Tillbaka på plan igen!

Jag lämnade folkhögskolan i mitten på 90-talet och därmed också den arena, där jag trivts bäst, och säkert också gjort mest nytta under mitt 40-åriga yrkesliv. Men i dag var jag tillbaka igen. Visserligen i en annan skolform, och i en helt annan roll än då, men ändå. Tillbaka på plan igen! Sedan årsskiftet tillhör jag styrelsen för Sundsgårdens skola, tillika referensgrupp för behandlingshemmet. Visst låter det väl lite pampigt…..

Sundsgården startade sin verksamhet 1943, och målgruppen för Frälsningsarméns initiativ den gången var hemlösa och underpriviligierade pojkar, som behövde en fungerande skolgång. Mycket har hänt sedan 1943, men grunden för Frälsningsarméns engagemang i Sundis, som stället allmänt kallas, består. Målgruppen är fortfarande pojkar i åldern 10-15 år vid inskrivningen, och som behöver en skola i internatmiljö borta hemifrån för att kunna fungera. Skolan är en grundskola, som följer grundskolans lagar och regler. Redan där alltså en stor skillnad för mig, med min bakgrund i folkhögskolans friare värld, med färre regler och mindre styrning utifrån. Här är den kommunala socialtjänsten uppdragsgivare, föräldrarna viktiga samarbetspartners och Skolverket tillsynsmyndighet. Både skolans personal och behandlingspersonalen har utbildats i olika metoder i i pedagogiskt och socialt behandlingsarbete, t.ex. SET, ART, MI och Föräldrakraft, och jag känner mig verkligen som novis i sammanhanget. Eller vad heter nivån innan man blir novis, förresten?

Men ord som lärartäthet, gruppstorlek, budgetuppföljning mm klingar bekant i öronen på en gammal skolfux, och resonemang kring samarbetsmöjligheter med skolans ägare och huvudman, i det här fallet Frälsningsarmén, känns bekanta och viktiga. Och dom deltar jag gärna i, och ställer också gärna min erfarenhet till förfogande. En erfarenhet, som nu Frälsningsarmén för första gången sedan 1995 har frågat efter. Jag är glad för tillfället, men samtidigt förvånad över att 40 år inte räknats alls tidigare. Ingen, med ett enda undantag, har frågat om något under de femton senaste åren……. Nej en svaghet hos oss är att vi alltid ska uppfinna alla hjul på nytt… Varje gång!

Annars kändes styrelsearbetet bekant. Gott förmiddagskaffe och gemytlig stämning skapade en trivsam ram kring samarbetet. Jag mötte också kunniga och pålästa ledamöter, en tillgång för varje verksamhet. Men fler elever behövs. Annars blir kostnaderna alltför höga. Trots det problemet kunde jag inte låt bli att le igenkännande. Har upplevt det själv. In på bara märgen!!!..... Men en nyhet upptäckte jag i schemat. På Sundis slutar man varje dag med en timme ”Ta-igen-tid”. En timme då man får ta igen sånt man inte hunnit med.Tänk om man fick några såna timmar nu och då i livet…. En stund då man fick hämta upp sånt man inte hunnit med. Eller sånt man tappat bort….

Men dagen innebar inte bara en comeback. Det handlade även om en debut. Styrelsen är ju, som jag sagt även referensgrupp för Sundsgården som behandlingshem. Det handlar om en verksamhet, som jag aldrig kommit i närkontakt med tidigare. Men man lär så länge man har elever, eller hur är det man säger i skolbranschen? Och behandlingsprogrammet har en modell, eller vad man ska kalla det. Den( eller det) heter i alla fall ”Känslan av sammanhang”. Känns det inte ibland om man skulle vilja genomgå det programmet?

Jag tycker det i alla fall

…

Efterlysning: Vart tog timmen vägen?

