54 inlägg och insnöad

Samtidigt som jag sitter och snickrar på mitt 54:e blogginlägg konstaterar jag, att jag är helt insnöad. Snöstormen har gjort att det just nu varken går att ta sej hit eller att ta sig härifrån. Och som om det inte räckte med det talade jag med en god vän som, glad i hågen, meddelade att hon närmade sig 500 blogginlägg. Så inte att undra på att insnöad är en bra rubrik från min penna. Nåja, penna och penna... Tangentbord då! Fast jag tycker att 54 inlägg är ganska bra, och mer än jag trodde att jag skulle förmå, och om jag jämför med vad jag åstadkom förra gången jag var ute i bloggosfären.

Snön ligger alltså djup och plogbilarna har inte nått hit ut i skärgården än. Det har jag förresten kommenterat kommenterat i ett tidigare inlägg. Hur den gamle fotbollsmålvakten Stig Nyström, på sin tid tillika chef för snöröjningen i Örnsköldsvik, säkert skulle vända sig i sin grav, om han visste, hur det ser ut med den på entreprenad utlagda snöröjningen numera. Då talade man om snösvängen, och all tillgänglig kommunal personal försågs med skyffel, spade eller plog. Men så var också stans gator och torg röjda innan kl. sex på morgonen. ALLTID och oavsett hur mycket snö det hade fallit. Jag kommer förresten ihåg att förra gången det kom så här mycket snö, fördes en diskussion om att snöröjningen måste läggas ut på anbud i hela EU. Det kanske man har gjort nu, och portugisen som fick anbudet, i konkurrens med en traktorförare från Malta, har kanske inte hunnit till Baldersvägen på Dalarö än....

En del inlägg har handlat om idrott. Inte minst med tanke på OS i Vancouver, som ju börjar om två veckor. Men bandy är ingen olympisk gren. Däremot pågår det just nu ett VM i bandy i Moskva. Med både en a-grupp och en b-grupp. Varför i allsin dar, frågar vän av ordning. Varför ordnar man ett världsmästerskap i en gren där nästan alla matcher slutar med tvåsiffriga resultat? Sveriges minsta segermarginal hittills är 8-1 mot Finland. Finland som säkert blir trea i turneringen. Varför inte låta Sverige och Ryssland mötas direkt i en final som spelas vart fjärde år. Dom har ju redan mötts sex gånger i rad i finalen. Varje år!! Då slipper ju dessutom Vitryssland uteslutas för att dom inte har råd att betala medlemsavgiften. Och när Kazakstan, som säkert blir fyra, förlorar med 14-3 mot Sverige så undrar man, vilken klass en b-grupp håller. Mongoliet och Holland t.ex.Dom skulle säkert förlora mot både Grängesberg och Borgia. Lettland skickade ett gäng hockeyspelare, som aldrig hade spelat bandy tidigare, första gången landet skulle vara med. Dom blev trea direkt i b-gruppen. Skärpning internationella förbundet!!

Sen är det bemärkelsedag i dag också. Så pulsa fram till flaggstången och hissa flaggan! Kungen har namnsdag. Vad trodde ni? Det är ju den 28 januari..... Jag upptäcker förresten att jag måste ändra i presentationen på min bloggsida. Titta själv får du se!

En kväll med dumburken

ITV:s barndom kallades ibland den apparat, som stod i finrummet, och som hela familjen brukade samlas omkring för ”dumburken”. Namnet var säkert uppfunnet av någon fisförnäm förståsigpåare inom kultursektorn, som ansåg att det nya mediet var fördummande i en mängd olika avseenden. Kommen så långt i skrivandet slås jag av att jag faktiskt var med i TV:s barndom. Huu så hemskt! Men sant!! En kanal och sändningsuppehåll en kväll i veckan. Undras just vad familjen gjorde den kvällen? Umgicks kanske....

