Tänk att jag är sån!

"Tänk, att du är sån," utbrast hon, och syftade uppenbarligen på mitt politiska engagemang. "Hur blev det så?" Ja tänk att jag är sån..... Kristen, frikyrklig lärare.Och väl hemmahörande i medelklassen nånstans, trots de uppenbara brister, som en sån klassindelning har. Då är man väl folkpartist..... Eller möjligen kristdemokrat. Det heter ju ändå KRISTdemokraterna. Men inte sån? Och med sån menade hon socialdemokrat.

Men jag är sån! Jag har alltid röstat på socialdemokraterna. Nej, en gång röstade jag faktiskt på centern. Det var då, när centern drev en radikal anti-kärnkraftspolitik, som gjorde intryck på den unge studenten. Är det någon, som i dag kan föreställa sig Maud Olofsson och centern som radikala och framåtsyftande? Nej jag tänkte väl det?

Det blev socialdemokraterna av flera skäl. Mina föräldrar var stabila gråsossar, Jag minns att min pappa grät när sossarna för första gången under efterkrigstiden förlorade regeringsmakten. Men dom kunde uttrycka sympati för flera av stans ledande högerpolitiker också. Rejält folk, som stod vid sitt ord....Men för mig blev det också socialdemokraterna av både religiösa och andra ideologiska skäl. Solidaritet och sammanhållning är för mig ord med en djupt kristen innebörd. Klara dej själv och satsa på dej själv är inte det! I den första församlingens egendomsgemenskap finns för mig grunden till min socialistiska grundhållning. Lyssnade och tittade du förresten på gårdagens ekonomiska debatt? Där visade Alliansen tydligt hur långt ifrån all form av egndomsgemenskap dom står. För Högern är skatt ett sätt för stat och kommun att stjäla pengar från den enskilde, inte ett sätt att dela med sig till gemensamma, angelägna projekt som skola, vård och omsorg.

Men varför partimedlem först nu? Det har att göra med mitt jobb. Inte så mycket på folkhögskolan, kanske, då var det nog mest tidsbrist, och ett stort engagemang i Frälsningsarmén som gjorde, och att det inte blev av. Men som ansvarig för såväl Frälsningsarméns information som för samfundets tidningar tyckte jag inte att det var lämpligt att skylta med ett partipolitisk engagemang. Det är ju både viktigt och självklart att kristna kyrkor står partipolitiskt neutrala och obundna. Inte minst gäller det för Frälsningsarmén, som har verksamhet i över hundra länder i alla världsdelar och med alla tänkbara samhällsskick. Men det är inte självklart för alla. Jag har haft soldatkamrater, som tyckt, att jag borde uteslutas ur Frälsningsarmén bara för att jag vid ett tillfälle inbjöd LO:s dåvarande ordförande Stig Malm till en samtalskväll på kåren. Och officerare, som oblygt burit skattesmitarnas medlemsmärke med texten "Hälften kvar" på sin frälsningsarméuniform, har jag också träffat.

Socialdemokrati är för mig demokratisk socialism. En tro på kraften i människors gemenskap. På värdet av att hålla ihop. Den tron har gjort mig till sån.... Sen köper jag naturligtvis inte allt, som partiet säger och står för. Jag tror också både att Göran Persson blev för stor på sig, och att Mona Sahlin inte kliver fram tillräckligt. Men grundfelet till den bristande populariteten är att vi fallit in i Högerns löftespolitik. Mer åt alla och mest åt dem som redan har! Och åt pensionärerna! När vi borde säga: Mer åt dom som behöver det mest och bäst. Sjuka, arbetslösa, unga utan bostad m.fl grupper. Och åt fattigpensionärerna.

Men vi vinner valet. Det blir bäst för allas skull!

Dags att tapetsera stan

Så är det då dags att tapetsera stan igen. Valaffischerna har kommit upp. Och som vanligt ar budskapen förvillande lika. Nya kläder, inte minst hos valets två huvudmotståndare, men förvillande lika budskap. Förnyelse är naturligtvis ett nyckelord. Det är väl det som är åtminstone en av poängerna med valet. Att partierna ska söka stöd för nån sorts fortsättning av samhällsbygget.

