Jag har varit pensionär i ett år nu och folk är väldigt intresserade av hur det känns. Hur känns det? är faktiskt den vanligaste frågan jag får numera. Folk är mer intresserade av det än av hur det kändes att jobba. Hur känns det att vara pensionär? Ja, efter ett år i rollen finns det kanske anledning att fundera över det.
Jag ramlade in i pensionärsrollen helt plötsligt, kan man säga. En omorganisation på jobbet gav mig ett erbjudande att gå ett år i förtid, och det var ett erbjudande, som jag inte kunde motstå. Men samtidigt gav det mig bara ett par manader att tänka över hur det skulle kunna bli, detta nya liv. Ingen lång startsträcka med nedräkning, som andra 64-åringar brukar ha. Bara att tömma skrivbordet och gå. Nja, inte riktigt, men snabba ryck i alla fall.
Och det var inte alls så enkelt, som jag kanske hade förställt mig. Nya rutiner, och nya sysselsättningar skulle ju ersätta det gamla och invanda. Ett 41-årigt arbetsliv skulle ersättas av något helt nytt och oprövat. Inte åka buss 6.20 varje morgon, inte lunch på Sturegatan varje lunch, och inte hem med direktbussen 16.35. Och framförallt, ingen kontakt längre med kompisgänget på jobbet. Och inte heller med arbetsuppgifterna av vilka de flesta var ganska eller t.o.m. mycket stimulerande. Så hur känns det då?
Jo, tack, nu känns det bra, och det är ju egentligen först nu, som jag blivit pensionär på riktigt.65+. Men inkörningssträckan var bitvis lite knagglig, som sagt. Jag har dock upptäckt att nya uppgifter har dykt upp efter vägen, så nu leder jag både bibelstudier och säljer Stridsrop. Och dessutom har jag avancerat till suppleant i kommunens socialnämnd. Och så har jag tid!! Tid att träffa barnbarn och goda vänner.Och tid att resa! Barcelona och Nora har det blivit t.ex. Och Polen ska det bli. Jag har alltid velat resa, så det känns riktigt bra.Och tid att titta på TV på dagtid. Både fotbolls-VM och friidrotts-EM. Tack för det!
När jag gick i pension lovade jag också mig själv att försöka skriva en bok, om tankar och erfarenheter, som livet givit. Och försöka gäller fortfarande, även om inriktningen kanske har ändrats något under resans gång. Så vi får väl se....
Pensionärstiden ger också perspektiv åt arbetslivet.Om det skulle mycket mer än ett blogginlägg kunna skrivas, men i dag läser jag i tidningen att vi producerar fem gånger så mycket i dag som man gjorde på 30-talet. På i stort sett samma arbetstid. Vilka slutsatser drar vi av det? Om vi sammanträdde mindre skulle vi kanske t.o.m kunna förkorta arbetstiden. Tvärtemot vad Reinfeldt säger både om högre pensionsålder och längre arbetstid.
Så; jo, tack; det känns riktigt bra att vara pensionär.även om PRO får vänta ett tag...
onsdag 4 augusti 2010
tisdag 3 augusti 2010
Om verklighetens folk och andra folk
Göran Hägglund och KD har hamnat i svårigheter. Med verklighetens folk. Dels har han hamnat i dåligt sällskap, eftersom Sverigedemokraterna redan mutat in verklighetens folk. Och dels har han inte lyckats förklara vilka som utgör detta verklighetens folk. Undrar om jag hör dit? Och du? Det enda jag förstått, är att kulturradikaler av olika slag på vänsterkanten inte räknas som verklighetens folk. Men sen då.... Men det är å andra sidan mycket hos KD som jag inte förstår.Men det är klart, att det är väl bra att det finns ett parti också för dom ärkereaktionära. Men varför reaktionär och kristen, Hägglund? Det förstår jag inte heller. Lika lite som ditt tal om verklighetens folk.
Ingår svenska fotbollsspelare i verklighetens folk tro? Utan att på något sätt vara rasist, snarare tvärtom, så har jag ändå lagt märke till att snart sagt alla fotbollsspelare i svenska lag långt ner i seriesystemet har latinamerikanska eller ännu oftare, östuropeiska namn. Stefan Selakovic var länge den ende spelaren som avvek från alla Svensson, Alexandersson, Gudmundsson och andra söner, men nu kan man hitta hela laguppställningar utan en enda Svensson. Kul, och intressant med hela invandrarlag, men varför? Spelar unga svenssöner inte fotboll längre? Har dataspelen slagit ut fotbollen? Att invandrartjejer inte är lika ofta förekommande i laguppställningarna har säkert en kulturell förklaring, men killarna? Och kommer utvecklingen att bli densamma i ishockey? Basket är väl annars den sport där invandrarna varit föregångare, och exilbalter var väl dom första stjärnorna i den sporten i Sverige.