Alltnog; I går kväll umgicks jag med dumburken. Nästan hela kvällen. Mitt idrottsintresse ( nörd, kallar en del mig...) gör att jag gillar Mästarnas Mästare. Stora stjärnor från i går i flera idrotter möts i diverse udda tävlingar som t.ex att kunna hålla sig längst under vattnet, för att så småningom kora Mästarnas Mästare. Patrik Sjöberg, Agnetha Andersson, Tomas Johansson , Tomas Brolin, Stefan Holm och fler ändå är där. Och att hålla sig längt under vattnet var f.d. simmereskan Louise Karlsson överlägset bäst på. Och vi nördar, vi minns världsrekord och guldmedaljer..... Jag sitter nog där nästa tisdag också.

Sen hann jag inte resa mig ur TV-fåtöljen ( I dumburkens barndom fanns det även TV-kannor att dricka kaffe ur, undrar vart dom tagit vägen) innan programmet Teatersupén fångade mig för ytterligare en halv timme. Några teateridealister driver Momentteatern i Gubbängen och man har specialiserat sig på klassikerna. Strindberg, Goethe, Büchner och, naturligtvis, Shakespeare. I TV-fåtöljen fick vi nu följa en del av Shakespeares blodiga maktdrama Macbeth. En mycket speciell uppsättning, som jag nog, i likhet med den inbjudne kritikern Sven Wollter, som bjöd på supé, hade svårt att köpa helt och fullt. Tragik, blod och död som aldrig förr hos Shakespeare ( och det vill inte säga lite) hade i Momenteaterns uppsättning blivit kanske lite för lekfull.... Men heder åt alla fria teatergrupper, som utamanar institutionsjättarna. Och Sven Wollter!!!! Vilken jätte i den svenska teatern.

Sen bjöd naturligtvis dumburken på SAAB. Holländska Spyker Cars köper företaget av GM för en okänd summa pengar. Ett okänt sportbilsföretag köper SAAB för en okänd summa pengar.... Hur seriöst låter det? Nej inte ens med statliga kreditgarantier och en investeringsfond i Abu Dhabi tror jag på idén. Men naturligtvis är det glädjande för de anställda i Trollhättan. Och nu måste förtroendet för SAAB återställas. Folk måste börja köpa saab-bilar igen. Det är ju liksom det det hela handlar om. Annars är det snart dags för nästa nedläggningsbesked. Kom i så fall ihåg var Ni hörde det första gången! Inte var det i dumburken. Den sa inget om det. Inte i går i alla fall.

Väderrapporterna har blivit snitsigare sedan dumburkens barndom. Och TV-meteorologerna har blivit ärtigare. Åtminstone en del av dem. Men frågan är om vädret blivit bättre. I går utfärdade dumburken en klass 2-varning för folk i Norrbotten och delar av Västerbotten. Risk för stora materiella skador, och risk för personskador. Så håll er inne i Soppero och Lövånger nu när stormen kommer igen. Och även om det inte utfärdats nån varning för Haninge och Dalarö så är det bäst att ta på vinterpälsen och ha snöskyffeln redo. För nu lär det inte räcka med kvasten....

Nu bjuder ju dumburken på många fler kanaler än då, på John Pohlmans tid, och ut burken strömmar det ena programmet ur en kanal, till förvillelse likt ett annat program ur en annan kanal. Och det mesta är skräp enl. min mening. Men snart börjar vinter OS i Vancouver. Och då väljer jag nog Eurosport varvat med TV4 Sport för finalen i afrikanska mästerskapen i fotboll. Den turneringen har varit en riktig höjdare. Så nu blir det mycket dumburk ett tag...

Jag lovar att i dag försöka....