Tiden mellan 01.59 och 02.59 natten mellan den 27 och 28 mars 2010 är försvunnen! Tips, som kan leda till att försvinnandet kan klaras upp, lämnas till bloggförfattaren……

Faktum är att en timme är spårlöst försvunnen. Och det är ingen idé att du säger att ”jo, men den får du ju tillbaka i höst när vintertiden, normaltiden, medeltiden återinförs.” Icke alls. Hur skulle det se ut om mitt när nästa fimbulvinter förbereder sig som värst, vi då skulle få en (1) timme med gryningsljus, vårregn och några tappra tussilago. Det vore skönt, naturligtvis, men naturligtvis omöjligt. Så den försvunna timmen är och förblir borta. Tyvärr! Men det är en fantasieggande tanke att fundera över var alla försvunna timmar genom åren har tagit vägen…… Kanske finns dom någonstans för att så småningom bryta igenom i en oändligt lång sommartid!! Eller en reservpott att plocka ur, när allt går en emot i det mest kompakta mörkret. Ljusa timmar med vårkänsla och fågelsång. Tänk om det är så, och tänk om det reservförrådet redan har funnits denna hemska vinter. Utan att vi har vetat om det…..

Med sommartid följer också klockomställning. Och det är inte klokt hur många klockor det finns i ett hus!!! Jag ställde nog om minst ett tiotal i går kväll. Och inte en enda gick exakt som någon annan!!

Alltnog; Med sommartiden följer vår och sommar. Sug på den meningen en stund! Vår och sommar! Ljusa, varma dagar, fågelsång. Man tror inte att det är sant efter denna vinter. Och sommartidens första dag ger heller inte alls syn för sägen. Dis och fyra grader….. Men plusgrader i alla fall, så det kommer säkert. Sommartiden behöver bara en kortare, eller kanske lite längre startsträcka.

Men sommartiden föregicks också av mörker. Under en timme med start klockan 20.30 på lördagskvällen blev Sverige lite mörkare, då minst 200 av landets kommuner lovat släcka en del lampor. Jorden över beräknas flera hundra miljoner människor ha deltagit aktivt. Många av mina grannar deltog också. Och hustrun och jag.
Efter fjolårets manifestation frågade WWF(Världsnaturfonden,) som en gång startade manifestationen, Svenska kraftnät hur energiåtgången hade påverkats. Och då visade det sig att Melodifestivalen hade större effekt eftersom ingen kör mikrovågsugnen eller har på kaffebryggaren då. Manifestationen är alltså i första hand en symbolisk solidaritetshandling. Och såna behöver vi många av.

Solidaritet är en bristvara och t.o.m.ordet håller på att bli omodernt Men ”tänk om det kunde sommar bli, i landet vi har inuti, i landet inom oss".

Då blir det sommartid på riktigt!

Mistlurens budskap

Jag har den kanske höga ambitionen att försöka publicera ett blogginlägg varje dag. Smått och gott om stort och smått enl. varubeteckningen. Men med den ambitionsnivån så tryter idéerna ibland. Varken något stort eller något smått infinner sig. Och så var det i morse. Och i morrse är ganska tiidgt för mig. Jag vaknade till mistlurens råmande.

Fasta mistlurar fanns tidigare vid de flesta stora fyrar i havsbandet, en regel som numera är borttagen. Men mistluren på Genböte står fortfarande kvar. Genböte är en ö, som ligger i min trädgård. Åtminstone låter det så ibland. Men alltså i Stockholms södra skärgård och enl. Wikipedia är fiske med yrkesredskap förbjudet på närmare avstånd än 100 m från ön, bara så att Du vet….. På Genböte står en mistlur som råmar sitt budskap när det är dimma. Och dimma är det alltså i dag.

Sveriges mest kända dimma fanns väl annars inte ens i Sverige utan i Lützen. Det var ju på fälten utanför denna lilla stad i östra Tyskland som Gustav II Adolf fick sätta livet till i dimman den 6 nov.1632. I sin kamp för protestantismen…. Pyttsan! En av våra värsta krigshetsare och erövrare var vad han var. Tillsammans med Carl XII, förståss. Tur att våra moderna monarker inte är några krigshetsare. Det hade annars varit ytterligare ett skäl att avskaffa monarkin. Fast man vet inte vad Daniel Westling, den stackarn, kommer att viska i sin frus öra när det blir så dags. ”Vi borde väl aldrig ha släppt Finland, eller” eller ”var det inte dumt att ge upp Norge…” Nej det tror vi inte om denne hygglige unge man från Ockelbo. Fast skäl att avskaffa monarkin finne det gott om ändå.

