En spion talar ut

Det är lika bra att säga som det är. Under en period av mitt liv har jag levt som spion. Jag tjänstgjorde under min militärtjänstgöring i mitten på 60-talet under en period vid FRA, som då var en del av försvaret, vilket trots vad namnet, Försvarets Radioanstalt än säger, inte är fallet i dag. Om inte verksamheten då hade varit ännu mer sekretessbelagd och hemlig än vad den är i dag, hade dagens debatt kunnat föras även då. Men då var verksamheten så hemlig, att vi inte ens fick uppge vad vi sysslade med eller uppge adressen till vårt kompani i brev t.ex. Det fick vi t.o.m. skriva under på. Inte heller fick vi för utomstående nämna, att vi tjänstgjorde vid FRA, utan vi låg vid Radiomät, som ju lät tämligen harmlöst.

När det i fjol avslöjades att ett av målen för FRA:s signalspaning är den ryska trafik som via kabel i dag går genom Sverige, visste ganska många det redan på 60-talet. FRA:s militära kompani bestod då av unga grabbar som talade och förstod ryska. Detta för att kunna avlyssna och tolka rysk telefoni- och telegrafitrafik. 1965 ingick jag i detta kompani. Och visst var det rysk trafik vi lyssnade till, men vi kunde med lätthet också avlyssna svensk trafik i taxiradion och andra mera privata konversationer. Liksom svensk polis- och militärtrafik av mera seriös art....
Och på kvällarna kom dom, högt uppsatta militärer, politiker och representanter för polisledningen. P-G. Vinge, som då var chef för säkerhetspolisen var där, liksom rikspolischefen Carl Persson. Sent på natten kom de stora svarta bilarna tillbaka för att hämta de högt uppsatta besökarna från det låsta rummet högst upp under tak, dit vi värnpliktiga aldrig hade tillträde. Och när dom inte kom till Bromsten, där vi var förlagda, var deras uppdrag så hemligt, att det sköttes från olika privata adresser i Stockholm. Detta för att försvåra pejling. Vad dom sysslade med? Peter Bratt gjorde i boken IB-affären, tillsammans med Jan Guillou, avslöjanden som vi är många som kan bestyrka. Signalspaning är inget nytt.

I de flesta samhällen behövs olika typer av underättelsetjänst för att skydda samhället. Det torde de flesta vara överens om. Mina erfarenheter härrör från kalla krigets dagar, och då fanns det anledning för Sverige att spana mot Sovjetunionen. I dag finns det dessutom anledning till att spaning bedrivs mot personer, som kan misstänkas för att vilja störta det demokratiska samhällskick som vi i val bestämt oss för i vårt land, eller mot både inhemska och utländska terrorgrupper i olika nätverk.
Därför deltog jag inte i hetsjakten mot FRA för något år sen, och tycker fortfarande inte att det finns så stor anledning att hetsa upp sig över att Sverige, genom FRA, bedriver den typen av signalspaning. Vad diskussionen borde handla om, och där jag kan tycka att t.ex. den kristna kyrkan varit alldeles för tyst, är hur den personliga integriteten ska kunna skyddas, samtidigt som vi har signalspaning och annan typ av underättelseverksamhet. Den lagstiftning som under stor vånda antagits av riksdagen, måste enl. min uppfattning rivas upp, och ersättas av en lag som mycket mer tar sikte på att skydda enskilda människors integritet. Redan på 60-talet, kunde som sagt jag, lyssna till både ett och annat som det säkert inte var meningen att jag skulle få lyssna till. Telefonsamtal till älskarinnan medan frun trodde att han var i London på affärsresa, eller vad man skulle göra med taxibilens drickskassa för att ta några ganska harmlösa exempel. En ny lag skulle t.ex kunna stipulera, att svenskar som övervakats, i efterhand får reda på detta, för att kunna vidta lämpliga motåtgärder som att stämma staten för integritetsintrång eller nåt annat. Nån typ av tillstånd för att få rätt att övervaka specifika objekt skulle också behövas för att integritet och säkerhet ska kunna upprätthållas.