Bor verklighetens folk också på Kuba, tro? Eller är det ett annat folk? Vi tror ju ofta det om folk från andra länder.President Castro, ja inte Fidel, utan brodern, Raul, annonserade häromdagen att en större del av det kubanska näringslivet skulle öppnas för marknadsekonomi och privat företagsamhet. Intressant. När Gorbatjev öppnade på kranarna i det slutna sovjetsystemet, rasade alltsammans som ett korthus. Blir det likadant på Kuba? I så fall återstår bara Nordkorea som planhushållningskommunismens sista bastion.
Tillbaka till Göran Hägglund och KD igen då. Tänk om dom hamnar under fyra procent i valet, samtidigt som Sverigedemokraterna klättrar över den gränsen. Vad gör Reinfeldt och alliansen då? Inget samarbete med Sverigedemokraterna, som man sagt, och därmed förlorad regeringsmakt, eller...... Men alliansen kanske förlorar ändå, utan detta förskräckande perspektiv.
Så; Göran Hägglund, andra kristdemokrater, fotbollsspelare med invandrarnamn och dito bakgrund, den vanlige strävsamme kubanen, som kanske ser ljus i tunneln, och sverigedemkraterna.Tillhör dom alla verklighetens folk eller?
Bara en fundering ur folkdjupet en mulen sommarmorgon.
Ingår svenska fotbollsspelare i verklighetens folk tro? Utan att på något sätt vara rasist, snarare tvärtom, så har jag ändå lagt märke till att snart sagt alla fotbollsspelare i svenska lag långt ner i seriesystemet har latinamerikanska eller ännu oftare, östuropeiska namn. Stefan Selakovic var länge den ende spelaren som avvek från alla Svensson, Alexandersson, Gudmundsson och andra söner, men nu kan man hitta hela laguppställningar utan en enda Svensson. Kul, och intressant med hela invandrarlag, men varför? Spelar unga svenssöner inte fotboll längre? Har dataspelen slagit ut fotbollen? Att invandrartjejer inte är lika ofta förekommande i laguppställningarna har säkert en kulturell förklaring, men killarna? Och kommer utvecklingen att bli densamma i ishockey? Basket är väl annars den sport där invandrarna varit föregångare, och exilbalter var väl dom första stjärnorna i den sporten i Sverige.
Bor verklighetens folk också på Kuba, tro? Eller är det ett annat folk? Vi tror ju ofta det om folk från andra länder.President Castro, ja inte Fidel, utan brodern, Raul, annonserade häromdagen att en större del av det kubanska näringslivet skulle öppnas för marknadsekonomi och privat företagsamhet. Intressant. När Gorbatjev öppnade på kranarna i det slutna sovjetsystemet, rasade alltsammans som ett korthus. Blir det likadant på Kuba? I så fall återstår bara Nordkorea som planhushållningskommunismens sista bastion.
Tillbaka till Göran Hägglund och KD igen då. Tänk om dom hamnar under fyra procent i valet, samtidigt som Sverigedemokraterna klättrar över den gränsen. Vad gör Reinfeldt och alliansen då? Inget samarbete med Sverigedemokraterna, som man sagt, och därmed förlorad regeringsmakt, eller...... Men alliansen kanske förlorar ändå, utan detta förskräckande perspektiv.
Så; Göran Hägglund, andra kristdemokrater, fotbollsspelare med invandrarnamn och dito bakgrund, den vanlige strävsamme kubanen, som kanske ser ljus i tunneln, och sverigedemkraterna.Tillhör dom alla verklighetens folk eller?
Bara en fundering ur folkdjupet en mulen sommarmorgon.
söndag 1 augusti 2010
Talar Gud? En söndagspredikan
Jag predikade i går. Såsom varandes allt annat än predikant tycker jag att det är svårt. Men så här blev det den här gången:
"I Jes.30:21 säger profeten att våra öron skall höra en röst som hjälper oss att gå den rätta vägen. Inte vika av vare sig åt höger eller åt vänster. Höra en röst? Guds röst, kanske. Men kan man höra Gud tala?
I 1.Sam.3:1-11. blir svaret ett tydligt och klart ja! Man kan höra Guds röst. Gud talar.
Gud talar i Bibeln hela tiden till människan. Och Gud fortsätter att tala och nu till oss. Och fortfarande genom sitt Ord - Bibeln. Men han talar också till oss genom den Helige Ande. Hur går det till? Och hur hör vi hans röst? Om det ska predikan handla i dag.
Samuel gjorde tjänst inför Herren. Att tjäna Gud är alltså grunden till att kunna höra Guds röst. Om du inte tjänar Herren kommer du aldrig att kunna höra Guds röst klart. Genom att tjäna Herren så gör du dig alltså tillgänglig för honom.Det handlar alltså om att ge sig helt till Gud. Jesus säger "Mina får hör min röst". Vi som tillhör Jesus kan alltså höra hans röst. Det hör t.o.m. till vanligheten för en kristen att kunna höra Guds röst. Det är det normala. Med andra ord är det onormalt för en kristen att inte kunna höra.