Dimma, Lützen 1632, slag, förresten. I dag ska vi ju vara med och utkämpa ett slag för klimat och miljö. Det är Earth Hour, och kl.20.30 släcker vi ner Sverige för att ge en signal till världens ledare om att det brådskar med åtgärdar för att rädda klimatet och miljön. Förra året deltog nästan en miljard människor i manifestationen, och i år hoppas arrangörerna på ännu fler. Och kungen ska vara med och släcka ner Stockholms slott. Så han är absolut ingen krigshetsare, annat än i kriget för en bättre miljö. Och I Nya Zeeland har man redan släckt ner…

Det är annars mycket om tid och klocka i dag. När Earth Hour är över är det dags för sommartiden. Hur var det nu med den? Ställa fram eller flytta tillbaka?? På våren ställer vi fram trädgårdsmöbler och grill, så då vet vi. Efter 01.59 följer 03.00 den här gången.

Genbötemistlurens råmande och dimman utanför fönstret förde också tankarna till slag av andra slag… Timrå och Brynäs får hänga upp skridskorna i förrådet nu. Samma åtgärd som MoDo fick vidta för några veckor sen. Men slaget om SM-guldet fortsätter. Ska det verkligen bli Frölunda, som knappt tog sig till slutspel som vinner bucklan? Och slaget om elitserieplatserna. Södertälje, som en god vän till mig håller på i vått och torrt, och Rögle blir mitt tips. Detta trots Rögles knackiga start i kvalet.

Och så har ju slaget om Lennart Johanssons pokal börjat. Det är den trofé, som det lag får, som vinner allsvenskan i fotboll. Allsvenskan som har börjat sämre än på många år. Aldrig tidigare under 2000-talet har inledningen varit så publikfattig och målsnål som i år. Publiksnittet har rasat med 4500 personer per match och 26 gjorda mål efter två omgångar kan jämföras med 43 år 2008 eller 37 i fjol. Och fem 0-0 matcher på två omgångar…. Så länge det pågår så tänker inte jag gå heller. Så det så!

Se där; tankar o smått och stort till toner av en mistlur på Genböte

Mer om Bjästa och vuxenvärldens abdikation

När jag googlar på Bjästa får jag 65900 träffar på 0,22 sek. Men de flesta av dessa träffar hade säkert legat orörda ända tills i onsdags kväll. Sen dess och efter SVT:s granskning av vad som har pågått, och vad som faktiskt fortfarande pågår där, är Bjästa på allas läppar. Men nog hade väl detta lilla törnrosasovande samhälle, 12 km söder om Örnsköldsvik, strax innanför Höga Kusten och med Skuleberget inom bekvämt turistavstånd, varit värt att bli bekant för annat än för Den Andra Våldtäkten… Eller kanske inte förresten. Det är bra att media lyfter på locket till vad som pågår även i de mest välmående villasamhällen.

TV-programmet i onsdags och olika inslag i media under torsdagen innehöll ett antal nyckelmeningar. Som t.ex. när Linneas kompis Amanda ska försöka förklara varför alla i samhället,vuxna och barn, verkade ta parti för Oskar, trots erkännande och fällande dom: ”Det är väl det att pojkar är mer värda än flickor.” En grabbig kultur, där stora bilar, tuffa killar och snus, köpt på Nordhallen, ger status och samtidigt bildar grund för att det patriarkala samhället lever vidare i högönsklig välmåga. Pojkar och män får och t.o.m. ska ta för sig. Även på skoltoaletten..

Men det allra värsta och det som får en gammal öviksbo att känna en skammens rodnad på kinderna, är ändå vuxenvärldens okunnighet och de vuxnas abdikation från varje form av ansvar som vuxna och förebilder. Där fanns de anonyma 50-åriga tanterna som menade, att Linnea hade velat detta själv, och anmält Oskar som hämnd. Hur visste dom det? Jo, kärringarna hade hört det via bekantas bekanta… Och där fanns rektorn, som försökte förklara varför det var så viktigt att Bjästaskolan var "neutral" i det krig som uppstod på skolan mellan pojken och hans anhängare och våldtagna Linnea. Även sedan domen mot pojken fallit. Neutral!!!! Ordval, skulle min gamle svensklärare ha skrivit i marginalen. När en 14-årig flicka blir våldtagen kan väl inte skolan förhålla sig neutral. Skulle inte skolan fostra?

