Som kom den då, den första snön. En grådaskig oktober förvandlades plötsligt till ett kritvitt lekland, som dög utmärkt till både pulka och snögubbe med morotsnäsa. Åtminstone om man är barnbarn på besök från Danmark, där ju snö ofta är en bristvara.
Som vanligt var dock varken SL eller snöröjningen beredd. Nu när offentlig upphandling ska ske från hela EU kanske anbuden från Portugal och Slovenien inte hunnit komma in. Nåt fel var det i alla fall, eftersom varken snöröjning eller halkbekämpning kom igång. Men vem blev förvånad? Och SL ska vi bara inte tala om. Jo, förresten, det ska vi. Dom har ju krisövat under hösten för att stå beredd om snön oväntat skulle dyka upp. Men det är klart, det var ju ingen snö när dom krisövade.... Nu kom den, och då var SL lika handfallet som vanligt. Undrar hur många 839:or som blivit stående i backen ute på Smådalarö genom åren? Ingen aning, men minst en till blev det i alla fall i går. Och det just vid den tiden när jag skulle dra nytta av att jag både betalt landstingsskatt och betalt pensionärsremsa för allmänna kommunikationer. Eller för den kollektiva trafiken, som Radio Stockholm envisas med att att kalla SL.
Vi stod där vid hållplatsen och väntade på bussen, en dam och jag. Fem minuter sen, tio, femton minter sen och ingen buss. Då la vi ihop ett och ett, snö och SL-buss och förstod att det skulle inte komma nån kollektiv trafik. Det var då han kom. I en blå pick-up med firmamärke på och allt. Jesus! Inte vet jag om bryggläggaren från Västerhaninge nånsin sett sig som Jesus, och inte heller vet jag, om han ens hört talas om honom, men han gjorde precis det Jesus skulle ha gjort. Han stannade och erbjöd oss skjuts till pendeltåget "Följ mig så ska jag skjutsa er till pendeltåget." Och vi stod upp och följde honom.
Tänk om vi förstod att lägga märke till alla som gör det Jesus skulle ha gjort. Kanske utan att nånsin gå i en kyrka och säkert utan att prata vitt och brett om det. Eller utan att ens förstå att det är det dom gör. Följer Jesus alltså. Dom kanske följer Jesus oftare än vi som predikar och vittnar om efterföljelsen. Ett problem för mycken kristen tro att Ordet blir fler ord och inte så mycket mer. Ett gott råd till oss kan väl i så fall vara: Predika alltid! Använd ord ibland! Och så får vi glädja oss åt att Jesus ibland stannar till i sin blå pick-up och säger: "Följ mig!"
Och så får vi också be om tillfällen att vara sällföreträdande Jesus för nån i dag. "Bär varandras bördor," säger Han, som verkligen är Jesus själv. Och använd en blå pick-up när det behövs....
lördag 23 oktober 2010
onsdag 20 oktober 2010
Två miljoner syskon--- och två miljarder
Jag tillhör en stor familj, och har ungefär två miljoner syskon. Jag talar om frälsningsarméfamiljen. Mina syskon finns utspridda i 121 olika länder i alla värlsdelar, och jag känner mig stolt över att vara ett av dessa syskon. Jag mår väl av att påminna mig om det ibland, eftersom Frälsningsarmén ju är en krympande minoritet i vårt land. Trist men så är det. Det märker jag t.ex när jag säljer Stridsropet på Centralen, där flertalet förbipasserande inte tycks ha en aning om vem jag är eller vad jag representerar. Men några ler fortfarande igenkännande eller stannar upp och minns.....
Vi kunde också vara, och borde bli bättre på att ha kontakt med våra syskon på andra håll i världen. Uniformen, musiken, fanorna, och allt det där andra, som vi ibland vill tona ner, är viktiga sammanhållande band mellan oss syskon. Ryssland, Burma, Nya Zeeland, Kanada, England och Sverige. Likadana överallt!! Vi borde vara stoltare än vad vi är, över att tillhöra en stor internationell gemenskap. Det är fint det, i en värld som trots allt tal om globalisering, inte alls är särskilt internationell. Och min kår, Vasakåren, har sen i somras ett amerikanskt officerspar som kårledare. Trots språksvårigheter och kulturskillander så känns det spännande och alldeles rätt!
Men egentligen har jag ju ännu fler syskon. Vi är i dag ungefär 2 miljarder kristna i världen, och alla är vi syskon. Olika varandra på många sätt, men ändå syskon med samma Far. Och vilka syskon är inte olika? Det är i dag lätt och glädjande att se att det är mycket mer som förenar kristna i olika traditioner än sånt som skiljer oss åt. Lutheraner, katoliker, ortodoxa,pingstvänner och frälsningssoldater är just syskon och det både märks och känns. Fast lite snopen blev jag vid en katolsk mässa häromdagen, när jag inte fick delta i brödsbrytelsen. Detta efterom jag inte är katolik. Så det är en bit kvar att gå till full förståelse och erkännande....
Just nu pågår i Kapstaden en internationell konferens för den s.k. Lausannerörelsen. 4000 kristna från olika länder och traditioner möts under nio dagar för att be och samtala om evangelisation och mission. Delegaterna representerar den s.k. evangelikala kristenheten, med dess starka betoning på omvändelse, förkunnelse och evangelisation. Gott och väl! Möjligen kan jag hos Lausannerörelsen sakna en fokusering också på det sociala hjälparbete och arbetet för social och ekonomisk rättvisa, som ju är en annan av kyrkans viktiga uppgifter. Och lite förvånad blev jag nog, när Frälsningsarmén i Sverige var så snabb med att bli medlem i SEA, Svenska Evangeliska Alliansen, som är Lausannerörelsens svenska gren. Men dessbättre är vi ju också medlemmar i SKR,Sveriges Kristna Råd, som utifrån ett kristet perspektiv jobbar också mycket med sociala och ekonomiska rättvisefrågor. Det känns för mig mer som Frälsningsarméns planhalva.