Jag har varit både vargunge och scout. För den fåkunninge så var vargungar dåtidens miniorscouter. Vi slutade varje möte med att avge löftet. Att göra sitt bästa. Att vara redo.... Har man slutat med det nu ? Nu låter det snarare bland tio-åriga killar ( och tjejer med för den delen) ”Hata, hata AIK....” När blev det fel att avge löften, och dessutom att försöka hålla dem? Vore intressant att forska lite i när och varför det gick snett på det området.... Jag hade en scoutkompis, som avgav samma löften som jag. Att alltid vara redo. Att göra sitt bästa. Han blev så småningom landslagsmålvakt i hockey. Undrar om det har nått samband...? Dom som aldrig lovat nåt, utan bara står och gapar ”hata, hata...” blir nog inga landslagsmän i alla fall....

Min mamma var med i Hemförbundet. Och nu har min fru har blivit medlem där. Hemförbundet var länge namnet på Frälsningsarméns kvinnoorganisation, en av världens största för övrigt. Dom avgav också länge ett löfte varje gång dom träffades. Dom lovade att varje morgon fatta ett viktigt beslut. Nu har utvecklingen ( eller nivelleringen eller vad det är) nått även dit, och Hemförbundet har blivit en träff för daglediga, både män och kvinnor, Där har min fru alltså blivit med. Trots att jag ju också är dagledig, har jag inte följt med henne dit än, och därför vet jag inte om man fortfarande läser det motto, och avger det löfte som man i många, många år, gjorde i den gruppen varje vecka. Det är synd om man har slutat med det, ty det är verkliga visdomsord, som man varje morgon lovade att försöka leva efter;

”Jag vill i dag försöka att leva i enkelhet, uppriktighet och lugn; övervinna varje böjelse till missnöje, oro, missmod,orenhet och själviskhet; öva mig i glädje, i storsinthet, barmhärtighet och vanan av helig tystnad; vinnlägga mig om sparsamhet i mina utgifter, noggrannhet i mitt samtal. Nit i tjänsten, trohet i det som anförtros mig och en barnslig förtröstan på Gud”

Så alldeles väldigt bra!! Läs gärna löftet en gång till! Jag vill i dag försöka.... Vanliga enkla vardagsmänniskor tar på ett vardagsnära sätt i tu med frågor som politiker och andra beslutsfattare aldrig tycks kunna lösa. Säkert har det betytt massor för generationer av hemförbundsdamer. Leva i enkelhet; Ett löfte om att försöka leva resurssnålt, energisnålt och med skölden uppe mot kommersialismens och reklamens alla angreppsförsök. Och detta i en tid när resursslöseriet hotar hela planeten. Övervinna varje böjelse till själviskhet; En uppmaning till solidaritet och gemenskap i en värld där egoismen och ensam-är-stark-tänkandet breder ut sig. Öva mig i vanan av helig tystnad; Tystnaden blir allt viktigare, och är dessutom en bristvara i en tid då olika budskap försöker överrösta varann och då så mycket sägs, som aldrig blir gjort. En tystnad som vill lära mig att lyssna inåt. Vinnlägga mig om sparsamhet i mina utgifter; Klyftan mellan dom som har och dom som saknar blir allt större i vårt samhälle. Och då behöver sparsamheten komma på modet igen hos dem som har. Detta för att kunna dela med sig. Och det är väl ofta damerna i hemförbundet som visat den största generositeten när det gäller att ge. Noggrannhet i mitt samtal; Om det nån gång har behövt påminnas om det så är det väl nu. För aldrig har det väl pratats så mycket skit, både offentligt och privat, som nu. Trohet i det som anförtros mig; Tänk vad snabbt vi glömmer. Men det var ju bara i går som försäkringsdirektörer, aktiespekulanter och svindlare på hög nivå ansågs smarta och gladeligen tog emot miljoner i bonus.. Skandia får väl stå som samlingsnamn.... En barnslig förtröstan på Gud; För Frälsningsarmén och hela den kristna kyrka, som Frälsningsarmén är en del av, är gudstron det centrala. Det är tron på Gud och förtröstan på att Han förmår, som är den kraftkälla som gör det möjligt att våga leva framsynt i en svår tid.

