Jag gjorde himmelsfärd i går! Vad nu då? Drabbad av en plötslig förkylning då kanske? Min kära hustru, sjuksköterska sedan mer än fyrtio år, brukar nämligen påstå, att en förkylning med en temperatur på 37,5 hos en man är en nära-döden-upplevelse. Om man kan skämta om nåt sånt, har man nog aldrig varit riktigt förkyld.... Möjligen bara fött två barn eller så..... Nej jag drabbades inte av någon förkylning som gav mig en nära-döden-upplevelse, men himmelsfärd gjorde jag inte dess mindre. Och från Odenplan dessutom!! Jag var på konsert! Lite skämtsamt brukar vi ju ibland tala om den himmelska kören eller änglakören om dom som gått före, och inte lever längre. Men den här kören, men än hundra röster stark, var högst levande. Och från Sundsvall dessutom! Tre körer och en kammarorkester, också från Sundsvall, bjöd under två timmar en fullsatt Gustav Vasa kyrka på en himmelsk upplevelse. Älskade Psalmer hette konserten, och ETT STORT TACK TILL KJELL LÖNNÅ OCH ALLA MEDVERKANDE. Det var verkligen en himmelsk upplevelse. Vanliga psalmer, som vi ofta sjunger unisont, fick här i flerstämmiga sättningar en helt ny färg och en ny klang. Och som Kjell Lönnå påpekade, psalmer har som nästan inget annat, förmågan att förflytta oss i tid och rum.
Morgon mellan fjällen,
Klara bäck och flod,
Sorlande mot hällen,
Sjungen: "Gud är god,
Gud är god."
Dagen ser jag bräckas,
fram går ljusets flod,
dalarna, som väckas,
svara: "Gud är god,
Gud är god."
Skogens fåglar sjunga
med ett glättigt mod,
där på kvist de gunga,
kvittra: "Gud är god,
Gud är god."
Själ, vak upp och svara
dem med nyfött mod!
Höj din lovsång klara:
"Gud, vår Gud är god,
Gud är god."
Och vips var det morgonbön med Anna Lundgren i klass 1 A i Örnsköldsvik 1952. Eller känslan i sommarpsalmen:
1. En vänlig grönskas rika dräkt har smyckat dal och ängar.
Nu smeker vindens ljumma fläkt de fagra örtes-ängar;
Och solens ljus och lundens sus och vågens sorl bland viden
förkunna sommartiden.
2. Sin lycka och sin sommar-ro de yra fåglar prisa;
Ur skogens snår, ur stilla bo framklingar deras visa.
En hymn går opp med fröjd och hopp från deras glada kväden
från blommorna och träden
3. Men Du, o Gud, som gör vår jord så skön i sommarns stunder,
Giv, att jag aktar främst ditt ord och dina nådesunder,
Allt kött är hö, och blomstren dö och tiden allt fördriver
blott Herrens ord förbliver.
Med höga snödrivor utanför kyrkan behövdes verkligen den sommarkänslan!! Och "O store Gud", som är den mest sjungna svenska sången,trots att den bara innehåller tre ackord! ( Abba får ursäkta!) Och vilken röst han har, Karl-Magnus Fredriksson, som var en av kvällens två solister!! Och i kyrkbänken kände jag verkligen att det är "saligt att få vandra hemåt vid vår Faders hand" Och så där höll det på i två himmelska timmar.
Men avslutningen med "Härlig är jorden" ville kanske påminna om, att det kan vara ganska underbart före himmelsfärden också. Fast i går var det ganska surt här nere. Zlatan har inte gjort ett enda mål efter jul och i går blev han utbytt också... Och MoDo försatte sin förmodligen sista chans att gå till slutspel. Men i Kånken tog sej Salem Al Fakir och Ola till finalen i Globen..... Alltid något. På tal om Globen och om himmelsfärd, förresten.Med Sky View kan en gondol numera ta dej på en hisnande resa 130 meter upp i luften längs Globens utsida. Nej tack, jag avstår. Kaknästornet finns ju redan om man vill ha den oslagbara utsikt, som Globen lockar med.
söndag 7 februari 2010
lördag 6 februari 2010
Vi var ju så många.....
"Jag tillhör Frälsningsarmén sedan ungdomen, och min kristna tro har alltid varit viktig för mig". Jag börjar i dag med ett citat ur min egen presentation av min blogg. Du kan själv läsa den i högerspalten på¨bloggsidan. Och det är sant. Jag kom tidigt med i ett kristet ungdomsarbete, som kom att forma min syn på livet och på världen. Och vi var ju så många som var med. Jag påminns ibland om det, när jag träffar gamla vänner från förr, eller ser nån av dem i TV. Jo, det förekommer det också. Men många av dem är inte med längre. Och då tänker jag inte främst på Frälsningsarmén eller på någon annan kyrka utan mera på att dom inte längre uttrycker något som helst intresse för kristen tro och kristen verksamhet. Varför valde dom en annan väg? Varför har vi utvecklats så olika? Såna frågor har säkert många svar, men ett är att Kyrkan, och sätten att uttrycka Det Eviga, blivit alltför trendkänslig under de år jag varit med. Och då kan man naturligtvis lika gärna falla för andra trender än den för tillfället rådande "kristna" trenden. Låt mig ta ett exempel:
På 70-talet gav Gud sin kyrka en ny chans genom den s.k.karismatiska förnyelsen. Den tredje trosartikeln-- Vi tro på Den Helige Ande--fick förnyad innebörd och Kyrkan blev påmind om Guds obegränsade möjligheter. Traditionella kyrkor och samfund upplevde en andlig vår som tog sig uttryck i en ny glädje, en ny frimodighet och en fantastisk enhet bland kristna från olika samfund. Och vi var många som sveptes med i vågen.... Men vi försummade ibland källans renhet. Bägarens blänkande utsida fick ibland kompensera dess inte alltid lika rena innehåll. Vi fascinerades av det som lite slarvigt kallades profeterande, demonutdrivningar, under och tecken. Och vi ville vara med i det "Gud gör i dag" ( ledarna uttryckte det ofta så...) Och inte många av oss studerade den kristna historien på den tiden. Hade vi gjort det, skulle vi också ha märkt, att inget är nytt under solen. Det "Gud gör i dag" och som unga, poppiga och ofta USA-inspirerade predikanter utan teologisk grund och skolning, förkunnade och undervisade, är ingenting annat än det Gud alltid har gjort.Fyllt sina efterföljare med gläde, vardagskraft och frimodighet. Men det gäller att leva "vid källsprången" för att upptäcka det. Den äldre generationen kristna, som vi unga så ofta ansåg vara traditionalister, som motarbetade Guds verk, kanske hade upptäckt detta, och alltid levt det djupa, andliga livet. Men de hade stannat kvar där Gud ställt dem, och kämpat hårt även i tider av andlig torka, medan många av oss, 40-och 50-talister de flesta av oss, kände oss "kallade" att bryta upp och starta nytt bland likasinnade, som var "öppna för Anden".( ytterligare ett citat från den tiden) Så fel det blev och så fel många av oss hade.