SKR har ju också, som en del av Kyrkornas Världsråd, börjat närma sig frågan om religionsdialog, alltså frågan om hur nära de andra stora världsreligionerna vi kan komma. Där kommer det alltid att finnas visa gränser och begränsningar, men vi har också mycket gemensamt. Så inte syskon, men väl kusiner....
"För att världen ska tro" är ju Jesu egen motivering för de kristnas enhet. Och folk utanför den kristna gemenskapen har ju också svårt att förstå kärleksbudskapet om vi inte kan hålla ihop och samarbeta i stället för att till och med bekämpa varann.Ni tror väl ändå på samma Gud? Ja, vi är syskon med samma Far
Vi kunde också vara, och borde bli bättre på att ha kontakt med våra syskon på andra håll i världen. Uniformen, musiken, fanorna, och allt det där andra, som vi ibland vill tona ner, är viktiga sammanhållande band mellan oss syskon. Ryssland, Burma, Nya Zeeland, Kanada, England och Sverige. Likadana överallt!! Vi borde vara stoltare än vad vi är, över att tillhöra en stor internationell gemenskap. Det är fint det, i en värld som trots allt tal om globalisering, inte alls är särskilt internationell. Och min kår, Vasakåren, har sen i somras ett amerikanskt officerspar som kårledare. Trots språksvårigheter och kulturskillander så känns det spännande och alldeles rätt!
Men egentligen har jag ju ännu fler syskon. Vi är i dag ungefär 2 miljarder kristna i världen, och alla är vi syskon. Olika varandra på många sätt, men ändå syskon med samma Far. Och vilka syskon är inte olika? Det är i dag lätt och glädjande att se att det är mycket mer som förenar kristna i olika traditioner än sånt som skiljer oss åt. Lutheraner, katoliker, ortodoxa,pingstvänner och frälsningssoldater är just syskon och det både märks och känns. Fast lite snopen blev jag vid en katolsk mässa häromdagen, när jag inte fick delta i brödsbrytelsen. Detta efterom jag inte är katolik. Så det är en bit kvar att gå till full förståelse och erkännande....
Just nu pågår i Kapstaden en internationell konferens för den s.k. Lausannerörelsen. 4000 kristna från olika länder och traditioner möts under nio dagar för att be och samtala om evangelisation och mission. Delegaterna representerar den s.k. evangelikala kristenheten, med dess starka betoning på omvändelse, förkunnelse och evangelisation. Gott och väl! Möjligen kan jag hos Lausannerörelsen sakna en fokusering också på det sociala hjälparbete och arbetet för social och ekonomisk rättvisa, som ju är en annan av kyrkans viktiga uppgifter. Och lite förvånad blev jag nog, när Frälsningsarmén i Sverige var så snabb med att bli medlem i SEA, Svenska Evangeliska Alliansen, som är Lausannerörelsens svenska gren. Men dessbättre är vi ju också medlemmar i SKR,Sveriges Kristna Råd, som utifrån ett kristet perspektiv jobbar också mycket med sociala och ekonomiska rättvisefrågor. Det känns för mig mer som Frälsningsarméns planhalva.
SKR har ju också, som en del av Kyrkornas Världsråd, börjat närma sig frågan om religionsdialog, alltså frågan om hur nära de andra stora världsreligionerna vi kan komma. Där kommer det alltid att finnas visa gränser och begränsningar, men vi har också mycket gemensamt. Så inte syskon, men väl kusiner....
"För att världen ska tro" är ju Jesu egen motivering för de kristnas enhet. Och folk utanför den kristna gemenskapen har ju också svårt att förstå kärleksbudskapet om vi inte kan hålla ihop och samarbeta i stället för att till och med bekämpa varann.Ni tror väl ändå på samma Gud? Ja, vi är syskon med samma Far
tisdag 19 oktober 2010
Varken smått eller gott
" Smått och gott om stort och smått". Så lyder varudeklarationen till min blogg, och en innehållsförteckning skulle visa att jag hållit mig inom dessa vida ramar. Men i dag är det bara "stort" som stämmer.
Fem svenskar har dödats i strid i Afghanistan, och bara två dagar efter det senaste dödsfallet skadades i går ytterligare två svenskar allvarligt. Och det är varken smått eller gott, utan bara stort, om nu inte stort nödvändigtvis måste vara nåt positivt eller åtminstone fromt. För i dag är som sagt bloggen varken eller.
Det som möter svenskarna i Afghanistan har säkert inga likheter med de romantiserade krigsfilmer, som TV envisas med att fortsätta att visa i olika kanaler, och man ( i alla fall om man är jag) undrar ju, hur mycket som ska till, innan tablåmakarna meddelar att alla filmer som handlar om krig, våld och död har strukits, och ersatts av reportage om hur svenskarna och även soldater från de 46 andra deltagande länderna har det där borta. För att inte tala om hur situationen är för afghanerna själva.....
Låt mig först och sist säga, att jag tycker att det är rätt att Sverige ställer upp när FN kallar. Även om den allmänna värnplikten är avskaffad, så har riksdagen, alltså våra ombud, bestämt att Sverige även fortsättningsvis ska ha ett försvar. Riksdagen har också bestämt, att försvaret ska inriktas på internationella insatser för fred och säkerhet. Då är det självklart att vi ska ingå i den s.k. ISAF-styrka, som just nu försöker skapa fred och säkerhet i Afghanistan. Och hellre det än att att miljarder ska läggas ned på att låta svenska killar och tjejer leka krig i buskarna i Sverige, och öva för en invasion, som aldrig kommer. Åtminstone inte på det sättet. Det måste också vara bättre att skapa förutsättningar för att sjuka människar i Afghanistan får tillgång till sjukvård, och att barn där borta, främst flickor, får möjligheter att gå i skola än t.o.m att lära sig att försvara Victoria och Daniel ute på Haga. Jag undrar förresten om högvakten där ute har kommit i gång...
