Nu börjar OS i Vancouver snart, och optimisten i mig säger att jag då ska få gråta floder... Jag har lätt att gråta och ”Du gamla Du fria” rör mig lätt till tårar. Detta trots att jag i övrigt inte har något till övers för den bombastiskt svulstiga nationalismen.Men den svenska nationalsången är en stilla fläkt av denna svulstighet i jämförelse med många andra länders nationalsånger. Men jag har det nog efter min pappa. Han grät också när han såg eller hörde nåt vackert. Men det kanske är tur att man inte lyssnar på eller inte förstår nationalsångernas texter. För om man tittar efter, så borde många av dom barnförbjudas.
Jag vill särskilt rikta denna uppmaning till Frankrike och president Sarkozy. Så här låter första versen i en översättning:
Framåt, I barn av samma fäder,
vår äras dag sin gryning har,
emot oss tyranniet träder
och reser upp sitt blodiga standar.
På edra slätter kriget larmar,
och råa knektar ropa på
att edra kvinnor slakta få
och edra barn i edra armar.
Till vapen, fria män, med sabel och med lod!
Framåt! Var vi gå fram, skall jorden dricka blod!
Vårt svenska och i sammanhanget ganska försynta påpekande att hon ( Moder Svea) ”tronar på minnen från fornstora dar” — stolta stunder som härjningarna under Trettioåriga kriget får man förmoda — förbleknar inför denna blodsdypande fest — som för övrigt blir ännu mer målande i den andra svenska översättningen av Edvard Fredin:
Framåt, I barn av fosterlandet,
vår äras morgon lyser klar.
Emot oss fräckt förtryckarbandet
djärfs höja sina blodstandar.
Vårt öra re´n från fjärran lystrar
till soldateskens hemska larm,
som smyger skonlöst vid vår barm
att strypa mödrar, vif och systrar!
Gif akt, medborgare!
Slut leden, rot vid rot!
Framåt! om orent blod
än forsar kring vår fot!
Just ”orent” blod som ”forsar” kring fötterna — denna slagkraftiga formulering upprepas i slutet av alla de snart sagt oräknerliga verserna tills det börjar gå runt i huvudet på känsliga lyssnare.
Det är väl förståeligt om Robespierre, Napoleon och andra mer hårdhudade själar sjöng med av hjärtans lust — men att höra en kör av skira barnröster skildra inbördeskrigets fasor med sådan entusiasm känns en smula märkligt.
Även i Polens nationalsång krigas det ganska friskt:
Än är Polen ej förlorat,
än dess söner finnas!
Det, som våldet från oss rövat,
än kan återvinnas.
Upp, Dombrowski, framåt!
Från Italien uppåt!
För oss genom segrar
åter till vårt Polen!
Över Weichsel, över Warthe
vi till Polen slå oss,
lärt vi ha av Bonaparte
att i striden stå oss.
Upp, Dombrowski, framåt!
Från Italien uppåt!
För oss genom segrar
åter till vårt Polen!
Sången, som på polska f.ö.heter Mazurek Dąbrowskiego skrevs av Józef Wybicki 1797, när Henryk Dąbrowski var ledare för de polska legionerna i Napoleon I:s armé i Italien. Och det är tydligen ingen hejd på de militära förväntningar författaren har på generalen — lite längre fram i sången hettar det till ännu mer, när författaren börjar behandla grannlandet i öster:
Aldrig inom Polens gränser
skall en ryss bli bofast;
högt mot solen klingan glänser,
lyft för Polen trofast!
Upp, Dombrowski, framåt!
Från Italien uppåt!
För oss genom segrar
åter till vårt Polen!
Och så sjunger rosenkindade polska barn!!!.
En välgörande kontrast utgör då Finlands nationalsång — den finaste text jag har läst på temat. Runeberg är helt klar över att utomstående kanske blir måttligt imponerade när de passerar landet:
Vårt land är fattigt, skall så bli
För den, som guld begär,
En främling far oss stolt förbi;
Men detta landet älska vi,
För oss med moar, fjäll och skär
Ett guldland dock det är.
Vi älska våra strömmars brus
Och våra bäckars språng,
Den mörka skogens dystra sus,
Vår stjärnenatt, vårt sommarljus,
Allt, allt, vad här som syn, som sång
Vårt hjärta rört en gång.
Denna strävsamma, stillsamma, självkritiska fosterlandskärlek — resande från andra länder kanske rynkar på näsan åt fattigdomen och skogarnas dystra sus, men vi gillar det, säger den stolte finnen — är en trivsam kontrast mot det blodtörstiga vapenskramlet i många andra nationalsånger. Det krigande som förekommer i Vårt Land inrangeras istället bland köld, hungersnöd och andra prövningar:
Vem täljde väl de striders tal,
Som detta folk bestod,
Då kriget röt från dal till dal,
Då frosten kom med hungerns kval,
Vem mätte allt dess spillda blod
Och allt dess tålamod?
Nej — Finlands nationalsång kan vi låta barnen lyssna till utan att de ens är i målsmans sällskap — och ska det bli något annat än Du gamla Du fria i Vancouver, så får det bli Finland och Vårt land. Många andra länder bör åtminstone införa femtonårsgräns …
onsdag 3 februari 2010
tisdag 2 februari 2010
Pendelkaos--- the same procedure
Jag vill börja med att be eventuella läsare från Gävle eller från Australien om ursäkt. Förlåt, men nu tänker jag bli lite lokal. Nej, inte lokalpatriotisk utan lokal!
I stortockholmsområdet transporterar två pendeltågslinjer hundratusentals resenärer till och från huvudstaden varje dag. En går mellan Södertälje- Märsta och en mellan Bålsta- Västerhaninge. Dom flesta av dessa hundratusentals resenärer låter sig transporteras därför att dom bor på ett ställe, och har sina arbeten på ett annat ställe i någorlunda anslutning till dessa linjer. Jag nämner detta därför att spelar en viss roll i det jag nu tänker ondgöra mig över.
