Filmen Änglavakt hade premiär i fredags. I filmen lever det välbärgade paret Ernst (Mikael Nyqvist) och Cecilia (Izabella Scorupco) ett perfekt och välordnat liv. Men paret råkar ut för alla föräldrars mardröm: att se sitt barn ligga hjärnskadat på en intensivvårdsavdelning med små utsikter att klara sig. Deras olika sätt att se på livet - han är rationell och jobbar på försäkringsbolag, medan hon är lite flummigare och tror på ödet - blir plötsligt, när katastrofen inträffar, ett stort problem. Men när allt ser som mörkast ut dyker främlingen Walter upp, absurt nog spelad av franske Tchéky Karyo. Med dans, sång och altruism vill han hjälpa paret till ökad självkännedom. Han kommer som änglavakt från högre makter…… Tänk om änglarna talar franska!! Detta apropå ett blogginlägg härom dagen.....
Är det kanske nu så, att högre makter, änglar och gudasända väsen ska ersätta demoner och blodsugande vampyrer på vita duken? Låt oss hoppas det i alla fall. Recensenterna är tämligen överens om att filmen har ett religiöst eller åtminstone kvasireligiöst budskap - Ängeln Walter uppmanar det förtvivlade paret att se framåt och tappa aldrig hoppet. I övrigt har väl recensionerna varit ganska svala. Men några recensenter vågar alltså t.o.m ta begreppet högre makter i sin mun eller var nu recensenter tar ord någonstans. Högre makter är väl f.ö. det närmaste svenska journalister vågar komma ordet Gud. När karibiska sprinters och brasilianska fotbollsspelare knäfaller och tackar sin Gud för segern, så rapporteras det i svenska media i bästa fall som att dom tackar ”högre makter”
Jag har inte sett filmen än, men ok för recensionerna ändå! Bättre med en halvskral film om änglar än massor om vampyrer som tonårstjejer förälskar sig i. Och kanske är det dessutom så att kyrkan och den kristna tron kan få draghjälp. Igen i så fall. Det är nämligen långt ifrån första gången, som konsten, och ibland vetenskapen också förresten, har öppnat dörren för det kristna evangeliet. Men tyvärr har kyrkan nästan alltid missat chansen. Kristna människor har gått och sett filmen, eller besökt teater eller vetenskapliga debatter, där frågor om liv och död, himmel och helvete aktualiserats, men utan att sen föra upp dessa livsfrågor på kyrkans egen dagordning. Minns Du filmen Änglar- finns dom? Det var med Jarl Kulle och Christina Schollin, alltså för hundra år sen….. Där ägnade sig kyrkan åt att förfasa sig över samlag och porrscener i stället för att försöka ge ett kristet svar på frågan om änglar finns. Och de flesta av Ingemar Bergmans filmer lyfter ju fram existentiella livsåskådningfrågor hela tiden. Liksom Jonas Gardell och många andra. Men kyrkans svar har i stort sett uteblivit. På sin höjd har man kunnat samla kyrkfolk till demonstationer utanför biografen om budskapet inte passat.
Och nu har kyrkan chansen igen. Finns det verkligen skyddsänglar? Vad säger Bibeln? Vilken roll spelar dom i så fall? Är Gud bara god? Och har Han all makt, verkligen? Var kommer i så fall ondska, olyckor och annat elände ifrån? Blir det tyst från kyrkans håll igen, blir det demonstrationer mot att skyddsängeln både använder svordomar och dricker rödvin, eller ska kyrkan den här gången ta en seriös diskussion om filmens budskap?
”Om dessa tiger ska stenarna ropa”, sa Jesus själv….
söndag 21 mars 2010
lördag 20 mars 2010
Så svårt—men ändå så självklart
Den 31-åriga kvinnan är totalförlamad. I ett brev vädjar hon nu till Socialstyrelsen om att få dö.”Det är min uttryckliga önskan att respiratorn stängs av efter det att jag har sövts”,skriver kvinnan.Sedan sex års ålder har hon varit bunden vid en respirator. Hon lider av en allvarlig,obotlig, neurologisk sjukdom och hennes tillstånd försämras gradvis. ” Jag kan inte andas själv. Inte ens ett enda andetag. Jag kan ej heller röra mig någonting”,skriver hon i brevet som dikterats för två kuratorer vid Danderyds sjukhus, enligt Svenska Dagbladet.
Kvinnan ber Socialstyrelsen om att få avsluta sitt liv på ett värdigt sätt "så länge jag ännu har kropp och hjärna i behåll".
Ingemar Engström, läkare och ordförande i Läkaresällskapets etiska delegation, ger kvinnan sitt stöd. Den här patientens önskemål om att få avbryta behandlingen måste tillgodoses. Allt annat är tvångsvård. Det här är enligt kolleger en fullt beslutskapabel person som under lång tid uttryckt en önskan om att få dö, säger han till SvD. Enligt honom har kvinnans ansvariga läkare vänt sig till Läkaresällskapet för råd. Delegationen har nu skrivit brev till Socialstyrelsen för att få ett klarläggande.
Så svårt—men ändå så självklart. Jag bad i går mina vänner på Facebook om deras åsikt i ärendet. Inte många hörde av sig, vilket inte alls är konstigt. Frågan är jättesvår. Har jag rätten till mitt eget liv? Är inte sjukvårdens uppgift att bota, lindra och trösta—i den ordningen? Och måste jag inte kunna lita på att det är just det sjukvården sysslar med, och ingenting annat?