Jag vill påstå att Gud talar till oss hela tiden. Men lyssnar vi på honom? Gud talade till Samuel inte bara en utan tre gånger. Alla tre gångerna missade han Gud. Han förstod inte att det var Gud som talade eller ropade till honom. Han trodde att det var Eli.
Ibland hör man en förkunnelse att om vi missar Guds röst så talar han inte till oss mer. Det är fel. Samuel misssade Gud tre gånger, men Gud slutade inte att tala till honom. Han gav inte upp. Gud tänkte inte "Det är ingen idé att tala till honom. Jag får tala till någon annan".Det är också likadant när vi missuppfattar Gud. Som Samuel. Han trodde att det var Eli, men Gud fortsatte ändå.
Hör vi Guds röst "otydligt" och missförstår honom, så slutar han ändå inte att tala.Den största anledningen till att Samuel inte kunde höra Guds tilltal var att han ännu inte kände Herren. Du måste känna honom. Hur? På samma sätt som du lär känna en person här på jorden. Genom att umgås, tala till honom och lyssna på vad han har att säga till dig.
I v.7 står det "lärt". Du kan lära känna Herren. Du kan lära känna igen hans röst. !Han talar till dig hela tiden. En del tror att det bara faller över en utan vår egen påverkan. Så är det inte. Vi måste lyssna. Hur ska vi annars kunna höra honom?
Det är inte heller fel fel att lyssna på andras erfarenheter och råd. Samuel fick ett tips av Eli. Det var att han skulle gå tillbaka och lägga sig igen.Lägga sig igen? Är det då inte risk att missa något då? Nej, han behövde lugna ner sig. Och en sak till: Om det är Gud så talar han igen! Missar jag ett telefonsamtal så behöver jag inte oroar mig. Var det viktigt ringer personen upp igen.
Lär dig av andra! Lyssna på vad de har att säga. Fråga ut dem. Be dem att förklara. Nu vet jag att man inte ska gå på personlig erfarenhet, utan alltid på vad Bibeln säger. Men om erfarenheten stämmer med Bibeln, varför inte ta till sig en del då?
Samuel fick också ett viktigt råd av Eli om Gud ropade igen. Han skulle säga "Tala Herre, din tjänare hör". Detta betyder att man gör sig tillgänglig. Då blir du uppmärksam vad Gud har att säga till dig. Du lyssnar då uppmärksamt.
Det är ju likadant om en människa talar till dig. Om du inte gör dig tillgänglig och koncentrerad och lyssnar till vad han har att säga, kommer du ingenting att höra.
Om radion är på i bakgrunden men jag inte lyssnar på den, utan är upptagen av någonting annat, så kommer jag inte kunna återge ett enda ord.
Efter att Samuel hade sagt "Tala, din tjänare hör" står det "Då sade Herren till Samuel...". Först då kunde Gud tala till honom. Först då kunde Samuel lyssna. Han gjorde sig tillgänglig för Herren.
Samuel misslyckades flera gånger. Och det kommer både du och jag också att göra. Många gånger. Men du ska inte ge upp. Försök igen. Kom ihåg att övning ger färdighet!
Och så tillbaka till versen ur Jes. som jag inledde med. Här är vägen, vandra på den. Det är alltså alldeles nödvändigt att lyssna till Gud, om vi ska hitta vägen. Mitt i en värld, där antalet vägar är nära nog oändligt och där vägvalen är många och svåra, finns det en VÄG som är viktigare än alla andra. De första kristna kallades, redan innan dom kallades kristna: ”dom som hörde till Vägen”. I dag kanske det är frågan om ett samtal mellan Gud och dej om vägval. Små och stora vägval. Men viktiga eftersom Gud vill vara med, när du gör valet. Välkommen att lyssna och att välja väg!"
"I Jes.30:21 säger profeten att våra öron skall höra en röst som hjälper oss att gå den rätta vägen. Inte vika av vare sig åt höger eller åt vänster. Höra en röst? Guds röst, kanske. Men kan man höra Gud tala?
I 1.Sam.3:1-11. blir svaret ett tydligt och klart ja! Man kan höra Guds röst. Gud talar.
Gud talar i Bibeln hela tiden till människan. Och Gud fortsätter att tala och nu till oss. Och fortfarande genom sitt Ord - Bibeln. Men han talar också till oss genom den Helige Ande. Hur går det till? Och hur hör vi hans röst? Om det ska predikan handla i dag.
Samuel gjorde tjänst inför Herren. Att tjäna Gud är alltså grunden till att kunna höra Guds röst. Om du inte tjänar Herren kommer du aldrig att kunna höra Guds röst klart. Genom att tjäna Herren så gör du dig alltså tillgänglig för honom.Det handlar alltså om att ge sig helt till Gud. Jesus säger "Mina får hör min röst". Vi som tillhör Jesus kan alltså höra hans röst. Det hör t.o.m. till vanligheten för en kristen att kunna höra Guds röst. Det är det normala. Med andra ord är det onormalt för en kristen att inte kunna höra.
