Det var väl den tyske skalden Matthias Claudius, som skrev att wenn jemand eine Reise tut, kann er was erzählen. Och nu, när jag under en veckas resa i Polen något fräschat upp den lilla tyska jag fortfarande kommer i håg, vet jag att det betyder att den som gör en resa, har något att berätta. Och visst har jag det!
Tillsammans med hustrun, två goda vänner och ca 40 övriga medresenärer har vi under åtta dagar gjort en rundresa med buss i Polen. Bussresor har möjligen lite pensionärsvarning, men det var mycket trevligt. På alla sätt!! Polen är ju ett ganska okänt grannland, gömt bakom järnridån som det var i så många år. Och svårt är att också att stava till namnen på platser som vi besökte. Tänk bara på staden Szczecin.För att inte tala om uttalet. Matthias Cladius hade stavat och uttalat namnet som Stettin, och det hade ju varit enklare. För att inte tala om den lilla byn Oswiecim.Det blev på tyska Auschwitz och är värt en egen blogg, som kanske kommer också.
Polen är i dag EU:s sjätte största ekonomi och med säkerhet en blivande stormakt i Europa.Man har 38 miljoner invånare och med en medelinkomst på 7500 kr/månaden lockar landet till sig utländska investeringar i snabb takt. Religionen har ju alltid haft en stark ställning i Polen och katolska kyrkans roll i samhället är unik i Europa. Krakow har 170 kyrkor och samtliga firar mässan flera gånger varje dag. Dit har nu Frälsningsarmén med stora kostnader kommit nyligen och jag frågar mig: Varför? Varför ska vi in i ett land där den kristna tron redan har ett unikt grepp om människosjälarna. Och så var det även under de många år när den ateistiska sovjetkommunismen förtryckte land och folk. Redan då sände polsk TV mässan från någon kyrka varje söndag. Och som svar på frågan hur det kunde komma sig svarade en polsk fackföreningsledare, somn själv inte var kristen: "Det är därför att kyrkan är den enda plats i vårt land, där man talar sanning. "Är det vittnesbördet från kyrkorna i Sverige också? Jag undrar.....
Stora män står i dag staty i parkerna överallt i Polen. Kung Sigismund syns lite överallt. Men så är han också den ende svenske kung sedan Gustav Vasa som inte ligger begravd i Sverige. Han ligger i stället begravd i kungaborgen Wavel i Krakow. Mikołaj Kopernik, eller Nicolaus Copernicus, som vi känner honom, i den mån vi känner honom alls, står staty på torget i sin hemstad Torun, som vi besökte för en god lunch en dag. Det var ju han som först av alla påstod, att det är solen och inte jorden, som är universums centrum. Copernicus hann förutom att vara astrom även med att vara munk,matematiker, jurist, ekonom, strateg, ambassadör, läkare, astrolog och kanik. Man storknar vid bara tanken. Hur hann kar'n med? Och så Chopin förståss.François Chopin blir ju på polska naturligtvis Fryderyk Franciszek, och honom mötte vi på flera ställen bl.a i Chopinparken i Warszawa. Warszawa blev posk huvudstad 1596 då Sigismund flyttade huvudstaden från Krakow. Ett kraftfullt svenskt initiativ minsann..... I Chopinparken kunde man också via en knapptryckning lyssna till en truddelutt av Chopin, som vår alldeles utmärkat guide uttryckte saken. Undrar om musiklärarna vid Dalarö folkhögskolas musiklinje, då, när det begav sig, skulle ha menat att Chopin skrev truddelutter..... Och nog saknade jag en staty av Justina Kowalczyk, världens bästa kvinnliga skidåkare. Men hon är ju kvinna, och man måste kanske också vara död för att bli staty.......
Och så var det Auschwitz då. En dag ägnade vi oss åt det bottenlösa vansinne som utspelade sig där.Även om Auschwitz varken var det enda (eller det första) nazikoncentrationslägret, har det blivit en symbol för terror, folkmord och förintelse.
Nazisterna etablerade ett koncentrationsläger i förorterna till den polska staden Oswiecim som - som resten av västra Polen - var ockuperat av Tyskland under större delen av andra världskriget (1939 - 1945). Namnet Oswiecim ändrades som sagt till det mer tyskklingande Auschwitz, vilket även blev namnet på lägret.
Lägret byggdes ständigt ut och när det var som störst bestod det av tre delar: Auschwitz I, Auschwitz II-Birkenau och Auschwitz III-Monowitz. Auschwitz hade även över 40 "grannläger" i de närliggande städerna och det omkringliggande området. I början fängslades och dödades enbart judar och polacker i lägret. Senare kom även sovjetiska krigsfångar, zigenare och fångar från andra länder och minoriteter att sättas där.
Från 1942 och framåt blev lägret skådeplatsen för ett av de största massmorden i mänsklighetens historia. Massmorden ingick som en del Hitlers slutliga lösning av judefrågan. Majoriteten av de judiska män, kvinnor och barn som deporterades från sina hem över hela det tyskockuperade Europa till Auschwitz sändes genast vid ankomsten (oftast ihopträngda i boskapsvagnar) mot sin död i Birkenaus gaskamrar. Kropparna brändes därefter i ugnar i krematoriet.Framför en sån ugn har jag alltså stått...
I slutet av kriget, i ett försök att dölja de brott de hade begått, började SS montera ner och förstöra gaskamrarna, krematorierna och andra byggnader, samt bevisdokument. Fångar som ansågs kapabla att gå sändes in i Tyskland. De som var kvar befriades av Röda armén den 27 januari 1945. Lägrets grundare Rudolf Höss, vittnade under Nürnbergrättegångarna om att så många som 2.5 miljoner människor hade dött i Auschwitz. Det var många tårfyllda ögon i bussen på väg tillbaka till Krakow den eftermiddagen.....