Varför är det bara kvinnor och medlemmar i Hemförbundet som fått avge såna löften? Är det kanske därför att dom tänker lite mer och lite längre än vad vi män gör? Eller? Det måste väl också vara bättre att avge löften och försöka hålla dem, än att inte lova något, med motiveringen att man kan ändå inte hålla vad man lovat. Tittade i går på ”Fråga Doktorn” och ett program om nyårslöften. Sluta röka. Gå ner i vikt. Börja motionera. Mycket intressant. Hemförbundets motto och löfte behöver både jag och säkert vi lite till mans ta till oss. Lova att försöka praktisera en enkel livsstil, som utmanar pryltänkande och överflöd. En livsstil, som utstrålar tilllit och förtroende. Lova, och kanske håller det ett tag... Precis som nyårslöften. Så; Fatta varje morgon följande beslut......

Gott om Stort eller döskraj och livrädd

Innehållsförteckningen till min blogg utlovar ”smått och gott om smått och stort”. Om det stämmer har vi nu hunnit till avdelningen Gott om Stort. Och till underavdelningen Bot mot rädsla. För det är väl stort nog att inte behöva vara rädd i en värld där det bara kryllar av rädslor.

Så låt oss då slå upp orden döskraj och livrädd;

Om döskraj betyder rädd att dö, vad betyder då livrädd? Rädd att leva kanske....Och om vi ser oss omkring så nog finns det anledning att vara rädd. Miljöhot, terrorhot ,kärnvapenhot, rädd att mista den man älskar, att pensionen inte ska räcka till, att bli arbetslös eller att barnen inte ska få några jobb, att bli ensam, rädd att leva... Listan kan bli lång. Och så Haiti, som om det inte räckte ändå.... Någon har till och med sagt att när man ser på världen blir man så rädd så att man vill dö. Men det fantastiska är att det inte behövs. En har redan dött för att alla andra ska få leva! Det är den kristna trons hemlighet.

Och som sagt; Det finns botemedel mot rädsla. Det kristna evangeliet handlar just om det. Om bot mot skräck och rädsla. En knuten näve skapar rädsla, och såna nävar finns det gott om i världen. Men för 2000 år sen öppnade Gud sin fadershand mot världen. Han sände sin son till fattiga, föraktade, olyckliga, slagna, stressade och livrädda människor. Till dej och mej! ”Var inte rädd” blev änglarnas hälsning när Jesus föddes in i världen. Och Han föddes under enklast tänkbara omständigheter för att visa att Gud ville bli en av oss. Ogift mor, född i ett stall utan hjälp av vare sig läkare eller barnmorska. Och som en av oss erbjuder han sig att gå med oss in i alla de omständigheter och sammanhang dit livet kan föra oss. Han vill t.o.m. gå med oss in i döden. Gud vill i Jesus dela alla alla våra livssituationer, mörka såväl som ljusa. Att säga ja till den här gåvan är ingen vaccination mot motgångar och olyckor, och inte heller något lyckopiller, men det innebär att få sällskap under hela livsvandringen. Aldrig ensam!

I Bibelns sista bok, Uppenbarelseboken, står det i det första kapitlet: ”Var inte rädd, jag är den förste och den siste”. Jesus erbjuder sig alltså att omsluta oss, beskydda oss och bevara oss. Inte från allt men i och genom allt. Först som sist!

Kyrkan uppfattas ofta som gammalmodig och ointressant. Martin Timell bekände sig som kristen i radions p4 i lördags morse. "Men jag går sällan i kyrkan" la han samtidigt till.Och han är inte ensam. Möjligen har vi här en fråga om marknadsföring. Eller han kanske inte har kollat ordentligt. Det kristna evangeliet, som skulle vara kyrkans specialitet, handlar om att det fortfarande finns en öppen och generös hand i världen. Både kyrkor och enskilda kristna är kallade att vara den öppna handens pr-konsulter. I ord men framför allt i handling. I vänliga, kärleksfulla och värmande handlingar i en kall värld, där så många är både döskraja och livrädda. Gott om Stort med andra ord.