Men den här kvinnan har inget liv. Hon existerar bara med hjälp av respiratorn och har så gjort i 25 av sina 31 levnadsår. Hon ber nu inte om någon form av aktiv dödshjälp utan bara om att slippa sin existensuppehållande ”vård”. Hon är vid sina sinnens fulla bruk, och har skrivit ( med hjälp av två kuratorer) ett klart och redigt brev med en anhållan om att få dö en värdig död.
För mig är det självklart att hennes önskan skall beviljas av Socialstyrelsen. Vi måste ha rätt att bestämma över vår egen kropp och välja bort smärta och ångest i livets slutskede. Vi måste ges rätten att själva bestämma om vården ska avslutas, om vi lider av en sjukdom som det inte finns någon bot för. I Socialstyrelsens riktlinjer från 1992 står bl. a att ”Alla människor har rätt att få bestämma över sitt eget liv , få bästa möjliga vård och att få dö under värdiga former”. Riktlinjerna är dessutom allmänna eftersom varje patient måste bedömas individuellt. Men det står också att "en grundläggande regel är att åtgärder, vars enda syfte är att orsaka en patients död, aldrig är tillåtna – inte ens om patienten själv begär det”.
Så svårt, men ändå för mig: så självklart
Kvinnan ber Socialstyrelsen om att få avsluta sitt liv på ett värdigt sätt "så länge jag ännu har kropp och hjärna i behåll".
Ingemar Engström, läkare och ordförande i Läkaresällskapets etiska delegation, ger kvinnan sitt stöd. Den här patientens önskemål om att få avbryta behandlingen måste tillgodoses. Allt annat är tvångsvård. Det här är enligt kolleger en fullt beslutskapabel person som under lång tid uttryckt en önskan om att få dö, säger han till SvD. Enligt honom har kvinnans ansvariga läkare vänt sig till Läkaresällskapet för råd. Delegationen har nu skrivit brev till Socialstyrelsen för att få ett klarläggande.
Så svårt—men ändå så självklart. Jag bad i går mina vänner på Facebook om deras åsikt i ärendet. Inte många hörde av sig, vilket inte alls är konstigt. Frågan är jättesvår. Har jag rätten till mitt eget liv? Är inte sjukvårdens uppgift att bota, lindra och trösta—i den ordningen? Och måste jag inte kunna lita på att det är just det sjukvården sysslar med, och ingenting annat?
Men den här kvinnan har inget liv. Hon existerar bara med hjälp av respiratorn och har så gjort i 25 av sina 31 levnadsår. Hon ber nu inte om någon form av aktiv dödshjälp utan bara om att slippa sin existensuppehållande ”vård”. Hon är vid sina sinnens fulla bruk, och har skrivit ( med hjälp av två kuratorer) ett klart och redigt brev med en anhållan om att få dö en värdig död.
För mig är det självklart att hennes önskan skall beviljas av Socialstyrelsen. Vi måste ha rätt att bestämma över vår egen kropp och välja bort smärta och ångest i livets slutskede. Vi måste ges rätten att själva bestämma om vården ska avslutas, om vi lider av en sjukdom som det inte finns någon bot för. I Socialstyrelsens riktlinjer från 1992 står bl. a att ”Alla människor har rätt att få bestämma över sitt eget liv , få bästa möjliga vård och att få dö under värdiga former”. Riktlinjerna är dessutom allmänna eftersom varje patient måste bedömas individuellt. Men det står också att "en grundläggande regel är att åtgärder, vars enda syfte är att orsaka en patients död, aldrig är tillåtna – inte ens om patienten själv begär det”.
Så svårt, men ändå för mig: så självklart
fredag 19 mars 2010
Bekymra dej inte! Det löser sig. Typ…
Jag var på bönemöte i går. Eller mötte min cellgrupp, som det heter på lite uppfräschat frikyrkospråk. Varje verksamhet har ju sitt eget fikonspråk. Frikyrkan har t.o.m ett eget namn på sitt fikonspråk, nämligen Kanaans tungomål. Och cellgrupp är möjligen en del av detta tungomål. Hur som helst så möttes vi, en grupp medlemmar av Vasakåren i går kväll för att be tillsammans. Vi gör det varannan torsdag och det känns stort och viktigt!
I går samlade vi våra tankar omkring vad som EGENTLIGEN är viktigt i livet. Vi gjorde det utifrån en bibeltext ur Jesu bergspredikan om blommorna och fåglarna, som inte bryr sig, men som Gud ändå förser, så att dom klarar sig. Se på blommorna på marken…… och se på fåglarna under himlen… Dom sliter inte och strävar, som vi. Men det löser sig ändå för dom. Och slutklämmen i Jesu undervisning: Gör er inga bekymmer! Mer om löser sig kommer sedan, förresten.
Tänk om jag vågade ta till mej lite mer av detta sorglöshetens evangelium. Det handlar inte om ansvarslöshet, absolut inte. Blommorna måste själva växa och fåglarna måste lyfta sina vingar själva. Men Gud förser hela tiden med resurserna för flygandet och växandet. Det handlar mer att våga lita så pass mycket på Gud, och på att ha vill ge mig allt vad jag behöver, att jag får tid och ork att fokusera mer på det verkligt viktiga i livet.När den kristna fösamlingen blir fylld av människor med den tillliten, då blir församlingen något annat än en förening för människor med religiösa intressen. Typ!