Jag vill påstå att Gud talar till oss hela tiden. Men lyssnar vi på honom? Gud talade till Samuel inte bara en utan tre gånger. Alla tre gångerna missade han Gud. Han förstod inte att det var Gud som talade eller ropade till honom. Han trodde att det var Eli.
Ibland hör man en förkunnelse att om vi missar Guds röst så talar han inte till oss mer. Det är fel. Samuel misssade Gud tre gånger, men Gud slutade inte att tala till honom. Han gav inte upp. Gud tänkte inte "Det är ingen idé att tala till honom. Jag får tala till någon annan".Det är också likadant när vi missuppfattar Gud. Som Samuel. Han trodde att det var Eli, men Gud fortsatte ändå.
Hör vi Guds röst "otydligt" och missförstår honom, så slutar han ändå inte att tala.Den största anledningen till att Samuel inte kunde höra Guds tilltal var att han ännu inte kände Herren. Du måste känna honom. Hur? På samma sätt som du lär känna en person här på jorden. Genom att umgås, tala till honom och lyssna på vad han har att säga till dig.
I v.7 står det "lärt". Du kan lära känna Herren. Du kan lära känna igen hans röst. !Han talar till dig hela tiden. En del tror att det bara faller över en utan vår egen påverkan. Så är det inte. Vi måste lyssna. Hur ska vi annars kunna höra honom?
Det är inte heller fel fel att lyssna på andras erfarenheter och råd. Samuel fick ett tips av Eli. Det var att han skulle gå tillbaka och lägga sig igen.Lägga sig igen? Är det då inte risk att missa något då? Nej, han behövde lugna ner sig. Och en sak till: Om det är Gud så talar han igen! Missar jag ett telefonsamtal så behöver jag inte oroar mig. Var det viktigt ringer personen upp igen.
Lär dig av andra! Lyssna på vad de har att säga. Fråga ut dem. Be dem att förklara. Nu vet jag att man inte ska gå på personlig erfarenhet, utan alltid på vad Bibeln säger. Men om erfarenheten stämmer med Bibeln, varför inte ta till sig en del då?
Samuel fick också ett viktigt råd av Eli om Gud ropade igen. Han skulle säga "Tala Herre, din tjänare hör". Detta betyder att man gör sig tillgänglig. Då blir du uppmärksam vad Gud har att säga till dig. Du lyssnar då uppmärksamt.
Det är ju likadant om en människa talar till dig. Om du inte gör dig tillgänglig och koncentrerad och lyssnar till vad han har att säga, kommer du ingenting att höra.
Om radion är på i bakgrunden men jag inte lyssnar på den, utan är upptagen av någonting annat, så kommer jag inte kunna återge ett enda ord.
Efter att Samuel hade sagt "Tala, din tjänare hör" står det "Då sade Herren till Samuel...". Först då kunde Gud tala till honom. Först då kunde Samuel lyssna. Han gjorde sig tillgänglig för Herren.
Samuel misslyckades flera gånger. Och det kommer både du och jag också att göra. Många gånger. Men du ska inte ge upp. Försök igen. Kom ihåg att övning ger färdighet!
Och så tillbaka till versen ur Jes. som jag inledde med. Här är vägen, vandra på den. Det är alltså alldeles nödvändigt att lyssna till Gud, om vi ska hitta vägen. Mitt i en värld, där antalet vägar är nära nog oändligt och där vägvalen är många och svåra, finns det en VÄG som är viktigare än alla andra. De första kristna kallades, redan innan dom kallades kristna: ”dom som hörde till Vägen”. I dag kanske det är frågan om ett samtal mellan Gud och dej om vägval. Små och stora vägval. Men viktiga eftersom Gud vill vara med, när du gör valet. Välkommen att lyssna och att välja väg!"
torsdag 29 juli 2010
Om att säga förlåt
"We apologize....." Australiens förre premiärminister var den förste. I samband med med sitt tillträde uttalade han de förlösande orden. Årtionden av tystnad och förnekande bröts plötsligt. Och premiärministerns och parlamentets erkännande av övergrepp mot den australiska ursprungsbefolkningen, aboriginerna, kändes ärlig och uppriktig. Under mycket lång tid trängdes aboriginerna tillbaka med alla medel. Barnen togs från sina föräldrar för att uppfostras till "vita" och den mark, som man ägt i generationer beslagtogs. Fram till 1967 betraktades aboriginerna inte ens som medborgare i det land där man bott i 50000 år.
Några andra statsmän, ofta på andra sidan jordklotet, har följt efter och erkänt felsteg och övergrepp. Men i Sverige då?..
Här beslutade riksdagen år 1921 att inrätta Rasbiologiska institutet och dåvarande Medicinalstyrelsen gav tillstånd till sterilisering av människor, vars gener inte ansågs lämpliga att föra vidare. 63000 människor steriliserades under åren 1935-75 för att avlägsna oönskade människor ur samhället. En stor grupp utgjordes av förståndshandikappade, men även "lösdriveri", alkoholism och "sexuell lösaktighet" var skäl till sterilisering. Nu tvingas dagens svenska politiker be om ursäkt och på typiskt svenskt sätt sker detta genom att man betalar ut en ekonomisk ersättning. Steriliseringsersättning har hittills utgått med 279 miljoner kronor till 1595 personer som kunnat intyga att de tvångssteriliserats.