Tiden har gått och avslyssningen har säkert blivit alltmer sofistikerad och svårupptäckt. Och i dag finns ju hela internet och den elektroniska teknik, som var okänd på 60-talet. Men dess viktigare då att vi får en lag som skyddar vanliga människor. Tycker 809 Östman med rätt att lyssna.

Vem var Ivan Bunin och var sitter båtbenet?

Rubrikens frågor hör kanske inte till världens mest centrala, men bör inte heller inte klassas som värdelöst vetande. Vilket vetande är förresten värdelöst? Och vem bestämmer det? Ivan Bunin var en rysk poet och författare med den ryska landsbygdens förfall som specialitet, och han fick nobelpriset i litteratur 1933. Båtbenet är ett av de små benen i handleden. Det vanligaste sättet att bryta båtbenet är att man ramlar och tar emot sig med handen. Hockeylegenden Sven Tumba gav båtbenet ett ansikte genom att bryta det inför en viktig turnering nån gång på 50-talet.

Var skall nu det här leda? Jo, dagens blogginlägg ska handla lite om bildning, utbildning och folkbildning. En bildad människa är för mig en person, som vet lite om mycket. T.ex. vem Ivan Bunin var och var båtbenet sitter.Jag gillar såna människor. Utbildning är det som skolor av olika slag, på olika nivåer och med varierande framgång försöker förmedla. Och folkbildning då? Folkbildning är ett samlingsbegrepp för det fria bildningsarbetet. Studiecirkeln är det centrala i folkbildningen. Till folkbildningens olika grenar brukar räknas: bibliotek, folkhögskolor, och studieförbund. När jag började i folkbildningen ( jag har tillbringat större delen av mitt yrkesliv där) brukade även föreläsningsföreningarna räknas som en del av folkbildningen. Det var föreningar ( i dag sedan länge utdöda) som, oftast på landet, och långt före tevens och internets tid, samlade människor till intressanta och lärorika ( ja den del andra också om sanningen ska fram) föreläsningar om t.ex Sten Bergmans forskningsresor till Borneo och annat……

Var det möjligen länge sen du var med i en studiecirkel? Eller har du kanske aldrig varit med om att dela kunskaper och erfarenheter kring ett ämne med andra intresserade med helt andra erfarenheter, än dem som du bidrar med? Det brukar bli en oerhört intressant mix, och nu när studieförbundens kataloger dimper ned i brevlådan bör du absolut ta chansen. Studiecirkeln bedrivs i de mest skiftande ämnen och det är bara att välja. Bygga allmogebåtar? Lära sig dövas teckenspråk? Planera och göra en resa till Azorerna? Studera Bibeln? Nästan allt går lika bra. Själv är jag med i en grupp, som möts varje söndagsmorgon för att tillsammans läsa och samtala om Apostlagärningarna i Bibeln.
En studiecirkel kan genomföras genom att man träffas regelbundetn, en kombination av såna möten och distansstudier - eller för den delen också i sin helhet på distans.
Vid cirkelns början planerar deltagarna och ledaren gemensamt sitt studiearbete. Gruppen har alla möjligheter att anpassa planeringen så, att den svarar mot deltagarnas förväntningar. Som grund för cirkelstudierna finns också alltid någon form av studiematerial, som deltagarna i gruppen väljer gemensamt. Du som varit med, vet hur spännande och utvecklande det är, och du som inte börjat; gör det nu!

I Sverige avlägger i dag lika många doktorander examen varje år som det sprang ut nybakade studenter från våra gymnasier ( läroverk hette det då) på 1950-talet. Risken för en allt smalare och en alltmer förytligad formell utbildning är alltså uppenbar i dag, och man skyndar nog förbi både Ivan Bunin och båtbenet. Därför behövs folkbildningen.