Och då kanske jag också kan låta bli att irritera mig över sånt som är alldeles oviktigt. Typ. Men det var just det där ordet typ, typ. Jag försöker, liksom , att låta bli, va, att irritera mig på det, liksom, men kan inte låta bli, typ! Jag ba blir så irriterad, liksom, när folk, va, måste lägga till, liksom, en massa onödiga ord, typ. Och han ba, och dom, ba, och vi ba och ni, liksom. Typ! Och man kan rada upp fler ord. Pucko t.ex. Som dessutom har genererat verbet puckat. Åtminstone i den verbformen. Men medge att det låter puckat, liksom. Här krävs ett språkligt renhållningsarbete, liksom. Och man undrar vad skolorna gör åt det, typ? Och Språkrådet, vad gör dom, va?
Men med tiden kanske allt löser sig. Både koncentration på det som är viktigt i livet, och nån sorts språklig renhållning. Löser sig, förresten. Är inte det också ett sånt där onödigt tillägg, typ? Åtminstone ibland. Fast flera hip-hopartister har riktigt bra texter som innehåller en försäkran om att det ska lösa sig.Jag gillar t.ex Timbuktu, och hans lyrik. Är det inte det, förresten, som är evangelium? Att det löser sig, om jag bara vågar lita på Gud.
Typ, liksom!
I går samlade vi våra tankar omkring vad som EGENTLIGEN är viktigt i livet. Vi gjorde det utifrån en bibeltext ur Jesu bergspredikan om blommorna och fåglarna, som inte bryr sig, men som Gud ändå förser, så att dom klarar sig. Se på blommorna på marken…… och se på fåglarna under himlen… Dom sliter inte och strävar, som vi. Men det löser sig ändå för dom. Och slutklämmen i Jesu undervisning: Gör er inga bekymmer! Mer om löser sig kommer sedan, förresten.
Tänk om jag vågade ta till mej lite mer av detta sorglöshetens evangelium. Det handlar inte om ansvarslöshet, absolut inte. Blommorna måste själva växa och fåglarna måste lyfta sina vingar själva. Men Gud förser hela tiden med resurserna för flygandet och växandet. Det handlar mer att våga lita så pass mycket på Gud, och på att ha vill ge mig allt vad jag behöver, att jag får tid och ork att fokusera mer på det verkligt viktiga i livet.När den kristna fösamlingen blir fylld av människor med den tillliten, då blir församlingen något annat än en förening för människor med religiösa intressen. Typ!
Och då kanske jag också kan låta bli att irritera mig över sånt som är alldeles oviktigt. Typ. Men det var just det där ordet typ, typ. Jag försöker, liksom , att låta bli, va, att irritera mig på det, liksom, men kan inte låta bli, typ! Jag ba blir så irriterad, liksom, när folk, va, måste lägga till, liksom, en massa onödiga ord, typ. Och han ba, och dom, ba, och vi ba och ni, liksom. Typ! Och man kan rada upp fler ord. Pucko t.ex. Som dessutom har genererat verbet puckat. Åtminstone i den verbformen. Men medge att det låter puckat, liksom. Här krävs ett språkligt renhållningsarbete, liksom. Och man undrar vad skolorna gör åt det, typ? Och Språkrådet, vad gör dom, va?
Men med tiden kanske allt löser sig. Både koncentration på det som är viktigt i livet, och nån sorts språklig renhållning. Löser sig, förresten. Är inte det också ett sånt där onödigt tillägg, typ? Åtminstone ibland. Fast flera hip-hopartister har riktigt bra texter som innehåller en försäkran om att det ska lösa sig.Jag gillar t.ex Timbuktu, och hans lyrik. Är det inte det, förresten, som är evangelium? Att det löser sig, om jag bara vågar lita på Gud.
Typ, liksom!
torsdag 18 mars 2010
Candace och Cornell, Lisen och Jehovas Vittnen
Candace och Cornell. Det är så dom heter, mina nya kårledare, själasörjare och herdar. Och Voeller i efternamn. Dom kommer till Sverige och Vasakåren den 19 juli från USA. Ett ganska ovanligt grepp med kårledare från ett annat land, trots att ju Frälsningsarmén är en jättestor internationell familjegemenskap. Jag har nära två miljoner syskon i drygt 100 länder i alla världsdelar. Det är stort i en värld, som trots allt tal om internationalisering och globalisering är så trångt nationalistisk på så många områden. Vi har ju inte glömt klimatmötet i Köpenhamn. Där var dom stora inte så globala minsann… Men nu ska alltså globaliseringen flytta in på Vasakåren, och det känns spännande...
Jag vet inget alls om dem, men har i alla fall blivit vän med dem på Facebook, och det är ju alltid en bra början. Från många års kontakter med Frälsningsarmén i USA vet jag i alla fall, att det kan bli en intressant mix av olika frälsningsarmékulturer. Men det är väl det som är globalisering, eller åtminstone en del av den. Spännande ska det i alla fall bli att välkomna dem in i vår gemenskap. Trots att språket säkert kommer att sätta upp lite hinder, åtminstone i början. Detta trots att hon, Candace , tycks ha nån form av svensk eller åtminstone skandinavisk bakgrund.