I dag,ett 30-tal år senare, har den karismatiska rörelsen stelnat, enhet har blivit splittring och sekterism, vi har fått minst ett Knutby på vägen,och i övrigt fått se och uppleva vad Ylva Eggehorn så träffande beskrivit som "amerikanska piratkopior med fascistoida drag". Och många av oss ville inte vara med längre. Vi var ju så många.... Och vi som är kvar, trots en ofta osund ledarkult på den tiden, och trots allt tal om "bibliska principer" "andliga ämbeten" ( fler 70-talscitat) är förmodligen det därför att vi nånstans på vägen upptäckte att det som som sker, har skett förr, och genom Guds nåd återvände vi till de djupa andliga källor, som alltid flödat för Guds folk. Men vi var ju så många... Många fler än i dag. Och det kontaterar jag med sorg varje gång jag ser eller möter nån av dom.....
Och så undrar jag stillsamt ibland om den lovsångsväckelse, som i dag går genom kyrkor och samfund, också bara är en trend, som bärs upp av människor som är lika unga, lika trendiga och lika hänförda som vi var den gången......
På 70-talet gav Gud sin kyrka en ny chans genom den s.k.karismatiska förnyelsen. Den tredje trosartikeln-- Vi tro på Den Helige Ande--fick förnyad innebörd och Kyrkan blev påmind om Guds obegränsade möjligheter. Traditionella kyrkor och samfund upplevde en andlig vår som tog sig uttryck i en ny glädje, en ny frimodighet och en fantastisk enhet bland kristna från olika samfund. Och vi var många som sveptes med i vågen.... Men vi försummade ibland källans renhet. Bägarens blänkande utsida fick ibland kompensera dess inte alltid lika rena innehåll. Vi fascinerades av det som lite slarvigt kallades profeterande, demonutdrivningar, under och tecken. Och vi ville vara med i det "Gud gör i dag" ( ledarna uttryckte det ofta så...) Och inte många av oss studerade den kristna historien på den tiden. Hade vi gjort det, skulle vi också ha märkt, att inget är nytt under solen. Det "Gud gör i dag" och som unga, poppiga och ofta USA-inspirerade predikanter utan teologisk grund och skolning, förkunnade och undervisade, är ingenting annat än det Gud alltid har gjort.Fyllt sina efterföljare med gläde, vardagskraft och frimodighet. Men det gäller att leva "vid källsprången" för att upptäcka det. Den äldre generationen kristna, som vi unga så ofta ansåg vara traditionalister, som motarbetade Guds verk, kanske hade upptäckt detta, och alltid levt det djupa, andliga livet. Men de hade stannat kvar där Gud ställt dem, och kämpat hårt även i tider av andlig torka, medan många av oss, 40-och 50-talister de flesta av oss, kände oss "kallade" att bryta upp och starta nytt bland likasinnade, som var "öppna för Anden".( ytterligare ett citat från den tiden) Så fel det blev och så fel många av oss hade.
I dag,ett 30-tal år senare, har den karismatiska rörelsen stelnat, enhet har blivit splittring och sekterism, vi har fått minst ett Knutby på vägen,och i övrigt fått se och uppleva vad Ylva Eggehorn så träffande beskrivit som "amerikanska piratkopior med fascistoida drag". Och många av oss ville inte vara med längre. Vi var ju så många.... Och vi som är kvar, trots en ofta osund ledarkult på den tiden, och trots allt tal om "bibliska principer" "andliga ämbeten" ( fler 70-talscitat) är förmodligen det därför att vi nånstans på vägen upptäckte att det som som sker, har skett förr, och genom Guds nåd återvände vi till de djupa andliga källor, som alltid flödat för Guds folk. Men vi var ju så många... Många fler än i dag. Och det kontaterar jag med sorg varje gång jag ser eller möter nån av dom.....
Och så undrar jag stillsamt ibland om den lovsångsväckelse, som i dag går genom kyrkor och samfund, också bara är en trend, som bärs upp av människor som är lika unga, lika trendiga och lika hänförda som vi var den gången......
fredag 5 februari 2010
Tappa inte sugen! Världen är redan full av tappade sugar.
Härom dagen ringde min dotter, som bor i Helsingör, och meddelade att ”Helsingör har givit upp nu”, Vägsaltet var slut och man hade ställt in de få snöplogar, som kommunen förfogar över, i garaget. Man hade givit upp kampen mot en för danska förhållanden ovanligt hård vinter. Hur det gick sen? Ja jag har inte hört nåt, och det skulle man väl ha gjort, om en hel dansk stad hade snöat över..... Man kom väl på bättre tankar. Tappa inte sugen! Världen är redan full av tappade sugar. Och åtgminstone om man titta på snöröjningen i huvudstaden, och då främst på trottoarer, kan man ju lätt få intrycket att även Stockholms Renhållning tappat sugen. Liksom dom som ansvarar för takskottningen. Fråga Monica Janzon, som fick en stor istapp i huvudet i går, eller dom som har hamnat under rasade tak de senaste dagarna. Tappade sugar, som ställt in sina snöskyfflar. Eller aldrig ens brytt sig om att ta fram dom...
Om jag nån gång skulle få för mig att skriva mina memoarer skulle naturligtvis mina många år på folkhögskolan få stor plats. Så intressant och så berikande i en massa olika avseenden! Och vilka spännande människor man träffat!! Som han som gick omkring i flera veckor med en lapp fastsatt på ryggen. På lappen kunde man läsa upplysningen: Jag är en tappad sug. Så här var det; Vi hade det året en ovanligt aktiv amatörteatergrupp på skolan. Just vid den här tiden övade man in en komedi, som gruppens medlemmar själva skrivit. Pjäsens röda tråd var just att inte ge upp och inte tappa sugen, och Lasse ( vi kan kalla honom så) var just en tappad sug.