Men folk dör i krig, och det är också något som de romantiserade krigsfilmerna oftast missar. Och därför att svenska soldater dör i kriget, måste en avslutning av den svenska militära insatsen i Afghaninstan planeras. Där läser jag nu i bladet i dag, att regeringen och socialdemokraterna närmar sig varandra i den svåra och känsliga frågan om truppernas framtid. Både regering och opposition tycks nu inställda på att ansvaret för säkerheten där borta ska överlämnas till de afghanska säkerhetsmyndigheterna till 2014, och att påbörjandet av tillbakadragande av trupper kan ske redan i år. Men både Fredrik Reinfeldt och Mona Sahlin tycks inställda på att det måste bli värre innan det kan bli bättre. Nuvarande 500 man i strid där borta kan bli 855 man utan ett nytt riksdagsbeslut, och därför är det inte alls säkert att siffran fem stupade blir någon slutsiffra. Folk dör i krig!! Och därför är det bra att det politiska tonläget i debatten om ett tillbakadragande nu är ett annat än t.ex. i valrörelsen.
Var står den kristna kyrkan i Sverige i den här frågan? Evangeliet är ju en enda stor fredsmanifestation. Jag kan ha missat något ställningstagande från Sveriges Kristna Råd, men tycker ändå att kyrkans röst varit för lågmäld i den här frågan. I den här frågan också kanske jag ska tillägga...... Kyrkan borde gå först både med krav på ett så snabbt tillbakadragande av trupperna från Afghanistan som läget tillåter, och med krav på en ytterligare ökning av de civila hjälpinsatserna i Afghanistan. Och med krav både på nedrustning och avrustning av hela försvarsmakten.
" Skon som krigaren bar i stridslarmet, och manteln som sölades i blod, allt sådant ska brännas upp och förtäras av eld". Profetens säger faktiskt så, och varför? "Jo, ett barn blir oss fött och en son blir oss given." Och Sonen har redan kommit.
Fem svenskar har dödats i strid i Afghanistan, och bara två dagar efter det senaste dödsfallet skadades i går ytterligare två svenskar allvarligt. Och det är varken smått eller gott, utan bara stort, om nu inte stort nödvändigtvis måste vara nåt positivt eller åtminstone fromt. För i dag är som sagt bloggen varken eller.
Det som möter svenskarna i Afghanistan har säkert inga likheter med de romantiserade krigsfilmer, som TV envisas med att fortsätta att visa i olika kanaler, och man ( i alla fall om man är jag) undrar ju, hur mycket som ska till, innan tablåmakarna meddelar att alla filmer som handlar om krig, våld och död har strukits, och ersatts av reportage om hur svenskarna och även soldater från de 46 andra deltagande länderna har det där borta. För att inte tala om hur situationen är för afghanerna själva.....
Låt mig först och sist säga, att jag tycker att det är rätt att Sverige ställer upp när FN kallar. Även om den allmänna värnplikten är avskaffad, så har riksdagen, alltså våra ombud, bestämt att Sverige även fortsättningsvis ska ha ett försvar. Riksdagen har också bestämt, att försvaret ska inriktas på internationella insatser för fred och säkerhet. Då är det självklart att vi ska ingå i den s.k. ISAF-styrka, som just nu försöker skapa fred och säkerhet i Afghanistan. Och hellre det än att att miljarder ska läggas ned på att låta svenska killar och tjejer leka krig i buskarna i Sverige, och öva för en invasion, som aldrig kommer. Åtminstone inte på det sättet. Det måste också vara bättre att skapa förutsättningar för att sjuka människar i Afghanistan får tillgång till sjukvård, och att barn där borta, främst flickor, får möjligheter att gå i skola än t.o.m att lära sig att försvara Victoria och Daniel ute på Haga. Jag undrar förresten om högvakten där ute har kommit i gång...
Men folk dör i krig, och det är också något som de romantiserade krigsfilmerna oftast missar. Och därför att svenska soldater dör i kriget, måste en avslutning av den svenska militära insatsen i Afghaninstan planeras. Där läser jag nu i bladet i dag, att regeringen och socialdemokraterna närmar sig varandra i den svåra och känsliga frågan om truppernas framtid. Både regering och opposition tycks nu inställda på att ansvaret för säkerheten där borta ska överlämnas till de afghanska säkerhetsmyndigheterna till 2014, och att påbörjandet av tillbakadragande av trupper kan ske redan i år. Men både Fredrik Reinfeldt och Mona Sahlin tycks inställda på att det måste bli värre innan det kan bli bättre. Nuvarande 500 man i strid där borta kan bli 855 man utan ett nytt riksdagsbeslut, och därför är det inte alls säkert att siffran fem stupade blir någon slutsiffra. Folk dör i krig!! Och därför är det bra att det politiska tonläget i debatten om ett tillbakadragande nu är ett annat än t.ex. i valrörelsen.
Var står den kristna kyrkan i Sverige i den här frågan? Evangeliet är ju en enda stor fredsmanifestation. Jag kan ha missat något ställningstagande från Sveriges Kristna Råd, men tycker ändå att kyrkans röst varit för lågmäld i den här frågan. I den här frågan också kanske jag ska tillägga...... Kyrkan borde gå först både med krav på ett så snabbt tillbakadragande av trupperna från Afghanistan som läget tillåter, och med krav på en ytterligare ökning av de civila hjälpinsatserna i Afghanistan. Och med krav både på nedrustning och avrustning av hela försvarsmakten.