En spion talar ut

Det är lika bra att säga som det är. Under en period av mitt liv har jag levt som spion. Jag tjänstgjorde under min militärtjänstgöring i mitten på 60-talet under en period vid FRA, som då var en del av försvaret, vilket trots vad namnet, Försvarets Radioanstalt än säger, inte är fallet i dag. Om inte verksamheten då hade varit ännu mer sekretessbelagd och hemlig än vad den är i dag, hade dagens debatt kunnat föras även då. Men då var verksamheten så hemlig, att vi inte ens fick uppge vad vi sysslade med eller uppge adressen till vårt kompani i brev t.ex. Det fick vi t.o.m. skriva under på. Inte heller fick vi för utomstående nämna, att vi tjänstgjorde vid FRA, utan vi låg vid Radiomät, som ju lät tämligen harmlöst.

När det i fjol avslöjades att ett av målen för FRA:s signalspaning är den ryska trafik som via kabel i dag går genom Sverige, visste ganska många det redan på 60-talet. FRA:s militära kompani bestod då av unga grabbar som talade och förstod ryska. Detta för att kunna avlyssna och tolka rysk telefoni- och telegrafitrafik. 1965 ingick jag i detta kompani. Och visst var det rysk trafik vi lyssnade till, men vi kunde med lätthet också avlyssna svensk trafik i taxiradion och andra mera privata konversationer. Liksom svensk polis- och militärtrafik av mera seriös art....
Och på kvällarna kom dom, högt uppsatta militärer, politiker och representanter för polisledningen. P-G. Vinge, som då var chef för säkerhetspolisen var där, liksom rikspolischefen Carl Persson. Sent på natten kom de stora svarta bilarna tillbaka för att hämta de högt uppsatta besökarna från det låsta rummet högst upp under tak, dit vi värnpliktiga aldrig hade tillträde. Och när dom inte kom till Bromsten, där vi var förlagda, var deras uppdrag så hemligt, att det sköttes från olika privata adresser i Stockholm. Detta för att försvåra pejling. Vad dom sysslade med? Peter Bratt gjorde i boken IB-affären, tillsammans med Jan Guillou, avslöjanden som vi är många som kan bestyrka. Signalspaning är inget nytt.

I de flesta samhällen behövs olika typer av underättelsetjänst för att skydda samhället. Det torde de flesta vara överens om. Mina erfarenheter härrör från kalla krigets dagar, och då fanns det anledning för Sverige att spana mot Sovjetunionen. I dag finns det dessutom anledning till att spaning bedrivs mot personer, som kan misstänkas för att vilja störta det demokratiska samhällskick som vi i val bestämt oss för i vårt land, eller mot både inhemska och utländska terrorgrupper i olika nätverk.
Därför deltog jag inte i hetsjakten mot FRA för något år sen, och tycker fortfarande inte att det finns så stor anledning att hetsa upp sig över att Sverige, genom FRA, bedriver den typen av signalspaning. Vad diskussionen borde handla om, och där jag kan tycka att t.ex. den kristna kyrkan varit alldeles för tyst, är hur den personliga integriteten ska kunna skyddas, samtidigt som vi har signalspaning och annan typ av underättelseverksamhet. Den lagstiftning som under stor vånda antagits av riksdagen, måste enl. min uppfattning rivas upp, och ersättas av en lag som mycket mer tar sikte på att skydda enskilda människors integritet. Redan på 60-talet, kunde som sagt jag, lyssna till både ett och annat som det säkert inte var meningen att jag skulle få lyssna till. Telefonsamtal till älskarinnan medan frun trodde att han var i London på affärsresa, eller vad man skulle göra med taxibilens drickskassa för att ta några ganska harmlösa exempel. En ny lag skulle t.ex kunna stipulera, att svenskar som övervakats, i efterhand får reda på detta, för att kunna vidta lämpliga motåtgärder som att stämma staten för integritetsintrång eller nåt annat. Nån typ av tillstånd för att få rätt att övervaka specifika objekt skulle också behövas för att integritet och säkerhet ska kunna upprätthållas.