Bandy har jag varit inne på tidigare, både på elitserien liksom på bandy-VM. I elitserien var Katrineholm redan från början en tappad sug. Och nu har även Falun tappat sugen. Eller kanske tvingats till det. Dom har i alla fall försökt.
Vi spelade inte bara teater på folkhögskolan, inte ens huvudsakligen. På en rörelsefolkhögskola hade ( och har säkert fortfarande) folkrörelsernas historia och utveckling stor plats. Och just folkrörelserna har väl, mer än dom flesta, hjälpt och peppat människor att inte tappa sugen, inte ge upp. Kampen mot en nedbytande djävul har hållit mod och kamplust uppe, Nykterhetsrörelsen har haft alkoholistdjävulen att bekämpa, arbetarrörelsen kapitalistdjävulen och frikyrkorörelsen, ja där är det väl själva Djävulen, som varit huvudmotståndare. Och kampen har varit framgångsrik. I föreningsmöten, många gånger med knappa eller inga resurser, har människor fått nytt mod och ny ork att ta i tu med både sitt liv och sina levnadsvillkor. Och människor har blivit både nyktra, frälsta och solidariska.
Och i dag då? Jag känner frikyrkan bäst, och inte är det väl kampen mot djävulen, som är det första man kommer att tänka på. när man begrundar dagens frikyrka. Snarare en föreningsverksanhet för människor med religiösa intressen. Och nykterhetsrörelsen och arbetarrörelsen då? … Nej jag avstår... Och ändå är världen full av tappade sugar.
Men kampen förs dess bärre fortfarande. Miljögrupper, utomparlamentariska påtryckningsgrupper, Reclaim the Streets, och andra grupper vägrar att tappa sugen. Ger inte upp. Och många såna grupper behövs. Motståndaren, Djävulen om du vill, är nämligen stark och välorganiserad. Och vapnen heter bl.a konsumtion, individualism, egoism, tron på att ensam är stark. Och där behövs alternativen. Är jag ett alternativ för min omgivning? Är du? Och du: Tappa inte sugen! Världen är redan full av tappade sugar.
Om jag nån gång skulle få för mig att skriva mina memoarer skulle naturligtvis mina många år på folkhögskolan få stor plats. Så intressant och så berikande i en massa olika avseenden! Och vilka spännande människor man träffat!! Som han som gick omkring i flera veckor med en lapp fastsatt på ryggen. På lappen kunde man läsa upplysningen: Jag är en tappad sug. Så här var det; Vi hade det året en ovanligt aktiv amatörteatergrupp på skolan. Just vid den här tiden övade man in en komedi, som gruppens medlemmar själva skrivit. Pjäsens röda tråd var just att inte ge upp och inte tappa sugen, och Lasse ( vi kan kalla honom så) var just en tappad sug.
Bandy har jag varit inne på tidigare, både på elitserien liksom på bandy-VM. I elitserien var Katrineholm redan från början en tappad sug. Och nu har även Falun tappat sugen. Eller kanske tvingats till det. Dom har i alla fall försökt.
Vi spelade inte bara teater på folkhögskolan, inte ens huvudsakligen. På en rörelsefolkhögskola hade ( och har säkert fortfarande) folkrörelsernas historia och utveckling stor plats. Och just folkrörelserna har väl, mer än dom flesta, hjälpt och peppat människor att inte tappa sugen, inte ge upp. Kampen mot en nedbytande djävul har hållit mod och kamplust uppe, Nykterhetsrörelsen har haft alkoholistdjävulen att bekämpa, arbetarrörelsen kapitalistdjävulen och frikyrkorörelsen, ja där är det väl själva Djävulen, som varit huvudmotståndare. Och kampen har varit framgångsrik. I föreningsmöten, många gånger med knappa eller inga resurser, har människor fått nytt mod och ny ork att ta i tu med både sitt liv och sina levnadsvillkor. Och människor har blivit både nyktra, frälsta och solidariska.
Och i dag då? Jag känner frikyrkan bäst, och inte är det väl kampen mot djävulen, som är det första man kommer att tänka på. när man begrundar dagens frikyrka. Snarare en föreningsverksanhet för människor med religiösa intressen. Och nykterhetsrörelsen och arbetarrörelsen då? … Nej jag avstår... Och ändå är världen full av tappade sugar.
Men kampen förs dess bärre fortfarande. Miljögrupper, utomparlamentariska påtryckningsgrupper, Reclaim the Streets, och andra grupper vägrar att tappa sugen. Ger inte upp. Och många såna grupper behövs. Motståndaren, Djävulen om du vill, är nämligen stark och välorganiserad. Och vapnen heter bl.a konsumtion, individualism, egoism, tron på att ensam är stark. Och där behövs alternativen. Är jag ett alternativ för min omgivning? Är du? Och du: Tappa inte sugen! Världen är redan full av tappade sugar.
torsdag 4 februari 2010
Barberaren, åklagaren och Jante i Nordmaling.....
Eller kanske tvärtom.... Paragraf ett i Jantelagen lyder ju ” Du ska inte tro att du är nåt” Och precis så kände jag mig på perrongen i Skärmarbrink sent i går kväll. Ja nästan i natt... Växelfel ( nån som hört det föut..?) Tågbyte till ett tåg som aldrig kom och noll information från SL. Dom behandlar en ALLTID så: tro inte att du är nåt.... Nåja, efter en kylslagen timme kom äntligen ett tåg, och vi kunde fortsätta en resa, som från Gustaf Adolfs Torg och Operan till Baldersvägen på Dalarö tog dryga 2,5 timmar. Men mer om Jantelagen senare..
Jag var tvungen att ta mig hem, eftersom bilen nu på morgonen skulle till åklagaren. Ja just det. Till åk-lagaren... Hos honom blir man alltid väl bemött, men min egen känsla inför bilfolk är ändå alltid: Tro inte att du kan nåt. Jantelagens andra punkt. Förr kunde man åtminstone byta tändstift och utföra en del andra enklare handgrepp på sin bil. Nu finns det t.o.m. bilar där man inte får öppna motorhuven. Det sköts via en dator i Tyskland, så tro inte att du kan nåt! Kom bilen till åklagaren då? Ja, snösvängen kom i gång till slut, och nu står bilen hos Toyota i Handen. Fel på kopplingen igen? Du, som följde mitt äventyr i Danmark i julas, misstänker kanske det, men nej då. Bara en helt vanlig service. Men inte ens en vanlig service hos åklagaren är förresten gratis numera...