Den här gången lovar både M och S just förnyelse-- ett steg vidare, bort från det gamla. Förnyelse är naturligt för det parti som utmanar den sittande regeringen. Moderaterna gjorde det med stor framgång 2006. Och nu försöker M sig på samma sak igen. Det är ett konstycke att samtidigt ha makten, och gå till val på löfte om förändring.Men så har det varit i fyra år nu. Alliansföreträdare diskuterar som om det var någon annan, som ansvarade för arbetslöshet och utanförskap än just den sittande regeringen. Så just förnyelse..... Men dom har haft fyra år på sig redan att fönya.

Socialdemokraternas slogan ”Möjligheternas land” är snarlik det moderata ”Föregångslandet”. Men det finns en skillnad mellan de två uttrycken. De står inte för samma sak. I landet där det finns möjligheter är det nog inte så dumt att bo. Men landet som går före, och visar vägen för andra, är mer offensivt och löftesrikt. Här har moderaterna lyckats komma ett steg längre än socialdemokraterna, det medges.

Partiledarens utrymme i reklamen är också en intressant skillnad mellan S och M. Moderatledaren Fredrik Reinfeldt får en affisch med en traditionell porträttbild. Kostym, vit skjorta men ingen slips. Ena handen lite nonchalant i vänster byxficka.
Det är bilden inte bara av en partiledare utan av en statsminister, som vill signalera att han har koll på läget, och ser framåt med tillförsikt. Förmodligen visslar han på väg till jobbet också.

Mona Sahlin har en framträdande roll i socialdemokraternas affischkampanj. Men hittills har hon ju inte varit speciellt framgångsrik som röstmagnet. Hon beskriver sig till och med själv som kontroversiell. Är det därför som hon inte får stå ensam på affischerna, månne...... På en har hon partisekreteraren Ibrahim Baylan vid sin sida. På en annan är hon i sällskap med Thomas Bodström. Där kommer väl Bodström att locka fler röster. Och varför har Mona uppträtt i svart hela sommaren? Och inte bara Mona, förresten.På S-affischerna bär alla svart. Har rött slutat med att vara den speciella S-färgen?

Moderaterna kör med mycket mer avskalad och renodlad form. Det knyter an direkt till alliansens kampanjaffischer. Det är stora bokstäver, lite lätt tillbakalutade. Och färgen går lite i orange, Alliansens färg. Och det kunde man ju vänta sig. Alliansen är ju moderaterna. Övriga göre sig knappast besvär. Under fyra år har de tre övriga allianspartierna bara haft att inrätta sig. Och det märks tydligt i alla budskap från Alliansen. De leder rakt in i kommunikationen från M. Valet står mellan att gå framåt – eller bakåt. Orden – som ”mer bidrag eller fler jobb” – har funnits med i varje tal, varje debatt, varje intervju det senaste året. Från alla alliansföreträdare

Både S och M uppträder också, helt enligt förväntningarna, som de främsta garanterna för nya jobb. Men här finns det anledning till både vaksamhet och varningar. Moderaterna har ju redan tidigare gjort en poäng av att kalla sig det nya arbetarpartiet. Nu har partiet blivit det enda arbetarpartiet !! Dessutom snor man helt fräckt ett annat av socialdemokratins högst skattade profilord – solidaritet. I moderat tappning blir det ”tillsammans”. Men stopp och belägg! Nu är det bara att hoppas att socialdemokraterna i valspurten med kraft tar upp den tråden. och nämner saker vid dess rätta namn. Moderaterna är inte på något sätt något arbetarparti, och deras politik leder raka vägen bort från allt vad solidaritet står för. Dags att damma av en gammal socialdemokratisk slogan kanske: Samma höger nu som då.... Det var högern som sköt svenska arbetare i Ådalen, det var högern som var motståndare till Saltsjöbadsavtal och makt till facket, och det är högern som, nu i allianstappning, ställt sjuka och arbetslösa utan skydd och på bar backe. Och dom har mage att prata om arbetarparti och solidaritet.....

Så pass upp på stan när du tittar på tapeterna. Snarlika, men med helt olika verklighetsbakgrund......

Jag skryter inte, säger bara som det är

Per Abraham Örnsköld,född 18 november 1720, död 16 april 1791 var en svensk friherre och landshövding, som fått staden Örnsköldsvik uppkallad efter sig.