" Skon som krigaren bar i stridslarmet, och manteln som sölades i blod, allt sådant ska brännas upp och förtäras av eld". Profetens säger faktiskt så, och varför? "Jo, ett barn blir oss fött och en son blir oss given." Och Sonen har redan kommit.
måndag 18 oktober 2010
Buller, bång och Svarte Filip
Jag har varit i Göteborg. Det är alltid trevligt att komma till Göteborg. Så också denna gång. Huvudskälet var en kurs om Frälsningsarmén för nyanställda just i Frälsningsarmén. Och så många trevliga människor det finns!!!! Det hade jag nästan glömt, sedan jag gick i pension. Jag kombinerade kursen med några andra engagemang, och kom då att nyttja spårvagnen. Göteborgs spårvägar är det största spårvägssystemet i Sverige med 12 linjer och 130 hållplatser. Antalet passagerare är drygt 100 milj/år, varav jag var några stycken.
Hade jag bott lite mera centralt kunde jag ha nyttjat hyrcykeltjänsten Styr och Ställ i stället. ( ställ i stället är väl lite göteborgshunor!)Tjänsten invigdes i augusti med 20 stationer. Jag nyttjade den som sagt inte, men blev förtjust i namnet. Lite göteborgsk kumor där också. Styr ckeln och Ställ den sedan!! På min väg med spårvagn nr 1 passerade jag varje gång Sveriges äldsta slagverksbutik, som med samma härliga humor naturligtvis heter Buller och Bång. Jag kommer nog aldrig att få anledning att besöka en slagverksaffär, men namnet tilltalade mig.
Jag har för vana att försöka att komma i tid till saker och ting. Så också till spårvagnsresor. Och medan jag stod och väntade i det vackra höstvädret, dök vagnen med namnet Svarte Filip Johansson upp. Spårvagnarna i Göteborg har personliga namn
Och Filip Johansson har fått en vagn uppkallad efter sig. Liksom t.ex. jazzpianisten Jan Johansson, Pompelina och Elfrida André. Pompelina är en för mig okänd storhet medan Elfrida André var domkyrkoorganist i Göteborgs domkyrka mellan åren 1867-1921. Sveriges första dessutom. Hon var född den 19 februari 1841 i Visby, och dog den 11 januari 1929 i Göteborg. Och efter sin död blev hon alltså sedermera spårvagn. Liksom alltså även Svarte Filip. I tider när man kan vinna Fotbollsallsvenskans skytteliga med 18 gjorda mål på 30 omgångar ( 27 spelade hittills) kunde jag känna mig glad att få¨göra en tur med Svarte Filip. Filip Johansson född 21 januari 1902 i Surte, död 1 november 1976, var en svensk bandy- och fotbollsspelare med siktet perfekt inställt. Han gjorde säsongen 1924-25 39 mål på 21 matcher. Han är därmed den herrspelare som gjort flest mål under en och samma säsong. En bedrift som f.ö. Hanna Ljungberg också presterat. Johansson med den svarta kalufsen spelade i klubbarna Fässbergs IF, IFK Göteborg och Gårda BK. Han började karriären i Surte IS som ungdom men gick sedan till Fässbergs IF men lämnade denna klubb då den hade nekats att vara med i den första säsongen av fotbollsallvenskan. Därefter spelade han i IFK Göteborg mellan 1924 och 1933. Han avslutade karriären med att spela i Gårda BK som på 1930-talet gjorde åtta säsonger i allvenskan till 1936. Jag kände historiens vingslag där jag satt i vagnen. Tänk om man vid Brunnsparken hade kunnat byta till Gunnar Gren eller Sven Rydell. Min gamle barndomsvän Totta Näslund har också blivit spårvagn. Men nån fotbollsspelare blev han aldrig, Totta.....
Förresten var det med Svarte Filip som jag passerade Buller och Bång. Det var nog det det blev, när han nätade 39 gånger under en säsong. 39 mål på 21 matcher. Avdic och Gerndt: Släng Er i väggen!!
Hade jag bott lite mera centralt kunde jag ha nyttjat hyrcykeltjänsten Styr och Ställ i stället. ( ställ i stället är väl lite göteborgshunor!)Tjänsten invigdes i augusti med 20 stationer. Jag nyttjade den som sagt inte, men blev förtjust i namnet. Lite göteborgsk kumor där också. Styr ckeln och Ställ den sedan!! På min väg med spårvagn nr 1 passerade jag varje gång Sveriges äldsta slagverksbutik, som med samma härliga humor naturligtvis heter Buller och Bång. Jag kommer nog aldrig att få anledning att besöka en slagverksaffär, men namnet tilltalade mig.
Jag har för vana att försöka att komma i tid till saker och ting. Så också till spårvagnsresor. Och medan jag stod och väntade i det vackra höstvädret, dök vagnen med namnet Svarte Filip Johansson upp. Spårvagnarna i Göteborg har personliga namn
Och Filip Johansson har fått en vagn uppkallad efter sig. Liksom t.ex. jazzpianisten Jan Johansson, Pompelina och Elfrida André. Pompelina är en för mig okänd storhet medan Elfrida André var domkyrkoorganist i Göteborgs domkyrka mellan åren 1867-1921. Sveriges första dessutom. Hon var född den 19 februari 1841 i Visby, och dog den 11 januari 1929 i Göteborg. Och efter sin död blev hon alltså sedermera spårvagn. Liksom alltså även Svarte Filip. I tider när man kan vinna Fotbollsallsvenskans skytteliga med 18 gjorda mål på 30 omgångar ( 27 spelade hittills) kunde jag känna mig glad att få¨göra en tur med Svarte Filip. Filip Johansson född 21 januari 1902 i Surte, död 1 november 1976, var en svensk bandy- och fotbollsspelare med siktet perfekt inställt. Han gjorde säsongen 1924-25 39 mål på 21 matcher. Han är därmed den herrspelare som gjort flest mål under en och samma säsong. En bedrift som f.ö. Hanna Ljungberg också presterat. Johansson med den svarta kalufsen spelade i klubbarna Fässbergs IF, IFK Göteborg och Gårda BK. Han började karriären i Surte IS som ungdom men gick sedan till Fässbergs IF men lämnade denna klubb då den hade nekats att vara med i den första säsongen av fotbollsallvenskan. Därefter spelade han i IFK Göteborg mellan 1924 och 1933. Han avslutade karriären med att spela i Gårda BK som på 1930-talet gjorde åtta säsonger i allvenskan till 1936. Jag kände historiens vingslag där jag satt i vagnen. Tänk om man vid Brunnsparken hade kunnat byta till Gunnar Gren eller Sven Rydell. Min gamle barndomsvän Totta Näslund har också blivit spårvagn. Men nån fotbollsspelare blev han aldrig, Totta.....