Vi var inte på något sätt de enda turisterna i Polen den här veckan och på tal om turister,så berättas det om en grupp amerikanska romerska katoliker, som fick tillfälle att under en resa i Polen besöka en berömd katolsk kardinal. Säkert med många c och z i namnet. Med tanke på kardinalens berömmelse och ryktbarhet hade dom väntat sig en rikt utmyckad, stor, slottslikande bostad. När dom i stället fann en enkel bostad med bara bord, bokhyllor och en säng blev den naturliga frågan: Men Ni, som är så ryktbar och berömd, var har Ni alla era rikedomar?Kardinalen svarade med en motfråga: Var har Ni era? Men svarade man i gruppen,vi är ju bara på genomresa. Det är jag också, sa då den fromme kardinalen. Just det; På genomresa--I Polen och genom livet.
tisdag 21 september 2010
onsdag 8 september 2010
Socialnämndsledamotsersättare
Jag behöver ett större visitkort! Jag har nämligen blivit socialnämndsledamotsersättare.Jag undrar var detta ord skulle placera sig i en tävling om långa ord. Och i Haninge kommun har jag blivit just socialnämndsledamotsersättare. Mitt partipolitiska engagemang är inte så långvarigt, så det räcker alldeles utmärkt med att vara ersättare. En ersättare får vara med om alla möten både i nämnden och i partigruppen,men behöver bara ta ansvar för beslut när någon ledamot meddelat förfall och är borta. Jag har hittils aldrig ersatt någon ordinarie ledamot, utan fått sitta på skolbänken och lära mig. Och det är mer att lära sig, än vad jag som gammal lärare i samhällskunskap kanske hade trott.
Socialnämnden är naturligtvis en mycket central kommunal nämnd, som styrs av flera lagar, som riksdagen stiftat och uppdragit åt kommunen att sköta. Socialtjänstlagen är en sån lag, t.ex. Det innebär i sin tur att det är en mängd mycket varierande ärenden som vi har att ta ställning till. Allt från vårdnadstvister till huruvida X.X-son är lämplig att ingå i hemvärnet. Och allt annat där emellan. Är det t.ex lämpligt att kommunen förnyar avtalet med Lugna Gatan, och är det hemkommunen eller vistelsekommunen ( vilka ord det finns i byråkratsvenskan) som skall betala när gamla farmor, som hemma har rätt till både färdtjänst och hemtjänst,vistas i sonens sommarstga några veckor varje sommar. Sånt måste en socialnämndsledamotsersättare sätta sig in i och ta ställning till.
Jag blev tillfrågad av min s-förening om jag kunde tänka mig att ta på mig uppraget, och detta med syftning på min långa erfarenhet från folkhögskolan och de många olika sociala frågor som man kom i kontakt med där. Och visst kommer jag att ha nytta av den tiden, men ännu viktigare känns möjligheten att på det här sättet kunna förena ett kristet och ett politiskt engagemang.För mig som frälsningssoldat och socialdemokrat passar ett engagemang i socialnämnden alldeles utmärkt. Och detta även som ersättare.
Jag tror nämligen att det viktiga för mig som kristen händer inte i kyrkan utan utanför kyrkan. Det är inte i kyrkan utan utanför kyrkan som kärleksbudskapet behöver höras och det är där som händer behöver räckas till stöd. Och det är också utanför kyrkan som de verkliga utmaningarna når oss kristna. Jag har redan i nämnden fått presentera vad Frälsningsarmén gör i Stockholm för struliga ungdomar, som inte kan bo kvar hemma t.ex.
Den största risken för kristenheten i Sverige är annars att vi inte längre uppfattas som adekvata svar på på människors nödrop. Och då finns också risken att vi blir betraktade som små betydelselösa sekter, utan betydelse för vanliga människor. Som socialdemokrat känns det också viktigt att få vara med och jobba för att solidaritet och sammanhållning blir på modet igen. Det skär i mig när jag ser hur högern på stora affischer presenterar sig som det enda arbetarpartiet.Haninge är en kommun, där gränsen mellan dom som har och dom som saknar är mycket tydlig.Pengar, hus och arbete till vissa och skulder, trångboddhet och arbetslöshet för andra. Det är ett system som högern vill permanenta, medan det socialdemokratiska ARBETARPARTIET både kan och vill ändra på det.
Och det kan vi göra tillsammans den 19 september.Tillsammans alla vi som vill se ett annat Sverige. Ett rättvisare och mer solidariskt Sverige. Ett Haninge där socialnämndens ledamöter och ersättare av motståndarna får benämnas "majoriteten" och inte lite föraktfullt som nu kallas " minoriteten" Ett röd-grönt både Sverige och Haninge kommun.
Socialnämnden är naturligtvis en mycket central kommunal nämnd, som styrs av flera lagar, som riksdagen stiftat och uppdragit åt kommunen att sköta. Socialtjänstlagen är en sån lag, t.ex. Det innebär i sin tur att det är en mängd mycket varierande ärenden som vi har att ta ställning till. Allt från vårdnadstvister till huruvida X.X-son är lämplig att ingå i hemvärnet. Och allt annat där emellan. Är det t.ex lämpligt att kommunen förnyar avtalet med Lugna Gatan, och är det hemkommunen eller vistelsekommunen ( vilka ord det finns i byråkratsvenskan) som skall betala när gamla farmor, som hemma har rätt till både färdtjänst och hemtjänst,vistas i sonens sommarstga några veckor varje sommar. Sånt måste en socialnämndsledamotsersättare sätta sig in i och ta ställning till.
Jag blev tillfrågad av min s-förening om jag kunde tänka mig att ta på mig uppraget, och detta med syftning på min långa erfarenhet från folkhögskolan och de många olika sociala frågor som man kom i kontakt med där. Och visst kommer jag att ha nytta av den tiden, men ännu viktigare känns möjligheten att på det här sättet kunna förena ett kristet och ett politiskt engagemang.För mig som frälsningssoldat och socialdemokrat passar ett engagemang i socialnämnden alldeles utmärkt. Och detta även som ersättare.