Här finns mycket att lära både för stater, organisationer och för oss alla som individer.
Vad kommer då morgondagens politiker att tvingas be om ursäkt för? Kanske för det sätt på vilket vi behandlar gamla människor i dag. Eller för det sätt på vilket vi behandlar klimatfrågan. Eller hur vi tar emot människor som flyr undan krig och förföljelse. Många gånger sitter ursäkten långt inne och kommer fram först när vi står där, inmålade i ett hörn.
Som kristna är vi förlåtelsens ambassadörer. Och det handlar om att vi måste vara föredömen såväl privat som offentligt. Hur behandlas t.ex homosexuella i den kristna s.k. gemenskapen i Sverige i dag? Och hur många invandrare har vi i dag i svenska frälsningsarmékårer i den så internationella Frälsningsarmén? Och fysiskt och psykiskt handikappade? Har de någon plats?
Jesu pedagogik var att inrätta små minisamhällen där det nya livet i gemenskap med honom kunde beskådas. Om livet i lärjungagruppen liksom i den första församlingen kunde man säga: Kom och se! Kom och se vad som sker när människor, som själva blivit förlåtna, lever ett nytt liv tillsammans. I den fungerande kristna församlingen är man även i dag snar till förlåtelse. I en fungerande kristen gemenskap behöver inte kommande generationer be om ursäkt för dagens försyndelser. I den gemenskapen lever man i förlåtelsen!
Vem eller vilka behöver jag be om förlåtelse i dag? Och du?
Några andra statsmän, ofta på andra sidan jordklotet, har följt efter och erkänt felsteg och övergrepp. Men i Sverige då?..
Här beslutade riksdagen år 1921 att inrätta Rasbiologiska institutet och dåvarande Medicinalstyrelsen gav tillstånd till sterilisering av människor, vars gener inte ansågs lämpliga att föra vidare. 63000 människor steriliserades under åren 1935-75 för att avlägsna oönskade människor ur samhället. En stor grupp utgjordes av förståndshandikappade, men även "lösdriveri", alkoholism och "sexuell lösaktighet" var skäl till sterilisering. Nu tvingas dagens svenska politiker be om ursäkt och på typiskt svenskt sätt sker detta genom att man betalar ut en ekonomisk ersättning. Steriliseringsersättning har hittills utgått med 279 miljoner kronor till 1595 personer som kunnat intyga att de tvångssteriliserats.
Här finns mycket att lära både för stater, organisationer och för oss alla som individer.
Vad kommer då morgondagens politiker att tvingas be om ursäkt för? Kanske för det sätt på vilket vi behandlar gamla människor i dag. Eller för det sätt på vilket vi behandlar klimatfrågan. Eller hur vi tar emot människor som flyr undan krig och förföljelse. Många gånger sitter ursäkten långt inne och kommer fram först när vi står där, inmålade i ett hörn.
Som kristna är vi förlåtelsens ambassadörer. Och det handlar om att vi måste vara föredömen såväl privat som offentligt. Hur behandlas t.ex homosexuella i den kristna s.k. gemenskapen i Sverige i dag? Och hur många invandrare har vi i dag i svenska frälsningsarmékårer i den så internationella Frälsningsarmén? Och fysiskt och psykiskt handikappade? Har de någon plats?
Jesu pedagogik var att inrätta små minisamhällen där det nya livet i gemenskap med honom kunde beskådas. Om livet i lärjungagruppen liksom i den första församlingen kunde man säga: Kom och se! Kom och se vad som sker när människor, som själva blivit förlåtna, lever ett nytt liv tillsammans. I den fungerande kristna församlingen är man även i dag snar till förlåtelse. I en fungerande kristen gemenskap behöver inte kommande generationer be om ursäkt för dagens försyndelser. I den gemenskapen lever man i förlåtelsen!
Vem eller vilka behöver jag be om förlåtelse i dag? Och du?
tisdag 27 juli 2010
Priden är över oss igen
Varje år i slutet av juli kommer den. Priden. Stockholms Pride-festival lär vara en av Europas största och mest seriösa. På andra håll är det bara fester och parader, men i Stockholm anordnas även seminarier, workshops och föreläsningar om homo, bi- och transpersoners situation. Och inget ont i det! Tvärtom! Situationen för dessa minoritetsgrupper och samhällets behandling av dem, behöver absolut belysas. Men det får väl ändå vara någon måtta. Det är ändå en liten minoritet som samlas i Stockholm i dessa dagar, och medias intresse för Pridefestivalen och för hbt-problematiken är närmast hysteriskt. I går hade DN tre stora artiklar, nyhetsprogrammen i TV hade flera inslag om festivalen och i alla nyhetsprogram i Sveriges Radio behandlades Pride ur alla tänkbara ( och otänkbara) infallsvinklar. Som t.ex en stockholmsvandring till olika platser som varit viktiga för diverse transpersoner.....