Per Abraham Örnsköld föddes till adelsätten Löth-Örnsköld som son till majoren Johan Löth-Örnsköld och Sara Helena Schönström. Han var familjens äldste son, och föddes i Södermanland. Året innan han föddes hade fadern adlats. Efter studier vid Uppsala universitet, blev Örnsköld auskultant vid Bergskollegium samt i Svea hovrätt. Han blev först extra ordinarie notarie vid båda institutionerna, och fick 1747 en bergmästares namn och heder samt sedermera tjänst som assessor vid Bergskollegium. 1759 utsågs han till bergsråd.

1762-1769 var Örnsköld landshövding i Västernorrlands län, som då innefattade Ångermanland, Medelpad och Jämtland. 1769 - 1791 var han landshövding i Södermanlands län. Han är känd för att ha byggt Södermanlands första lasarett, för att ha förbättrat vägarna – ett antal milstenar bär hans initialer, för att ha befrämjat linodlingen och för att han försökte introducera potatisodling. Därför kallades han även för "Potatispelle".

Han upphöjdes 1771 till friherre tillsammans med sina bröder, och var kommendör av Nordstjärneorden. Han var gift med Ulrika Eleonora von Berchner. Hon var statsfru hos drottningen och den sista av ätten von Berchner. Paret fick inga barn.

Örnskölds gravvård återfinns i Allhelgonakyrkan i Nyköping.

Allt detta står att läsa i Wikipedia, om honom, han som gav Örnsköldsvik dess namn. Och därifrån kommer jag. Och jag säger det alltså inte för att skryta utan jag säger bara som det är. Och vad vet du om Örnsköldsvik? Inte så mycket kan jag väl tro. Stan har en skidbacke mitt i stan. Det brukar folk veta. Backen bär dessutom det vackra namnet Paradiskullen. Men man har inga backhoppare längre. Inga som skär några lagrar i alla fall. Annat var det förr. Diman Lindström, Bror Östman ( nej vi är inte släkt) Siver-Bengt Erksson, Kjell Söberg, som en tid hade varldsrekordet i skidflygning, bara för att ta några ur högen. Alla represnterade dom Friska Viljor, klubben med kanske det vackraste namnet i idottssverige. Dom har dessutom det största antalet svenska mästerkap, alla grenar inräknat. Det handlar nog inte om hundra sm-guld, men näst intill.

Friska Viljor har även ett fotbollslag. Eller hade, är jag nästan beredd att säga. Alldeles obegripligt för en gammal FV-are ligger laget numera på nedflyttningsplats i division tre. Och detta är ett lag som faktiskt har legat i landets näst högsta serie. Hur illa kan det bli?

Annars är det ju MoDo Hockey för hela pengen i stan. Men dom skrivs det ju spaltkilometer om, så jag har väl inget att tillägga. Säger bara FOPPA. Och kanske också Sedinarna. Om dom skrivs det två sidor i DN i dag förresten.

Om jag lämnar idrottsarenorna så lever folk i nolaskogsmetropolen av Hägglund&Söner och av Mo och Domsjö. Men det var också bättre förr. Eller åtmintone lättare att förstå. Bägge dessa företagsjättar är nu uppdelade i flera olika bolag och sålda både till höger och vänster. Nolaskogs förresten. Det är ett ord, som Du bör lära dej. Det betyder norr om skogen. Och skogen är Skuleskogen i det här fallet.

Och folk är mer kristna i stan än på andra håll. Pingstvänner, baptister, och efs-are i skaror. Och några frälsningssoldater. Fast vi var fler förr. Allt var ju bättre då. Förr.......

Och Totta Näslund kom från Ö-vik. Visserligen var han född i Sandviken, men växte upp i Köpmanholmen, strax utanför "stan" som vi säger. Vi var jämnåriga, jag kände honom, och vi upplevde honom som lite "eljest" Men Sveriges blueskung blev han.En kung till. Vid sidan av Foppa.

Får jag jobb som ambassadör för Ö-vik nu tro? Nej, knappast. Dom har ju Foppa.....

Elitsatsning och snögeneral

Eftersom jag tagit bilen till åklagaren i tidig morgontimme, så har jag ägnat bilresan åt radiolyssnande. Fp-ledaren Jan Björklund var dagens partiledare i radioutfrågningen. Jag har redan tidigare uttalat ett visst stöd för Björklunds satsningar på skola och utbildning.Det är också det enda stöd för borgarna som jag kan uppamma, och jag tyckte nog också att han skötte utfrågningen långt bättre än sina allianskollegor. Maud Olofsson var en ren katstrof som vanligt, och de sista kristna väljarna måste väl ha lämnat KD efter Göran Hägglunds insats. Inte ett ideologiskt färgat svar, så långt örat kunde nå......