Jag tror nämligen att det viktiga för mig som kristen händer inte i kyrkan utan utanför kyrkan. Det är inte i kyrkan utan utanför kyrkan som kärleksbudskapet behöver höras och det är där som händer behöver räckas till stöd. Och det är också utanför kyrkan som de verkliga utmaningarna når oss kristna. Jag har redan i nämnden fått presentera vad Frälsningsarmén gör i Stockholm för struliga ungdomar, som inte kan bo kvar hemma t.ex.
Den största risken för kristenheten i Sverige är annars att vi inte längre uppfattas som adekvata svar på på människors nödrop. Och då finns också risken att vi blir betraktade som små betydelselösa sekter, utan betydelse för vanliga människor. Som socialdemokrat känns det också viktigt att få vara med och jobba för att solidaritet och sammanhållning blir på modet igen. Det skär i mig när jag ser hur högern på stora affischer presenterar sig som det enda arbetarpartiet.Haninge är en kommun, där gränsen mellan dom som har och dom som saknar är mycket tydlig.Pengar, hus och arbete till vissa och skulder, trångboddhet och arbetslöshet för andra. Det är ett system som högern vill permanenta, medan det socialdemokratiska ARBETARPARTIET både kan och vill ändra på det.
Och det kan vi göra tillsammans den 19 september.Tillsammans alla vi som vill se ett annat Sverige. Ett rättvisare och mer solidariskt Sverige. Ett Haninge där socialnämndens ledamöter och ersättare av motståndarna får benämnas "majoriteten" och inte lite föraktfullt som nu kallas " minoriteten" Ett röd-grönt både Sverige och Haninge kommun.
söndag 5 september 2010
Stenarna där barn jag lekt
Vad vet du om Örnsköldsvik? Kanske ingenting. Eller en hel del. Stan med en hoppbacke mitt i stan. En hoppbacke som går rakt under järnvägsstationen. Eller resecentrum, som det numera heter. Detta trots att det går mycket färre tåg från detta centrum än det gjorde från den gamla järnvägsstationen, där åtskilliga rälsbussar avgick dagligen till Mellansel. Och stan med MoDo, både företaget, som utgjort ett av de två ben,som stan alltid vilat på, och hockeylaget, med två SM-guld. Men också det enda lag som under en säsong i högsta serien inte tagit en enda poäng. Men då hette dom ju Alfredshems IK. Det andra benet, som stan vilar på, hette då, när stan verkligen gjorde det, Hägglunds,och tillverkade praktiskt taget alla bussar, som rullade på landets vägar. Nu har företaget bytt både namn och inriktning. Fast de pansarfordon som man skulle tillverka för den svenska staten, har samma svenska stat nu bett ett finländskt företag tillverka i stället.Och tvingat den svenska arbetslöshetskön att förlängas med 150 personer.
Där, i den stan, finns stenarna där barn jag lekt. Och dessa stenar har jag besett under några dagar. Eller snarare beser, eftersom jag fortfarande är kvar i stan. En del känner man igen, men mycket har naturligtvis förändrats under de 46 år som gått sen jag slutade leka med stenarna...Statyn med sörkörarna fanns inte på torget då. Vilka var sörkörarna? Det kan du säkert läsa om på Wikipedia. Wikipedia fanns inte då heller, förresten. Och inte fanns hoppbackar i plast, som det finns nu. Men då fanns det i stället backhoppare,och det finns det inte nu. Och då fanns en utomhusrink för hockey, ungefär på samma plats arenan nu ligger. Om den här bloggen varit en ljudfilm hade du kunnat höra hur man uttalar t.ex. ordet arena. Med betoning på en helt annan stavelse än i resten av landet... Fast det heter inte arena heller nu längre utan Center, Fjällräven Center. Den ligger i stadsdelen Framnäs, säger Wikipedia. Undras just när Framnäs blev en " stadsdel"....Där fanns tidigare bara ett träsliperi och några hallonbuskar.
Kyrkor fanns det gott bland stenarna där barn jag lekte. Stora och små. Svenska kyrkor och pingstkyrkor. Och allt däremellan. Frälsningsarmén fanns, inte bara geografiskt, mitt emellan. Också den var ganska stor. Då. I dag finns det inte så mycket kvar av frälsningsarmékåren, och visst fylls jag av lite vemod, när jag undrar vart alla tagit vägen. En del är naturligtvis döda, befordrade till härligheten på frälsningsarméspråk, och andra, t.ex jag och hustrun, har flyttat från stan.Men dom andra? Vart har dom tagit vägen?
Men Elimkyrkan lever. Då tillhörde den ÖM, Örebromissionen, och dag har alla dom baptisterna blivit medlemmar i EFK, Evangeliska Frikyrkan. Men kyrkan ligger kvar på samma ställe, mitt i stan, och jag besökte den i går. Det var nog femtio år sen sist, men kändes varmt, gott och välkommet.Och budskapet om frälsning och nytt liv i Jesus Kristus var detsamma, nu som då.Och stan är säkert fortfarande en av de kyrkotätatste i landet.
Och besöket bland stenarna där barn jag lekt föranleddes av ett födelsedagskalas, där en svägerska till hustrun fyllde år. Blir hon förresten min svägerska då också? Tänk att jag aldrig kan lära mig hur släkten hänger ihop....Men alla fanns där. Barn, barnbarn, kusiner,kusinbarn och gammelfastrar. Trevligt och gott. Kalvsylta och fatost äter man numera nästan bara hos födelsedagsbarnet, men så gott det var, alltihop.
Och mitt emot festlokalen låg det som en gång var en fotbollsplan. Hemmaplan för ett lag, som inte längre finns. Målnäten hängde i revor, och målribborna hade kroknat och blivit lägre än dom 2,44 meter, som reglerna föreskriver.Och gräset var högt och planen inte kalkad och linjerad. Då, om inte förr, förstod jag, att, trots allt, har åren gått sedan jag lekte bland stenarna Nolaskogs.