Men som sagt; Tro inte att du är nåt! Vad vet du t.ex om Nordmaling? Ingenting, nej kunde just tro det. Inte ens att den förre MoDo-spelaren Jan Öberg kommer därifrån. Men vi som kan vår hembygdskunskap, vet åtminstone att Nordmaling ligger i Ångermanland, men tillhör Västerbottens län. Liksom f.ö. även Hörnefors, där bröderna Nordahl såg dagens ljus, och där Gunnar står staty utanför kommunhuset.Nu blir jag så där frestad igen att blogga lite om fotboll, men såna frestelser ska man ju övervinna.
Nordmalings kommun har nu beviljats 600 000 kronor från EU och Europeiska jordbruksfonden för att under ett helt år kunna arrangera aktiviteter som arbetar mot Jantelagen. Medlen kommer bland annat att kunna finansiera anställningen av en person, som på heltid ska arbeta med de här frågorna.Tänk att under ett helt år får tro att man är nåt. På betald arbetstid dessutom. Och dessutom få andra att tro det också. Projektet är unikt i sitt slag och fångade snabbt Europeiska jordbruksfondens intresse. Man tvekade inte att bevilja finansieringen. På grund av det snabba beslutet om finansiering kommer också själva projektet att rulla igång omgående. Nu undrar man ju ängsligt om folk i Nordmaling är mer nedtyngda av Jantelagen än vi andra, men den nyanställda projektledaren förnekade detta i en intervju i går. Hoppas nu bara att dom lyckas. Om dom gör det, så vet vi nästa gång vi möter någon som stolt lyfter huvudet, går rak i ryggen och KAN, att denne någon kommer från Nordmaling.
Så var det då barberaren. Figaro heter han och är greve Almavivas f.d.betjänt, som kommit upp sig och öppnat egen raksalong i Sevilla. Han lider definitvt inte av någon jantelag, utan smider stolta planer för hur greven och den vackra Rosina ska kunna ingå äktenskap. Inte heller doktor Bartolo, som ängsligt bevakar sin skyddsling Rosina, tyngs under oket: tro inte att du är nåt, och tvekampen mellan Figaro och Bartolo är oundviklig. Hur det går? Det tänker jag inte avslöja, men men det finns ju en fortsättning: Figaros bröllop. Men det var en mycket trevlig kväll på Operan. Och där i dunklet i salongen kände jag att jag visst är nån. Och du också. Ska vi ringa till Nordmaling och anmäla att vi vill ställa upp i kampen?
Jag var tvungen att ta mig hem, eftersom bilen nu på morgonen skulle till åklagaren. Ja just det. Till åk-lagaren... Hos honom blir man alltid väl bemött, men min egen känsla inför bilfolk är ändå alltid: Tro inte att du kan nåt. Jantelagens andra punkt. Förr kunde man åtminstone byta tändstift och utföra en del andra enklare handgrepp på sin bil. Nu finns det t.o.m. bilar där man inte får öppna motorhuven. Det sköts via en dator i Tyskland, så tro inte att du kan nåt! Kom bilen till åklagaren då? Ja, snösvängen kom i gång till slut, och nu står bilen hos Toyota i Handen. Fel på kopplingen igen? Du, som följde mitt äventyr i Danmark i julas, misstänker kanske det, men nej då. Bara en helt vanlig service. Men inte ens en vanlig service hos åklagaren är förresten gratis numera...
Men som sagt; Tro inte att du är nåt! Vad vet du t.ex om Nordmaling? Ingenting, nej kunde just tro det. Inte ens att den förre MoDo-spelaren Jan Öberg kommer därifrån. Men vi som kan vår hembygdskunskap, vet åtminstone att Nordmaling ligger i Ångermanland, men tillhör Västerbottens län. Liksom f.ö. även Hörnefors, där bröderna Nordahl såg dagens ljus, och där Gunnar står staty utanför kommunhuset.Nu blir jag så där frestad igen att blogga lite om fotboll, men såna frestelser ska man ju övervinna.
Nordmalings kommun har nu beviljats 600 000 kronor från EU och Europeiska jordbruksfonden för att under ett helt år kunna arrangera aktiviteter som arbetar mot Jantelagen. Medlen kommer bland annat att kunna finansiera anställningen av en person, som på heltid ska arbeta med de här frågorna.Tänk att under ett helt år får tro att man är nåt. På betald arbetstid dessutom. Och dessutom få andra att tro det också. Projektet är unikt i sitt slag och fångade snabbt Europeiska jordbruksfondens intresse. Man tvekade inte att bevilja finansieringen. På grund av det snabba beslutet om finansiering kommer också själva projektet att rulla igång omgående. Nu undrar man ju ängsligt om folk i Nordmaling är mer nedtyngda av Jantelagen än vi andra, men den nyanställda projektledaren förnekade detta i en intervju i går. Hoppas nu bara att dom lyckas. Om dom gör det, så vet vi nästa gång vi möter någon som stolt lyfter huvudet, går rak i ryggen och KAN, att denne någon kommer från Nordmaling.
Så var det då barberaren. Figaro heter han och är greve Almavivas f.d.betjänt, som kommit upp sig och öppnat egen raksalong i Sevilla. Han lider definitvt inte av någon jantelag, utan smider stolta planer för hur greven och den vackra Rosina ska kunna ingå äktenskap. Inte heller doktor Bartolo, som ängsligt bevakar sin skyddsling Rosina, tyngs under oket: tro inte att du är nåt, och tvekampen mellan Figaro och Bartolo är oundviklig. Hur det går? Det tänker jag inte avslöja, men men det finns ju en fortsättning: Figaros bröllop. Men det var en mycket trevlig kväll på Operan. Och där i dunklet i salongen kände jag att jag visst är nån. Och du också. Ska vi ringa till Nordmaling och anmäla att vi vill ställa upp i kampen?
onsdag 3 februari 2010
Barnförbjud nationalsångerna
Nu börjar OS i Vancouver snart, och optimisten i mig säger att jag då ska få gråta floder... Jag har lätt att gråta och ”Du gamla Du fria” rör mig lätt till tårar. Detta trots att jag i övrigt inte har något till övers för den bombastiskt svulstiga nationalismen.Men den svenska nationalsången är en stilla fläkt av denna svulstighet i jämförelse med många andra länders nationalsånger. Men jag har det nog efter min pappa. Han grät också när han såg eller hörde nåt vackert. Men det kanske är tur att man inte lyssnar på eller inte förstår nationalsångernas texter. För om man tittar efter, så borde många av dom barnförbjudas.