Apropå språk förresten. Jag försökte mig på en konversation på franska i går på Centralen. Det gick inte så bra, och Lisen Lovén, som lärt mig all franska jag kan, eller snarare har kunnat, skulle nog ha gråtit över hur resultatet av hennes ansträngningar lät….. Jag hade denna Lisen som lärare i franska under ett år på gymnasiet för hundra år sen, och under det året hörde vi henne aldrig säga ett enda ord på svenska. En utsökt metod för språkinlärning, och inte blev det sämre av att hon skrev svarta tavlan, som faktiskt var svart och en krittavla på den tiden, överfull med text minst ett par, tre, gånger varje lektion. Men det hjälpte föga i går på Centralen, och jag undrar, om den franska damen förstod varifrån tåget till Uppsala skulle gå. En uniformerad frälsningssoldat på Stockholms central tas annars ibland som en SJ-anställd. Så långt har anonymiteten gått, även om jag sluppit glåpord om vinterns tågkaos.
Annars är ropförsäljningen på Centralen en av veckans höjdpunkter. Frälsningsarmén syns, och jag träffar mängder av trevliga människor, som tycker om att vi finns där i vimlet. Och sen säljer jag ju lite tidningar också. I går fick jag också tillfälle att rätta ut frågetecknen ( eller åtminstone några) hos den unga tjejen, som undrade vad det är för skillnad mellan oss och Jehovas Vittnen, som ju också står där med Vakna och Vakttornet. All skillnad i världen, förklarade jag. Och främst då synen på Jesus och frälsningen. Jehovas vittnen anser inte att Jesus är identisk med guden Jehova, men att han är sin fars avbild. Han är skapad direkt av Jehova och fanns med vid universums skapelse, i form av ärkeängeln Mikael. Den klassiska kristna treenighetsläran, att Fadern, Sonen och den helige Ande är tre i en, avvisas helt. I sin egen bibelöversättning har man infört namnet Jehova 137 gånger, trots att namnet inte finns med någonstans i de bevarade grundtexterna. Fast allt det där hann jag ju inte berätta för tjejen på Centralen. Men hon fick med sig ett Stridsrop....
Smått och gott om smått och stort. Det ska ju min blogg handla om enl. varudeklarationen. Och det handlar väl även det här blogginlägget, det etthundraförsta i ordningen, om…
Jag vet inget alls om dem, men har i alla fall blivit vän med dem på Facebook, och det är ju alltid en bra början. Från många års kontakter med Frälsningsarmén i USA vet jag i alla fall, att det kan bli en intressant mix av olika frälsningsarmékulturer. Men det är väl det som är globalisering, eller åtminstone en del av den. Spännande ska det i alla fall bli att välkomna dem in i vår gemenskap. Trots att språket säkert kommer att sätta upp lite hinder, åtminstone i början. Detta trots att hon, Candace , tycks ha nån form av svensk eller åtminstone skandinavisk bakgrund.
Apropå språk förresten. Jag försökte mig på en konversation på franska i går på Centralen. Det gick inte så bra, och Lisen Lovén, som lärt mig all franska jag kan, eller snarare har kunnat, skulle nog ha gråtit över hur resultatet av hennes ansträngningar lät….. Jag hade denna Lisen som lärare i franska under ett år på gymnasiet för hundra år sen, och under det året hörde vi henne aldrig säga ett enda ord på svenska. En utsökt metod för språkinlärning, och inte blev det sämre av att hon skrev svarta tavlan, som faktiskt var svart och en krittavla på den tiden, överfull med text minst ett par, tre, gånger varje lektion. Men det hjälpte föga i går på Centralen, och jag undrar, om den franska damen förstod varifrån tåget till Uppsala skulle gå. En uniformerad frälsningssoldat på Stockholms central tas annars ibland som en SJ-anställd. Så långt har anonymiteten gått, även om jag sluppit glåpord om vinterns tågkaos.
Annars är ropförsäljningen på Centralen en av veckans höjdpunkter. Frälsningsarmén syns, och jag träffar mängder av trevliga människor, som tycker om att vi finns där i vimlet. Och sen säljer jag ju lite tidningar också. I går fick jag också tillfälle att rätta ut frågetecknen ( eller åtminstone några) hos den unga tjejen, som undrade vad det är för skillnad mellan oss och Jehovas Vittnen, som ju också står där med Vakna och Vakttornet. All skillnad i världen, förklarade jag. Och främst då synen på Jesus och frälsningen. Jehovas vittnen anser inte att Jesus är identisk med guden Jehova, men att han är sin fars avbild. Han är skapad direkt av Jehova och fanns med vid universums skapelse, i form av ärkeängeln Mikael. Den klassiska kristna treenighetsläran, att Fadern, Sonen och den helige Ande är tre i en, avvisas helt. I sin egen bibelöversättning har man infört namnet Jehova 137 gånger, trots att namnet inte finns med någonstans i de bevarade grundtexterna. Fast allt det där hann jag ju inte berätta för tjejen på Centralen. Men hon fick med sig ett Stridsrop....