Där, i den stan, finns stenarna där barn jag lekt. Och dessa stenar har jag besett under några dagar. Eller snarare beser, eftersom jag fortfarande är kvar i stan. En del känner man igen, men mycket har naturligtvis förändrats under de 46 år som gått sen jag slutade leka med stenarna...Statyn med sörkörarna fanns inte på torget då. Vilka var sörkörarna? Det kan du säkert läsa om på Wikipedia. Wikipedia fanns inte då heller, förresten. Och inte fanns hoppbackar i plast, som det finns nu. Men då fanns det i stället backhoppare,och det finns det inte nu. Och då fanns en utomhusrink för hockey, ungefär på samma plats arenan nu ligger. Om den här bloggen varit en ljudfilm hade du kunnat höra hur man uttalar t.ex. ordet arena. Med betoning på en helt annan stavelse än i resten av landet... Fast det heter inte arena heller nu längre utan Center, Fjällräven Center. Den ligger i stadsdelen Framnäs, säger Wikipedia. Undras just när Framnäs blev en " stadsdel"....Där fanns tidigare bara ett träsliperi och några hallonbuskar.
Kyrkor fanns det gott bland stenarna där barn jag lekte. Stora och små. Svenska kyrkor och pingstkyrkor. Och allt däremellan. Frälsningsarmén fanns, inte bara geografiskt, mitt emellan. Också den var ganska stor. Då. I dag finns det inte så mycket kvar av frälsningsarmékåren, och visst fylls jag av lite vemod, när jag undrar vart alla tagit vägen. En del är naturligtvis döda, befordrade till härligheten på frälsningsarméspråk, och andra, t.ex jag och hustrun, har flyttat från stan.Men dom andra? Vart har dom tagit vägen?
Men Elimkyrkan lever. Då tillhörde den ÖM, Örebromissionen, och dag har alla dom baptisterna blivit medlemmar i EFK, Evangeliska Frikyrkan. Men kyrkan ligger kvar på samma ställe, mitt i stan, och jag besökte den i går. Det var nog femtio år sen sist, men kändes varmt, gott och välkommet.Och budskapet om frälsning och nytt liv i Jesus Kristus var detsamma, nu som då.Och stan är säkert fortfarande en av de kyrkotätatste i landet.
Och besöket bland stenarna där barn jag lekt föranleddes av ett födelsedagskalas, där en svägerska till hustrun fyllde år. Blir hon förresten min svägerska då också? Tänk att jag aldrig kan lära mig hur släkten hänger ihop....Men alla fanns där. Barn, barnbarn, kusiner,kusinbarn och gammelfastrar. Trevligt och gott. Kalvsylta och fatost äter man numera nästan bara hos födelsedagsbarnet, men så gott det var, alltihop.
Och mitt emot festlokalen låg det som en gång var en fotbollsplan. Hemmaplan för ett lag, som inte längre finns. Målnäten hängde i revor, och målribborna hade kroknat och blivit lägre än dom 2,44 meter, som reglerna föreskriver.Och gräset var högt och planen inte kalkad och linjerad. Då, om inte förr, förstod jag, att, trots allt, har åren gått sedan jag lekte bland stenarna Nolaskogs.
torsdag 2 september 2010
Lägg ner Hammarby!
Det var väl byggmästare Percy Nilsson i Malmö, som tyckte att det var för mycket sport inom idotten. Varpå han bolagiserade först fotbollen och sen ishockeyn i stan. Med resultatet att det blev mindre, eller åtminstone sämre sport inom hans idrottsaffärsimperium. Inget guld till fotbollslaget MFF och hockeylaget, MIF, förvandlades till ett medelmåttigt allsvenskt lag. Det hade nog varit bra med mer sport och mindre buisness där, kanske.
Jag sticker ut hakan och vågar påstå, att knappast någon bolagisering med åtföljande aktieförsäljning inom idrotten i Sverige har blivit någon framgång. Och där framgångarna kommit, har det handlat om sådana på det sportsliga området och inte på det ekonomiska. Och om man tittar på svensk idrott överlag idag så är det snarare för lite sport och för mycket annat.
Ingen sport alls, praktiskt taget, är det inom Hammarby Fotboll, t.ex. Vilken soppa!!! Den enda stjärnan i laget, Linus Hallenius, värvad från Sundsvall med hjälp av externa finansiärer, säljs till italienska Genua, för att rädda ekonomin. De okända, externa mellanhänderna dyker upp igen och vill ta pengarna, ordföranden blir avsatt och vd:n avgår. Allt medan laget fortsätter sin kräftgång i Superettan. Var finns nu Finansinspektionens motsvarighet på fotbollsplanen? Det var ju denna inspektion som förbjöd HQ-bank att fortsätta sin spekulationsverksamhet. Vem har mod att förbjuda Hammarby? Det europeiska fotbollsförbundet, UEFA, klev ju härom dagen fram som nån sorts fotbollspolis, och förbjöd vuvuzelan, det sydafrikanska oljudet, vid en massa internationella matcher. Vilket jönseri!!! Nej, att förbjuda Hammarby Fotboll, vore en mycket kraftfullare och effektivare åtgärd. Hammarby Hockey la ju också ner, eller tvingades till konkurs, och några Bajenentusiaster har där börjat om från början långt ner i seriesystemet. Där sport och idrott är samma sak..... Om det finns några riktiga Bajenentusiaster kvar på Söderstadions läktare, och inte bara huliganer och slagskämpar, så blir mitt råd: Gör som hockeyn! Börja om! Utan både Antschutz Entertainment Group och AEG Sweden. Spela fotboll!!!!
Det är för övrigt för lite sport inom idrotten på fler håll. Men jag slutar nu, innan jag hetsar upp mig ännu mer. Sånt är inte bra för blodtrycket.På tal om blodtrycket, så är det för mycket privatiseringar inom vård och läkemedel också! Så jag ber att få återkomma. När man lagt ner Hammarby Fotboll....
Jag sticker ut hakan och vågar påstå, att knappast någon bolagisering med åtföljande aktieförsäljning inom idrotten i Sverige har blivit någon framgång. Och där framgångarna kommit, har det handlat om sådana på det sportsliga området och inte på det ekonomiska. Och om man tittar på svensk idrott överlag idag så är det snarare för lite sport och för mycket annat.