Alla dessa trafikanter, och jag har själv under åtskilliga år kunnat räkna mig till den skaran, är ett segt och tålmodigt släkte. Vagnfel, signalfel och växelfel är ord som vi sedan länge har införlivat med vårt ordförråd. Pendeltågstrafiken fungerar nämligen inte! Och speciellt inte vintertid!! Och det innebär att massor av stockholmare varje dag kommer för sent till jobbet, tvingas arbeta hemifrån och missar viktiga affärsmöten. Det innebär också att Storstockholms Lokaltrafik ( SL, för läsare från Gävle och Australien...) under 2009 tvingades betala ut 7.878.903 kr i s.k. resegaranti till strandsatta resenärer. Nästan åtta miljoner av skattepengar för ett pendelkaos som återkommer varje år. Men det fiffiga är, att vid kraftigt oväder som snöstorm t.ex. utgår ingen resegaranti. Och ändå är det just oväder som tex. snöstorm, som orsakar merparten av detta elände. Men kunskapen om det faktum att det snöar på vintern, mycket ibland t.o.m, har ännu inte nått till SL:s styrelserum.
I går åkte jag med buss 839 från Dalarö kl.13.35. Den avgick punktligt och ankom till Handen lika punkligt kl.14.08. Trots snö. Mycket snö. I Handen byter jag till pendeltåget från Västerhaninge, som avgår från Handen 14.16 med ankomst till Stockholm kl.14.40. Trodde jag! Men tåget var inställt och nästa tåg mot Stockholm väntades. cirka 14.56. Cirka!! Det betyder alltså att de ansvariga hos SL eller hos Stockholmståg eller var ansvaret nu ligger, inte hade en aning om när nästa tåg skulle komma. Ett växelfel i Sundbyberg tidigare hade orsakat stora följdförseningar uppgavs det i högtalarna. Följdförseningar. Det var ett nytt ord för mig. Liksom lövhalka, som SL tillförde svenska språket när tiderna inte kan hållas, därför att löven faller från träden på hösten. Det var bara att sätta sig och vänta i terminalbyggnaden. Om man nu kunde hitta någonstans att sitta. Handenterminalen är nämligen varken mysig eller sittvänlig, utan en urtrist byggnad från 70-talet. Ingen möjlighet att köpa ens den minsta frukt. Och en kopp kaffe? Nix! Nåja, tåget kom till slut och jag anlände till Stockholm efter mer än två timmars resa från Dalarö. 45 km på två timmar. Räkna gärna ut den medelhastigheten! Och det var nästan lika illa när jag skulle hem på kvällen. Och för att nu ingen ska tro att jag är speciellt drabbad och förföljd kan jag meddela, att hustrun för några dagar sen satt fast i en pendeltågsvagn i fyrtio minuter på spåret mellan Skogås och Handen. Är då familjen Östman speciellt utsatt? Nej, inte på minsta vis. Tidningen Stockholm City berättar om 30-årige Herman Solberg från Ulriksdal, som i onsdags morse satt fast i 40 minuter på pendeltåget och missade viktig tid på jobbet. Han satt fast 3,5 timme sammanlagt den dagen. Så vi är många. Väldigt många!!
Och de ansvariga hos SL då? Jo, Lars Schyllander, som är driftsområdeschef på SL, säger att ”det är många snörelaterade problem just nu” Jo, jag tackar jag..... Liksom att han ”har stor förståelse för att folk blir irriterade” Låter ju trösterikt. Det kommer ju fler vintrar med kyla och snöfall. Lika överraskande varje gång....
I stortockholmsområdet transporterar två pendeltågslinjer hundratusentals resenärer till och från huvudstaden varje dag. En går mellan Södertälje- Märsta och en mellan Bålsta- Västerhaninge. Dom flesta av dessa hundratusentals resenärer låter sig transporteras därför att dom bor på ett ställe, och har sina arbeten på ett annat ställe i någorlunda anslutning till dessa linjer. Jag nämner detta därför att spelar en viss roll i det jag nu tänker ondgöra mig över.
Alla dessa trafikanter, och jag har själv under åtskilliga år kunnat räkna mig till den skaran, är ett segt och tålmodigt släkte. Vagnfel, signalfel och växelfel är ord som vi sedan länge har införlivat med vårt ordförråd. Pendeltågstrafiken fungerar nämligen inte! Och speciellt inte vintertid!! Och det innebär att massor av stockholmare varje dag kommer för sent till jobbet, tvingas arbeta hemifrån och missar viktiga affärsmöten. Det innebär också att Storstockholms Lokaltrafik ( SL, för läsare från Gävle och Australien...) under 2009 tvingades betala ut 7.878.903 kr i s.k. resegaranti till strandsatta resenärer. Nästan åtta miljoner av skattepengar för ett pendelkaos som återkommer varje år. Men det fiffiga är, att vid kraftigt oväder som snöstorm t.ex. utgår ingen resegaranti. Och ändå är det just oväder som tex. snöstorm, som orsakar merparten av detta elände. Men kunskapen om det faktum att det snöar på vintern, mycket ibland t.o.m, har ännu inte nått till SL:s styrelserum.
I går åkte jag med buss 839 från Dalarö kl.13.35. Den avgick punktligt och ankom till Handen lika punkligt kl.14.08. Trots snö. Mycket snö. I Handen byter jag till pendeltåget från Västerhaninge, som avgår från Handen 14.16 med ankomst till Stockholm kl.14.40. Trodde jag! Men tåget var inställt och nästa tåg mot Stockholm väntades. cirka 14.56. Cirka!! Det betyder alltså att de ansvariga hos SL eller hos Stockholmståg eller var ansvaret nu ligger, inte hade en aning om när nästa tåg skulle komma. Ett växelfel i Sundbyberg tidigare hade orsakat stora följdförseningar uppgavs det i högtalarna. Följdförseningar. Det var ett nytt ord för mig. Liksom lövhalka, som SL tillförde svenska språket när tiderna inte kan hållas, därför att löven faller från träden på hösten. Det var bara att sätta sig och vänta i terminalbyggnaden. Om man nu kunde hitta någonstans att sitta. Handenterminalen är nämligen varken mysig eller sittvänlig, utan en urtrist byggnad från 70-talet. Ingen möjlighet att köpa ens den minsta frukt. Och en kopp kaffe? Nix! Nåja, tåget kom till slut och jag anlände till Stockholm efter mer än två timmars resa från Dalarö. 45 km på två timmar. Räkna gärna ut den medelhastigheten! Och det var nästan lika illa när jag skulle hem på kvällen. Och för att nu ingen ska tro att jag är speciellt drabbad och förföljd kan jag meddela, att hustrun för några dagar sen satt fast i en pendeltågsvagn i fyrtio minuter på spåret mellan Skogås och Handen. Är då familjen Östman speciellt utsatt? Nej, inte på minsta vis. Tidningen Stockholm City berättar om 30-årige Herman Solberg från Ulriksdal, som i onsdags morse satt fast i 40 minuter på pendeltåget och missade viktig tid på jobbet. Han satt fast 3,5 timme sammanlagt den dagen. Så vi är många. Väldigt många!!