Och jag stöder, hur konstigt det än kan låta, även Björklunds idéer om elitklasser i t.ex.matematik eller språk. Sådana klasser finns redan i musik och idrott, och min erfarenhet från folkhögskolan är den, att elever som kom till oss från musikgymnasier eller musikklasser nästan utan undantag var mycket duktiga även i andra ämnen. Det ena tycks ge det andra, och kan en satsning på matematik eller engelska ge bättre kunskap även i fysik, historia och religion så inte mig emot. Så långt jag förstår så skulle inte en sån elitsatsning heller bli dyrare och alltså inte gå ut över en satsning på handikappade och svagpresterande elever.

Och friskolor, som missköter sig och bara strävar efter vinst, ska kunna förbjudas enl. Björklund. Tack för det, men varför slogs du för friskolor överhuvudtaget? Hur dom än sköter eller missköter sig, så går deras blotta existenx ut över de kommunala skolorna.

Och jag har också svårt när major Björklund pekar med hela handen och kräver förbud not burka och nikab och speciella krav av olika slag för svenskt medborgarskap. Jag tycker inte heller att Björklund har profilerat sig i integrationsfrågor av olika slag på samma tydliga sätt som hans företrädare Bengt Westerberg gjorde. Så; om något av de borgerliga småpartierna åker ur riksdagen och om Sverigedemokraterna kommer in...... Tala klarspråk där också Björklund!!

Och så ska Trafikverket utse en snögeneral. Generaldirektören i sagda verk sa det i min bilradio i morse. Jag trodde inte mina öron. Visserligen ville han ha fler snöskottare och fler uppvärmda järnvägsväxlar också för att möta nästa snövinter. Men också en snögeneral! En byråkrat som ska samordna alla insatser. Lägg dom pengarna på ännu bättre utrustning i stället! Men lite orolig blir man när man tänker på att det är Åsa Torstensson, infrastrukturminister, som ska hålla i dom problemen även nästa vinter. Om nu olyckan är framme den 19 september.Hon tillhör dem, som Reinfeldt måste byta ut om sagda olycka händer. Tillsammans med Husmark-Pehrsson och flera andra.

Bilen till åklagaren förresten. Varför det? Åk-lagaren....

Oj vilken dag!

Det började som en alldeles vanlig dag. Om min mor hade levt skulle det ha varit hennes födelsedag. Den 86:e. En vanlig tisdag mitt i augusti. Men sen....

Hela min Facebook var försvunnen. Bara borta och ersatt av en amerikansk upplaga, som inte var min. För dej, som inte är face-bookare, låter det inte som nån katastrof, och det är det naturligtvis inte heller. Inte i jämförelse med torkan i Ryssland eller översvämningarna i Pakistan, menar jag. Men ett antal fotografialbum och en korrepsondens med ett hundratal facebookvänner var ändå borta. Ända till det visade sig, att en av dessa vänner fann mig ute i cyberrymden. Via henne kunde jag få adressen och den vägen kunde jag hitta igen mig själv. Bara för att finna att jag blivit vän med mig själv! Onekligen ett intressant både psykologiskt och filosofiskt problem. Vän med sig själv. Det är viktigt, men kanske inte på det här sättet... Det återsod därför inget annat än att börja om från början. En ny Facebook, med ny profilsida och nya vämförfrågningar. Och på den vägen är det alltså. För den som ev. undrar....

Och som om det inte var nog, tog en chiropraktorvän ( det är inte klokt så många olika sorts vänner det finns!)hand om min onda rygg just den här olycksaliga tisdagen mitt i augusti. Allt facebookande och övrigt dataarbetande i fel ställning på en för låg stol hade fått ryggen att säga ifrån. Men chiropraktormats tog sig an problemet med kraft. Ja just kraft var rätta ordet. Han bröt och bände. Och det knakade och small. Och ont gjorde det. Men som den utomordentlige pedagog, som chiropraktormats är, så förklarade han hela tiden vad han gjorde och varför. Och det slutade, inte med nödslakt, utan med en försäkran om att det nu skulle bli bättre. Inte minst med hjälp av några övningar, som jag fick med mig hem. Bl.a blottargreppet. Ja, lugn bara!! Det är bara ett grepp, snarlikt det blottare använder, inget annat. Och jag tycker, att det redan nu, i skrivande stund, känns bättre.