Förresten var det med Svarte Filip som jag passerade Buller och Bång. Det var nog det det blev, när han nätade 39 gånger under en säsong. 39 mål på 21 matcher. Avdic och Gerndt: Släng Er i väggen!!
onsdag 13 oktober 2010
Jorden
Vår planet, jorden, är inte universums medelpunkt. Det lärde oss den polske mångsysslaren Nikolaus Kopernikus redan nån gång under tidigt 1500-tal. Han läste teologi, juridik, matematik, astronomi, naturvetenskap och medicin vid olika universitet i Italien och Polen. Det var under sina studier som han kom i kontakt med gamla bortglömda antika skrifter, på grekiska.I dessa skrifter stod det om en världsuppfattning, som tilltalade Kopernikus. Det var den heliocentriska världsbilden. Den heliocentriska världsbilden går ut på att solen är i mitten, och att planeterna kretsar runt solen. Helio är grekiska för sol, heliocentrisk betyder alltså att solen är i mitten, inte jorden. Dessutom kom Kopernikus från staden Torun, där man gör mycket goda pepparkakor. Han åt säkert såna.Dessutom står han staty på torget
Men i dag, det är onsdag när detta bloggas fram, har jorden nog ändå varit i centrum på minst två olika sätt. Dels som något man kommer upp ur, och dels något man ramlar ner på!!
Nu kommer dom nämligen upp, en efter en av de 33 chilenska gruvarbetare, som varit instängda 700 meter under jord sedan den 5 augusti. Helt ofattbart, åtminstone för mig, att dom klarat sig, och också fantastiskt att räddningsarbetet gått helt smärtfritt. Men är faran över? Man vet ju, att när den första glädjen över att ha klarat sig gått över, kommmer svårigheter att uppstå. Sannolikheten för att de drabbade utvecklar posttraumatiska stressyndrom är stor, enligt Tom Lundin, professor i katastrofpsykiatri. Och så ska dom möta all världens media, vars representanter flockats som gamar runt gruvan. Som vanligt när något händer. Och hur klarar man att förvandlas från lågavlönad gruvarbetare till världskändis?
Minns Du ripjägaren? För i år 55 år sedan räddades den då 23-årige ripjägaren Evert Stenmark efter åtta dygn under ett snöskred utanför Tärnaby. En biobiljett, som han fäste på en skidstav och stack upp genom snön, blev räddningen den gången. Tjugo år senare tog han sitt liv. Var det ett resultat av posttraumatiska stressyndrom? Jag vet inte om uttrycket var uppfunnet då, men ......
Så det är säkert inte bara att komma upp ur jorden. Mycket återstår säkert för gruvarbetarna, men fantastiskt är det att dom kom upp. Och inte kunde man se att dom inte duschat på mer än två månader heller. Det kanske inte är så nödvändigt, när allt kommer omkring. Vad lär vi våra barn egentligen?
Men sen är jorden också något man ramlar ner på i dag. Eller i går snarare. Erik Hamréns "nya" landslag skulle ju göra det. Med Zlatan som lagkapten och allt. Och så gick det som det gick. Holland tog ner dom för dagen blå-vita på jorden så det stod härliga till. Utklassning är bara förnamnet, och knappt det. Det var ju tur i oturen att holländarna la av med sitt drömspel efter att gjort 4-0. Annars vet man aldrig hur det kunnat sluta. Och Zlatan är ingen tillgång i motvind och uppförsbacke. Då blir han mest sur och grinig, och för mig är det en gåta hur den annars så balanserade Johan Esk i DN kunde ge Zlatan en 3:a, som betyder bra. Karln var ju precis lika usel som alla andra svenskar. Nu blir det för Erik Hamrén att ägna vintern åt att fundera på hur vi ska kunna besegra Ungern och bli tvåa i gruppen. Men kunde Lasse Lager, så kan säkert Erik Hamrén.
Men den gode Kopernikus, som sa att jorden snurrar både runt sin egen axel och runt solen hade rätt. Jorden snurrar vidare, både för gruvarbetare, som kommit upp, och för Zlatan och hans kompisar, som ramlat ner. Och för alla oss andra....
Men i dag, det är onsdag när detta bloggas fram, har jorden nog ändå varit i centrum på minst två olika sätt. Dels som något man kommer upp ur, och dels något man ramlar ner på!!
Nu kommer dom nämligen upp, en efter en av de 33 chilenska gruvarbetare, som varit instängda 700 meter under jord sedan den 5 augusti. Helt ofattbart, åtminstone för mig, att dom klarat sig, och också fantastiskt att räddningsarbetet gått helt smärtfritt. Men är faran över? Man vet ju, att när den första glädjen över att ha klarat sig gått över, kommmer svårigheter att uppstå. Sannolikheten för att de drabbade utvecklar posttraumatiska stressyndrom är stor, enligt Tom Lundin, professor i katastrofpsykiatri. Och så ska dom möta all världens media, vars representanter flockats som gamar runt gruvan. Som vanligt när något händer. Och hur klarar man att förvandlas från lågavlönad gruvarbetare till världskändis?