Tiden har gått och avslyssningen har säkert blivit alltmer sofistikerad och svårupptäckt. Och i dag finns ju hela internet och den elektroniska teknik, som var okänd på 60-talet. Men dess viktigare då att vi får en lag som skyddar vanliga människor. Tycker 809 Östman med rätt att lyssna.

Vem var Ivan Bunin och var sitter båtbenet?

Rubrikens frågor hör kanske inte till världens mest centrala, men bör inte heller inte klassas som värdelöst vetande. Vilket vetande är förresten värdelöst? Och vem bestämmer det? Ivan Bunin var en rysk poet och författare med den ryska landsbygdens förfall som specialitet, och han fick nobelpriset i litteratur 1933. Båtbenet är ett av de små benen i handleden. Det vanligaste sättet att bryta båtbenet är att man ramlar och tar emot sig med handen. Hockeylegenden Sven Tumba gav båtbenet ett ansikte genom att bryta det inför en viktig turnering nån gång på 50-talet.

Var skall nu det här leda? Jo, dagens blogginlägg ska handla lite om bildning, utbildning och folkbildning. En bildad människa är för mig en person, som vet lite om mycket. T.ex. vem Ivan Bunin var och var båtbenet sitter.Jag gillar såna människor. Utbildning är det som skolor av olika slag, på olika nivåer och med varierande framgång försöker förmedla. Och folkbildning då? Folkbildning är ett samlingsbegrepp för det fria bildningsarbetet. Studiecirkeln är det centrala i folkbildningen. Till folkbildningens olika grenar brukar räknas: bibliotek, folkhögskolor, och studieförbund. När jag började i folkbildningen ( jag har tillbringat större delen av mitt yrkesliv där) brukade även föreläsningsföreningarna räknas som en del av folkbildningen. Det var föreningar ( i dag sedan länge utdöda) som, oftast på landet, och långt före tevens och internets tid, samlade människor till intressanta och lärorika ( ja den del andra också om sanningen ska fram) föreläsningar om t.ex Sten Bergmans forskningsresor till Borneo och annat……

Var det möjligen länge sen du var med i en studiecirkel? Eller har du kanske aldrig varit med om att dela kunskaper och erfarenheter kring ett ämne med andra intresserade med helt andra erfarenheter, än dem som du bidrar med? Det brukar bli en oerhört intressant mix, och nu när studieförbundens kataloger dimper ned i brevlådan bör du absolut ta chansen. Studiecirkeln bedrivs i de mest skiftande ämnen och det är bara att välja. Bygga allmogebåtar? Lära sig dövas teckenspråk? Planera och göra en resa till Azorerna? Studera Bibeln? Nästan allt går lika bra. Själv är jag med i en grupp, som möts varje söndagsmorgon för att tillsammans läsa och samtala om Apostlagärningarna i Bibeln.
En studiecirkel kan genomföras genom att man träffas regelbundetn, en kombination av såna möten och distansstudier - eller för den delen också i sin helhet på distans.
Vid cirkelns början planerar deltagarna och ledaren gemensamt sitt studiearbete. Gruppen har alla möjligheter att anpassa planeringen så, att den svarar mot deltagarnas förväntningar. Som grund för cirkelstudierna finns också alltid någon form av studiematerial, som deltagarna i gruppen väljer gemensamt. Du som varit med, vet hur spännande och utvecklande det är, och du som inte börjat; gör det nu!