Jag brukar sällan försvara Kristdemokraterna och Göran Hägglund, men han är värd respekt och heder för sitt beslut att inte ställa upp i partiledardiskussionen på festivalen. Om man intar KD:s position i frågan om homosexualitet är det självklart, att man inte bör ställa upp. Liksom övriga partiledare är värda respekt för beslutet att utifrån sina ställningstaganden i frågan, ändå ställa upp. Och för övrigt är det väl ingen självklarhet för partiledarna att ställa upp, när festivalen kallar. Annat än som röstfiskare, då, möjligen. Jag vet av egen erfarenhet hur svårt det är att få intresse från politikerhåll för medverkan i kyrkokonferenser av olika slag. Och ändå är antalet kristna och kyrkomedlemmar i Sverige långt större än antalet hbt-personer.
Men detta handlar inte om kritik av Pridefestivalen eller av hbt-personer. Som kristen har jag, liksom de flesta kristna i vårt land inte mycket att stoltsera med, när det gäller hur dessa minoriteter behandlats. Och fortfarande behandlas. Fördömanden och uteslutning ur gemenskapen i stället för stöd och ett kärleksfullt bemötande, är fortfarande det vanliga, även i mitt eget samfund. Och en inbjudan till samfundsledare att delta i en diskussion på festivalen, skulle säkert inte mötas särskilt positivt. Men dessa rader handlar inte om det.
Nej, det är mediabevakningen, som det är fel på. Pridefestivalen och vad som sker där, är ingen partikongress. Och inte heller något EM i friidrott.( som faktiskt börjar i dag) Vi talar fortfarande om en liten, visserligen förtryckt, men ändå liten, minoritet, som har en enastående och beundransvärd förmåga att göra PR för sin sak. Men medias uppgift är väl ändå att stå emot den formen av PR och påtryckningar för att självständigt beskriva och värdera vad som händer. När det gäller Pridefestivalen har samtliga media lagt sig platt för hbt-rörelsens lobbyister. Dåligt! Mycket dåligt!
Och så undrar jag när det skall arrangeras någon hetero-festival. Det finns visserligen många festivaler, och det går dåligt för somliga. Titta på Hultsfred och Arvika t.ex. Men det finns ingen heterofestival. Inte än i alla fall....
Jag brukar sällan försvara Kristdemokraterna och Göran Hägglund, men han är värd respekt och heder för sitt beslut att inte ställa upp i partiledardiskussionen på festivalen. Om man intar KD:s position i frågan om homosexualitet är det självklart, att man inte bör ställa upp. Liksom övriga partiledare är värda respekt för beslutet att utifrån sina ställningstaganden i frågan, ändå ställa upp. Och för övrigt är det väl ingen självklarhet för partiledarna att ställa upp, när festivalen kallar. Annat än som röstfiskare, då, möjligen. Jag vet av egen erfarenhet hur svårt det är att få intresse från politikerhåll för medverkan i kyrkokonferenser av olika slag. Och ändå är antalet kristna och kyrkomedlemmar i Sverige långt större än antalet hbt-personer.
Men detta handlar inte om kritik av Pridefestivalen eller av hbt-personer. Som kristen har jag, liksom de flesta kristna i vårt land inte mycket att stoltsera med, när det gäller hur dessa minoriteter behandlats. Och fortfarande behandlas. Fördömanden och uteslutning ur gemenskapen i stället för stöd och ett kärleksfullt bemötande, är fortfarande det vanliga, även i mitt eget samfund. Och en inbjudan till samfundsledare att delta i en diskussion på festivalen, skulle säkert inte mötas särskilt positivt. Men dessa rader handlar inte om det.
Nej, det är mediabevakningen, som det är fel på. Pridefestivalen och vad som sker där, är ingen partikongress. Och inte heller något EM i friidrott.( som faktiskt börjar i dag) Vi talar fortfarande om en liten, visserligen förtryckt, men ändå liten, minoritet, som har en enastående och beundransvärd förmåga att göra PR för sin sak. Men medias uppgift är väl ändå att stå emot den formen av PR och påtryckningar för att självständigt beskriva och värdera vad som händer. När det gäller Pridefestivalen har samtliga media lagt sig platt för hbt-rörelsens lobbyister. Dåligt! Mycket dåligt!
Och så undrar jag när det skall arrangeras någon hetero-festival. Det finns visserligen många festivaler, och det går dåligt för somliga. Titta på Hultsfred och Arvika t.ex. Men det finns ingen heterofestival. Inte än i alla fall....
måndag 26 juli 2010
Sedd men ändå älskad
Jag var på gudstjänst i går. Undrar förresten varför det heter på... En gudstjänst är ju något man är mitt inne i. En gudstjänst har inga åskådare, bara deltagare. Deltagare i ett möte mellan Gud och människa. Ett sånt möte var jag alltså med om i går. Ett 30-tal personer från förutom Sverige, även från Norge, Tyskland och USA. Och så predikanten, som kom från Finland. Men det var så länge sen, att hon hon räknar sig som åtminstone halvsvensk. Och så Gud själv. För Han var också där. precis som han lovat. " Där två eller tre är församlade i mitt namn, där är jag mitt ibland dem".