Som kristen, med Jesu eget krav på att vara salt i förruttnelsen, på mig, tycker jag nog ändå att kyrkan och dess representanter var de, som uppträdde allra flatast och fegast. ”Vi är ju en öppen folkkyrka och alla måste få känna sig välkomna” Detta apropå att Oskar fick komma in i kyrkan och motta jubel och applåder, trots att han förflyttats till en annan skola, och belagts med besöksförbud på Bjästaskolan. Alla måste får känna sig välkomna i kyrkan, och prästen, Lennart Kempe, klämde även till med att han ”tyckte synd om grabben”. Visserligen tog han tillbaka sina uttalanden i går, men ändå: vilket kvalificerat skitsnack. Det var inte mer synd om Oskar än att han samma kväll begick ytterligare en våldtäkt. Och en skolavslutning är ingen kyrklig förrättning, utan skolan hade väl ändå hyrt in sig i kyrkan och då är det skolans regler som gäller. Punkt! Och Lennart Kempes chef, kyrkoherden i Nätra församling, gjorde inte saken bättre i torsdagskvällens debatt i SVT. Nollkoll och ingen pejl alls på varken Twitter, YouTube eller Facebook. Det är där ungdomarna finns och inte i kyrkan. Välkomna till verkligheten! Eller fråga åtminstone konfrmanderna.

Naturligtvis visade inte TV-inslagen eller övriga media hela händelseförloppet, och framförallt verkar ändå skolan ha gjort mer än vad som framkom. Men ändå; vuxenvärlden lät det ske, ingrep inte och få hade någon som helst aning om vad som pågår på nätet. På Facebook hade flera tusen personer gått med i en grupp till Oskars försvar. Och nu, efter mediastormen, har ännu fler tusen gått med i en grupp till Linneas försvar. Nu är det prästen och Oskar som ska dödas…..

Jag undrar bara i mitt stilla sinne hur jag själv skulle ha reagerat. Om jag bott i Bjästa. Eller för den delen 12 km längre norrut. Så kunde det ju faktiskt ha varit…..
.

Den andra våldtäkten

Jag är ledsen och arg. Om det finns grader av ilska så är jag nog närmast förbannad… Och dessutom är jag besviken. Ingen bra början med tanke på att det i skrivande stund fortfarande är tidig morgon, men jag kan inte hålla inne känslorna.

I går kväll tittade jag på Uppdrag Granskning i SVT. Man granskade på ett föredömligt sätt fallet med två våldtäkter i det lilla samhället Bjästa, strax söder om Örnsköldsvik. Därav min besvikelse. Jag trodde bättre om nolaskogsare….

14-åriga Linnea( som heter nåt annat) våldtogs på en skoltoalett. Men när hon anmälde övergreppet förlorade hon sina kompisar och vuxenvärlden vände henne ryggen. På nätet och i det lilla samhället smutskastas Linnea samtidigt som den våldtäktsdömde hyllas. Oskar, som killen kallas i programmet ( han heter också nåt annat) hyllas som hjälte och tusentals männskor stämmer på nätet in i hyllningskören. Han är ju så trevlig…… Detta trots att han erkänt våldtäkten. I det tredje polisförhöret erkänner han nämligen. Han säger att Linnea bad honom att sluta fem eller sex gånger, men att han ändå satte sig på hennes armar för att hon inte skulle kunna komma loss, och att han bände upp hennes käke för att tvinga henne till oralsex.

Men trots att våldtäkten ägde rum för över ett år sedan fortsätter hetskampanjen mot Linnea än idag. Och det som gör det än märkligare att så många stödjer Oskar är att han dömts för ännu en våldtäkt, efter övergreppet på Linnea.

Det var på skolavslutningen, efter att Oskar tagit emot applåder och hejarop i kyrkan, som han våldtog den 17-åriga flickan Jennifer ( heter också nåt annat) i ett omklädningsrum på en badstrand. Jennifers berättelse tillsammans med flera vittnen räcker som bevisning i tingsrätten. I hovrätten tillkommer dessutom DNA-bevisning eftersom sperma som bär spår av Oskars DNA hittats i Jennifers trosor. Oskar nekar till våldtäkten, men döms.
Ändå fortsätter den hätska kampanjen för att få honom friad. Detta medan Linnea inte får något stöd alls och tvingas flytta till en annan ort, 50 mil bort för att kunna gå ut nian, där hon nu går.