Smått och gott om smått och stort. Det ska ju min blogg handla om enl. varudeklarationen. Och det handlar väl även det här blogginlägget, det etthundraförsta i ordningen, om…
onsdag 17 mars 2010
Jubileum
Jag firar jubileum i dag. 100!! Det brukar ju firas med både pompa och ståt, om bara jubilaren orkar. Och visst, jubilaren orkar, men jubileet kommer ändå att förbigås med tystnad och i all vanlighet. Men vad då 100? Jo, det du nu sitter och läser, är mitt ett hundrade blogginlägg! Det heter blogginlägg och inte blogg, det bestämdes tidigt efter konsultationer med mer erfarna bloggare. Bloggen är liksom hela paketet, ramen runt det hela, och inläggen är det man fyller denna ram med. Enl. min varudeklaration har ramen varit ”smått och gott om smått och stort”, nån sorts pytt-i-panna-blogg alltså, och det har ju gjort det hela lite enklare. Enklare än om bloggen bara hade handlat om t.ex ångermanlänningar i förskingringen eller varför jag inte drabbats av av sudokufebern. 100 inlägg om sånt hade blivit både jobbigt för kreativiteten och ytterst tråkigt för dej, käre läsare.
Jag har alltså hållit mig inom en vid ram av både smått och stort. Jag har bloggat om skolminnen och gamla lärare. Minns Lill-Klas och hans eminenta föreläsningar om Hawaiis historia! Vinter-OS har ju också avhållits, eller utkämpats, eller vad ett vinter-OS nu gör, så det har ju fått sin beskärda del av utrymmet. Heder åt Sverige förresten! Det vet jag inte om jag skrev medan det pågick. Om jag glömde det, kan det ha berott på att sena kvällar och nätter, när Hellner, Kalla och dom övriga var igång är inte riktigt min tid på dygnet. Om du tittar när de flesta av mina hundra inlägg är publicerade så förstår du när min tid inträffar!!!! Men Tre Kronors devalverade insats ( värde 1.50 kanske) borde jag nog ha kommenterat mer. Men hockeyn har ju fått sin plats ändå genom MoDos PRAKTFIASKO. Med flera tusen NHL-matcher i bagaget och anförda av Foppa, torskar dom ändå mot Södertälje i en direkt avgörande match och missar slutspelet. Så uruselt att det vore värt en egen blogg, och inte bara några irriterade inlägg.
Irriterat är förresten bara förnamnet på känsloläget när jag bloggat om vädret och SNÖN. Jag håller just som bäst på att försöka övertala hustrun att vi ska tillbringa nästa vinter någon annanstans, och vi får se hur den kampanjen avlöper. Det som kan avhålla mig från en vinteremigration till sol och värme skulle i så fall vara familj och barnbarn. Dom har f.ö. också fått plats inom ramen smått och stort. Minns mina svårigheter med att reda ut vem som är släkt med vem och den danske mågens ständiga påpekanden om Sydafrika…. Eller de halvsvenska barnbarnen som redan lärt sig att ”sammen bliver vi klugare” En ytterst viktig lärdom! Dom fyra barnbarnen vore också värda en alldeles egen kärleksblogg!!
Som kristen och frälsningssoldat har ju frågor om Bibeln, kristen tro och kyrkolivets utveckling fått plats. Det utlovade jag redan i bloggens programförklaring, och mer om den varan torde följa. Liksom mer om folkbildningens roll i ett samhälle, som får alltmer tillgång till kunskap ,men där alltfler tycks bli allt mindre bildade. Lite partipolitik har jag också vågat mig på. Kunde av olika skäl inte ge mig ut på det fältet förra gången jag var ute i bloggosfären, men nu är fältet fritt att ge sig på brister i samhället med mina socialdemokratiska glasögon på. Och det känns riktigt fint och spännande.
Jag har dock saknat kommentarer till mina inlägg. Du har väl sett att det finns utrymme för kommentarer i slutet av varje inlägg. Särskilt många såna har jag inte fått. Men jag har väl varit för snäll eller för menlös i mitt tyckande, kanske. Men välkommen att tycka till!
100 blogginlägg är ju egentligen ingenting i sammanhanget. En god vän till mig närmar sig 500. Men hon ( för det är en hon) har ju också ett tidsmässigt försprång, i det att hon gav sig ut i bloggosfären långt tidigare än jag. Och hon håller på Södertälje i hockey, så jag kan väl vänta några kvalfyllda inlägg från det hållet kan jag tro…...
Det är alltså långt till 500 inlägg och i stället för att fira jubileum så fortsätter jag att skriva smått och gott om smått och stort. Sommarens stora bröllop väntar ju, liksom alla fotbollsmatcher i alla serier. Och valrörelsen, valet, segern och regeringsskiftet. Det finns mycket att blogga om…..
Jag har alltså hållit mig inom en vid ram av både smått och stort. Jag har bloggat om skolminnen och gamla lärare. Minns Lill-Klas och hans eminenta föreläsningar om Hawaiis historia! Vinter-OS har ju också avhållits, eller utkämpats, eller vad ett vinter-OS nu gör, så det har ju fått sin beskärda del av utrymmet. Heder åt Sverige förresten! Det vet jag inte om jag skrev medan det pågick. Om jag glömde det, kan det ha berott på att sena kvällar och nätter, när Hellner, Kalla och dom övriga var igång är inte riktigt min tid på dygnet. Om du tittar när de flesta av mina hundra inlägg är publicerade så förstår du när min tid inträffar!!!! Men Tre Kronors devalverade insats ( värde 1.50 kanske) borde jag nog ha kommenterat mer. Men hockeyn har ju fått sin plats ändå genom MoDos PRAKTFIASKO. Med flera tusen NHL-matcher i bagaget och anförda av Foppa, torskar dom ändå mot Södertälje i en direkt avgörande match och missar slutspelet. Så uruselt att det vore värt en egen blogg, och inte bara några irriterade inlägg.