Ingen sport alls, praktiskt taget, är det inom Hammarby Fotboll, t.ex. Vilken soppa!!! Den enda stjärnan i laget, Linus Hallenius, värvad från Sundsvall med hjälp av externa finansiärer, säljs till italienska Genua, för att rädda ekonomin. De okända, externa mellanhänderna dyker upp igen och vill ta pengarna, ordföranden blir avsatt och vd:n avgår. Allt medan laget fortsätter sin kräftgång i Superettan. Var finns nu Finansinspektionens motsvarighet på fotbollsplanen? Det var ju denna inspektion som förbjöd HQ-bank att fortsätta sin spekulationsverksamhet. Vem har mod att förbjuda Hammarby? Det europeiska fotbollsförbundet, UEFA, klev ju härom dagen fram som nån sorts fotbollspolis, och förbjöd vuvuzelan, det sydafrikanska oljudet, vid en massa internationella matcher. Vilket jönseri!!! Nej, att förbjuda Hammarby Fotboll, vore en mycket kraftfullare och effektivare åtgärd. Hammarby Hockey la ju också ner, eller tvingades till konkurs, och några Bajenentusiaster har där börjat om från början långt ner i seriesystemet. Där sport och idrott är samma sak..... Om det finns några riktiga Bajenentusiaster kvar på Söderstadions läktare, och inte bara huliganer och slagskämpar, så blir mitt råd: Gör som hockeyn! Börja om! Utan både Antschutz Entertainment Group och AEG Sweden. Spela fotboll!!!!
Det är för övrigt för lite sport inom idrotten på fler håll. Men jag slutar nu, innan jag hetsar upp mig ännu mer. Sånt är inte bra för blodtrycket.På tal om blodtrycket, så är det för mycket privatiseringar inom vård och läkemedel också! Så jag ber att få återkomma. När man lagt ner Hammarby Fotboll....
onsdag 1 september 2010
Var det bättre förr?
Jag var på fest i går! Alla tidigare rektorer och biträdande såna vid det som under nästan 50 år hette Dalarö folkhögskola och som nu heter Ågesta folkhögskola hade samlats för att fira av ytterligare en av oss, som nu når det magiska åldersstrecket. Ja skolans grundare och förste rektor var förståss inte med, hon är död sedan några år. Men annars var skaran nästan man-och kvinngrann. Och så trevligt vi hade!! Och inte ägnade vi heller särskilt mycket tid åt att ondgöra oss över gamla elever, som passerat revy under åren. Bara ett och annat gott skratt åt glada minnen..
Vi hade ett mer än femtioårigt perspektiv på svenskt samhälle och svensk skola, vi som satt där. Och var det då bättre förr? Nej det var det inte. Det var nog vi som var bättre förr. Yngre, friskare och piggare på kreativa, modiga lösningar på svåra problem. Folkhögskolan är säkert Sveriges mest både okända och undervärderade skolform. Med sin nästan totala frånvaro av central styrning i form av byråkratiskt fastställda kurs- och läroplaner är folkhögskolan bättre skickad än någon annan skolform att fånga upp behov hos både kursdeltagare och samhälle. Och har vi då lyckats med det på vår skola? Rektorer kallar det alltid "sin" skola eller "vår"skola. Oavsett hur längesen det var sedan skolan var "deras". Omkring det kretsade en hel del av samtalet runt bordet, och vi mindes många lyckade arbetslöshetsprojekt och speciella satsningar på olika handikappgrupper. Och vi mindes, hur människor, som för första gången betraktades som vuxna just på folkhögskolan växte under tiden hos oss. Och hur dom la grunden till ett fungerande vuxenliv. Och så mindes vi all den kärlek som spirade på folkhögskolan, hur par fann varann och hur man i många fall har hållit ihop sedan dess.
Och så mindes vi alla glada fester och upptåg. Vi var ju med på den tid då alla elever bodde i skolans internat och bara fick resa hem var tredje helg. Och då gick man också i skola på lördagarna. Så inte var det bättre förr..... Då fördrevs helgkvällarna med s.k. samkväm, då vi roade varann med allehanda upptåg. Man måste nog ha varit med för stt förstå..... Men efter att ha varit med om dessa fester i 15-20 år hände det att man kunde tröttna på skämten och upptågen. Ja, en kollega till mig, skriver i sina memoarer, att han ibland föreställer sig helvetet som ett i evighet pågående folkhögskolesamkväm. Och rektorn var det alltid speciellt roligt att göra sig rolig åt....
Skolans nuvarande rektor, Magnus, var också med, och vi andra kunde med glädje förstå, att skolan håller stilen. För några år sen flyttade man verksamheten från Dalarö till Ågesta, men skolans inriktning består. Man når fortfarande människor, som behöver folkhögskolans speciella pedagogik och såna som behöver en ny start. Folkhögskolans själ!!
Ågesta folkhögskola är Frälsningsarméns folkhögskola, och inriktningen märks främst i satsningen på en speciell bibelskola. Den är fulltecknad varje år, och det känns riktigt bra. Inte minst för mig, som var med och kläckte idén på 80-talet. Annars har väl det varit en av skolans hårdast nötter att knäcka. Att ge skolan den plats i Frälsningsarmén som man hade tänkt på 50-talet, när dom första tankarna tänktes.
Men Ågesta folkhögskola hänger fortfarande med väl i utvecklingen. Man har i år fler kursdeltagare än på länge, så inte var det bättre förr, inte. Möjligen var vi bättre förr, åtminstone några av oss runt det festligt dukade bordet.....