Den andra våldtäkten då? Ja den syftar inte på vad som hände i badhytten natten efter skolavslutningen, utan syftar på vuxenvärldens reaktion. Ett helt samhälle med skola och kyrka i spetsen tar vålddtäktskillens parti. Trots att Oskar fått byta skola inbjuds han till skolavslutningen, och applåderas när han får hedersuppdraget att dela ut blommar i kyrkan. Och rektorn på skolan då?? Hon var nog det mesigaste jag sett i den vägen. Med absolut nollkoll på vad som händer ute på internet, hade hon inte sett ett enda inlägg varken i hatkampanjen mot Linnea eller i hyllningskören för Oskar. Och prästen han menar att kyrkan är ju öppen för alla, så varför inte…. Vilken representant för den kristna kyrkan!!!

Jag är ledsen och arg. Om det finns grader av ilska så är jag nog närmast förbannad som sagt… Det är bäst att jag slutar nu innan jag slår sönder datorn eller ger mig på inredningen i mitt raseri. Så fruktansvärt USELT. Och tack SVT för granskningen!

SYND och synd

Måste ett blogginlägg som börjar med det nattsvarta ordet SYND verkligen bli mörkt och svart? Kanske inte. Låt oss se!

Det var ju synd att MoDo inte gick till slutspel. Nej det var möjligen trist, men inte alls SYND. Och inte heller är det SYND att våren dröjer. Det är kanske tråkigt, men inte SYND. Men ska vara aktsam med orden.

Ordet SYND är bibliskt och är en översättning av ett hebreiskt ord, som närmast betyder ” att missa målet”. Ordet användes under antiken som en bågskytteterm. I bibliska sammanhang används ordet första gången i samband med syndafallet, dvs. det tillfälle när mänskligheten beslöt sig för att överge Guds plan med skapelsen för att i stället försöka på egen hand. Med känt resultat…. SYND är alltså att hamna någon annanstans med sitt liv än där Gud hade planerat.

Då är miljö-och klimatmissarna SYND. Vi misshushållar med resurser, som är ändliga, och vi lämnar över en sargad och i stora stycken blödande planet till barn och barnbarn. SYND! Då är naturligtvis alla krig i alla tider SYND. Gud hade planlagt en värld, där syskon skulle leva tillsammans i fred och frid. Men hur blev det? SYND… Förtryck och utsugning av andra människor är SYND, liksom det faktum att klyftorna mellan dem som har, och dem som saknar, ökar hela tiden. SYND! Men också förtal, skvaller och baktaleri är SYND, eftersom det är oförenligt med Guds plan om kärlek och sammanhållning.

Jag är kristen. Det framgår av presentationen av mig och min blogg på den här sidan. Och det torde också ha framgått av flera blogginlägg. Åtminstone har det varit avsikten. Men i mitt frikyrkliga arv bär jag också med mig spår av den s.k. syndkatalogen. I en tid när det var viktigt för väckelsens pionjärer att på olika sätt visa det nya liv man levde tillsammans med Frälsaren, stämplades allt som hade att göra med det gamla liv, som man lämnat, som just synd. Därför blev det synd att dricka vin, något som man gjort innan man blev frälst. Det blev synd att dansa, av samma skäl. Men det har också inneburit att flera generationer frikyrkoungdomar aldrig lärde sig att dansa. Och jag hör till den gruppen. Inte SYND, men väldigt trist. Under en tid var det också synd för flickorna att ha högklackade skor, som väl möjligen är synd om fötterna. Det var synd att måla sig, att anlägga vissa typer av frisyrer mm.mm. Undrar förresten varför syndkalaogen var längre för kvinnor än för män…..

I dag talar man inte om syndkatalog, och väl är väl det. Men vi är många, som bär med oss alldeles onödiga skuld- och skamkänslor, därför att begreppet SYND feltolkades för oss.

