kunna njuta så mycket mer sedan åt alla ljus, både stearin och andra i december, men framför allt åt våren när ljuset så sakteliga börjar komma tillbaka?
Och vad tänkte jag på, när jag lovade att komma till sjätte kåren på Kungsholmen för att dela med mig av något så befängt som "Ljusa tankar i november". Idén till rubriksättning var dessutom alldeles min egen så jag har ingen att skylla på- Så;
Glada tankar i november: Kanarieöarna och Egypten är de populäraste enveckasresmålen med hyfsat säker värme och sol i november. Ett annat alternativ kan vara Marocko som är ett vinterresmål för charterbolagen, men där det blir lite väl kallt senare på året. I november är chansen stor att det är varmt och skönt. Så låt oss packa väskorna och dra i väg! Nej naturligtvis så går inte det. Men SMHI påminner på sin hemsida om att i fjol fick vi faktiskt en novembermånad med temperaturöverskott i hela landet. På många håll i både norr och söder var det den varmaste november sedan rekordmånaden år 2000.En kuriositet är att många stationer hade högre medeltemperatur i november än i oktober, i Värmland var skillnaden nästan två grader. Detta är mycket sällsynt, men inte helt unikt. Senast november var varmare än oktober i vissa delar av landet var år 2003. En rekordvarm november alltså. Men det var i fjol det.....
Men Lars-åke Lagrell och hans kompisar i fotbollsförbundets styrelse, dom älskar säkert november. Eller också tänker dom inte alls. Varför låter dom annars både allsvenskan och svenska cupen avgöras avgöras i november månad. Visserligen står i år guldstriden i allsvenskan mellan Malmö FF och Helsingborg, och då är vi ju nästan i Danmark. Men även i Danmark kan november vara riktigt grisig, det vet jag. Och att spela final i svenska cupen den 13 november!! Hur kul låter det? Och med Hammarby som ena parten dessutom... Nej, min bäste Lagrell, eller hur man nu tilltalar en pensionerad landshövding, Lägg om spelåret snarast! Låt oss börja spela höst- vår i ställer för som nu vår-höst. Som alla civiliserade fotbollsländer. Då kan både allsvenskan och svenska cupen avgöras en varm och ljus försommarkväll. Vad är det för fel på en sån tanke?
"Den vår de svage kallar höst" skaldade poeten Erik Axel Karlfeldt. Och visst finns det mycket att uppskatta med hösten– friska men lite kalla molnfria soliga dagar,trädens bladverk färgas i varm färgprakt,trattkantarellerna och andra sena svampar att plocka, och våra små sjöar och ängar som sveps in i lätt dimma. Så här skaldade Karlfeldt:
Men knappast i november. Han skrev säkert sin dikt i september eller tidig oktober, för då tycker även jag att hösten går an. Men november. Blöta, tunga löv, som ska krattas, vinterdäck som ska på, medan allting i naturen dör runt omkring. Och Lasse Löndahl, uppmanade oss med sin sammetsröst att
Men nej, det går inte: Det är bara att bita ihop. Jag avskyr november, men snart är det jul, och vår och sommar och värme......
Och vad tänkte jag på, när jag lovade att komma till sjätte kåren på Kungsholmen för att dela med mig av något så befängt som "Ljusa tankar i november". Idén till rubriksättning var dessutom alldeles min egen så jag har ingen att skylla på- Så;
Glada tankar i november: Kanarieöarna och Egypten är de populäraste enveckasresmålen med hyfsat säker värme och sol i november. Ett annat alternativ kan vara Marocko som är ett vinterresmål för charterbolagen, men där det blir lite väl kallt senare på året. I november är chansen stor att det är varmt och skönt. Så låt oss packa väskorna och dra i väg! Nej naturligtvis så går inte det. Men SMHI påminner på sin hemsida om att i fjol fick vi faktiskt en novembermånad med temperaturöverskott i hela landet. På många håll i både norr och söder var det den varmaste november sedan rekordmånaden år 2000.En kuriositet är att många stationer hade högre medeltemperatur i november än i oktober, i Värmland var skillnaden nästan två grader. Detta är mycket sällsynt, men inte helt unikt. Senast november var varmare än oktober i vissa delar av landet var år 2003. En rekordvarm november alltså. Men det var i fjol det.....
Men Lars-åke Lagrell och hans kompisar i fotbollsförbundets styrelse, dom älskar säkert november. Eller också tänker dom inte alls. Varför låter dom annars både allsvenskan och svenska cupen avgöras avgöras i november månad. Visserligen står i år guldstriden i allsvenskan mellan Malmö FF och Helsingborg, och då är vi ju nästan i Danmark. Men även i Danmark kan november vara riktigt grisig, det vet jag. Och att spela final i svenska cupen den 13 november!! Hur kul låter det? Och med Hammarby som ena parten dessutom... Nej, min bäste Lagrell, eller hur man nu tilltalar en pensionerad landshövding, Lägg om spelåret snarast! Låt oss börja spela höst- vår i ställer för som nu vår-höst. Som alla civiliserade fotbollsländer. Då kan både allsvenskan och svenska cupen avgöras en varm och ljus försommarkväll. Vad är det för fel på en sån tanke?
"Den vår de svage kallar höst" skaldade poeten Erik Axel Karlfeldt. Och visst finns det mycket att uppskatta med hösten– friska men lite kalla molnfria soliga dagar,trädens bladverk färgas i varm färgprakt,trattkantarellerna och andra sena svampar att plocka, och våra små sjöar och ängar som sveps in i lätt dimma. Så här skaldade Karlfeldt:
Nu är den stolta vår utsprungen,
den vår de svaga kalla höst.
Nu blommar heden röd av ljungen
och hvitt av liljor älvens bröst.
Nu är den sista visan sjungen
av sommarens kvinnligt veka röst;
nu stiger uppför bergens trappa
trumpetarn storm i dunkel kappa.
Men knappast i november. Han skrev säkert sin dikt i september eller tidig oktober, för då tycker även jag att hösten går an. Men november. Blöta, tunga löv, som ska krattas, vinterdäck som ska på, medan allting i naturen dör runt omkring. Och Lasse Löndahl, uppmanade oss med sin sammetsröst att
Minns i november
den ljuva september,
den tid då äpplet fallet moget.
Grå är november
men ljus är september
Men nej, det går inte: Det är bara att bita ihop. Jag avskyr november, men snart är det jul, och vår och sommar och värme......
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)