Vi hade ett mer än femtioårigt perspektiv på svenskt samhälle och svensk skola, vi som satt där. Och var det då bättre förr? Nej det var det inte. Det var nog vi som var bättre förr. Yngre, friskare och piggare på kreativa, modiga lösningar på svåra problem. Folkhögskolan är säkert Sveriges mest både okända och undervärderade skolform. Med sin nästan totala frånvaro av central styrning i form av byråkratiskt fastställda kurs- och läroplaner är folkhögskolan bättre skickad än någon annan skolform att fånga upp behov hos både kursdeltagare och samhälle. Och har vi då lyckats med det på vår skola? Rektorer kallar det alltid "sin" skola eller "vår"skola. Oavsett hur längesen det var sedan skolan var "deras". Omkring det kretsade en hel del av samtalet runt bordet, och vi mindes många lyckade arbetslöshetsprojekt och speciella satsningar på olika handikappgrupper. Och vi mindes, hur människor, som för första gången betraktades som vuxna just på folkhögskolan växte under tiden hos oss. Och hur dom la grunden till ett fungerande vuxenliv. Och så mindes vi all den kärlek som spirade på folkhögskolan, hur par fann varann och hur man i många fall har hållit ihop sedan dess.
Och så mindes vi alla glada fester och upptåg. Vi var ju med på den tid då alla elever bodde i skolans internat och bara fick resa hem var tredje helg. Och då gick man också i skola på lördagarna. Så inte var det bättre förr..... Då fördrevs helgkvällarna med s.k. samkväm, då vi roade varann med allehanda upptåg. Man måste nog ha varit med för stt förstå..... Men efter att ha varit med om dessa fester i 15-20 år hände det att man kunde tröttna på skämten och upptågen. Ja, en kollega till mig, skriver i sina memoarer, att han ibland föreställer sig helvetet som ett i evighet pågående folkhögskolesamkväm. Och rektorn var det alltid speciellt roligt att göra sig rolig åt....
Skolans nuvarande rektor, Magnus, var också med, och vi andra kunde med glädje förstå, att skolan håller stilen. För några år sen flyttade man verksamheten från Dalarö till Ågesta, men skolans inriktning består. Man når fortfarande människor, som behöver folkhögskolans speciella pedagogik och såna som behöver en ny start. Folkhögskolans själ!!
Ågesta folkhögskola är Frälsningsarméns folkhögskola, och inriktningen märks främst i satsningen på en speciell bibelskola. Den är fulltecknad varje år, och det känns riktigt bra. Inte minst för mig, som var med och kläckte idén på 80-talet. Annars har väl det varit en av skolans hårdast nötter att knäcka. Att ge skolan den plats i Frälsningsarmén som man hade tänkt på 50-talet, när dom första tankarna tänktes.
Men Ågesta folkhögskola hänger fortfarande med väl i utvecklingen. Man har i år fler kursdeltagare än på länge, så inte var det bättre förr, inte. Möjligen var vi bättre förr, åtminstone några av oss runt det festligt dukade bordet.....
tisdag 31 augusti 2010
2010-09-19
Sifferkombinationen ovan ska utläsas den 19 september 2010. Säger det dej något? Jag hoppas det. Det är valdagen, och det är en viktig dag. Jag brukar sällan citera vänsterpartiledaren Lars Ohly, men när han säger att du ska rösta främst därför att att du får göra det får han medhåll av mig. Det är nämligen ingen självklarhet för majoriteten av världens befolkning att i allmänna val fritt få uttrycka sin mening om hur samhället ska styras. Så rösta den 19 september. Eller rösta i förtid om det passar dej bättre. Det kan du börja göra i morgon. Jag ska förtidsrösta själv, eftersom jag är i Polen på valdagen. Där har man förresten inte kunnat rösta fritt och efter sin övertgelse så länge..... Så gå och rösta!
Ett val är alltid ett antingen eller. Så också den 19 september. För mig är det ett val mellan skattesänkningar och mer välfärd och fler möjligheter för fler. Högerregeringen har under mandatperioden genomfört skattesänkningar för 100 miljarder och avser en kommande period – om man får makten- enligt ett policydokument publicerat i Expressen – sänka skatterna med ytterligare 100 miljarder. Att största delen går till dem som redan har det bra är ingen hemlighet. Samtidigt tänker dom också ge mer välfärd åt fler. En välfärd som man alltså tänker finansiera genom att undanhålla det allmänna ytterligare 100 miljarder.Är det någon som tror att den ekvationen går ihop? Nej naturligtvis inte. Men det vill varken Reinfeldt, Borg eller de andra i gänget stå för. Istället talar man om att man ”värnar välfärdens kärna”. Vanligen är kärnan det man spottar ut sedan man njutit av frukten. Här har du alltså valet i ett nötskal. Valet handlar om välfärdsfrukt eller en utspottad kärna. Vad borgarna menar med kärnan vill de inte berätta av lätt insedda skäl. Men återigen; om man sänker skatterna med sådana belopp som är aktuella, så finns inga pengar för annat än just en utspottad kärna. För de mer rika är detta inget problem eftersom de har råd att genom försäkringar garantera sig en hygglig välfärd. Detta är ett systemskifte och vi går in i det system som man har i USA och på andra ställen där t.ex den privata sjukvården sörjer för överklassen medan köerna av fattiga växer framför de allmänna sjukhusen.
Man måste inse att fundamentet för välfärdens frukt är de skatter som tas ut och självklart skall dessa tas ut efter vars och ens förmåga. Först då kan välfärdens frukt ges till var och en efter behov. Det är utifrån detta som Mona Sahlin en gång som partisekreterare sa att hon älskar att betala skatt. Hon vill att alla skulle få del av välfärdens frukt på samma villkor. Det är helt uppenbart att Högeralliansen inte delar denna uppfattning. Det som är sjukt är att man inte talar om vad följderna blir av skattesänkarpolitiken.