Men tro inte, att det var nog med det. Nej, jag fick avsluta dagen med att att jaga myggor och flugor i det fönsteröppna sovrummet. Dom var inte många, kanske, men ettriga och högljudda. Men med en nyreparerad rygg avgick jag efter en stund med segern.

Men allt detta är ändå ingenting i jämförelse med det huvudlösa förslag som mina partikamrater i Stockholm snickrat ihop, och som publicerades och kommenterades i går. Man vill, att eftersom stockholmarna reser mer än andra i landet, restiden ska kunna användas mer effektivt. Stockholms stad bör kunna använda SL:s lokaler på ett radikalt annorlunda sätt än i dag. Det är ett resursslöseri när lokalerna inte används, säger Ilja Batljan, oppositionsråd i landstinget, och en person, som när han var stark man i Nynäshamn verkade både klok och modig. Men detta!!. Tillsammans med Karin Jämtin, som jag däremot aldrig trott särskilt mycket om, vill han nu, att stockholmarna ska kunna få en allt-i-allo, som utför butlerliknande tjänster i tunnelbanan. Dessutom ska stockholmarna slippa shoppa eller tvätta själv. Enligt förslaget är det bara att lämna in tvätten eller inköpslistan på väg ner i tunnelbanan. Sen är allt fixat när man kommer hem. En allt-i-allo skulle också så småningom kunna byta sommardäck och också utföra andra servicetjänster. Det är bara fantasin som sätter gränser.
Åker Ilja Batljan och Karin Jämtin aldrig kommunalt? Tänk dig att en mörk och vindpinad höstmorgon släpa inte bara på två morgontrötta och griniga barn, utan även på en överfull korg med smutstvätt på en överfull buss. Bara för att sen lämna barnen på dagis och släpa ner korgen till den överfulla t-banestationen. För att där mötas av en leende butler, som tar hand om den och dessutom handlar åt dig under dagen.. VÄLKOMNA TILL VERKLIGHETEN. Vi vinner inga val på det sättet.

Ja, oj vilken dag! Men i dag är det en ny dag med nya möjligheter......

Om att vara personlig

"Du är bäst när du är personlig!" Ett gott råd från en blogg-kompis. Och hon, för det är en hon, borde veta. Hon har skrivit flera hundra blogginlägg, där de flesta är både personliga och bra. Mycket bra till och med! Så det blir bäst när man delar med sig av smått och stort. Bä'ttre än när man bara kräver regeringens avgång, även om det också har sin givna plats i den här bloggen. Eller när man bara kommenterar matpriser eller hur det har gått med landet sedan den stora privatiseringsvågen svepte bort både SJ och bilprovningen. Och apoteket också för den delen.Och varför skärper sig inte monopolen när konkurrenterna dyker upp? Det ska jag blogga om nån gång också.

Jag har alltså varit på läger på Öland. Tillsammans med 170 kamrater fick jag den här gången uppleva ett Öland i sol. Jag har nämligen varit på Öland en gång tidigare. Det skulle bli en vecka, men eftersom det regnade oavbrutet, natt som dag, avbröt vi det äventyret redan efter fyra dagar. Men den här gången lyste alltså solen under större delen av veckan. Lyste över oss, som kom från, ja, jag vet inte hur många länder. Men kåren har ett fint invandrararbete i Akalla, så tio olika länder räcker säkert inte. Om det tänkte jag blogga och bli personlig, men så hände det sig, att jag stannade hemma från gudstjänsten för att packa upp efter veckan och för att hjälpa till med tvätt och annat som hör till när man varit borta en vecka. Passade då på att lyssna till radiogudstjänsten, och ärkebiskop emeritus K-G Hammar. Det är bara präster och professorer som blir emeriti, när dom pensioneras. Undras just varför. Titeln härrör från latinets emeritus, vilket betyder "den som har tjänat ut", "veteran". Det var ursprungligen beteckning för avdankad soldat i romerska hären. Rektor emeritus vore väl inte så dumt annars....