I Sverige avlägger i dag lika många doktorander examen varje år som det sprang ut nybakade studenter från våra gymnasier ( läroverk hette det då) på 1950-talet. Risken för en allt smalare och en alltmer förytligad formell utbildning är alltså uppenbar i dag, och man skyndar nog förbi både Ivan Bunin och båtbenet. Därför behövs folkbildningen.

Jag blir gammal om en vecka

I går fick vi veta via media att forskare i Göteborg är hemligheten på spåren. På jästsvampar(!!) har man upptäckt varför vi åldras. Undrar just om det hinner få någon tillämpning inom en vecka.... Om en vecka blir jag nämligen gammal. Politiker, ja vilka andra, har nämligen bestämt, att vid 65 blir vi gamla. Då håller vi inte tempot längre, då orkar vi inte mer och då är vi inte tillräckligt varken effektiva eller kreativa längre. Soptunnan, nej, pension, alltså. För det är väl ingen som tror att man ger oss ledigt från slitet och släpet för att vi ska hinna uppleva en lång och meningsfull "tredje epok" efter 65. Kan inte tänka mig att politikerna bryr sig ett dyft om det!!!

"Det är skönt att bli gammal, att vara ung var för jävligt", sa Strindberg. Jag har ingen aning, eftersom jag inte blivit gammal än, som sagt. Men hittills har jag upplevt att varje ålder har sin charm, och förresten så har jag inga planer på att varken lägga av med en massa saker, eller att bli gammal på något annat sätt bara för att jag fyller år igen. Men det är klart att det känns både här och där att åldern satt spår. Och det är nog tur att ingen ser en, när man går på toa på natten. Det gör man nämligen oftare med åren. Går och går, förrresten. Stapplar fram är väl en korrektare beskrivning. Men redan på promendaden tillbaka till sängen känns det bättre, så än så finns det kraft. Den här vintern har också visat att kraften räcker till snöskottning också, så gammal, njaa, jag vet inte jag.

Omgiven av barn och barnbarn får man ju också höra ibland att man har gammelmansidéer. När man nån gång vågar hävda att det var bättre förr t.ex. Men jag fortsätter att hävda att en sak, eller en idé, blir inte bra bara för att den är ny, som alla trendnissar envist påstår. Lika lite som något blir dåligt för att det är gammalt. Ålder vittnar ju ofta om kvalitet, så varför kan inte det också gälla om idéer och inte bara om möbler och viner. Men nu gnäller man väl.... Gammelmansgnäll.

Åter till forskarna från Göteborg. Deras upptäckt kan naturligtvis få en oerhörd betydelse för forskning om alzheimer och demens, så det är bara att tacka och ta emot. Har man upplevt den sortens åldrande i sin närhet, tar man tacksamt emot allt som kan om inte bota, så i alla fall lindra eller skjuta upp. Men varför skjuta upp ett normalt åldrande? För en frisk själ i en frisk kropp är stigande ålder inget att vara rädd för. Levnadsvisdom och erfarenhet är väl i sanning sånt som världen behöver. Tänk om vi kunde få fler "senior advisers" även i vår kultur. Människor som delar med sig av det som livet lärt dem till yngre generationer. Precis som man gjorde i hem och familj tidigare. Lärde av varann. För när man snart är 65 behöver man fortfarande också lära sig en massa. Om mobiltelefoner, fjärrkontroller,att boxerutrustningen är anpassad till MPEG-4 och om hur alla andra sladdar och prylar ska anslutas, t.ex! Det är inte klokt vilka sladdar det finns i ett alldeles normalt tvåpersonershushåll. Men det är fortfarande kul och spännande med de möjligheter som tekniken ger. Möjligheter att blogga t.ex. Och via bloggen meddelar jag då här och nu att jag inte tänker bli gammal om en vecka. För ålder är ju egentligen bara en siffra. 64 blir 65.