Jag blir gammal om en vecka

I går fick vi veta via media att forskare i Göteborg är hemligheten på spåren. På jästsvampar(!!) har man upptäckt varför vi åldras. Undrar just om det hinner få någon tillämpning inom en vecka.... Om en vecka blir jag nämligen gammal. Politiker, ja vilka andra, har nämligen bestämt, att vid 65 blir vi gamla. Då håller vi inte tempot längre, då orkar vi inte mer och då är vi inte tillräckligt varken effektiva eller kreativa längre. Soptunnan, nej, pension, alltså. För det är väl ingen som tror att man ger oss ledigt från slitet och släpet för att vi ska hinna uppleva en lång och meningsfull "tredje epok" efter 65. Kan inte tänka mig att politikerna bryr sig ett dyft om det!!!

"Det är skönt att bli gammal, att vara ung var för jävligt", sa Strindberg. Jag har ingen aning, eftersom jag inte blivit gammal än, som sagt. Men hittills har jag upplevt att varje ålder har sin charm, och förresten så har jag inga planer på att varken lägga av med en massa saker, eller att bli gammal på något annat sätt bara för att jag fyller år igen. Men det är klart att det känns både här och där att åldern satt spår. Och det är nog tur att ingen ser en, när man går på toa på natten. Det gör man nämligen oftare med åren. Går och går, förrresten. Stapplar fram är väl en korrektare beskrivning. Men redan på promendaden tillbaka till sängen känns det bättre, så än så finns det kraft. Den här vintern har också visat att kraften räcker till snöskottning också, så gammal, njaa, jag vet inte jag.

Omgiven av barn och barnbarn får man ju också höra ibland att man har gammelmansidéer. När man nån gång vågar hävda att det var bättre förr t.ex. Men jag fortsätter att hävda att en sak, eller en idé, blir inte bra bara för att den är ny, som alla trendnissar envist påstår. Lika lite som något blir dåligt för att det är gammalt. Ålder vittnar ju ofta om kvalitet, så varför kan inte det också gälla om idéer och inte bara om möbler och viner. Men nu gnäller man väl.... Gammelmansgnäll.

Åter till forskarna från Göteborg. Deras upptäckt kan naturligtvis få en oerhörd betydelse för forskning om alzheimer och demens, så det är bara att tacka och ta emot. Har man upplevt den sortens åldrande i sin närhet, tar man tacksamt emot allt som kan om inte bota, så i alla fall lindra eller skjuta upp. Men varför skjuta upp ett normalt åldrande? För en frisk själ i en frisk kropp är stigande ålder inget att vara rädd för. Levnadsvisdom och erfarenhet är väl i sanning sånt som världen behöver. Tänk om vi kunde få fler "senior advisers" även i vår kultur. Människor som delar med sig av det som livet lärt dem till yngre generationer. Precis som man gjorde i hem och familj tidigare. Lärde av varann. För när man snart är 65 behöver man fortfarande också lära sig en massa. Om mobiltelefoner, fjärrkontroller,att boxerutrustningen är anpassad till MPEG-4 och om hur alla andra sladdar och prylar ska anslutas, t.ex! Det är inte klokt vilka sladdar det finns i ett alldeles normalt tvåpersonershushåll. Men det är fortfarande kul och spännande med de möjligheter som tekniken ger. Möjligheter att blogga t.ex. Och via bloggen meddelar jag då här och nu att jag inte tänker bli gammal om en vecka. För ålder är ju egentligen bara en siffra. 64 blir 65.

Några rader om det o(be)skrivbara

När jag återkom i bloggosfären tog jag som nån sorts motto, valspråk, målbeskrivning, ja välj själv, att fundera lite fritt runt smått och gott om smått och stort. Detta för att inte bli alltför seriös i mina (oftast) morgonfunderingar. En mig närstående tyckte nämligen att jag blev det förra gången jag var ute i det här ärendet. Och jag tycker nog själv att jag har lyckats ganska bra. Här har tänkts tankar om vart gamla idrottsstorheter som IFK Nyland och "arma" Marma tog vägen, liksom om hur vi som kristna ska bli effektivare i vår strävan att presentera Jesus för sekulariserade Svensson. Du som följt mitt bloggande ( ni är minst två har jag förstått) har också kunnat läsa om hur jag tagit steget och blivit partimedlem. Jag ska förresten gå på mitt första partimöte i nästa vecka... Så nog har jag hållit valspråket smått och stort tycker jag.