Och de ansvariga hos SL då? Jo, Lars Schyllander, som är driftsområdeschef på SL, säger att ”det är många snörelaterade problem just nu” Jo, jag tackar jag..... Liksom att han ”har stor förståelse för att folk blir irriterade” Låter ju trösterikt. Det kommer ju fler vintrar med kyla och snöfall. Lika överraskande varje gång....
måndag 1 februari 2010
När man är en glad pensionär
Jag fyllde pensionär i förra veckan. Omorganisationer på jobbet hade visserligen medfört att jag slutade jobba redan för ett halvår sen, men nu blev jag pensionär på riktigt. Hur känns det, är den vanligaste frågan, som mött mig både under det arbetsfria halvåret och hela tiden de senaste dagarna. Och det känns. Det känns på flera olika sätt. Att sluta jobba var inte lika enkelt som jag trodde. Tömma skrivbordet, lämna tillbaka telefon, lap-top och nycklar och sen bara gå... Nej inte alls. Det var inte alls enkelt att bli off-side. Att inte räknas längre. Att inte vara en del i det som händer. Att inte veta och få dela med sig av det man vet. Allt det där var svårare än jag tänkt mig. Och att lämna den sociala gemenskap, som livet med arbetskamrater inneburit under fyrtio år kändes naturligtvis. När man sen tillhör den generation som prioriterat arbetet högre än mycket annat i livet gjorde naturligtvis inte avskedet lättare. Så det tog ett tag att vänja sig.....
Men nu har jag alltså blivit pensionär på riktigt. 65+ är vad som gäller. Pensionärsbiljetter, PRO, och tid! Och det känns riktigt bra nu. Framför allt det här med tid. Tänk att kunna disponera dagarna som man själv vill. Sova länge på morgnarna... Nåja, dom som känner mig vet ju, att det inte kommer att bli sovmorgnar som prioriteras i det nya liv, som ska börja levas nu, men ändå... Läsa morgontidningen noga, samtala med den lika nypensionerade hustrun, lägga upp planer som kanske inte sträcker sig längre än dagen. Och frihet!! Och hur ser då planerna för friheten ut? Den nya fria tiden har ju knappt börjat, men tid med barn och barnbarn hade jag tänkt mig. Det är ju bara det att dom har inte lika mycket tid med farfar/morfar, som han plötsligt har med dom.... Och resa. Att resa har i hela livet varit min längtan. Till nya länder och miljöer och till sol och värme. Och nu ska det bli av. En vårresa till Barcelona blev en kär 65-årspresent, så i maj bär det av.
Fri tid innebär ju också tid att ta i tu med sånt som måste göras, och just nu i portgången till det nya livet så är det ju snöskottning som gäller. Flera gånger om dagen och flera dagar i sträck har kampen mot kung Bores härjningar på uppfart och runt hus upptagit nästan all tid, och både snödjup pch höjden på plogvallarna visar att den kampen kommer att pågå länge än. Men snöskottning ger ju motion. Och just motion ska också prioriteras i det nya fria livet. Jag har drabbats av diabetes, ja, just det, ÅLDERSdiabetes, hette det ju förr, och då är motionen viktig. Promenader och simning ska det bli mycket av, hade jag tänkt.
Pensionärer är ju en viktig grupp för politikerna, speciellt nu när det är valår, och jag har gjort slag i saken och blivit partimedlem. Om några veckor ska jag besöka mitt första medlemsmöte i partiet och det känns spännande. Liksom det också känns spännande att stå på Centralen och sälja Stridsrop. Det har jag redan börjat med och det är både roligt och intressant. Och som gammal chefredaktör så kändes det nästan som ett måste också att hjälpa till att också sälja tidningen. Och på Centralen får jag ju också ta upp kampen. Situation Stockholms försäljare får gärna stå där och jag önskar dem all lycka i försäljningen. Men att se Jehovas Vittnens säljare stå där i långa rader ibland med Vakna och Vakttornet på flera språk har oroat mig länge. Och nu har jag tagit upp kampen.
Och så hinner man ju både blogga och facebooka som pensionär. Det är väldigt intressant att utveckla den nya form av vänskap och kontakt som det ger möjligheter till. Gamla konfirmander och dito elever, kollegor från förr, ja till och med gamla skolkamrater dyker upp på Facebook, och spännande kommentarer dyker upp på min blogg. Sånt hade man inte tid med förr... Jag är faktiskt ganska nöjd med vad jag åstadommit på bloggen. Nästan 60 inlägg om smått och stort, precis som jag lovade i programförklaringen. Och med kommentarer både från Gävle och från Australien....
Så pensionärslivet rullar på. Och efter lite trögt före i portgången så är jag nu en glad pensionär. Mycket glad t.o.m.....
Men nu har jag alltså blivit pensionär på riktigt. 65+ är vad som gäller. Pensionärsbiljetter, PRO, och tid! Och det känns riktigt bra nu. Framför allt det här med tid. Tänk att kunna disponera dagarna som man själv vill. Sova länge på morgnarna... Nåja, dom som känner mig vet ju, att det inte kommer att bli sovmorgnar som prioriteras i det nya liv, som ska börja levas nu, men ändå... Läsa morgontidningen noga, samtala med den lika nypensionerade hustrun, lägga upp planer som kanske inte sträcker sig längre än dagen. Och frihet!! Och hur ser då planerna för friheten ut? Den nya fria tiden har ju knappt börjat, men tid med barn och barnbarn hade jag tänkt mig. Det är ju bara det att dom har inte lika mycket tid med farfar/morfar, som han plötsligt har med dom.... Och resa. Att resa har i hela livet varit min längtan. Till nya länder och miljöer och till sol och värme. Och nu ska det bli av. En vårresa till Barcelona blev en kär 65-årspresent, så i maj bär det av.