Predikotexten var hämtad ur Psaltaren. I den 139 psalmen står det " Tog jag morgonrodnadens vingar, gick jag till vila ytterst i havet, skulle du då nå mig även där och gripa mig med din hand" Verserna, som har nummer nio och tio i psalmen slutar med en punkt och inte med ett frågetecken. Alltså ett konstaterande. En Gud som ser och som vet. Gud som allestädes närvarande sa de gamle......
Men vad är det då Han ser, då Han tittar på mig? Och är det inte jobbigt att ha Hans blick på sig hela tiden? Bibeln beskriver på ett annat ställe min situation. Och säkert Din också.Paulus skriver i Romarbrevet att ”Det goda som jag vill, det gör jag inte, men det onda som jag inte vill, det gör jag.” Det vill vi väl inte visa?
Ibland blir inte saker som jag tänker mig. Ibland räcker inte tiden och orken till. Jag orkar inte så mycket som jag skulle vilja. Jag är en typisk borde-människa. Man borde..... och så borde man.... Och det borde man också. Men så blir det ibland väldigt få av alla "borden" som blir gjorda. Jag vill en sak, men gör något annat. Och det händer ständigt.
Ibland gör det inte så mycket, ingenting alls faktiskt, somliga dagar, men ibland kan det kännas jobbigt. Att vilja, men inte förmå. Men då finns förlåtelsen där. Guds förlåtelse är faktiskt gränslös och mycket större än vad vi anar. För mig är det just förlåtelsen och en gränslös kärlek, som förlåtelsen är ett uttryck för, som är kärnan i det kristna budskapet. Att jag duger som jag är. Trots brister, trots att jag inte alltid räcker till och trots att jag inte ens försöker alltid.
Att vara kristen är alltså något mycket mer än att vara med i en förening för människor med olika sorters religiösa intressen, och en förening, som ibland håller på att stressa ihjäl folk med alla sina aktiviteter. Det är att vara sedd av den Den Allseende. Sedd men ändå älskad. Och det talade Gud om till ett 30-tal personer på Söder i Stockholm en sommarsöndag i juli. Det var fint att få vara med.
Predikotexten var hämtad ur Psaltaren. I den 139 psalmen står det " Tog jag morgonrodnadens vingar, gick jag till vila ytterst i havet, skulle du då nå mig även där och gripa mig med din hand" Verserna, som har nummer nio och tio i psalmen slutar med en punkt och inte med ett frågetecken. Alltså ett konstaterande. En Gud som ser och som vet. Gud som allestädes närvarande sa de gamle......
Men vad är det då Han ser, då Han tittar på mig? Och är det inte jobbigt att ha Hans blick på sig hela tiden? Bibeln beskriver på ett annat ställe min situation. Och säkert Din också.Paulus skriver i Romarbrevet att ”Det goda som jag vill, det gör jag inte, men det onda som jag inte vill, det gör jag.” Det vill vi väl inte visa?
Ibland blir inte saker som jag tänker mig. Ibland räcker inte tiden och orken till. Jag orkar inte så mycket som jag skulle vilja. Jag är en typisk borde-människa. Man borde..... och så borde man.... Och det borde man också. Men så blir det ibland väldigt få av alla "borden" som blir gjorda. Jag vill en sak, men gör något annat. Och det händer ständigt.
Ibland gör det inte så mycket, ingenting alls faktiskt, somliga dagar, men ibland kan det kännas jobbigt. Att vilja, men inte förmå. Men då finns förlåtelsen där. Guds förlåtelse är faktiskt gränslös och mycket större än vad vi anar. För mig är det just förlåtelsen och en gränslös kärlek, som förlåtelsen är ett uttryck för, som är kärnan i det kristna budskapet. Att jag duger som jag är. Trots brister, trots att jag inte alltid räcker till och trots att jag inte ens försöker alltid.
Att vara kristen är alltså något mycket mer än att vara med i en förening för människor med olika sorters religiösa intressen, och en förening, som ibland håller på att stressa ihjäl folk med alla sina aktiviteter. Det är att vara sedd av den Den Allseende. Sedd men ändå älskad. Och det talade Gud om till ett 30-tal personer på Söder i Stockholm en sommarsöndag i juli. Det var fint att få vara med.
måndag 19 juli 2010
När världen kom till stan
I lördags kom världen till stan. Den stämde träff i Kungsträdgården, och det kom 1200 från 94 olika nationer. Där kom dansare från Brasilien och Indien, vi fick lyssna till folkmusik från Italien och Zambia, brassband från England, och mina egna favoriter, storbandet Australia Big band, med fantastisk storbandsjazz på menyn. Tillsammans med vår egen soul-kung Samuel Ljungbladh och många, många fler hade dom Frälsningsarmén som minsta gemensam nämnare. I fyra dagar har Frälsningsarmén i Sverige varit värd för World Youth Convention i Stockholm, en internationell ungdomskongress. Och lördags fick vi andra ett smakprov.