Men så dyker då Haiti upp. Ett av världens fattigaste länder, redan många gånger tidigare våldtaget av både diktaturer,( vi är några som minns Papa Doc Duvallier och hans son Baby Doc) naturkatastrofer och fattigdom, drabbas av en av de krafigaste jordbävningar världen känner, åtminstone i modern tid. Siffrorna över hur många som drabbats är osäkra och några definitiva tal kanske aldrig kommer fram. Hur som helst är siffrorna ofattbara. Kanske 200000 döda och tre miljoner skadade eller på annat sätt drabbade. Tre miljoner!!! Det är en tredjedel av Haitis befolkning, eller en tredjedel av Sveriges om du vill. Det är lika bra att säga, först som sist, att då rör vi oss på det ofattbaras nivå. Ett lidande som vi, eller åtminstone inte jag, ens kan tänka mig. Detta trots att vi hela tiden sen det hände matats med medias bilder och beskrivningar av katastrofens följder. Och det är bra! Bättre det än att Let´s Dance, som om ingenting har hänt. Dessutom kan vi ju stänga av apparaten när vi inte orkar se mer. Det kan dom inte på Haiti....

Det jag kan göra är att hjälpa hjälporganisationerna att hjälpa. Hjälpen har kritiserats för att vara för långsam och för att inte nå dem som bäst behöver den. Bl.a! Men vad hade krtitikerna väntat sig? Vi talar om ett land där nästan allt bokstavligen har lagts i ruiner. Och då är det väl klart, att hjälparbetet har vissa svårigheter. Jag tycker ändå att hjälpen kom igång snabbt och bra och t.ex. Frälsningsarmén fanns på plats redan samma dag som katastrofen inträffade.Och som FN-medarbetaren Andreas Holmgren sa i radion i går: "Det är fler som får hjälp än som inte får det, och fler är oskadade än skadade" Positivism mitt i eländet! Heder åt en sån hjälparbetare! Jag vill fortsätta att hjälpa på det sätt jag kan. Och efter att stått med Stridsropet några timmar på Centralen i går, så vet jag att givmildheten just nu är större än vanligt. Så ge du också! Till Frälsningsarmén eller till någon annan organsation som hjälper.

Men det är klart; De djupa, grundläggande frågorna kvarstår. Varför drabbas redan fattiga och utblottade människor så ofattbart hårt? Dåligt byggda hus, javisst, ett jordbävningsaktivt område, javisst, men ändå; när jag tror på en god Gud, som dessutom har all makt.... Det är nog lika bra att erkänna att jag inte förstår sambandet. Det gör nog min tro mest trovärdig.

Rött är min färg

Frälsningsarmén har mer än en miljon medlemmar i mer än 100 länder i alla världsdelar och jag är en av dem. Jag blev medlem 1964 och då blev rött min färg. Frälsningssoldater i hela världen marscherar nämligen under en fana där rött är den dominerande färgen. Fanan är även blå och gul men främst röd! Det finns en religiös symbolik i färgerna, och den röda färgen finns där som en påminnelse om det som hände på Golgata. Kristi försoning! En ny chans för varje människa!

Den ursprungliga färgen på frälsningssoldatens uniform, var också röd. Av samma skäl som den röda färgen i fanan. Nu finns den i svart, marinblå, vit och diverse andra kulörer också på olika håll i världen. Om den nu finns alls!!! Åtminstone i vårt land blir frälsningssoldatens uniform alltmer sällsynt, och inte jag heller bär den lika ofta som förr. En del av mina kamrater i Frälsningsarmén, ofta såna som är ännu äldre än vad jag är, beklagar detta, men jag stämmer inte in i klagoropen riktigt. Rött blev vår färg, eftersom vi med den ville visa att Kristi försoning innebär en chans till ett nytt liv i gemenskap med Gud, och att vi var beredda att gå i närkamp mot synden i alla dess former. Att dela Guds hållning mot allt djävulskap i världen. En bok med den titeln publicerades förresten 1972, men den finns numera bara på antikvariat. Ett tidens tecken eller? Tyvärr är det inte så många längre som ser oss frälsningssoldater som den Guds gerillarörelse, som vi en gång kallades av Gud att vara. Och tills vi växt i uniformen igen gör det kanske inte så mycket att den inte syns så ofta. Och då, när vi går i krig igen, ska nog våra kännetecken se annorlunda ut. Ty då blir det inte marscher och parader som krävs, utan uppkavlade skjortärmar mitt i striden! Skjortärmar i rött!