Fri tid innebär ju också tid att ta i tu med sånt som måste göras, och just nu i portgången till det nya livet så är det ju snöskottning som gäller. Flera gånger om dagen och flera dagar i sträck har kampen mot kung Bores härjningar på uppfart och runt hus upptagit nästan all tid, och både snödjup pch höjden på plogvallarna visar att den kampen kommer att pågå länge än. Men snöskottning ger ju motion. Och just motion ska också prioriteras i det nya fria livet. Jag har drabbats av diabetes, ja, just det, ÅLDERSdiabetes, hette det ju förr, och då är motionen viktig. Promenader och simning ska det bli mycket av, hade jag tänkt.
Pensionärer är ju en viktig grupp för politikerna, speciellt nu när det är valår, och jag har gjort slag i saken och blivit partimedlem. Om några veckor ska jag besöka mitt första medlemsmöte i partiet och det känns spännande. Liksom det också känns spännande att stå på Centralen och sälja Stridsrop. Det har jag redan börjat med och det är både roligt och intressant. Och som gammal chefredaktör så kändes det nästan som ett måste också att hjälpa till att också sälja tidningen. Och på Centralen får jag ju också ta upp kampen. Situation Stockholms försäljare får gärna stå där och jag önskar dem all lycka i försäljningen. Men att se Jehovas Vittnens säljare stå där i långa rader ibland med Vakna och Vakttornet på flera språk har oroat mig länge. Och nu har jag tagit upp kampen.
Och så hinner man ju både blogga och facebooka som pensionär. Det är väldigt intressant att utveckla den nya form av vänskap och kontakt som det ger möjligheter till. Gamla konfirmander och dito elever, kollegor från förr, ja till och med gamla skolkamrater dyker upp på Facebook, och spännande kommentarer dyker upp på min blogg. Sånt hade man inte tid med förr... Jag är faktiskt ganska nöjd med vad jag åstadommit på bloggen. Nästan 60 inlägg om smått och stort, precis som jag lovade i programförklaringen. Och med kommentarer både från Gävle och från Australien....
Så pensionärslivet rullar på. Och efter lite trögt före i portgången så är jag nu en glad pensionär. Mycket glad t.o.m.....
söndag 31 januari 2010
Tur att Ni finns men synd att Ni ska behövas.....
Det var så han sa, den välklädde representanten för Medel-Svensson, medan han satte ner datorväskan och stoppade en sedel i Frälsningsarméns julgryta. Och då tänkte han säkert inte på Frälsningsarmén som kristen kyrka, den hade han säkert inga synpunkter på, utan på oss som hjälporganisation och det sista hoppet för många människor. Tur att ni finns för uteliggare, drogmissbrukare, slagna kvinnor, nyfattiga, ensamstående mammor och för många, många fler. Tur att Ni finns, men synd att Ni ska behövas...... Och visst är det så. Synd att välfärdssamhället tycks lämna allt fler i marginalen, eller t.o.m utanför marginalen. Men nu tycks det dessvärre vara så, att det blir allt färre, som känner igen Frälsningsarmén som hjälporganisation. Vi finns inte med på de listor som publicerats i flera dagstidningar över de organisationer, som hjälper Haitis nödlidande folk t.ex. Och jag frågar mig varför. Vi är ju fortfarande av världens största hjälporganisationer med verksamhet i mer än hundra länder. Och med miljontals hjälparbetare. Eller vi kanske inte är hjälparbetare längre.. Vi kanske är alldeles vanliga medelklass-medlemmar i i en alldeles vanlig medelklass-frikyrka. Och dessutom utan intresse för medmänniskor som lider. Kanske är det så, men så fel i så fall;
Vi är ingen hjälporganisation, och vi är inte syskon med Röda Korset, Unicef eller Läkare utan gränser. Med all respekt för dom, och det arbete dom utför, så är vi på sin höjd kusiner med dom. Vi är en kristen kyrka med Bibeln som grund, och en uppstånden Jesus i centrum. Och det är det viktigaste. Men vi är en kristen kyrka med ett stort och rymligt socialt samvete. En kyrka, som gör det Jesus skulle ha gjort. Eller är det inte så längre? I Sverige? Det frågar jag ängsligt mig själv och mina kamrater, som jag träffar varje söndag i den kår som är min församling och min gemenskap. En bild till ur verkligheten; Vi satt mitt emot varandra på tåget, jag i min uniform. Han tittade på mig och så sa han: ”Jasså, Frälsningsarmén finns fortfarande?” Vi började prata och det visade sig att han hade bott i tio år i en medelstor svensk stad, där vi tycker att vi har ett ganska väl fungerande arbete. Men han hade under dessa tio år aldrig någonsin sett en frälsningssoldat. Syns man inte, så finns man inte.... Håller möjligen kyrkan Frälsningsarmén också på att försvinna, eller kanske förvandlas till ett pittoreskt inslag i gatubilden, möjligen. Så presenterar Turistföreningen i en bok en bild av Frälsningsarméns musikkår på torget. Ett pittoreskt inslag......
På kåren är vi en liten grupp, som varje söndagsmorgon träffas för att läsa och samtala om Bibelns budskap. Just nu läser vi Apostlagärningarna, och just i dag det sjätte kapitlet, som handlar om hur man i den första kristna församlingen organiserade det sociala hjälparbetet. En händelse, som ser ut som en tanke, att vi läser om det just i dag. Att hjälpa uteliggare, drogmissbrukare, slagna kvinnor, nyfattiga, ensamstående mammor och många fler medmänniskor, som behöver hjälp och stöd, har alltid stått högt på den kristna församlingens dagordning. Som sagt: att göra det Jesus skulle ha gjort. Och om folk tror något om oss fortfarande, så är det att det är sånt vi sysslar med. Det vet jag efter att ha stått med Stridsropet på Centralen några gånger......