Minns Du ripjägaren? För i år 55 år sedan räddades den då 23-årige ripjägaren Evert Stenmark efter åtta dygn under ett snöskred utanför Tärnaby. En biobiljett, som han fäste på en skidstav och stack upp genom snön, blev räddningen den gången. Tjugo år senare tog han sitt liv. Var det ett resultat av posttraumatiska stressyndrom? Jag vet inte om uttrycket var uppfunnet då, men ......
Så det är säkert inte bara att komma upp ur jorden. Mycket återstår säkert för gruvarbetarna, men fantastiskt är det att dom kom upp. Och inte kunde man se att dom inte duschat på mer än två månader heller. Det kanske inte är så nödvändigt, när allt kommer omkring. Vad lär vi våra barn egentligen?
Men sen är jorden också något man ramlar ner på i dag. Eller i går snarare. Erik Hamréns "nya" landslag skulle ju göra det. Med Zlatan som lagkapten och allt. Och så gick det som det gick. Holland tog ner dom för dagen blå-vita på jorden så det stod härliga till. Utklassning är bara förnamnet, och knappt det. Det var ju tur i oturen att holländarna la av med sitt drömspel efter att gjort 4-0. Annars vet man aldrig hur det kunnat sluta. Och Zlatan är ingen tillgång i motvind och uppförsbacke. Då blir han mest sur och grinig, och för mig är det en gåta hur den annars så balanserade Johan Esk i DN kunde ge Zlatan en 3:a, som betyder bra. Karln var ju precis lika usel som alla andra svenskar. Nu blir det för Erik Hamrén att ägna vintern åt att fundera på hur vi ska kunna besegra Ungern och bli tvåa i gruppen. Men kunde Lasse Lager, så kan säkert Erik Hamrén.
Men den gode Kopernikus, som sa att jorden snurrar både runt sin egen axel och runt solen hade rätt. Jorden snurrar vidare, både för gruvarbetare, som kommit upp, och för Zlatan och hans kompisar, som ramlat ner. Och för alla oss andra....
lördag 9 oktober 2010
När var förr och var det bättre då?
Om Slottsbacken har blivit brantare och om bokstäverna i Uppsala Nya har blivit mindre var det väl bättre förr? Åtminstone i Uppsala. För det är Uppsala det gäller. Om några veckor ska jag nämligen besvara den frågan där. Var det bättre förr? Du är välkommen till Frälsningsarmén på S:t Persgatan torsdagen den 21 oktober kl. 13 så löser vi den frågan tillsammans.
Just i Uppsala hade jag för många år sen en lärare i psykologi som under en föreläsning gav oss följande citat: ”Vår tids ungdom älskar inget annat än lyxen och lättjan. Unga män och kvinnor uppför sig sämre än någonsin. De föraktar varje auktoritet och hyser ingen respekt för åldern. Vår tids barn har blivit tyranner över oss. De reser sig inte ens om en äldre person träder in i ett rum. De är uppkäftiga mot sina föräldrar och andra. De stör varje hyfsat samtal mellan vettiga människor. De har dåliga matvanor och har blivit sina lärares skräck.”
Ungdomar visar alltså ingen respekt, är lata och bryr sig inte, är uppkäftiga, störande, tyranniska och skrämmer livet ur sina lärare. Vem har sagt detta? Göran Hägglund, partiledare för KD? En representant för Lärarnas Riksförbund? En polis? En pensionär? En busschaufför som tröttnat på de gapande och klottrande tonåringarna? Rätt svar är Sokrates, som fällde uttalandet ca 400 år f.Kr.?
Ett bättre bevis på att nära nog alla generationer tycks uppleva att ”det var bättre förr” får man nog leta efter.
Eller är det så att det är vi som var bättre förr? Vi var yngre, vi var friskare och vi hade lättare att ta oss uppför Slottsbacken. Barnen bodde hemma och vi hade koll vad dom sysslade med. Vi såg att läsa utan glasögon och bokstäverna i Uppsala Nya såg faktiskt större ut på den tiden. Men det såg bara ut så......
1965 var Sverige ett land där man fortfarande måste beställa rikssamtal när man ville ringa till särskilt avlägsna delar av Sverige, 30% av hushållen i städerna hade tvättmaskin och 5% hade diskmaskin. Många av oss jobbade minst 48 timmar i veckan och femdagarsveckan var inte uppfunnen. Skrivmaskiner av märket Facit knattrade på landets kontor, kokböckerna varnade för en alltför frikostig användning av vitlök och nästan alla, som drabbades av cancer dog i sjukdomen. Idag är vi friskare, jämställdare och rikare. Vi bor och äter bättre. Vi tar del av mer kultur, reser mer och kan kommunicera med nära nog vem som helst var som helst och när som helst. Vi har mer kunskap om andra länder och om livsvillkoren för människor, som bor där. Vi har möjligheter till en större acceptans för andras livsstilar.
De senaste 45 åren har rent objektivt inneburit enorma förbättringar på mängder av områden.
Men Frälsningsarmén då? Det är ju på Frälsningsarmén i Uppsala som dessa sanningar ska levereras. Den var väl ändå bättre förr? Vi var ju fler som var med, vi var yngre och vi orkade mer.Vi hade fler möten, sålde fler Stridsrop och fler gick i uniform. Visst, men redan då, för 45 år sedan var vi färre och äldre, hade färre möten och orkade mindre än vi, eller dom före oss, gjorde och orkade tio, tjugo år tidigare. Vi glorifierar lätt "förr" och hur det var då, men vi får gå ganska långt tillbaka i hisorien innan Frälsningsarmén i Sverige vann terräng i nån nämnvärd utsträckning. Så när var förr egentligrn?