Irriterat är förresten bara förnamnet på känsloläget när jag bloggat om vädret och SNÖN. Jag håller just som bäst på att försöka övertala hustrun att vi ska tillbringa nästa vinter någon annanstans, och vi får se hur den kampanjen avlöper. Det som kan avhålla mig från en vinteremigration till sol och värme skulle i så fall vara familj och barnbarn. Dom har f.ö. också fått plats inom ramen smått och stort. Minns mina svårigheter med att reda ut vem som är släkt med vem och den danske mågens ständiga påpekanden om Sydafrika…. Eller de halvsvenska barnbarnen som redan lärt sig att ”sammen bliver vi klugare” En ytterst viktig lärdom! Dom fyra barnbarnen vore också värda en alldeles egen kärleksblogg!!
Som kristen och frälsningssoldat har ju frågor om Bibeln, kristen tro och kyrkolivets utveckling fått plats. Det utlovade jag redan i bloggens programförklaring, och mer om den varan torde följa. Liksom mer om folkbildningens roll i ett samhälle, som får alltmer tillgång till kunskap ,men där alltfler tycks bli allt mindre bildade. Lite partipolitik har jag också vågat mig på. Kunde av olika skäl inte ge mig ut på det fältet förra gången jag var ute i bloggosfären, men nu är fältet fritt att ge sig på brister i samhället med mina socialdemokratiska glasögon på. Och det känns riktigt fint och spännande.
Jag har dock saknat kommentarer till mina inlägg. Du har väl sett att det finns utrymme för kommentarer i slutet av varje inlägg. Särskilt många såna har jag inte fått. Men jag har väl varit för snäll eller för menlös i mitt tyckande, kanske. Men välkommen att tycka till!
100 blogginlägg är ju egentligen ingenting i sammanhanget. En god vän till mig närmar sig 500. Men hon ( för det är en hon) har ju också ett tidsmässigt försprång, i det att hon gav sig ut i bloggosfären långt tidigare än jag. Och hon håller på Södertälje i hockey, så jag kan väl vänta några kvalfyllda inlägg från det hållet kan jag tro…...
Det är alltså långt till 500 inlägg och i stället för att fira jubileum så fortsätter jag att skriva smått och gott om smått och stort. Sommarens stora bröllop väntar ju, liksom alla fotbollsmatcher i alla serier. Och valrörelsen, valet, segern och regeringsskiftet. Det finns mycket att blogga om…..
tisdag 16 mars 2010
DUO
En duo står oftast för två av någonting. Men duo kan också vara något annat och stå för tre av något. Det kan t.ex. stå för Dalarö-Utö-Ornö t.ex. Och dess socialdemokratiska förening, där jag är medlem sedan förra året. Och i går deltog jag i mitt livs första partipolitiska möte, nämligen årsmötet i denna förening. Föreningen har 23 medlemmar, och medelåldern är hög. Detta trots att inflyttningen främst till Dalarö är stor, och att det främst är unga barnfamiljer som flyttar in. Men partiet når dem inte. Ett problem, som jag väl känner igen från andra sammanhang… Och samtalen gled frapperande ofta tillbaka till hur mycket bättre det var förr. Vi, dvs socialdemokraterna i DUO, såg till att det till och med fanns egen barnmorska på Dalarö. Minsann! Bättre förr! Det känns också igen från mina andra sammanhang…..
Årsmöten är nu sällan några särskilt upphetsande tillställningar, och ramarna var dom samma som som alla de årsmöten i andra sammanhang, som jag bevistat genom åren. Verksamhetsberättelsen genomgicks och godkändes, liksom den ekonomiska berättelsen. Revisorerna sa sitt, och styrelsen fick ansvarfrihet. Ny styrelse valdes genom omval, budget för det nu påbörjade året godkändes och verksamhetsplanen antogs. Inget alls att bli upphetsad över, med andra ord. Och mitt livs första politiska uppdrag blev att vara justeringsman vid ett årsmöte…. Jag undrar hur Mona började??
Men intressant var att lyssna till ”vår” man i landstinget, Staffan Holmberg, tidigare kommunalråd i kommunen under många år. Staffan gav en fin bild av landstingets jobb med sjukvården och kollektivtrafiken i länet. Det är fantastiskt hur borgarna under sin korta tid med sitt s.k. Vårdval Stockholm lyckats dränera länets fattiga områden på sjukvårdsresurser! Halverade resurser t.ex i Jordbro och fördubblade på Östermalm. Åt den som har ska vara givet….. Och hur dumt var det inte att i kollektivtrafiken återinföra den zon-indelning som vi avskaffat och ta bort den enhetstaxa som vi infört?
En genomgående röd tråd var naturligtvis att förfallet är borgarnas fel. Och så är det naturligtvis, åtminstone delvis. Men varför har vi låtit det gå dithän? Vad berodde den katastrofala valförlusten 2006 på? Är den enda förklaringen att folk var trötta på Göran Persson och på hans stil? HSB, Han Som Bestämmer…. Naturligtvis inte, och just nu pågår ju djupgående analyser för att undvika en upprepning vid höstens val. Då ska den röd-gröna alliansen stå redo för en ny och rättvisare politik. När vi vinner valet....