Men som kristen och med en tro på Bibeln, så vet jag, att det finns ingen anledning till oro för framtiden för Guds församling. Guds församling har alltid en framtid. Jesus vann kampen om framtiden åt föramlingen på korset. Frågan är bara om jag och vi ska vara med i den framtiden....
I övrigt så blir det snöskottning i dag också.....
Vi är ingen hjälporganisation, och vi är inte syskon med Röda Korset, Unicef eller Läkare utan gränser. Med all respekt för dom, och det arbete dom utför, så är vi på sin höjd kusiner med dom. Vi är en kristen kyrka med Bibeln som grund, och en uppstånden Jesus i centrum. Och det är det viktigaste. Men vi är en kristen kyrka med ett stort och rymligt socialt samvete. En kyrka, som gör det Jesus skulle ha gjort. Eller är det inte så längre? I Sverige? Det frågar jag ängsligt mig själv och mina kamrater, som jag träffar varje söndag i den kår som är min församling och min gemenskap. En bild till ur verkligheten; Vi satt mitt emot varandra på tåget, jag i min uniform. Han tittade på mig och så sa han: ”Jasså, Frälsningsarmén finns fortfarande?” Vi började prata och det visade sig att han hade bott i tio år i en medelstor svensk stad, där vi tycker att vi har ett ganska väl fungerande arbete. Men han hade under dessa tio år aldrig någonsin sett en frälsningssoldat. Syns man inte, så finns man inte.... Håller möjligen kyrkan Frälsningsarmén också på att försvinna, eller kanske förvandlas till ett pittoreskt inslag i gatubilden, möjligen. Så presenterar Turistföreningen i en bok en bild av Frälsningsarméns musikkår på torget. Ett pittoreskt inslag......
På kåren är vi en liten grupp, som varje söndagsmorgon träffas för att läsa och samtala om Bibelns budskap. Just nu läser vi Apostlagärningarna, och just i dag det sjätte kapitlet, som handlar om hur man i den första kristna församlingen organiserade det sociala hjälparbetet. En händelse, som ser ut som en tanke, att vi läser om det just i dag. Att hjälpa uteliggare, drogmissbrukare, slagna kvinnor, nyfattiga, ensamstående mammor och många fler medmänniskor, som behöver hjälp och stöd, har alltid stått högt på den kristna församlingens dagordning. Som sagt: att göra det Jesus skulle ha gjort. Och om folk tror något om oss fortfarande, så är det att det är sånt vi sysslar med. Det vet jag efter att ha stått med Stridsropet på Centralen några gånger......
Men som kristen och med en tro på Bibeln, så vet jag, att det finns ingen anledning till oro för framtiden för Guds församling. Guds församling har alltid en framtid. Jesus vann kampen om framtiden åt föramlingen på korset. Frågan är bara om jag och vi ska vara med i den framtiden....
I övrigt så blir det snöskottning i dag också.....
lördag 30 januari 2010
Medan flingorna faller......
Det har varit mycket prat på min blogg om snö den senaste tiden. Men jag är ju inte ensam. Hela Facebook har varit en enda lång väderleksrapport en tid nu. För att inte tala om SMHI:s meteorologer. Snö...snö...snö...och ovanpå det;kyla! Men dom har ju betalt för sånt....Men medan flingorna faller går ju livet vidare.
Statsministern har t.ex utmärkt sej genom att inte klart ta avstånd från ett förbud mot bärandet av burka och niqab på offentlig plats. Detta efter ett uttalande av Frankrikes president i samma fråga. Visserligen gjorde Fredrik Reinfeldt åtminstone en halv pudel nästa dag genom att säga att han som statsminister måste vara försiktig med att uttala sig mot andra statschefers uttalanden. Men hallå!! Du är inte Mr Europa längre. Vilket samhälle är det egentligen du förespråkar? Har vi religionsfrihet i landet eller? Ska vi få gå klädda hur vi vill eller inte? Visserligen är burka och niqab uttryck för ett, visserligen religiöst motiverat, med dock, kvinnoförtryck. Men varje sådant måste motarbetas med andra metoder än lagstftning. I den debatt där Fredrik Reinfeldt fällde sitt grumliga uttalande var dess bättre Mona Sahlin glasklar både i sitt avståndstagande mot såväl kvinnoförtryck som mot lagstiftning. Liksom för religionsfrihet.
Medan flingorna faller har också Maud Olofsson fått nya problem. Inte nog med sin och regeringens passivitet i SAAB-affären och uttalanden om att det var bättre om dom byggde vindkraftverk i Trollhättan. I regeringssammanhållningens namn är hon nu också beredd att låta moderaterna slakta en av centerns heligaste kor, nämligen motståndet mot kärnkraften. Nya kärnkraftverk med ny teknik ska kunna byggas i moderaternas Sverige med välsignelse och godkännande av de gamla kärnkraftsmotståndarna i cemtern. Man hör liksom i fjärran Thorbjörn Fälldins ord om att aldrig dagtinga med samvetet. Inga kärnkraftverk skulle få byggas. Men vips så var statsrådsposten viktigare. Sånt går tydligen i arv inom centern...
Flingorna har inte heller täckt regeringens schabbel med sjukförsäkringssystemet under hösten. Svårt sjuka människor ska fortfarande gå på den bro som Christina Husmark-Persson byggt mellan försäkringskassan och arbetsförmedlingen. Det var ju så rosenrött romantiskt, som hon uttryckte det. En bro att gå på! När det i själva verket handlar om en stupstock att kliva över. I går fick vi t.ex veta, att folk får vänta i åtta månader på pengar från försäkringskassan, trots att kassan känner till att personen i fråga saknar annan försörjning, och trots att hon snällt gått över Husmark-Perssons bro..... Jag tycker synd om handläggarna på Försäkringskassan, och jag tycker att Christina Husmark-Persson borde ha avgått för länge sen.
Och kristdemokraterna ska på sina kommundagar i helgen diskutera om dom är ett konservativt parti, ett kristet parti, ett parti för verklighetens folk eller möjligen någon annan sorts parti. Jag ska inte säga vilken sorts parti jag tycker att dom är. Man ska inte slå på den som redan ligger....