Jag vill särskilt rikta denna uppmaning till Frankrike och president Sarkozy. Så här låter första versen i en översättning:
Framåt, I barn av samma fäder,
vår äras dag sin gryning har,
emot oss tyranniet träder
och reser upp sitt blodiga standar.
På edra slätter kriget larmar,
och råa knektar ropa på
att edra kvinnor slakta få
och edra barn i edra armar.
Till vapen, fria män, med sabel och med lod!
Framåt! Var vi gå fram, skall jorden dricka blod!
Vårt svenska och i sammanhanget ganska försynta påpekande att hon ( Moder Svea) ”tronar på minnen från fornstora dar” — stolta stunder som härjningarna under Trettioåriga kriget får man förmoda — förbleknar inför denna blodsdypande fest — som för övrigt blir ännu mer målande i den andra svenska översättningen av Edvard Fredin:
Framåt, I barn av fosterlandet,
vår äras morgon lyser klar.
Emot oss fräckt förtryckarbandet
djärfs höja sina blodstandar.
Vårt öra re´n från fjärran lystrar
till soldateskens hemska larm,
som smyger skonlöst vid vår barm
att strypa mödrar, vif och systrar!
Gif akt, medborgare!
Slut leden, rot vid rot!
Framåt! om orent blod
än forsar kring vår fot!
Just ”orent” blod som ”forsar” kring fötterna — denna slagkraftiga formulering upprepas i slutet av alla de snart sagt oräknerliga verserna tills det börjar gå runt i huvudet på känsliga lyssnare.
Det är väl förståeligt om Robespierre, Napoleon och andra mer hårdhudade själar sjöng med av hjärtans lust — men att höra en kör av skira barnröster skildra inbördeskrigets fasor med sådan entusiasm känns en smula märkligt.
Även i Polens nationalsång krigas det ganska friskt:
Än är Polen ej förlorat,
än dess söner finnas!
Det, som våldet från oss rövat,
än kan återvinnas.
Upp, Dombrowski, framåt!
Från Italien uppåt!
För oss genom segrar
åter till vårt Polen!
Över Weichsel, över Warthe
vi till Polen slå oss,
lärt vi ha av Bonaparte
att i striden stå oss.
Upp, Dombrowski, framåt!
Från Italien uppåt!
För oss genom segrar
åter till vårt Polen!
Sången, som på polska f.ö.heter Mazurek Dąbrowskiego skrevs av Józef Wybicki 1797, när Henryk Dąbrowski var ledare för de polska legionerna i Napoleon I:s armé i Italien. Och det är tydligen ingen hejd på de militära förväntningar författaren har på generalen — lite längre fram i sången hettar det till ännu mer, när författaren börjar behandla grannlandet i öster:
Aldrig inom Polens gränser
skall en ryss bli bofast;
högt mot solen klingan glänser,
lyft för Polen trofast!
Upp, Dombrowski, framåt!
Från Italien uppåt!
För oss genom segrar
åter till vårt Polen!
Och så sjunger rosenkindade polska barn!!!.
En välgörande kontrast utgör då Finlands nationalsång — den finaste text jag har läst på temat. Runeberg är helt klar över att utomstående kanske blir måttligt imponerade när de passerar landet:
Vårt land är fattigt, skall så bli
För den, som guld begär,
En främling far oss stolt förbi;
Men detta landet älska vi,
För oss med moar, fjäll och skär
Ett guldland dock det är.
Vi älska våra strömmars brus
Och våra bäckars språng,
Den mörka skogens dystra sus,
Vår stjärnenatt, vårt sommarljus,
Allt, allt, vad här som syn, som sång
Vårt hjärta rört en gång.
Denna strävsamma, stillsamma, självkritiska fosterlandskärlek — resande från andra länder kanske rynkar på näsan åt fattigdomen och skogarnas dystra sus, men vi gillar det, säger den stolte finnen — är en trivsam kontrast mot det blodtörstiga vapenskramlet i många andra nationalsånger. Det krigande som förekommer i Vårt Land inrangeras istället bland köld, hungersnöd och andra prövningar:
Vem täljde väl de striders tal,
Som detta folk bestod,
Då kriget röt från dal till dal,
Då frosten kom med hungerns kval,
Vem mätte allt dess spillda blod
Och allt dess tålamod?
Nej — Finlands nationalsång kan vi låta barnen lyssna till utan att de ens är i målsmans sällskap — och ska det bli något annat än Du gamla Du fria i Vancouver, så får det bli Finland och Vårt land. Många andra länder bör åtminstone införa femtonårsgräns …
Jag vill särskilt rikta denna uppmaning till Frankrike och president Sarkozy. Så här låter första versen i en översättning:
Framåt, I barn av samma fäder,
vår äras dag sin gryning har,
emot oss tyranniet träder
och reser upp sitt blodiga standar.
På edra slätter kriget larmar,
och råa knektar ropa på
att edra kvinnor slakta få
och edra barn i edra armar.
Till vapen, fria män, med sabel och med lod!
Framåt! Var vi gå fram, skall jorden dricka blod!
Vårt svenska och i sammanhanget ganska försynta påpekande att hon ( Moder Svea) ”tronar på minnen från fornstora dar” — stolta stunder som härjningarna under Trettioåriga kriget får man förmoda — förbleknar inför denna blodsdypande fest — som för övrigt blir ännu mer målande i den andra svenska översättningen av Edvard Fredin:
Framåt, I barn av fosterlandet,
vår äras morgon lyser klar.
Emot oss fräckt förtryckarbandet
djärfs höja sina blodstandar.
Vårt öra re´n från fjärran lystrar
till soldateskens hemska larm,
som smyger skonlöst vid vår barm
att strypa mödrar, vif och systrar!
Gif akt, medborgare!
Slut leden, rot vid rot!
Framåt! om orent blod
än forsar kring vår fot!