Nytt i årets val är att valet står mellan två ganska jämnstarka block. Vad händer då om inget av dessa block får majoritet i valet? Då har både Fredrik Reinfeldt och Mona Sahlin sagt att uppdraget att bilda regering skall gå till den starkaste minoriteten. Miljöpartiet har dock sagt att i ett sånt läge bör de rödgröna inbjuda något av de mindre allianspartierna för att om möjligt skapa en majoritetsregering. Jag tror då att folkpartiet skulle kunna gå att samtala med. Min magkänsla säger mig att Jan Björklund egentligen har svårt för Fredrik Reinfeldt och vice versa. Jag har redan tidigare uttryckt mitt stöd för folkpartiets skolpolitik, medan jag har mycket svårt för deras integrationspolitik.Så det blir som alltid en fråga om kompromisser
Naturskyddsföreningen visar förresten att blockpolitiken fungerar särskilt dåligt i miljö-och klimatfrågor och att det i dessa frågor är miljöpartiet och kristdemokraterna som har mest gemensamt. Vem kunde tro det?
Det viktigaste är dock att du röstar, och att du röstar efter din övertygelse om vad som blir bäst för landet och för din kommun. Och det blir det om du lägger din röst på socialdemokraterna, möjligheternas parti. Och gör också allt du kan för att föhindra att Sverigedemkraterna får något som helst inflytande. I någon enda fråga på någon som helst nivå.
Ett val är alltid ett antingen eller. Så också den 19 september. För mig är det ett val mellan skattesänkningar och mer välfärd och fler möjligheter för fler. Högerregeringen har under mandatperioden genomfört skattesänkningar för 100 miljarder och avser en kommande period – om man får makten- enligt ett policydokument publicerat i Expressen – sänka skatterna med ytterligare 100 miljarder. Att största delen går till dem som redan har det bra är ingen hemlighet. Samtidigt tänker dom också ge mer välfärd åt fler. En välfärd som man alltså tänker finansiera genom att undanhålla det allmänna ytterligare 100 miljarder.Är det någon som tror att den ekvationen går ihop? Nej naturligtvis inte. Men det vill varken Reinfeldt, Borg eller de andra i gänget stå för. Istället talar man om att man ”värnar välfärdens kärna”. Vanligen är kärnan det man spottar ut sedan man njutit av frukten. Här har du alltså valet i ett nötskal. Valet handlar om välfärdsfrukt eller en utspottad kärna. Vad borgarna menar med kärnan vill de inte berätta av lätt insedda skäl. Men återigen; om man sänker skatterna med sådana belopp som är aktuella, så finns inga pengar för annat än just en utspottad kärna. För de mer rika är detta inget problem eftersom de har råd att genom försäkringar garantera sig en hygglig välfärd. Detta är ett systemskifte och vi går in i det system som man har i USA och på andra ställen där t.ex den privata sjukvården sörjer för överklassen medan köerna av fattiga växer framför de allmänna sjukhusen.
Man måste inse att fundamentet för välfärdens frukt är de skatter som tas ut och självklart skall dessa tas ut efter vars och ens förmåga. Först då kan välfärdens frukt ges till var och en efter behov. Det är utifrån detta som Mona Sahlin en gång som partisekreterare sa att hon älskar att betala skatt. Hon vill att alla skulle få del av välfärdens frukt på samma villkor. Det är helt uppenbart att Högeralliansen inte delar denna uppfattning. Det som är sjukt är att man inte talar om vad följderna blir av skattesänkarpolitiken.
Nytt i årets val är att valet står mellan två ganska jämnstarka block. Vad händer då om inget av dessa block får majoritet i valet? Då har både Fredrik Reinfeldt och Mona Sahlin sagt att uppdraget att bilda regering skall gå till den starkaste minoriteten. Miljöpartiet har dock sagt att i ett sånt läge bör de rödgröna inbjuda något av de mindre allianspartierna för att om möjligt skapa en majoritetsregering. Jag tror då att folkpartiet skulle kunna gå att samtala med. Min magkänsla säger mig att Jan Björklund egentligen har svårt för Fredrik Reinfeldt och vice versa. Jag har redan tidigare uttryckt mitt stöd för folkpartiets skolpolitik, medan jag har mycket svårt för deras integrationspolitik.Så det blir som alltid en fråga om kompromisser
Naturskyddsföreningen visar förresten att blockpolitiken fungerar särskilt dåligt i miljö-och klimatfrågor och att det i dessa frågor är miljöpartiet och kristdemokraterna som har mest gemensamt. Vem kunde tro det?
Det viktigaste är dock att du röstar, och att du röstar efter din övertygelse om vad som blir bäst för landet och för din kommun. Och det blir det om du lägger din röst på socialdemokraterna, möjligheternas parti. Och gör också allt du kan för att föhindra att Sverigedemkraterna får något som helst inflytande. I någon enda fråga på någon som helst nivå.
måndag 30 augusti 2010
Något om förebilder
En bebis börjar lära sig om sin värld och omgivning av sina föräldrar. Senare under livet får vi andra förebilder: lärare, kollegor, ledare. På senare tid har jag lärt mig ordet mentor. Såna kan också vara förebilder. Liksom Zlatan eller Foppa. Kalle Svensson var min förebild när jag var tonårig fotbollsmålvakt. Han är nästan bortglömd i dag....
Oberoende på vilka förebilderna är och vilka vi är, så behövs förebilder för att få ut och nå 100%av att vara människa. Jag har lärt mig mycket av inte bara vad människor sagt eller gjort, utan främst hur dom har varit.
Det är likadant med det kristna livet. Vi behöver positiva förebilder om vi skall nå vår fulla potential som kristna, om vi skall kunna upptäcka vad livet som en del av Guds rike kan vara, istället för att nöja oss med trender och vad som är inne just nu. Även i kyrkan.
Det här är inget nytt. I ett brev som Paulus skrev till de kristna i staden Korint så skriver han: ”Följ mitt exempel, precis som jag följer Kristus. Imitera mig, precis som jag imiterar Kristus.” Den du!!! Vilken höjd på ribban!! Det är en sak att
imitera människor, men Kristus! Det vågar inte jag säga. Inte än i alla fall. Men jag vill försöka lära mig mer för varje dag av Jesus, min stora förebild.
Jag behöver bli bättre på:
- att förlåta. Jag behöver lära mig läxan att om inte vi förlåter, så blir det svårare att själv uppleva förlåtelse och andra gåvor Gud vill ge.