I dag har kyrkan lämnat syndkatalogen bakom sig, men frågan är då i stället hur det märks på en människa att han eller hon är en Jesu efterföljare i dag. Det borde naturligtvis vara så att ett rättvisepatos, en vilja att i alla lägen stå upp för sanning och rätt, att stå på de svagas och utstöttas sida och att se världen i ett både globalt och lokalt perspektiv borde utmärka dagens kyrkfolk. Om det är så, är världen att gratulera. Den kommer då att förändras i den riktning Gud vill och förväntar sig. Och om inte--- så är det SYND.

Om Nattens Drottning och hur jag vanhelgade Jehova

Om man slår upp synonymer till ordet vanhelga finner man bl.a kränka, skända, ohelga, orena, häda. Så nu har du en del att välja emellan;

Jag stod där på Stockholms Central, som vanligt, är jag nästen beredd att säga nu, med kläder, som tydligt visade att jag representerade Frälsningsarmén, där jag stod. Dessutom med en insamlingsbössa i handen, och tre Stridsrop över armen. Tre, därför att det var allt jag hade kvar av de fyrtio, som jag sålt av tidningens marsnummer. Jodå, lite stolt är jag allt för det…. Då kom hon plötsligt fram till och stack fram en liten broschyr som hon ville ge mig.

Hon representerade den grupp av Vittnen för Jehova, som stått en bit längre bort och delat ut sina tidningar Vakttornet och Vakna till förbipasserande. Faktiskt delat ut. Jag undrar var dom får pengar ifrån... Dom har dessutom tidningarna på flera olika språk, en idé som jag kanske borde sno av dem… Alltnog; Hon inledde konversationen med att fråga om jag var kristen. En ovanlig fråga till en uniformerad frälsningssoldat, men ok för den! Jag besvarade frågan jakande, samtidigt som jag tyckte att hon nog borde ge sin broschyr till någon annan. När hon inte fick ge mig sin boschyr härsknade hon till och menade, efter en kort samtal om min och hennes bibel, Nya Världens upplaga, som den heter, att jag vanhelgar, kränker, skändar, ohelgar, orenar, hädar Jehovas namn. Genom min blotta närvaro, får man förmoda…. Eller därför att jag dristade mig att ha synpunkter på att deras bibelöversättning på väsentliga punkter skiljer sig från grundtexterna. Hon blev allt argare, vilket förvånade mig. Det brukar inte vara Vittnenas strategi…… Och till slut drog hon till med att ” Du kommer att få med Jehova att göra” En straffande gud, precis som israeliterna uppfattade Gamla Testamentets gud. Innan Jesus kom. Och kanske är det skillnaden mellan henne och mig. Ett personligt möte med en kärleksfull Gud. Men hon gick i alla fall, kanske för att ge broschyren till någon annan, precis som jag föreslog.

När jag sen sålt mitt fyrtionde Rop gick jag fram till de övriga i gruppen Vittnen för att berätta för dem om tant Domeij, men dom var måttligt intresserade, trots att tant Domeij själv vittnade om, att hon tillhörde de 144.000, som enl. Jehovas Vittnen, intar en särställning och skall befolka himlen.

Tant Domeij? Ja vi kallade henne så, när jag var barn. Fast hon hette Erika. Hon bodde i mina föräldrars hus i en liten lägenhet, som hon fyllde med krukväxter, som var hennes stora passion. Hon firade inte jul, som alla vi andra, minns jag. Och hon arbetade som hemsömmerska. Det var ett fint jobb i lilla Örnsköldsvik på den tiden. Hon gick hem till grosshandlarfruarna och sydde deras kläder. Och så älskade hon som sagt blommor. En gång knackade hon på hos oss sent en kväll bara för att visa oss hur Nattens Drottning blommade. Det gör den bara under en enda natt! Därav namnet. Och väldigt sällan, dessutom.

Under en period var hon Jehovas enda Vittne i Ö-vik. Och jag minns att jag tillsammans med mina föräldrar var med om hennes begravning, som var en mycket märklig tillställning.Men tydligen lite extra för Vittnena, eftersom tant Domeij var en av de utvalda 144.000

Om allt det där hade jag velat berätta för Vittnena på Centralen. Men dom var inte intresserade. Dom fortsatte bara att sprida sina irrläror.

Och, han som gav en stor slant, bara för att han gått förbi mig förra förra gången utan att ge något alls, och därför fått dåligt samvete….. Han kanske såg nåt annat än en som stod där och vanhelgade. Jag tror faktiskt det och tänker fortsätta