Just ”orent” blod som ”forsar” kring fötterna — denna slagkraftiga formulering upprepas i slutet av alla de snart sagt oräknerliga verserna tills det börjar gå runt i huvudet på känsliga lyssnare.
Det är väl förståeligt om Robespierre, Napoleon och andra mer hårdhudade själar sjöng med av hjärtans lust — men att höra en kör av skira barnröster skildra inbördeskrigets fasor med sådan entusiasm känns en smula märkligt.
Även i Polens nationalsång krigas det ganska friskt:
Än är Polen ej förlorat,
än dess söner finnas!
Det, som våldet från oss rövat,
än kan återvinnas.
Upp, Dombrowski, framåt!
Från Italien uppåt!
För oss genom segrar
åter till vårt Polen!
Över Weichsel, över Warthe
vi till Polen slå oss,
lärt vi ha av Bonaparte
att i striden stå oss.
Upp, Dombrowski, framåt!
Från Italien uppåt!
För oss genom segrar
åter till vårt Polen!
Sången, som på polska f.ö.heter Mazurek Dąbrowskiego skrevs av Józef Wybicki 1797, när Henryk Dąbrowski var ledare för de polska legionerna i Napoleon I:s armé i Italien. Och det är tydligen ingen hejd på de militära förväntningar författaren har på generalen — lite längre fram i sången hettar det till ännu mer, när författaren börjar behandla grannlandet i öster:
Aldrig inom Polens gränser
skall en ryss bli bofast;
högt mot solen klingan glänser,
lyft för Polen trofast!
Upp, Dombrowski, framåt!
Från Italien uppåt!
För oss genom segrar
åter till vårt Polen!
Och så sjunger rosenkindade polska barn!!!.
En välgörande kontrast utgör då Finlands nationalsång — den finaste text jag har läst på temat. Runeberg är helt klar över att utomstående kanske blir måttligt imponerade när de passerar landet:
Vårt land är fattigt, skall så bli
För den, som guld begär,
En främling far oss stolt förbi;
Men detta landet älska vi,
För oss med moar, fjäll och skär
Ett guldland dock det är.
Vi älska våra strömmars brus
Och våra bäckars språng,
Den mörka skogens dystra sus,
Vår stjärnenatt, vårt sommarljus,
Allt, allt, vad här som syn, som sång
Vårt hjärta rört en gång.
Denna strävsamma, stillsamma, självkritiska fosterlandskärlek — resande från andra länder kanske rynkar på näsan åt fattigdomen och skogarnas dystra sus, men vi gillar det, säger den stolte finnen — är en trivsam kontrast mot det blodtörstiga vapenskramlet i många andra nationalsånger. Det krigande som förekommer i Vårt Land inrangeras istället bland köld, hungersnöd och andra prövningar:
Vem täljde väl de striders tal,
Som detta folk bestod,
Då kriget röt från dal till dal,
Då frosten kom med hungerns kval,
Vem mätte allt dess spillda blod
Och allt dess tålamod?
Nej — Finlands nationalsång kan vi låta barnen lyssna till utan att de ens är i målsmans sällskap — och ska det bli något annat än Du gamla Du fria i Vancouver, så får det bli Finland och Vårt land. Många andra länder bör åtminstone införa femtonårsgräns …
tisdag 2 februari 2010
Pendelkaos--- the same procedure
Jag vill börja med att be eventuella läsare från Gävle eller från Australien om ursäkt. Förlåt, men nu tänker jag bli lite lokal. Nej, inte lokalpatriotisk utan lokal!
I stortockholmsområdet transporterar två pendeltågslinjer hundratusentals resenärer till och från huvudstaden varje dag. En går mellan Södertälje- Märsta och en mellan Bålsta- Västerhaninge. Dom flesta av dessa hundratusentals resenärer låter sig transporteras därför att dom bor på ett ställe, och har sina arbeten på ett annat ställe i någorlunda anslutning till dessa linjer. Jag nämner detta därför att spelar en viss roll i det jag nu tänker ondgöra mig över.
Alla dessa trafikanter, och jag har själv under åtskilliga år kunnat räkna mig till den skaran, är ett segt och tålmodigt släkte. Vagnfel, signalfel och växelfel är ord som vi sedan länge har införlivat med vårt ordförråd. Pendeltågstrafiken fungerar nämligen inte! Och speciellt inte vintertid!! Och det innebär att massor av stockholmare varje dag kommer för sent till jobbet, tvingas arbeta hemifrån och missar viktiga affärsmöten. Det innebär också att Storstockholms Lokaltrafik ( SL, för läsare från Gävle och Australien...) under 2009 tvingades betala ut 7.878.903 kr i s.k. resegaranti till strandsatta resenärer. Nästan åtta miljoner av skattepengar för ett pendelkaos som återkommer varje år. Men det fiffiga är, att vid kraftigt oväder som snöstorm t.ex. utgår ingen resegaranti. Och ändå är det just oväder som tex. snöstorm, som orsakar merparten av detta elände. Men kunskapen om det faktum att det snöar på vintern, mycket ibland t.o.m, har ännu inte nått till SL:s styrelserum.
I går åkte jag med buss 839 från Dalarö kl.13.35. Den avgick punktligt och ankom till Handen lika punkligt kl.14.08. Trots snö. Mycket snö. I Handen byter jag till pendeltåget från Västerhaninge, som avgår från Handen 14.16 med ankomst till Stockholm kl.14.40. Trodde jag! Men tåget var inställt och nästa tåg mot Stockholm väntades. cirka 14.56. Cirka!! Det betyder alltså att de ansvariga hos SL eller hos Stockholmståg eller var ansvaret nu ligger, inte hade en aning om när nästa tåg skulle komma. Ett växelfel i Sundbyberg tidigare hade orsakat stora följdförseningar uppgavs det i högtalarna. Följdförseningar. Det var ett nytt ord för mig. Liksom lövhalka, som SL tillförde svenska språket när tiderna inte kan hållas, därför att löven faller från träden på hösten. Det var bara att sätta sig och vänta i terminalbyggnaden. Om man nu kunde hitta någonstans att sitta. Handenterminalen är nämligen varken mysig eller sittvänlig, utan en urtrist byggnad från 70-talet. Ingen möjlighet att köpa ens den minsta frukt. Och en kopp kaffe? Nix! Nåja, tåget kom till slut och jag anlände till Stockholm efter mer än två timmars resa från Dalarö. 45 km på två timmar. Räkna gärna ut den medelhastigheten! Och det var nästan lika illa när jag skulle hem på kvällen. Och för att nu ingen ska tro att jag är speciellt drabbad och förföljd kan jag meddela, att hustrun för några dagar sen satt fast i en pendeltågsvagn i fyrtio minuter på spåret mellan Skogås och Handen. Är då familjen Östman speciellt utsatt? Nej, inte på minsta vis. Tidningen Stockholm City berättar om 30-årige Herman Solberg från Ulriksdal, som i onsdags morse satt fast i 40 minuter på pendeltåget och missade viktig tid på jobbet. Han satt fast 3,5 timme sammanlagt den dagen. Så vi är många. Väldigt många!!