Men vi behöver inte oroa oss för framtiden för Guds församling. Guds församling har alltid en framtid. Frågan är bara om du och jag ska vara med i den. Vi behöver inte heller oroa oss som kristna för att Gud har låtit oss vara kristna just i den här tiden. Vi behöver bara ställa oss helt och fullt till Guds förfogande. Och kanske är det så, att i en tid när människor har förlorat både livsmod och tro på framtiden, behövs människor, som inte tror att framtiden var bättre förr. Människor, som vill vara med att på nytt ge människor hopp. Hopp om att Jesus ska komma tillbaka, men också hopp om att den bästa tiden ligger framför. Framtiden var inte bättre förr! Så välkommen till Frälsningsarmén i Uppsala den 21 oktober
Just i Uppsala hade jag för många år sen en lärare i psykologi som under en föreläsning gav oss följande citat: ”Vår tids ungdom älskar inget annat än lyxen och lättjan. Unga män och kvinnor uppför sig sämre än någonsin. De föraktar varje auktoritet och hyser ingen respekt för åldern. Vår tids barn har blivit tyranner över oss. De reser sig inte ens om en äldre person träder in i ett rum. De är uppkäftiga mot sina föräldrar och andra. De stör varje hyfsat samtal mellan vettiga människor. De har dåliga matvanor och har blivit sina lärares skräck.”
Ungdomar visar alltså ingen respekt, är lata och bryr sig inte, är uppkäftiga, störande, tyranniska och skrämmer livet ur sina lärare. Vem har sagt detta? Göran Hägglund, partiledare för KD? En representant för Lärarnas Riksförbund? En polis? En pensionär? En busschaufför som tröttnat på de gapande och klottrande tonåringarna? Rätt svar är Sokrates, som fällde uttalandet ca 400 år f.Kr.?
Ett bättre bevis på att nära nog alla generationer tycks uppleva att ”det var bättre förr” får man nog leta efter.
Eller är det så att det är vi som var bättre förr? Vi var yngre, vi var friskare och vi hade lättare att ta oss uppför Slottsbacken. Barnen bodde hemma och vi hade koll vad dom sysslade med. Vi såg att läsa utan glasögon och bokstäverna i Uppsala Nya såg faktiskt större ut på den tiden. Men det såg bara ut så......
1965 var Sverige ett land där man fortfarande måste beställa rikssamtal när man ville ringa till särskilt avlägsna delar av Sverige, 30% av hushållen i städerna hade tvättmaskin och 5% hade diskmaskin. Många av oss jobbade minst 48 timmar i veckan och femdagarsveckan var inte uppfunnen. Skrivmaskiner av märket Facit knattrade på landets kontor, kokböckerna varnade för en alltför frikostig användning av vitlök och nästan alla, som drabbades av cancer dog i sjukdomen. Idag är vi friskare, jämställdare och rikare. Vi bor och äter bättre. Vi tar del av mer kultur, reser mer och kan kommunicera med nära nog vem som helst var som helst och när som helst. Vi har mer kunskap om andra länder och om livsvillkoren för människor, som bor där. Vi har möjligheter till en större acceptans för andras livsstilar.
De senaste 45 åren har rent objektivt inneburit enorma förbättringar på mängder av områden.
Men Frälsningsarmén då? Det är ju på Frälsningsarmén i Uppsala som dessa sanningar ska levereras. Den var väl ändå bättre förr? Vi var ju fler som var med, vi var yngre och vi orkade mer.Vi hade fler möten, sålde fler Stridsrop och fler gick i uniform. Visst, men redan då, för 45 år sedan var vi färre och äldre, hade färre möten och orkade mindre än vi, eller dom före oss, gjorde och orkade tio, tjugo år tidigare. Vi glorifierar lätt "förr" och hur det var då, men vi får gå ganska långt tillbaka i hisorien innan Frälsningsarmén i Sverige vann terräng i nån nämnvärd utsträckning. Så när var förr egentligrn?
Men vi behöver inte oroa oss för framtiden för Guds församling. Guds församling har alltid en framtid. Frågan är bara om du och jag ska vara med i den. Vi behöver inte heller oroa oss som kristna för att Gud har låtit oss vara kristna just i den här tiden. Vi behöver bara ställa oss helt och fullt till Guds förfogande. Och kanske är det så, att i en tid när människor har förlorat både livsmod och tro på framtiden, behövs människor, som inte tror att framtiden var bättre förr. Människor, som vill vara med att på nytt ge människor hopp. Hopp om att Jesus ska komma tillbaka, men också hopp om att den bästa tiden ligger framför. Framtiden var inte bättre förr! Så välkommen till Frälsningsarmén i Uppsala den 21 oktober
torsdag 7 oktober 2010
"Vit och röd och gul och svart.....
....gör detsamma har Han sagt. Jesus älskar alla barnen på vår jord" Vi är säkert många som sjungit med i den gamla söndagsskolsången. Och detta som en påminnelse om att evangeliet gäller alla överallt. Och åtminstone jag sjöng utan att nånsin ha sett andra människor än vita. Jo en gång kom det en missionär på hemlandssemester och höll ett missionsföredrag. Och han var "i sällskap med en levande neger" Jo, det stod faktiskt så på affischen. Och ingen reagerade över ordvalet, man kom därför att man var nyfiken.....
Evangeliet gäller alla. Lika mycket och överallt. Som ärkebiskopen konstaterade i sin kommentar till biskop Eva Brunnes predikan i Storkyrkan; Varje gång man går i kyrkan riskerar man att få¨höra att alla människor är precis lika mycket värda. Den risken tog sverigedemokraterna vid gudstjänsten i samband med riksmötets öppnande, och dom klarade inte av att höra det, utan reste sig och gick. I deras Sverige är det ju dom blonda och blåögda som gäller....