Häromdagen fick jag ett brev med en hälsning från min partikamrat Ibrahim Baylan. Han är ju socialdemokraternas partisekreterare och han, jag och Mona är numera just partikamrater. Förutom en hälsning från Ibrahim och en från Mona så innehöll kuvertet också partiets medlemsmärke. En stiliserad ros. Röd till färgen. Jag kommer att bära den, absolut, men även här är det andra saker än röda medlemsmärken som behövs för att ge folket makten tillbaka. Mona skriver att "möjligheternas land bygger vi tillsammans" men då måste det till mer än ord. Alltsedan förra valet pågår en utveckling av vårt samhälle där dom som har får alltmer, och dom som saknar allt mindre. Det kan vi ändra på i valet i september. Men inte heller i den kampen är det marscher, möten och parader som krävs, utan uppkavlade skjortärmar mitt i striden! Men då behövs absolut ett igenkänningstecken, som visar vem som är vän och vem som är fiende. Och rött är min färg!

OS igen! Och mera snö....

Om bara några få veckor invigs vinter OS i Vancouver. Där har man de senaste dagarna kunnat se joggare i kortbyxor på gatorna. Varma vindar från Stilla havet har svept in Vancouver i våta vårvindar, och det finns inte många tecken på att vinterfesten närmar sej. En titt på några kanadensiska sajter visar t.ex att: I Cypress Mountain, 12 kilometer norr om Vancouver, där freestyle och snowboard ska avgöras, har man samlat reservsnö på högre höjd än där tävlingarna ska avgöras, för att kunna användas vid behov. I Whistler Mountain, 125 kilometer norr om Vancouver, där de gamla vanliga skidsporterna håller till, har det fallit ett stilla vårregn under flera dagar. Osv,Osv. Det finns över huvud taget inte många tecken på att Vancouver ska stå som värd för ett OS för vintersporter. Detta alltså enl. kanadensiska media. Men flera av grenarna har ju slutat att vara vintersporter för länge sen. Hockey, skridsko och konståkning t.ex

Men visst blir det OS. Och kul ska det bli! Och hur kommer det då att gå för Sverige? Flest medaljer blir det för längdskidåkarna. Jag tror på tre medaljer för skidskyttarna, Helena Jonsson och Anna-Carin Olofsson Zidek tar dessa. Sen tar sprintåkarna ett par medaljer. Emil Jönsson tar guld t.ex. Däremot blir det inga guldmedaljer för de, vad ska jag kalla dom, "vanliga"skidåkarna. Där blir det Norge för (nästan) hela pengen. Charlotte Kalla då? Njaa... Inga medaljer alls i utförsåkning blir det, medan däremot Tre Kronor tar silver.Eftert Kanada som vinner på hemmaplan. Silver utan Foppa dock, som fortsätter att vara skadad. Kan nån begripa varför karln inte slutar.....? I backhoppning, som varit med som OS-gren sedan vinter-OS startade i Chamonix 1924, deltar vi sedan länge inte alls. Och detsamma gäller nordisk kombination, en gren som är nästan bortglömd. Och ända tog Bengt Eriksson silver just i den grenen i Cortina 1956, och blev Silver-Bengt med hela svenska folket. Men kanske finns det hopp för dom grenarna också. Titta bara på konståkningen t.ex. Där har det varit tyst länge. Men nu är vi med igen, men hopp om en ganska framskjuten placering. Sen har vi curling då. Där har jag faktiskt ingen aning,men Kanada vinner nog antingen för herrar eller för damer. Eller varför inte både och. I curling är det f.ö.kul att Skottland och andra blåbärsnationer i såna här sammanhang brukar placera sig ganska högt.
Plats för några svenska överraskningar då? Kanske i hastighetsåkning på skridsko. En gammal svensk paradgren med namn som Åke Seyfarth, Sigge Eriksson, Johnny Nilsson, Johnny Höglin, Tomas Gustafsson m.fl har fått fram några sprinters som kanske kan skrälla. Men annars vet jag inte.. Snowboard? Puckelpist? Vet inte alls.