Och de ansvariga hos SL då? Jo, Lars Schyllander, som är driftsområdeschef på SL, säger att ”det är många snörelaterade problem just nu” Jo, jag tackar jag..... Liksom att han ”har stor förståelse för att folk blir irriterade” Låter ju trösterikt. Det kommer ju fler vintrar med kyla och snöfall. Lika överraskande varje gång....
I stortockholmsområdet transporterar två pendeltågslinjer hundratusentals resenärer till och från huvudstaden varje dag. En går mellan Södertälje- Märsta och en mellan Bålsta- Västerhaninge. Dom flesta av dessa hundratusentals resenärer låter sig transporteras därför att dom bor på ett ställe, och har sina arbeten på ett annat ställe i någorlunda anslutning till dessa linjer. Jag nämner detta därför att spelar en viss roll i det jag nu tänker ondgöra mig över.
Alla dessa trafikanter, och jag har själv under åtskilliga år kunnat räkna mig till den skaran, är ett segt och tålmodigt släkte. Vagnfel, signalfel och växelfel är ord som vi sedan länge har införlivat med vårt ordförråd. Pendeltågstrafiken fungerar nämligen inte! Och speciellt inte vintertid!! Och det innebär att massor av stockholmare varje dag kommer för sent till jobbet, tvingas arbeta hemifrån och missar viktiga affärsmöten. Det innebär också att Storstockholms Lokaltrafik ( SL, för läsare från Gävle och Australien...) under 2009 tvingades betala ut 7.878.903 kr i s.k. resegaranti till strandsatta resenärer. Nästan åtta miljoner av skattepengar för ett pendelkaos som återkommer varje år. Men det fiffiga är, att vid kraftigt oväder som snöstorm t.ex. utgår ingen resegaranti. Och ändå är det just oväder som tex. snöstorm, som orsakar merparten av detta elände. Men kunskapen om det faktum att det snöar på vintern, mycket ibland t.o.m, har ännu inte nått till SL:s styrelserum.
I går åkte jag med buss 839 från Dalarö kl.13.35. Den avgick punktligt och ankom till Handen lika punkligt kl.14.08. Trots snö. Mycket snö. I Handen byter jag till pendeltåget från Västerhaninge, som avgår från Handen 14.16 med ankomst till Stockholm kl.14.40. Trodde jag! Men tåget var inställt och nästa tåg mot Stockholm väntades. cirka 14.56. Cirka!! Det betyder alltså att de ansvariga hos SL eller hos Stockholmståg eller var ansvaret nu ligger, inte hade en aning om när nästa tåg skulle komma. Ett växelfel i Sundbyberg tidigare hade orsakat stora följdförseningar uppgavs det i högtalarna. Följdförseningar. Det var ett nytt ord för mig. Liksom lövhalka, som SL tillförde svenska språket när tiderna inte kan hållas, därför att löven faller från träden på hösten. Det var bara att sätta sig och vänta i terminalbyggnaden. Om man nu kunde hitta någonstans att sitta. Handenterminalen är nämligen varken mysig eller sittvänlig, utan en urtrist byggnad från 70-talet. Ingen möjlighet att köpa ens den minsta frukt. Och en kopp kaffe? Nix! Nåja, tåget kom till slut och jag anlände till Stockholm efter mer än två timmars resa från Dalarö. 45 km på två timmar. Räkna gärna ut den medelhastigheten! Och det var nästan lika illa när jag skulle hem på kvällen. Och för att nu ingen ska tro att jag är speciellt drabbad och förföljd kan jag meddela, att hustrun för några dagar sen satt fast i en pendeltågsvagn i fyrtio minuter på spåret mellan Skogås och Handen. Är då familjen Östman speciellt utsatt? Nej, inte på minsta vis. Tidningen Stockholm City berättar om 30-årige Herman Solberg från Ulriksdal, som i onsdags morse satt fast i 40 minuter på pendeltåget och missade viktig tid på jobbet. Han satt fast 3,5 timme sammanlagt den dagen. Så vi är många. Väldigt många!!
Och de ansvariga hos SL då? Jo, Lars Schyllander, som är driftsområdeschef på SL, säger att ”det är många snörelaterade problem just nu” Jo, jag tackar jag..... Liksom att han ”har stor förståelse för att folk blir irriterade” Låter ju trösterikt. Det kommer ju fler vintrar med kyla och snöfall. Lika överraskande varje gång....
måndag 1 februari 2010
När man är en glad pensionär
Jag fyllde pensionär i förra veckan. Omorganisationer på jobbet hade visserligen medfört att jag slutade jobba redan för ett halvår sen, men nu blev jag pensionär på riktigt. Hur känns det, är den vanligaste frågan, som mött mig både under det arbetsfria halvåret och hela tiden de senaste dagarna. Och det känns. Det känns på flera olika sätt. Att sluta jobba var inte lika enkelt som jag trodde. Tömma skrivbordet, lämna tillbaka telefon, lap-top och nycklar och sen bara gå... Nej inte alls. Det var inte alls enkelt att bli off-side. Att inte räknas längre. Att inte vara en del i det som händer. Att inte veta och få dela med sig av det man vet. Allt det där var svårare än jag tänkt mig. Och att lämna den sociala gemenskap, som livet med arbetskamrater inneburit under fyrtio år kändes naturligtvis. När man sen tillhör den generation som prioriterat arbetet högre än mycket annat i livet gjorde naturligtvis inte avskedet lättare. Så det tog ett tag att vänja sig.....