Om vi vinner valet.... Det var en fras, som ofta upprepades under kvällens samtal. Jag sa inget, som det anstår en nykomling, men tänkte i mitt stilla sinne: När vi vinner valet, ska det väl heta. Två korta ord, men en stor skillnad i inställning, ändå. Om, utifall att, eller när, jo i september. Framtidstron fanns i alla fall i några inlägg. När vi vinner valet ska vi satsa mer på välfärdsfrågorna för de fastboende i skärgården och tro mindre på turismen som lösningen på alla problem. Och då ska vi se till att det blir tätare bussförbindelser till Handen och en ny, mindre farlig busshållplats längs vägen. Jordnära och viktiga frågor.
Naturligtvis har jag med detta inte inlett någon ny karriär. Det räcker varken ork eller lust till för. Jag ger den kraft jag har, även fortsättningsvis till Frälsningsarmén. Men det är intressant att vara med på ett litet hörn även i en annan samhällsbyggnadsprocess, som man tror på. Och något ska jag nog kunna bidra med. Inte minst med min erfarenhet från folkbildning och folkrörelsearbete i andra sammanhang. När vi vinner valet.....
Årsmöten är nu sällan några särskilt upphetsande tillställningar, och ramarna var dom samma som som alla de årsmöten i andra sammanhang, som jag bevistat genom åren. Verksamhetsberättelsen genomgicks och godkändes, liksom den ekonomiska berättelsen. Revisorerna sa sitt, och styrelsen fick ansvarfrihet. Ny styrelse valdes genom omval, budget för det nu påbörjade året godkändes och verksamhetsplanen antogs. Inget alls att bli upphetsad över, med andra ord. Och mitt livs första politiska uppdrag blev att vara justeringsman vid ett årsmöte…. Jag undrar hur Mona började??
Men intressant var att lyssna till ”vår” man i landstinget, Staffan Holmberg, tidigare kommunalråd i kommunen under många år. Staffan gav en fin bild av landstingets jobb med sjukvården och kollektivtrafiken i länet. Det är fantastiskt hur borgarna under sin korta tid med sitt s.k. Vårdval Stockholm lyckats dränera länets fattiga områden på sjukvårdsresurser! Halverade resurser t.ex i Jordbro och fördubblade på Östermalm. Åt den som har ska vara givet….. Och hur dumt var det inte att i kollektivtrafiken återinföra den zon-indelning som vi avskaffat och ta bort den enhetstaxa som vi infört?
En genomgående röd tråd var naturligtvis att förfallet är borgarnas fel. Och så är det naturligtvis, åtminstone delvis. Men varför har vi låtit det gå dithän? Vad berodde den katastrofala valförlusten 2006 på? Är den enda förklaringen att folk var trötta på Göran Persson och på hans stil? HSB, Han Som Bestämmer…. Naturligtvis inte, och just nu pågår ju djupgående analyser för att undvika en upprepning vid höstens val. Då ska den röd-gröna alliansen stå redo för en ny och rättvisare politik. När vi vinner valet....
Om vi vinner valet.... Det var en fras, som ofta upprepades under kvällens samtal. Jag sa inget, som det anstår en nykomling, men tänkte i mitt stilla sinne: När vi vinner valet, ska det väl heta. Två korta ord, men en stor skillnad i inställning, ändå. Om, utifall att, eller när, jo i september. Framtidstron fanns i alla fall i några inlägg. När vi vinner valet ska vi satsa mer på välfärdsfrågorna för de fastboende i skärgården och tro mindre på turismen som lösningen på alla problem. Och då ska vi se till att det blir tätare bussförbindelser till Handen och en ny, mindre farlig busshållplats längs vägen. Jordnära och viktiga frågor.
Naturligtvis har jag med detta inte inlett någon ny karriär. Det räcker varken ork eller lust till för. Jag ger den kraft jag har, även fortsättningsvis till Frälsningsarmén. Men det är intressant att vara med på ett litet hörn även i en annan samhällsbyggnadsprocess, som man tror på. Och något ska jag nog kunna bidra med. Inte minst med min erfarenhet från folkbildning och folkrörelsearbete i andra sammanhang. När vi vinner valet.....
måndag 15 mars 2010
Kapad!
Jag har blivit kapad! Ja det vill säga inte jag personligen, men väl en av mina adressböcker. Min adressbok på hotmail utsattes nån gång under gårdagen för att någon helt enkelt tog över den och skickade ut en länk från "mig" med reklam för Viagra! Så vad göra? Naturligtvis skickade jag först ut ett meddelande till alla adresser där om vad som hänt. Jag har inte börjat dryga ut pensionen på detta sätt. Samma meddelande sitter( ligger, hänger, eller vad det nu gör)nu även på Facebook. Och så meddelas det även här och på detta sätt. JAG HAR INTE BLIVIT VIAGRAOMBUD!! Men sen blir jag lite fundersam också. Vem har kommit över min adressbok, och varför just min? Och med vilka avsikter? Förmodligen bara för att djäklas, men om man,dvs.jag, vore lagd åt att tro på konspirationsteorier, kunde man,dvs.jag, misstänka det värsta…. Och så blir man, dvs. fortfarande jag, lite nyfiken också; hur gör dom egentligen? Hur kommer man, och nu handlar man om någon annan, över en annans adressbok? Man , och nu är det kanske jag igen, kunde ju bilda en grupp på Facebook, för att diskutera just detta…… Fast det kanske finns redan, förresten.