Frälsningsarmén är en stor internationell gemenskap, mycket större än vad vi i Sverige i allmänhet förstår. Drygt 2 miljoner frälsningssoldater finns i mer än hundra länder i alla världsdelar. Själv träffade jag Ben Cotterill, frälsningssoldat från England, som i ett halvt år arbetat i ett internationellt HIV/AIDS-team i Indien. Praktisk solidaritet på gräsrotsnivå. Och det är nog så världen skall bli bättre. Människor från olika länder träffas, utbyter erfarenheter och blir vänner. Och man skjuter sen inte på sina vänner. Annat än med fotboll då möjligen.....
I dag kommer nämligen världen till Göteborg. Den här gången i form av 35000 unga fotbollsspelare från 71 nationer som under en vecka ska delta i Gothia Cup. Man träffas, utbyter erfarenheter och blir vänner här också. Tänk om världsfreden byggs av byggstenar som heter World Youth Convention och Gothia Cup!
Världen har ju annars varit här länge.Klimat-och miljökrisen är internationell, liksom de olika finanskriser, som avlöser varandra. För att inte tala om klyftan mellan rik och fattig, som fortfarande är ett blödande sår i världskroppen. I Zambia har unga frälsningsarmémusikanter inga instrument och inga noter, och i fjol var det flera lag från Afrika, som var anmälda till Gothia Cup, men som inte kunde komma därför att dom saknade utrustning eller pengar till resan.
I Almedalen kunde ju de stora överlevnadsfrågorna ha diskuterats, och kanske gjordes det också. Men mellan skål och vägg i så fall. För bara en vecka efter Almedalen så är den svenska politiska debatten tillbaka på sandlådenivå. Ska besinskatten höjas med 49 öre litern och ska barnen få betyg från 13 eller 14 års ålder.....
Var finns de kreativa samtalen om en helt annan världsordning, där stora frågor får bli stora och där små frågor får förbli små? Var skapas förutsättningar för en mänskligare värld i sammanhållning och gemenskap, och när ska solidaritet bli något annat än ett slagord från den politiska vänstern? Vi får aldrig sluta att tro på samtalet som vapen, och på värdet i att träffas öga mot öga. Och då är nog World Youth Convention och Gothia Cup på sikt viktigare än t.ex. klimatmötet i Köpenhamn i vintras. Succé i det ena fallet. Totalfiasko i det andra...
Frälsningsarmén är en stor internationell gemenskap, mycket större än vad vi i Sverige i allmänhet förstår. Drygt 2 miljoner frälsningssoldater finns i mer än hundra länder i alla världsdelar. Själv träffade jag Ben Cotterill, frälsningssoldat från England, som i ett halvt år arbetat i ett internationellt HIV/AIDS-team i Indien. Praktisk solidaritet på gräsrotsnivå. Och det är nog så världen skall bli bättre. Människor från olika länder träffas, utbyter erfarenheter och blir vänner. Och man skjuter sen inte på sina vänner. Annat än med fotboll då möjligen.....
I dag kommer nämligen världen till Göteborg. Den här gången i form av 35000 unga fotbollsspelare från 71 nationer som under en vecka ska delta i Gothia Cup. Man träffas, utbyter erfarenheter och blir vänner här också. Tänk om världsfreden byggs av byggstenar som heter World Youth Convention och Gothia Cup!
Världen har ju annars varit här länge.Klimat-och miljökrisen är internationell, liksom de olika finanskriser, som avlöser varandra. För att inte tala om klyftan mellan rik och fattig, som fortfarande är ett blödande sår i världskroppen. I Zambia har unga frälsningsarmémusikanter inga instrument och inga noter, och i fjol var det flera lag från Afrika, som var anmälda till Gothia Cup, men som inte kunde komma därför att dom saknade utrustning eller pengar till resan.
I Almedalen kunde ju de stora överlevnadsfrågorna ha diskuterats, och kanske gjordes det också. Men mellan skål och vägg i så fall. För bara en vecka efter Almedalen så är den svenska politiska debatten tillbaka på sandlådenivå. Ska besinskatten höjas med 49 öre litern och ska barnen få betyg från 13 eller 14 års ålder.....
Var finns de kreativa samtalen om en helt annan världsordning, där stora frågor får bli stora och där små frågor får förbli små? Var skapas förutsättningar för en mänskligare värld i sammanhållning och gemenskap, och när ska solidaritet bli något annat än ett slagord från den politiska vänstern? Vi får aldrig sluta att tro på samtalet som vapen, och på värdet i att träffas öga mot öga. Och då är nog World Youth Convention och Gothia Cup på sikt viktigare än t.ex. klimatmötet i Köpenhamn i vintras. Succé i det ena fallet. Totalfiasko i det andra...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)