Men nu har jag alltså blivit pensionär på riktigt. 65+ är vad som gäller. Pensionärsbiljetter, PRO, och tid! Och det känns riktigt bra nu. Framför allt det här med tid. Tänk att kunna disponera dagarna som man själv vill. Sova länge på morgnarna... Nåja, dom som känner mig vet ju, att det inte kommer att bli sovmorgnar som prioriteras i det nya liv, som ska börja levas nu, men ändå... Läsa morgontidningen noga, samtala med den lika nypensionerade hustrun, lägga upp planer som kanske inte sträcker sig längre än dagen. Och frihet!! Och hur ser då planerna för friheten ut? Den nya fria tiden har ju knappt börjat, men tid med barn och barnbarn hade jag tänkt mig. Det är ju bara det att dom har inte lika mycket tid med farfar/morfar, som han plötsligt har med dom.... Och resa. Att resa har i hela livet varit min längtan. Till nya länder och miljöer och till sol och värme. Och nu ska det bli av. En vårresa till Barcelona blev en kär 65-årspresent, så i maj bär det av.
Fri tid innebär ju också tid att ta i tu med sånt som måste göras, och just nu i portgången till det nya livet så är det ju snöskottning som gäller. Flera gånger om dagen och flera dagar i sträck har kampen mot kung Bores härjningar på uppfart och runt hus upptagit nästan all tid, och både snödjup pch höjden på plogvallarna visar att den kampen kommer att pågå länge än. Men snöskottning ger ju motion. Och just motion ska också prioriteras i det nya fria livet. Jag har drabbats av diabetes, ja, just det, ÅLDERSdiabetes, hette det ju förr, och då är motionen viktig. Promenader och simning ska det bli mycket av, hade jag tänkt.
Pensionärer är ju en viktig grupp för politikerna, speciellt nu när det är valår, och jag har gjort slag i saken och blivit partimedlem. Om några veckor ska jag besöka mitt första medlemsmöte i partiet och det känns spännande. Liksom det också känns spännande att stå på Centralen och sälja Stridsrop. Det har jag redan börjat med och det är både roligt och intressant. Och som gammal chefredaktör så kändes det nästan som ett måste också att hjälpa till att också sälja tidningen. Och på Centralen får jag ju också ta upp kampen. Situation Stockholms försäljare får gärna stå där och jag önskar dem all lycka i försäljningen. Men att se Jehovas Vittnens säljare stå där i långa rader ibland med Vakna och Vakttornet på flera språk har oroat mig länge. Och nu har jag tagit upp kampen.
Och så hinner man ju både blogga och facebooka som pensionär. Det är väldigt intressant att utveckla den nya form av vänskap och kontakt som det ger möjligheter till. Gamla konfirmander och dito elever, kollegor från förr, ja till och med gamla skolkamrater dyker upp på Facebook, och spännande kommentarer dyker upp på min blogg. Sånt hade man inte tid med förr... Jag är faktiskt ganska nöjd med vad jag åstadommit på bloggen. Nästan 60 inlägg om smått och stort, precis som jag lovade i programförklaringen. Och med kommentarer både från Gävle och från Australien....
Så pensionärslivet rullar på. Och efter lite trögt före i portgången så är jag nu en glad pensionär. Mycket glad t.o.m.....
Men nu har jag alltså blivit pensionär på riktigt. 65+ är vad som gäller. Pensionärsbiljetter, PRO, och tid! Och det känns riktigt bra nu. Framför allt det här med tid. Tänk att kunna disponera dagarna som man själv vill. Sova länge på morgnarna... Nåja, dom som känner mig vet ju, att det inte kommer att bli sovmorgnar som prioriteras i det nya liv, som ska börja levas nu, men ändå... Läsa morgontidningen noga, samtala med den lika nypensionerade hustrun, lägga upp planer som kanske inte sträcker sig längre än dagen. Och frihet!! Och hur ser då planerna för friheten ut? Den nya fria tiden har ju knappt börjat, men tid med barn och barnbarn hade jag tänkt mig. Det är ju bara det att dom har inte lika mycket tid med farfar/morfar, som han plötsligt har med dom.... Och resa. Att resa har i hela livet varit min längtan. Till nya länder och miljöer och till sol och värme. Och nu ska det bli av. En vårresa till Barcelona blev en kär 65-årspresent, så i maj bär det av.
Fri tid innebär ju också tid att ta i tu med sånt som måste göras, och just nu i portgången till det nya livet så är det ju snöskottning som gäller. Flera gånger om dagen och flera dagar i sträck har kampen mot kung Bores härjningar på uppfart och runt hus upptagit nästan all tid, och både snödjup pch höjden på plogvallarna visar att den kampen kommer att pågå länge än. Men snöskottning ger ju motion. Och just motion ska också prioriteras i det nya fria livet. Jag har drabbats av diabetes, ja, just det, ÅLDERSdiabetes, hette det ju förr, och då är motionen viktig. Promenader och simning ska det bli mycket av, hade jag tänkt.
Pensionärer är ju en viktig grupp för politikerna, speciellt nu när det är valår, och jag har gjort slag i saken och blivit partimedlem. Om några veckor ska jag besöka mitt första medlemsmöte i partiet och det känns spännande. Liksom det också känns spännande att stå på Centralen och sälja Stridsrop. Det har jag redan börjat med och det är både roligt och intressant. Och som gammal chefredaktör så kändes det nästan som ett måste också att hjälpa till att också sälja tidningen. Och på Centralen får jag ju också ta upp kampen. Situation Stockholms försäljare får gärna stå där och jag önskar dem all lycka i försäljningen. Men att se Jehovas Vittnens säljare stå där i långa rader ibland med Vakna och Vakttornet på flera språk har oroat mig länge. Och nu har jag tagit upp kampen.
Och så hinner man ju både blogga och facebooka som pensionär. Det är väldigt intressant att utveckla den nya form av vänskap och kontakt som det ger möjligheter till. Gamla konfirmander och dito elever, kollegor från förr, ja till och med gamla skolkamrater dyker upp på Facebook, och spännande kommentarer dyker upp på min blogg. Sånt hade man inte tid med förr... Jag är faktiskt ganska nöjd med vad jag åstadommit på bloggen. Nästan 60 inlägg om smått och stort, precis som jag lovade i programförklaringen. Och med kommentarer både från Gävle och från Australien....
Så pensionärslivet rullar på. Och efter lite trögt före i portgången så är jag nu en glad pensionär. Mycket glad t.o.m.....
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)