Evangeliet är politiskt, därom råder ingen tvekan, och evangeliets förkunnare borde i varje predikan kasta sig in i den politiska hetluften. Vi har ju Segerfursten på vår sida. Frågor om miljön, om resursernas fördelning, om varför en del har allt medan andra saknar allt, osv är frågor som Bibeln inte väjer för. Och det borde inte vi som kristna göra heller Tyvärr ger vi i stället alltför ofta svar på frågor som människor inte ställer, och där har vi också ett viktigt svar på frågan om varför den kristna tron i vårt land marginaliseras alltmer.
Men evangeliet är självklart inte partipolitiskt, och därför är det trist när ex- radikaler som t.ex Göran Skytte måste ta på sig en stockkonservativ kostym för att liksom "bekänna" sin kristna tro. Och som ett brev på posten var också Skytte snabbt framme och fördömde biskop Brunnes predikan som vänsterpropaganda. Och på samma sätt förhåller det sig med den s.k. kristna högern, stark i USA, men med fäste också i Sverige hos stora delar av trosrörelsen. Till höger får man tydligen stå politiskt som kristen, men inte till vänster. Man måste som kristen ensidigt stödja Israel, och man måste som kristen se islam som den stora faran för västvärlden.
Men jag vägrar! Jag längtar efter en radikal kristen förkunnelse där kyrkan vågar vara kyrka och därmed först på plan i dom stora överlevnadsfrågorna. Hur ska våra gemensamma resurser fördelas? Varför slutar inte den rika västvärlden att ensidigt genom s.k. avtal suga ut den fattiga majoriteten av jordens befolkning. Hur ska vi skapa en värld som är möjlig att leva i för våra barn och barnbarn? Bibeln talar om solidaritet, sammanhållning, gemenskap, allas lika värde, och framförallt talar den om kärlek. Ord som ofta förekommer också i den kristna förkunnelsen, men också ord, som då alltför ofta förlorat innebörd och sprängkraft.
På min arbetsplats utspann sig en dag följande samtal. En arbetskamrat säger: "Jag röstar på KD-- av religiösa skäl". Varpå en annan såger: "Och jag röstar på socialdemokraterna-- av samma skäl". Så är det. Evangeliet är politiskt sprängstoff, men står höjt över partipolitikens ofta små futtigheter. Alla är lika, och alla är lika mycket värda. Jesus älskar alla barnen på vår jord. Den dag kyrkan vågar förkunna det fullt ut och också ta konsekvenserna av den förkunnelsen kommer den kristna tron att bli viktig för människor igen.
Evangeliet gäller alla. Lika mycket och överallt. Som ärkebiskopen konstaterade i sin kommentar till biskop Eva Brunnes predikan i Storkyrkan; Varje gång man går i kyrkan riskerar man att få¨höra att alla människor är precis lika mycket värda. Den risken tog sverigedemokraterna vid gudstjänsten i samband med riksmötets öppnande, och dom klarade inte av att höra det, utan reste sig och gick. I deras Sverige är det ju dom blonda och blåögda som gäller....
Evangeliet är politiskt, därom råder ingen tvekan, och evangeliets förkunnare borde i varje predikan kasta sig in i den politiska hetluften. Vi har ju Segerfursten på vår sida. Frågor om miljön, om resursernas fördelning, om varför en del har allt medan andra saknar allt, osv är frågor som Bibeln inte väjer för. Och det borde inte vi som kristna göra heller Tyvärr ger vi i stället alltför ofta svar på frågor som människor inte ställer, och där har vi också ett viktigt svar på frågan om varför den kristna tron i vårt land marginaliseras alltmer.
Men evangeliet är självklart inte partipolitiskt, och därför är det trist när ex- radikaler som t.ex Göran Skytte måste ta på sig en stockkonservativ kostym för att liksom "bekänna" sin kristna tro. Och som ett brev på posten var också Skytte snabbt framme och fördömde biskop Brunnes predikan som vänsterpropaganda. Och på samma sätt förhåller det sig med den s.k. kristna högern, stark i USA, men med fäste också i Sverige hos stora delar av trosrörelsen. Till höger får man tydligen stå politiskt som kristen, men inte till vänster. Man måste som kristen ensidigt stödja Israel, och man måste som kristen se islam som den stora faran för västvärlden.
Men jag vägrar! Jag längtar efter en radikal kristen förkunnelse där kyrkan vågar vara kyrka och därmed först på plan i dom stora överlevnadsfrågorna. Hur ska våra gemensamma resurser fördelas? Varför slutar inte den rika västvärlden att ensidigt genom s.k. avtal suga ut den fattiga majoriteten av jordens befolkning. Hur ska vi skapa en värld som är möjlig att leva i för våra barn och barnbarn? Bibeln talar om solidaritet, sammanhållning, gemenskap, allas lika värde, och framförallt talar den om kärlek. Ord som ofta förekommer också i den kristna förkunnelsen, men också ord, som då alltför ofta förlorat innebörd och sprängkraft.
På min arbetsplats utspann sig en dag följande samtal. En arbetskamrat säger: "Jag röstar på KD-- av religiösa skäl". Varpå en annan såger: "Och jag röstar på socialdemokraterna-- av samma skäl". Så är det. Evangeliet är politiskt sprängstoff, men står höjt över partipolitikens ofta små futtigheter. Alla är lika, och alla är lika mycket värda. Jesus älskar alla barnen på vår jord. Den dag kyrkan vågar förkunna det fullt ut och också ta konsekvenserna av den förkunnelsen kommer den kristna tron att bli viktig för människor igen.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)