Sen kostar naturligtvis OS på tok för mycket pengar. Och arenor byggs, som sen nästan aldrig mer kommer att användas. Ett tips: Lägg alla sommar-OS i Aten och alla vinter-OS i Falun/Åre. Med ekonomisk satsning från hela världen. Men i väntan på det ska det bli kul och spännande att slå sig ned i TV-soffan och vara med i Vancouver. Synd bara att tv-tiderna blir så osvenska....

Och till skillnad från i Vancouver är det fortfarande snö i Dalarö. Så nu ska jag ut och skotta.....

Om Extas, ryska smällar, eufori och lite annat

Motion är bra, och simning är alldeles särskilt bra motion. Därför har jag beslutat mig för att återuppta min karriär som motionssimmare. Och jag väljer Extasbadet som plats för övningarna. Är det glädjen över simövningarna som givit badet dess namn tro? Eller heter det möjligen Eriksdalsbadet. Prova med uttalet och välj! Namns stavning och uttal är f.ö. en intressant exercis. Fråga dom som kommer från SÖtälje t.ex! Och vem, med lite lokalkännedom om Stockholm, har inte varit på Medbaplassen?

Området runt Extasbadet, eller vad det nu heter, är f.ö. riktigt intressant.Den 22 februari 1944 föll från ett snedseglat och felnavigerat sovjetiskt bombflyg tre bomber i detta fredliga område. Två föll mitt i parken och den tredje förstörde den nyuppföra teatern vid Årstavikens vatten. Det föll även bomber på andra platser i södra Stockholm och i Strängnäs. Sen dess heter det på sommaren så gröna och lummiga området kvarteret "Ryska Smällen" på stadsbyggnadskartor och annat lantmäterimaterial.
Inga människor skadades av den ryska smällen, men många fönsterrutor gick sönder och smällen hördes över stora delar av Stockholm. Hade bomberna fällts några sekunder senare hade de träffat det nyuppförda Södersjukhuset. Snedseglatoch felnavigerat, förresten...Om bomberna föll av misstag eller med avsikt är höljt i dunkel, men de utlöste i alla fall en förhöjd diplomatisk aktivitet mellan Stockholm och Moskva. Det var enda gången som bomber föll över Stockholm under andra världskriget

Men i dag är området fredligt, lugnt och platsen för diverse motionsaktivteter. Förutom att simma, inomhus på vintern och i utomhusbassäng på sommaren, är det utgångspunkt för både motionslöpning och stilla promenader runt Årstaviken.Om man då, som jag, nu befinner mig alldeles i början av motionerandet, och då det ännu känns ganska tungt och motigt, kan det vara lite knäckande att möta dem som frustande ger sig ut på motionsrundan.... Men snart infinner sig lyckokänslan även för mig, det vet jag. Jag har upplevt den förr. Eufori, är det så det heter? Det är enl. Nationalencyklopedin en förhöjd grundstämning, upprymdhet, känsla av allmänt välbefinnande, avspändhet och sorglöshet; en normal eller patologisk reaktion. Jag ska absolut se till att min upprymdhetsnivå inte på något sätt blir patologisk, det lovar jag.
Extasbadet har även ett gym, och även det har jag provat. Jag har sprungit på löpband, rott i roddmaskiner. cyklat i cykelmaskiner ( heter det så?) lyft skrot och provat på div. andra galenskaper. Jag fick ett årskort i present av mina välmenande barn. Farsan höll ju på att gubba till sig.... Men det var inte riktigt min grej, så den här gången nöjer jag mej med simningen. Den kommer på lite sikt att ge mig både eufori och Extas.