Facebook är annars en väldigt spännande och intressant uppfinning med säkert näst intill oändliga möjligheter. Jag har sagt det förut,och det tål att upprepas; det är nästan en heltidssyssla att sköta Facebook och utnyttja alla dess erbjudanden. Jag lärde en gång mina barn att bokläsning förser läsaren med en utsträckt verklighet. Och det stämmer verkligen! Och så klok men blir av bokläsande. "Av att läsa blir man klok, så därför läs varenda bok!" Men det gäller faktiskt också Facebook. Det kanske är just därför som det heter Face Book förresten …. Verkligheten utvidgas och man blir klokare. Kanske, men det finns mycket dumheter där ute också. I den virtuella verkligheten. Som kapade adressböcker t.ex.
Men det är bättre för hälsan att vara aktiv t.ex. på Facebook än att titta på tv. Det har forskningen visat. Barn blir fetare och får övervikt av att sitta ( ligga, hänga eller vad man nu gör) framför tv:n än av att vara aktiv på Facebook eller med datorn på något annat sätt. Och nu är man någon annan, eftersom undersökningen handlar om barn.Och det tycks vara just aktiviteten som är skillnaden. Man aktiverar åtminstone hjärncellerna när man sträcker ut sin verklighet på Facebook, medan man slappar med cola och chips framför tv:n.
Undras just hur mycket cola och chips som konsumerades framför hur många tv-apparater i lördags när SM i schlagersång avgjordes? Och vann rätt låt? Det var ju "This is My Life" med Anna Bergendahl som vann, vilket gör att hon får representera Sverige i Eurovision Song Contest 2010, som avgörs i Oslo 25–29 maj. Det där briljerar jag bara med för att visa, att jag faktiskt vet. Detta trots att jag inte lyssnade( eller tittade, eller kanske båda) varken på finalen, andra chansen, eller någon av de fyra deltävlingarna. Men jag lutar mig mot två MYCKET välinformerade barnbarn, och då vet jag 1) fel låt vann och 2) hon är chanslös i Oslo. Så det så.
Men kapad kan man nog bli både av facebookande och tv-tittande. I stället för att gå ut och uppleva verkligheten där ute. Känna hur vårsolen faktiskt börjar värma, se hur snön smälter, och uppleva att dagarna blir längre. För att inte tala om hur det blir med det i nästa vecka, när sommartiden kommer tillbaka. Smaka bara på ordet: sommartid. Mmmmm… Dom känslorna kan också kapa en. Och en är definitivt jag i det fallet.
Facebook är annars en väldigt spännande och intressant uppfinning med säkert näst intill oändliga möjligheter. Jag har sagt det förut,och det tål att upprepas; det är nästan en heltidssyssla att sköta Facebook och utnyttja alla dess erbjudanden. Jag lärde en gång mina barn att bokläsning förser läsaren med en utsträckt verklighet. Och det stämmer verkligen! Och så klok men blir av bokläsande. "Av att läsa blir man klok, så därför läs varenda bok!" Men det gäller faktiskt också Facebook. Det kanske är just därför som det heter Face Book förresten …. Verkligheten utvidgas och man blir klokare. Kanske, men det finns mycket dumheter där ute också. I den virtuella verkligheten. Som kapade adressböcker t.ex.
Men det är bättre för hälsan att vara aktiv t.ex. på Facebook än att titta på tv. Det har forskningen visat. Barn blir fetare och får övervikt av att sitta ( ligga, hänga eller vad man nu gör) framför tv:n än av att vara aktiv på Facebook eller med datorn på något annat sätt. Och nu är man någon annan, eftersom undersökningen handlar om barn.Och det tycks vara just aktiviteten som är skillnaden. Man aktiverar åtminstone hjärncellerna när man sträcker ut sin verklighet på Facebook, medan man slappar med cola och chips framför tv:n.
Undras just hur mycket cola och chips som konsumerades framför hur många tv-apparater i lördags när SM i schlagersång avgjordes? Och vann rätt låt? Det var ju "This is My Life" med Anna Bergendahl som vann, vilket gör att hon får representera Sverige i Eurovision Song Contest 2010, som avgörs i Oslo 25–29 maj. Det där briljerar jag bara med för att visa, att jag faktiskt vet. Detta trots att jag inte lyssnade( eller tittade, eller kanske båda) varken på finalen, andra chansen, eller någon av de fyra deltävlingarna. Men jag lutar mig mot två MYCKET välinformerade barnbarn, och då vet jag 1) fel låt vann och 2) hon är chanslös i Oslo. Så det så.
Men kapad kan man nog bli både av facebookande och tv-tittande. I stället för att gå ut och uppleva verkligheten där ute. Känna hur vårsolen faktiskt börjar värma, se hur snön smälter, och uppleva att dagarna blir längre. För att inte tala om hur det blir med det i nästa vecka, när sommartiden kommer tillbaka. Smaka bara på ordet: sommartid. Mmmmm… Dom känslorna kan också kapa en. Och en är definitivt jag i det fallet.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)