Alltnog; jag gillar K-G Hammar. Tycker om predikningar som också utmanar intellektet och inte bara känslan. Tron är ju nämligen inte bara en känsla.... Och K-G Hammar utmanar verkligen intellektet. Men det här gången var det inte så mycket det. Utan mera den trosbekännelse han ledde församlingen i efter sin predikan. Lyssna! Eller Läs! blir det väl snarare.

Jag tror på en Gud, som är helig och varm,
som ger kampglöd och identitet,
en helande Gud som gör trasigt till helt,
som stärker till medvetenhet.

Jag tror på en Gud, som gråter med mig,
när jag gråter så allting är gråt,
en tröstande Gud som kan trösta likt den,
som väntar tills gråten gått åt.

Jag tror på en Gud, som bor inom mig
och som bor i allt utanför,
en skrattande Gud som vill skratta med mig,
som lever med mig när jag dör.

Och jag kände direkt att så tror jag. Precis så! Vi brukar i kristna kretsar ibland tala om personliga tilltal. Och där, framför radioapparaten, fick jag ett sånt personligt tilltal. Från en "helande Gud, som gör trasigt till helt, som stärker till medvetenhet, som tröstar och som skrattar med mig. Och som lever med mig när jag dör."

Personligare än så kan det väl inte bli. Eller hur, min personliga bloggkompis? Och till Öland och lägret ska jag återkomma.

Hur känns det?

Jag har varit pensionär i ett år nu och folk är väldigt intresserade av hur det känns. Hur känns det? är faktiskt den vanligaste frågan jag får numera. Folk är mer intresserade av det än av hur det kändes att jobba. Hur känns det att vara pensionär? Ja, efter ett år i rollen finns det kanske anledning att fundera över det.

Jag ramlade in i pensionärsrollen helt plötsligt, kan man säga. En omorganisation på jobbet gav mig ett erbjudande att gå ett år i förtid, och det var ett erbjudande, som jag inte kunde motstå. Men samtidigt gav det mig bara ett par manader att tänka över hur det skulle kunna bli, detta nya liv. Ingen lång startsträcka med nedräkning, som andra 64-åringar brukar ha. Bara att tömma skrivbordet och gå. Nja, inte riktigt, men snabba ryck i alla fall.

Och det var inte alls så enkelt, som jag kanske hade förställt mig. Nya rutiner, och nya sysselsättningar skulle ju ersätta det gamla och invanda. Ett 41-årigt arbetsliv skulle ersättas av något helt nytt och oprövat. Inte åka buss 6.20 varje morgon, inte lunch på Sturegatan varje lunch, och inte hem med direktbussen 16.35. Och framförallt, ingen kontakt längre med kompisgänget på jobbet. Och inte heller med arbetsuppgifterna av vilka de flesta var ganska eller t.o.m. mycket stimulerande. Så hur känns det då?

Jo, tack, nu känns det bra, och det är ju egentligen först nu, som jag blivit pensionär på riktigt.65+. Men inkörningssträckan var bitvis lite knagglig, som sagt. Jag har dock upptäckt att nya uppgifter har dykt upp efter vägen, så nu leder jag både bibelstudier och säljer Stridsrop. Och dessutom har jag avancerat till suppleant i kommunens socialnämnd. Och så har jag tid!! Tid att träffa barnbarn och goda vänner.Och tid att resa! Barcelona och Nora har det blivit t.ex. Och Polen ska det bli. Jag har alltid velat resa, så det känns riktigt bra.Och tid att titta på TV på dagtid. Både fotbolls-VM och friidrotts-EM. Tack för det!

När jag gick i pension lovade jag också mig själv att försöka skriva en bok, om tankar och erfarenheter, som livet givit. Och försöka gäller fortfarande, även om inriktningen kanske har ändrats något under resans gång. Så vi får väl se....

Pensionärstiden ger också perspektiv åt arbetslivet.Om det skulle mycket mer än ett blogginlägg kunna skrivas, men i dag läser jag i tidningen att vi producerar fem gånger så mycket i dag som man gjorde på 30-talet. På i stort sett samma arbetstid. Vilka slutsatser drar vi av det? Om vi sammanträdde mindre skulle vi kanske t.o.m kunna förkorta arbetstiden. Tvärtemot vad Reinfeldt säger både om högre pensionsålder och längre arbetstid.

Så; jo, tack; det känns riktigt bra att vara pensionär.även om PRO får vänta ett tag...