Och så f.d.länspolischefen i Uppsala ovanpå detta! Här är regeringen utan skuld, men hur är det möjligt? En högt uppsatt polischef med jämställdhet och kvinnofrid som specialitet i föredrag för både andra poliser och andra myndigheter och desutom tidigare rektor för polishögskolan, anhålls och häktas som misstänkt för våldtäkt och förberedelse till grov våldtäkt mot barn. Om ett kraftuttryck vore passande nånstans, så är det väl här. Hur f-n är detta möjligt? Och enl. brottsrubriceringen lär en av dem han förgripit sig på vara ett trafficingoffer. Undras just vad han sagt om trafficing i sina föredrag?
Men i den andra vågskålen ska då bl.a läggas att man fortfarande hittar överlevande under rasmassorna i Haiti, och att räddningsarbetet trots alla svårigheter börjar fungera. Frälsningsarmén och andra hjälporganisationer blir allt effektivare, och alltfler får hjälp. Men det är nog bra om hjälpen kanaliseras via etablerade kanaler och att man inte kör omkring med privata lastbilar och samlar in pengar, guld och silverföremål för Haiti. Som på Lidingö!
SAAB-Spyker då? I vilken vågskål ska vi placera den affären? Jag vet faktiskt inte. Visserligen är det ju bra för de anställda och för Trollhättan att man ska fortsätta att tillverka bilar där. Om det nu är det man ska göra... Jag kan inte hjälpa att jag tycker att det är lite skumt om ett litet, okänt företag, som tillverkar 30 bilar/år skulle kunna gå in och rädda SAAB. Men den som lever får se.... Jag såg förresten Bosse Bildoktorn i Antikrundan härom kvällen. Han kan ju fixa bilar.....
Allt detta och mycket mer sker medan flingorna fortsätter att falla. Och apropå det, så undrade en god vän om löftets båge, regnbågen, verkligen bara gäller vid regn....
Statsministern har t.ex utmärkt sej genom att inte klart ta avstånd från ett förbud mot bärandet av burka och niqab på offentlig plats. Detta efter ett uttalande av Frankrikes president i samma fråga. Visserligen gjorde Fredrik Reinfeldt åtminstone en halv pudel nästa dag genom att säga att han som statsminister måste vara försiktig med att uttala sig mot andra statschefers uttalanden. Men hallå!! Du är inte Mr Europa längre. Vilket samhälle är det egentligen du förespråkar? Har vi religionsfrihet i landet eller? Ska vi få gå klädda hur vi vill eller inte? Visserligen är burka och niqab uttryck för ett, visserligen religiöst motiverat, med dock, kvinnoförtryck. Men varje sådant måste motarbetas med andra metoder än lagstftning. I den debatt där Fredrik Reinfeldt fällde sitt grumliga uttalande var dess bättre Mona Sahlin glasklar både i sitt avståndstagande mot såväl kvinnoförtryck som mot lagstiftning. Liksom för religionsfrihet.
Medan flingorna faller har också Maud Olofsson fått nya problem. Inte nog med sin och regeringens passivitet i SAAB-affären och uttalanden om att det var bättre om dom byggde vindkraftverk i Trollhättan. I regeringssammanhållningens namn är hon nu också beredd att låta moderaterna slakta en av centerns heligaste kor, nämligen motståndet mot kärnkraften. Nya kärnkraftverk med ny teknik ska kunna byggas i moderaternas Sverige med välsignelse och godkännande av de gamla kärnkraftsmotståndarna i cemtern. Man hör liksom i fjärran Thorbjörn Fälldins ord om att aldrig dagtinga med samvetet. Inga kärnkraftverk skulle få byggas. Men vips så var statsrådsposten viktigare. Sånt går tydligen i arv inom centern...
Flingorna har inte heller täckt regeringens schabbel med sjukförsäkringssystemet under hösten. Svårt sjuka människor ska fortfarande gå på den bro som Christina Husmark-Persson byggt mellan försäkringskassan och arbetsförmedlingen. Det var ju så rosenrött romantiskt, som hon uttryckte det. En bro att gå på! När det i själva verket handlar om en stupstock att kliva över. I går fick vi t.ex veta, att folk får vänta i åtta månader på pengar från försäkringskassan, trots att kassan känner till att personen i fråga saknar annan försörjning, och trots att hon snällt gått över Husmark-Perssons bro..... Jag tycker synd om handläggarna på Försäkringskassan, och jag tycker att Christina Husmark-Persson borde ha avgått för länge sen.
Och kristdemokraterna ska på sina kommundagar i helgen diskutera om dom är ett konservativt parti, ett kristet parti, ett parti för verklighetens folk eller möjligen någon annan sorts parti. Jag ska inte säga vilken sorts parti jag tycker att dom är. Man ska inte slå på den som redan ligger....
Och så f.d.länspolischefen i Uppsala ovanpå detta! Här är regeringen utan skuld, men hur är det möjligt? En högt uppsatt polischef med jämställdhet och kvinnofrid som specialitet i föredrag för både andra poliser och andra myndigheter och desutom tidigare rektor för polishögskolan, anhålls och häktas som misstänkt för våldtäkt och förberedelse till grov våldtäkt mot barn. Om ett kraftuttryck vore passande nånstans, så är det väl här. Hur f-n är detta möjligt? Och enl. brottsrubriceringen lär en av dem han förgripit sig på vara ett trafficingoffer. Undras just vad han sagt om trafficing i sina föredrag?
Men i den andra vågskålen ska då bl.a läggas att man fortfarande hittar överlevande under rasmassorna i Haiti, och att räddningsarbetet trots alla svårigheter börjar fungera. Frälsningsarmén och andra hjälporganisationer blir allt effektivare, och alltfler får hjälp. Men det är nog bra om hjälpen kanaliseras via etablerade kanaler och att man inte kör omkring med privata lastbilar och samlar in pengar, guld och silverföremål för Haiti. Som på Lidingö!
SAAB-Spyker då? I vilken vågskål ska vi placera den affären? Jag vet faktiskt inte. Visserligen är det ju bra för de anställda och för Trollhättan att man ska fortsätta att tillverka bilar där. Om det nu är det man ska göra... Jag kan inte hjälpa att jag tycker att det är lite skumt om ett litet, okänt företag, som tillverkar 30 bilar/år skulle kunna gå in och rädda SAAB. Men den som lever får se.... Jag såg förresten Bosse Bildoktorn i Antikrundan härom kvällen. Han kan ju fixa bilar.....