- att visa medkänsla. Evangelierna är fyllda av berättelser om hur Jesus mötte människor med behov. Det var mer än ord. Det var en demonstration av Guds kraft. Jag är ibland för trött eller för ointresserad för att visa medkänsla. Det var aldrig Jesus, min förebild.
- att vara ödmjuk. Om det har funnits någon som egentligen inte hade behövt vara ödmjuk, så var det Jesus.Men ändå levde Han ut den här kvalitén på ett trovärdigt, otvunget sätt. Det finns alldeles för många småpåvar i kyrkan i dag. Som ständigt talar om hur ödmjuka dom är. Ödmjukhet behöver man inte tala om. Den märks.
-att tjäna. Jesus visar att som kristna skall vi ständigt sträva efter att tjäna istället för att bli betjänade. Att tjäna på andra är annars den moderna människans lite "normala" tillstånd. Men det är också skillnad på att tjäna andra och att bli allas dörrmatta, som man kan trampa på. Stor skillnad!
Jesus vill vara min förebild på alla dessa områden. Men framför allt annat så visar Han oss hur vi skall älska. Jesus är kärlek i livslevande form. Hur vet vi det? I centrum för vår tro finns ett kors.Korset är inte bara en stark symbol på Jesus död för vår frälsning. Det är också det yttersta tecken på utgivande, självuppoffrande kärlek. Vad jag så ofta glömmer är kopplingen mellan korset och att vara en lärjunge. I predikan i går fick vi som lyssnade frågan " Vad gör vi med korset"? Ja det är just frågan det. Ibland så hör man folk säga: ”Alla har sitt kors att bära”… Jag -och du. Men tar jag korsbärandet på allvar? Gör Du?
Ibland tycker jag att det blir för mycket seger i den kristna förkunnelsen och i vittnesbördet. Visst segern finns och den väntar på oss, men det är vägen dit vi ska dela. I ett samhälle som uppskattar och värderar alla möjliga bekvämligheter och snabba genvägar för att få det man vill ha. Och i ett samhälle som strävar efter att lyfta fram hur duktig man själv är, och kräver att få sina personliga behov mött på direkten måste erbjudandet om att bära korset förefalla mycket märkligt. På gränsen till bisarrt!
Men ändå är det det erbjudandet som Jesus, min stora förebild, kommer med i dag. Ta på korset och följ mej! Är jag villig att göra det i dag? Det är dagens stora fråga.
Oberoende på vilka förebilderna är och vilka vi är, så behövs förebilder för att få ut och nå 100%av att vara människa. Jag har lärt mig mycket av inte bara vad människor sagt eller gjort, utan främst hur dom har varit.
Det är likadant med det kristna livet. Vi behöver positiva förebilder om vi skall nå vår fulla potential som kristna, om vi skall kunna upptäcka vad livet som en del av Guds rike kan vara, istället för att nöja oss med trender och vad som är inne just nu. Även i kyrkan.
Det här är inget nytt. I ett brev som Paulus skrev till de kristna i staden Korint så skriver han: ”Följ mitt exempel, precis som jag följer Kristus. Imitera mig, precis som jag imiterar Kristus.” Den du!!! Vilken höjd på ribban!! Det är en sak att
imitera människor, men Kristus! Det vågar inte jag säga. Inte än i alla fall. Men jag vill försöka lära mig mer för varje dag av Jesus, min stora förebild.
Jag behöver bli bättre på:
- att förlåta. Jag behöver lära mig läxan att om inte vi förlåter, så blir det svårare att själv uppleva förlåtelse och andra gåvor Gud vill ge.
- att visa medkänsla. Evangelierna är fyllda av berättelser om hur Jesus mötte människor med behov. Det var mer än ord. Det var en demonstration av Guds kraft. Jag är ibland för trött eller för ointresserad för att visa medkänsla. Det var aldrig Jesus, min förebild.
- att vara ödmjuk. Om det har funnits någon som egentligen inte hade behövt vara ödmjuk, så var det Jesus.Men ändå levde Han ut den här kvalitén på ett trovärdigt, otvunget sätt. Det finns alldeles för många småpåvar i kyrkan i dag. Som ständigt talar om hur ödmjuka dom är. Ödmjukhet behöver man inte tala om. Den märks.
-att tjäna. Jesus visar att som kristna skall vi ständigt sträva efter att tjäna istället för att bli betjänade. Att tjäna på andra är annars den moderna människans lite "normala" tillstånd. Men det är också skillnad på att tjäna andra och att bli allas dörrmatta, som man kan trampa på. Stor skillnad!
Jesus vill vara min förebild på alla dessa områden. Men framför allt annat så visar Han oss hur vi skall älska. Jesus är kärlek i livslevande form. Hur vet vi det? I centrum för vår tro finns ett kors.Korset är inte bara en stark symbol på Jesus död för vår frälsning. Det är också det yttersta tecken på utgivande, självuppoffrande kärlek. Vad jag så ofta glömmer är kopplingen mellan korset och att vara en lärjunge. I predikan i går fick vi som lyssnade frågan " Vad gör vi med korset"? Ja det är just frågan det. Ibland så hör man folk säga: ”Alla har sitt kors att bära”… Jag -och du. Men tar jag korsbärandet på allvar? Gör Du?
Ibland tycker jag att det blir för mycket seger i den kristna förkunnelsen och i vittnesbördet. Visst segern finns och den väntar på oss, men det är vägen dit vi ska dela. I ett samhälle som uppskattar och värderar alla möjliga bekvämligheter och snabba genvägar för att få det man vill ha. Och i ett samhälle som strävar efter att lyfta fram hur duktig man själv är, och kräver att få sina personliga behov mött på direkten måste erbjudandet om att bära korset förefalla mycket märkligt. På gränsen till bisarrt!
Men ändå är det det erbjudandet som Jesus, min stora förebild, kommer med i dag. Ta på korset och följ mej! Är jag villig att göra det i dag? Det är dagens stora fråga.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)