Allt detta och mycket mer sker medan flingorna fortsätter att falla. Och apropå det, så undrade en god vän om löftets båge, regnbågen, verkligen bara gäller vid regn....
fredag 29 januari 2010
To be continued
Det är ju så det brukar stå i slutet av amerikanska filmer. Fortsättning följer. Och det är precis så det är. Det fortsätter att snöa. Snöandet antar rent norrländska proportioner även här i Stockholms skärgård. Jag tror aldrig att jag under fyrtio år skottat så mycket snö som under den här vintern. Och aldrig trodde jag väl heller att jag skulle få problem med var jag skulle lägga all den undanforslade snön. Och ändå är det ju ett litet problem här ute, där jag kan låta snövallarna växa och bara invänta vår och snösmältning. Annat är det inne i stan, där Riddarfjärdens vatten för sista året ( EU förbjuder det sedan) får ta emot mängder av förorenad snö. Inte bra, men nöden har ingen lag. Det enda jag inte riktigt förstår, är varför kollektivtrafiken inte tycks kunna stå emot vädrets makter alls. Jag förstår om bussar och pendeltåg inte klarar de värsta snöstormarna. Men inte ens när dom lagt sig får SL det hela att fungera. Och snöröjningen av trottoarer inne i stan ska vi inte tala om.... Men nu får det vara färdiggnällt. Pensionärer gnäller ju inte.....
Men skottandet ger ju bra och nödvändig motion. Hustrun och mig närstående vänner ger mig hela tiden goda råd om att ”akta hjärtat” under de återkommande renhållningspassen. Och trots den tilltagande åldern, ja det flaggades ju som sagt i går, så har jag inte känt av hjärtat. Skönt och bra nu när vädret förhindrar andra aktiviteter som stärkande promenader och dyl.
Födelsedagen firades i lugn och stillhet. Present av hustrun ( nyfikna va??) mängder av gratulationer vis sms och FaceBook, och fortfande några gamla hederliga gratulationskort i brevlådan också. Och så telefon från barnen med sång av barnbarnen. Både ”ja må han leva” och ”idag är det morfars födelsedag”. Det senare är danska, vi är ju en internationell familj minsann. Och på lördag fortsätter firandet. Om vädret och framkomligheten tilllåter. Jag minns när jag som rektor på folkhögskolan bjöds på födelsedagskalas hos en av våra invandrarelever. Han var från Jemen f.ö. och mycket fredlig och vänlig. Det här hände långt innan Jemen blev tillhåll för terrorister av allehanda kulörer. Kalaset hade pågått i tre dagar innan jag kom, och skulle, visade det sig, pågå i ytterligare tre dagar sedan jag sagt adjö. Det kallar jag födelsedagskalas, det....
Mellan snöskottandet hann jag också med att titta på reprisen av programmet ”På spåret” med bl.a Marcus Birro. Säg det program där han inte är med just nu, förresten.Han är en hejare på italiensk fotboll också. Och har ÖIS som farvoritlag. Nu får jag svårt att motstå frestelsen att börja blogga om fotboll.... Men nej! Jag tycker att på-spåret-frågorna har blivit svårare sedan man bytte programledare. Om det nu har nåt samband. Men Peru, Lima och potatisens hemland, borde dom ha klarat. Och hur kunde syskonen Zandén placera Casablanca i Dalarna???
Såna internationella utblickar föder också tankar på sommar och semester. Fast semester har man väl inte som pensionär. Jag är lite sugen på Polen i sommar, men tankar och samtal fortsätter. På tal om Polen så jobbar jag också vidare med min julklappsbok. 700 sidor om de fattiga i Lodz. Läs den! Självklart att den skulle få Augustpriset.
Borde skriva en rad om pånyttfödda MoDo Hockey också. Men det är alltid svårt att erkänna hur fel man haft, så jag avstår. Får ge mig ut och skotta snö i stället...
Men skottandet ger ju bra och nödvändig motion. Hustrun och mig närstående vänner ger mig hela tiden goda råd om att ”akta hjärtat” under de återkommande renhållningspassen. Och trots den tilltagande åldern, ja det flaggades ju som sagt i går, så har jag inte känt av hjärtat. Skönt och bra nu när vädret förhindrar andra aktiviteter som stärkande promenader och dyl.
Födelsedagen firades i lugn och stillhet. Present av hustrun ( nyfikna va??) mängder av gratulationer vis sms och FaceBook, och fortfande några gamla hederliga gratulationskort i brevlådan också. Och så telefon från barnen med sång av barnbarnen. Både ”ja må han leva” och ”idag är det morfars födelsedag”. Det senare är danska, vi är ju en internationell familj minsann. Och på lördag fortsätter firandet. Om vädret och framkomligheten tilllåter. Jag minns när jag som rektor på folkhögskolan bjöds på födelsedagskalas hos en av våra invandrarelever. Han var från Jemen f.ö. och mycket fredlig och vänlig. Det här hände långt innan Jemen blev tillhåll för terrorister av allehanda kulörer. Kalaset hade pågått i tre dagar innan jag kom, och skulle, visade det sig, pågå i ytterligare tre dagar sedan jag sagt adjö. Det kallar jag födelsedagskalas, det....
Mellan snöskottandet hann jag också med att titta på reprisen av programmet ”På spåret” med bl.a Marcus Birro. Säg det program där han inte är med just nu, förresten.Han är en hejare på italiensk fotboll också. Och har ÖIS som farvoritlag. Nu får jag svårt att motstå frestelsen att börja blogga om fotboll.... Men nej! Jag tycker att på-spåret-frågorna har blivit svårare sedan man bytte programledare. Om det nu har nåt samband. Men Peru, Lima och potatisens hemland, borde dom ha klarat. Och hur kunde syskonen Zandén placera Casablanca i Dalarna???
Såna internationella utblickar föder också tankar på sommar och semester. Fast semester har man väl inte som pensionär. Jag är lite sugen på Polen i sommar, men tankar och samtal fortsätter. På tal om Polen så jobbar jag också vidare med min julklappsbok. 700 sidor om de fattiga i Lodz. Läs den! Självklart att den skulle få Augustpriset.
Borde skriva en rad om pånyttfödda MoDo Hockey också. Men det är alltid svårt att erkänna hur fel man haft, så jag avstår. Får ge mig ut och skotta snö i stället...
torsdag 28 januari 2010
54 inlägg och insnöad
Samtidigt som jag sitter och snickrar på mitt 54:e blogginlägg konstaterar jag, att jag är helt insnöad. Snöstormen har gjort att det just nu varken går att ta sej hit eller att ta sig härifrån. Och som om det inte räckte med det talade jag med en god vän som, glad i hågen, meddelade att hon närmade sig 500 blogginlägg. Så inte att undra på att insnöad är en bra rubrik från min penna. Nåja, penna och penna... Tangentbord då! Fast jag tycker att 54 inlägg är ganska bra, och mer än jag trodde att jag skulle förmå, och om jag jämför med vad jag åstadkom förra gången jag var ute i bloggosfären.
Snön ligger alltså djup och plogbilarna har inte nått hit ut i skärgården än. Det har jag förresten kommenterat kommenterat i ett tidigare inlägg. Hur den gamle fotbollsmålvakten Stig Nyström, på sin tid tillika chef för snöröjningen i Örnsköldsvik, säkert skulle vända sig i sin grav, om han visste, hur det ser ut med den på entreprenad utlagda snöröjningen numera. Då talade man om snösvängen, och all tillgänglig kommunal personal försågs med skyffel, spade eller plog. Men så var också stans gator och torg röjda innan kl. sex på morgonen. ALLTID och oavsett hur mycket snö det hade fallit. Jag kommer förresten ihåg att förra gången det kom så här mycket snö, fördes en diskussion om att snöröjningen måste läggas ut på anbud i hela EU. Det kanske man har gjort nu, och portugisen som fick anbudet, i konkurrens med en traktorförare från Malta, har kanske inte hunnit till Baldersvägen på Dalarö än....
En del inlägg har handlat om idrott. Inte minst med tanke på OS i Vancouver, som ju börjar om två veckor. Men bandy är ingen olympisk gren. Däremot pågår det just nu ett VM i bandy i Moskva. Med både en a-grupp och en b-grupp. Varför i allsin dar, frågar vän av ordning. Varför ordnar man ett världsmästerskap i en gren där nästan alla matcher slutar med tvåsiffriga resultat? Sveriges minsta segermarginal hittills är 8-1 mot Finland. Finland som säkert blir trea i turneringen. Varför inte låta Sverige och Ryssland mötas direkt i en final som spelas vart fjärde år. Dom har ju redan mötts sex gånger i rad i finalen. Varje år!! Då slipper ju dessutom Vitryssland uteslutas för att dom inte har råd att betala medlemsavgiften. Och när Kazakstan, som säkert blir fyra, förlorar med 14-3 mot Sverige så undrar man, vilken klass en b-grupp håller. Mongoliet och Holland t.ex.Dom skulle säkert förlora mot både Grängesberg och Borgia. Lettland skickade ett gäng hockeyspelare, som aldrig hade spelat bandy tidigare, första gången landet skulle vara med. Dom blev trea direkt i b-gruppen. Skärpning internationella förbundet!!
Sen är det bemärkelsedag i dag också. Så pulsa fram till flaggstången och hissa flaggan! Kungen har namnsdag. Vad trodde ni? Det är ju den 28 januari..... Jag upptäcker förresten att jag måste ändra i presentationen på min bloggsida. Titta själv får du se!
Snön ligger alltså djup och plogbilarna har inte nått hit ut i skärgården än. Det har jag förresten kommenterat kommenterat i ett tidigare inlägg. Hur den gamle fotbollsmålvakten Stig Nyström, på sin tid tillika chef för snöröjningen i Örnsköldsvik, säkert skulle vända sig i sin grav, om han visste, hur det ser ut med den på entreprenad utlagda snöröjningen numera. Då talade man om snösvängen, och all tillgänglig kommunal personal försågs med skyffel, spade eller plog. Men så var också stans gator och torg röjda innan kl. sex på morgonen. ALLTID och oavsett hur mycket snö det hade fallit. Jag kommer förresten ihåg att förra gången det kom så här mycket snö, fördes en diskussion om att snöröjningen måste läggas ut på anbud i hela EU. Det kanske man har gjort nu, och portugisen som fick anbudet, i konkurrens med en traktorförare från Malta, har kanske inte hunnit till Baldersvägen på Dalarö än....
En del inlägg har handlat om idrott. Inte minst med tanke på OS i Vancouver, som ju börjar om två veckor. Men bandy är ingen olympisk gren. Däremot pågår det just nu ett VM i bandy i Moskva. Med både en a-grupp och en b-grupp. Varför i allsin dar, frågar vän av ordning. Varför ordnar man ett världsmästerskap i en gren där nästan alla matcher slutar med tvåsiffriga resultat? Sveriges minsta segermarginal hittills är 8-1 mot Finland. Finland som säkert blir trea i turneringen. Varför inte låta Sverige och Ryssland mötas direkt i en final som spelas vart fjärde år. Dom har ju redan mötts sex gånger i rad i finalen. Varje år!! Då slipper ju dessutom Vitryssland uteslutas för att dom inte har råd att betala medlemsavgiften. Och när Kazakstan, som säkert blir fyra, förlorar med 14-3 mot Sverige så undrar man, vilken klass en b-grupp håller. Mongoliet och Holland t.ex.Dom skulle säkert förlora mot både Grängesberg och Borgia. Lettland skickade ett gäng hockeyspelare, som aldrig hade spelat bandy tidigare, första gången landet skulle vara med. Dom blev trea direkt i b-gruppen. Skärpning internationella förbundet!!
Sen är det bemärkelsedag i dag också. Så pulsa fram till flaggstången och hissa flaggan! Kungen har namnsdag. Vad trodde ni? Det är ju den 28 januari..... Jag upptäcker förresten att jag måste ändra i presentationen på min bloggsida. Titta själv får du se!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)